The Project Gutenberg eBook of Den Bergtagna, by Ernst Ahlgren and Axel Lundegård

En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp öfver muren.

Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.

På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en kamin.

Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver fötterna.

Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i munnen.

Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.

Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man är till så mycket besvär för sina vänner.

Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska’ bli en känsla, det!

Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.

Usch hvad han är otäck i dag! Rifver rundt i hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag koka.

Igelkott! Går fram till Louise. Om jag kunde begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!

Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.

Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna hitta på att prata för henne.

Jag är tolf år äldre än hon — — och det är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.

Jag ser hvad du tänker, men — lågt och lidelsefullt — Tror du, jag skulle vilja, att hon blef som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp té till.

Jag behöfver ju bara späda vatten på — detder murmeldjuret vill ju inte ha något. Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan du inte så väl låna mig henne, snåljobb?

Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.

Du talar som ett barn, min vän, och det är du också — ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och — — ser hän till Henrik. Nej — afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet — men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.

Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.

Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så många blommor som Bergström. Han ska’ få allt hvad han vill, bara han är snäll.

Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.

Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting — och det går många underliga djur i vår Herres hage.

Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt håll.

Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga dig det ärligt.

Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan jag veta hur många — — —

Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?

Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta är ett helvete!

Hon kommer strax. Går hän till Louise och lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.

Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk — inte tycker någon det är besynnerligt.

Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la Regence och tittade i tidningarne — vänder sig till Louise — och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.

Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt något.

Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.

Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur skall jag bära mig åt?

Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig en glädje!

Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så länge. Kysser henne på pannan; till Henrik. Går du med?

Jag talar dåligt franska — och när jag blir förlägen, är det ännu värre — —

Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss. Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack. Och han har bott i Finland tre somrar.

Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement — småleende — han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag talar svenska än franska.

Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.

Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som kanske kunde behöfva mig ännu.

Jag har ju Erna. Och för resten — — — Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.

Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre — du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.

Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar — Botilda och mig — och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.

Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och tåget går klockan sex.

Ja, men du får inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet inte — inte alls hvad jag skall tala med honom om.

Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och naturlig — — det är allt hvad som behöfs.

Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon konversation.

Det der var ju också en riktig konversationsreplik. Till Viggo. Skall ni gå? Är det jag, som skrämmer er?

Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte packat än.

Det blir ju tråkigt för er — hur heter det? — uttalar ordet med svårighet — fostersyster. Leende till Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls fostersyster?

Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det — — Skall ni icke lägga er ner igen?

Sitt — jag ber — alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.

Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder, sådan som ni är.

Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en smula lif.

Ja — förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne, och när han var borta, skref han ofta.

Alltid finnes det väl något — — fastän — — ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?

Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg och misstrogen.

Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. — Vi ville gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda, så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.

Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.

Här är ju både vackert och rymligt. Stannar i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också. Vänder sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk här — ensam i detta stora rum?

Inte låg jag här och inte var jag så ensam. Här bo landsmän i huset: Erna Walldén, målarinnan.

Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon vårdat mig!

Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan engel.

Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af någonting brustet — — Jag tänker så ofta, att hon måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.

Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en krusning går öfver ett vatten.

Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt som att andas — och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär jag något.

Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell — af det slagets förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.

Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. — Jag menar ett arbete att egna er åt.

Ja, en man — icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på er.

Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god — icke sant?

Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att älska henne.

Jo! Men jag tror icke på kvinnorna. Det är icke många af dem, som tåla vid att älskas.

Jag menar tåla vid det alldeles som en man — så att det blir endast en episod i deras lif.

Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid går.

Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar längre.

Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.

Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var ett mästerstycke — djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.

— — har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en mans hand utfört hennes arbeten.

Den ligger ju bakom de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig, kan den tolkas i två ord: hon hatar. Kärleken var blott en episod i hennes lif, och smärtan gjorde henne till en konstnär af rang.

Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta — Reser sig upp. — Men nu skall jag gå — Plötsligt oreflekteradt. — Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.

Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett nytt arbete.

Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än porträttbyster af. Bugar sig till afsked. Hur länge stannar ni i Paris?

Hur kan man tveka i valet mellan Paris och — med svårighet — Kråkvinkel; heter det icke så?

Så har ni ju mer än en månad att bo här. Ser ut. Och ni har trädgård, en sådan förtjusande gammal trädgård — öfvergifven, förfallen, undangömd. Der är ni ju borta från verlden.

Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan! Jag rullar mig der det är varmast i sanden. — Ni tycker att jag är lättsinnig — icke sant?

kommer inspringande från entrén och stannar förlägen då hon får se Alland.

Jag fick se ett bröllop — ett fint bröllop — i Madeleine-kyrkan — — och så glömde jag —

Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin och ser på den. En sådan vacker hand ni har — kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. Lyfter den upp och kysser den.

Hvarför gör ni så? Härmar hennes rörelse med handen. Brukas det inte hos er, att man kysser en dam på handen?

Farväl, fröken! Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.

Nej — — åhnej — — ingenting. Jag blef bara så rädd — — Jag trodde herr Alland var gången — och så stod han alldeles innanför dörren. Med ett försök att skratta. Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. Häftigt till Lilly. Hvarför kom du inte strax upp?

går bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen, nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på hufvudet.

II.
Junidag i Paris.

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.

Jag hyr den på en månad — — två månader — — ett kvartal, om så nödvändigt skall vara — —

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år — jag hyr den på ett halft år.

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle — — pengarne på bordet.

Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.

Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?

Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?

Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.

Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.

Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. — — Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1:ste Juli.

Nu äro de här igen — fröknarna — — hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad — —?

Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle — släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.

Jag gör det af pur vänskap — det vet Gud i himmelen — af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur — — — — Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre — — men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.

O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. — Jag blir från förståndet!

Ja, det är rätt! Du har ju kontanter — behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma — Klappar i händerna. — Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!

Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera — — Studsar då hon får syn på Allands porträtt.

Åh — fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.

Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min — — Jag är ju van att vara allas förmyndare.

För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!

Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och — — —

Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant — till Louise — för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.

— — för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.

Du ser så förstörd ut, så blek — — och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit — ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.

Åh, inte så ofta just — — Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan — — Jag är ju inte ofta hemma — — —

Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! — — Jag känner till det der!

Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. — — Alland är en bödel! Akta dig!

Se bara! Du blir ond — — det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.

Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne — — och så slängde han henne undan.

Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. — — Och han förgyller — kom ihåg att han förgyller — — sakta — framför allt sig sjelf!

Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.

Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.

Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.

Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer

Ond? Nej — — Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.

Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta — —

Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta — —

Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.

Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och — — ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?

Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.

Svart ännu — ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel. Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.

Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.

En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?

Ser ni det! — — Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp — — och så här — — och så här! Nå? Klär det?

Så här tycker jag om er. Han böjer henne tillbaka och kysser henne. Ni är inte heller skygg för mig nu längre — — som ni var den första tiden.

Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och jag är lycklig.

Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar känna helt och vågar följa sin natur.

Det är ju det enda möjliga — och ändå är jag rädd för att säga det — småleende — det låter så underligt — till er.

Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro vi alla.

Så se på mig då! Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes blick. Hvad ser du?

Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra. Det är det, jag vill du skall förstå.

D. v. s. du törs inte? Nå — ja, följ din natur! Han går tigande af och an på golfvet.

Nej, men jag rår inte för — — det är som om något i min natur uppreste sig mot — —

Jag kan inte förklara det — — det är — — jag menar: att tala om kärlek och inte ge den för lifvet — — hu!

