The Project Gutenberg eBook of Prärielif, by Sigge Strömberg.

På fulla femtio mils omkrets från Harristown, fanns ingen vackrare flicka än Jessie Murray. Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänste som guld i solskenet, och ett par djupa blå ögon under mörka ögonbryn. Och så hon satt till häst sedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota, som hon inte kunde få att lyda tygeln, inte ett »cowboy-trick», som hon inte kunde göra efter. När hon någon gång red in till Harristown, stod halfva stadens manliga befolkning i fönster och dörrar och bligade på hennes lackerade ridstöflar, och det var nog inte utan att en del af dem sett litet för djupt i de mörkblå ögonen.

Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill» att tänka på en sådan flicka. Hon, dotter till en af de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och han, en fattig »cowpuncher», som, mot den furstliga ersättningen af fyrtio dollars per månad, arbetade på en af hennes pappas rancher. Men han kunde helt enkelt inte låta bli. Han drömde om henne dygnet om. När han märkte John Murrays ungboskap, tänkte han endast på, att det »M»,[6] som han brände in, var en af hennes initialer, och när han satt i sadeln ute på prärien, tänkte han mer på hur han skulle kunna få John Murrays dotter än på att hålla reda på hans kor.

John Murray hade emellertid många cowboys men bara en dotter, och därför var det betydligt lättare för en af dem att komma ihåg henne, än för henne att komma ihåg en af dem. Hon vistades emellertid ganska mycket bland dem, när hon var hemma på ranchen, och var alltid glad och vänlig mot alla femtio. De beundrade henne på afstånd allesamman, men att någon gång få spänna åt hennes sadelgjord och få ett litet småleende i belöning var det största närmande de kunde hoppas på och följaktligen en favör, som de alla täflade om. Ett par gånger hade hon visserligen låtit Bill rida bredvid sig, därigenom ådragande honom alla hans kamraters afund, och en gång slog hon till och med till honom på skämt med ridspöt. Hela den natten låg han i gräset utanför hennes fönster, medan vilda, heta tankar brusade genom hans hjärna. Äfven på ett annat sätt behandlade hon honom olika än hans kamrater. Medan hon kallade dem vid deras dopnamn »Whisky Pete», »Gentleman John» och hvad de hette allt, så titulerades »Broncho Bill» alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, och han tyckte inte om det, men Jenkins, bartendern i Johnsons krog i Harristown, sade att det var ett godt tecken, och han borde väl veta det, han, som[7] varit ända i S:t Louis, tyckte Bill. Han var således nöjd och glad, och väntade att bättre tider skulle komma. Men då kom George i stället.

George var någon slags kusin till miss Jessie, och hade varit i Östern och studerat. Nu var han, enligt Bills förmodan, utstuderad, eftersom han kom dit ut till Syd-Dakota. Han hade kläder så fina, att ingen i Harristown med omnejd kunde förstå hur en karl ville ha sådant på sig, han hade blanklädersstöflar som ett fruntimmer, och små, små sporrar. Dessutom hade han en glasbit i ena ögat. Revolver hade han också, gudbevars, en liten förnicklad en utan en droppe olja på. Ingen af pojkarna kunde få klart för sig, att Jessie ville umgås med en karl, som misskötte sitt artilleri på det viset. Han red på ett gammalt, sedigt, brunt sto, som han kallade Rosalinda, men som Jenkins påstod heta Rosinante. Hvad Jenkins menade med det, voro dock pojkarna inte karlar till att begripa.

En sak till, som de inte kunde förstå, var hvad det var för tilldragande hos en sådan karl. Men miss Jessie tycktes förstå det, hon. När hon red ut var George alltid med. Red hon till Harristown gjorde han alltid sällskap, och när någon kom in i huset för att tala vid mr Murray, så kunde man vara viss på, att miss Jessie satt vid pianot och George hängde bredvid. Ja, »Arizona-Dick» hade till och med en gång hört henne kalla honom »Käre George!»

Att sådant där retade pojkarna är en sak, som faller af sig själf, men eftersom George var släkt med miss Jessie och John Murray, så ville ingen af dem gärna skjuta på honom utan att det blef alldeles nödvändigt. Det gällde således att bli af med honom på något annat sätt. Bill gick naturligtvis och väntade på tillfälle, och »allting kommer till den, som väntar» säger ett ordspråk, som de ha därute.

En dag stod Bill utanför huset och tittade på Georges Rosalinda, då miss Jessie kom ut på trappan. Hon nickade som vanligt vänligt åt honom och skickade en af de andra pojkarna till corralen för att hämta hennes häst. Hon skulle rida ut med George. Då fick Bill en idé! Han blef förvånad öfver, att han inte förut märkt hur lik Rosalinda var en af ranchens hästar, en halfvild broncho, som kallades Satan, och äfven gjorde skäl för sitt namn. Bill kände inte mer än tre människor och en neger, som kunde rida den hästen.

Gripen af ögonblickets ingifvelse kastade han sig på Rosalindas rygg och satte af ned till corralen. Det var endast ett par minuters arbete, att med ett lassokast fånga Satan och lägga Rosalindas fina sadel och gula remtyg på honom, och när han jämförde utseendet blef han säker på, att George inte skulle se någon skillnad. Satan var visserligen en hingst och något gröfre byggd, men han hoppades, att George skulle vara så upptagen af miss Jessie, att han inte skulle[9] märka skillnaden. Sedan ledde Bill upp Satan till huset, och band honom vid pålen där Rosalinda stått.

Bill hade brådt en stund med att sammankalla så många af pojkarna som möjligt, så att när miss Jessie och George kommo ut, stod det en hel svärm på litet afstånd och väntade. George hjälpte först upp miss Jessie i sadeln och gick sedan fram till den förfalskade Rosalinda. Satan lade öronen bakåt och betraktade honom misstroget, men George satte foten i stigbygeln och slängde sig helt lugnt upp i sadeln. Satan stod stilla som gjuten i brons. George smackade på honom, men Satan rörde inte en muskel. Då blef George otålig och satte sina små sporrar i hästens sidor. Det blef för mycket för Satan. Pang! Med hufvudet mellan knäna och bakbenen rätt upp mot skyn gjorde han det grannaste »buckjump» någon kunde önska. George seglade i en lång, vid båge från hästryggen och försvann i det höga präriegräset. Olyckligtvis, sade pojkarna, kom han ned på skuldrorna, och bröt därför icke nacken af sig.

När de kommo fram till George, låg han på rygg i gräset och frågade om den yttersta domen verkligen anländt till sist, eller om det bara var jordbäfning.

— Ryck upp dig, George, sade miss Jessie. Det är bara gamla Rosalinda som kastat dig. Upp i sadeln igen, så rida vi.

När George fick klart för sig, att Rosalinda kastat honom, blef han arg. Han hade visst inte trott sin gamla märr om en så lömsk och neslig handling. Han steg upp ur gräset och linkade fram mot Satan. Så elegant som förut var han visserligen inte, glasbiten hade han tappat ur ögat och hans fina ridkostym var smutsig och trasig.

— Det är ju Satan, sade hon. Men upp i sadeln ändå, George, du är väl inte rädd?

De ha sina fördomar där ute på prärien. Att en gröngöling inte kan rida en halfvild broncho är en naturlig sak, men präriepojkarna fordra, att han skall våga bestiga den om och om igen, så länge han orkar röra sig. Den, som inte vågar det, får intet anseende där, karlar utan kurage ha de ingen användning för.

— Rädd! N-n-nej l-långt ifrån, men han var dödsblek och knäna skälfde. Han hade redan[11] satt foten i stigbygeln då Satan lade öronen bakåt, och han tog ned den igen.

Miss Jessie gaf honom en föraktfull blick och vände sig mot cowboyshopen med ögon som blixtrade af vrede.

Broncho-Bill visste, att det inte tjänade något till att neka, så han steg fram.

— Jaså, det är ni, Bill Rogers. Er hade jag minst af alla trott om något sådant. Följ med in!

Hon vände honom tvärt ryggen och gick in, och han gick efter, kännande sig som en af världens störste syndare. Men hon hade åtminstone inte sagt mister Rogers, och det var ju alltid en tröst.

När de kommit in talade hon om för Bill hvad för en värdelös människa han var, så att han nästan önskade, att han hade väntat, tills George i tidens fullbordan blifvit hängd. När hon så grälat på honom en halftimma utan att han sagt ett ord, frågade hon hvad han hade att säga till sitt försvar.

