The Project Gutenberg eBook of Kvinnlighet och erotik II.
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Kvinnlighet och erotik II.

Author: Anne Charlotte Leffler

Release date: November 5, 2012 [eBook #41301]
                Most recently updated: September 7, 2014

Language: Swedish

Credits: Produced by Jens Sadowski


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK KVINNLIGHET OCH EROTIK II. ***




Produced by Jens Sadowski





                       ANNE-CHARLOTTE LEFFLER:




                       KVINNLIGHET OCH EROTIK.
                                 II.




I.


Rikard och Aagot hade varit gifta i tre år och hade en liten son, som
med sin mors klara, himmelsblå ögon såg sig om i världen -- som aldrig
skrek, aldrig var olydig, sof utmärkt om nätterna och aldrig hade haft
den minsta krämpa. De hade ett vackert, bekvämt och elegant hem med
moderna fantasimöbler, anordnade oregelbundet och i smågrupper, hvilka
syntes liksom tillfälligt kastade hit och dit, men som i själfva verket
voro uppställda efter ett visst bestämdt system. Aagot älskade ordning,
men som hennes smak och tycken alltid voro dagens och pluralitetens,
kunde det ej falla henne in att anordna sitt hem annorlunda än som modet
bjöd. Själf gick hon omkring i sina vackra rum i eleganta toaletter, väl
afpassade för de olika tiderna på dagen -- en morgonrock af mjuk
kaschmir med spetsar, en förmiddagsklädning i engelsk herrstil, en
middagstoalett efter sista franska modjournalen. Alltid glad, alltid med
ett vänligt leende på läpparna, alltid nöjd med sig själf och andra
spred hon en viss lugn trefnad omkring sig. Inga tårar tycktes någonsin
ha fördunklat den klara blicken i dessa ögon, intet nattvak blekt dessa
alltid rosiga kinder.

Rikards första eldiga förälskelse hade, under inflytande af den hvilande
trygghet, som hela hennes väsende ingaf, snart öfvergått till en lugn,
äktenskaplig likgiltighet. Han var ständigt sysselsatt och höll på att
skapa sig ett namn som militär-författare och organisatör. Han kysste
förströdd sin hustru på pannan, när han kom hem till middagen, åt med
nöje en fin måltid, smakfullt serverad på dyrbart porslin, samt lekte
efter middagen en liten stund med den lille, lät honom hoppa, härma
läten och göra konster som en hundvalp och gick sedan in i sitt vackra,
djupa, med böcker och stora väggkartor prydda arbetsrum och satte sig
att skrifva, medan Aagot broderade i sitt kabinett och lekte med sitt
barn, till dess det var tid att föra honom i säng, då hon själf afklädde
och tvättade honom samt lät honom knäppa ihop sina små händer till
aftonbön, medan hon låg på knä bredvid bädden.

Vid denna tid på aftonen tog sig Rikard ett par timmar ledigt och då
begynte egentligen hans dag. All hans naturliga meddelsamhet, hans lust
att tala om sitt arbete och sina planer samt att känna sig i en atmosfär
af sympatiskt förstånd, fann först sin tillfredsställelse, när han
stigit upp för två trappor till i sitt hus och ringt på en liten, half
tamburdörr till en våning, afdelad från den stora, som motsvarade hans.

Här bodde de två oberäkneliga, som Alie skämtsamt kallade sig själf och
gamla fru Rode. Här var horribelt stillöst, sade Aagot. Möblerna voro
från denna period mellan det antika och det moderna, som nu rättvisligen
föraktades af alla personer med smak, och de stodo stelt uppradade kring
väggarna, hvarjämte sofforna voro täckta med hvita öfverdrag, borden med
dubbla dukar, en för prydnad och en för att skydda och dölja denna
prydnad, samt golfven med tredubbla mattor, den ena för att akta den
andra, och på hvilka man dock ej fick sätta sin fot utan att ha torkat
sig väl. Men midt i denna ordentlighet från en svunnen period hade de
båda personligheter, som bodde här, den rörliga gamla, som på en gång
var aktsam till pedanteri samt oregelbunden, frihetsälskande i sina
vanor och den själfsvåldiga, fantasifulla unga dock präglat det hela med
en viss, personlig ton, som man ej riktigt kunde begripa, hvari den
bestod, men som gjorde att man strax kände sig hemma här, under det att
man hos Aagot var som i ett första klassens hotell.

I hvardagsrummet fanns en lång, rak soffa, som kallades Rikards soffa,
och där han brukade sträcka ut sig på rygg, när han kom upp till dem om
kvällarna, trött efter en arbetsam dag. Lampan flyttades bort mot
fönstret för att den ej skulle göra honom ondt i ögonen, Alie lade en
kudde under hans hufvud och modern ropade: »glöm inte antimakassen,
Alie!» under det hon själf lade en annan skyddsduk under hans fötter. Så
lagade Alie te på det gamla kopparteköket och så sysslade de båda
omkring honom, modern så innerligt lycklig att få rå om sin gosse, Alie
pratande, diskuterande, tvistande, snabbt uppfattande hvarje hans tanke,
alltid individuel i bifall som i kritik, ibland huggande i sten och
färdig att försvara en paradox in i döden, men å andra sidan så rikt och
varmt sympatiserande, när de voro eniga om något, att det för Rikard
alltid var som en lifssak att vinna henne på sin sida. Utan hennes
bifall och gillande kunde han ej få riktig fart med någonting, och han
kunde ibland gå flera dagar och förarga sig, när han ej lyckats få henne
att se en fråga med hans ögon. Han beskyllde henne då för att vara
ensidig och orimlig, men han blef ej vid riktigt godt lynne igen, förr
än han öfvertygat henne eller, ibland, låtit sig öfvertygas.

Och så var det detta oberäkneliga hos dem, som så ofta framkallade små
angenäma öfverraskningar. Aagot kunde komma upp till dem kl. 11 på dagen
och finna den gamla ännu i underkjolen, Alie i nattrock, sysselsatt med
att vattna sina blommor, hvilka hon dragit fram midt på golfvet, böcker
och arbeten kastade omkring på stolarna -- och en timme efter sedan hon
gått därifrån med ogillande min kunde Alie titta inom dörren till henne,
klädd för att gå ut och nigande säga: fru Rode anhåller att få se
herrskapet på middag i dag kl. 5.

Hvad säger du, i dag? utropade då Aagot. Ni har ju inte ens städat uppe
hos er ännu!

Kom kl. 5 och du ska få se, sade Alie och sprang nedför trapporna och i
väg till slaktare och specerihandlare. Och när så Rikard och Aagot
kommo, funno de rummet vackert ordnadt med de friska växterna med sina
nyspolade, glänsande blad uppställda i en dekorativ grupp, en nyss
utslagen kamelia på matbordet, fru Rode belåtet leende i sin
söndagsklädning af grå taft med Vadstena-spetsar kring hals och armar,
Alie i en enkel, randig blusklädning, som dock, liksom allt hvad hon
bar, präglades af hennes originela skönhet, så att det gjorde intryck af
utstuderad smak. Hon hade lindat ett garnityr af oslipade koraller kring
halsen och i håret, och denna enkla prydnad syntes afsiktligt vald för
att förhöja friskheten af hennes varma hy och öka det konstlösa behaget
af hennes lätta, mjuka gestalt och själfsvåldiga, skiftande väsen. Det
var ett sådant spelande lif öfver hela hennes personlighet, att det
alltid verkade som elektriserande på omgifningen; trötthet, stelhet,
misslynthet försvann ovillkorligen inför denna gnistrande munterhet, som
dock icke var glädtighet. Ty såg man in i djupet af dessa dunkla, lite
närsynta ögon, upptäckte man en glimt af något skarpt och
otillfredsställdt, som gjorde en förundrad och osäker, och lät en ana
ett doldt, inre lif, som var af helt annan natur än den skimrande ytan.

Lika energisk och själsstark, lika lifsglad och verksamt intresserad,
som Alie i sällskap kunde förefalla, lika liknöjd, håglös och overksam
var hon dessemellan. Hon visade ingen uthållighet i något arbete; läste
allt möjligt, som kom i hennes väg, hade ytligt reda på allting, kunde
göra hvad som helst, när det behöfdes, men förmådde aldrig samla sitt
intresse om något särskildt. Hon sade ofta, att om hon varit man skulle
hon studerat till läkare, men nu hade hennes uppfostran ej gifvit henne
hvarken de nödvändiga förkunskaperna eller den nödiga arbetsvanan. Hon
längtade efter ett bestämdt och positivt mål för sin verksamhet, men fri
att välja, som hon var, då ingen ekonomisk nödvändighet dref henne att
taga hvad som helst, och då hon ej hade någon talang i en viss riktning,
kunde hon aldrig besluta sig för något. Hon led af detta planlösa lif
och af att se sin ungdom förflyta så meningslöst, utan egentlig
lifsglädje, utan att hon med sin rika begåfning uträttade någonting och
utan att hon ens kunde ha den tillfredsställelsen att känna sig vara
allt för en annan. Ty hur afhållen hon än var i den familj, hon genom
omständigheterna kommit att tillhöra -- nödvändig var hon dock icke för
någon af dem. Och önskan att älska och älskas, att lefva sitt lif för
och med en annan, för hvilken hon vore den första och enda, växte allt
starkare inom henne för hvarje år, som förflöt på detta sätt. Hennes
känsla för Rikard, som hon nu bedömde såsom mera ett tomt svärmeri än en
verklig kärlek, hade dock uppfyllt hela hennes första ungdom. Hon hade,
halft omedvetet, alltid väntat på honom, och detta hade hindrat henne
att på allvar välja en lefnadsbana. När denna så länge närda illusion
ramlat, när hon själf kastat bort den lycka, hon hade i sina händer,
hade en stor tomhet inkräktat hela hennes lif -- en tomhet, ur hvilken
så småningom en stark, djup längtan uppväxte. Ja, hon skulle vilja älska
-- men icke så, som Rikard och Aagot älskade hvarandra.

Gud ske lof att jag inte blef hans hustru, kunde hon nu mången gång säga
till modern. Det finns inte mer erotik i honom än i -- hon visste ej,
hvad liknelse hon skulle få fatt i och högg till med: än i tants grå
filtsockor. Hans lilla kärlekslåga var inte så stor, som min lilla
spritlampa en gång. Om jag vore i Aagots ställe, så skulle jag klösa ut
ögonen på honom. Gu' bevare en från att älska. Man kan ju mista sitt
förstånd på sådant.

Skäms du inte för att vara så romantisk, invände den gamla. Hvad kan man
önska bättre än en sådan lugn lycka som deras?

Jo, visst skäms jag, kunde Alie svara. Men sedan kunde hon plötsligt
springa fram, ta den gamla om halsen och se henne i ögonen, sägande: men
skäms inte du, ditt gamla troll, att sitta där med dina 65 år och gömma
på en sådan fond af romantik som du ändå innerst gör?

Aagot höll egentligen mycket af Alie och sökte gärna hennes sällskap,
ehuru hon inom sig tyckte, att hon just icke dugde till någonting. Hon
var underhållande, man hade aldrig tråkigt i hennes sällskap; det var,
enligt Aagot, hennes enda förtjänst. Men när Rikard sade, att hon var så
begåfvad, undrade Aagot många gånger, hvari detta bestod. Ty Alie hade
ingen af de talanger, hvarmed Aagot var rikligen utrustad.

Aagot var musikalisk samt hade en nätt klar, sopran, hvarför hon också
ofta samlade ett litet musik-kotteri i sitt hus. Hon målade med smak och
hade dekorerat dörrarna och kakelugnarna i sitt hem med blommor, drufvor
och amoriner, hon var händig med alla slags arbeten och uppfyllde
våningen med konstbroderier, hon hade en liten dramatisk subrett-talang
och hade ett par gånger anordnat sällskapsspektakel för välgörande
ändamål i sitt hem och hon förstod dessutom ypperligt att leda sitt
hushåll.

Hon kunde ibland, helt godmodigt, säga till sin svärmor: jag förstår
inte, hvad Alie gör om dagarna. Hur man kan vara nöjd med att aldrig
göra något nyttigt! Men då flammade fru Rode upp och svarade, ej utan
skärpa, att Alie studerade och att det icke fanns någon man, som var mer
allmänt bildad och kunskapsrik än hon, och att det måtte väl vara mer
värdt än alla de onyttiga små talanger, som andra kvinnor odla.

Det kunde icke falla Aagot in att bli stött; hon var allt för nöjd med
sig själf för att ej förlåta andra deras små ömtåligheter. Och hon
frågade blott för att få upplysning om, hvad hon verkligen icke förstod:
Men hvartill tjänar allt hennes studerande? Hon duger ju inte till den
minsta sak, och du förebrår henne ju ofta själf att hon aldrig har någon
uthållighet med något, och att hon slarfvar med allting.

Men dessa Alies brister, som i själfva verket plågade den gamla, blefvo
nu, då det gällde att försvara hennes älskling, nästan till en
förtjänst, och hon svarade: Ja, det kan väl vara sant, att jag grälar på
henne för det ibland, men egentligen tycker jag om det. Jag vill själf
ha rätt att vara oordentlig, när jag vill. Och det är viktigare att vara
så mångsidig och så allmänt-intresserad som Alie verkligen är, än att ta
sina näsdukar i nummerföljd ur byrålådan. Du ser, hur Rikard kan tala
med henne om allt, nästan mer än med någon man.

Ja, det säger jag ju också, att hon är mycket treflig, sade Aagot med
sitt lugna leende. Men nog är det bra, att hon inte gifter sig, för inte
tror jag, att någon man skulle bli lycklig med henne.

Alie kan allt hvad hon vill, svarade den gamla. Hon kunde också bli en
utmärkt hustru, om hon ville. Men det bryr hon sig inte om, och det gör
hon rätt i.

Ja, när man har så liten kvinnlig känsla som hon, tillfogade Aagot.

Modern hann icke svara, ty i detsamma öppnades dörren med buller och
bång, och in tågade ett muntert sällskap. Alie i spetsen, utklädd till
trumslagare i benkläder och jacka och trummande af all kraft på Halvards
nya julklappstrumma, och efter henne en skara jublande småbarn, Halvards
vänner, som inbjudits att plundra julgranen.

Ja, roa barn, det kan hon alldeles utmärkt, bifogade Aagot.

Och tror du, man kan det utan kvinnlig känsla, inföll fru Rode. Se, hur
förtjusta de alla ä i henne.

Hon hade kastat trumman och lagt sig ned på golfvet, och barnen trängdes
nu omkring henne, trampade på henne, luggade henne och öfverhöljde henne
med kyssar. Hon skrattade, bannade, lekte, knöt ett band på den ena och
strök håret ur ögonen på den andra, och det var ett surr, ett lif, ett
jubel omkring henne som när en hel bisvärm slår sig ned på en gång i en
stor, blommande lind.

                   *       *       *       *       *

Men den fredliga lycka, som omgaf det vackra hemmet vid Strandgatan,
skulle ej alltid vara orubbad.

Vintern hade tagit sig för att blifva alldeles oresonligt kall och
stormig. Massor af snö föllo, men blefvo ej liggande hårda och packade,
utan upprefvos då och då af blåst och töväder -- det blef osundt i
staden och särskildt kring Nybroviken gick en riktig lungkatarr-epidemi.
Goda kakelugnar, vadderade fönster, dubbla mattor -- utsökta pälsverk
och täcksläda för juluppköpen -- ingenting hjälpte. Vintern respekterade
ej det väl ordnade hemmets harmoni, den ociviliserade vinden trängde in
genom själfva murarna, Aagot fick snufva, hon gick med snufva hela
julen. Hur är det med Aagots snufva? frågade hvarje dag föräldrar och
anhöriga. Och svaret var alltjämt lika nedslående. I afton var ena
näsborren alldeles igentäppt -- i dag hade hon också hufvudvärk, i natt
hade hon haft något feber. Rikard hade mätt hennes temperatur med
termometern och funnit att den stigit till 6 tiondedelar öfver 37. Då
deras husläkare, som var en af hufvudstadens mest ansedda, ej kunde bota
Aagots envisa snufva, gick slutligen Rikard i förtviflan till en näs-
och hals-specialist. Men äfven denne kunde ingenting göra, och en morgon
på nyåret kom Rikard blek upp till sin mor och sade med upprörd röst:
Aagot har feber.

Lika likgiltig som Rikard visade sig mot sin hustru under vanliga
förhållanden, lika ängslig var han nu, då något fattades henne. Han
omgaf henne med alla tänkbara omsorger, var ständigt på färd för att
skaffa ett eller annat, som hon kunde önska, steg upp många gånger om
natten för att hjälpa henne eller lyssna om hon sof.

Du ser, hur mycket han ändå håller af henne, sade modern till Alie. Och
du, som tviflar på det ibland.

Ja, jag ser att han är lycklig att finna ett nytt mål för sin
verksamhet, sade Alie.

Fy, Alie, det är styggt af dig att tolka det så.

Hvarför styggt? Jag nekar visst inte, att han håller af henne, jag säger
bara att det ligger i hans karakter att blott älska det, han har att
vinna eller är rädd att förlora. Hans kärlek, liksom allt hos honom, är
bara aktivitet.

Det blef i själfva verket en långvarig, envis lungkatarr. Men Aagot låg
lika leende och nöjd på sjukbädden, som hon annars gick omkring i sitt
hem. Ja, hon var egentligen ännu lyckligare än annars, ty hon njöt af
att se sig så omhuldad af alla. Och nu sade hon ej heller längre, att
Alie ej dugde till någonting, ty denna visste nu att fördubbla sig och
räcka till för allt; hon såg efter huset, hon roade både Aagot och den
lille, uppmuntrade Rikard, tog emot läkarnes order och öfvervakade deras
utförande och hann ändå med att vara hos den gamla, när helst denna
behöfde henne.

Då Aagot slutligen kom upp från sängen återstod dock en stor mattighet;
hon fick ej igen sina krafter och vädret var också fortfarande så svårt,
att hon aldrig kunde komma ut i luften. Läkarne förklarade, vid en
noggrann undersökning, att en liten förtätning fanns kvar i ena
lungspetsen, och att det vore bättre om hon kunde undvika våren hemma,
hvilken nog skulle bli svår, innan de massor af is och snö, som vintern
hopat, blifvit bortrensade.

Det blef en uppståndelse. Aagot måste resa till södern, det var
afgjordt. En förtätning i lungorna! Ett sjukdomsfrö, som kunde bli
lifsfarligt, så mycket mer som anlag för lungsjukdom fanns i familjen.
Föräldrarna, hvilka genast efterskickades från Norge, fru Rode, Rikard,
Alie tänkte ej mer på annat än på att Aagot måste bort från norden så
fort som möjligt. Rikard ordnade strax sina göromål så, att han skulle
kunna vara ledig och följa henne ut, och Aagot tillbragte hela
förmiddagarna i rådplägningar med sin sömmerska om en stilfull resdräkt,
en table-d'hôtes-dräkt, en frukost-, en promenad-, en strand-toalett o.
s. v. Ty hon ville ej riskera att köpa sig kläder ute, hvem vet om en
främmande sömmerska kunde tillfredsställa henne. Reskoffertar,
kappsäckar, fotpåsar, filtar, reskuddar -- allt tänkbart anskaffades,
som kunde anses tillhöra en elegant och komfortabel reseutstyrsel.

Men två frågor voro ännu oafgjorda. Hvem skulle följa med för att hålla
Aagot sällskap, då Rikard måste återvända hem till mötet, och hvem
skulle ha lille Halvard under moderns frånvaro. Mamma Skeen, Aagots mor,
kunde ej resa med henne, emedan hon hade sin något despotiska och lite
sjukliga man att vårda. Af samma skäl kunde hon också svårligen ta lille
Halvard till sig, ty hon var af dessa ängsliga naturer, som slita ut sig
af öfverdrifvet nit, och hon var så upptagen af att studera sin mans
nycker, att hon ej hade någon tid öfrig. Mamma Rode återigen var något
för gammal för att ensam ha den lille om hand. Endast till Alie skulle
man lugnt kunnat anförtro honom, men hvem kunde väl å andra sidan vara
bättre sällskap för Aagot än just Alie. Man öfverlade härom fram och
tillbaka, utan att någonsin fråga Alie själf, om hon ville det ena eller
andra. Det skulle också förundrat henne, om man gjort en sådan fråga,
och hon skulle troligen svarat: prata inga dumheter! ty så själffallet
var det för henne, att man blott hade att taga henne, när man behöfde
henne.

Men egentligen hade hon ej mycken lust att resa. Hon var aldrig
företagsam för egen del, sökte aldrig något nöje, och hon föredrog att
sitta hemma och läsa om främmande länder framför att uppsöka dem i
verkligheten. Hon var så öfvertygad om, att verkligheten alltid skulle
bringa henne missräkningar, att hon skyggade tillbaka, när tillfällen
erbjödo sig att utföra något af det, som i inbillningen lockade henne.
Italien! Det var så vackert att drömma om, alla nordbor råkade ju i
förtjusning, när man talade därom. Men det hade naturligtvis sina stora
skuggsidor, äfven det, som det var bättre att icke känna.

Dessutom hängde hon ömt fast vid den gamla och den lille, och oaktadt
hon i fantasien hade öfvergifvit dem hundra gånger, viss om att de ej
behöfde henne och i grunden ej brydde sig mycket om henne, blef hon dock
nu helt upprörd och gripen, då Rikard en afton kom upp och sade: Nu ha
vi kommit öfverens om, att det blir bäst, att Alie reser med oss och
mamma tar gossen.

Också modern förskräcktes vid tanken på detta ansvar, då hon skulle bli
ensam utan sitt allt i allom. Men Rikard hade nu beslutat det så, och
det föll ingen af dem in att motsäga honom.

Resan skulle ske om fjorton dagar och Alie sysselsatte sig nu ifrigt med
att förbereda den lilles inflyttande i hennes rum samt att göra
åtskilliga anordningar för de båda »barnen», som hon skulle lämna.

Du springer inte opp och fjantar om nätterna för att höra om han sofver,
sade hon till den gamla. Han är ett änglabarn och gör allt hvad han
skall göra, utan att du bekymrar dig för det. Och du pylsar inte på
honom för mycket kläder, när han skall gå ut. Och du äter ordentligt
hvarje dag och låter inte middagen stå och kallna till sena kvällen. Och
så går du ut i luften hvar dag.

Nej, det kan jag verkligen inte lofva dig, kära Alie, afbröt den gamla.
Ensam ut, vet du, att jag inte gärna går.

Herre gud, den enfaldiga gumman, nu vill hon sitta inne, tills hon får
sig en slagattack, utbrast Alie. Det är riktigt samvetslöst af dig, när
du har det oskyldiga barnets vård på ditt ansvar! Men vänta, jag ska nog
sörja för den saken.

Och borta var hon som en stormil, utan att den gamla förmådde hindra
henne, och när hon kom tillbaka, berättade hon att hon varit och talat
vid en af deras väninnor, som skulle komma och hämta fru Rode till
promenad hvar dag. Men denna var föga belåten med anordningen och
beklagade sig öfver Alies tyranni. Skulle hon släpas ut på klockslag som
en skolflicka och gå och dras med den tråkiga människan -- den goda,
kära väninnan. Men Alie gaf icke med sig och fick Rikard på sin sida,
och då visste fru Rode att det ej var annan råd än att foga sig.

Och så ska du skrifva regelbundet hvarje vecka och tala om allting
ordentligt.

Ja, när ni kommer fram till ett ställe, där ni stannar och kan ge mig en
säker adress.

Har man hört på maken! Alie tog tak och väggar till vittne på den gamlas
oresonlighet. När vi kommer fram! Och under hela tiden vi ä på resa vill
hon lämna oss utan underrättelser.

Hon satte sig strax att noggrant studera reserouten, uträknade huru
många dagar de kunde antagas komma att uppehålla sig på hvarje ställe,
bestämde, med Bædeker i hand, de hotell, de skulle taga in på, samt
skref upp alla dessa data och adresser på en lista, som hon fäste upp på
väggen bredvid fru Rodes chiffonier.

Under alla dessa omsorger närmade sig dagen för afresan och Aagot
frågade förundrad Alie: Men har du tänkt på en resklädning åt dig?

Resklädning? Min gamla marinblå måtte väl duga till det.

Och vid table-d'hôten på hotellen? Du har ju ingenting.

Än min svarta siden, då! Om kvällarna vid ljus ser den inte alls så
tokig ut. Och i det där välsignade södern äter man ju vid ljus midt i
sommaren.

Och till promenad -- till strandtoalett? Och hattar! och kappa! Du har
ju inte tänkt på något. Jag begriper inte, hvad du gjort dessa fjorton
dar.

Jag köper färdigt på resan och sliter ut det ute. Tror du jag vill kasta
ut pengar på transport af kläder fram och tillbaka.

Men, kära Alie, det bör du inte tänka på. Det är ju Rikard, som bekostar
resan.

Och tror du jag vill, att Rikard ska kasta ut sina pengar i onödan?

Så stodo de då en dag resfärdiga, de båda så olika utrustade, Alie i sin
något slitna blå klädesklädning samt med en liten mössa af samma tyg på
hufvudet, hvilken hon själf förfärdigat åt sig i sista stund och som i
hastigheten blifvit något sned, men som satt käckt och klädsamt på det
luftiga, lockiga håret -- för öfrigt upprörd, röd i ansiktet, skrattande
och pratande för att inte gråta; Aagot, distingerad, elegant i sin
engelska ulster samt sin mjuka filthatt med lång resslöja, ögonen
simmande i milda, lugna tårar -- händerna fulla af blombuketter.

Kammarherrinnan Skeen storgrät och omfamnade snyftande fru Rode.

Kära farmor, hvad ett modershjärta måste bära och lida! Tänk, att nödgas
skiljas så här från sitt enda, älskade barn!

Fru Rode, som stod med den lille vid handen och som ej kunde tåla
sentimentalitet, svarade torrt: Aja, kära mormor, våra barn ä ju inte
till bara för vår skull. Och bara di får det bra, får vi väl finna oss.

Albertina Rode är en präktig människa, sade sedan fru Skeen till sin
man. Men hon har inte mycket hjärta.

Aagot omfamnade för sista gången sin lille gosse och hoppade upp på
tåget. Det drog på perrongen, hon fick inte stå där längre. Hon lutade
sig ut genom fönstret och smålog genom tårar åt sin mor och sitt barn.
Alla väninnorna, som bildade en tät grupp nedanför dörren, kysste på
fingret åt henne och sade sig emellan: Hvad hon är söt!