Jag talar aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur mitt väsen. Du vill ha ord och försäkringar. Du vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.

Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet — — — men jag förmår icke lägga en sekund till dess längd. Så är det också med kärleken.

Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer eller mindre. Det är du som afgör.

Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. Tar sin hatt. Men du måste välja nu.

Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det blir bara pinsamt för oss båda.

Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad hennes minspel och säger i dämpad ton

Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att förkväfva den! — — Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.

Hvad skall jag tala om? Då Louise icke svarar, fortsätter han i konversationston

Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke komma er en hårsmån närmare än såhär.

Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till hvarandra. Vi äro två främmande menniskor — som ni sjelf vill. Men kanske ni inte bryr er om min historia?

Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?

Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut — — riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer —

Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna — — och de äro visst billigare.

Tror ni? Nå — ja. — Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga — — och veta af att de äga.

Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.

Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre — — För resten fängslar skönheten ju icke evigt — —

Hon är en själsaristokrat och hon är stolt — verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar — kastar bort dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af dem — —

— — och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.

En vecka knappt — men det är som hade vi varit tillsammans åratal redan. — — Så blek ni är! Mår ni inte väl?

Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga — kyska — — Hon har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig — ah! — — Jag tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.

Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig — Jag blir nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad — — Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.

Hur är det? Ni mår fortfarande väl — icke sant? Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i förändrad ton Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du älskar mig! Lyfter upp hennes hand och kysser den.

Nej! Ah — — ni tror mig visst vara mycket naiv och dum — — derför att jag inte lefvat i stora verlden som ni — — men ni misstar er! Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag ville — ville bara veta, hur don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind — — ni har gått i min snara — —

För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare konstnären och — kvinnoeröfraren — — Men ni? Hvad har ni haft för motiv till — —

Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst i det.

Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför? Hvarför har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår inte, hvad ni vill.

Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.

Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund — och sade er det; så blef jag varm — och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni — — ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert — icke sant? — Åh, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.

har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd; skyggar med handen för ögonen och gråter stilla.

Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. Stannar framför henne. Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.

Ja, ja — — Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.

Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta mig med ert ömkliga kälkborgarmått — — och det passar icke. Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör man det icke.

Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. Berör hennes ansigte lätt med sin hand.

Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig — — och förlåta.

Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er — det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad; han går omkring i rummet.

Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta — och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.

Ja, ja. Jag tror det — Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.

Jag kan icke. Ser på klockan. Baronessan har väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.

Jag vill i alla händelser ingenting lofva. Raljant. Jag binder mig aldrig — som ni vet — —

ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går fram på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett ögonblick ömt och trycker till sist sina läppar mot den fläck, han kysst.

»Mademoiselle är inte hemma!» — »Jo, det är hon!» — »När jag säger er, att hon inte är hemma!» — »Seså — bråka nu inte, gamla rifjern!»

kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker hindra henne.

Bevars! Jag ska’ inte genera! Jag ska’ aldrig genera. Jag ska’ släppa hela verlden in! Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar Men vänta mig, du! Går.

Jag har ljugit för dig. Jag har känt honom. Det är derför jag kommer till dig nu.

Att det är för din skull? Derför att jag håller af dig — — derför att — — du är för god att bli som jag.

Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag kan inte låta dig gå samma väg som jag.

Nej. Du känner det kanske genom hans framställning, men — — den är så olik den nakna verkligheten.

Han talar sanning — men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man ser med hans ögon och — — Tvingar sig att tala lugnt. Han har berättat dig, att de tröttnat på hvarandra — han och hon?

Det är inte sant. Han hade tröttnat — inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom — att det — att det var förbi — också för mig.

Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!

Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist — trots allt — går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.

Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.

Det är — är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.

Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom — bara se honom och höra honom tala — då skulle bli mig öfvermäktig.

Du tror dig stark — — för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen — frestande — lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram — — med tortyr, om det behöfs.

Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. — — — Låt oss tala om något annat — — —

— — Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka — efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös — — en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand — —

— — Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker — och hennes man vårdslösar henne — —

— — Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.

Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram — man kan ändå inte hålla honom kvar!

Sant — men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg — — efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig — den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja — — att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.

Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog — mer än nog — men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.

Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss — den enda sekunden. Du har varit lycklig — mycket lycklig.

Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.

Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.

Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».

Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.

Ja — jag — — jag har kanske — låtit vårt umgänge på tu man hand — fortgå — alltför länge — alltför fritt — Jag har varit svag — jag hade bordt tillbakavisa — — — slår öfver i en annan tankegång — Han har nog rätt — — välja — Detta är inte hållbart längre.

Ja, ja, ja — Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är — — — Om han nu kommer — —? Jag bad honom komma hit igen i kväll — —

Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon — —

Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam — ensam — —

— — Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag — — och — jag vet hvad jag led. — Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.

Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt.

Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk — ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid — och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. — Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.

Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma — och glöm.

Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i menniskors tortyr.

Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt från hafvet — —

kommer från entréen med hatten i hand. Då han får se Erna, bugar han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes hand och kysser den.

Derför att — — Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.

Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig — i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan — —

kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen; derpå vänder hon sig om och går.

ser efter henne; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt, men en smula nervöst.

Se der en kvinna som förstår att drapera sig — »i sin värdighets mantel», heter det visst. Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna ögon. Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.

Säg. Hvad är det — Har fröken Walldén spelat donna Elvira? — Men se då på mig åtminstone! Hon slår upp ögonen. Eller har jag gjort er ondt på något sätt? Har jag sårat er?

Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! — Hvad är det?

Ingenting — åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk — eller sentimental, om ni så vill. — —

För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det löjligt.

Men hvarför — — Böjer sig fram emot henne; dämpadt. Är det för min skull?

Det är inte möjligt! Menar ni — menar ni verkligen att — — att jag kunde bli farlig för er?

Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är — ingenting.

Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt — — Men inte som kvinna.

Nej. Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt hufvud in till hans bröst.

Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af ditt blod!

Nej. Jag är rädd. Det är mig emot — emot min natur, min uppfostran, mina grundsatser.

Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I det fallet är du åtminstone kvinna. Gör sig lös. Nå ja — som ni behagar! Ni nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.

Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska’ ju skiljas nu, skiljas för alltid. — Eller — — vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad du vill, bara inte detta enda.

Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden, när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag älskar dig och olyckan är obotlig.

Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det — din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. — — Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.

Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här — — då kan jag inte skona dig. När jag möter ett motstånd så måste jag bryta det. Motstånd och hinder egga mig — jag blir mig icke sjelf mäktig.

Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet — derför har jag icke kunnat tala.

Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.

Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat — — att jag gått tillbaka?

Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk som bedåra!

Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.

Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det — — jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med — alltid — måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös — — Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.

III.
Regnig julidag i en svensk småstad.

klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne i karmen och ser ut.

kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar dem omständligt och symmetriskt på bordet.

Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar alltid, när höet står ute.

Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.

Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en lika gerna stanna hemma.

Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. Reser sig. Hvad är det för en dag i dag?

Onsdag — inte mer. Tänk — bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en Onsdag?

Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. — — Det är som om allting skulle somna — stå stilla och dö — — och dammet lägga sig som ett täcke öfver allt.

Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! Slätar ut den med sitt förkläde.

reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men utan att kunna hålla tårarne tillbaka.

Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.

Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge Han vill.

Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något godt varsel.

Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och rar. Hemlighetsfullt. Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag gick på torget?

Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård — — och kan hon gissa hvad han gjorde?

Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka — — Nog vet en hvar den skulle hän, alltid!

Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre unghästarne — — Går hän till fönstret. Nej, se hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo — och prosten i Wallby — och inspektor Knutson! Men hvem är den unge herrn, han går med?

Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!

God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren. Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! Håller hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad. Hvad du är förändrad!

Det är alldeles påfallande. — — Är det Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig såder …?

Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?

Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig fram.

Jag trodde, du skulle stanna här nu — — Jag blef så glad öfver att se dig — — Jag trodde … får tårar i ögonen.

Jag har köpt direkt biljett … stryker öfver hennes hår. Så … så. Inte ledsen för det!

Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande. Välkommen får en väl säga! Och var så go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.

Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall minsann bli riktigt skönt …… Nå — — hur står det till annars?

Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken — hon är visst inte riktigt som hon skulle vara — till Louise — Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va’tt en enda jämmerlighet — — — och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte det muntra upp henne, så vet jag ingenting — — —

Jo — det är det märkliga med den stan, att se’n man en gång sett den, så längtar man alltid dit igen.

Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt. — — Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.

Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset — — fast inte syns det på fröken, gu’bevars! Hå, hå — ja ja.

Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande … Tala nu om för mig, hvad det är.

Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren och man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga af sig galoscher och ytterplagg.

Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. — — Sätt paraplyerna tillhopa der i hörnet, Agneta — — så der! Låna mig din näsduk, så får jag torka af bukettpapperet — — det är alldeles genomblötadt …

Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson och fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna.

God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! Räcker fram buketten. Det var ett förskräckligt regnande.

Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt. Räcker hand.

Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? Går till köksdörren och ger order åt Botilda.

Tackar som bjuder. Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en stol vid bordet. Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden — hvad nytt?

Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles förskräckligt — — Höt står ute — — och Gud vet, när det kommer under tak.

Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det naturligtvis inte bli af.

Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:

Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En kopp kaffe? Serverar.

Åh — det har jag nu min egen tanke om — — känner jag Gerda Svensson rätt — —

Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och fnissa diskret. Fröken Svensson rodnar.

Det är bara som hon pratar — tro mig. Hela sta’n vet, hvem som sitter på första sidan i hennes album.

Jag har ingenting sagt — jag. Men jag försäkrar herr literatören, att friare — — det har Gerda Svensson ingen brist på.

Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle spela med.

Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt melankolisk.

Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper inte stort — — —

Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot mig.

Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att få pyssla om henne hela lifvet igenom — —

kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna.

Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken stänges.

Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina hufvud samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken Tornström utbyta menande blickar.

Nej tack, kära barn. Skämtsamt välvilligt. Vi ska’ laga, att det fins en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe — klappar Louise på handen — i synnerhet när det serveras af denhär lilla handen.

Jag får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på bordet klockan tolf. Reser sig. Ja, så är det att vara husmor.

Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det har också sina behag, Louise lilla. Går fram emot Louise och räcker hand till afsked. Hur gammal är det egentligen, du blir i dag — — om man får vara så näsvis att fråga?

De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i hast kaffet och de småbröd, hon serverat sig.

Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?

De öfriga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort till dörren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i förstugan, medan

Sällskapet troppar af. Louise, som följt dem ut i förstugan, kommer in igen och stänger dörren efter sig.

Puh! Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit sig ned vid fönstret, stirrande ut.

Kors en så’n massa blommor! Det må jag säga! Och ändå sitter hon der igen och ser ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarne. Jo, det nyttar visst att vara vänlig mot henne! Går ut i köket.

Jag vet det inte sjelf — — Jag känner mig så främmande, så hemlös här i mitt hem. Jag fryser.

Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten emot dig från hvarje vrå. Här har du lefvat omgifven af dina kära — och nu är du ensam kvar.

Ensam? Ja! Men det är inte bara det — — Menniskorna äro ju så vänliga emot mig, men — — det är som om jag inte hörde hit — — Allt hvad de tala om är mig så likgiltigt, deras intressen synas mig så små — — och deras ofinheter plåga mig — —

Jag menar deras sätt att blanda sig i andras intimaste förhållanden — deras fnittrande, deras klumpiga häntydningar — — allt är mig emot. Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det fins någonting i verlden, som borde vara heligt, så vore det väl det — —

Hon är den enda af hela sällskapet, som har en smula finkänslighet i behåll — hon och kamrern — —

Också de äro mig främmande. Allt är mig främmande här. Det förefaller mig sjelf löjligt — — såder — efter ett par månaders vistande i Paris — — men det är så. Det är som om håret kunnat gråna på mitt hufvud under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.

Säg mig nu allt, Louise. Någonting har inträffat — — någonting som — —

Förlåt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte — —

Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte tala om det. Jag tycker, du borde förstå mig ändå. Jag vill ingenting dölja för dig — — det fins ingenting att dölja. Jag skulle önska, att jag vore af glas, och att du kunde se allt, som rör sig inom mig — — allt det der, som jag har så svårt att profanera med ord.

Nu förstår jag. Böjer sig ned och kysser henne på pannan. Kära lilla syster!

Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag mins den mycket dunkelt — — men jag tror, hon dårades af glansen i trollens verld; och se’n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit igen.

Jag är som den jungfrun i sagan — bländad af glansen i en verld, som icke är min — — det stolta, fria lifvet derute …

Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och hemtar sin brud — — Jag? Hvad är jag? — En skugga, bunden till en annans tillvaro — — dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och derför overklig existens — —

Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt föregående — — derför att den strider mot mina grundsatser, min uppfostran — — ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter — — — Derute ha de friare tyglar — — der ger man sin kärlek för stunden — icke för lifvet.

Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig. — — Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som grep mig, då vi skildes — — det var en så bestämd aning om, att en olycka hotade dig — —

Den olyckan hade du inte kunnat afvärja … och för resten … är det en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att älska och vara älskad tillbaka?

Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig kunna gagna dig med mina råd … Här kan ingen menniska råda.

Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt in i mitt förtroende — tvärtom — — du är den enda menniska, som jag kunnat tala med om detta …

Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. — — Men jag känner med dina nerver — — det är en åratal igenom samlad längtan, som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år — — nu, när den blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och dö — — men när den vissnar, vissnar du sjelf med den …

Det är som att stirra ut i mörka natten — man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster — — vill du att jag stannar hos dig?

Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn — — kanske deraf, att hans verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig oemotståndligt till sig … Eller — sakta — kanske det var min natur, som tog ut sin rätt …… att älska en gång.

Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf. Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp här? — — Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser? — — Nu ha de alla störtat i grus under mina fötter.

Det fins ingen framtid. — — När jag tänkte på att stanna här i kylan alltid — — tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se honom — höra hans kära stämma — — att dag skulle glida bort efter dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig — — då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet — — ingenting annat än en oändlig tomhet — —

Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min fruktan att bli glömd.

Jag vet inte om jag väntat länge eller kort. Jag vet inte om dagarne mist sin längd eller om de icke längre ega något slut … tiden har blifvit något formlöst, som flyter i ett … jag vet blott att tomheten är evig.

Jag skall inte pina dig med några råd. Men du är exalterad nu. Kanske skall du se annorlunda på allt detta, se’n dina nerver kommit i ro.

Från förstugan höres ett lätt buller: ett par galoscher, som tagas af och en paraply, som stötes mot golfvet. Strax derefter knackar det på dörren och kamrer Möller kommer in.

Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån förr än nu, men jag ville ogerna försaka nöjet att personligen få lyckönska fröken Louise på födelsedagen.

Åh för all del, det … Helsar på Viggo. God dag, Viggo Pihl! Jag hörde just, att du var kommen — — det blir ju ett kort besök, denhär gången?

Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i. Det var roligt att se honom i alla fall — fast det var kort.

Och jag har mitt bagage att ställa om. Det är kanske på tiden, att man ger sig af.

Tack. Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt. Adjö, Botilda! Nu bär det af igen!

Adjö, herr Viggo! Får se kamrern och niger djupt. Nej, men att kamrern är kommen, och fröken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!

Det är väl inte kaffedags längre — Men ett glas vin får jag väl bjuda på? Botilda, tag in litet vin.

Tack — men — — hm! om jag får vara alldeles ogenerad — blodet stiger mig alltid åt hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen — —

som under tiden tagit på sig reskappa, hatt och galoscher ute i förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren. Adjö, adjö!

Kamrern får åtminstone sitta en stund och hålla fröken sällskap, annars leds hon för galet.

Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise vill. Jag vill så gerna göra alldeles som fröken Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill vara ensam? Fröken Louise är nog mycket ledsen öfver att Viggo reser?

Kan jag ingenting göra — — hm! — jag menar — — fröken Louise vet ju — —

Åh! — Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise’s arbete borde vara att göra ett hem ljust och gladt.

Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer — — om man gräfver ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. — I tankar. — Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet … tanken släpper dem inte för en sekund … och tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp och själ … hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och sofva från alltsammans … sofva lugnt och utan drömmar … hemta krafter till morgondagens slit …

Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så hopplöst och brustet … någonting i tonfallet och i ögonens och ansigtets uttryck, som … Tar hennes hand. Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra … det skulle vara min högsta önskan.

Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise är ensam nu i sitt fordna hem, der allt påminner om de kära, som gått bort. Fröken Louise behöfver komma bort härifrån i andra omgifningar — i nya förhållanden.

Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle nog sorgen lindras så småningom.

Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång? Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor — — Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» — — det fans ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade hon — — och ibland slog hon armarne kring min hals och kysste mig — — —

Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp … hon satt aldrig mer på mitt knä … och hon glömde visst, både att jag varit hennes »stora vän», och att hon kysst mig — — — Jag glömde det inte, jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. — — Sedan kommo ju sorgerna och — — jag visste, att Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern — —

Nu står Louise ensam i verlden — och har sett nog — — kanske mer än nog — af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?

Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en vänskap så gammal som vår har djupa rötter — — och tjugo års tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.

Detta gäller Louise — inte mig. Jag kan inte tänka mig större lycka på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge — — det tror Louise mig väl om? Jag önskar bara, att jag hade rätt att — — med min tillgifvenhet — — — ge Louise det stöd, som — — —

reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande med sin rörelse; stannar så framför henne igen.

Då ber jag om förlåtelse — men — ja, blif inte ond — men — med ett förplågadt uttryck — kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?

Jag visste ju inte — och — — det är inte som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta — — jag kan inte — det — det är så förfärligt — —

Jag har pinat — — förlåt — — det skall aldrig hända mer. Men — — fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?

Åh — nej. Men om kamrern tillåter — — går bort till fönstret, bryter brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela ansigtets uttryck förändras.

Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor — — och så plötsligt hört en röst som ropat mitt namn ur mörkret — — långt borta.

Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. — En smula bittert. — Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.

Förlåt mig. Jag är så tacksam — — så riktigt af hjertat tacksam — — —

Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha mina affärer om hand.

Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken. Penningarne äro ju disponibla, och — —

Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan kommer jag till kamrern och rådgör — innan jag reser — —

Jag har inte gjort annat, se’n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon skulle tycka om — och hon har knappt rört den.

Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön nu när det regnat i 14 dar — — tänk ett sådant djyp.

IV.
Paris, följande år, en afton i April.

Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor, gobeliner, studier i ram, m. m.

I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett pianino.

Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården utanför, dit glasdörrarne stå öppna.

Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.

Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i ateliern.

Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk småstad, än stanna här i Paris.

Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer det mig.

Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket — — det hjelper. Trycker sig in till honom. Då tänker jag på dig och önskar, att du vore hos mig.

Stackars min lilla harunge! — — Hvad är det egentligen, som hon är så rädd för?

Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är olyckan.

Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte heller bry mig om dig.

Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig — — rätt mycket, till och med.

Jag tycker, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än ni män.

Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska — — det ligger nästan alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha! männen äro flyktiga!» — — Men historien lär oss, att det fins flyktigt och trofast folk både bland män och kvinnor.

Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de flyktige.

En sådan liten pessimist! Skrattar. Och så menar du, att eftersom du sjelf är en mycket trofast liten tös, så …

Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och oerfaren. — — Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna — —

Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till det. — — Tror du, att hon håller af honom?

Hon har blifvit så underlig på den sista tiden — — Ja, det började strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig — — ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.

Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall då också taga på den med en smula förstånd … Jag menar: man har då en viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli älskad tillbaka. Inte sant? Slår armen kring hennes lif och lutar sitt hufvud mot hennes bröst. Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af ömhet och klokhet.

kommer inifrån sofrummet; då hon får se paret på chäslongen, vill hon draga sig tillbaka.

Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. — — Sången derutifrån låter så bra på afstånd. Och här är så vackert, härinne.

För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni — — För mig är det själen, doften af det hela — — det, som gör detta rum till mitt hem.

Det der förstår jag, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för att kunna känna — — Jag menar så der, att man håller af hvarenda möbel, som en kär vän — derför att den varit vittne till — —

Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid — —

Nej. Jag tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af nyponblommorna vid vägkanten — — om man också vet, att morgondagens vind skall sopa dem bort.

Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara älskad! — — Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar — kanske inte — i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.

Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss gå.

Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.

Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju också — —

Mot alla andra — bara inte mot mig — derför att jag älskar henne — — och derför att min kärlek gör mig vek.

Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.

Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.

Jag är inte sådan. Men annars — — Ifall han inte träffar på en kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med glödande tänger — — Sådan är hon! Böjer sig ned och snyftar.

Erna och Bergström komma från trädgården, glada och upprymda, blossande på cigaretter. Efter hand komma flere konstnärer in och bilda konverserande grupper på golfvet. Sången har tystnat.

Det vete fan — ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp! — Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.

Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe hjerteblod, det vet du.

Styf karl! Ja, gu’bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då han gör någe’ styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i går.

Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på, att monsieur Alland stänger sin dörr.

Kan man inte undra? Är jag kanske inte också — — Kunde han inte ha godt af ett råd — —

Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde honom uppmärksam på ett och annat — —

I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in. Han studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men då han ser sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise och helsar.

God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har träffat er här en gång förr.

Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har haft den äran att bli föreställd för er!

Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni kom utifrån — Jag mins hur rödblommig och frisk ni var — — riktigt förtjusande — —

Jo, Lind ville gerna slippa in i er atelier och kritisera gruppen, som ni håller på med.

Det gör mig ondt, käre kollega. Men jag tål aldrig att någon ser hvad jag har för händer — med ett fint småleende — och naturligtvis allraminst en så talangfull yrkesbroder, som ni.

Allmän tillslutning. Alla strömma ut i trädgården med undantag af Erna, som blir sittande orörlig.

Så ensam! Hvar har du din tillbedjare? Har han öfvergett Venus för Bacchi skull?