— Jo, miss Jessie, svarade han, jag tänkte ... jag trodde ... att ni ...! sedan stockade det sig i halsen så att han inte fick fram ett enda ord.

Men miss Jessie förstod nog hvad han ämnat[12] säga, ty hon blef röd som en ros i ansiktet. Så såg hon på honom med ett egendomligt uttryck i ögonen och sade:

Präriepojkarna äro just inte blödiga af sig, men när hon sade de orden, blef det en dimma framför hans ögon, och han kunde inte se någonting. Men när han sträckte ut armarna för att trefva sig fram till dörren, fann han till sin förvåning miss Jessie i dem, och hon hviskade:

Den nya påskkostymen.

Seaburg stod utanför en skräddeributik vid Nicollet avenue, försjunken i funderingar. Det var en härlig aprildag, solen stod högt på himlen, framkallande den sedvanliga vårgrönskan såväl i stadens parker som på Seaburgs rock.

Just denna senare omständighet var det, som kom Seaburg att fundera. Han önskade nämligen en ny kostym till påsk. Denna del af saken var ingenting att fundera öfver, men det krångliga var, att Seaburg disponerade en obehagligt ringa del af Förenta Staternas nationalförmögenhet. Hans kredit var ännu mera obetydlig. Han var nämligen väl känd där i sta’n.

Men en ny kostym måste han ha till påsk. Hvarje amerikan med den allra minsta gnista själfaktning måste ha en ny kostym hvarje påsk. Seaburg var inte pretentiös, han kunde nog ha nöjt sig med sin gamla kostym, om den bara varit något så när snygg. Men fy tusan! Alla sömmarna höllo på med vårsprickningen, knapparna vajade på långa, smala trådar för de ljumma vindarna, och byxfransarna började strax nedom knät. No, damn it! Det var inte någon lämplig[14] utstyrsel för en fri amerikansk gentleman. Därför var Seaburg på språng efter en bra och billig skräddare. Framför allt billig. Och sådana växa minsann inte på träd i Minneapolis.

Här tycktes han emellertid ha funnit hvad han sökte. På skylten stod nämligen med stora guldbokstäfver:

Och i fönstret lågo tygerna, ljusa, fina tyger i modärna mönster. »Kostymer efter mått, femton dollars!» stod det på en lapp på hvarje tygstycke. Femton dollars! Det var ungefär hvad Seaburg hade lust att lägga ned på en ny kostym. Hans privata förmögenhet uppgick till tjugufem. Femton dollars! Och så vackra tyger! Seaburg gick in.

Han mottogs af en ung man, hvars regelbundna drag tydligt visade, att han härstammade från Kanaan. Den unge mannen var mycket angenämt berörd af att få se Seaburg. Han bugade och smålog och vred händerna af förtjusning. Fick han visa min herre några tyger? Det här kanske? Högst elegant, smakfullt, vackert, verkligen[15] vackert mönster. Sextiofem dollars för kostym efter mått. Nej tack, Seaburg ville ha en femtondollars kostym. Femton dollars?! No, by Gad! En femtondollars kostym? Aldrig i lifvet! Det kunde möjligen gå an för en vanlig dödlig, men en gentleman med Seaburgs ståtliga hållning, präktiga figur och distinguerade utseende kunde absolut inte visa sig i en sådan. Han komme att blamera sig.

Han tillkallade nu en annan anhängare af den mosaiska trosbekännelsen och talade om för honom, att denne gentleman värkligen på allvar funderat på att köpa en femtondollarskostym. Den nye herrn uttalade som sin åsikt, att det var omöjligt, otroligt och onaturligt, gentlemannen hade naturligtvis skämtat. Ha, ha, ha! Eller hur?

Då skämdes Seaburg och ljög, att han skämtat. Och judarna började prata. En i sänder och båda på en gång. Seaburg fick inte en syl i vädret. De argumenterade och visade tyger och viftade med händerna, så att Seaburg blef yr i mössan.

Tio minuter senare, stod Seaburg åter utanför skräddarbutiken vid Nicollet avenue och funderade. När han lyckats sortera sina tilltrasslade själsförmögenheter, kom han på det klara med, att han beställt en kostym för sextiofem dollars färdig om tjugufyra timmar, att betalas extra[16] kontant. Femton dollars handpängar hade han betalt.

Sakta gick han uppåt avenyn. Gick in i en järnbod och köpte en sax för tjugu cents. Sen gick han hem för att klippa fransarna af sina byxor.

En jordbäfning.

Solen satt som en stor glödande kula midt på himlahvalfvet, kastande sina lodräta strålar ned på präriens brunbrända gräs. Utanför mina, eller rättare »Harristown Tribunes», fönster låg gatan tom och öfvergifven i solskenet, endast en och annan stackare, iförd en bredskyggig sombrero, smög fram efter inre trottoarkanten, i ett fåfängt försök att sammansmälta med husradens smala skuggrand. Den öfverhettade atmosfären gick i vågor utanför moskitonätet och rummet var kvaft och stekande. Termometern visade 102 grader Fahrenheit i solen och jämt 10 grader mindre i skuggan. Almanackan visade rötmånad.

Jag satt vid fönstret, klädd i en dräkt som i ett mera konventionellt land och d:o temperatur skulle värkat nästan oanständig. Den bestod nämligen uteslutande af skjorta och byxor, ett par tygskor och en cigarr. »Henry Clay Havana puros especiales», made in Virginia, fifty cents a dozen. Framför mig på bordet låg en hög långa pappersremsor, men min blick sökte sig med förkärlek från arbetet och åt det håll där apotekets fönster låg. Där syntes nämligen genom[18] moskitonätet ett anslag med den ljufliga inskriften: »Icecreamsoda, 5 cents».

Jag var nära att falla för frestelsen att gå dit, när sättaren öppnade dörren, och begärde »mer manuskript». Den möjligheten är inte utesluten att jag vid detta tillfälle i någon mån syndade mot andra budet, men sättaren fick i alla fall en del klipp, och afseglade med den hugnesamma underrättelsen att det fattades två spalter.

Två spalter! Hvar innerst skulle jag ta dem från? I det här fördömda hålet hände ju ingenting, och brodera mera på det där lilla dubbelmordet i förgår gick inte an. Vår publik nöjde sig inte med så hvardagliga händelser. Den ville ha något som rafflade, ungefär som whisky och petroleum. I den här värmen skulle man tycka att någon lokförare kunde stå och slöa till så att tåget barkade åt Hades, men å andra sidan, i en sådan här terräng där rälsen lågo som två paralella, raka, blanka streck utan en aning af en kurva på hundra mil kunde gärna en hel tågbetjäning sofva utan fara. Och dubbelspår fanns det också, så att sammanstötning var utesluten. Ingen hjälp att vänta från det hållet således.

Min blick föll på barometern, som hängde där som ett stort stirrande öga på väggen. Jag såg hur stålvisaren hade sjunkit ett par grader och började ofrivilligt fundera på om den skulle vara tillmötesgående nog att sjunka ned till cyklon. Eller rent af till jordbäfning. En jordbäfning.[19] Åh, herre Gud, hvilken lycka i dessa bistra tider.

Just då kom idén! Som en magnesiumblixt lyste den upp alla hjärnans vrår och skrymslen, och nästa ögonblick började pennan löpa öfver papperet. En lång stund höll den på och när jag lade ned den, kunde jag med nöje konstatera att jag hade en verkligt rafflande »nyhet» att bjuda de goda Harristownborna. Så här började artikeln:

Därefter kom ett hårresande »telegram» om en förfärlig olycka som drabbat förbundshufvudstaden. Midt under en af kongressens nattsittningar hade en våldsam jordbäfning lagt Washington i ruiner. Se här ett par brottstycken:

— Under massornas fasansfulla skrän störtar kapitoliets marmortorn belyst af den ur jordens inre uppflammande elden, samman, under sina ruiner begrafvande egendom för flera millioner dollars, samt äfven ett stort antal människor.