Alies lilla originela hufvud stack under tiden obemärkt fram bakom Aagot
i kupén. Hon hade sysslat med att ordna alla kappsäckarna och göra plats
för Aagot i hörnet baklänges, så att det ej skulle dra, nu stod hon och
nickade och kysste på fingret åt fru Rode och gossen, och i sista stund,
när tåget redan satt sig i gång, ref hon af sig handsken och räckte ut
handen till den gamla, och de växlade stilla, utan ord och utan tårar,
ett varmt, trofast handslag. Men när sedan en af väninnor ville taga
hennes framräckta hand, drog hon den hastigt tillbaka och höll den upp i
luften, visande den för den gamla. Denna förstod -- hennes handtryckning
skulle vara den sista afskedshälsningen.




II.


Resan gällde Rivieran. Man var i början af april och naturen hade ännu
ej begynt visa tecken till lif hemma. Stora snömassor voro öfverallt
hopade, sjöarna voro ännu isbelagda, i Skåne var marken visserligen
delvis bar, men fälten lågo grå och tunga, som kunde de ej komma riktigt
till lif igen efter den långa vintersömnen. Först i Tyskland började de
se gröna marker och knoppande träd, och Rikard och Aagot begynte tala
om, hur härligt det ändå var att komma bort från Norden vid denna tid på
året.

Men Alie hade från början satt sig i försvarsställning mot den tjusning,
som alltid griper nordbons sinne, när han tidigt på våren reser mot
Södern.

Herre gud, det var väl icke så mycket att tala om, om våren kom några
veckor förr eller senare. Den var i alla fall aldrig så härlig, som
hemma, när den kom -- med flyttfåglar och ljusa nätter och blommor under
snön -- och allt det jubel och alla de förhoppningar, som den alltid
förde med sig. Det kunde man ju inte känna i Södern, där det var sig
likt hela året om. Hon grät en liten stund hvarje kväll öfver fru Rodes
och »parfvelns» porträtter samt undrade oaflåtligt hur de hade det, om
de åto, sofvo, gingo ut och lefde som förnuftiga människor.

Efter ett par veckors uppehåll här och där på vägen ankommo de till
Cannes. Detta var således det berömda Medelhafvet! Inte var det så blått
som man påstod, inte! Kunde man inte ibland se Östersjön lika rent
himmelsblå på vackra sommardagar? Ja, lite ljusare var ju både himlen
och vattnet hemma, men hvarför var en mörkblå horisont vackrare än en
ljusblå? Hur skarpt och hårdt, nästan grymt var icke detta ljus öfver
den hvita dammiga sandstranden -- det kändes som om det brände tvärs
igenom hjärnan och ut i nacken -- som skulle det göra en blind eller
tokig. Det var ingen hvila, ingen förtrolighet i denna natur. Och dessa
ensamstående palmer, som ej gåfvo svalka, men hvilkas hårda, violetta
slagskuggor aftecknade sig som bläckfläckar på den ljusa sanden -- hur
dekorationsmässigt, oljetrycksaktigt det verkade.

Var detta ett haf? Det var ju bara en stor, kvalmig insjö utan friskhet,
utan tånglukt.

Och all denna osmakliga lyx, dessa hotell, konstgjorda trädgårdar,
restauranger, toaletter och ekipager. Kunde man komma i stämning i en
sådan omgifning!

Till Alies belåtenhet ville också Rikard ej gärna lämna dem midt i detta
världsvimmel utan ville söka upp en mer undangömd ort, som bättre
lämpade sig för två ensamma, unga damer, när han nu snart måste
återvända hem. I närheten af Genova, i det stilla, mot alla skarpa
vindar skyddade Nervi, funno de också en plats, som tillfredsställde dem
helt och hållet. Här var endast sjuklingar, som kommit för sin hälsas
skull, och ingen af dessa tvifvelaktiga personligheter, som i lysande
ekipager och utmanande toaletter gifva sin prägel åt de andra, större
kurorterna. Och ehuru Aagot älskade att se all denna lyx och att visa
sina egna toaletter på promenaden, var hon dock alltför mycket sin mors
väluppfostrade dotter för att ej säga sig, att en hustru, som måste
undvara sin mans sällskap, borde lefva i ett värdigt gräsänkestånd och
undvika världslifvets förströelser. Dessutom var hon ju sjuk, och det
var hennes skyldighet att tänka på att vårda sin hälsa för att så snart
som möjligt kunna återtaga sina plikter mot man och barn.

Innan de slogo sig ned i Nervi tillbragte de dock några dagar i Genova.
Medan Aagot, som funnit att man utomlands bar den eller den modesaken
lite olika mot hemma, och som därför fann sig nödsakad att göra sig
ytterligare ett par nya toaletter, uppehöll sig i modemagasinen, gingo
Alie och Rikard och besågo de gamla palatsen. Den storstilade, ädla
skönhet, som utmärker dessa, väckte för första gången hos Alie smak för
rikedom och lyx. Den vanliga, banala salongslyxen hade hon alltid
föraktat -- Aagots små plyschbord och broderade gardiner väckte nästan
hennes afsmak -- men dessa gårdar med marmorkolonner, dessa höga salar i
rena proportioner, gömmande taflor af världens yppersta konstnärer,
dessa undangömda, skuggiga trädgårdar med citronträd och palmer och
dessa terrasser, på hvilka man plötsligt trädde ut från palatsets dunkel
och som badade i solsken och behärskade utsikten öfver hafvet -- de
tjusade henne omotståndligt och uppenbarade för henne en glimt af den
drömda skönhetsvärld, mot hvilken hon varit så misstrogen.

Särskildt var det ett af dessa palats, som fängslade henne genom sin
rena skönhet. Det var Palazzo Serra, tillhörigt prins di Palmi. Alie,
som under de sista veckorna före afresan flugit igenom två, tre verk
öfver Italiens historia, gissade strax, att ägaren härstammade från den
berömde amiralen, som på 1300-talet vunnit en viktig batalj mot de
upproriska sicilianerna och till belöning erhållit feodalgodset Palmi i
Calabria af den dåvarande kungen af Napoli och grefven af Provence,
Roberto d'Angiò. De funno också snart bekräftelse på denna förmodan i en
inskrift på muren, som berättade att palatset blifvit byggdt på
1500-talet för att för efterkommande i alla tider bevara minnet af den
store stamfadern.

Öfver en gård med korintiska pelare kom man in i vestibylen, som var
prydd med några statyer från olika tidpunkter, ett par antika, en af
Canova, porträttstaty af en af husets herrar. Därifrån ledde en trappa
upp till öfra våningen, där de trädde in i en sal med väggar af
lapis-lazuli och guld, golf af mosaik, taket uppburet af svarta sfinxer,
samt måladt af en ung konstnär, hvilken varit Rafaels lärjunge, men som
dött innan han hunnit lämna efter sig något annat verk än detta, hvilket
dock bar ett lysande vittnesbörd om hans snille. Vaktmästaren upprepade
traditionen om, huru den dåvarande prins di Palmi upptäckt den unge
konstnären, som var färdig att dö af svält, hur han uppfattat hans stora
begåfning utan att hafva sett annat prof därpå än några ofullbordade
skizzer, och hur han gifvit åt honom ensamt det storartade uppdraget att
dekorera hela palatset, medan så många andra, redan kända talanger
täflade om denna heder -- hur den unge mannen, berusad af denna oväntade
lycka och storsinta tillit hade velat öfverträffa sig själf, hade
arbetat natt och dag, gjort ständigt nya skizzer, förkastat hvad han
gjort och begynt på nytt, tills han slutligen var alldeles utarbetad --
och när palatset var färdigt och han hade uppburit en hel förmögenhet i
belöning föll han ner på sjukbädden för att ej resa sig mera.

I en af salarna stodo på ett bord af florentinsk mosaik åtskilliga
fotografiporträtt, som fängslade Alies uppmärksamhet. En ung dam i
venetiansk, medeltids hofdräkt utmärkte sig genom en så äkta, Tiziansk
skönhet, att Alie tog det för en fotografi af en tafla. Men vaktmästaren
upplyste, att det var prinsessan di Palmi, född romarinna, hvilken burit
denna dräkt på en kostymbal under karnavalen. Bredvid henne stod
porträttet af en ung man i en motsvarande dräkt från samma tid, äfven
han med ett vackert ansikte, som dock hade ett något oroande, spefullt
uttryck kring den fina, med små tunna, krusiga mustascher prydda munnen.

Hennes man? frågade Alie.

Hvad du är nyfiken, sade Rikard skrattande.

Nej, prinsens bror, markis Serra, svarade vaktmästaren.

Tänk en så vacker familj, sade Alie. Riktiga romanmänniskor. Allt har de
förenadt: börd, rikedom, bildning, konstsinne, skönhet. Man kan bli
afundsjuk.

Ja -- och den tjusande prinsessan har väl sina älskare -- prinsen roar
sig på sitt håll och har skuld upp öfver öronen -- och den unge markisen
lefver för galanta äfventyr och är på spaning efter en rik flicka för
att hjälpa upp sin ställning, inföll Rikard. Det är baksidan af medaljen
i de flesta af dessa nobla, italienska familjer.

Tyst med dig! sade Alie. Låt mig få ha mina illusioner i fred. Här är så
vackert, att det gör en godt ända in i själen.

Och prinsen själf? frågade hon vaktmästaren. Finns inte hans porträtt?

Nej -- prinsen är mycket sjuklig -- han låter aldrig porträttera sig.

Han sade det med ett underligt, vördnadsfullt beklagande uttryck.

Och ha de några barn?

Nej. Det lär väl bli markis Serra, som skall ärfva palatset och titeln
en gång.

De kommo till ett annat rum med familjeporträtter, och här fästes strax
Alies uppmärksamhet af ett hufvud i olja, framställande en ung man med
en bred, något kupig panna, ett tätt, krusigt, mörkt hår, drömmande,
intelligenta ögon och en fin, känslig mun.

Det där ansiktet tycker jag, att jag sett förut, sade hon till Rikard.
Det är ett intressant utseende. En skald eller vetenskapsman, skulle jag
säga. Hvem är det? frågade hon vaktmästaren.

Markis Andrea Serra, prinsens yngre bror, svarade denne.

Densamme som på fotografien? -- Ja. -- Tänk, Rikard, det är verkligen
märkvärdigt. Har du någonsin sett en människa så olik sig vid olika
tillfällen. Om den här kan du inte säga, att han jagar efter galanta
äfventyr. Jag tror, att han håller på att skrifva ett skaldestycke.

Gärna för mig, sade Rikard. Men har du inte fått nog här än? Jag är rädd
Aagot blir otålig.

Kära, rara Rikard, låt mig se på fotografien i det andra rummet en gång
till! Detta intresserar mig.

Jag tror du är kär i sagoprinsen, inföll Rikard.

Nej, men han intrigerar mig. Hur kan man ha två så olika ansikten.

Följande morgon omtalade Alie, att hon drömt om »sagoprinsen» hela
natten.

Minsann är inte Alie kär i honom, sade Rikard till Aagot. Hon tänker på
honom både natt och dag.

Ja, sade Alie skrattande. Om jag någon gång skulle bli kär skulle det
vara i en person, som jag visste, att jag aldrig finge se i
verkligheten.

För resten har jag också tänkt på honom sedan, sade Rikard. Jag hade
liksom en aning om, att det där namnet, Andrea Serra, hade jag hört
förut. När du sa' att han funderade på ett skaldestycke, inbillade du
dig, att du var fysionomist. Men det var helt simpelt en reminiscens.
Kommer du inte ihåg att när vi var i Cannes, vi läste i någon italiensk
tidning om en ung skald, som nyligen gifvit ut en samling satiriska
politiska dikter och angripit hela Italiens s. k. pånyttfödelse -- målat
ut den som humbug och svindel? Minns du inte -- det hade väckt ett
ofantligt uppseende och sades vara mycket snillrikt -- en ny Giusti
allra minst.

Ja, kors! sade Alie. Det var ju Andrea Serra. Och de där italienarne vid
table d'hôten talade ju om honom och sade att han tillhörde en af de
mest konservativa och katolska familjer. Jag går tvärt och skaffar mig
boken. Herre gud, att han är en sådan stockfisk.

                   *       *       *       *       *

I Nervi tog Rikard rum åt dem i ett bekvämt hotell, som ägde
dispositionsrätt för sina gäster öfver en storartad, skuggig park,
hvilken tillhörde en italiensk markis, som för tillfället var bortrest.
De fingo två rum bredvid hvarandra utåt hafvet, badade af solen från
morgon till kväll.

Societeten i hotellet var distingerad, mest engelsmän, man gjorde
toalett till dinern kl. 7 och samlades sedan i salongen, där det
musicerades och spelades sällskapsspel. Sedan Rikard sett sina damer väl
installerade samt fått tillfälle presentera dem för ett par familjer,
reste han.

Aagot fann sig mycket väl. Hon saknade visserligen Rikard, som hon
aldrig förr varit skild från och längtade efter sin lilla gosse, men då
underrättelserna från dem voro täta och goda tog hon skilsmessan ganska
lugnt. Hon gjorde strax åtskilliga bekantskaper och blef särskildt
förtrolig med en engelsk familj med två unga döttrar, med hvilka hon
ständigt var tillsammans.

Alie, som fann dessa konventionela och tråkiga, begagnade tillfället, då
Aagot var upptagen af dem, till att njuta sin frihet. Hon var uppe före
alla andra om morgnarna, då luften ännu var sval, och gick på
upptäcktsresor i omgifningen, så att hon snart kände hela landskapet
rundt omkring, under det de andra hela dagen sutto på stranden,
pliktskyldigast insupande hafsluften, som skulle återgifva dem deras
hälsa. Men Alie kunde ej uthärda i tio minuter solens fruktansvärda,
brännande glöd på denna öppna, rätt mot söder blottade strand, där de
stackars sjuklingarna sutto och stekte sig, där hesa stämmor, kväfvande
hostanfall och urhålkade kinder skärande afstucko mot naturens prakt,
där samtalen öfver handarbetena ljödo lika tomma och andefattiga, som i
de instängda salongerna om vintern, och där man mer betraktade hvarandra
än hafvet, samt där utropen öfver naturens skönhet regelbundet återkommo
som en inlärd läxa i deras samtal och ständigt på nytt framkallade Alies
motsägelselust.

Hon led af en alldeles oresonlig längtan efter barrskog, vikar, uddar
och skär och påstod, att endast med en sådan omgifning hade hafvet
poesi. Den yppiga vegetationen i denna skyddade bukt, där till och med
ökenoasens palmer växa och bära mogna dadlar, och där hvarje fläck af
jorden är tagen i besittning af kulturen, där landsvägar och fotstigar
äro instängda mellan höga murar emedan hvarje träd bär något slags frukt
-- ja, det var mycket rikt och präktigt, men aldrig i världen kunde
denna natur gå henne till hjärtat, som våra gröna ängar med betande kor,
de mjuka ljung- och mossbäddarna mellan granitklipporna, skogarna med
sin doft af barr och Linnæa, den friska brisen och de lekande små
vågorna mellan våra skär. Hon var en långsam natur, när det gällde nya
stämningar, och äfven när Söderns egendomliga tjusning begynte att smyga
sig öfver henne liksom från ett bakhåll, dag för dag lite mer,
försvarade hon sig ännu däremot och gömde kärleksfullt i en vrå af sitt
hjärta sin stora ömhet för hemlandets natur och stämningar och
barndomsminnenas trollvärld.

En dag, då Alie antagit en inbjudning att fara ut och åka tillsammans
med Aagot och de båda engelska misserna, Florence och Harriet, kommo de
förbi en liten, skinande hvit med marmor beklädd villa, som låg på en
höjd, inramad i citronträdens mörka grönska samt med en terrass på
taket, hvilken måste hafva en härlig utsikt öfver hela kustlinien, till
Genova och hela den liguriska kusten med hafsalperna i bakgrunden å ena
sidan -- å den andra kanske ända till Corsica, när vädret var klart.

Ja, det borde vara lyckliga människor, som bor där! sade Florence. Men
det tror jag ändå inte det är. Vi såg dem förra våren -- de bruka komma
hit ibland -- det är en mycket förnäm familj, prins någonting -- _hon_
är alldeles gudomligt vacker, men han -- tänk han är krympling och
sitter i en rullstol på sin terrass -- han lär ha blifvit sådan kort
efter sedan de gifte sig. De ä nästan aldrig tillsammans -- när han
kommer hit reser hon. Ibland kom också hans yngre bror, det är en vacker
ung man, de säger, att prinsen inte kan tåla honom, emedan det är han,
som ska bli hans arfvinge. Han brukade också kurtisera sin sköna
svägerska, så att vi ibland tyckte det var nästan stötande. Hvad hette
de, Harriet? De ha också ett af de präktiga palatsen i Genova?

Prinsen af Palmi, kanske? frågade Alie och kände sig till sin stora
förtret blifva röd i ansiktet.

Jag vet inte, sade Harriet. Hvem kan minnas deras konstiga, italienska
namn. Men den yngre brodern skall ha skrifvit en diktsamling, som väckt
stort uppseende.

Det var således de! Det vore dock egendomligt, om hon skulle få
tillfälle att göra hans bekantskap. Hans diktsamling hade varit hennes
dagliga sällskap och sysselsättning, allt sedan hon kom till Nervi. Hon
kunde ej tillräckligt italienska för att uppfatta den fullständigt, men
hon hade strax, med intuitivt förstånd, känt att här mötte henne en
ande, som var besläktad med hennes egen, men som hade en styrka och
originalitet i uttryckssättet, en öfverlägsenhet i satiren, en skärpa i
angreppet, som fängslade och bländade henne. Det var ej, som hon trott,
en konservativ hjärnas anfall mot det nya, som rörde sig i tiden. Det
var en skeptikers förakt för de tomma och braskande fraserna, ibland i
form af en idealists harmfulla påpekande af det bristande sammanhanget
mellan ord och handling, ibland af en öfverlägsen gycklares skratt öfver
mänsklighetens evigt samma komedi. Någon gång bröt en underton af lyrik
fram genom gycklet -- en fosterlandskärlek, som på samma gång den
ängsligt undvek de stora orden och det patriotiska skrytet dock hade en
ton af innerlighet, som kändes äkta. Detta var något som Alie förstod.
Man kritiserar den man håller af, man harmas öfver bristerna -- och man
älskar ändå.

Men hennes glädje öfver utsikten att möjligen få lära känna honom
personligen var dock blandad med hennes vanliga fruktan att blifva
sviken i sina förväntningar, och om det blott berott af ett ord af henne
att få göra hans bekantskap, skulle hon icke uttalat detta ord.

Det hade börjat bli nästan plågsamt varmt i Nervi, och de flesta af de
främmande, som kommit för vintersäsongen, hade rest. Det stora, engelska
hotellet var i det närmaste tomt, endast Aagots vänner, familjen
Grey-Johnston, stannade ännu, emedan modern var sjuk och ej kunde resa.

Aagot och Alie väntade på Rikard, som först i augusti kunde komma och
hämta dem till en tur genom hela Italien, innan de återvände hem. De
tillbragte nu nästan hela dagarna i rummen, då hettan ej längre medgaf
att vistas ute annat än mot aftnarna, då de gingo ned och spelade
lawn-tennis i den stora, skuggiga parken. Men ägaren, markis Gropallo,
väntades komma snart och då skulle de troligen bli förjagade äfven från
denna tillflyktsort.

En eftermiddag, då de kommo dit med sina bollar och nät, sågo de också
villan öppen och flera personer ute på den stora loggian, som just vette
åt deras lekplats. De ville strax vända om, men en medelålders herre kom
artigt emot dem och bad dem ej genera sig, hotellvärden hade omnämnt,
att de voro roade af att spela, och han, markis Gropallo, såg med stort
nöje, att de kommo och lifvade upp hans ensliga park.

De tre flickorna stodo förlägna och visste ej, om de borde antaga
anbudet eller ej. Men Aagot med sin lugna frusäkerhet svarade
förbindligt och värdigt, att de tackade för markisens artighet och ej
ville vägra att begagna sig af en så älskvärd gästfrihet.

Alie var missbelåten härmed och tyckte, att de borde ha gått. En flyktig
blick på loggian hade visat henne, att ett helt sällskap herrar och
damer var samladt här, och hon hade, med den för närsynta egendomliga
snabba gissningsförmågan genast uppfattat, att en af dem var -- markis
Serra. Naturligtvis -- om de skulle råkas, skulle det vara under de
tänkbarast ogynnsamma villkor! Hon var ingen skicklig spelerska och alls
icke road af sådana nöjen -- och hon visste att hon vid sådana
tillfällen, närsynt och något förströdd, som hon var, icke visade sig
till sin fördel. Och äfven hennes dräkt -- hon hade ej en enkom engelsk
lawn-tennis-kostym som de andra, utan blott en enkel, kort kjol och en
randig perkalblus med ett läderbälte om lifvet. Hon hade begagnat sig af
den ensamhet, hvari de en tid lefvat, till att följa sin smak för en
sval och bekväm dräkt -- men nu syntes den henne dock lite för
påfallande enkel. Och håret, som aldrig ville sitta uppe under de
häftiga rörelser, som leken fordrade! Hon måste stanna oupphörligt för
att fästa det.

En sådan enfaldig sysselsättning för fullvuxna människor, detta
springande! Också hade spelet aldrig gått så illa som i dag. Hon
lyckades ej gripa en enda boll, sprang emot hinder och föll slutligen
omkull och vred fotleden. Det smärtade så häftigt, att hon blef röd i
ansiktet och fick tårar i ögonen. Hon såg sig strax omgifven af flera
herrar, bland hvilka äfven Serra befann sig. Hon svarade på alla frågor,
att hon ej gjort sig det minsta illa, men oaktadt den största
viljeansträngning kunde hon ej stöda naturligt på foten, hvarför
ställets ägare bjöd henne sin arm och ledde henne tillbaka till
hotellet. Den andre, det hade hon sett vid första ögonkastet, var ifrigt
upptagen af en af de vackra damerna i sällskapet, en yppig skönhet med
ömma gasellögon och glittrande af juveler.

På natten medan hon låg med vattenomslag på foten, hvilken svullnat
betydligt, kände hon en underlig förstämning smyga öfver sig. Det
harmade henne att hon visat sig så tafatt, och hon tänkte med en viss
förargelse på den vackra italienskan, som stått och sett på henne genom
en sådan där retsam lorgnett med långt sköldpaddskaft.

Hvad gör det mig för resten, sade hon sig själf. Hvad har jag med det
där sällskapet att göra. De tillhör en så helt annan värld än jag, att
vi lika litet kan närma oss hvarandra, som om vi lefde på skilda
planeter.

Såg du din markis i går? frågade henne Aagot dagen efter. Harriet säger,
att han var där bland de andra.

»Ja, jag såg honom», sade Alie. Men han liknar inte mycket sina
porträtt. De ä allt för idealiserade. Och hans dikter ä betydligt
spirituellare än han själf.

Jaså, det har du redan klart för dig, sade Aagot, skrattande. Du är då
alltid så hastig i dina omdömen.

Från denna dag läste Alie icke mer i hans dikter, hon hade förlorat allt
intresse för honom.




III.


Aagot och Alie hade länge önskat att få börja bada, men det italienska
bruket medgaf ej badhytternas utsättande förr än i slutet af juni. Som
Nervi icke äger någon badstrand, då kusten är klippig och brant, var här
icke något egentligt badlif, inga främlingar, endast några italienska
familjer från omgifningarna, som här hade sina sommarvillor. De hade
sina badhytter spridda här och där mellan klipporna, men man kunde ej
komma dit annat än utför långa, i klippan uthuggna trappor, som voro
afstängda för allmänheten. Det engelska hotellet satte nu upp sina
badhytter nedanför markis Gropallos trappa, till hvilken det egde
nyttjanderätt, och Aagot och Alie samt de engelska flickorna skyndade
dit första morgonen, otåliga att få pröfva de mångbesjungna blå
böljorna.

Då de kommo ned på den lilla strandplätten, funno de redan flera herrar
och damer där, somliga ute i vattnet, andra liggande halfnakna, solande
sig på stranden. Också Serra var där.

Han bar en röd och gulrandig badkostym, som väl framhöll gestaltens
ungdomliga, gossaktiga smidighet, denna behagfulla, nästan kvinnliga
finhet, som karakteriserar italienaren. Han stod böjd öfver den vackra
svartögda damen, i hvars sällskap de förut hade sett honom, hjälpande
henne att plocka »frutti del mare» (hafvets frukter), snäckor, sniglar
och andra hafsdjur, hvilka sitta undangömda i klippskrefvorna. Hon hade
en hvit ylledräkt med röda bårder samt en stor suffletthatt med en röd
knut, hals, armar och ben voro bara, figuren, frigjord från korsetten,
aftecknade tydligt under blusen sina något öfverdrifvet yppiga former,
och hon lutade sig så tätt emot honom, när hon talade, med ett glänsande
leende och ömma ögon upp i ansiktet på honom, att Alie rodnade, då hon
såg på dem, och skyndade förbi och in i badhytten.

Det var första gången hon såg herrar och damer tillsammans vid badet,
och hon fann det stötande. Och när hon nu fick på sig sin egen, i Genova
just köpta badkostym, och såg sig själf lika litet klädd som de andra,
greps hon af en sådan blyghet, att hon helst skulle afstått från hela
badet. Men de engelska flickorna gjorde så mycket väsen af sin
förlägenhet, att Alie började finna det löjligt och tillgjordt, hvarför
hon hastigt beslöt sig, stötte upp dörren och sprang ut före de andra.
Florence och Harriet följde nu, men hopkrupna, med små, trippande steg
och åtbörder, som påminde om den allt för medvetet förlägna mediceiska
Venus.

Efter dem kom Aagot, säker, naturlig, öfvertygad om att vara vacker med
sin mjölkhvita hud, sin höga, smärta gestalt och raka hållning --
omedveten om, att hennes utseende var af det slag, som fordrade
modeklädningens relief, för att göra sig gällande, emedan figuren hade
en viss torrhet i linierna och brist på harmoni i formerna. Hon steg
långsamt, lugnt seende sig omkring, upp på en sten, där vattnet var
djupt, samt hoppade i och simmade utåt, omedelbart följd af sina båda
engelska väninnor.

Alie däremot kunde icke simma och nödgades därför hålla sig helt nära
stranden. Men en gång i vattnet glömde hon hvarje förlägenhet och
blickade med förundran och förtjusning ned i det eterklara djupet. Nu
först fick hon riktigt ögonen upp för hur underbart, metalliskt blått
detta vatten var. Och hur smekande mjukt och ljumt och ändå svalt det
smög sig omkring henne!