Jaså! Du är inte i humör! Det var ju tråkigt, det! Hur kan det komma sig? Du skulle väl inte ha lagt ut dina garn förgäfves?

Gå! Ja, det är just det, jag tänker göra. Men jag skall säga dig sanningen först. Jag låter inte sparka bort mig som en hund. Jag har tålt det alltför länge — akta dig nu, för nu bits jag!

Sch! Inte går det an att ni grälar så högt! Man hör er ju derute. Tänk på det!

Jag har älskat den der hyndan högre än mitt lif — — derför har hon under två år kunnat göra mitt lif till ett helvete — —

Jag skall sätta dig i gapstocken i stället — — Jag skall brännmärka dig — ska’ du få se — ditt — —

Gör det! Gör det! Skrik ut för verlden, att jag tålt er i min närhet, att jag tillåtit er hand att röra vid min kropp — — Jag har aldrig så tydligt som nu sett, hur nesligt det var — —

kämpar med sig sjelf som om han ville säga något; tar ett steg emot henne; vänder sig derpå hastigt om och störtar ut.

Ja, men — — detta är ju — sätter sig hos henne — Säg mig uppriktigt, Erna lilla — älskar du honom inte längre?

Ack du — Jag har aldrig älskat honom! Aldrig en sekund. Är det en menniska, som man kan älska, denna parasit på konstnärslifvet härute? En menniska som ingenting är, ingenting blir, ingenting duger till.

Jag visste! Jag visste! Hvad gör det för nytta hvad man vet? Jag led så, att jag kunde bli vansinnig. Jag var förhexad, förbannad, bunden! Det fans bara en i verlden, som jag tänkte på — — Men det, som en gång hade dött, kunde icke åter väckas till lif — — Du har kanske hört talas om menniskor, som bli drinkare af olycklig kärlek? Jag var för feg att dö — för litet romantisk om du så vill. Jag kastade mig i hans armar derför, att han just gick och suckade för mig — — —

Och nu i kväll när jag såg de två bredvid hvarandra — — då märkte jag min förnedring. Jemför de två! Mot hans axel har jag lutat mitt hufvud — — och ändå har jag kunnat sänka mig ner till det der krypet! Reser sig upp och går mot dörren. Adjö!

Jag måste ut härifrån — härinne kväfs jag. Jag kan inte andas samma luft som han. Jag hatar honom — med rätt eller orätt — det bryr jag mig inte om! Jag hatar honom för det jag aldrig mer kan tilltvinga mig hans intresse — aldrig annat än denna iskalla likgiltighet, som jag kan krossa min panna emot, men aldrig rubba. — — Men jag skall fram! Jag skall upp till hans sida igen! Jag vill göra underverk — — I en snyftning. Åh — om jag vore en man! Åh — om jag vore en man! Men jag blir aldrig, aldrig annat än en kvinna, som han föraktar — — Rycker upp dörren till entréen och störtar ut.

Gästerna, som märka, att någonting är på färde, ha skockat sig i dörren till trädgården. Bergström och Johansson komma in i ateliern.

Gå ut i trädgården och laga att de andra gå med. Bed dem sjunga — — eller hvad du vill — —

nickar; går fram till Bergström och Johansson, tar en under hvar arm och drar dem med sig.

Låt oss få en sång till. En fosterländsk — — som väcker hemlandsminnen.

De gå ut i trädgården; gästerna följa med. Lilly gör min af att stanna hos Louise, men då hon ser Alland komma in, går hon hastigt förbi honom ut till de andre.

Naturligtvis — om du finner det obehagligt. Men säg mig då i stället, hvarför alla de här menniskorna trängt sig in i mitt paradis?

Du hade ju sagt, att du inte kunde komma i dag — — Festen skulle ha varit på Ernas atelier, men hon har ingen trädgård — — och så frågade de, om de inte kunde få flytta hit ner. Jag kunde inte säga nej.

Och så skulle vi ha superat efteråt. Fint och lätt, alldeles som min kräsna lilla prinsessa vill ha det.

Absolut! Om inte madame sjelf är rädd om sitt rykte, måste jag taga vara på det. Jag är väl närmast till det, skulle jag tro. Betraktar henne leende; då hon fortfarande ser nedslagen ut, böjer han sig fram emot henne och hviskar. Jag går således med de andre. Men jag kommer igen — —

Och då skall madame vara klädd i nya, fina morgonrocken — — och så skall hon sätta sig till pianot och spela och sjunga medan monsieur — som arbetat hela dagen — ligger på chäslongen och hvilar — —

Du är en märkvärdig liten kvinna. Aldrig pockande, aldrig nyfiken. Inga frågor, intet bråk — och ingen jämmer för det jag håller dig borta från min atelier.

Tror du det? Då måste jag ju bli pockande för att visa, att du tar fel. Skrattar. Men det skulle vara mycket svårt för mig.

Jag kunde ha lust att kyssa dig, men det går väl inte an. Det återstår mig således ingenting annat än att säga farväl. Reser sig upp, bugar sig och tar hennes hand, som han kysser. Adieu, fröken Strandberg! Hviskande. A bientôt!

Han tar sin rock och hatt och går ut i trädgården för att säga farväl till de andre. Det blir allmänt uppbrott. Gästerna komma in, och taga farväl under sorl och skratt.

Det var du sjelf som gnällde för högt. Du har inte öra — inte sant, Viggo? Det var han, som sjöng falskt?

Tack för i kväll! Det var mycket gemytligt, fast den bofven Bergström sjöng falskt.

Jag bryr mig inte om att försvara mig — — det var han sjelf som inte höll sig uppe — — det är just hans svaga sida, både som menniska och konstnär, att han inte kan hålla sig uppe — — Bugar sig för Louise. Tack för i afton!

Och du vill klifva högre än vingarne bära — I dörren. — Godnatt här, allesammans! Går.

De andre gästerna ha under tiden sagt farväl, de gå alla, utom Viggo och Lilly.

Låt oss gå upp och se efter. Och om hon inte är kommen, ta vi oss en promenad på boulevarden.

När jag går med henne under armen, då känner jag mig alltid som en riktig hönsmamma — — som om jag spänt min stora, varma vinge ut öfver kycklingen vid min sida — — Du kan vara lugn!

Hon är min syster! Hånfullt. Fästmö? Ja, så heter det alltid. Men jag känner er män … Ni äro alla lika!

Jag bryr mig inte om, hvad ni säger! Inte ett grand! Jag lägger mig inte i andras affärer! Stöt gerna hufvudet i väggen sjelf … Kasta dig i djefvulens armar … Jag skall inte säga ett ord. Men så länge jag har kraft nog att värna om henne der, skall det bli lögn att …

Det ringer i mina öron en underskön replik … jag vet inte hvar jag läst den … det är väl i en af de moderna böckerna, kan jag tro. Den handlar väl om en kvinna, som gett sig åt den man, hon älskar — — och derigenom råkat i kollision med pligt, heder och samvete … Han ser, att hon lider — — han förebrår sig sjelf, att han tagit emot, hvad hon gaf — — och så frågar han henne en gång, om hon är mycket olycklig … Då smyger hon sig in till honom och ser på honom med en blick full af hängifvenhet. »Jag olycklig?» säger hon. »Jag är som en utsvulten tiggare, hvilken fått mat; måhända fryser han ännu i sina trasor — — men olycklig är han inte längre.»