— Det fordom så stolta Hvita huset var nu ett enda väldigt bål. Vettskrämda sprungo alla omkring utan att veta hvad de skulle företaga sig.[20] Endast Syd-Dakotas representant Hon. W. J. Smiles behöll fattningen. Lugn stod han midt i det flammande bålet omhvärfd af ett större antal fräsande lågor. Hans stämma klang som en metallklocka genom skränet och öfverröstade med största lätthet lågornas dån och de till det demokratiska partiet hörande kongressmedlemmarnas vettskrämda klagoskri. När ingen vågade åtlyda mr Smiles order räddade han egenhändigt 698 personer, däribland president Roosevelt, ur ruinerna.

Roosevelt skakade vid detta tillfälle mr Smiles hand och sade: Jag har alltid vetat, att min efterträdare skulle komma från Syd-Dakota.

Telegrammet åstadkom fullkomlig sensation i Harristown. Tidningens lösnummerupplaga satte med lätthet rekord, och hvarenda Harristownbo upprepade med stolthet presidentens ord, som om de gällt honom personligen. Både krogarna och deras kunder voro fullare än vanligt den kvällen, och faroborden voro öfvergifna. Ingen hade tid att ägna sig åt annat än resonnemang om den stora olyckan, Smiles tapperhet och Teddys ord.

För min del satt jag inne i mitt rum i sällskap med en bulldogg och en Smith & Wesson af grof kaliber, ty ett antal af stadens demokratiska valmän stodo utanför och väntade på att få tala ett par ord med mig.

En synd leder till en annan, och dagen därpå[21] serverades Harristownborna en massa detaljer från den stora naturrevolutionen. Smiles’ tapperhet utmålades i ännu mera lysande färger och presidentens yttrande blef så till vida ändrat, att han sagt: »västra Syd-Dakota». Jublet steg därför ännu högre, och stadens demokratiska valmän ilsknade till allt mera, ty de demokratiska representanterna i kongressen hade, enligt vårt nya »telegram», samt och synnerligen uppfört sig som rena backharar, där de inte rent af deltagit i slöddrets plundring af de rasade husen.

Sedan »Demokratiska föreningens» ordförande, som sökte få ett personligt samtal med mig, afstått en del af muskulaturen å sin vänstra vad åt bulldoggen, och sekreteraren, som tittade in genom mitt fönster, råkat komma i skottlinien för min Smith & Wesson, och hastigt aflidit af blyförgiftning, lugnade sig dock oppositionspartiet betydligt.

Tredje dagen kom en ny artikel, men då hade intresset redan mattats något och faroborden började återfå sin gamla kundkrets.

Fjärde dagen hade man annat att tala om, och ett påstående att jordbäfningen var anstiftad af de demokratiska kongressmännen hade intet annat resultat än att Dem. fören. skattmästare bakvägen inträdde i vår redaktionslokal, hvarifrån han sedermera bortfördes af änkan.

Då insågo vi att tiden var inne att blåsa stoppsignal,[22] ty det är en tidningsmans första plikt att taga hänsyn till publikens smak och inte servera den annat än den vill ha. Som en skandal ägt rum icke långt från Harristown beslöts därför att utnyttja detta värdefulla material, i synnerhet som vi hade en porträttkliché af Pizarro och en af Katarina Jagellonica, som med fördel i detta fall kunde användas till att representera hufvudpersonerna i skandalen. Alltså skulle jordbäfningshistorien bringas ur vägen, och detta skedde genom att i nedre hörnet på sista sidan införa följande notis:

En ung mans väg.

Aftonrodnaden färgade horisonten blodröd, bådande västerns korta skymning, när Joe Sturm red genom det långa gräset mot Harristown. En lätt bris svepte öfver prärien, förande med sig ljudet af banjos och tam-tams och refrängen af den senaste slagdängan från danslokalen i stadens utkant. Det höga gräset böljade som en sakta dyning för vinden och härmfågelns sång hördes från en liten plantering i närheten af staden. Ponyns oskodda hofvar trummade i rask takt mot marken och Joe satt som i en gunga under den mjuka galoppen. Men han såg dyster och fundersam ut. Hvarken banjons darrande toner eller aftonrodnadens röda flammor, som lyste med den underbara prakt, som den endast i dessa trakter kan ernå, förmådde ens för ett ögonblick fängsla hans uppmärksamhet.

När en ung, kraftig ranchman hunnit till detta stadium, behöfver man vanligen icke hysa det allra ringaste tvifvel om orsaken. Det är i regel någon mörkögd präriens tärna, som trampat, eller låtsats trampa, hans unga, heta hjärta under sin högvristade fot, och i hvilket fall är[24] resultatet en ung man, som icke tror sig kunna lefva längre. Ibland händer det äfven att en Colt blandar sig i leken om hon låter sina vackra ögon le mot någon annan.

Joe var icke något undantag från denna regel. Han var nämligen kär öfver öronen i Nellie Evans, den vackraste flickan i Harristown i Joes tycke, »en liten sötunge» i andras, och fastän den senare beteckningen var väl berättigad, hade dock »en liten satunge» varit mera på sin plats. Ty en satunge var hon verkligen, Nellie Evans, full af upptåg och rackartyg, hetblodig som få. Det var just på grund af hennes heta blod som Joe såg dyster ut. Han hade, som många andra unga män råkat skämta litet för mycket med en flicka från en af rancherna, Nellie fick höra talas om det, och strax var det färdigt. Joe var naturligtvis stolt han också och på det sättet kom det till, att han en vacker dag fann sig ridande från staden som en i högst obehaglig grad »fri ung man».

Inte ville han ens för sig själf erkänna att han var ledsen öfver historien. Visst inte! Något sådant skulle aldrig kunna falla honom in, men det hade inte hindrat, att han, allt sedan det där hände, varit butter och tvär mot de öfriga pojkarna, och därigenom varit den direkta orsaken till en massa försyndelser ifråga om svordom och sådant. In till Harristown red han lika ofta som förut, enligt egen, mycket betviflad uppgift för[25] att uträtta ärenden, men i regel hann han aldrig längre än till Johnsons saloon. Där blef han stående vid fönstret spejande uppåt gatan, men naturligtvis utan den ringaste bitanke på att Nellie möjligen skulle komma den vägen.

Till Johnsons saloon styrde han också nu sin kosa, när han, just som skymningens blå slöja sänkte sig öfver staden, red in i Harristown. Han kastade sig ur sadeln och steg med klirrande sporrar in i den ljusa lokalen, där han genast hälsades af ett:

En grogg af det starkaste slaget slungades på sekunden upp på disken, och Jim Jenkins, som nog hade en hum om huru det stod till, började med några diplomatiska ord om kvinnans falskhet. Gällde det att hyfla på kvinnan, så nog var Joe med, och pratet och groggen i samverkan tinade snart upp honom, så att han öppnade sitt hjärta för den diplomatiske Jim och talade om hela sitt lidandes historia för honom.

Just då gick Jim bort för att blanda en cocktail åt en kund och Joe blef stående ensam vid disken stirrande ut i mörkret och lyssnande till biljardbollarnas klirr i rummet innanför. En rökig fotogénlampa spred en tveksam ljuscirkel[26] ut på gatan, och Joe betraktade de passerande, som då och då skönjdes genom moskitonätet. Som lefvande skuggor skymtade de förbi, kommande från mörkret på den ena sidan, syntes ett ögonblick i det svaga ljuset, och försvunno sedan åter i mörkret vid ljuscirkelns andra kant. Joe, som för närvarande var kär och alltså romantisk, stod och fantiserade och tyckte att de sågo ut som skuggor från en annan värld. Plötsligt sprang han upp med ett »Damn!» Förbi fönstret gick ett ungt par, en ståtlig ung ranchman, och hon med den slanka figuren och den eleganta hållningen — Nellie.

Ett ögonblick stod han obeslutsam med handen på revolverfickan, skulle han — — eller skulle han inte — —? Han tvekade en minut, tog så ett steg mot dörren men hejdades af Jims hand, som lades på hans axel, och Jims röst som framställde en förfrågan om han inte möjligen skulle kunna ta sitt visserligen obetydliga men dock befintliga förnuft till fånga, endast därför att han råkat bli kär.

— Jag såg dem också, — sade Jim. — Och inte rusar jag upp och svär för det! Kom så skola vi resonnera om saken, vi skola nog rätta till den skall du se. Du känner mig.