Alies skönhet var just af motsatt slag mot Aagots, och hon tog sig bäst
ut, ju mindre klädd hon var. Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur
tyngdes ner af en modeklädning; modejournalens fantasier syntes platta
och oädla på denna fint mejslade gestalt; och detta lilla, originella
hufvud fordrade liksom att få göra sig gällande på sitt eget sätt.
Därför var hon i sin smidiga trikådräkt, med den fria, ädelt formade
halsen, de späda hand- och fotlederna, det mjuka behaget i hela
gestalten, den soliga, varma hudfärgen, så påfallande vacker, att Serras
blickar genast fästes vid henne, då hon sprang och hoppade i vattnet,
plaskande med armarna och görande små tafatta försök att simma.

Càspita! utbrast han till markis Gropallo. De där svenskorna -- ni talar
om den andra, men hon är ingenting mot denna.

Alie, närsynt som hon var samt i detta ögonblick fullkomligt likgiltig
för omgifningen, märkte ej den uppmärksamhet, hon var föremål för, utan
öfverlämnade sig helt åt nöjet af badet. Hon ställde sig upprätt på en
jämn sandbotten, som hon funnit mellan klipporna och där vattnet syntes
henne mycket lågt, och kastade sig baklänges med armarna öfver hufvudet
för att lägga sig att flyta, men då hon kände vattnet stiga sig öfver
pannan blef hon rädd och gaf till ett litet rop. I samma ögonblick kände
hon sig fattad om lifvet af en manlig arm och en smekande stämma yttrade
på franska: Var inte rädd! Jag håller er.

Men hon var ännu helt förvirrad af sin förskräckelse och höll ögonen
slutna samt lutade hufvudet tillbaka mot den arm, som stödde henne.

Se upp! ropade stämman skrattande. Hvad går åt er -- här är ju inte så
djupt att man kan dränka en kattunge en gång.

Jag sjönk, sade hon på italienska, förlägen och med ett ursäktande
leende, i det hon strök tillbaka håret, som lösgjort sig ur badhättan
och föll fram i pannan i en stor, fuktig lock. Jag kan inte simma, men
jag ville bara försöka att flyta -- men jag blef rädd, när jag såg att
det var så djupt.

Och hur vill ni kunna flyta utan att vattnet är tillräckligt djupt för
att bära er? Låt mig föra er några steg längre ut, så ska ni få se, att
det går bättre. -- Han räckte henne handen, i det han lät sin blick
långsamt och liksom smekande glida utför hela hennes gestalt, följande
dess linier ända ned i vattnet.

Hon drog tillbaka sin hand.

Tack, sade hon, men jag tycker bättre om att öfva mig lite för mig
själf.

På det sättet skall ni aldrig lära er simma. Om ni vill tillåta mig --
först och främst bör jag kanske presentera mig, markis Serra -- vill ni
inte tillåta mig att gifva er simlektioner, ni skall se hur fort ni då
lär konsten och hur mycket mer nöje ni får af baden.

Nej, tack -- jag har inte fallenhet för sådant, och jag tror att det
redan är för sent -- när man inte lärt som barn.

Han upprepade ej sitt anbud, men han visste så småningom att göra sig
nyttig för henne vid badet, aldrig erbjudande henne sin tjänst men
alltid till hands, när hon behöfde en handräckning, och på detta sätt
blef han i själfva verket hennes simlärare, utan att hon någonsin gifvit
honom tillstånd därtill. Hennes skygghet att mottaga hans närmande aftog
så småningom, då hon såg den förtrolighet mellan de båda könen, som
badet alstrade, så allmän omkring sig, så osökt och naturlig, att det
nästan blef en tillgjordhet att undandraga sig den. Hon tillät honom då
slutligen en dag att föra sig längre ut än vanligt samt att hålla sin
hand under hennes nacke, i det hon intog den rätta ställningen för att
ligga på rygg och flyta. Men hon gjorde till villkor att han icke skulle
föra henne längre än till en liten klippa, som stack upp ur vattnet rätt
framför dem. Hon slöt ögonen och lät sig glida sakta fram. Men när hon
så såg upp, märkte hon, att de kommit ett långt stycke förbi klippan.
Hon greps af en plötslig skrämsel och kastade armarna om hans hals, så
att äfven han höll på att förlora jämvikten. Ond öfver hans förräderi
och förlägen öfver att ha förlorat besinningen ville hon sedan icke
simma med honom på flera dar.

Under allt detta var det i hans väsende något, som förbryllade henne;
något vinnande mjukt, något af detta fina, halft svärmiska, halft
sinnliga galanteri, som så ofta utmärker italienarens väsende gent emot
kvinnan, och på samma gång en viss gäckande öfverlägsenhet, som
skrattade han inom sig åt hennes försök att afvisa honom, viss om att i
alla fall vinna henne, om han ville. När hon sagt, att hon icke mer
ville simma med honom, kunde han ibland hålla sig tillbaka flera dar,
tills hon, med instinktivt, kvinnligt koketteri, begynte se sig om efter
honom och söka draga honom till sig igen, och när han då kom, var det
alltid med ett leende, som om han velat säga: jag visste nog, att jag
bara hade att förhålla mig lugn och vänta.

Hon var ej säker på, om hon tyckte om honom eller icke. Hon trodde
snarare att han icke behagade henne, men han sysselsatte dock ständigt
hennes fantasi.

Aagot, som för sin hälsas skull ej vågade vara så mycket i badet som de
andra, oaktadt hon nu var fullt återställd, låg ofta mellan klipporna
under sin stora parasoll och följde med sina klara, uppmärksamma ögon
Alies och Serras simöfningar. Hon iakttog i hennes väsende något
konstladt och osäkert gent emot honom, något än öfverdrifvet afvisande,
än allt för muntert och gycklande, än en stillhet, en blyg orörlighet,
som vore hon under en förtrollning. Aagot kände sig egendomligt oroad af
den atmosfär af erotik, som omgaf henne. Ty det var knappast någon af de
badande damerna, som ej hade sin uppvaktande kavaljer, endast hon själf
hade ingen, oaktadt hon visste, att man fann henne vacker. Men hennes
hållning var så afgjordt den dygdiga hustruns och hon talade så mycket
om sin man, som hon nu snart kunde vänta, att ingen vågade sig på en mer
ingående hyllning.

Serra var dock icke så uteslutande Alies kavaljer, att han icke äfven
för de andra hade ömma ögonkast och smekande tonfall i sin stämma, och
den beundran han visade äfven Aagot förfelade icke att utöfva någon
dragning på henne. Hon hade egentligen aldrig varit kurtiserad, emedan
hon blifvit gift strax sedan hon kommit ut i världen och sedan aldrig
visat sig annat än vid sin mans sida, men hon tyckte sig nu utan fara
kunna mottaga denna kurtis, emedan hon sade sig, att den ej var riktad
till henne personligen utan blott var ett sätt, som italienarne hade mot
alla damer. Hon trodde sig själf vara mycket klok och kritisk och
beklagade Alie, som uppenbarligen var förblindad och tog åt sig mer än
hon borde.

Och så var där ju äfven den vackra Beatrice, med hvilken man sade att
han skulle gifta sig. Hon var där med sin mor, markisinnan di Rivalta,
och sades vara ett mycket rikt parti. Serra egnade äfven henne sin
uppmärksamhet, men det tycktes vara mer hon, som var förälskad i honom
än tvärtom. Hennes stora, smältande svarta ögon följde honom öfver allt,
hennes pärlhvita tänder glimmade emot honom och hon koketterade för
honom på ett sätt, som skandaliserade de andra.

Hur en kvinna till den grad kan glömma sin värdighet, sade Alie, det
begriper jag inte. Att hon inte ser, att han bara föraktar henne därför.

Ja, ja, akta dig själf du, sade Aagot.

Jag! å, jag vet nog att hålla honom på tillbörligt afstånd, var säker på
det.

Efter fjorton dar kunde Alie simma, men hon hade ännu ej tillräcklig
säkerhet för att våga sig ut på djupet, utan höll sig gärna nära
stranden. Serra hade flera gånger sökt öfvertala henne att hoppa i från
klippan, där det var bråddjupt, men kunde ej förmå henne därtill. Han
beslöt att ännu en gång använda ett litet bedrägeri för att få henne att
öfvervinna denna rädsla och öfvertalade henne en dag att simma med sig
till en grotta, som han sade vara mycket vacker men endast åtkomlig från
sjösidan. Den låg strax bakom en utskjutande klippudde, förbi hvilken
hon hittills aldrig vågat sig, men han försäkrade henne att där icke var
djupt. Det gick mycket bra, ända tills de kommo förbi udden, men då
greps hon plötsligt af medvetandet om att hon ej hade mark under
fötterna och fattades af den blinda yrsel, som vid denna förnimmelse
ofta öfverfaller oerfarna simmare och störtar dem räddningslöst i
djupet; hon gaf till ett förtviflans skri och sjönk. Han fick nätt och
jämt tag i hennes dräkt, fick så en arm om hennes lif och förde henne
halft medvetslös till grottan. De voro båda mycket bleka, då de stodo
där midt emot hvarandra, och hon skakades af en frossbrytning i grottans
fuktiga kyla.

Man kan då aldrig lita på er, utbrast hon, upprörd öfver hans bedrägeri.

Tvärtom, man kan lita fullkomligt på mig, sade han skrattande,
återvinnande sitt lugn. Kände ni inte, att min arm var säker. Var viss
på att jag inte låter er drunkna.

Hur ska vi nu komma härifrån. Ni måste hämta mig en båt. Jag ger mig
inte ut med er på djupet en gång till.

En båt. Det finns inte på en timmes afstånd härifrån. Och under tiden
skulle ni förkyla er i denna fuktiga håla. Raskt beslut nu! Det finns
ingen annan möjlighet än att kasta oss i igen. Men var inte rädd, jag
svarar för att allt ska gå bra.

Han räckte ut armen för att gripa henne om lifvet och springa i med
henne, men hon drog sig häftigt tillbaka.

Ni är ju galen -- vi kan ju drunkna bägge två. Jag förlorar besinningen
och så drar jag också er ner i djupet.

Ja, visst är jag galen -- men hvad gör det -- med mig är det så -- man
måste antingen riskera allt med mig eller också -- högt spel, lite mod,
perdio! Hvad är det annars värdt att lefva!

Han hade kastat armen om henne, oaktadt hennes motstånd och såg henne in
i ögonen.

Öfverlämna er bara lugnt åt mig -- jag ansvarar för ert lif med mitt,
sade han och hans stämma sjönk till en låg, upprörd hviskning.

Det var ett af dessa ögonblick, då en dold, för båda okänd lidelse,
plötsligt, omotståndligt som en yrsel kan gripa tvenne varelser, och då
det lättaste vidrörande blir en smekning, blicken blir ett
besittningstagande och ett motståndslöst gifvande, orden förstummas
eller förklinga tomma och meningslösa, hela den yttre världen, det
förflutna, framtiden, allt försvinner inför ögonblickets andlösa
berusning.

Alie vaknade först till besinning, då hon kände hans läppar mot sin
hals, hans bägge armar om sitt lif. I nästa ögonblick hade han upplyft
henne och burit henne ut på den yttersta stenen, samt kastat sig med
henne i vattnet. Hon gaf till ett lätt rop, men då hon kom upp med
hufvudet igen, simmade hon ensam utåt, rundt klippan och ända fram till
stranden med badhytterna på andra sidan -- i början med små, snabba,
andlösa tag, men då han ropade till henne: långsamt! stora tag! saktade
hon så småningom, och när hon blef synlig från stranden sköt hon fram
med långa, säkra, jämna rörelser, som en öfvad simmerska.

Nej, Alie, hvilka framsteg du gjort! utbrast Aagot, som väntade henne på
stranden.

Men då hon kom upp ur vattnet, var hon mycket blek och skälfde häftigt,
samt sprang strax in i badhytten och klädde sig.

Serra väntade på henne utanför.

Nå, sade han, då hon kom. Det var en vågad kur. Men den lyckades -- och
nu kan ni tacka mig, att jag lärt er simma.

Men jag vill inte lära mig på det sättet, utbrast hon, och hennes röst
darrade af sinnesrörelse. Jag är inte ett barn, som man kan med våld --
ni har skrämt mig så, att jag aldrig kastar mig i vattnet mer!

Och hon brast i gråt.

Aagot drog henne ömt med sig hemåt. Det är lite öfveransträngning, sade
hon moderligt. Kom och hvila dig!

På eftermiddagen kom Serra till hotellet och frågade efter hennes
befinnande.

Å, det är alldeles öfver nu, sade Aagot. Hon sitter och läser Dante på
lilla terrassen.

Kan jag få gå och tala med henne? frågade han. Jag måste göra henne mina
ursäkter.

Ja, det kan ni gärna, svarade Aagot och anvisade platsen, där Alie satt,
undangömd på en terrass inåt en inre gård. Markisen förundrade sig något
öfver, att Aagot icke följde med utan lämnade dem ensamma, liksom han
många gånger hade förundrat sig öfver den frihet, hvarmed Alie gick
omkring ensam öfverallt, i motsats till hans landsmaninnor, som alltid
voro följda och öfvervakade.

Hon satt med en stor, tjock upplaga af Divina Commedia med förklarande
noter i knäet, men hon läste ej utan drömde, med fötterna på en pall och
armbågarna på knäna, pannan i händerna.

Hon var ännu i ett nervöst uppror efter scenen i grottan, hela hennes
inre skälfde. Hvad betydde detta, som tilldragit sig mellan dem? Hvad
var det för en yrsel, som gripit henne? Hon älskade honom icke -- nej,
detta var åtminstone icke kärleken, sådan hon alltid tänkt sig den. För
hennes föreställning hade kärleken framför allt varit själsfrändskap,
djup förståelse af hvarandras väsen, beundran för något öfverlägset --
den borde vara något så stort, så hela personligheten genomträngande,
tillfredsställande både hufvudets, hjärtats och karaktärens kraf, att
hon misströstat om att någonsin kunna möta den i en form, som motsvarade
hennes fordringar. Och här hade hon nu plötsligt, oreflekteradt låtit
sig på detta sätt berusas af en främling, som hon knappt kände, med
hvilken hon aldrig talat annat än i skämt och lek, och om hvilken hon ej
ens visste, om han älskade henne, eller om det hela blott varit ett
djärft tilltag, emedan han tog henne för ett lättfånget byte. Å, denna
tanke gjorde henne utom sig!

Hon sprang upp och begynte gå. Hvad skulle hon göra för att visa honom,
hur han misstagit sig på henne. I detsamma hörde hon honom komma -- hon
igenkände genast den lätta, snabba gången, han brukade alltid närma sig
så där hastigt, liksom springande, med en viss segervisshet -- och hon
vände sig emot honom med en flammande rodnad och en nervös darrning
kring läpparna, samt ett varnande, afvisande uttryck i ögonen.

Ni är ond ännu? frågade han, halft spefullt, halft ömt.

Ja.

Men för hvad? det intresserar mig mycket att veta.

Hon stod lutad öfver balustraden och såg utåt hafvet. Han böjde sig lätt
öfver henne och frågade i hennes nacke: för det ena eller för det andra?

För bägge delarna, svarade hon fortfarande med bortvändt hufvud,
armbågarna på muren och ögonen ner i hafvet. För att ni så där -- med
våld --

Jaså, jag skulle bedt om lof först. Jag skulle sagt: tillåter ni,
signorina, att jag kysser er? Liksom man någonsin uppnådde något hos
kvinnan på det sättet. Ni skulle då naturligtvis svarat nej -- det gör
kvinnan alltid, instinktivt -- men om jag då helt beskedligt gått min
väg, skulle ni skrattat åt mig och föraktat mig. Kvinnan vill och
fordrar att blifva tagen -- det är hennes natur. Eller har ni kanske
lyckats ändra det där uppe i Sverge, där ni gjort så mycket för kvinnans
emancipation?

Hennes hand lekte nervöst med en kvist, som böjde sig öfver muren och
som hon lindade kring fingrarna, brytande af små skott mellan tummen och
pekfingret.

Jag tror, att ni missförstår, sade hon, om man också kan gripas af en
tillfällig -- hon sökte ett annat ord, men fann endast berusning,
hvilket hon dock yttrade med mycket låg röst -- en tillfällig berusning,
så bevisar inte det -- en verkligt utvecklad kvinna ger sig inte lätt
och inte utan mycken strid -- men om hon en gång kommit till klarhet med
sig själf, att hon vill -- då behöfver hon inte, som ni säger, tagas --
då ger hon sig frivilligt, själfmant. Och jag tycker, att det vore långt
ädlare af en man att vänta på detta -- att inte så där --

Nu log han henne upp i ansiktet -- men på ett så älskvärdt, ömt och
lekfullt sätt, att hon ej kunde bli sårad.

Det är således öfverenskommelsen, sade han. Jag ska vänta på att ni
kommer en dag till mig och säger: tag mig! Jag är din. Och dessförinnan
-- inte ett närmande, inte en handtryckning -- är det så ni vill?

Hon kunde ej låta bli att småle, då hon svarade: ja.

Godt, sade han och vände sig om samt tog upp La Divina Commedia, som
fallit på marken.

Förstår ni verkligen italienskan tillräckligt bra för att läsa Dante?
frågade han i hvardagston.

Hennes själfbehärskning var icke så stor som hans -- detta omslag kom
för tvärt, och hon kunde ej svara strax, utan blef ännu stående
framåtböjd öfver balustraden.

Ska jag läsa ett stycke för er?

Ja, om ni vill.

Hon gick tillbaka till bänken och gjorde våld på sig för att kasta in
alla sina tankar på en så främmande riktning.

Jag kan ännu inte riktigt njuta den som poesi, sade hon. Jag läser den
som ett studium, med noter.

Nej, ni kan inte läsa den ensam, det är omöjligt. Men ni ska få se, att
när jag läser för er, förstår ni på ett helt annat sätt. Jag tar den
berömda sången om Francesca da Rimini. Har ni läst den?

Nej, jag har inte hunnit dit än.

Hör då på! Det är Francesca, som talar. Ni känner hennes historia?

Ja, så där tämligen.

Således: Dante ser henne och hennes älskare närma sig i luften bland
dessa, som äro dömda att sväfva omkring i en ständig storm.

Hvad är det för brott, som straffas så?

Det frågade också Dante. Och han erfor att till så beskaffad pina

   De äro dömda, hvilka köttsligt synda
   Och som förnuftet kufva under lustan.

Egentligen ha de dock fått det lindrigaste straffet af alla, som äro i
helvetet. Dante hade nog sina skäl, hvarför han icke nändes vara så
sträng mot dem. Således -- Francesca närmar sig på Dantes tillrop och
tilltalar honom så:

   O animal grazioso e benigno,
   Che visitando vai per l'aer perso

Förstår ni det?

Inte riktigt.

Alie var i själfva verket så förströdd, att hon ej uppfattat ett ord.

Ni förstår inte, om ni inte följer med i boken, sade han och närmade sig
henne. Han begärde tillåtelse med en åtbörd och satte sig bredvid henne
på bänken, i det han gaf henne att hålla ena permen af den tunga boken.
Hon tvingade sig att vara uppmärksam, då han nu rad för rad förklarade
dessa så vidt berömda strofer, hvilka i Italien till den grad äro hvar
mans egendom och så ofta citeras i tid och otid, att de nästan blifvit
banala, men hvilka på den, som läser dem första, andra, tredje gången
alltid utöfva samma milda, vemodiga tjusning.

   En dag för ro skull läste vi tillhopa
   Om Lancelot, hur kärlek honom snärjde,
   Allena voro vi och utan misstro.

   Den läsningen kom våra ögon ofta
   Att mötas, våra kinders färg att skifta,
   Men _ett_ var stället, som på fall oss bragte.[1]

Han hade kommit närmare henne på bänken, medan han läste, och hans hand
hade liksom omedvetet, som en åtbörd som beledsagade läsningen, tagit
fast i hennes. Han fortsatte, i det han sänkte rösten något:

   När som vi läste hur på munnens löje
   En kyss blef tryckt af älskaren så eldig,
   Då kysste _han_, som aldrig från mig skiljes

   Min egen mun med darrning i hvar fiber.
   Galeotto[2] boken var och den som skref den.

[Footnote 1: Öfversättningen af Böttiger.]

[Footnote 2: Galeotto = kärleksmäklare.]

Nu smög hans arm om hennes lif, han gjorde ett uppehåll och såg på
henne. Hennes kinder voro flammande röda och han kände hennes hjärta
bulta mot sin sida. Han sade de sista orden af Francescas förklaring
långsamt, betydelsefullt:

   Den dagen sen vi läste icke längre.

Han slog igen boken och med ögonen i hennes frågade han leende: Hvarför
läste de icke längre den dagen, tror ni?

Hans stämma dog bort vid de sista orden och deras läppar möttes
oemotståndligt.

Ser ni, utbrast han och sprang upp. Stolta kvinna!

Hon kunde ej längre motstå sin önskan att aftvinga honom ett slags
förklaring.

Ni älskar mig inte, sade hon.

Han svarade skalkaktigt, men dock med ett smekande tonfall: Lika mycket
som ni älskar mig.

Det slog henne. Ja, han hade ju rätt. Icke var detta ännu någon riktig
kärlek å någondera sidan. Men hvad var det då? Så måste det ju för allt
i världen bli slut. Hur kunde hon vara så föraktligt svag! Men det
skulle bli sista gången. För allt i världen, hvad höll hon på att komma
in i! -- Hon lämnade honom hastigt och upprörd.

                   *       *       *       *       *

Följande dag, då han kom till badet, frågade han henne, om hon ännu en
gång ville springa i tillsammans med honom.

Frivilligt, naturligtvis. Jag ska visst inte tvinga er. Men kanske ni
hellre vill hoppa i ensam? Det vore också mycket bättre.

Ja, det vill jag hellre. Det är alltid bättre att lita bara på sig
själf.

Hon sprang ut på den sten, från hvilken de andra brukade hoppa i, men
när hon blickade ner i djupet kom rädslan öfver henne på nytt och hon
blef stående med hjärtat i halsgropen utan att besluta sig. Serra
iakttog henne leende, på lite afstånd.

Hon önskade, att han skulle erbjuda sig en gång till och sökte honom
omedvetet, med en flyktig blick. Han kom genast.

Ni vill? frågade han.

Hon räckte honom handen, han lade armen om henne, och de hoppade.

Denna lek upprepades nu för hvarje dag och blef alltid en förevändning
till ett ögonblicks omfamning. Alie hade hvarje gång en liten känsla af
hissnande, och hon simmade aldrig långt, utan vände snart. Men hon
underkastade sig detta ögonblicks obehag för nöjet af denna omfamning, i
fria luften, i solen, inför allas blickar -- en omfamning, som för de
andra, hvilka sågo den, och inför hennes egen tveksamma själfgranskning,
betydde intet, men som dock hade en viss hemlig tjusning.

Men hon var dock alltid på vakt mot sig själf för att ej låta sig
hänföras, och hon fortfor alltjämt att studera honom, misstrogen både
mot sin egen känsla och mot hans. Och så fort hon blef ensam, genomlefde
hon åter och åter i tankarna allt hvad som tilldragit sig mellan dem,
upprepade i minnet hvarje hans ord, hvarje tonfall, granskande dem,
låtande dem ljuda för sina öron för att höra, om klangen var äkta.

En dag hade han läst för henne och de engelska flickorna några stycken
af Leopardi, och hade, som alltid, i läsningen inlagt så mycket af
personlig känsla, att diktarens ord föreföllo som ett omedelbart uttryck
af hans egen stämning. Florence, som hade anlag åt det sentimentala,
blef gripen af det mjuka, känsliga föredraget, och utan att ha förstått
mycket af dikten, utbrast hon: Hvad det är vackert! Och hvad jag har
sympati för den stackars olycklige skalden! Jag önskar, att jag känt
honom.

Skulle ni då velat trösta honom? frågade han med ett något tvetydigt
leende. Ni vet väl, att han var så ful, att ingen kvinna någonsin
älskade honom. Detta var honom en stor sorg -- han var nog naiv att inte
begripa, att det var en verklig lycka för honom.

Hvarför en lycka?

Emedan han fick behålla sina illusioner -- dessa, som vi andra mister,
innan vi fyllt tjugu år. Han trodde alltjämt, att det var något
mystiskt, öfversvindlande lycksaligt i kärleken.

Alie såg på honom uppmärksamt.

Och tror inte ni det? frågade Florence.

Hvad?

Att kärleken är -- att det är något mystiskt -- stort --

Jo, mystiskt -- så länge man inte försökt den.

Hvem kan bli klok på er, utbrast Florence. Ibland talar ni känslofullt,
poetiskt, som Leopardi själf -- och ibland har ni något så retsamt
hånfullt.

Ja, hvad är det för märkvärdigt i det. Har ni kanske känt någon
människa, som haft en hel karakter? Har vi inte allesammans bara stumpar
och stycken af karakterer? Och vet ni inte, hvaraf det kommer sig?

Nej, inte egentligen.

Ni tror kanske, att det bara är den gode guden, som skapat människorna
efter sin afbild. Vet ni inte att det från begynnelsen fanns två släkten
på jorden, guds barn och djäfvulens barn, de hvita och de svarta. Och
som dessa sedan oupphörligt gift sig med hvarandra, så har det blifvit
en sådan rasblandning, att man numer inte kan träffa på en enda
människa, som inte har lite arf från båda hållen, somliga mera svart,
andra mera hvitt.

Och hvilket har ni mest af?

Det svarta, naturligtvis. Och det är jag stolt öfver. Den svarta rasen
har alltid visat sig ha mer motståndskraft. Ty hvad det gäller här i
lifvet för att kunna lefva lycklig, det är bara helt enkelt att vara
likgiltig och egoistisk. Har jag inte rätt, signorina Alie?

Nej, det vill jag inte påstå? Jag tänker ungefär raka motsatsen.

Det tänkte jag också, när jag var tjugu år. Älska, hängifva sig med hela
sin själ, uppoffra, om det gällde, ända till sitt lif --

Verkligen! sade Alie med en liflig, intresserad blick. Har ni varit
sådan en gång. Berätta mig om det!

Ja, om ni vill gå med mig ett slag.

De gingo sakta framåt terrassen, aflägsnande sig tillräckligt från de
andra för att ej höras.