Hon är olycklig — — derför att hon kastat sig i armarne på en man, som aldrig egt hennes hjerta.

Ja, ja. För en finkänslig kvinna måste det vara den största olycka på jorden.

Hu! Att få hela sitt lif besudladt … forntid och framtid … allt — — — ett tjockt, smutsigt streck draget öfver allt som man känt fint och friskt och omedelbart och omedvetet — — den drömda lustgårdens blommor och buskar och träd förvandlade till slemmig tång — — paradisets frukter till stinkande svampar — — — och vid allt detta, att minnas den tid, då man låg i gräset och såg blåa drufklasar skimra i solen öfver sitt hufvud — — man behöfde endast sträcka ut handen för att nå dem — — man dröjde bara derför, att man ville välja den vackraste — — —

Räcker honom sin hand. God natt, Viggo. Du får inte vara ond på henne. Hon har lidit mer än någon vet om.

Hon går in i sitt sofrum. Han står ett ögonblick stilla, försjunken i tankar; vänder sig om och går mot dörren, stannar igen och ser ut i trädgården. Lyktorna ha börjat slockna, men månen skiner klart öfver buskarne derute och genom det stora fönstret in i ateliern. Han stirrar ett ögonblick ditut, drar en djup suck och går långsamt sin väg.

kommer från sofrummet, klädd i en morgonrock af ljusrödt siden med spetsgarnityr; hon släcker lamporna, sätter sig till pianot och slår an ett par enstaka toner, hvilka efterhand öfvergå till en melodi. Slutligen börjar hon sjunga:

kommer sakta in. Stannar och ser på henne medan hon sjunger. När hon slutat går han bort och lägger sin hand på hennes hufvud, böjande hennes ansigte uppåt.

Att du är bergakungen, och att jag kunde sitta här i hundra år och tro att några veckor förflutit.

Det låter så underligt, att du predikar den läran för mig. — Entusiastiskt. — Du är — — du är den noblaste, den älskligaste kvinna jag mött i lifvet.

böjer sig på knä, lägger ena armen kring hennes lif och ser upp i hennes ansigte.

Ja. Du skulle passa till att sitta dernere och spinna silke. Du är så fin och sval. Du är så vacker. Jag älskar dig.

V.
Paris, en eftermiddag i Maj.

Det är mottagning hos Alland. Han visar sin marmorgrupp hemma i atelieren. Hon har väl gått dit.

Jag har fått ett bref från kamrer Möller derhemma — — en gammal vän till Louises familj och utredningsman i sterbhuset — — Han skrifver:

»— — — då jag är tjensteman i den sparbank, der fröken Strandberg har sina medel insatta, har jag icke kunnat undgå att iakttaga, hur mycket det under de sista månaderna lyftats å denna sparbanksbok. Jag har ingen rätt att misstänka den person, i hvars händer hon lemnat den, ehuru det för mina ögon ser omöjligt ut, att fröken Strandberg sjelf kunnat använda så stora summor. Jag ber dig derför med största grannlagenhet och af vänskap för din fostersyster skaffa något ljus i denna sak, rörande hvilken jag af vissa skäl har svårt att vända mig direkte till henne sjelf. Det vissa och bekymmerfulla i detta är, att om minskningen af kapitalet fortgår på samma sätt, fröken Strandberg inom kort skall befinna sig utan existensmedel — —»

Kunde just tro det! Det har kostat vackra slantar — med en gest omkring ateliern — allt dethär.

Jo jo! Som en hertiginna — — och med en liten prestdotters förmögenhet. Några fattiga tusen i en bank derhemma. — — Sparfven i tranornas dans — — det är en gammal historia — — och den tar alltid en ända med förskräckelse — —

Jag har länge vetat, att ateliern inte var Carls. Hon har hyrt den sjelf — — för egna medel — —

Naturligtvis! Det var ju klart! »Ramen kring hennes lifs roman» — en mycket dyrbar lyxartikel för en menniska med hennes tillgångar — —

Men det är ju vanvett. Man måtte väl i Guds namn kunna finna ett medel att hindra en menniska från att kasta sig rakt i förderfvet.

Nej, Erna. För det första kunna vi inte göra det — — och om vi också kunde, skulle vi inte ha rätt att bruka våld …

Nej, det fattades bara! Man skulle kanske inte heller ha rätt att söka bringa henne till förnuft. Man skulle stå stilla som ett får och bara bliga — — Tack! det ligger inte för mig!

Så gör hvad du finner för godt. Tala till henne — säg henne allt — sakta — men det tjenar ingenting till — jag känner henne jag.

Här kommer hon. — — Gå ni er väg — jag vill tala med henne ensam — — Pekar ut åt trädgården. Den vägen — — trädgårdsluckan är öppen — —

kommer in från entréen; hennes ansigte är blekt, förstenadt i uttrycket och hon stirrar framför sig som en somnabul.

Jag kommer från hans atelier. Ni ha sagt, att han gått tillbaka. Det är inte sant. Jag har sett hans nya arbete. Vi ha sett det alla. Alla säga med en mun detsamma. Någonting sådant har han aldrig åstadkommit förr.

Men jag förstår inte … Du ser ut som en somnabul. Hvad är det som gripit dig så?

Jag var den första som kom. Han hade önskat det så. Han tog undan det gråa skynket — — — och jag såg …

Att börja med var det som om det bländat min syn, men så löste sig konturerna och stodo der fasta och klara … jag skall minnas dem alltid … i min sista stund …

Det var hvad han kallar det: Ödet. — — Fotställningen bildas af ett skrofligt klippblock, som vid venstra sidan höjer sig uppåt och bakåt tycks antyda liksom ingången till en håla eller klyfta. Den starka sluttningen framåt, en kant af sjögräs och några refvor af tång ge en föreställning om hafvet. Man tycker sig nästan känna dess kyliga luft, så väl har han förstått att ge stämningen af dess närhet — — —

Hufvudfiguren är af något mer än kroppsstorlek — en kvinnoskepnad med starka lemmar, inhöljd i ett draperi, som faller ner från hufvudet och hvari stormen sliter; med ena handen håller hon det samman omkring halsen, den andra sträcker hon ut som för att taga stöd af klippblocket. Hållningen är framåtlutad, och blicken spejar skarpt och kallt ut i rymden — mot ett för andra osynligt mål. Hon tycks vara i gående och har just tagit ett steg framåt — — öfver den kropp, som ligger hänkastad på marken — —

Ja. En liflös, naken kvinnokropp. Fötterna och benen ligga slängda ner öfver sluttningen mot hafvet, hufvudet har fått stöd mot en sten vid hålans ingång, hakan har sjunkit emot bröstet och armarne hvila på marken slappt och tungt — — Hela figuren ligger der just så, som vågorna vräkt den upp — — så enkelt men så plastiskt gripen — utförd med en storslagen konst. Det är vanmakten och hjelplösheten, adlade till höghet af dödens ro — — —

— — Och det ansigtet, som man ser in i! Dess lugn har något af öfverjordisk jemnvigt: — — den kalla blidheten hos den, för hvilken menniskors önskningar och menniskors lidanden icke längre finnas till — den heliga glömskan af allt det, som här benämnes glädje och sorg — godt och ondt — — Detta ansigte, på hvilket dödsleendet ligger stelnadt som en olöslig gåta, är en siares verk — —

När jag stod der och såg, då greps jag af bäfvan, ångest, beundran. Denne mästare, denne konstnär hade jag behandlat som en jemnlike. — Han hade varit kamraten i mitt hvardagslif; jag hade trott, att han behöfde min tröst, nästan min hjelp — — han, en konstens storman!