Och Joe följde med tillbaka till disken, ty han, liksom Harristown i öfrigt, hade ett stort förtroende till Jims förmåga att reda ut kvistiga fall af samma slag som detta. Själf ansåg Jim sig vara[27] en synnerligen farlig fruntimmerskarl, som lekande lätt kunde styra det bångstyriga väsen, som kallas kvinnan.

Han tog nu hand om den mera oerfarne Joe, beskref för honom kvinnans konstruktion och höll sedan en kort föreläsning i den sköna och svåra konsten att handtera henne.

— Håll dig bara på styfva linan, gosse, — sade Jim. — Krusa bara inte flickebarnet och kurtisera en annan vacker unge, så blir hon förbaskad och ger sig den på att slå den andra ur brädet, och då har du henne som i en liten ask. Skjutjärnet bör du låta hvila i frid, om du inte är särdeles god vän med sheriffen. I annat fall får du ju resa bort på ett halfår och när du kommer igen har hon troligen varit gift med en annan i fyra månader. Nu är det, som du vet, dans i kväll där borta i danshallen och känner jag Nell rätt så går hon dit och tar karlen med sig. Du skall gå dit också. Sök upp den vackraste tös i lokalen, flirta och dansa med henne, och ge Nell tusan. Hälsa på henne skall du naturligtvis, och ett par likgiltiga ord kan du också växla med henne, om din själsfrid så kräfver, men inga af de där fåraktiga blickarna som du lagt dig till med på sista tiden. När hon sedan af sig själf närmar sig dig, tar du emot henne som en vanlig bekant, försöker få henne för dig själf på något ställe där ni kunna vara ostörda och där — — — Innan hon fått klart för sig hvad det är frågan om, tar du tag i[28] henne, kysser henne och kallar henne en massa sådana där idiotiska namn, som ni förälskade bruka använda. Det kallas att ta dem med storm och det kan ingen flicka stå emot, — slutade Jim sin föreläsning.

Joe var egentligen inte anlagd åt det där mera slipade hållet, men han hade, som sagt, ett obegränsat förtroende för Jim, och kände på sig att rådet var godt.

En stund därefter befann sig Joe utanför danslokalen. Ljudet af en banjo, sekunderat af ett skrälligt piano, som på något underbart sätt förirrat sig ut i ödemarken, och skrapandet af många fötter sade honom, att dansen var i full gång. Joe väntade tills dansen var slut, och steg sedan in i rummet. Rundt sidorna på väggfasta bänkar sutto de dansande, parvis eller i kotterier pratade och skrattande medan de hvilade sig efter dansen. Nellie var mycket riktigt där. Hon satt bredvid långe Fred Morrison och Joe lade märke till att hon rodnade litet när han hälsade. När han i detsamma upptäckte vackra Annie Stade på andra sidan rummet, skred han med sporrars klang och en väldig krigares skick tvärs öfver till henne.

Ödet hade utrustat Joe med en atletisk kropp, ett par intelligenta ögon och så »stiliga» bruna mustascher, som någon flicka kunde utrusta sina drömmars ideal med, så att man kan inte undra på, att vackra Annie tog emot honom med sitt[29] allra vackraste leende, och så begynte Joe sin kampanj. Han kurtiserade vackra Annie på ett sätt som ställde alla hennes öfriga beundrare i skuggan och för honom själf vann en obestridlig framgång. Hans ögon sade ord, som munnen inte uttalade, och när de dansade sin two-step, tryckte kanske hans arm något hårdare än nödvändigt kring hennes midja.

Då och då observerade han Nellie och fann till sin förvåning att hon inte tycktes komma i håg att han var där. Han hade haft den barnafromma önskningen, att hon skulle bli ledsen och mulna till och så småningom söka närma sig honom, men hon tycktes inte alls ha någon lust åt det hållet. I stället flirtade hon vildt med Fred, och då Joe en gång passerade henne, och frågade hur hon mådde, fick han till svar ett likgiltigt: »Tack, mycket bra.» Sedan vände hon sig genast åter till Fred.

En dylik tingens ordning behagade icke Joe. Han blef irriterad och gick ut för att fundera på saken. Öfver honom hvälfde sig himlen som en ofantlig glasruta med miljarder blanka punkter. Ett sällskap moskiter, som höllo bal utanför danslokalen, upptäckte honom, och grepo genast detta glänsande tillfälle att få bjuda sina damer på en liten förfriskning, men han märkte dem ej. Han tänkte. Hvarför skulle hon, som Jim hade sagt, dragas till honom om han visade sig likgiltig? Därför att hon innerst inne höll af[30] honom trots allt. Hvarför kom hon inte nu då? Därför att hon inte höll af honom. Han hade det klart för sig nu. Hon brydde sig inte om honom ... inte alls ... inte alls ... Därför var det! Det hade han dock inte tänkt sig. Han hade hela tiden trott, att det blott var en tillfällig misstämning och att allt skulle bli bra igen mellan dem. Men nu var det slut! Nu visste han det! Hon brydde sig inte om honom nu. Det bultade i hans tinningar och han började gå. Bort från staden, utöfver prärien, hvart som hälst blott han kom bort härifrån.

Det gnisslade i danshallens dörr. Joe vände sig om, och såg den välkända, smärta figuren afteckna sig mot ljuset därinne. Joe drog fram sin Colt ur fickan och smekte den. »The Cowboys friend» hade fabrikanten kallat den, nu skulle han pröfva om icke den vännen var trognare än den, som stod i dörren därborta. Ett skott ur mörkret, och långe Fred skulle sjunka samman; sedan kanske ännu ett och Nellie skulle få sörja dem båda — om hon ens sörjde någon af dem.

Men långe Fred kom inte. Ensam steg Nellie ut genom dörren, och gick nedåt gatan. Joe stoppade, halft skamsen, ned vapnet, och följde ofrivilligt efter. Han närmade sig mer och mer, och just när hon lade handen på trädgårdsgrinden utanför sin fars hus, hann han henne.

Nu var han fast. Hvad i herrans namn skulle han svänga ihop som skäl för att han följt henne? En sekund våndades han, sedan kom Nellie själf till hjälp.

— Ja ... ja visst, — stammade Joe, som egentligen tänkt sig något helt annat.

— Lycka till hvad? — frågade Joe hett, utan att upptäcka det spår af svartsjuka, som låg i hennes ord.

— Man brukar alltid lyckönska nyförlofvat folk, — förklarade flickan, — och det sägs, att du snart skall gifta dig med Annie Stade. Det är en mycket vacker flicka!

— Mycket! — var allt hvad Joe kunde framstamma, öfverraskad som han var af den oväntade underrättelsen om sitt eget förestående bröllop.

— Jag skall för öfrigt snart följa exemplet, — pratade Nellie på. Det blir förstås Fred Morrison, och det skall inte dröja länge.

— När? När? — utropade stackars Joe häftigt, med högra handen trefvande efter sin trogne Colt.

— På samma gång som du, svarade hon med ett egendomligt leende. — God natt Joe! — och hon[32] räckte honom handen. Han tog den och tryckte den sakta när han såg uttrycket i hennes ögon.

Jimson.

Jag har en bekant, som heter Jimson, och jag erkänner gärna, att han inte är den mest eftersträfvansvärda af mina bekanta. Snarare tvärtom. Endast det faktum, att Jimson är infödd Chicagobo, bör ju för människokännaren vara tillräckligt, men när jag påpekar att Jimson är den otrefligaste människa i Chicago, och dessutom patentmedicinagent, så bör hvar och en förstå, att han är inkarnationen af allt otrefligt.

Hans sätt är ytterst vinnande. Men vinsten tillfaller undantagslöst honom själf. Om man vill vara i fred någon gång så kan man vara viss om att träffa Jimson. På de mest undangömda gator, i de minst besökta lokaler stöter man ovillkorligen ihop med honom, om man bara önskar att man inte skulle göra det. Det är inte lönt att söka komma undan. Han tränger sig på en, bjuder sig själf på sprit på en annans bekostnad, och underhåller en med prat om sig själf och sina släktingar, företrädesvis uppehållande sig vid deras sjukdomar och åkommor, som han naturligtvis botat med sin patentmedicin. När man ändtligen lyckas bli af med honom, säljer[34] han patentmedicin till en och lånar, som en afslutning på det hela, pängar på långlån. Det tjänar till ingenting att neka, ty han hypnotiserar en vanlig, hygglig människa som urskogens boa constrictor den lille kanariefågeln, så att man måste köpa eller punga ut. Oftast båda.