Är det om min första kärlek, ni vill veta? Ja -- jag var tjugu år och
hon ett par och tretti -- det var naturligtvis hon, som förförde mig och
inte tvärt om -- men hur jag dyrkade henne -- hon kunde göra med mig,
hvad hon ville, hon kunde slagit mig och jag skulle kysst hennes hand --
hon kunde satt sin fot på mig och trampat på mig och jag skulle inte ha
rest mig -- kort sagdt, en sådan där narraktig förälskelse, som bringar
en på gränsen till vansinne.

Jag tillstår, att jag skulle bra gärna velat känt er på den tiden. Jag
har lite smak för det, som är riktigt vanvettigt.

Ja -- för att få det nöjet göra detsamma med mig, som hon gjorde.

Hvad gjorde hon?

Marterade mig, ref mig, stackars oerfarna yngling, som jag var, mellan
förtviflan och lycksalighet, stötte mig bort, gjorde mig svartsjuk på en
annan -- och då hon såg mig rasa, gråta af ursinne och smärta, drog hon
mig åter till sig med sådana smekningar, att -- kort och godt, hon fick
slutligen ett fördelaktigt giftermålsanbud -- hon var nämligen änka --
och så skref hon en biljett till mig, att jag skulle svära att aldrig
förråda, hvad som tilldragit sig mellan oss samt skicka igen alla hennes
bref.

Och hur tog ni det?

Som en galning, som jag var, förstås. Först kunde jag inte finna ro vid
någon annan tanke, än att jag skulle skjuta henne först och mig sedan.
Men så kom jag på en förnuftigare idé. Jag beslöt att hämnas på hennes
kön, hvad hon gjort mig. Och sedan reciterade jag för andra kvinnor alla
de ömma scener, jag uppfört med henne. Bara med den skillnaden att med
henne hade jag verkligen varit genomträngd af hvad jag sa -- och
misslyckats. Med de andra har jag helt simpelt varit aktör -- och alltid
lyckats. Ty ju mer likgiltig man själf är, ju mer makt får man öfver
kvinnorna.

Men en god spelare låter inte andra se i sina kort, som ni nu gjort,
utbrast hon. Det är det, jag grubblat öfver hela tiden, om ni varit
aktör eller uppriktig -- nu är jag mycket glad, att ha fått veta
sammanhanget.

Och hvad har det med vårt förhållande att göra? Ni vet, att jag skulle
kunna älska er verkligt -- om ni bara ville.

Ja -- och till hur många har ni sagt det?

Nej, jag brukar aldrig säga det -- tvärt om, jag har alltid sagt, att
kärleken för mig bara är en lek.

Då förstår jag inte, att någon velat älska er.

Hvarför det. Tvärt om. Det är så många, som ha smak för en sådan lek --
men den verkliga, stora, lifsafgörande kärleken -- hur många kan känna
den -- och hur många kan inge den?

Ni tror således ändå på den?

Ja, det är det enda, jag tror på i världen. Och om jag kunde möta den en
gång, så vet jag att det skulle förändra hela lifvet för mig.

Hon såg frågande på honom. Nej, detta var icke gyckel -- det var något
af äkta innerlighet i hans tonfall och i hans blick. Och det vaknade
inom henne en brinnande önskan att vinna honom helt, att göra honom så
fullständigt till sin, att hvarje hans hjärtas pulsslag vore för henne.
Och då, när det icke mer funnes möjlighet till något tvifvel om, att hon
och endast hon kunde gifva honom detta, som för honom var lifvets enda
lycka -- då skulle hon kanske, äfven hon, kunna våga att gifva sig helt
åt en känsla, som hon fruktade och som hon längtade efter.




IV.


En afton hade Aagot och flickorna Johnston vidtalat en fiskare, att de
skulle följa med honom ut i hans båt på natten för att se honom fiska
vid bloss. Alie förklarade att hon var sömnig och icke ville följa med.

Naturligtvis! utbrast Florence med ett satiriskt leende.

Naturligtvis! Hvad ska det betyda? frågade Alie och blef strax mörkröd i
ansiktet, emedan hon mycket väl visste hvad det skulle betyda.

Det vet man väl, att du inte finner någonting roligt numera, som inte
»prinsen» är med om.

Kan vi inte föreslå »prinsen» att följa med? framkastade Harriet.

Det tycker jag inte alls vore lämpligt, sade Aagot ifrigt. Vi får
verkligen vara lite försiktiga -- han bara skrattar åt oss, om vi allt
för mycket söker draga honom till oss. Då får åtminstone Alie själf
fråga honom -- jag vill alldeles inte --

Men jag har ju inte sagt ett ord, inföll Alie. Det är ni, som
oupphörligt talar om honom. Jag har ju bara sagt, att jag är sömnig.

Då kan vi ju vänta till en annan afton, om du vill.

Nej, för all del -- jag bryr mig inte alls om hela tillställningen --

Men -- Aagot såg betydelsefullt och pröfvande på henne, som om hon
misstänkt att Alie hade sina skäl att önska att bli lämnad ensam en
afton -- det är väl då riktigt säkert, att du går och lägger dig strax
vi gifvit oss af.

Strax! Nej, jag ska följa er till båten och se er i väg först.

Och gå ensam tillbaka i mörkret?

Än sedan! Hur många hundra gånger har inte jag gått ensam om kvällarna
hemma djupt in i svarta skogen?

Ja, hemma i Sverige, ja. Men här anses det opassande.

Och hvem ser mig? Jag går den lilla smala gränden direkt upp till
hotellet. Där möter jag inte en katt en gång. Du vet väl, att aldrig
någon människa är ute om kvällarna här.

Ja, jag tycker inte om det, sade Aagot. Men jag kan inte hjälpa det. Du
får svara för dig själf.

Ja, tack ska du ha -- hvem skulle annars svara för mig?

Vid tiotiden begåfvo de sig af. De gingo stora vägen fram, innan de veko
af ner till den lilla båthamnen. Som det var en klar månskenskväll, voro
verkligen några promenerande ute. Och knappast hade de gått tio steg,
förrän de mötte Serra, som gick i sällskap med Gropallo. De båda
herrarne kommo genast fram till dem och frågade, hvart de ämnade sig så
sent.

Ett fiskeparti? Och hvilken herre har ni med er? frågade Serra.

Ingen herre alls, skyndade sig Harriet att svara med en liten knyck på
nacken. Tror ni att vi, fria, nordiska kvinnor, nödvändigt behöfver en
herre att beskydda oss?

Att beskydda er, nej. Men ni har inte roligt utan en kavaljer.

Hör! Så egenkär! ropade Harriet och Florence, fnittrande.

Egenkär eller inte, det hör inte hit. Men är det inte sanning, hvad jag
säger? Signorina Alie, kan ni neka till det?

Hur det nu förargade Alie att hon sagt sig ej vilja följa med! Men hvad
skulle de andra säga, om hon nu ändrade beslut! Dessa njöto synbarligen
af det lilla spratt, ödet spelat henne, och till och med Aagot, den
hyggliga, aktningsvärda Aagot var road af tanken, att de skulle ta Serra
med sig i båten, medan Alie blefve tvungen att stanna på stranden.

Om markisen ville följa med oss, vore det naturligtvis mycket roligt,
sade hon därför, förbindligt.

Med förtjusning, svarade han. Gropallo afskedade sig och de andra
fortsatte tillsammans ner mot stranden.

Först då de skulle stiga i båten och Serra räckte Alie handen för att
hjälpa henne, fick han veta, att hon ej följde med.

Inte det. Men hur tänker ni då komma hem?

Alie visste, att han skulle erbjuda sig att följa henne, och det ville
hon ej. Hon fick en nervös hjärtklappning vid blotta tanken härpå. Ensam
med honom i månskenet i den lilla, skarpt sluttande gränden mellan
trädgårdsmurarna. Nej, hon var ej hågad göra några galenskaper nu igen.

Bekymra er inte om det, skar hon skarpt af. Tror ni jag är mörkrädd?

Men det är omöjligt -- det kan jag inte tillåta -- då följer jag er
naturligtvis, antingen ni vill det eller ej -- ni kan inte förbjuda mig
att gå bakom er på tre stegs afstånd åtminstone.

I så fall kommer jag hellre med i båten.

Hon sprang i utan att våga se på de andra, hvilkas satiriska småleenden
hon kände i ryggen på sig.

Sedan alla ordnat sig i båten gledo de sakta ut, förda framåt af
ljudlösa årtag. Den ena af båtkarlarne stod i fören med blosset i hand
samt järnet i beredskap för att hugga till, när någon fisk, yrvaken,
lockad af ljuset, kom upp emot vattenytan. Han kastade då och då några
droppar olja på vattnet för att öka dess genomskinlighet, och man kunde
tydligt se de slumrande invånarna i hafvets stora sofsalar. Alla höllo
sig tysta för att ej genom det minsta buller varna dem och väcka i deras
fiskhjärnor någon föreställning om, att det glimmande ljuset, som så
vänligt lockade dem, fördes af fiendehand. De fingo upp den ena fisken
efter den andra, vackra, mångfärgade, skiftande i rödt, grönt och blått,
i silfver och guld, såsom det anstår det romantiska »blå hafvet» att
hafva dem.

Jag förstår inte, hvad det ska tjäna till, att de ä så vackra, sade
naivt Florence, då fisket var slut och de styrde hemåt, hvilande på
årorna och låtande sig sakta glida med strömmen. Man ser dem ju i alla
fall nästan aldrig, så att man kan ha någon glädje af deras vackra
färger.

Man! inföll Serra skrattande. Tror ni då, att fiskarna ä till för vår
skull? De ha sitt eget lif och sin egen glädje och vi ä, från
fisksynpunkt sedt, bara till för att fördärfva deras lycka.

Deras lycka. Hvad kan de ha för en lycka?

Samma som vi. Äta, sofva, älska. Tror ni inte, att fiskarna har erotik?
Fastän det blott är en släkterotik och icke en individuel, som hos oss,
så är den dock förenad med glädje och njutning också hos dem.

Florence rodnade och fnittrade och Harriet svarade utmanande:

Alltid talar italienarne om erotik. Det är som om det inte funnes något
annat viktigt i lifvet.

Och hvad annat viktigt finns det väl? Att älska, att förena sig, att
föröka sig -- det är hufvudinnehållet af hela lifvet -- för de högsta
som för de lägsta djuren. Tror ni inte på det, miss Harriet?

Visst inte -- det är bara de, som jämt läser romaner -- som Florence
till exempel, som får sådana inbillningar i hufvudet.

Men fiskarna och fåglarna läser inga romaner -- och de tänker ändå
alldeles som miss Florence.

Som jag! Jag vet inte, hvad Harriet pratar.

Har ni sett två fjärilars kärleksmöte en vårdag i solen, miss Florence?
Är inte det, som den vackraste roman? Och säg mig, när ni drömmer om
kärlek, har ni någonsin drömt något skönare än denna kärlek af en dag,
bara från solens uppgång till dess nedgång -- men så intensiv, så stark,
att de båda dö däraf. Och kan ni tänka er något ljufvare än två par
vingars smekning -- två par vingar af guld och purpur och sammet och
siden och allt det som är mjukt och yppigt och vällustigt -- har ni sett
hur de trassla in sig i hvarandra, de två vingparen, så att de se ut som
en enda varelse, och hur de sedan flyga tillsammans upp mot höjden, allt
högre och högre -- tills de slutligen försvinna för våra blickar --
sedan mot aftonen falla de ned i någon lund och ni ser bara ett par
liflösa små kroppar, som kännas kalla och tunga, om ni tar dem i handen.
Vore det inte bättre, om också vi människor kunde älska så? Eller har
ni, i någon af era romaner, läst en vackrare kärlekshistoria?

Inte har jag läst så många kärlekshistorier, inte, sade Florence, mer
och mer brydd.

Det är också inte värdt att läsa dem. Det är bättre att lefva dem.

Han såg på Alie och deras blickar möttes; men Florence, som satt med
nedslagna ögonlock, kände tydligt hans blick riktad på sig och hon sade
sedan till Harriet, då de kommo upp på sitt rum, att hon varit så
generad öfver, att Serra i de andras närvaro gjort henne en så tydlig
kärleksförklaring.

Ja, så har jag alltid drömt mig kärleken, fortfor Serra, vänd till Alie.
Det är så oskönt att spara och ekonomisera med den, som vi människor gör
och aldrig våga släppa sig riktigt lös, emedan man måste tänka på
framtiden. Hellre en enda dags fullt kärlekslif och sedan slut. Eller
hvad säger signorina Alie?

Naturligtvis är det bättre, svarade hon och såg hastigt upp med en glimt
i blicken.

Ni skulle verkligen vara i stånd till det? Ni skulle kunna glömma
forntid och framtid och allt i ögonblicket?

Ja, jag skulle kunna det -- om jag kunde _tro_, svarade hon starkt.

Tro -- på hvad? När det inte är fråga om framtid -- således inte om
trohet --

Nej, jag bryr mig inte om troheten -- men sanning -- sanning i
ögonblicket -- ett fullt, absolut hängifvande. Ty jag vet ingenting
oskönare, än om den ena ger sig helt, på lif och död -- och den andre
bara på lek.

De hade sänkt stämmorna och talade nu så lågt, att de ej kunde höras af
de andra, som sutto på den motsatta sidan i båten.

Ger man sig till er, ger man sig icke på lek, hviskade han.

Då de gingo hem upp för den lilla fotstigen mellan trädgårdsmurarna, som
låg djup som en hålväg i svart skugga, fann Serra tillfälle att jämte
Alie komma bakom de andra. Han lade armen om henne och drog henne in
emot muren, så att de ej kunde ses, om någon vände på hufvudet, och
hållande henne fast sluten intill sig kysste han henne med dessa snabba,
hetsande kyssar, som liksom betogo henne andedräkten.

Vill du vara min? frågade han. Min helt och hållet -- utan löften, utan
framtid, utan världens inblandning -- min hemliga brud?

På muren ofvanför deras hufvuden klängde rosenrankor, hvilka hängde ända
ut öfver vägen och blandade sin milda, söta doft med orangeblommans mer
berusande och magnolians bedöfvande, nästan kväfvande vällukt. Där i den
löfrika, mörka trädgården midt emot var ett stort magnoliaträd, som just
var belyst af månen, där det stod ensamt på en gräsmatta, under det
citronlunden nedanför låg i djup skugga. Man såg tydligt den enda,
jättelika förunderliga hvita blomman, som i sin stela fullkomlighet
förefaller så onaturlig och hvars kvalmiga vällukt är intensiv och
oroande som en halfruttnad blomma i ett tillstängdt rum. -- Och månen,
som belyste den förtrollade lustgården där inne, det var ej nordens
bleksiktiga gula måne, som gömmer sig bakom trädtopparna lågt ned vid
horisonten, utan en lysande eldkula, hvilken satt midt öfver ens hufvud
lik solen och som strålade så starkt, att det kändes som om den värme
och glöd, som uppfyllde natten, hade sin källa där.

Alie insöp allt detta i en enda sammanhängande bild. Det var ramen
omkring denna kärlek, som hon ännu stred emot och som syntes henne lika
främmande, halft overklig som den natur, som omgaf henne -- och hvilken
ändå berusade henne och gjorde henne mer och mer motståndslös -- liksom
denna ljumma, saltmängda luft och dessa starka, hetsande vällukter.

Hon lösgjorde sig med möda från hans famntag, satte till rätta hatten
som fallit ner i nacken och gick med sakta, släpande steg före honom upp
för backen.

Då hon kommit in i sitt rum och hade klädt af sig för att gå i säng,
kände hon, att det skulle bli henne omöjligt att sofva. Hon kände ännu
som i en hallucination magnolians kvalmiga lukt stiga sig åt hufvudet.
Hon gick ut på sin balkong i sin långa, hvita nattdräkt och stod länge
och hängde öfver balustraden, stirrande ner i trädgården under sig,
upprepande i minnet allt hvad han hade sagt denna kväll och enligt sin
vana liksom lyssnande till klangen af hans stämma för att höra, om där
ljudit en enda falsk ton.

_Om_ han blott lekt, _om_ han blott spelade komedi, eller _om_ -- det
fruktade hon mest -- om hans kärlek blott var ett sinnligt rus, om han
ville äga henne blott emedan hon var vacker, emedan han i badet hade
blifvit fängslad af hennes kropp -- om det var så, så ville hon hellre
störta ut i natten och springa, springa, springa -- långt bort från
honom och från sig själf. -- -- --

Hon väntade med stark spänning på hans ankomst följande dag. Det
föreföll henne som om i går något afgörande tilldragit sig mellan dem,
och som om hon, af hans hållning i dag, borde få klarhet i de tvifvel,
som plågade henne. Hon trodde att han skulle skynda till henne tidigare
än vanligt, men hela morgonen gick utan att han syntes till. Då han ej
heller kom till badet begynte hon bli orolig. Hvad kunde väl nu hålla
honom borta från henne.

Först fram på eftermiddagen kom han till terrassen, där hon satt, och
hon märkte strax en viss förändring i hans utseende och väsende. Det var
också liksom en främmande ton i hans stämma, då han hälsade på henne.
Han satte sig ned bredvid henne på marmorbänken, utan att inleda något
samtal. Hennes hjärta stod stilla i beklämd väntan.

Efter en stund återtog hon sitt arbete, att laga en lång, gul
silkesvante, som hon höll uppträdd på handen. Han följde med ögonen de
små snabba, nervösa rörelserna af de mjuka händerna, och slutligen tog
han fatt i dem, drog af henne vanten och kysste båda händerna.

Nu först fick hon mod att tala.

Ni kom inte till badet i dag?

Nej, jag var upptagen -- min familj har kommit hit på ett litet besök --
min bror och svägerska.

Det stack till inom henne -- hon kom ihåg hvad Florence hade sagt om
hans kurtis af den vackra prinsessan di Palmi.

Ni beundrar väl mycket er svägerska? sade hon.

Hur så? Hur faller ni på det?

Jag såg hennes porträtt i palazzo Serra. Det är den mest förtjusande
kvinna jag någonsin sett.

Det är sant -- och det är synd om henne, att hennes äktenskap blifvit så
misslyckadt. Jag anser mig därför också skyldig att visa henne all den
uppmärksamhet, jag kan -- hennes önskningar har alltid varit en lag för
mig. Och vet ni hvarför hon nu kommit hit? Egentligen för att öfvertala
mig att följa med dem till vårt gods i Calabrien för att vara med om
skörden där.

Skörden! Vinskörden! Men det är väl icke förrän i Oktober?

Vi brukar vara där allt från det fikonen begynna och ända tills vinet är
inbärgadt. Det är en enda oafbruten skördetid från augusti och nästan
till jul.

Alie kastade hufvudet tillbaka med en litet ansträngd åtbörd, smålog
tvunget och sade spefullt: och hvad säger markisinnan Beatrice om det?
Hon ska ju bli er hustru, ni måste väl då först be henne om lof.

Det var första gången hon vidrört hans kurtis med Beatrice och de
rykten, som angåfvo henne som hans tillämnade hustru. Hon hade ej velat
låta honom tro, att hon var svartsjuk, men nu kände hon dock måttet
rågadt och nu bröt det oemotståndligt fram med en sådan häftighet, att
hennes läppar darrade.

Det också har ni hört. Jag måste beundra er att ni så länge tegat med
alla dessa misstankar. Tro för resten inte, att jag ämnar försvara mig
-- det är alltihop sant. Jag beundrar min svägerska och jag är till
hälften förlofvad med Beatrice -- det vill säga det är ett
konvenansparti, som redan för länge sedan varit uppgjordt mellan våra
familjer -- det är egentligen bara mitt samtycke, som ännu fattas -- men
hvarför tar du dig allt detta så när, anima dell' anima mia! fortfor han
leende och flyttade sig närmare intill henne. Beundra är ett, välja till
hustru är ett annat, men ett tredje är -- vet du, hvad det tredje är --
det är att älska. Och det är dig, endast dig jag älskar.

Tack! Och emellertid visar ni mig er kärlek så, att ni reser bort med en
annan och gifter er med en tredje.

Hon sade det med ett tvunget skratt, samlade ihop sina tillhörigheter
och ville gå.

Vänta litet. Jag hvarken reser bort eller gifter mig, om ni inte vill
det. Vet ni hvad min svägerska sade -- hvarför hon egentligen kom
hitresande så där hastigt. Hon hade hört, att jag skulle gå här och göra
min kur för en viss, svensk flicka, och hon fruktade, att jag skulle
göra en galenskap.

Hvad skulle det vara för en galenskap?

Det skulle vara det slags galenskap, som man kallar: mariage d'amour.

Det var första gången han vidrörde möjligheten af äktenskap mellan dem
och det behagade henne icke. Tanken att tränga sig in i denna familj,
som naturligtvis ej skulle vilja veta af henne, att genom ett äktenskap
till en sådan grad höjas i social ställning, rikedom och yttre glans,
upprörde henne, kastade liksom en skugga öfver det förhållande, hvari
hon inlåtit sig till honom och sårade hennes stolthet. Om hon skulle
älska honom, så ville hon hellre förlora än vinna allt på denna kärlek.

Ni kan lugna er svägerska, sade hon. Ni kan säga henne, att den lilla
obetydliga svenska flickan sätter allt för mycket värde på sitt
oberoende för att vilja binda sig.

Detta yttrande stötte honom.

Å, är det så, signorina, utbrast han. Och jag som trodde att ni älskade
mig.

Ja -- det vore kanske också rättare att säga -- binda _er_. Jag har den
känslan att jag inte för något pris i världen skulle vilja se er bunden
vid mig af yttre band. Och ett italienskt äktenskap är ju också något
förskräckligt omoraliskt -- det är ju olösligt.

Och det kallar ni omoraliskt.

Han skrattade, han fann henne lustig, antingen otroligt naiv eller
otroligt djärf.

Ja, jag tycker alldeles afgjordt att det skulle vara omoraliskt -- af
mig till exempel, att begagna mig af att ni vore förälskad i mig till
att binda er för hela lifvet, när jag vet, att ni inte ens själf tror på
en evig kärlek.

Skulle ni således finna det mer moraliskt att tillhöra mig utan någon
invigning af vare sig präst eller borgmästare -- utan samhällets
bekräftelse?

Ja, det skulle jag -- om jag bara vore riktigt säker --

På hvad?

På att det för er vore lika mycket allvar som för mig --

Excentriska hufvud! Allvar ska det således vara -- fruktansvärdt
allvarsamt, hvad -- men inga löften --

Han såg på henne med en underlig blick -- en blick i hvilken hon läste
en viss misstro, ett tvifvel, hvars rätta art hon ej förstod, men som
förbryllade henne.

Han kunde i själfva verket ej fatta denna yttring af tanketrots mot
samfund och lagar hos en ung flicka. Detta starka häfdande af det
individuelas rätt gent emot samhällets yttre former var ett utslag af
modern, nordisk idealism, som för honom, italienaren, positivisten, var
så främmande, att han missförstod det.

Van som han var vid den italienska flickans ytterliga tankeskygghet,
kunde han ej föreställa sig denna hänsynslöshet förenad med jungfrulig
oskuld, och den ledde honom därför blixtsnabbt till en slutsats, hvilken
dessutom syntes honom kasta ljus öfver mycket, som förut förefallit
honom oförklarligt i denna främmande flickas väsende. Det fullständigt
obundna lif hon tycktes ha fört allt sedan sin tidigaste ungdom, den
utvecklade själfständighetskänslan, den djärfhet, hvarmed hon
diskuterade de ömtåligaste frågor, ja, själfva hennes sätt emot honom,
detta att hängifva sig till en viss grad, men alltid veta att draga sig
tillbaka i rätta ögonblicket -- tydde det icke på erfarenhet? Det var en
skymt af gäckeri i tonen, då han nu frågade henne: hur många gånger har
min emanciperade, svenska flicka redan tillämpat dessa idéer?

Hon förstod icke strax -- hon stirrade blott häpen på honom.

Jag menar -- hur många gånger har du redan gjort en man olycklig --
eller lycklig?

Hon gaf till ett rop, som om man slagit henne.

Är det så ni förstår mig! utbrast hon med darrande stämma.

Han ville taga hennes händer, men hon ref sig lös.

Gå! Gå! Ni, som älskar en, gifter er med en annan, beundrar en tredje --
ni kan inte förstå mig. Ni kan inte förstå, att för mig kan kärleken
endast komma som helhet, som något allt uppslukande, allt omfattande och
för hela lifvet! Allt det andra, beräkning, klokhet, försiktighet,
föraktar jag -- å, så djupt -- den som inte kan sätta in allt på sin
kärlek, förlora allt på den, hellre bli olycklig för hela lifvet på den,
än lycklig på något annat sätt -- den kan inte älska, och den ska inte
komma och tala om kärlek.

Underliga flicka! utbrast han, och hans ögon lyste till. Hur har du
funnit just dessa ord, som ä liksom tagna ur mitt eget, innersta väsen.
Ja, älska mig så och du ska kunna göra med mig allt hvad du vill! --

Han hade haft för afsikt att begagna den förevändning, som syskonens
besök gaf honom, och resa därifrån. Denna kurtis med en ung flicka, som
han ej kunde tänka på att gifta sig med, började bli för allvarsam, det
var hög tid att afbryta. Men nu var han igen så fängslad, att han ej
kunde rifva sig lös. Så fort hon uppenbarade för honom något af kraften
och djupet af sitt eget väsende, kände han som en frisk, styrkande bris
draga fram öfver sitt kvalmiga lif, och han tyckte, att hans hela
tillvaro berodde af, om han kunde äga henne och behålla henne.

För att afleda svägerskans misstankar sade han henne nu, att han skulle
komma efter dem till Palmi om ett par veckor, men att han först ville
göra ett besök i det närbelägna Spezia, där markisinnan di Monsoprano
hade en villa, dit hon i dessa dagar dragit sig tillbaka med sin dotter.
På detta sätt vann han lite tid, och då prinsens rest var han nu åter
oaflåtligt vid Alies sida, mer förälskad i henne än någonsin.




V.


Aagot väntade nu Rikard hvarje dag och hon längtade efter honom med en
viss nervös oro och otålighet, som icke liknade henne. Detta att
dagligen ha två förälskade under sina ögon, att se Serras smekande ömhet
och Alies upprörda känslighet hade hos henne väckt en längtan efter
kärlek, som hon aldrig känt förr.