Du öfverdrifver; du är inte normal. Han är en menniska — han som vi andre — ingenting mer — —

Du känner honom inte — — sjelf har jag aldrig förr än i dag vetat hvad han var. Aldrig så, genom mig sjelf — — i första hand. Jag tror, att jag hittills sett honom endast genom andras beröm, i glorian af hans verldsrykte. Men när jag stod der och såg på hans verk — — då gick det upp för mig, hur stor, han är — — —

Och ändå stod han der väl sjelf vid sidan och såg på dig med forskande intresse för att studera, hvad intryck mästerverket gjorde.

Jag skälfde som inför något öfvernaturligt: den döda bar mina drag, men förädlade, odödliggjorda — — — det var mitt eget stelnade jag — — en saga som skall öfvergå till efterverlden — min trista saga — — Knäpper händerna samman och står en stund i tankar.

Och den stora figuren — ödet! Dragen voro en menniskas, men uttrycket var mer än menskligt. Det var den orubbliga lagbundenheten, för hvilken allt i vår verld måste böja sig eller krossas — — det af evighet bestämda — — hvilket går hän öfver ett menniskolif som vore det mindre värdt än hafvets tång — —

Allting — — Kastar sig framstupa på chäslongen. Märker du inte, Erna? — Detta är ett farväl.

Det har du ingen rätt att säga. Han har inte bedragit mig, han har inte bedragit dig, han har inte bedragit någon. Han har en annan natur än vi — — han är af en annan race än vår.

Jag har ingen stolthet. — — Och nu får du inte bli ond, om jag ber dig om en tjenst.

Nej. Du kan inte svara för dig sjelf. Trygga dig till mig. Gå in i ditt sofrum och låt mig taga emot honom.

Du kan inte lefva här alltid. Utan arbete, utan förmögenhet — — ja, Viggo har just haft bref — —

Bevars, bevars! Mumlar i det hon går. Och intet medel att sätta henne på dårhuset.

går nervöst af och an på golfvet. Det har börjat skymma och hon tänder lampan på bordet. Strax derefter kommer Alland in från entréen.

Hur är det med dig — barn? Du blef visst sjuk och jag kunde ju inte följa dig.

Det kommer att kännas som när man rycker ett hårstrå af sitt hufvud. Just så ondt gör det.

Ingen vet det. Jag reser i morgon kväll — jag har ju sagt dig det. Jag har en beställning — i New-York.

Dem kan intet förstöra. Min hela, vida, vackra verld — sträcker ut armarna som till ett stort famntag.

stirrar framför sig utan att svara; då ser han in i hennes af smärtan förvridna ansigte och rycker till.

Du gör mig rädd. Säg någonting! Det kan väl inte vara möjligt, att du älskat mig på fullt allvar — — så som en kvinna älskar första gången.

Så, att hon går helt upp i den känslan. Så att den fyller hennes varelse. Så att hennes vilja är ofri — bunden af en annans?

ser på honom med ett uttryck af förfäran och döljer ansigtet i sina händer med ett skri.

Barn, hur kunde du älska mig? Inte hade jag omedelbarhet nog att besvara en känsla sådan som din? — — Men det behöfs väl också bara, att du får ögonen upp för hvad jag är, för att …

Du är finkänslig och du är god. Mot mig har du varit bättre än någon annan menniska på jorden.

Men barn — kalla din stolthet till hjelp. Kom ihåg — — det kan ju hända att — — att du inte blir den sista.

Om någon blir så god och trofast emot dig, som jag skulle ha varit, så unnar jag dig henne — och henne dig.

Jag ville göra det så lätt för dig — efter det måste ske. — — — Se! Jag gråter ju inte ens! Lyfter sitt ansigte upp emot honom.

Jag önskar, att jag aldrig tagit dig. Du var för god — och detta bryter dig.

Inte ledsen för min skull. Lutar sitt hufvud mot hans axel. Jag är ju lycklig — in i det sista. Hvad begär man mer? Tack för allt. Jag önskar intet ogjordt af det, som skett.

Du är så underlig. Jag törs nästan inte lemna dig. Men jag måste gå; man väntar mig till festen.

Så gå då. Men kyss mig innan du går — — nej, på pannan som du brukade strax när vi blefvo bekanta.

Men jag skall bli lugn. Åh, så lugn. Det är ju det du vill? Och så skall du minnas mig ibland och tänka att jag kunde göra allting för dig — — också glömma, när du så ville.

Det skall du inte, käre! Du ville ge mig lyckan. Det andra rådde du inte för.

Ingenting. Gå nu. Om du skall gå. Leende. Det är visst första gången, jag inte söker hålla dig kvar.

Jag kommer hit igen sent i kväll. Jag måste se dig igen. Du är sjuk — och jag är orolig för dig.

Nej, kom inte i kväll. Jag är så trött. Jag behöfver sofva. Kom inte förr, än i morgon.

Och jag mutar dörravårdaren. Ser på henne länge och säger stilla. Du är god — lycklig blir ingen. Kysser hennes händer och går.

ser efter honom tills han försvunnit och sista ljudet af hans steg dött bort; då vänder hon sig om och går långsamt fram på golfvet.

Så. Nu är redovisningens dag. Nu är min skuld förfallen. Nu skall jag betala — — och priset visste jag. Ser sig omkring. Det var härligt att lefva — och det käns tungt att dö.

Samlar ihop papper på skrifbordet, flyttar lampan dit och sätter sig att skrifva. Hennes händer darra och hennes kinder äro blodröda af feber. —

— Viggo kommer sakta in från entréen. Hon lägger ett läskpappersark öfver det påbörjade brefvet och nickar vänligt emot honom.

Åh-nej. Det kan vara detsamma — — Jag är glad att du kom. Det är så hemskt att vara ensam.

Jag känner mig så underlig till mods, så hjelplös och sorgsen, men ändå lycklig.

Känn en sådan doft af knoppar som svälla! Och se hur stjernorna titta fram, en efter en. Leende. Gud fader sitter deruppe och sticker hål med sin knappnål, så att en glimt af himmelens härlighet strålar ner till oss menniskor på den mörka jorden … Men tror du också, att himmelen fins deruppe, bakom det tunna, blåa skalet? Kanske det bara är en stor, stor eld … som brinner och brinner derbakom … mot aftonen regna milliarder gnistor ner öfver jordens blåa sidentak … vi kalla dem stjernor och planeter … När jag var barn gick jag i en evig ångest … att hela himmelen en natt skulle råka i brand … då skulle det oändliga eldhafvet deruppe störta ner öfver våra hufvuden … och förbränna oss alla …

Kom in nu! Drager henne med sig in. Du har feber, du får inte stå längre derute. Stänger dörrarne.

Jag tycker det är som om jag inte sett stjernorna se’n jag var ett litet barn. De liksom försvinna för en sedan. Knäpper händerna samman. Hvad himlen var stor! Så stor och mörk! Den kom en att krympa ihop till ingenting. Bara ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar sig, att man haft glädje och sorger. Men det var ingenting — ingenting alls.