En rägnig kväll för en tid sedan, kom jag vandrande Dearborn street på väg hem. Jag var trött efter dagens arbete, och ville hälst vara i fred, men som jag ansåg att en cocktail var nödvändig för mitt välbefinnande gick jag in på en saloon. Framme vid baren stod Jimson. Jag sökte försvinna så obemärkt som möjligt, men hans skarpa öga hade upptäckt mig och han rusade emot mig med den angenämaste öfverraskning präglad i sina manliga drag. I ett nu hade han fått mig fram till disken och rekvirerat whisky på min bekostnad. Att han pratade behöfver icke sägas.

I öfver två timmar underhöll han mig med detaljerade beskrifningar öfver de underbara kurer han lyckats åstadkomma med sin patentmedicin. Synnerlig uppmärksamhet ägnade han sin framlidna fasters magsyra, hvilken han betecknade som en ovanligt anmärkningsvärd sådan, men som han dock utan tvifvel skulle ha lyckats häfva om icke den olyckliga fasterns lifstråd under behandlingen hastigt afklippts. När han till slut under ett outsägligt kort ögonblick höll upp för att hämta andan, sade jag skyndsamt »adjö»,[35] och aflägsnade mig från lokalen — i sällskap med Jimson. Han följde nämligen med. Gatan låg tom och tyst, och jag skyndade på så fort som möjligt för att bli af med honom, men han höll med berömvärd energi jämna steg och underhöll mig fortfarande med samma intressanta ämne.

Ändtligen kommo vi till spårvägslinien, och stannade för att invänta vagnen. Jimson tystnade.

Jag visste, hvad som komma skulle, och beslöt, att hällre förekomma än förekommas. Drog alltså upp revolvern, riktade den med fast hand mot Jimsons hufvud, talade och sade:

— Jimson! Hela denna kväll har du påtvingat mig ditt vedervärdiga sällskap. I två timmars tid har du plågat mig med din framlidna fasters magsyra, som dock borde plåga endast henne, och icke ens henne, ty hon är framliden. Mitt tålamod är nu slut, Jimson. Du har drifvit mig till vansinnets brant. Ett ord till, och du är dödens!

Jimson betraktade mig lugnt. — Vansinne, sa’ han. Inte värre! Det botar jag ledigt med Killmequick patentmedicin, som jag representerar. Botar allt, från böldpäst till kartnaglar, en dollar flaskan, sex för fem dollars. Gif mig en femdollar, så skickar jag dig ett halfdussin i morgon bittida, och — medan du har plånboken uppe, så kan du gärna låna mig en tia på ett par da’r.

Franskan.

Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden, som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten, Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande partier vid Metropolitan Opera — det senare dock endast sporadiskt — Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt Andersson.

Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher. Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta inträffade för öfrigt icke alltför[37] sällan, ty dollarn har en egendomlig förmåga att rulla lätt.

Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång, potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att få »Royal Flush» — ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal Flush!» Det går inte! — så kunde man vara viss om att få höra Anderssons svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt, blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon utan laga skäl.

Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig, fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser, öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif, besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap. På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande sjuttonåring med[38] sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från »la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull, kallade henne.

Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned i misströstans svarta djup.

En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.

— Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte sedan med nedslagen[39] min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få göra mig sällskap.

Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något dylikt.

— Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt att få en liten promenad.

— Om ni hämtar mig half nio, så — — Och var punktlig, smålog hon och gick med en nick sin väg.

På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt. Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna ögonen gjorde verkan och — — alltnog, jag kunde snart konstatera, att jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla Jeannettes oskuldsfulla hjärta.

— Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen, och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af obehöriga blickar.

En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri,[40] af enstaka, förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i restaurationslokalen. Sedan hände något!

En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:

— Jag behöfver aldrig lida brist på idéer — numera. Jag tar bara fram det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur fickan och kastade en oändligt öm blick på det.

En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram ett likadant fotografi plus en hårlock.

Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började trefva i sin innerficka,[41] var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie, och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.

Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna, och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll följande tal:

— Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge. Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting händt, och alludera aldrig på det timade.[42] Detta är det enda sättet att draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt bra gjort af henne. Franskans skål!

I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.

— Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit sin väg, rymt.

— Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.

En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:

— Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt: »Amen!»

Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt klart för mig.

Charleys sista kärlek.

När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig. Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord, drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med beslöjad blick stirrande ut i fjärran.

För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:

Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.

— Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka efter läkare?

Charley steg upp, fäste på mig en på samma[44] gång drömmande och föraktfull blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:

Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt öfvergående natur.

— Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad är det för en den här gången?

— Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse jorden frambrakt. En ros, en — en — —

— Drag åt helsicke! En — en — — jag kan icke likna henne vid något, ty hon är oförliknelig.

— När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma signalement, tillät jag mig att anmärka.

— Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och — —

— Tig människa! När känslans förtärande[45] glöd flammar i mitt bröst, så bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.

— Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte skall gå och slå dig ur brädet.

— Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.

— Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den allra — —

— Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu bara höra hur det gick till.

— Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck utan att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det hela. I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett slag i sta’n. Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller såg, förrän jag vid en gatukorsning höll på att bli förlossad från denna jämmerdal af en motorkupé, som kom svängande om hörnet. Uppriktigt sagt blef jag inte[46] alls tilltalad af att på detta numera icke ovanliga sätt placeras med ena foten i krematoriet, och ämnade just i väl valda ordalag påpeka detta faktum för chauffören, när ett förskräckt flickansikte stacks ut genom vagnsfönstret och med en röst, klar och melodisk som en klockton, frågade om någon olycka händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara var å färde, fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig kvar på gatan — kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens mina vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld — —

— Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande, ljumma vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.

— Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun! Finskuren, smal. Hennes panna! — —

Det var strået, som knäckte kamelens rygg.[47] Totalt förkrossad sjönk Charley ned på en stol.

— Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit likadant med dig, men bara betydligt mera hopplöst.

Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och lagade till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra sammaledes och inte vara generad utan känna mig som hemma hos mig själf.

Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och jag beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det säkraste och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän Charley.

— Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans fnysningar. Visserligen är du en mycket berömd man. — Du hade ju fyra små roller förra säsongen. — Men jag tror i alla fall, att du spänner bågen något för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé, sade du. Du vet hvad det betyder. Hennes pappa är naturligtvis en fläskpackare, som börjat sin bana längst nedifrån, och alltså inte tolererar andra än dem, som äro rikare än han. Tösen själf är, i likhet med alla andra amerikanska flickor, uppfostrad till despot, satt på piedestal och bortklemad, i synnerhet om hon ser bra ut — —

— Som, sa’ jag, som hon ser bra ut, och af samma orsak är hon naturligtvis dum.

Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott, och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.

Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.

— Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.

Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke på supén.

— Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig — höra dig är, som du vet, inte något nöje — men det komme hon snart att tröttna på. Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger för att slå dig fördärfvad,[49] ty jag antar att han hvarken är ung eller romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som heter Gwendoline.

— Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley förundrad.

— Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?

— Den här heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet, det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller Violet eller — —

— Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl ha en sådan dotter.

— Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla sig med motorkupé här i sta’n.

Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes vara ett rof för ganska[50] stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.

Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.

— Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i häpenheten.

— Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.

— Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina manliga drag.

— Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det smärtsamma afskedet och en ny flamma.

— Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till namnet, men det räcker det så länge.

— Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde vara stolta öfver.[51] Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det. Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och boende vid Michigan avenue.

— Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.

— Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga. Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till, och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.

Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.

I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig.[52] Willy hade visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare bröllop.

Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och tände en cigarett, utan att säga ett ord.

— Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa en gentleman.

— Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte varit något trefligt medan jag varit borta.

— Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt välsmakande läskedryck — jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i hörnet — så skulle jag möjligen låta er få höra historien.

Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på Michigan avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där mer än på sin höjd en halftimma när en auto kom körande, inte kupén den här gången utan en öppen vagn. Att hon åkte i den, behöfver jag inte nämna. Den stannade utanför dörren, flickan hoppade ur, graciös och lätt som en — —

— Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en premiärdansös. Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att jag passerade just som hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt och, ni må tro mig eller ej, hon kände igen mig, hälsade, stannade och frågade, om jag blef skadad den där gången, när hennes chaufför höll på att köra öfver mig.

— Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag mig föranlåten att framkasta.

— Det tycker jag inte alls, svarade Charley[54] och sträckte på sig, i ett fåfängt försök att se sig i spegeln.

— Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och jag svarade, med en talande blick, att kroppsligen var det ingen fara med mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och sprang in, men när hon kom i dörren, vände hon sig om och nickade.

Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med att backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter namnet på damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd en dollar, vållade det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss Violet». Således ett blomsternamn, som jag redan från början sagt.

Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela dagen sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte jag den genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag skulle kläda mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig själf med att skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln. Det är kärlek det.

Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag ihop några af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten sjöngo vi utanför Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty som vi inte visste hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så småningom rundt huset[55] i det bedrägliga hoppet, att hon skulle tända ljus, men inställde konserten, när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-e. Då gingo vi hvar och en till sitt.

Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad man kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in på ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och uppmuntrad af vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då — håll i stolarne så att ni inte trillar — erkände hon, att hon älskat mig från första ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som kapitulerar så lätt.

— Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill höra slutet.

Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».

Så en vacker afton när jag råkade vara ledig,[56] gick jag upp på Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor, som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå, Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet, familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.

Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det för mig. Jag tog henne i axlarne.

Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.

Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro tydligen inte nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:

Blåsväder.

Cyklonen drager fram öfver staden, förande med sig telegrafstolpar, träd, butiksskyltar och diverse lösegendom. Främlingen blåser in genom krogens svängdörr, går lugnt fram till disken och rekvirerar en drink.

Främlingens ansikte antager ett öfverraskadt uttryck. Sakta och lugnt vänder han på hufvudet, kastar en blick genom fönstret ut på gatan, där cyklonen som bäst är i färd med att vidtaga en förändring i en mindre byggnads geografiska läge, och säger kallt.

— Åh, för att vara här i sta’n blåser det ganska bra, det måste man i rättvisans intresse erkänna, men den här vinden har inte det ringaste släkttycke med cyklonerna nere hos oss i Indiana.[59] Jag minns en karl därnere, som hade ansiktet fullt af finnar, som inte på något sätt kunde förmås att aflägsna sig. Han lade ned hundratals dollars på patentmediciner utan resultat. Han lät fila bort finnarna, men det hjälpte inte, och han var viss om att han skulle få dra’s med dem till sin död, om inte någon karl uppfann något sätt att amputera hufvudet på’n och ersätta det med ett konstgjordt som dom gör med armar och ben. Well, en vacker dag när han var ute på sitt hvetefält kom där en cyklon sättande. Karlen kastade sig genast ned på rygg och såg på hur hans hveteskylar gåfvo sig af upp mot himlen, utan att han kunde göra något åt’et.

Men när cyklonen var öfver och han kom hem och fick se sig i spegeln, välsignade han cyklonen fastän hveteskörden gått åt fanders. Saken var nämligen den, att finnarna blåst af. Joe Pettersons gris, som också hissades upp af cyklonen, men sattes ned oskadad i andra ändan af farmen hade visst råkat komma ihop med dom där uppe i de högre luftlagren, för se han hade fått dom allihop. Vi kände till och med igen den stora blå som karlen haft på vänstra käkbenet, den hade grisen fått i nacken. Petterson var vådligt stolt öfver den grisen, men sålde den till slut till Barnums cirkus för 150 dollars. Där förevisas han nu, som piggsvin från Nya Guinea.

— Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det blåser litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en cyklon och tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom det en gång en gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så en vacker natt hände det, att det kom en cyklon, inte af värsta sorten, men så där lagom, som vi ä’ vana vid att ha en gång i veckan eller så. Well, på morgonkröken, när indianabon kom ut för att ta sina ägor i betraktande, fick han till sin stora förvåning se, att huset fortfarande var lika omåladt, som innan han första gången satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund funderade han öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det klart för honom. Den hade blåst bort.

— Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att sitta på edra hus?

— Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus? Vi spika fast den, naturligtvis.

Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade bartendern, om han icke fick bjuda på en ny drink.

Jakt.

Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas fullhet. Och jag njuter.

Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta, så skall ni få höra.

Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas »stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs »holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en anjovisburk,[62] i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.

Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan vore att få komma på bordet.

Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan jag knappast anse det troligt.

Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig, att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.

Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram[63] jämsides och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till Harristown.

Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt säker skytt.

Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något himmelens under hade jag, jag skjutit bom.

Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra skottet. Och vänta fick jag.

Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte sin flykt helt obekymrad.

— Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg jag i sten.

Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.

Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu hade nog f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit emellan.[64] Jag hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.

Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt oansvarig för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och ge honom tusan.

När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således inte om honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och började peta i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna procedur kom jag att vända finalen mot Williams. En fågel flög upp bakom mig.

Tagen på orden.

J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare, specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn, villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.

Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker, skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn släppes tillsammans,[66] ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.

Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det. Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.

Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd, hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja denna efterlängtade[67] tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.

— Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som ni tänker gifta er med?

J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:

— Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars i veckan om ni stannar.

— Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle ytterligare vilja ha upplysning om när ni vill låta mig få er dotter.

— Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två torsdagar i en vecka.

Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.

Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det, träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.

På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa sig i Central Park, hade[69] Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla dumhet» och allt hvad därtill hörde.

Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville, nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom reste hon inte, se så!

Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.

— Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons, förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan och andra arrangemang,[70] bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så fullkomlig ro som möjligt.

Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af, skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.

Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af skrattkramp.

Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande[71] juveler i ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs, och på samma gång fånga sin lycka.

Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord erhöll en något lifligare prägel.

En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin privatsekreterare stå lutad mot relingen.

Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte privatsekreteraren med orubbligt lugn:

Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände inga gränser.

Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:

— Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om den saken en annan gång.

— Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera om. Jag har ju ert löfte.

— Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två torsdagar i en vecka.

Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så skingrades detta tvifvel nu.

— Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag. Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna den »vansinnige».

— Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?

Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke därifrån.

Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat, att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af skrattkrampen.

— God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr Cannon här, hvilken dag det är i dag.

— T — torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?

Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.

— Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft förmånen påträffa.

— Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt, att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi, när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.

Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara ensam en stund.

J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp, gick rakt fram till Jack och sade:

— Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.

Swan Swansons misstag.

Den första värmevågen för sommaren hade hunnit till Minneapolis. En glödhet vind från prärierna i söder strök genom de breda gatorna, och klockorna från ambulanserna, som voro ute för att hämta dem, som blifvit öfverväldigade af hettan, hördes tidt och ofta. Framemot kvällen mojnade vinden och lämnade efter sig en tung, kväfvande atmosfär, som kom transpirationen att flöda ymnigt, trots de tunna sommarkläderna.

Inne i Jim Anderssons »saloon» vid 8:de gatan var fullt hus, och två svettiga bartenders hade fullt upp att göra med att langa upp stora, fradgande ölglas till de törstiga kunderna, som stodo och hängde mot mässingsstången på andra sidan disken.

Jim Anderssons saloon var en affär, som betalade sig, men den var icke något förstklassigt etablissement. Dess kundkrets bestod till största delen af skandinaviska arbetare, resliga, bredaxlade jättar, som hade sin sysselsättning i skogarna i norra Minnesota och Wisconsin om vintrarna och arbetade på järnvägsbygge eller på hvetefälten[77] ute i västern om somrarna. Nu hade de kommit ned från skogarna på vårsidan med fickorna fulla af stora, goda dollars, för att, till krögares och falskspelares fröjd och fromma, i Minneapolis tillbringa den döda tiden, innan sommararbetet började fram i juli.

De stodo i grupper och samspråkade, och lokalen var fylld af ett surrande sorl, öfver hvilket då och då höjde sig ett skratt eller en svordom. Det var presidentvalet, som i allmänhet diskuterades, och meningsutbytena voro i många af grupperna rätt hetsiga.

De flesta höllo på Johnsson, svensken Johnsson, Minnesotas guvernör, som arbetat sig upp från ingenting till statens högsta ämbete. Han och ingen annan skulle bli president.

— Jag säger er, boys, — sade Swan Swanson, timmersågare till yrket, — att Johnsson är den ende man i staterna, som är lämplig att efterträda Teddy.

— Prat! — inföll en småväxt, bleklagd amerikan, som tydligen var republikan ut i fingerspetsarna. — Taft är mannen, och Taft skall också bli vald.