Slutligen anlände då Rikard en morgon utan att ha skrifvit förut och
öfverraskade dem. De hade just den dagen bestämt sig för en utflykt.
Serra hade öfvertalat dem att resa och bese Spezia i sällskap med honom.
Han ville ej försumma den utlofvade visiten hos markisinnan di
Monsoprano, men resa bort utan Alie på en enda dag kunde han ej heller
förmå sig till. Han försäkrade henne, att han skulle begagna detta
tillfälle till att låta förstå, att han ej vidare tänkte på giftermålet,
och ehuru Alie skulle funnit det naturligare, att han låtit förstå detta
genom att ej alls uppsöka dem vidare, gick hon dock in på förslaget utan
någon anmärkning.

Då Rikard kom, ville Aagot naturligtvis afstå från utflykten, men denne
förklarade sig tvärt om mycket hågad att följa med, han hade i alla
händelser önskat att se hamnen i Spezia. Och så sutto de på tåget, en
knapp timme efter sedan han var kommen. Han hade ej hunnit mer än äta
frukost och kläda om sig, men Aagot hade begagnat denna stund till att
berätta honom, hur bekymrad hon var för Alie, huru denna komprometterade
sig och gjorde sig rent af löjlig genom att visa sig alldeles ursinnigt
förälskad i markisen, hvilken dock hade så föga allvarliga afsikter, att
han samtidigt kurtiserade henne, Aagot, på ett sätt, som ofta gjorde
henne förlägen. Hon höll upp här och väntade, att Rikard skulle göra
några närmare frågor om detta. Hon hade så gärna velat se honom lite
svartsjuk, men han tycktes helt upptagen af hvad hon berättat om Alie.
Var det verkligen möjligt! Alie så förälskad, att hon glömde all
värdighet och takt. Alie, den kalla, satiriska, kritiska Alie utsättande
sig för sådana anmärkningar. Det ville han dock se med egna ögon förrän
han kunde tro det.

Under hela tiden de vandrade omkring i Spezia var han ifrigt upptagen af
att iakttaga Alies och markisens hållning, och som han på samma gång ej
ville försumma tillfället att se och studera förhållandena på den ort,
de besökte, hade han ingen tid öfrig för sin hustru, som gick där
ovanligt allvarlig och förstämd vid hans sida. Plötsligen lämnade han
dem och gaf sig ut i roddbåt för att närmare bese ett par krigsfartyg,
som lågo i hamnen, och Aagot måste finna sig i att gå ensam med Serra
och Alie till en restaurant och begynna frukostera utan Rikard. Alla de
små omsorger Serra egnade Alie irriterade i dag Aagot mer än någonsin.
Han tänkte inte på att se på krigsfartyg, han.

När ändtligen Rikard kom mot slutet af frukosten, visade sig Aagot
nästan för första gången i sitt lif vid dåligt lynne. Hon förklarade sig
så trött, att hon ej orkade gå mer och vägrade följa med på en liten
utflykt i ångbåt till det egendomliga, antika Porto Venerze, om hvilket
man talade såsom något ytterst märkvärdigt. De andra kunde ju fara, om
de ville, hon skulle lägga sig och hvila på hotellet under tiden.

Hon hoppades att Rikard skulle afstå från färden och stanna hos henne.
Men det var i stället Serra, som föreslog, att de skulle uppge den, då
hon ej kunde komma med. Rikard däremot framhöll hur synd det skulle vara
att försumma denna intressanta utfärd och han påyrkade, att Aagot skulle
söka öfvervinna sin trötthet och följa med. Men hon lät sig icke
öfvertalas. Hon var besluten att sätta sin man på detta prof. De hade
varit skilda hela sommaren. Och om han nu föredrog att fara och se på
några gamla, ramlande hus och en utsikt framför att stanna hos henne, så
--

Rikard anade ej det minsta af hvad som försiggick inom hans vanligen så
lugna hustrus själ utan gick nu för att höra efter när den lilla
ångbåten skulle gå, medan Alie och Serra följde Aagot in i hennes rum
och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt drog igen
spjäljalusierna. Nu ska ni sofva ett par timmar och vara riktigt rask,
när vi kommer igen, sade han med sitt vinnande, mjuka tonfall. -- När de
hade gått, låg Aagot och grät på soffan.

Rikard var ytterst uppfylld af hvad de hade sett, då de kommo tillbaka
och berättade lifligt för Aagot, hur underligt eländigt, fattigt och
ramlande detta lilla näste under klippan var, och hur naturens härlighet
och prakt kontrasterade med armodet i dessa mörka gränder. Han märkte ej
ens den misslynthet och köld, hon visade honom, utan tolkade hennes
förstämdhet blott som yttringar af den trötthet, hon talat om.

Serra åt middag hos markisinnan Monsoprano, och Alie gick strax efter
table d'hôten på hotellet ut i trädgården, medan Aagot och Rikard dröjde
i salongen, drickande kaffe och läsande tidningar liknöjdt och
förströdt. Då Serra återkom och ej fann Alie med dem gaf han sig strax
ut att söka henne, och som det ännu var något månsken gissade han, att
hon gått till trädgården. Han fann henne sittande på en låg mur under
pergolans vinlöfstak, hvilket lade hennes ansikte i djup skugga under
det ett par skarpa månstrålar, som här och där bröto igenom löfven,
kastade bjärta dagrar på hennes klädning och genast visade honom, hvar
hon var.

Nå? frågade hon, då han stod framför henne. Hvad sa Beatrice?

Stackars liten! Hon grät och gjorde mig en stor svartsjuksscen. Och
modern bad mig säga rent ut om jag öfvergifvit tankarna på giftermålet,
emedan hon i så fall ville välja en annan man till sin dotter.

Och hvad svarade ni?

Å, jag lyckades lugna dem fullkomligt. Men det kostade mig visserligen
ett offer.

Hvilket då?

Min stolta, svenska flicka blir väl inte svartsjuk, sade han och satte
sig bredvid henne, i det han tog hennes hand i sin och strök den sakta
smekande uppåt armen. Jag måste lofva dem att stanna här öfver
morgondagen och tillbringa hela dagen hos dem.

Alie gjorde ett litet snabbt ryck för att lösgöra sin arm, men han höll
den kvar.

Hvad nu? Du är svartsjuk?

Visst inte!

Naturligtvis inte, skrattade han. Men du tycker i alla fall inte om det
-- det stöter dig. Men det är ju bara en konvenanssak, för att bevara
skenet.

Och hvilket sken är det ni vill bevara? frågade hon med kinderna röda af
sinnesrörelse och vrede; att ni tänker på att gifta er med Beatrice,
eller hur? Men det enklaste sättet att bevara det skenet vore ju att
förlofva er med henne. Hvarför gör ni inte det strax?

Hon hade sprungit upp och ställt sig mot en af de brutna
stuckkolonnerna, som uppburo vinlöfstaket, med händerna bakom sig,
hufvudet framåtböjdt, men ansiktet tillbakastadt, så att hennes
ställning kom att påminna om dessa martyrers, med armarna bakbundna vid
en trädstam och ögonen mot himlen, som man så ofta ser på de gamla
mästarnes taflor. Hon böjde den mjuka kroppen med en vaggande rörelse
fram och tillbaka och talade lågt, upprördt, med kort, nervös stämma.

Jag ska i alla fall inte längre hindra er. Jag ska be Rikard att vi får
resa, helst i morgon dag, och sedan ska ni inte vidare höra talas om den
svenska flickan, som -- som --

Hon var så vacker i den ställning, hon intagit, att han nästan icke
hörde hvad hon sade, utan var helt upptagen af att med ögat följa
gestaltens mjuka linier, och hans arm smög nu oemotståndligt om hennes
lif. Om du fordrar det, sade han lågt, ömt, så skickar jag strax återbud
till Beatrice och följer med er tillbaka i morgon.

Men den kroppsliga tjusning, hon kände sig utöfva öfver honom, syntes
henne i denna stund som en kränkning, hon vred sig undan och sade
häftigt: ni ger och tar tillbaka löften som ingenting. Men jag ska
aldrig fordra, att ni ska vara trolös mot en annan för min skull. Stanna
bara hos Beatrice!

Är det ert allvar?

Ja visst. Och nu är det så godt jag säger er farväl med detsamma. När ni
kommer tillbaka till Nervi är vi kanske resta.

Flicka! är det så du älskar mig! Han grep tag i båda hennes axlar och
ryckte henne fram emot sig, i det han böjde sitt ansikte tätt emot
hennes, med gnistrande ögon och hopbitna läppar. Det var en så häftig
öfvergång, att Alie stod som andlös inför den sjudande lidelse hon
plötsligt läste i detta vanligtvis så behärskade ansikte.

Släpp mig -- ni gör mig ju riktigt illa, kunde hon blott framstamma.

Så mycket bättre -- jag vill göra dig illa -- jag skulle ha en riktig
fröjd af att se dig vrida dig i smärta inför mig och be mig om nåd.

Han kastade henne ifrån sig så att hon till hälften föll ner på muren,
där hon nyss suttit, vände sig om och ville gå.

Men hon sprang upp och grep tag om hans arm samt försökte få honom att
vända sig emot henne.

Jag förstår dig inte, sade hon.

Han stötte åter undan henne och gick ifrån henne. Ännu en gång sprang
hon efter honom, tog fatt i båda hans händer och sade: gå inte!

Det lyste upp i hans ansikte.

Du älskar mig? frågade han.

Ja.

Du älskar mig!

Och i ett anfall af vild, yster glädje lyfte han henne upp på sina armar
samt bar henne springande långs hela sandgången under pergolan.

Jag förstår dig inte, upprepade hon, då de åter satt sig ned bredvid
hvarandra.

Förstår du inte, att din kärlek har blifvit mig ett lifsvillkor. Jag
leker med den, jag sätter den på alla möjliga prof -- men om jag tror
att den sviker, blir jag utom mig. Jag tviflar på mig själf -- men du
får inte tvifla, ty då är allt förloradt. Du måste vinna mig tum för tum
ifrån mig själf. Du är den starka af oss, ty du är hel och klar --
därför ska du ha mod att hålla mig kvar, till och med mot min egen
vilja. Hade du låtit mig gå nu, så hade jag aldrig kommit igen till dig
-- men när du så slutligen sa det lilla förlösande ordet: 'gå inte!' ja,
då kände jag, att du eröfrade mig så fullständigt, att jag inte mer
skulle kunna göra mig fri, om jag också ville.

Och ändå -- jag vet inte, om jag kan tro på dig riktigt, sade hon med
ett smeksamt tonfall och lade hufvudet mot hans axel -- du är ändå --

Hvad!

Jag vet inte, om jag törs säga det -- du är en mycket god aktör. Midt i
din våldsamhet nyss visste du ändå mycket väl hvad du gjorde. Du kastade
mig med en viss varsamhet, så att jag kom att falla ned helt bekvämt, i
sittande ställning.

Naturligtvis, sade han, skrattande. Sådana ä vi italienare. Lidelsefulla
och behärskade på samma gång, hetsiga och beräknande. Det är därför jag
älskar dig, förstår du, för att hos dig finnes denna helhet i stämning,
som jag saknar hos mig själf.

Han drog henne ett ögonblick upp på sitt knä och tryckte henne tätt
intill sig. I det samma kom Rikard gående framåt sandgången. De sprungo
båda upp, men det var för sent, han hade sett dem, han vände så häftigt
om, som hade han rusat med pannan mot en mur och gjort sig illa.

Alie var brydd att möta honom efter detta och gick upp på sitt rum.
Först vid 10-tiden kom hon ner i salongen och fann då Serra där,
fördjupad i ett schackparti med Aagot.

Då hon räckte honom sin hand till god natt sade han: vi träffas alltså
inte förr än i öfvermorgon. Eller vill ni att jag ska komma ner till
tåget i morgon bittida?

Han hade således ändå beslutit sig att bli kvar! Just nu när hon trodde
att han var hennes så helt och hållet.

Hon svarade i isig ton: nej, för all del, gör er inte så mycket besvär?

Bravo! Så får jag sofva till kl. 9. -- Följande morgon vid affärden var
Alie i en stark spänning. Hon hoppades att han dock ej skulle underlåta
att komma till stationen. Men när tåget gick utan att han syntes till,
ångrade hon häftigt, att hon varit så afvisande föregående kväll. Han
hade ju strax förut så varmt bedt henne att vårda deras kärlek och ej
tillåta honom att mot sin vilja förstöra deras lycka. Hvarför hade hon
ej svarat honom helt uppriktigt och naturligt: jag önskar inte bara att
ni ska komma ned till stationen utan också, att ni ska följa med oss
tillbaka till Nervi. -- Men än en gång hade hon genom sin ömtåliga
stolthet satt allt på spel, hade stött honom tillbaka och lämnat honom
att tillbringa dagen med denna Beatrice, som älskade honom så mycket,
att _hon_ säkert icke skydde något medel för att behålla honom.

Men -- å andra sidan -- om hans kärlek icke vore mera fast än att hon
ständigt måste vara på sin vakt för att bevara den -- hvad var den då
egentligen värd? Var det då icke bättre att lösrycka sig, att bekämpa en
lidelse, som höll på att förnedra henne? En känsla af oändlig beklämd
tomhet svarade inom henne på denna själfpröfning. Jo, det vore bättre,
men -- hvad hade hon då sedan att lefva för.

Alie såg på Aagot och Rikard, där de sutto midt emot henne i kupén. Hon
hade förstått allt det, som föregick inom Aagot och visste, att hon satt
där och längtade efter en liten uppmärksamhet, ett litet ömhetsbevis
från sin man med samma smärtsamma saknad, som den, hvilken nu förtärde
Alie. Men samma bundenhet låg äfven öfver hennes väsende. Det var den
gamla, eviga väntan på det första steget, hvarmed det kvinnliga släktet
i alla tider pinat sig själfva och männen.

Rikard kände ett visst instinktivt obehag öfver Aagots köld, men han var
allt för upptagen af den förändring han funnit i Alies hela väsende för
att lägga mycket märke till något annat.

När får vi gratulera dig till din förlofning? frågade han henne nu helt
tvärt.

Alie ryckte till och svarade förvirradt och afvisande, att hon inte
visste, hvad han menade.

Jag tror att du gjorde bättre i att förtro dig till oss, fortfor Rikard.
Du komprometterar dig annars inte bara i alla andras utan också i hans
egna ögon. Du vet väl, att i Italien inte en ung flicka kan taga emot en
mans kurtis i hemlighet, utan att utsätta sig för de mest kränkande
tolkningar. Det enda hederliga herr markis Serra kan göra är att utan
uppskof komma till mig och begära din hand, och gör han inte det, reser
vi strax härifrån.

När har du blifvit nämnd till min förmyndare? svarade Alie uppflammande.

Du har kommit hit under mitt beskydd och jag är ansvarig för dig. -- Det
är bäst du börjar tänka på att packa dina koffertar, Aagot.

Men han hade valt ett mycket olyckligt ögonblick för att tala med Alie i
detta ämne, ty hon var nu så ömtålig för det minsta vidrörande däraf,
att hon råkade i uppror vid första ord.

Ni gör naturligtvis som ni vill, men jag stannar, sade hon i utmanande
ton.

Stannar. Ensam vid en badort i Italien!

Ja, när ni tror er böra lämna mig ensam, så. När det inte är värre med
ansvarskänslan --

Men inser du inte, att jag inte kan låta denna kurtis fortgå.

Hvad angår det dig? Jag har ingen annan än mig själf att svara för.

Du störtar dig.

Och om jag vill störta mig, är det inte min rättighet? Hvad har du att
erbjuda mig, efter du vill rycka mig från den enda lycka, som mött mig i
lifvet. Tror du inte, att jag fått nog af att alltid vara en slängboll,
som kastas hit och dit mellan er alla, som alltid ska stå alla till
tjänst, men som vräkes undan i en vrå, när ingen behöfver mig.

Hvad i all världen menar du med det? frågade Aagot och Rikard, lika
häpna bägge två.

Har inte du kanske en gång öfvergifvit mig för Aagot? Och äfven din mor
-- försköt hon inte mig i sitt hjärta, så länge den första förtjusningen
för Aagot varade. Sedan, när hon blef ensam, tog hon mig till nåder
igen. Och så är det alltid -- jag ska alltid vara till reds för alla,
när man behöfver mig, men ingen vill vara något för mig, för ingen är
jag den första, ingen håller riktigt af mig. Din mor, som jag är en
dotter för, älskar hon mig också som en dotter? Visst inte, hon ansåg
mig ju inte god nog åt sin son. Och aldrig ett ögonblick skulle hon
tveka att uppoffra mig för dig, för dina barn, för Aagot, som ändå är så
mycket mindre för henne än jag -- men bara därför, att hon är din
hustru.

Men för all del, lugna dig då, kära Alie. Hvad hör allt detta hit?

Jo, det hör hit, att jag inte precis är en gammal tant ännu, som kan
nöja mig med att lefva bara för andra. Hvarför skulle inte jag också en
gång kunna bli älskad? Hvarför skulle inte jag kunna få någon, som lefde
för mig, som jag kände att jag kunde göra lycklig, bara jag och ingen
annan i världen.

Detta utbrott upprörde Rikard lifligt, det låg som en uppenbarelse för
honom däri. Detta var således förklaringen till det kyliga, knappa i
hennes väsende, som en gång stött honom tillbaka. Han hade aldrig
förstått henne, aldrig vetat att spela på de rätta strängarna. En aning
gick upp för honom om hvad hon kanske skulle kunnat bli för honom, om
det varit han, som vetat tända denna glöd, och en smärtsam beklämning,
som inför ett förfeladt lif, fick makt med honom. Hvilken maskerad, hela
lifvet! Han hade varit blind för den våldsamma känslighet, som dolde sig
under den enas kalla mask och hade i stället låtit sig lockas af den
andras kvinnliga yttre, hvilket blott dolde ett fullständigt tomt inre!
Och Alie! Hon hade försmått det, som kunnat utveckla sig till en så stor
och stark och manlig kärlek för att sedan kasta bort sig själf till en
ytlig, lättsinnig kurtisör, för hvilken hon blott var en kvinna som
många andra, en vacker form. Ty hvad visste, hvad förstod han af hennes
djupare väsende. Maskerad! maskerad!

Han anade ej, att det fanns ännu en annan mask med i spelet, att det
misslynta, trumpna lilla barnansiktet där bredvid honom dolde en annan
sida af lifvets stora maskerad.




VI.


Rikard med sin handlingskraftiga natur var ej i stånd att lida passivt.
Han _måste_ ingripa på något sätt i händelsernas gång, söka tvinga dem
efter sin vilja. Han beslöt, för att ändå företaga något, att uppfordra
Serra till en förklaring, och på morgonen af den andra dagen, då han
antog att han borde vara återkommen, gick han och sökte upp honom i hans
villa.

Han fann honom sakta vandrande utanför på en terrass, ledande en gammal,
ståtlig dam, som han antog vara hans mor. Det var något så ovanligt ömt
och skyddande i det sätt, hvarpå han stödde henne, att Rikard ej kunde
undgå att känna sig tilltalad häraf, och han stannade ett ögonblick på
afstånd och betraktade dem. Han märkte nu i den gamla damens rörelser
något osäkert och försiktigt. Hon kände sig för, hvar hon satte foten,
och höll ena handen utsträckt framför sig samt hade en skärm för ögonen.

Serra fick sikte på Rikard och ropade till honom: Herr Kapten! Stig på!
Ursäkta, att jag inte kommer emot er -- men kom bara in, jag ber.

Rikard öppnade grinden och trädde in på den rikt blomstersmyckade
terrassen utanför villan.

Det är den svenske officeren, om hvilken jag just talat, tant! sade
Serra till den gamla damen. Kapten Rode! Markisinnan Serra! Min tant
beredde mig den angenäma öfverraskningen att vara här, då jag kom i
morse, tillade han till Rikard.

Då vill jag inte störa, sade Rikard och ville gå.

Nej -- ni stör visst inte. Jag är visserligen min tants varma
tillbedjare, men förhållandet mellan oss är nu redan så gammalt, att
inte är det precis nödvändigt att vi ständigt ä i tête-à-tête. Eller
hur, tant?

Markisinnan log belåtet; men Rikard var ej i stämning för att skämta,
utan svarade sträft: Hvad jag önskade tala med herr markisen om är i
alla fall af allt för enskild natur för att nu -- jag ska be att få
komma igen en annan gång.

Om det är så, så lämnar jag herrarne, sade den gamla damen. Följ mig
bara in, Andreuccio.

Hon böjde med vänlig förbindlighet på hufvudet åt Rikard och gick
därefter långsamt upp för de breda marmortrappstegen upp till villan,
stödd af Serra på samma ömma, försiktiga sätt, som Rikard först lagt
märke till.

Min tant är nästan blind, sade markisen, då han kom tillbaka till
Rikard. Men så liflig och ungdomlig till sinnet, att jag för min del
alltid blir lite förälskad i henne, hvar gång jag råkar henne. -- Er fru
mår bra? fortfor han i vanlig sällskapston. Hon har öfvervunnit sin
trötthet?

Rikard hörde ej ens denna fråga. Han hade af Serra blifvit förd in i en
stor sal med gula möbler och nedfällda, gröna persienner. Där var nästan
mörkt och han såg knappast den andres ansikte, där denne halflåg i en
fåtölj med en cigarett i munnen. Han försökte dock att studera honom, i
det han började: Jag går helst rakt på saken. Ni vet kanske, att den
unga dam, som är med min hustru och mig här, är ett slags fosterdotter
till min mor, och att jag därför har en brors skyldigheter och
rättigheter emot henne. Efter hvad jag såg i förgår afton, anser jag mig
därför böra fråga er, hvilka era afsikter äro.

Ej en rörelse hos den andre förrådde, att denna högtidliga fråga gjorde
något som helst intryck.

Afsikter! svarade han blott lugnt och med sitt vanliga förbindliga
leende. Jag har inga andra afsikter än att som artig värd göra hennes
vistelse i mitt land så angenäm som möjligt.

Då tillåter jag mig att säga er, att man inte komprometterar en ung
flicka med en så enträgen kurtis, utbrast häftigt Rikard.

Ni är en mycket öm -- bror! inföll Serra och tog cigaretten ur mun samt
såg spefullt på honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I
hvad förhållande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej
genom något verkligt familjeband var förenad med henne? Och var kanske
hustrun svartsjuk, så att det nu blifvit nödvändigt att söka placera
henne? Åhå, inte så lätt lurad, min vän.

Hvad menar ni? frågade Rikard iskallt.

Jag menar, att jag tror era bekymmer något öfverflödiga. Om någonsin en
ung dam varit rustad att svara för sig själf, är det visserligen
signorina Alie.

Rikard insåg, att hans manöver var förfelad, och fann ej annan utväg än
ett återtåg.

Godt! Jag ber då att få säga er farväl med detsamma, sade han stelt, i
det han steg upp. Vi reser i morgon.

Redan! Det gör mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och
fullkomligt kallt. Jag ska då tillåta mig att göra en afskedsvisit hos
damerna i eftermiddag.

Då Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att
resa. Han vågade ej gå så brådstörtadt till väga, emedan han fruktade
att Alie då kunde vara i stånd att fullfölja sin hotelse och stanna
ensam kvar. Han började i stället att i allmänna ordalag tala om huru
italienarne, i synnerhet af de högre klasserna, vore de mest samvetslösa
egoister i kärleksaffärer. Att förföra en flicka, helst af en lägre
klass än de själfva, eller underhålla en brottslig förbindelse med en
annans hustru, helst sin bäste väns, emedan det är bekvämare och
angenämare, det är deras dagliga förströelse, sade han. Men när det är
fråga om giftermål, har kärleken icke det minsta att betyda. Det faller
icke en italienare inom den högre societeten in att gifta sig med en
flicka, därför att han gjort henne sin kur, kanske är förälskad i henne.
Giftermålet är uteslutande en konvenanssak och en spekulation.

Har du lidit af sömnlöshet i natt och roat dig med att läsa någon fransk
roman, frågade Alie stridslysten. Det är förklarligt att du, som så
sällan läser romaner, trott dig göra en upptäckt. Men du får förlåta,
att för mig, som läst så många, är det lite gammalt, allt det där.

Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska
förhållanden.

Och hvad vet du om dem, om jag får fråga? Hämtar vi inte alla vår visdom
ur de franska romanerna, när vi vill bedöma de sydländska folken?

Förlåt, men jag är inte någon nykomling i Italien. Du vet, att jag varit
här flera gånger och jag har haft många förbindelser äfven med
aristokratien genom mina militärvänner. Jag har visserligen inte känt
många damer, men jag har hört männen tala och berätta sina
kärlekshistorier. Och jag försäkrar dig, att hade du lyssnat till dem en
halftimme --

Officerarne ä också öfverallt ett dåligt släkte, inföll Alie hetsigt.

Du tror att det är bara officerarne. Men om jag nu talat just med markis
Serra själf och från hans egen mun --

Hvad? frågade Alie och reste sig med flammande kinder. Hvad har du talat
med honom om?

Det hade ej varit Rikards mening att omtala sin direkta inblandning i
Alies angelägenheter. Han visste väl, att hon skulle upptaga det illa.
Men nu hade hennes misstro till allt, hvad han sade, retat honom och han
glömde sig.

Jag kommer just nu från honom. Jag har frågat honom rent ut, hvilka hans
afsikter med dig voro.

Han hann icke säga mer, då Alie med skälfvande stämma och tårar af vrede
afbröt honom.

Du har vågat -- du har vågat, utbröt hon. Med hvad rätt blandar du dig
i, hvad som inte angår dig -- hvad ska nu han tänka om mig! Att jag vill
framtvinga ett frieri! Fy, det är så afskyvärdt. Du har förstört allt
för mig -- hela min lycka -- du har förplumpat allt det som var fint och
stämningsfullt -- nu är allt förbi!

Och hon grät med ansiktet i händerna -- grät, så att hela hennes kropp
skakades.

Aagot kom fram och sökte smeksamt lugna henne, men hon stötte henne
bort.

Hvad har ni med mig att göra? ropade hon förtviflad. Hvad rätt har ni
att beröfva mig den enda lycka, jag någonsin ägt i mitt lif. Ni tvingar
mig att skiljas från honom, men om det är för att följa er såsom
hittills, så misstar ni er. Det må gå med mig hur det vill, men jag
sätter aldrig mer min fot inom era dörrar efter detta.

Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte kring hans ögon och
läppar. Han kunde icke tala; den smärtsamma beklämningen tillsnörde hans
strupe. Han hade förlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening förlorat
henne. Och han älskade henne.

Midt i detta upprörda ögonblick syntes en skugga i de öppna dörrarna
till terrassen. Endast Aagot hade besinning nog att med sitt vanliga
småleende gå emot och hälsa på markis Serra, som trädde in.