Ja. Ser uppåt i tomma luften. Men hvad himlen var stor. Tänk om man inte såg annat än himlen och vattnet! Och himmelen växte och växte och närmade sig och slukade allting …

Ja, Viggo, ja. Nu vill jag gå. Vacklande hän mot dörren till sofrummet; stannar. Nej, inte ännu. Jag tycker, jag har så mycket att tala med dig om först. De sätta sig; hon ser på honom, leende. Du är ju förlofvad nu? Och skall gifta dig?

Och bli tidningsredaktör hemma och sätta bo och få familj och alltid lefva samman med Lilly?

Och gå med hvita köksförkläden och ordna allt för dig och alltid tänka på dig?

Det är rätt. Den fria kärleken — ryser — den passar inte för alla. Den hör till trollens verld … »Sjelf nog, sjelf nog!» … det är trollens lära. Den passar inte för oss andre … inte för vår race. — — Men så blir man bergtagen — — —

Nej. Nu skall jag gå. God natt. Sitt der vid bordet, så att du kan höra om jag ropar på dig.

Nej, nej. Lofva mig, att du inte gör det. Jag behöfver bara sofva. Och om du inte hör af mig, så vet du, att jag fått ro — — och det var ju det bästa.

Om det skulle komma någon — — om Alland skulle komma, så släpp honom inte in. Bed honom komma i morgon.

Låt ingen väcka mig; jag är så trött. Kastar en slängkyss åt honom och går åter in i sofrummet.

Madame är sjuk. Kan ni skaffa mig ett bud upp till fröken Walldén, som har atelier häruppe?

Jag törs inte gå härifrån sjelf, men jag betalar två francs för ett bud. Tar upp pengarne. Se här.

har under den sista repliken kommit in och stannar vid dörren. Han bär högtidsdrägt och en mängd ordnar på bröstet.

Ja. Men hon kunde inte stanna uppe. Hon behöfde hvila. Och hon bad er komma igen i morgon.

Jag måste tala vid henne nu. Hon var så underligt uppskakad, när jag gick härifrån.

Louise är sjuk. Jag ville inte vara ensam här — och — jag tänkte — — det kunde ju hända, att hon behöfde din hjelp.

Då sofver hon verkligen. Han har under tiden kommit att skjuta läskpappersarket på skrifbordet åt sidan och ser nu det påbörjade brefvet. Hvad är detta? Läser. »Gustave Alland — —»

Nu har jag rätt att gå in; hon skall bli min hustru. Öppnar dörren och springer in; ropar inifrån. Ljus hit! Ljus!

Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. Erna och Viggo följa. Viggo sätter lampan på bordet och får syn på brefvet, som Alland lemnat kvar; börjar läsa.

»Gustave — — förlåt mig. Du afskydde lögn och jag inspann mig i ett nät af lögner för att synas stå på samma sociala trappsteg, som du. Jag kände det som skulle du kasta bort den lilla prestdottern eljes. Förlåt mig detta. Det är det enda, du har att förlåta. För din skull kunde jag ha stulit i kyrkor — — Jag kunde ha gjort hvad som heldst. Du var för mig det enda i verlden, allt annat och allt som kunde komma det fans icke, ty jag visste, att den dagen, du icke älskade mig längre, skulle jag inte kunna lefva. Och jag visste, att den dagen skulle komma. Du hade ju sagt det från början. Du har aldrig ljugit för mig, aldrig bedragit.

Jag skulle så gerna velat lefva, för att inte genom min död vålla dig minsta lilla sorg; men jag kan icke. Du har ju intet att förebrå dig; men utan dig är lifvet mig för tungt; jag orkar icke bära det.

Jag visste det på förhand och handlade derefter. Ansvaret är mitt — icke ditt — —

Jag kom gående längs med kajen. Så ser jag en kvinna komma springande. Hon hade en schal om sina axlar. Hon springer ner för trappan, öfver släta marken dernere. Och hon störtar sig i floden. Jag skrek, jag sprang, jag vet inte hvad jag gjorde. Så kom det folk med räddningsattiralj och en båt. Men det drog om. De kunde inte finna henne. — — Och när hon kom upp — — Gud i himmelen en sådan syn. Det var Louise. Jag sade dem hvar hon bodde — — en läkare hade kommit till — — men — —

Från Z. Hæggströms Förlagsexpedition ha förut utkommit:

ERNST AHLGREN:

Pengar. Novell. Andra upplagan. Pris: häftad 3 kr.

Fru Marianne. Roman. Andra upplagan. Pris: häftad 4 kr.

Folklif och Småberättelser. Pris: häftad 2 kr. 75 öre.

Berättelser och Utkast. Pris: häftad 3 kr.

ERNST AHLGREN och AXEL LUNDEGÅRD:

Final. Skådespel i tre akter. Pris: häftad 2 kr.

Modern. En berättelse. Pris: häftad 3 kr. 50 öre.

AXEL LUNDEGÅRD:

Röde Prinsen. Ett ungdomslif i stämningar. Pris: 3 kr.

Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). En sjelfbiografi ur bref och anteckningar. Pris: 4 kr.

Noteringar:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

... LUOISE. ...
... LOUISE. ...
... ALLALD. ...
... ALLAND. ...
... för intyck, och alla mina blidare känslor ...
... för intryck, och alla mina blidare känslor ...
... Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. kostnärer ...
... Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer ...
... lemnar Erna cigarretten. ...
... lemnar Erna cigaretten. ...
... Ni är inte tillräknelig! Gå er väg? Och ...
... Ni är inte tillräknelig! Gå er väg! Och ...
... hvar arm och drar dem med mig. ...
... hvar arm och drar dem med sig. ...
... — — — då jag är tjensteman i den sparbank, ...
... »— — — då jag är tjensteman i den sparbank, ...
... ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man ininbillar ...
... ett stoftgrand. Man är inte mer. Och man inbillar ...
... Springer igenom rummet och ut genonom dörren till entréen. ...
... Springer igenom rummet och ut genom dörren till entréen. ...

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN BERGTAGNA: EN KÄRLEKENS TRAGEDI ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

GUSTAVE ALLAND.
LOUISE STRANDBERG.
ERNA WALLDÉN.
LILLY WALLDÉN.
VIGGO PIHL.
HENRIK RYBERG.
BERGSTRÖM	⎫
JOHANSSON	⎬	m. fl. konstnärer.
LIND	⎭
VÄRDINNAN.
	*
KAMRER MÖLLER.
FRU KNUTSON.
FRÖKEN KNUTSON.
FRÖKEN SVENSSON.
FRÖKEN JÖNSSON.
FRÖKEN TORNSTRÖM.
BOTILDA.
BREFBÄRAREN.

The Project Gutenberg eBook of Den bergtagna: En kärlekens tragedi

DEN BERGTAGNA

PERSONER:

I.
Solig majdag i Paris.

II.
Junidag i Paris.

III.
Regnig julidag i en svensk småstad.

IV.
Paris, följande år, en afton i April.

V.
Paris, en eftermiddag i Maj.

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

The Project Gutenberg eBook of Den bergtagna: En kärlekens tragedi

DEN BERGTAGNA

PERSONER:

I. Solig majdag i Paris.

II. Junidag i Paris.

III. Regnig julidag i en svensk småstad.

IV. Paris, följande år, en afton i April.

V. Paris, en eftermiddag i Maj.

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

I.
Solig majdag i Paris.

II.
Junidag i Paris.

III.
Regnig julidag i en svensk småstad.

IV.
Paris, följande år, en afton i April.

V.
Paris, en eftermiddag i Maj.