— Taft! — skrek Swanson. — Nej, Johnsson säger jag. Han är svensk, och det finns inte en hederlig svensk i hela Förenta staterna, som inte kommer att ge honom sin röst, om han bara blir nominerad. Det står jag för, bet your life on that.

— Du! — Den lille amerikanen mönstrade med en blick Swansons sex fot och fyra tum. — You swede!

Det var en hånfull ton i rösten då han uttalade det sista ordet, ett föraktfullt uttryck, som gick rätt in i hjärtat på Swanson och kom hans eljes så lugna blod att koka öfver. Det är inte sällan ordet »swede» användes som skällsord ute i västern.

Swansons väldiga, hårda näfve susade fram mot amerikanens ansikte, men denne var honom för snabb. Han vek med en blixtsnabb rörelse undan, och stod i nästa ögonblick i boxarställning midt på golfvet.

Swanson fullföljde anfallet, men amerikanen var honom fullt vuxen, undvek vigt Swansons väldiga näfvar med en öfvad boxares kallblodighet och säkerhet. För hvart och ett af Swansons slag hann amerikanen slå två, och medan den förre endast träffade tomma luften, träffade den senare sitt mål, så att blodet strömmade från Swansons ansikte.

Snart började emellertid yankeen bli andtruten. Svetten rann i stora droppar från hans panna och hans slag blefvo mera osäkra, medan svenskens armar slogo med samma lugn som förut.

Rundt omkring stodo skandinaverna och bevittnade slagsmålet. Sympatierna voro på Swansons sida men ingen försökte hjälpa honom. En mot en, rent spel, är regeln.

Slutligen insåg amerikanen, att han ej kunde hålla ut mycket längre. Han måste göra slag i saken till hvarje pris. Alltså kastade han all försiktighet öfver bord, och sprang fram för att kunna göra en afgörande stöt mot svenskens hakspets. Bang! Swansons näfve hade till slut träffat målet. Amerikanen raglade åt sidan, sjönk ned på golfvet och låg som en säck där han fallit.

Ett jubel bröt ut i kroglokalen. Alla trängdes rundt Swanson, gratulerande honom och tryckande hans händer, och Jim Andersson, barkeepern, kom med en fuktig handduk för att torka blodet ur hans ansikte.

Det tog en stund innan någon kom att tänka på att se till amerikanen. Men då var han borta. Han hade tydligen kvicknat vid, och under det allmänna stojet obemärkt smugit sig ut.

— Swanson! — sade Jim Andersson. — Du gjorde ett stort misstag, då du först slog efter den där karlen. Han är falskspelare och har förbindelser här. Det bästa du kan göra, är att gå direkt hem i kväll och resa ur staden i morgon bittida och söka arbete för sommaren. Det var ett misstag, säger jag dig, och det kan komma att stå dig dyrt annars.

— Skräp! — svarade Swanson. — Jag är inte rädd för falskspelarbyket. Jag är karl till att ta vara på mig själf, det tror jag, att jag har visat i kväll.

— Hör hvad jag säger, Swanson! — envisades[80] Jim Andersson. — Och om du inte vill följa mitt råd, så lämna mig i alla fall dina pängar. Jag skall ta vara på dem för dig. De ligga säkrare i mitt kassaskåp än i din ficka.

Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.

Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.

När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och en halffull »lumberjacks» allra minst.

Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.

Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo se hans afsikt. — Stopp, Swan! — Följ med oss, Swanson! — Ge henne tusan, old boy! — ropade de efter honom.

Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann bakom hörnet.[81] Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.

Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt slag med ett tungt tillhygge.

Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så att han kunde göra reda för sig.

Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin historia.

Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.

Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, — så krokiga, att en orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna — sade[82] S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.

Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta, ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han kände igen den lille falskspelaren.

När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder, gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.

En Chicagoman.

En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande, till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med ett tomt grogglas framför sig.

— Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver Pitcher Rye, det bästa i huset, — fast det var det, gudskelof, inte — så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta om vanor och bli bondfångare igen. Märk igen. Som bartender hade jag absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar» honom.

Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede, kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.

Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och serverade groggen.

Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och sade:

— Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt, dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.

Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter, högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn[85] värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig, gingo vi in på »Hvita stjärnan».

— Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?

— Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir? Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra[86] personer passerade det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’ stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma ställe på en så starkt trafikerad gata.

— Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i Chicago — — — — — — — — — — — — — —

Intill döden.

Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet, ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka luften fylla mina lungor,[88] går det som en ström af eld genom ådrorna, och jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.

Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna, smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.

Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver, befriar mig från allt dumt prat om dylikt.

För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast för änkan. Det är hon värd.

II.

Visserligen har jag inte ännu fått svar på mitt förra bref, och som jag har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.

Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss glädje.

Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka, som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in i hennes själ, kan[90] jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på, att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet — sin första man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, — och jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte älskade mig.

Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», — »Jusqu’ à la mort».

Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.

Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.

Så småningom började elden brinna ned, och[92] änkan och jag, som voro yngst i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud, att hon skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka. Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till elden. Den gången bar jag veden.

Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt, kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till[93] dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af renaste guld.

Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la mort.»

III.

Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.

Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till, och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats uppväcka hennes intresse och[94] hon finner den »gränslöst, förtjusande söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon. Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget, utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till en god kvinna.

Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.

Sjösjuka.

Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra, att de inte kunde bli sjösjuka.

Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden New-York—Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner. Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I hälsingland heller!

Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn. Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt, och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.

Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande uttalande:

— Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert[96] vänliga sinne tar öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar — —

När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.

Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade slutligen för att inspektera sina reskamrater.

Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med några goda råd.

— Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk. Det är det bästa som finns på villande haf.

Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende blef ännu mindre fördelaktigt.

— Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det — — hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du Harry!

Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit nedför salongstrappan.

— Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det också.

— Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den upp och ned genom strupen, det liksom — —

Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt fläsk.

Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.

Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad.[98] Kunde han inte låta bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor, och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten kittla sina näsborrar. Brrr!

Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt, som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John — ja, missförstå mig inte — och allt annat. Och han tänkte på allt under himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och pina och — fett, sabligt fett fläsk.

Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar i hans inre.

Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.

Nykomlingen.

När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt, att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.

Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i samhället representerade turistströmmen.

Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr, ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe, och hopen följde villigt efter.

Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade slutligen:

Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan näfve sökte sakta revolverfickan.

— Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.

Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte byxfickorna där pängarna förvarades.

De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila. Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.

Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en morgonpromenad, dels[101] för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den, ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.

Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:

— Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.

För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta pängarna,[102] ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min principals.

Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis och låta sätta[103] in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända, lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter polis, då han ju ingenting förlorat.

Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till Chicago, plågat mig så djupt.

En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om, att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.

Jag skyndade således till järnvägsstationen,[104] och köpte biljett för de slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.

När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker, gick upp till ett rätt betydande belopp.

Senare på aftonen anordnades en liten fästlighet för honom, och när deltagarna fram emot dagningen skildes, stod det klart, äfven för en flyktig betraktare, att de icke kommit från någon goodtemplarbal.

När Harristown nästa morgon vaknade var nykomlingen försvunnen. Äfvenså Pat Flanagans bästa häst och innehållet i krögare Johnsons kassaskåp.

I misshugg.

Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje manlig stadsbo, som kan sköta en revolver — och hvilken harristownbo kan inte det — ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.

Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll sig i staden för att sälja patentmedicin — en medicin, som rönte strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande lik konjak — råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef[106] nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.

Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.

Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.

Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera sidan.

När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar. Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med sin eld hålla den belägrade[107] från fönstret, och således hindra honom att beskjuta de anfallande.

Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen. Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som snart gaf vika för angreppet.

Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att dela äran.

Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen. Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.

Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte tänkt på, att det, för en energisk[108] karl, finnes möjligheter att gå fram öfverallt, äfven där inga dörrar finns.

Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig förolämpning, jagade på egen hand.

Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf, om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.

Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra, och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge tillkänna hvar de voro.

Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott small, och borgmästarens röst hördes:

Collins stod färdig och väntade. Sekunderna gingo långsamt, en efter en, och blefvo en half[109] minut. Då skymtade i mörkret en person, som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som låg framför honom var nämligen — Harristowns borgmästare.

Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins, och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod, och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.

Yankees.

— Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek, teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl på nedresan, stackars karl.