Alie, sade Rikard lågt. Hvad jag kan göra för att försona -- det vill
jag göra, allt hvad du begär. Ska jag lämna er ensamma nu?

Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard gaf Aagot en vink att
följa sig och gick, efter att ha växlat ett par intetsägande ord med
markisen.

Denne uppfattade genast hennes upprörda sinnesstämning, hvarom för
öfrigt hennes skälfvande läppar och genom tårarna gnistrande ögon gåfvo
ett allt för tydligt vittnesbörd.

Han gjorde ett slag genom rummet och såg att alla dörrar voro
tillstängda, därefter satte han sig ned i soffan, drog henne till sig
och frågade tvärt: Ska vi gifta oss?

Aldrig! utbrast hon häftigt. Hvilken kränkning att han på detta sätt --
han trodde sig således nu tvungen därtill efter Rikards ogrannlaga
inblandning.

Hör på mig, Alie -- med Beatrice är allting slut. Jag har sagt henne
rent ut, att jag älskar dig.

Verkligen! Du har sagt det?

Det ljusnade till öfver Alies förgråtna ansikte.

Och nu vill du lämna mig -- resa din väg för att inte mer komma åter
hit. Det är ju inte möjligt?

Hvad ska jag då göra? Jag begär ju inte bättre än att få stanna -- om
jag bara visste någon utväg.

Jag vet en utväg, som kanske inte vore så dålig. Jag har en tant, som
bor i nedra våningen af vårt palats -- änka efter min farbror, en mycket
älskvärd och bildad dam. Hon har just kommit till villan för att hälsa
på mig -- vi ä särdeles goda vänner. Hon är född amerikanska, mycket
språkskicklig och road af läsning, men hon är nästan blind och hon ville
därför ha en ung flicka i huset, som kunde läsa högt för henne både
franska, tyska och engelska. Och som detta är nästan omöjligt att finna
i Italien, blef hon mycket glad, då jag talade om dig, och du blir strax
antagen, om du vill.

Du har redan talat vid henne! -- Det hade således icke ens varit hans
allvar, då han frågat henne, om hon ville bli hans hustru.

Men detta -- att vara i en tjänande ställning i din familj, yttrade hon
med lite osäker stämma, kunde du vilja det?

Tjänande -- hvad säger du -- min tant skulle behandla dig som en dotter.
Seså, nu är du sårad. Men hvad vill du då, när du inte vill bli min
hustru? Du afböjer allt, hvad jag föreslår. Vill du således ändå, att vi
ska skiljas?

Spela inte komedi med mig! Jag vill inte bli din hustru -- det är
fullkomligt sant och jag har alltid sagt dig det -- hvarför ska du då
kränka mig med att föreslå det, när det inte ens är ditt allvar.

Det är mitt allvar, att om du vill -- tro mig, jag älskar dig så mycket
nu, att jag till och med vill göra en dårskap för din skull. Allt vill
jag göra hellre än att mista dig. Låt oss således göra kort process och
gifta oss, det är det enklaste. I Italien kunna vi inte stanna, förstås
-- jag vet inte annat än att vi får resa till Massaua med andra
misslyckade subjekter. Vill du det?

Men hvarför i all världen --

Hvarför? För att få något att lefva af, helt enkelt. Du ser förvånad ut
-- du tänker på vårt palats. Men först och främst är det inte mitt, utan
min brors -- och för det andra, äfven om jag skulle öfverlefva min bror
och ärfva det, så vore det så mycket sämre att vara utan förmögenhet.
Hvad tror du det kostar att äga ett sådant palats? Det slukar en hel
förmögenhet för hvarje generation, det och de anspråk det medför. Det
kostar så mycket, att äldste sonen -- äfven på de tider, då Genovas
stora familjer ännu voro rika, aldrig kunde tänka på att gifta sig annat
än till en stor hemgift. Ännu mycket mindre nu, då alla förmögenheter ä
så reducerade, tack vare vår stora armé och flotta och vår dyrbara
administration, som lägger sådana bördor på landtbruket, att det vore
bättre skänka bort all sin jordegendom än betala skatt för den. -- Och
till den yngre sonen har det aldrig blifvit någonting öfver. Du ser
således, att Beatrices två millioner inte ä mer än nätt och jämt hvad
jag behöfde för att kunna uppehålla min ställning som gift.

Och du skulle inte finna något förnedrande i att göra ett sådant
giftermål -- för att bli försörjd?

För att bli försörjd, det är inte rätta ordet. Jag har hvad jag behöfver
som ogift. Men giftermålet för med sig stora fordringar i min ställning,
och därför måste det äfven bringa en vissa fördelar. Diamine, hvad
skulle eljest hela äktenskapet tjäna till? Och som jag troligtvis ej kan
undgå att en dag bli prins di Palmi -- min bror är ju så sjuklig och kan
inte få några barn -- åtminstone min son får således ärfva titeln och
palatset -- så anses min ställning betinga ett par millioner i
äktenskapsmarknaden, så att det är blott fullständigt i sin ordning, att
min hustru medför detta i hemgift, och jag kommer inte i någon
förbindelse till henne för det.

Alie kände sitt mod sjunka. Det var ett allt för stort svalg mellan dem.
Hela uppfattningen var ju så olika. Hon kände sin enkla, borgerliga,
mänskliga uppfattning af äktenskapets betydelse och mening falla sakta
och ljudlöst till marken som ett litet visset blad, hvilket den
blifvande prinsen af Palmi trampade på i förbigående utan att märka det
en gång. Hvad förstod han af hennes lifssyn!

Gifter jag mig åter utan förmögenhet, fortfor han, ja, då kommer jag
först och främst i den pinsamma belägenheten att inte kunna underhålla
palatset, om det blir mitt en gång -- eller jag sätter min son i den
belägenheten. De dyrbara konstsamlingarna, som mina förfäder satte sin
stolthet i, dem finge jag sälja -- och nu för tiden finns knappast
någon, som köper hela samlingen, den finge styckas bort bit för bit till
den högst bjudande -- den stolta lapis-lazulisalen med sina svarta
sfinxer, där det var min glädje att gå och drömma som yngling om mina
förfäders bedrifter -- den finge jag väl -- ja, hvad vet jag, man finge
bryta ut stenarna ur väggarna och sälja dem styckevis -- sköfla hela
härligheten -- kort sagdt, det kan ju vara bara fåfänga kanske, men jag
ville dock, att du skulle förstå, att vi, som genom generationer växt
upp i ett sådant hem, vänjer oss så vid den tanken att bevara det
oförändradt till våra barn i sin ordning, att detta blir oss en tyngande
plikt, och att vi knappast anser oss ha rätt att frigöra oss.

Ja, jag förstår det. Men hvad jag inte förstår är, att det just skall
vara genom ett giftermål, som ni skaffar er de erforderliga medlen. Kan
då inte en man som du bryta sig en bana själf?

Hvad skulle det vara för en bana? Hvilken karrier tror du att jag skulle
kunna göra i det moderna Italien? Jo, om jag ej hölle mig för god till
att knuffa mig fram bland all den plebs, som nu tränges om platserna --
om jag ville krypa för de nuvarande maktinnehafvarne och låta mig
beskyddas och muta och göra mannamån -- ja, då tror jag nog att prinsen
af Palmi in spe skulle bli accepterad och att jag kunde göra en stor
politisk karrier samt få tillfälle att roffa åt mig några millioner af
folkets medel, som så många andra af de så kallade liberala -- och du
skulle tas emot med uppräckta händer i Crispis politiska salonger och
ingen skulle där fråga efter ditt stamträd. Men därmed skulle jag också
afsäga mig mitt skönaste privilegium såsom oberoende adelsman, att få
säga de där herrarne sanningen -- att få slunga dem i ansiktet deras
lögner, då de säger sig vilja folkets bästa på samma gång som de utarmar
dem och drifver dem att emigrera i tusental för att förgås af elände,
medan deras rika vinfält står oskördade, efter som det ej lönar sig att
skörda dem -- allt under det de styrande och deras skyddslingar, som
ofta begynt som fattiga uppkomlingar utan ett öre, hopar allt större
rikedomar i sina fickor och köper våra palats, sedan de ruinerat oss.

Ja -- och hur har ni själfva fått era förmögenheter en gång -- var ni
kanske bättre, när ni hade makten?

Nej, det påstår jag inte. Men just därför, att vi nu kommit utanför, ä
vi bättre än de andra. Det är alltid minoriteten och oppositionen, som ä
de bästa i ett samhälle -- de, hvilkas idealer inte ä dagens. Och det
skulle kosta på mig att afstå från detta mitt dyrbara privilegium genom
att sluta mig till den flacka majoriteten. Du har läst mina dikter -- du
vet, hur oberoende min ställning är åt båda hållen. Tror du, jag kunde
fortsätta att skrifva så, om jag måste tänka på att göra en karrier?

Han hade rest sig upp och gick af och an i rummet, fortsättande att tala
för sig själf med lifliga åtbörder. Plötsligt afbröt han sig, knäppte
med fingrarna, som om han funnit något, blef så stående stilla en stund
med handen öfver ögonen, hvarefter han begynte räkna på fingrarna.

Det går ihop! utbrast han. Har du papper och penna där? Sätt dig och
skrif.

Och han dikterade för henne en sonett, som hade format sig kring tanken
om minoritetens privilegierade ställning såsom opposition mot samtidens
missriktningar, om den ensamme, som stod utanför alla partier och blott
åsåg kappjakten efter ämbeten och utmärkelser, hvilka falbjödos till den
högstbjudande.

Då Alie hade slutat skrifva, steg hon upp och gick fram till honom samt
lade armarna om hans hals och kysste honom för första gången af egen
impuls.

Var säker om, att inte jag ska bli den, som drar dig ifrån denna
privilegierade ställning, sade hon. Jag hör lyckligtvis inte till de
kvinnor, som älskar på det sättet -- som vill draga ned och hänga sig
fast vid den, de älskar.

Säg inte så. Om du älskar mig riktigt, ska du tvärtom inte sky något
medel att hålla mig fast.

Och förmå dig att handla mot din öfvertygelse?

Ja, än sen? Hvad är en öfvertygelse i grunden? Ingenting är absolut sant
eller osant. Och om man väljer den ena eller andra nyansen af denna
komposition, så betyder det i det hela inte stort. Jag är oppositionsman
af temperament och naturlig smak -- men en öfvertygelse -- hvilken
intelligent man kan ha en öfvertygelse?

Alie kände sig obehagligt berörd af detta omslag i hans ton. Hennes
idealistiskt anlagda natur hade genast med värme omfattat den
ståndpunkt, han i sin sonett utvecklat, och det hade synts henne lätt
och härligt att uppoffra sin personliga lycka för ett sådant mål. Men nu
isades hon af hans skepticism, hvilken med ens slog ner den entusiasm,
som flammat upp inom henne.

Jag har bara en öfvertygelse, fortfor han leende. Och det är, att
ingenting annat i lifvet kan göra mig lycklig än din kärlek. Och om du
älskar mig riktigt, så ska du minsann inte tänka på att offra mig för
någon öfvertygelse. Jag ville att din kärlek skulle vara så hänsynslöst
stor, att den ginge fram äfven öfver detta -- att den tvingade mig att
offra allt för dig, till och med mitt oberoende. Jag tror egentligen,
att vi endast på det sättet skulle kunna bli verkligt lyckliga.

Det ska du aldrig vänta af mig, invände hon. Det är ingenting jag är så
rädd för som att du ska behöfva offra något, det allra minsta för min
skull.

På det sättet ska du fördärfva allt för oss. Min lycka skulle vara, att
du fordrade mycket -- men också gåfve mycket. Du vill inte göra hvarken
det ena eller det andra.

Han hade tagit henne i sina armar och höll henne tätt intill sig, så att
hon ej kunde se honom in i ögonen. Hon lade därför hufvudet något bakåt
för att se på honom och sade: Jo, tvärtom -- jag fordrar mycket -- och
vill också gifva mycket -- under vissa förutsättningar. Öfvertyga mig om
att du älskar mig helt -- och det finns intet, jag inte vill gifva.

Intet? frågade han med sina läppar mot hennes och en stråle i ögat.

Men du hörde villkoret, upprepade hon och vred sig lös, rodnande.




VII.


Följande dag frågade Rikard Alie, om hon ville gå in på att resa nu,
eller om hon ännu önskade stanna i Nervi. Hon svarade, att de blott
skulle bestämma som de ville, hon skulle följa dem när som helst. Det
var nämligen öfverenskommet mellan henne och Serra, att de nu skulle
skiljas, emedan det var nödvändigt, och att Alie skulle följa med de
andra på den tillämnade rundresan i Italien, men sedan ville Serra
sammanträffa med dem på nytt och de skulle då närmare besluta om sin
framtid.

Familjen Grey-Johnston gjorde en tebjudning för dem sista aftonen. Alie
var i en på en gång upprörd och glad sinnesstämning. Det föreföll henne
som om denna skilsmässa aldrig skulle bli af, som skulle i sista stund
något oväntadt inträffa, som förändrade allt. Hon klädde sig elegant i
sin nya foulardklädning. Den enkla tebjudningen hos den engelska
familjen var för hennes uppspelta fantasi en stor fest, en förlofnings-
eller bröllopsfest, som öppnade en framtid af okänd, blott dunkelt anad
lycka framför henne, och hon hade något af en bruds på en gång blyga och
strålande uttryck, då hon trädde in i salongen. Det grönblå sidenet i
klädningen kom hennes hy att framstå ovanligt varm och klar. I håret
hade hon instuckit ett par stora, olikfärgade rosor och kring halsen
lindat sin collier af pärlor, som var Rikards present till minne af
resan. Med långa, svenska handskar, höga guldskinnsskor och en hvit
plymsolfjäder i handen såg hon så distingerad ut, att Florence smått
försmädligt utbrast: Å, hvad den Alie kan se stilfull ut, när hon vill.
I dag är hon ju en riktig prinsessa.

Prinsessan Palmi, inföll Harriet.

Om jag ville, ja, sade Alie och gaf henne en stor blick.

Hör! hviskade Florence till Aagot, hon inbillar sig verkligen -- liksom
han inte hade gjort lika mycket sin kur till -- andra -- som till henne.

Ja, han har ju det sättet mot alla, sade Aagot. Ett sätt att se på en --
att trycka ens hand och behålla den länge i sin -- har han gjort det
också med dig?

Florence smålog betydelsefullt och rodnade. Det gick verkligen för
långt, tänkte hon inom sig, trodde nu också Aagot -- å, hvad de voro
löjliga! Men hon visste hvad hon visste, hon.

Florence hade klädt sig helt hvit i afton. Hon var en skönhet i engelsk
stil, blek, genomskinlig, smal om lifvet och utan former -- Harriet var
rödhårig med en liten uppnäsa, mycket finhyllt och en smula fräknig
under ögonen -- men hon var liflig och munter och ansågs pikant.

Florence väntar, att han ska fria i afton, hviskade hon till Aagot.

Mr Grey-Johnston var en hypokonder, som alltid undvek sällskapslifvet,
och hans fru var mycket sjuklig, hvarför flickorna voro till och med
ännu mer öfverlämnade åt sig själfva än engelska flickor vanligen äro.
De begagnade sin frihet till att hitta på förströelser och kokettera för
alla män, som de lyckades draga till sig -- d. v. s. kokettera på
engelskt vis, blodlöst, kallt, ty af passion hade de icke ett spår, och
de funno därför Alie narraktig och skrattade åt henne, då de ofta sågo
henne så upprörd och genombäfvad af känsla.

Tebordet var dukadt ute på terrassen med lampor under bar himmel.
Florence gick och ordnade kopparna med sina vaxhvita händer, modern satt
bredvid i en hvilstol och mr Grey-Johnston kom och gick, åt upp tebrödet
och sade icke ett ord.

Rikard stod just och ansträngde sig för att få ett samtal i gång om
Crispis tyska politik, då Harriet, följd af Serra, kom rusande upp för
de tre trappstegen från trädgården och kastade sig skrattande i armarna
på Aagot.

Kan du tänka dig hurdan han är! ropade hon. Vi skulle springa i kapp
uppför stora gången, och så föll jag omkull -- och hvad tror du, han tog
sig för, när han lyfte upp mig. Fy, fy! sade hon och pekade fingret åt
honom.

Hvad gjorde ni? frågade Alie leende.

Jag kysste henne på kinden. Och om jag inte gjort det -- tror ni inte
hon skulle föraktat mig och ansett mig som en narr -- när en ung dam
faller till ens fötter, så skulle man väl vara en ohjälplig tölp --

Vill ni hålla vad med mig, att jag kan klättra upp på det där taket?
ropade Harriet, som icke återkom från sin uppsluppna sinnesstämning. Och
hon flög lätt och smidig till muren och lyckades verkligen klänga upp på
en öfre terrass ofvanpå ett tak.

Kom, signorina Alie! ropade Serra. Om ni också klättrar upp, så ska vi
springa i kapp där uppe.

Å, ni är tokig! Springa i kapp där uppe -- det är ju inte något
stängsel.

Ja, det gör ingenting. Kom!

Han drog henne med sig med våld och lyfte henne, hvarefter Harriet
däruppifrån drog henne upp. Trädgården syntes härifrån djupt under dem
och Alie hissnade, då Serra grep henne om lifvet och gjorde en åtbörd
som för att slänga henne ut öfver djupet.

Hvad går det åt er i kväll?

Jag vill göra någon galenskap. Hitta på något, miss Harriet. Ju
tokigare, ju bättre.

Alie såg förundrad på honom. Det låg en viss vild ysterhet öfver hans
väsende denna afton.

Ska vi göra inbrott i ett af rummen här. Hvems är det där fönstret? Den
franska damens? Ska vi gå in och stjäla hennes smycken?

Kom och drick te! ropade Florence's stämma därnedanför.

Bra! Men hur ska vi komma ned? Vill ni, att jag kastar er ned, först den
ena och så den andra?

Nej, vi stjäl oss igenom ett af rummen här, sade Harriet, och så komma
vi ut i stora korridoren.

Och om alla ä inne, invände Alie.

Det gör ingenting -- vi kan ju be om lof.

Visst inte, sade Serra. Följ bara mig! Och släpp inte.

Han tog de båda flickorna vid hvar sin hand och de gingo sakta, spejande
mot de öppna balkongdörrarna till ett af de rum, som vette ut åt den
loggia, där de befunno sig. De sågo en äldre dam gå och syssla i rummet
och utan ett ord drog Serra dem med sig och de rusade alla tre som en
hvirfvelvind igenom rummet och ut på andra sidan.

Han är alldeles komplett tokig i kväll, sade Harriet till de andra, då
de åter kommo ned till tebordet.

Ja, det är sant. »Ho la mente piena di raggi e di follia», deklamerade
han, vänd till Alie.

Hvad betyder det? frågade Florence.

Jag har sinnet fullt af strålar och galenskap, öfversatte Aagot
trovärdigt.

Serra satte sig med Alie på muren ett stycke ifrån de andra, tog hennes
hand, böjde sig emot henne och deklamerade med ögonen i hennes:

   Oh! sei bianca, sei pura come perla marina,
   E parli il vero, armata della tua castità.
   Guarda, la notte è bella; guarda, il cielo è sereno.
   Sai tu che sia la fiamma che ti solleva il seno?
   Se la tua voce trema, sai tu Berta, perchè?
   Questo nuovo sgomento, questo vano terrore,
   Il rimprovero stesso di cui ti crucci è amore,
   È amore e tu sei bella e tu vivi per me.
   Il mio braccio ti serra, il mio cuor ti desia.
   Ed ho la mente piena di raggi e di follia,
   E voglio che mi passi sul labbro il tuo respir.
   Voglio posar la fronte sulla tua fronte bianca,
   Voglio sentirti inerte, come persona stanca.
   Voglio che inebbriata mi parli di morir.

         GIACOSA.

   (O, du är hvit och ren som hafvets pärla är,
   Och sant du talar, klädd i kyskhets vapenskrud.
   Se, natten huru skön, se himlen huru klar!
   Vet du den lågas namn, som eldar så ditt bröst?
   Din stämma darrar, vet, o Berta, du hvarför?
   Din ångest, förr ej känd, din bäfvan utan grund,
   Själfförebråelsen, allt detta kärlek är!
   Det kärlek är, och du är skön och du är min.
   Min arm omsluter dig, mitt hjärta dig begär.
   Min själ i lågor står och jag är yr och vild.
   Din ljufva andedräkt få känna på min mun,
   Emot din pannas snö min panna luta få
   Jag ville och dig se i vanmakt halft försänkt,
   Och höra dig i rus blott tala om att dö.)

Hennes hand blef liggande i hans och hon satt så orörlig som om hon
knappt andades. Kanske kände hon något af detta viljelösa hängifvande,
hvarom dikten talade, genomströmma sig.

Det var mörkt på den delen af terrassen, där de båda sutto, de syntes
knappast, men den mjuka, smidiga, manliga stämman trängde patetiskt och
med en egendomligt darrande lidelsefullhet fram till de andra vid
tebordet.

Stämningen bröts dock af Florence, som ingenting hade förstått.

Ert te kallnar, sade hon. Kan ni inte deklamera sedan?

Men Aagot, som uppfattat det hufvudsakliga af verserna och som kände sig
skandaliserad af vissa uttryck däri och af vissa allt för vältaliga
tonfall, gick fram till Alie och vidrörde sakta hennes arm samt hviskade
till henne: Kom till tebordet. Sitt inte här borta i mörkret ensam med
honom -- du glömmer dig ju.

Alie ryckte till och steg upp. Då hon kom fram i ljuset från tebordet,
hade hon ett yrvaket, frånvarande uttryck i ögonen.

Serra återföll i sin förra uppsluppna ysterhet. Han satte sig att rida
grensle på en stol i galopp öfver hela golfvet, han draperade sig till
en arab med teservetterna och bordduken och satte sig på marken med
korslagda ben, strax därefter var han en siciliansk bandit med en
hårlugg öfver ögat och dolken under kappan, som stod på lur i skuggan af
muren och kastade sig öfver Rikard, då denne kom i närheten, med ett så
plötsligt, kattlikt språng och fordrade portmonnä och klocka med så
hotande stämma och minspel, att flickorna skreko till.

Hvad går det åt er? sade Alie, som skrattade med de andra, men som
dunkelt kände, att det låg något bakom denna uppsluppenhet.

Det är, emedan ni reser i morgon.

Så, ni är glad för det?

Nej, det är inte därför jag är glad, men sista akten i en komedi kan
aldrig vara nog munter. Nu har jag spelat komedi för er i två hela
månader och nu vill jag sluta med ett glansnummer.

Alla flickorna ville veta, hvad han menade med att han spelat komedi.

Har jag inte gjort er min kur allesamman, kanske? frågade han. Och jag
slår vad, att ni tagit mig på allvar allihop. Endast signora Aagot icke
-- hon är den enda, som aldrig velat tro, att jag varit förälskad i
henne -- --

Ni har för höga tankar om er själf som aktör, utbrast Alie med exalterad
munterhet. Hvem tror ni har tagit er på allvar! Ingen -- men somliga af
oss har kanske roat sig med att betala er med samma mynt -- och hvem
vet, om det inte är ni, som blifvit narrad till slut.

Kanske, sade han och såg halft lekande, halft pröfvande på henne. Det
ska framtiden utvisa.

Efter detta skämt kom det som en stillhet öfver dem båda två. Serra
begynte åter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder
utantill och när han icke direkt ville uttala sina egna personliga
känslor, gaf han gärna sina stämningar luft i en omskrifning, med andra
ord, utan att välja, gripande på måfå bland det, som han mest älskade
och beundrade.

Hvarför deklamerar ni aldrig något af er själf? frågade honom Florence.

Nej, för jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen
beundrar. Ja, tro nu inte, att det är af blygsamhet, jag säger så,
tillade han skyndsamt. Det är en fras, som jag lärt, och som jag tycker
låter bra. Hör på detta, sade han till Alie. Jag har ju berättat er,
huru jag dyrkade Leopardi, när jag var ung och svärmisk. Hör nu till
sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.

Han ställde sig framför henne och deklamerade:

   Sempre caro mi fu quest'ermo colle,
   E questa siepe, che da tanta parte
   Dell' ultimo orizzonte il guardo esclude.
   Ma sedendo e mirando, interminati
   Spazi di là da quella, e sovrumani
   Silenzi, e profondissima quïete
   Io nel pensier mi fingo; ove per poco
   Il cor non si spaura. E come il vento
   Odo stormir tra queste piante, io quello
   Infinito silenzio a questa voce
   Vo comparando: e mi sovvien l'eterno,
   E le morte stagioni, e la presente
   E viva, e il suon di lei. Così tra questa
   Immensità s'annega il pensier mio;
   E il naufragar m'è dolce in questo mare.

   (Städse mig kär var denna ensliga kulle
   och denna häck, som till stor del stänger
   från blicken den yttersta horisonten.
   Då jag sitter och skådar, obestämda
   rymder bortom denna och öfvermänsklig
   tystnad och en djup, oändlig stillhet
   inbillningen frammanar; föga fattas
   att hjärtat bäfvar. Och medan jag vinden
   hör susa mellan dessa plantor, jämför
   jag inom mig denna tystnad med denna
   stämma, och jag tänker på evigheten
   och de svunna tider och den varande
   och lefvande och dess röst. Och i denna
   vida oändlighet drunknar min tanke,
   och det är mig ljuft förlisa på detta haf.)

De sutto alla tysta, när han slutat. Diktens milda svärmeri och det veka
tonfallet hade utöfvat ett visst inflytande äfven på dem, som ej
förstodo helt. Den oändliga stillheten, som föresväfvat diktarens
fantasi, hade genom ordens och föredragets fulländade konst liksom
kommit öfver dem alla och höll dem som i en förtrollning.

Slutligen reste sig dock Aagot med en frågande blick på Rikard.

Klockan är tolf. Ska vi inte ta afsked nu? Vi ska tidigt opp i morgon.

Det blef ett allmänt afskedstagande, hvarvid Serra fick tillfälle att
hviska till Alie: Jag kommer och tar afsked af dig i ditt rum senare,
när de andra gått till sängs. Vill du?

Alie svarade ej, men det for såsom en darrning igenom henne och hon blef
plötsligt helt blek.

Hvem väcker er i morgon bittida? frågade Harriet Aagot.

Å, Rikard vaknar alltid af sig själf.

Jag vaknar också alltid, när någon ska resa, sade Harriet. Jag ska komma
och nypa Alie i näsan, medan ni alla sofver. Du sofver ju alltid med
dörren öppen, du -- gör du inte det?