Chicagobon valkade bussen, spottade på en[111] fluga som kröp i taket borta i rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.

— Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri, där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo, så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett mindre hus — 50 våningar endast — i Chicago, låg en plåtslagare. Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan. Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v. men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog han i[112] gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.

— Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först, får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå fullkomligt deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg, som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket, som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod först inte hvad jag talade om, men[113] snart gick det upp ett ljus för honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det var telegrafstolparna.»

— På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» — »Men jag såg en, nyss vi lämnat Denver», svarade jag.

»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var Klippiga bärgen.»

— Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag. Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget sig i gång, och jag kysste i stället — min svärmor, som tog emot mig på perrongen i Omaha. Brrr.

Stadsresan.

Det är inte utan, att Bill och jag kände oss ganska obehagligt berörda när vi från präriehålans okonstlade lif och billiga spritpriser kastades in i storstadens vilda »struggle for life». Storstadslifvet slog inte an på oss. Våra enkla, naturliga Harristownseder tolererades icke, och vår personliga frihet, hvilken vi vant oss att betrakta som oinskränkt, kränktes på det mäst upprörande sätt af ett par irländska poliskonstaplar. Orsaken härtill var endast den, att Bill såg en vacker dam på gatan och, rättfram och hjärtlig som han är, klappade henne under hakan. Damen skrek till så att Bill hoppade flere meter baklänges i förskräckelsen, och en obekant mansperson rusade mot Bill med knutna näfvar. Han hann dock aldrig fram, ty med ett välriktadt slag mot hakspetsen sände jag honom till sömns. Så kom polisen och tog hand om oss. Bill anklagades för att ha groft förfördelat ett fruntimmer, och jag för att ha öfverfallit och illa misshandlat en karl.

Det hade nog gått rätt illa för oss, om inte polislöjtnanten varit en så hygglig karl. Sedan han[115] frågat om vi hade några pängar, och fått ett jakande svar, förklarade han, att han mycket väl kunde förstå hur svårt det vore för oss landsortsbor att hålla reda på, hvad som gick för sig och hvad som icke gick för sig i en storstad. Han tviflade inte på, att man i Harristown allmänt hälsade på damer enligt den af Bill praktiserade metoden, och han insåg äfven, att jag endast velat försvara en kamrat mot ett, i mitt tycke, omotiverat anfall. Som däremot polisdomaren vore en sträng man, utan försyn för främmande seder och bruk, trodde löjtnanten alldeles säkert, att vi skulle få tre månaders fängelse hvardera om vi kommo inför honom. Detta kunde dock undvikas genom att betala böterna, tio dollars person, till polislöjtnanten, som sedan skulle ordna saken. Vi betalade ögonblickligen och gingo vår väg, glada öfver att ha påträffat en så vänlig polislöjtnant. När vi senare erinrade oss, att han glömt att ge oss böteskvitton, började vi förstå, hvarför en polislöjtnantsbefattning anses så lönande.

Från polisen gingo vi direkt till en krog som vi hört talas om. Huset där den är inrymd, hade förut varit kyrka, men när pastorn såg, att hjorden ökades, så att affären inte längre kunde rymmas i den trånga lokalen fick han sig ofvanefter uppenbarat, att församlingen borde bygga en ny kyrka för 40.000 dollars. En af församlingens diakoner, som var byggmästare, fick göra[116] arbetet, och en inte troende byggmästare, som ingaf ett lägre anbud, afvisades med den motiveringen, att han, som varande ett satans barn, naturligtvis komme att fuska med bygget. En annan diakon erhöll nu en uppenbarelse, att den gamla kyrkan borde säljas och pänningarna öfverlämnas till pastorn för att användas till missionen. Redovisning fordrades naturligtvis icke af den käre läraren, och den omständigheten, att pastorn kort därefter byggde sig en villa i stadens omgifningar, hörde gifvetvis inte dit.

Den gamla kyrkan såldes till ett ordenssällskap, som genast inrättade predikolokalen till danslokal och undervåningen till två krogar.

Till en af dessa var det, som Bill och jag styrde kosan. Vi stego fram till disken och begärde whisky. »Riktigt präktig whisky» skulle vi ha.

Men rubriken »riktigt präktig whisky» betecknar inte samma vara i storstaden som i präriehålan. I Harristown menas därmed en smygdestillerad soppa, som säljes för 20 cents flaskan och smakar som döden. Tillsättes drycken med litet cayennepeppar så sitter smaken kvar flera dagar. Krogpriset på denna dryck är 5 cent för två glas, och detta anses i Harristown vara väl betalt fastän glasen äro stora. Denna dryck trodde vi, i vår naivitet, att vi skulle få på en af storstadens mera frekventerade krogar.

När bartendern ställde fram två små — i vårt[117] tycke oerhört små — glas på disken blefvo vi verkligen ganska öfverraskade, men drogo den ganska naturliga slutsatsen, att vätskan i glasen var för stark för att njutas i större doser. Här i storstaden skulle man väl också kunna laga till riktigt rafflande saker. Det var alltså med en rysning af lycka och spänning vi fattade glasen och tömde dem. Sedan betraktade vi hvarandra med en viss snopenhet. Var detta whisky? Denna lena smörja, som inte efterlämnade den ringaste smakförnimmelse i våra vältränade strupar. Sämre whisky hade vi aldrig druckit. Storstaden sjönk flere fot i vår aktning.

— Nå, tänker ni betala för den där whiskyn någon gång, eller tänker ni inte? frågade bartendern med den för dessa herrar karaktäristiska, utsökta artigheten.

Bartendern rörde inte slanten. Han såg bara från den till Bill och från Bill till den.

— Fem cent naturligtvis. Eller kanske inte Förenta Staternas lagliga mynt accepteras på den här syltan?

— För whiskyn, din åsna. Två glas whisky[118] — fem cent. Stämmer inte det, så kan du få kalla mig Abraham Lincoln.

Bartendern stirrade en stund på Bill, tydligen utan att förstå, slog så till ett gapskratt och ropade till de öfriga gästerna i lokalen.

— Kom hit, pojkar, så ska’ ni få se på ett par bondtuppar, som tro att de ska’ få två glas bästa whisky för fem cent. Det är visst meningen, att jag skall rabattera de femton.

En intresserad, skrattande hop samlade sig kring oss, och »kvickheterna» började hagla. Jag såg en röd sky stiga upp i Bills ansikte, och visste att utbrottet var nära. Och när det kom, kunde man vara viss om att det skulle bli rätt lifligt på den där krogen, ty Bill stod sex fot och fyra tum i strumplästen, och hans käraste sport i Harristown var att ta tjurar vid hornen och kasta omkull dem i ett enda tag.

— Upp med femton cent, bonde, ropade han. Tio cent glaset kostar whiskyn. Betala, och se’n ut härifrån.

Men i Harristown har flatheten ingen plats bland en gentlemans dygder, och Bill var nyss kommen därifrån. Han satte handen på disken, och var med ett språng öfver den. Hans knytnäfve susade genom luften och bartendern föll som en stock. Ett par af hans vänner rusade till hjälp, men jag lugnade den ene med en stol och den andre med revolverkolfven.

Men nu hade Bill fått blodad tand, och han längtade till stordåd. Den närmast stående tog han för bröstet och kastade ut, en annan, som sökte hjälpa den förre, gick samma väg, likaledes en tredje och en fjärde. Af de öfriga gästerna hade en del redan kommit till insikt om, att lokalen inte var hälsosam, och de, som stannat kvar, blefvo på ett hastigt och effektivt sätt öfvertygade därom. Bill hade nämligen fått för sig, att han skulle göra rent hus, och denna sin föresats utförde han, medan jag höll honom ryggen fri med ett lösbrutet stolben. Men inte nog med människorna. Bord och stolar vräktes ut genom dörrar och fönster, och spritflaskorna i hyllorna fingo, till de utkastades stora förnöjelse, följa efter.

När salen var tom och golfvet fritt, ställde sig Bill vid disken och betraktade sina händers verk.

Hvarefter vi aflägsnade oss bakvägen, samtidigt med att polisen inträngde genom hufvudingången.

INNEHÅLL

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK PRÄRIELIF: SANNSAGOR OCH LÖGNHISTORIER FRÅN VILDA VÄSTERN ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Prärielif: Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern

PRÄRIELIF

Prärielif.