Serra såg på Alie vid denna fråga. Hon svarade ej.

Då hon kommit in på sitt rum, som genom en korridor sammanhängde med
Rikards och Aagots, var hon mycket otålig att bli ensam, men Aagot kom
oupphörligt in till henne, än för att söka någon af sina saker inne hos
henne, än för att erbjuda henne att få lägga ned i sin koffert någon af
hennes tillhörigheter. Aagot hade alltid en vana, då de skulle resa, att
gå och småsyssla sista natten till fram emot morgonen. Alie blef så
otålig till slut, att hon svarade henne ovänligt:

Låt det vara nu, jag ber dig -- jag dör af trötthet. Har vi glömt något,
kan vi ju lägga ned det i morgon.

Tag åtminstone af dig den där klädningen, så att jag får lägga ner den
ordentligt i min stora koffert. Du förstör den, om du ska knyckla in den
i din.

Alie tvekade. Hvad skulle hon hitta på för att komma från detta. Klockan
var redan 1, han kunde komma hvilket ögonblick som helst, och icke gick
det an att hon tog emot honom annat än fullt klädd.

Men Aagot gaf icke med sig. Det var som om hon haft någon misstanke, ty
det var ej möjligt att bli af med henne i kväll.

Har du tänkt på, att din resklädning är sönderrifven. Inte! Ja, lägg dig
bara nu, så ska jag fästa upp draperiet, medan du klär af dig.

Hon blef tvungen att ge henne kjolen och hade nu blott en ljusröd
morgonklädning att kasta om sig. Hon satte sig framför spegeln och
begynte taga ner sitt hår för att låta Aagot tro, att hon verkligen
ämnade gå i säng, men samtidigt lyssnade hon med öron och alla sinnen
utåt korridoren, och tyckte sig oupphörligt höra steg. Tänk, om han kom
och knackade på medan Aagot satt där! För att hindra detta begynte hon
tala högt, på det han skulle höra, att hon ej ännu var ensam.

Hvad gör Rikard! Stackare, han kan väl inte somna så länge du går och
stökar. Låt vara nu, söta Aagot, det är bra som det är! Det är inte alls
så noga i järnvägskupén.

Hvad du är otålig! Nå, då tar jag klädningen med mig och slutar inne hos
mig. -- Det var fasligt hvad du håller på länge med ditt hår i kväll --
hvarför lägger du dig inte?

Alie kysste henne brådskande på kinden och nästan sköt henne ut, och så
fort hon var gången ordnade hon sin klädsel i jagande hast och med
hjärtat bultande i våldsam oro för att han skulle komma och finna henne
så där halft afklädd. Hon vred upp håret igen, knäppte omsorgsfullt igen
alla knapparna i den långa peignoaren samt knöt ett sidenband fast om
midjan för att det ej skulle se så ledigt och vårdslöst ut -- hon
blygdes så öfver att han skulle finna henne i en annan dräkt än han
lämnat henne, att hon nästan önskade, att han icke skulle komma. Och då
hon nu verkligen hörde och igenkände hans steg, blef henne denna blyghet
så öfvermäktig, att hon blixtsnabbt, utan att besinna sig, rusade till
dörren och vred om nyckeln.

Hon hörde honom taga i dörren, hörde en sakta hviskning: öppna, amor
mio! -- ett ögonblicks väntan, så gick han, kom tillbaka igen, tog ännu
en gång i dörren -- och därefter, med ett litet, föraktfullt,
förbittradt »pah!» aflägsnade han sig snabbt.

Då hon hörde hans bortdöende steg i korridoren sjönk hjärtat inom henne
och det kom öfver henne som en plötslig mattighet ofvanpå den starka
spänningen nyss. Hon klädde skyndsamt af sig, lade sig till sängs och
blåste ut ljuset.

Ja, nu var allt slut! I morgon bittida skulle hon resa -- och hon hade
nekat honom det tillfälle att få taga afsked af henne, som han bedt om
och hvartill hon dock gifvit ett slags stumt samtycke! Skulle han väl
efter detta komma och söka upp henne mer? Af falsk blygsel hade hon åter
igen fördärfvat allt -- och troligtvis för alltid! Hon vred sig
våndfullt i sin bädd och kunde ej tänka på att somna.

Natten var så där tryckande kvaf, som den endast kan vara i södern --
utan ett luftdrag, så starkt ångande af vällukter, att man tycker sig
kväfvas, och den minsta rörelse, blott att räcka ut handen eller jämka
kuddarna, medför ett svettbad.

Hon slutade med att ligga fullständigt orörlig med armen under nacken
och stirrande genom de öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som
framskymtade gnistrande och flammande mellan loggians hvita kolonner.

Hon låg så, då hon plötsligt såg utsikten skymd af en mörk gestalt, som
fyllde dörröppningen. Hennes ögon vidgade sig och stirrade stela och
orörliga på denna uppenbarelse, som blott syntes henne som en
fantasibild, framkallad af hennes vakna drömmar. Hon var nästan
medvetslös, då ett par armar om hennes lif, ett par läppar mot hennes
kom hennes stelhet att liksom smälta i en hängifvenhet utan gräns.

                   *       *       *       *       *

Följande morgon var det den vanliga, jäktande brådskan, som åtföljer
alla affärder med järnväg, i synnerhet vid en tidig timme. Alie var mot
sin vana icke färdig i tid, så att Aagot måste hjälpa henne att lägga in
sina saker, och hon måste gifva sig af utan kaffe. De kommo till
stationen i sista stund, Rikard och Aagot sprungo åt hvar sitt håll för
att köpa biljett och se efter bagaget, flickorna Johnston kommo med
blommor och kyssar. Alie lyckades dock komma undan ett ögonblick och ut
på perrongen före de andra, hvarigenom Serra fick tillfälle att närma
sig henne.

Om några veckor kommer jag och söker upp dig, hann han blott säga. Tro
på mig, vänta på mig och älska mig.

Hon svarade blott med ett kort, energiskt: Ja!

Alla de andra kommo nu ut, tåget var där, dörrarna öppnades, ett
ögonblicks allmän förvirring och rusning!

Omotståndligt, utan tanke på omgifningen, kysste han henne på munnen, i
det han hjälpte henne upp i kupén. Aagot hann blott att studsa,
konduktören slog igen dörren och det bar i väg.

Alie var fullkomligt borta från omgifningen. Hon satt orörlig, som
förlamad inkrupen i ena hörnet, med ögonen blickande rakt framför sig,
med en fin rodnad öfver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt
uttryck, som den som lyssnar till dolda röster eller skådar en värld,
osynlig för andra.




VIII.


I Firenze fortfor detta drömmande tillstånd. Hon tillbragte sin mesta
tid på gallerierna och sökte alltid att få vara ensam så mycket som
möjligt. Den skönhetsvärld, som här omgaf henne, spred en viss ro öfver
hennes sinne. Hennes medfödda skönhetskänsla satte henne i stånd att
tillgodogöra sig hvad hon såg på ett mer förtroligt sätt än som blott
konstnjutning. De hade något att säga till henne personligt, de blefvo
en del af hennes eget upprörda tanke- och känslolif, dessa taflor, där
färgernas och liniernas skönhet sammansmälte med känslans djup och
innerlighet, och hon somnade om kvällarna och vaknade om morgnarna med
ögat och sinnet så mättadt af dessa intryck, att de spredo som ett
skimmer öfver hennes eget lifsöde. Gallerierna berättade henne hela
mänsklighetens saga i en förskönande, idealiserande belysning, som väl
passade samman med den romantiska vändning, hennes eget lif fått. Och
all tvekan angående det berättigade i det förhållande, hvari hon inlåtit
sig, försvann inför den större lifssyn, som dessa salar förtäljde om.

Den stolte kavaljeren där, som bar ett af historiens största namn och
hvars porträtt var måladt af Salvator Rosa -- denna rena italienska typ
med de på en gång lidelsefulla och milda svarta ögonen, den elegant
smidiga gestalten, det på en gång indolenta och energiska i uttrycket --
och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en främmande
races skönhetstyp, de hade naturligtvis varit ett älskande par, men
ingen frågade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar,
namn och stamträd? Han stod i katalogen med alla sina titlar uppräknade,
hon var namnlös. Men hvad betydde allt detta i en värld, där skönhet,
ungdom och kärlek härskade allsmäktigt.

Och alla dessa bilder af »la santa famiglia», där moderslyckan och
moderskärleken fått det skönaste uttryck, som någon fantasi kan
frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drömma
framför Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum
lycksalighet betrakta det nyfödda barnet.

Någon gång bröts dock hennes stämning af andra, mer oroande bilder. Midt
i denna värld af idealisk skönhet framträdde också en och annan ton af
mer sinnlig art: Rubens djärfva köttslighet afstack bjärt mot
italienarnes idealism. Här var det icke längre en ängel, som med
vördnadsfull hållning och djupt bugande bragte den skygga, häpna
jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Här var det en kraftig,
framstormande man, som med brännande lidelsefullhet åtrådde en kvinna,
hvilken å sin sida flydde honom blott för att locka och egga. Alie vände
sig bort från sådana taflor, full af en obestämd oro. Men när äfven
Rubens döpte en tafla »santa famiglia» fann hon detta så djärft, att hon
småleende stannade framför den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser
ut att ha engelska sjukan, emedan målaren, i bemödandet att göra det
riktigt själfullt, begåfvat det med ett allt för stort hufvud och allt
för bleka kinder, var här förvandladt till en duktig, rosig pojke, som
lutar hufvudet tillbaka och skrattar så hjärtligt smittande, under det
den några år äldre Johannes ser på honom med leende beundran som en
äldre bror, hvilken finner den lille mycket söt och lustig. Modern, rund
och fyllig, ser ut som en präktig amma, och Josef är icke mer den
ensamme gubben, som håller sig på afstånd och ej har med det hela att
göra, utan en ungdomlig, belåtet leende familjefar.

Andrea skref flera gånger och hans bref öfverflödade af ömma uttryck.
Alie stängde alltid in sig för att läsa dessa bref, hvilka hos henne
väckte en liflig rörelse, kom henne att rodna och få tårar i ögonen
eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon läste dem oupphörligt om
igen, hvarje afton på sängen innan hon somnade, många gånger äfven om
dagen, när hon hade en stund för sig själf; och ibland kunde hon vakna
om natten, grubblande öfver något uttryck däri, och hon fick då ej ro
förrän hon tändt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade
under sin hufvudkudde, samt letat reda på det ifrågavarande stället. Hon
pröfvade och vägde hvarje ord för att se, om det var verkligt kändt, om
det var ett uttryck öfverensstämmande med hans karakter och hans
personliga sätt att känna eller en allmän fras; och hon sårades och
ängslades djupt, när hon någon gång tyckte sig märka det sistnämnda.

Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ångest
-- fruktan att ha gifvit vika för en kärlek, som från hans sida varit
endast lidelse, ej hela personens fulla hängifvande. Och allt som hon
grubblade öfver hvad som tilldragit sig mellan dem och särskildt öfver
den sista natten, kom hon att fantisera öfver och omdikta hela deras
förhållande så många gånger och på så många sätt, att hon slutade med
att icke veta, hvad som händt i verkligheten och hvad endast i
inbillningen. Och denna ovisshet med afseende både på sig själf och
honom stegrade nu hennes otålighet att återse honom till en förtärande
längtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes själfaktning och
sinnesjämvikt skulle blifva beroende af detta nya sammanträffande, och
af om ett djupare och varaktigt förhållande skulle visa sig kunna framgå
af det fantasiens och sinnenas rus, som under den glödande solen, i det
ljumma badet, i de doftande, ångande sommardagarna omotståndligt fört
dem tillsammans.

Därför var det henne ett svårt slag när ett bref kom, som meddelade
henne att han ej kunde komma till Firenze, som han tänkt. Det hade
uppstått svårigheter där nere på godset, förvaltaren befanns hafva
vanskött egendomen, så att nu hela administrationen måste ställas på en
annan fot, hans bror var dålig och det var omöjligt att han kunde lämna
honom ensam med alla dessa obehag.

Sök att uppehålla dig i Italien så länge som möjligt, skref han, så
skall jag väl alltid kunna nå er, vare sig i Roma eller Venezia på
uppresan. Men _om_ du måste resa utan att vi återsett hvarandra -- det
stack till inom henne, hur kunde han blott tänka sig en sådan möjlighet
-- så skall jag söka upp dig en gång i Sverge, när min ställning blir
mer oberoende än den är nu. Men skall du väl vänta på mig? Jag vågar
knappast hoppas det -- jag har alltid vetat, att jag icke var ämnad att
blifva lycklig, och det förundrar mig egentligen icke, att ödet tycks
vilja skilja oss åt just i det ögonblick, då vi funnit hvarandra.

Hon läste brefvet flera gånger och det lade sig som en isande kyla kring
hennes hjärta. Så lätt var han färdig att uppge henne -- mer allvar hade
det icke varit. Hon satt först som förlamad inför detta slag, men så
småningom steg en blodvåg upp i hennes ansikte och hon erfor en
brännande, outhärdlig blygsel vid tanken på att hon gifvit sig helt åt
en man, som för framtiden skulle blifva en främling för henne och för
hvilken hon endast skulle blifva en ibland många. Var det så de skulle
sluta, alla hennes drömmar om en kärlek, som borde vara så mycket
större, djupare och mer sammanhängande än allt hvad hon sett hos andra!
Blott ett kort rus -- och så förbi!

Utom sig af sinnesrörelse, med hela sitt väsende i uppror gaf hon sig ut
att gå -- hon bara gick och gick, utan att tänka på hvart det bar,
hjärtat bultade och det susade för hennes öron som sjudande vatten.

Hon gick upp för den vackra Viale dei Colli, som vindar sig upp för
höjden mellan hvita villor och blomstrande trädgårdar, hvilka ligga
tysta och svala i skuggan af lager och citronträd, dofta af rosor och
orange-blom, prunka med oleandrar och kamelior, hvilkas praktfulla
blommor afsticka bjärt mot trädens mörka, blågröna massa. Så kom hon upp
till Piazzale Michel Angelos stora ensamhet, där den unge David
behärskade horisonten och aftecknade sina kraftiga linier mot den af
aftonrodnaden purprade himlen och kullarnas violetta konturer. Hon
stannade och såg på den hemlighetsfulla Natten på statyns sockel,
hvilken från första stunden hon sett den starkt hade fängslat hennes
fantasi. Hvad hade den väldige velat uttrycka med denna outförda
gestalt, som ej ännu riktigt trädt fram ur det marmorblock, ur hvilket
den var skapad, men som dock var så mystiskt lockande, så innehållsrik,
så full af sagor och sägner och drömmar, att man i den kunde läsa snart
sagdt hvarje stämning, man själf genomlefvat.

Det var på en gång den sömnlösa natten, då man vrider sig under kvalfull
ångest af och an på den heta bädden och lyssnar till den täta
klockringningen, som blandar sig med timslagen, så att man förvirras och
ej kan bli klok på om det är kväll eller morgon -- och den sofvande
natten, full af dagens lif och af ljusa drömmar -- och den vakande
natten, då hjärtat står stilla i bäfvande väntan, då ögonen blicka
skrämda och tjusade mot lifvets och kärlekens största mysterium -- då
hjärtat liksom upphör att klappa, pulsarna tyckas afstanna och ett
töcken höljer tankar och känslor -- -- -- -- Men det var också den
hotfulla, mörka natten, ensamhetens och förtviflans mörka natt, från
hvilken ingen utgång finnes.

Alie såg och såg -- hur de plastiska figurerna aftecknade sig mot
septemberaftonens genomskinliga klarhet -- hur blommornas stad låg där
nedanför i ett rosenskimmer och hur Arno lindade sig fram genom den som
ett silfverband -- nu ljöd Angelusringningen från många kyrkor genom
aftonens tystnad -- känslorna blefvo henne öfvermäktiga, hon brast i
gråt, öfverväldigad af denna stämning, som uppenbarelsen af det
fullkomligt sköna väcker inom oss genom sin motsägelse med vår inre,
sönderslitna värld. Där kommo några resande och stannade på piazzan med
Bædeker i hand, och de sågo förundrade på den ensamma, gråtande flickan.
Alie skyndade undan och gick in på kyrkogården San Miniato för att få
gråta i fred. Här, mellan de hvita monumenten med dessa sörjande
kvinnogestalter på trappsteget eller skinande änglar, som med utbredda
vingar bevakade grafvens port, kunde hon få gifva vika för sin
sinnesrörelse utan att väcka uppseende; det var blott allt för naturligt
att gråta här, och hon blef liggande länge på knä vid en obekant graf,
snyftande så våldsamt, så hejdlöst, som det kanske aldrig blifvit gråtit
öfver den döde.

Ur denna förtviflan framväxte ett beslut hos henne. Hon skulle icke
resa, hon skulle finna på hvad som helst för att kunna uppehålla sig i
Italien, tills hon återsett honom. Resa hem med detta dödliga tvifvel i
hjärtat, det var omöjligt.

Hvarför hade hon tillbakavisat platsen hos markisinnan Serra? Det var ju
blott af högmod, som hon ej velat antaga den. Ja, _då_ kunde detta
högmod vara på sin plats, men icke mera nu. Nu var det viktigaste af
allt för henne att återse honom för att få klarhet i sina tvifvel. Och
hon beslöt sig hastigt för att skrifva till honom, att hon ville antaga
platsen, om den ännu stode henne öppen. Hon skyndade att afsända detta
bref för att lägga en bestämd handling mellan sig och sin egen tvekan,
men hon nämnde ännu ingenting därom till Rikard och Aagot, utan gick där
tyst emellan dem, oåtkomlig, helt upptagen af sitt grubbel och af den
växande ångesten i sitt sinne.

I dessa dagar reste de till Roma och här gick hon och väntade på hans
svar. Ett jublande, tacksamt svar blef det väl -- han skulle glädjas
öfver detta prof på hennes ömhet, detta bevis att hon kom ihåg hans bön
att icke tillåta honom att förstöra deras lycka, och att hon, för hans
skull, kunde öfvervinna sin stolthet.

Men -- hvad var detta -- hon blef alldeles stel och hvit i ansiktet, då
hon läste brefvet. Han afböjde det. Hon hade förödmjukat sig ända därhän
att erbjuda sig komma till honom -- och han afböjde det.

Jag bör icke antaga ditt anbud, skref han. När jag först framställde
detta förslag, älskade jag dig icke ännu så djupt, medvetet, som jag nu
gör. Jag tänkte då endast på min egen tillfredsställelse. Nu älskar jag
dig tillräckligt för att ha styrka att försaka dig hellre än att låta
dig uppoffra dig. Hur länge tror du väl att vårt förhållande, om vi hade
tillfälle att dagligen se hvarandra, skulle kunna döljas för min tant
och för min svägerska. Och hvilken kunde ej sedan din ställning bli, om
de upptäckte allt. Tro mig, det är bättre att ej återse hvarandra, att
endast bevara minnet af den ljufvaste lycka lifvet kan skänka och som
skall kasta sin återglans öfver hela vårt lif. Det är bättre att skiljas
så, än att draga ned och slita ut denna kärlek i hvardagslifvets prosa,
som fallet skulle bli om vi gifte oss -- eller att utsätta oss för de
obehag och kränkningar, de missförstånd och slitningar, som skulle
följa, om vi lefde i ett hemligt förhållande till hvarandra.

Härpå följde de vanliga ömma uttrycken: »anima dell' anima mia, mio
dolcissimo amore» etc., hvilka hon nu sprang öfver nästan med
förbittring. Ty hon kunde ej nu tro på deras sanning, en skärande
misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt låtit honom resa utan att
oroa sig för den dagliga, landtliga samvaron med svägerskan, och hon
hade aldrig, sedan första gången de talat härom, framkastat någon
misstanke angående hans beundran för henne. En sådan svartsjuka syntes
henne ovärdig, hon ville visa honom full tillit. Men nu! Hvem vet, om
det ej var hon ändå, som hållit honom kvar, som ej ville tillåta honom
att resa till henne?

Denna misstanke brände henne nu med en känsla af oöfvervinnelig skam --
hon som varit så öfvertygad om, att hon aldrig kunde älska någon, som ej
först gifvit henne de mest otvetydiga bevis på en kärlek öfver hvarje
prof -- hon hade slutat med att kasta bort sig själf till en man, som
öfvergaf henne efter deras första famntag. Hvad för ett lif återstod
henne väl efter detta. Det som han kallade sitt lifs ljufvaste minne,
det hade nu för henne blifvit för alltid besudladt, blifvit till en
fläck, som aldrig kunde rentvås.

Det fanns blott en lösning -- att dö! Ja, döden, endast döden kunde åter
upprätta henne, återge henne hennes själfaktning. Efter en sådan kärlek
kunde intet följa -- allt blef lågt och lumpet efter detta, endast döden
hade tillräcklig storhet för att på ett värdigt sätt afsluta ett sådant
lifsöde.

Aagot hade beställt varmt bad för dem i dag och ropade nu till Alie att
komma. Badet!

En tanke flög igenom hennes upphettade hjärna. Hon såg på sina händer.
Där var hufvudpulsådern, ja. Man sade, att det var så lätt. Hon såg sig
förvirrad om i rummet efter något hvasst föremål, och fick fatt i den
Genovesiska spadettan, som han gifvit henne, silfverpilen, som kvinnorna
bära i håret och som de ofta bruka till att sticka ned hvarandra med
under sina våldsamma svartsjuksgräl. Hon hann ej eftertänka, om denna
värkligen lämpade sig för det ändamål, hon afsåg, stack den blott i
håret och sprang efter Aagot utför trapporna och in i droskan, som
väntade.

Badhuset var ett gammalt palats med en vacker pelarburen gård med ett
citronträd och en fontän i midten, och badrummen voro dekorerade i
pompejansk stil, ungefär sådana som de varit redan på romarnes tid. Det
var ej första gången, som ett sådant bad såg en olycklig träda öfver
tröskeln för att söka ett plågfritt slut på ett lif, som förlorat sitt
innehåll och sin mening.

De fingo två rum vid sidan af hvarandra, men utan någon dörr emellan.

Om signorinan önskar någon hjälp, har hon bara att ringa på den där
strängen, sade uppassaren, som gjorde i ordning badet.

Tack, det är bra.

Hon afvisade honom skyndsamt. Skulle hon lämna dörren öppen? Nej, det
var bättre att låsa den, eljest kunde någon komma för fort -- man fick
bryta upp den sedan.

Det var kallt i det oeldade rummet, och hon hade en frossbrytning, medan
hon klädde af sig. Hon tappade på mer varmt vatten, så att det nästan
brände henne, när hon sprang i. Hon hade lagt spadettan bredvid sig på
badkarets kant och låg nu stilla med slutna ögon, öfverlämnande sig åt
de drömmar, som härigenom väcktes -- drömmar om dessa bad i det
metallblå hafvet, i solglöden, där först den tjusning fått makt med
henne, som skulle sluta med att bränna henne med en känsla af outhärdlig
blygsel. Ja, ty det var blott hennes kropp, han hade älskat -- det var
blott ett sinnenas rus, alltsammans, nu visste hon det. Och hon ville ej
öfverlefva denna förnedring.

I detta ögonblick gaf hon till ett gällt skrik och for upp i sittande
ställning. Det var blott en liten sakta knackning på hennes dörr, men
den bröt in i hennes drömmars stora tystnad som ett alldeles förfärande,
obegripligt buller.

Aagots röst utanför.

Är du färdig än?

Färdig! Jag ligger ännu i badet.

Men då har du ju legat där nästan en timme -- du blir alldeles utmattad
på det viset. Stig upp för all del!

Alie kastade en förvirrad blick på spadettan och såg först nu hur illa
den lämpade sig för det ändamål, hon tänkt. Och då hon såg på sina
kläder, som lågo på stolen, kom en löjlig, prosaisk tanke och förstörde
hela hennes stämning. Hennes linne var gammalt och något slitet --
främmande människor skulle komma in och granska hvarje klädesplagg --
när hon skulle göra något sådant, ville hon vara klädd som till brud. En
känsla af blygsel öfver sitt omogna infall jagade blodet till hennes
hufvud och löste den uppdrifna själsspänningen till en torr
verklighetskänsla. Å, hon hade öfverskattat sig själf, hon hade trott
sig mer hel, än hon var. Hon hade således ändå inte satt in hela sin
själ på detta -- hon skulle nog finna sig i att lefva ändå, med nedsatta
fordringar på lifvet och på sig själf.

Hon klädde sig med en känsla af afsky för sig själf och allt omkring
sig.




IX.


Rikard, som under hela vistelsen i Italien lefvat i en feberaktig
rastlöshet, stigit upp med solen om morgnarna samt varit på språng hela
dagarna för att riktigt grundligt studera alla förhållanden och för att
finna en afledare för den djupa misstämning, som gnagde honom, ådrog sig
härigenom slutligen en släng af den karakteristiska romerska febern, och
läkaren tillstyrkt honom att ofördröjligen lämna Roma. Som febern varit
mycket häftig och föranledt denna starka nedsättning af krafterna, som
vanligtvis en tillfällig sjukdom medför hos kraftiga individer, kunde de
ej strax tänka på hemresan, utan slogo sig ned för en fjorton dar i
Frascati, där den torra bergsluften hastigt afbröt sjukdomen. Härifrån
skulle de sedan, med blott några dagars uppehåll i Venezia, resa direkt
hem.

Under dessa stilla, overksamma dagar i det nu alldeles öfvergifna
Frascati, hvilket i sitt landtliga lugn ej erbjöd tillfälle till någon
företagsamhet eller några förströelser, lade sig en pinsamt betryckt
stämning öfver dem alla tre. De gingo där hvar och en med sin hemliga
sorg, och ingen af dem kunde lätta sitt hjärta för den andra. Hvilken
förändring, sedan den gång de reste ut tillsammans, då de voro så nära
förenade, att all deras glädje, alla deras bekymmer voro gemensamma.
Brefven hemifrån med underrättelserna om de kära där voro då det
förnämsta intresset för dem alla tre och slukades med samma begärlighet
af dem alla. Samtalet, då de om morgonen träffades vid kaffebordet, var
alltid så lifligt, som hade de ej sett hvarandra på länge, det var
alltid så mycket, både nya intryck, gamla minnen och framtidsplaner att
tala om, och om det så blott gällde att köpa ett draperi eller en
bronsprydnad med till hemmet, var det en angelägenhet, i hvilken de alla
tre togo lika liflig del. Och nu! Då de träffades vid måltiderna visste
de ej mer, hur de skulle kunna hålla ett samtal i gång, ingen hade något
att säga, när de gingo ut sökte de ej hvarandras sällskap utan gingo
hvar för sig, om kvällarna sutto Alie och Aagot hvar på sitt rum och
Rikard gick ut på sin aftonvandring, utan att fråga dem om de ville
följa med. Smärtans oundvikliga ensamhet var öfver dem. Det gick dem,
som det så ofta går i lifvet: lyckan förenar, men smärtan söndrar.
Mången kan glädjas åt en annans lycka, men ingen kan bära en annans
börda.

Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo hemifrån Sverige, att det
redan fallit snö, att gator och vägar voro upplösta af modd och smuts,
att man satt med klistrade innanfönster och kakelugnsbrasa, medan
höststormen hven i knutarna och det var skymning hela dagen.

Och här på terrassen utanför hotellet blommade violer och rosor i det
fria, i trädgården där bakom kamelior, krysantemum, pelargoner och många
andra träd och buskar. Mandarin- och citronträden dignade af halfmogna
frukter och buro ännu på samma gång blom, hvilka uppfyllde luften med
denna ljufva vällukt, som verkar på sinnet som en lycka, en lifsglädje,
innan man ännu hunnit göra sig reda för, hvad det är som stämmer en så
angenämt. Och nedanför terrassen utbredde sig den oändliga kampagnan i
blånande toner, som i synnerhet vid solnedgången gåfvo full illusion af
hafvet och påminde Alie om Via della Circonvallazione i Genova, samt kom
henne att bryta ut i gråt vid tanken på, att hon nu för alltid skulle
lämna detta land, som hon först betraktat med misstro och kritik, sedan
med vaknande, omotståndlig turistbeundran, och som hon nu slutligen lärt
att älska såsom en del af sitt eget jag.

Det lilla, småborgerliga hemmet 4 trappor upp vid Strandgatan med sina
vindskärmar och sin fotogenlampa under de långa vinterkvällarna, hvilket
gömde allt hvad som i så många år varit henne kärt i lifvet, på hvilket
afstånd det nu kommit från henne! Hur främmande hon själf blifvit för
denna värld! Och hvad hade hon där att göra? Fanns det väl någon där,
för hvilken hon var den enda eller ens den första? Om hon aldrig kom
tillbaka mer, så skulle visst den gamla mången gång finna aftonen lång i
sin ensamhet, Aagot skulle icke ha någon att rådgöra med, när hon ville
köpa en ny toalett, och Rikard ingen, som lyssnade så uppmärksamt till
honom, när han låg på rygg på soffan och berättade om sina arbeten. Och
den lille skulle icke ha någon, som kunde roa honom så bra. Men hvad
mer, skulle icke ändå hvar och en af dem, om de kunde, köpa den andres
lif med hennes utan tvekan? En främling var hon trots allt ibland dem.

Och nu mer än någonsin förr, när hon skulle sitta där ensam med sitt
brännande minne -- ensam med sin olidliga blygselkänsla, som hon aldrig
kunde förtro till någon.

Strax efter ankomsten till Frascati hade hon gifvit hela sin förtviflan
och bitterhet luft i ett bref till Serra. Han älskade henne icke, hade
aldrig älskat henne, hvarför hade han då bedragit henne, hvarför stört
hennes lugn, hon var, om icke lycklig, så dock sorglös och frisk till
sinnet, då hon lärde känna honom, han hade med afskyvärd konst
experimenterat med henne, lekt med henne så länge det roade honom för
att sedan, när han såg att det blef allvar hos henne, att hon satte in
sitt lif därpå, draga sig tillbaka med en fras. Och han vågade ännu
komma och bedja henne att bevara som ett ljuft minne det, som nu för
henne blifvit till en oöfvervinnelig skymf.

Och -- hon kunde ej afhålla sig från att tillägga dessa ord, fastän hon
blygdes för dem och vämjdes vid sig själf för att hon kunde förnedra sig
därtill -- och, skymfen blef ännu större därigenom, att han skref detta
till henne från den kvinnas hem, för hvilkens skull han öfvergaf henne.

Hon väntade med en viss dof likgiltighet på hans svar. Det föreföll
henne, som kunde ingenting komma henne att lida mer än hon redan gjort,
lika litet som några ord från honom nu kunde göra helt igen hvad som var
ohjälpligt brustet.

Då svaret kom satt hon vid frukostbordet med Rikard och Aagot. De voro
de enda gästerna på hotellet, och uppassaren, som lämnat brefvet, gick
strax ut för att hämta en ny rätt, hvarför de blefvo ensamma en stund.
Alie blef en skiftning blekare, då hon tog emot brefvet, men hon reste
sig ej från sin plats för att rusa in till sig och läsa det i enrum, som
hon gjort vid föregående tillfällen, utan bröt det i de andras närvaro
med ett visst kallblodigt lugn, sägande sig själf, att hon hade den
fattiges mod: gör med mig, hvad ni vill. Jag har intet att förlora.

Men under det hon läste färgades hennes ansikte så småningom af en djup,
liffull rodnad och tårar strömmade till hennes ögon -- men icke tårar af
smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig nu med flammande kinder
till Rikard och yttrade snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med
er. Jag far till Genova och stannar där.

Rikard for upp från stolen och drog henne med sig in i salongen, dit han
stängde dörren, lämnande Aagot ensam i matsalen.

Får jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det säga, att Serra
bedt dig bli sin hustru?

Nej -- det är icke det -- men jag vill ta plats som föreläserska hos
hans tant, markisinnan Serra.

Som föreläserska hos hans tant! Det har han föreslagit dig. Och du inser
inte, hvad detta innebär -- hvilken förödmjukelse detta är för dig. Han
anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att
leka kärlek med dig; ja, det tror jag nog, det är inte alltid som en så
oskyldig, så vacker -- en flicka med din öfverlägsenhet till -- sådana
flickor som du brukar just inte stå en man till buds till en sådan
ovärdig lek.

Fy, fy, fy, så styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett
nervöst uppror för hvarje gång Rikard med sin allt för ovarsamma hand
vidrörde detta ämne. Men du förstår inte kärleken -- du kan inte, med
din natur, fatta ett sådant stämningsförhållande som vårt. För dig, med
din företagsamhetsanda, är kärleken naturligtvis bara frieri och
giftermål -- och sedan den saken väl är ordnad, slår du dig till ro och
börjar syssla med annat. Men sådan är inte han. Han kan inte gå så rakt
på ett mål. Men han kan i stället älska så, som du inte har en aning om
-- med allt det fina och ömma -- alla de där smådragen, som gör lifvet
ljuft men som du inte förstår -- det är därför inte värdt att du talar
om honom eller dömer om vårt förhållande -- låt du mig handla, som jag
tror är bäst -- jag tar ensam ansvaret på mig.

Det kan du inte, ty du är nu alldeles förblindad af din lidelse. Men
gudskelof att vi ä i ett land, där det finns medel att ställa en sådan
där herre till ansvar för sina handlingar.

Hvad menar du med det?

Jag menar att vi ska duellera -- och inte på lek utan på skarpa allvaret
-- helst så, att antingen han eller jag --

Men Rikard då, är du alldeles från dina sinnen. Du skulle vara i stånd
till att göra något så vanvettigt, så orimligt. Du skulle vilja riskera
att göra mig eller Aagot olyckliga för hela vårt lif. Duellera! Det
_kan_ du ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju
vara störtad.

Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte längre ta sådana hänsyn -- här
gäller det hvad som är viktigare. Jag tar vägen öfver Genova, när vi far
härifrån om ett par dar. Du reser under tiden med Aagot direkt till
Venezia och där väntar ni på mig.

Det gör jag inte.

Alie! Begriper du då inte, att jag måste försöka allt för att rädda dig.
Jag kan inte älska, säger du. Jag har inte den där sydländska vällusten
-- det där sinnligt smekande, som tjusat dig -- må vara. Men -- om du
hade velat förstå mig för fyra år sedan, så skulle du kanske sett, att
jag kan älska långt djupare, långt mer verkligt lidelsefullt än han --
med en manlig trofasthet, som dessa veka sydländingar inte har en aning
om. Hör nu och se skillnaden! Han har inte mod att för din skull försaka
sin ställning som _grand seigneur_, har inte mod att bryta med sin
förnäma släkt, inte mod och kraft att arbeta för dig. Jag däremot, vet
du hvad jag kunde varit i stånd att göra för dig, om det varit mig, du
fäst dig vid? Jag har en hustru, som jag ännu för några veckor sedan
älskade --

Men tyst då, för guds skull, hvad tänker du på!

Ja, det kan inte hjälpas, du ska höra allt. Jag har en ställning, en
framtid, förmögenhet, mitt barn, min mor -- allt hvad som kan binda en
man både genom känsla och heder och äregirighet -- men allt detta skulle
jag kasta på golfvet som den här stolen -- han slängde en stol på
golfvet och satte en fot på den -- och trampa på det, om du ville bli
min. Jag skulle lämna den militära banan och fly med dig till Amerika,
om du ville, och med två tomma händer skulle jag där timra dig ett hus,
där du skulle finna ett säkrare skydd, ett ljusare och lyckligare hem än
någonsin i din prins' fäderneärfda palats, som blygs att mottaga dig.

Å, Rikard! ropade Alie, darrande af sinnesrörelse. Hvad ska det tjäna
till att säga mig allt detta? Du visar mig bara därigenom hur mycket jag
älskar Serra. Ty jag kan ju inte annat än se, att det är något sant i
hvad du säger -- du är stark och stödjande -- han är svag och tviflande
-- han älskar mig inte så helt och han kan inte kämpa för att vinna mig
-- allt det inser jag -- och ändå -- när jag hör dig tala -- så dras
hela mitt hjärta till honom. Du är så stark, så stridslysten, så
handlingskraftig, att du mycket väl kan stå ensam. Men han är vek,
tviflande, han hör till dem, som förr skulle kunna ta lifvet af sig af
förtviflan än strida för ett mål -- och därför, just därför älskar jag
honom dubbelt -- därför att jag har mer mod, mer tro än han och därför
att jag kan stödja honom -- styrka honom -- därför att -- ja, till och
med för hans fel älskar jag honom -- ja, om han hade bara fel och
brister och du bara stora egenskaper -- så skulle jag älska hans fel --
tiotusen gånger mer än dina förtjänster -- förstår du det? Jag älskar
honom och det är alldeles fruktlöst, att du talar illa om honom.

Godt, jag ska inte tala -- men jag ska handla i stället. Det är mig icke
möjligt att stå med kallt blod och se på, att du sätter dig i en så
förnedrande ställning -- begriper du då inte, hvad följden måste bli --

Hvad för en följd? -- Hon såg honom fast i ansiktet.

Ja, om du vill, att jag ska säga det rent ut -- du inbillar dig väl
aldrig att en sådan där italienare är mäktig något sådant som en
platonisk kärlek -- han må ha spelat den komedin hittills, men var säker
att det inte räcker länge, förr än du själf kommer honom så till mötes
-- och är du då så säker på din egen styrka?

Låt mig svara för mig själf, utbrast hon och rodnaden flammade åter upp
på hennes kinder. Du har inte rätt att tala här -- om du verkligen vore
min bror, det vore en annan sak -- men nu -- och efter allt hvad du nyss
sagt mig. Du säger, att jag är förblindad af lidelse -- låt vara -- men
du själf -- är du mindre förblindad? Hur ska jag kunna fästa vikt vid
dina varningar, då jag vet, att du talar i egen sak.

I egen sak! Nej, det gör jag inte. Jag vet alltför väl, att det vore
fruktlöst. -- Om jag vore din bror -- skulle du lyssnat till mig då?

Det vet jag inte -- men du kan väl förstå, att du då på ett helt annat
sätt skulle kunnat vara mig ett stöd.

Låt mig då vara dig en bror -- jag går in på allt, bara du vill höra på
mig. Jag tar tillbaka allt hvad jag sa -- det var galenskap, öfverilning
-- gör bara en sak, som jag ber dig om: följ oss hem till mamma och
vänta där, får du se, om han kommer och söker upp dig. Eller har du inte
ens så mycken tro till hans kärlek, att du törs sätta den på det
profvet?

Låt oss inte tala om det mer! sade hon otåligt. Du förstår inte hvarken
honom eller mig -- du kan inte döma.

Därmed lämnade hon honom och satte sig att på nytt läsa Serras bref.

Du talar om förnedring -- det är du, som förnedrat hela vårt förhållande
genom att framkasta misstankar, som äro ovärdiga dig, skref han. En
Beatrice har rätt att plåga den hon älskar med småaktig svartsjuka -- du
skulle vara för stolt härtill. Men då du nu en gång velat kasta in denna
oskönhet mellan oss -- detta med anklagelser och försvar, som plägar
fördärfva hvarje banal kärleksförbindelse -- så vill jag dock säga dig,
att mitt förhållande till min svägerska snarare förtjänade din fulla
aktning. Jag beundrar henne och jag anser mig skyldig att vara den
ömmaste bror för henne -- vill hon taga sig en älskare, så skall jag
inte fördöma henne därför -- men att _jag_ aldrig skall intaga denna
ställning till henne, det har jag alltid haft klart för mig. Jag tycker
inte om stora ord, annars skulle jag säga, att familjebandens helgd är
något, som jag djupt respekterar. Min brors hustru kan inte vara något
annat för mig än en syster -- men en syster, som jag är mycket
hängifven, det medger jag, och som jag inte alls kan fördra att såra.
Hon har emellertid ingenting med mitt beslut att göra -- du har icke
förstått mig, då du icke insett, att det blott härleder sig af min
tviflande natur, min benägenhet att drifva allting till sin spets och
att sätta din kärlek på de ytterligaste prof. Besluta nu, hur du vill.
Res, och betrakta mig som en låg usling, som bedrar min sjuka bror under
hans eget tak och samtidigt förför en oskyldig flicka för att genast
öfverge henne -- om det är så, du önskar att minnas den man, du en gång
älskat. Jag beklagar, att du råkat ut för en man, som icke kan
tillfredsställa dina kraf -- hvarför har du inte hellre älskat din
Rikard -- en kraftig och energisk karaktär, en god och trofast natur,
helt säkert. Han skulle kunnat göra dig lycklig, under det jag bara
duger till att skapa disharmoni omkring mig och med mitt eget tvifvel
förgifta allt. När jag är i din närhet, när jag ser och hör dig, tror
jag ibland att du skulle kunna befria mig och lösa mig ur detta
tillstånd och gifva mig den lifskraft, som fattas mig -- men när jag är
skild från dig, komma tviflen tillbaka med tiodubbel styrka, och jag
erfar ett slags ursinnigt begär att rifva sönder, sarga, trampa ned alla
de frön, ur hvilka min och din lycka skulle kunnat spira upp. Men du
tror mig inte, jag analyserar mig själf, lägger mig blott och bar under
dina händer på dissektionsbordet -- och du säger: Komedispel. Lögn! Hvad
du här visar mig är icke dina verkliga innanmäten. Detta hjärta är icke
ditt hjärta, denna hjärna, dessa lungor icke dina. Ditt inre är på helt
annat sätt sammansatt -- Buona notte! Som du behagar, då!

Den kväfda smärta och bitterhet och den känsla af egen svaghet, som låg
i detta utbrott, var det, som hade gripit Alie så djupt, och som kom nya
strängar att röra sig inom henne.

I förening med Rikards anklagelser mot honom, ja, med själfva känslan af
Rikards öfverlägsenhet som karaktär framkallade de hos henne något af
det bästa och djupaste i hvarje kvinnas kärlek, något af moderlighet.
Och hela hennes varelse genombäfvades af den innerlighets- och
ömhetskänsla, som kanske har djupare rötter i kvinnans väsende än den
blott erotiska lidelsen.

På aftonen stod hon med Aagot på terrassen utanför hotellet och
betraktade kampagnan, som utsträckte sig under deras fötter oändlig och
hemlighetsfull i månskenet. Längst bort mot horisonten glimmade en
ljuscirkel, som tecknade den eviga stadens konturer.

Aagot hade aldrig synnerligt lifligt uttryckt någon förtjusning öfver
Italien, och Alie förvånades därför att nu höra henne utbrista: Å, när
jag tänker på, att det är sista månskenet här, och att vi snart ska vara
hemma igen blir jag helt förtviflad.

Hvad, Aagot, du längtar inte hem. Är det möjligt?

Längtar du hem? frågade Aagot och såg henne oväntadt i ögonen.

Nej. Jag reser inte hem.

Det gör du rätt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte måste.

Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, föräldrar, ditt
vackra hem, allt.

Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du
har?

Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.

Du vet mycket väl, att du har det alltsammans. Det är alltihop mer ditt
än mitt -- alltihop. Gossen, svärmor, också Rikard -- du är mycket mer
för dem, än jag. Jag kunde dö och allt skulle gå på samma sätt -- du
öfverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, någon af
oss.

Alies egna tankar! Var det möjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern
och dottern, hon kände denna samma tomhet och saknad som hon, den
ensamma, utan familj och hem! Samma förtviflade känsla af att icke ha
någon, som är allt för en, och som man själf kan vara allt för.

Jag förstår inte, Aagot, hur du kommit på sådana tankar.

Nej, du förstår inte, för du är van att betrakta mig som en själlös
docka utan känsla -- så betraktar ni mig alla. Aagot, hon är nöjd med
allting -- Aagot, hon är alltid lika glad. Ja, sådan har jag varit. Men
jag har lärt och sett åtskilligt på den här resan, som kunde vara bättre
att inte ha tänkt på. Svenskarne kan inte älska.

Hvad är det du säger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer åt dig i
kväll. Månskenet gör dig sentimental.

Vill du kanske påstå, att Rikard kan älska, utbrast Aagot och hennes
hvita kinder färgades plötsligt. Har han kanske en enda dag, en enda
timme omgifvit mig med en sådan ömhet, ett sådant, obeskrifligt något af
-- hvad ska jag säga -- erotik, passion kanske -- jag vet inte hvad --
men så, som Serra varit med dig. Å, tror du inte, att jag sett och känt
skillnaden? Rikard och jag ä som två gamla farföräldrar med hvarandra --
men jag är inte längre nöjd med det, jag är ung, jag, som du, jag är
också vacker, jag vill också ha något af det där, som är lifvets poesi
och lycka.

Ovanan vid att uttrycka sig så varmt framkallade en stark sinnesrörelse
hos Aagot. Hon till hälften blygdes öfver sina ord, till hälften
berusade sig själf med dem, hennes kinder flammade högröda och hennes
ögon glänste, såsom Alie aldrig sett förr.

Men, käraste Aagot, jag tror det är ditt eget fel. Så vidt jag vet, har
du heller aldrig visat Rikard någon riktig ömhet.

Nej, det är sant. Jag var uppfostrad i de idéerna af mamma, att kvinnan
skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig förälskad; hon skulle
vara kylig och kysk, på det sättet skulle hon bättre bevara mannens
kärlek. Och så var jag så kylig och så kysk, så rent af motvillig mot
alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade på mig -- och
nu, när jag tvärt om -- hon fick gråten i halsen och hade svårt att få
fram de sista orden -- nu kan jag hela dagen brinna af längtan efter en
smekning -- men han -- han vänder mig ryggen och sofver -- eller tänker
på något annat.

Nu bröt hon ut i gråt med ansiktet mot Alies axel.

Ja, på det sättet kastar vi kvinnor ofta bort vår lycka, sade Alie. Vi
törs inte vara ömma och hängifna -- vi vill bara ha, men inte ge. Aagot!
sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt såg henne in i ögonen med
uttrycket af ett stärkande beslut. Ska vi komma öfverens om att lägga
bort den där s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.

Hur? frågade Aagot och torkade tårarna samt försökte le, redan full af
blygsel öfver sitt utbrott.

_Du_ ska låta Rikard se dig såsom jag sett dig nu -- du ska säga honom
allt hvad du sagt mig -- och jag tror, att du ska återvinna honom. Jag
-- ja, jag vet nog, hvad jag ska göra.

Du reser till Genova?

Ja.

Och han har inte friat till dig?

Nej. Och det behöfs inte häller. Jag ska ge honom hela min kärlek, hela
min hängifvenhet -- jag ska vända ut och in på mig för att ge honom
hvarje skrymsle af min själ. Men jag ska ingenting begära och inte gå
och vara »stolt» och vänta. Gör detsamma, Aagot, jag ber dig, jag
ålägger dig. Och gör du det inte, förtjänar du inte att vara lycklig och
älskad.

Denna afton hängde sig Aagot med ovanlig ömhet vid sin mans arm, då de
gingo in till sig, men han var förströdd och lade knappt märke till
henne. Följande morgon var hon mycket otålig att igen få tala med Alie
och gick och knackade på hennes dörr strax hon var uppstigen. Hon visste
ej, hvad hon ville säga henne, men hon var så van att rådgöra med henne
om allt, att hon, trots den vaknade svartsjukan, ej fann annan utväg än
att för henne lätta sitt hjärta i det stora bekymmer, som begynte mer
och mer tynga hennes sinne. Då ingen svarade på hennes knackning,
öppnade hon dörren och tittade in. Redan utgången! Men hvad -- hennes
koffert var ju borta! Med detsamma fick hon ögonen på ett bref,
adresseradt till Rikard, som låg framme på bordet. Hon tog det, tvekade
ett ögonblick, i det alla hennes instinkter af snäll och väluppfostrad
flicka och klanderfri hustru uppreste sig mot den handling, hvartill
dock svartsjukan omotståndligt dref henne -- bröt brefvet med darrande
händer och läste: Jag reser till Genova och ber dig att lämna mig i
fred. Kom ihåg, att intet ger dig rätt att ingripa i mitt lif, men den
minsta finkänslighet borde tvärt om förbjuda dig att blanda dig i mina
förhållanden och att döma öfver mig. _Jag_ sätter åtminstone blott min
egen lycka på spel.

Aagot gick direkt till Rikard och räckte honom brefvet.

Du har läst det? frågade han, sedan han genomögnat det.

Ja.

Och -- hvad -- hvad är ditt intryck?

Att det är godt att hon rest, sade hon och lade armarna på hans axlar.
Nu har du bara mig -- men du ska få se, att jag ska bli mycket mer för
dig nu, när hon inte alltid står liksom emellan oss och trycker ner mig
med sin öfverlägsenhet. Nu ska jag bli allt, allt för dig.

Det grep honom en känsla af pinande tomhet vid dessa ord. Det vore tusen
gånger bättre, om hon vore likgiltig som förr -- men att hon nu, i detta
ögonblick, kom och liksom begärde ömhet af honom -- att det vaknat hos
henne en önskan att blifva mer för honom än förut just nu, då han
bittert kände, att hon intet kunde vara, och då hans själ var sårad till
döds af Alies grymhet, det var för mycket.

Låt oss framför allt inte bli sentimentala, sade han. Du har varit för
mig allt hvad jag begärt och önskat.

Och han vände sig bort och lämnade henne.




X.


Tåget närmade sig Genova och den entusiasm, som hittills hållit Alie
uppe, började sjunka. Om han dock, när allt kom omkring, icke skulle bli
glad att se henne! Kanske skulle hon genom sin ankomst blott sätta honom
i svårigheter.

Hon tröstade sig med tanken, att hon endast kom för att hindra duellen.
Denna fara en gång afböjd, kunde hon ju strax lämna honom igen.

Hon tog en droska och for till det hotell, där hon förut bott med Aagot
och Rikard, och där man kände igen henne. Hon öfverlade med sig själf,
om hon genast borde sända bud till Serra och säga, att hon var kommen,
men en obestämd oro för att han då ännu en gång skulle kunna motsätta
sig hennes plan kom henne att besluta sig för att handla på egen hand.
Han skulle öfverraskas med att finna henne redan inflyttad hos hans
tant, innan han visste någonting.

Följande morgon vid 11-tiden begaf hon sig alltså till Via Nuova, denna
trånga, mörka gata, där hvarje hus är ett museum, hvarje portal ett
konstverk, hvarje gård ett arkitektoniskt praktstycke, och där tvärs
igenom gårdarna skymta ständigt blomstrande terrasser med utsikter öfver
hafvet. Hon kom till Palazzo Serra och gick in med en beklämd känsla af
ett oändligt afstånd mellan invånarna här och den lilla obetydliga
flickan i sin grå resklädning, som gick att söka en underordnad plats
hos en medlem af familjen.

Betjänten vid dörren ville visa henne bort under förklaring att det ej
var förevisning i dag. Hon svarade med skygg röst, att hon sökte
markisinnan, gaf sitt visitkort och bad betjänten säga att hon var den
dam, som markis Andrea rekommenderat markisinnan i somras i Nervi.

Betjänten kom snart tillbaka och införde henne i en stor kall salong med
få möbler, marmormosaikgolf och marmorbord samt stela, obekväma divaner.
Här fick hon vänta länge, och som hon redan var frusen, när hon kom, då
Genovas gator i dag piskades af en häftig nordanvind, som gjorde att man
nästan icke kunde komma fram om gatuhörnen, isade henne nu det gamla
palatsets kyla så, att rysningar gång på gång gingo igenom henne, och
hon fruktade att hon förkylt sig och skulle insjukna. Hu, att ligga sjuk
här, det skulle vara förskräckligt! Modet började svika henne. Dessa
palats, hvilka synts henne en så härlig tillflyktsort under
sommarvärmen, de voro dock egentligen mycket otrefliga att bo i. De hade
plötsligt förlorat hela sitt behag för henne. Proportionernas ädelhet,
liniernas renhet gladde ej mer hennes öga, hon tänkte, att ett visst
litet hemtrefligt rum fyra trappor upp vid en viss gata i Stockholm,
öfverfylldt af banala möbler och väl ombonadt mot alla vindar, var dock
tiotusen gånger angenämare att lefva lifvet i än detta iskalla palats.

Ändtligen blef hon införd till markisinnan, som satt i ett kabinett med
ett slags pall med varma kol under fötterna samt i knäet en liten
stenurna med het aska för händerna. Bredvid henne satt en annan
medelålders dam, som Alie gissade var den amerikanska sällskapsdamen,
som varit hos henne sedan hon blef blind. Båda voro insvepta i schalar
och markisinnan hade sammetshatt på hufvudet och pelsmuddar.

Men Alie hann blott kasta en flyktig blick på dem, ty det fanns en annan
i rummet, som genast ådrog sig hela hennes uppmärksamhet. Prinsessan
Palmi satt där i en låg länstol. Alies hjärta klappade starkt af denna
känsla af beundran blandad med svartsjuka, som denna undersköna dam
ingaf henne. Ja, ty hon var underbart vacker, hon syntes Alie
öfverträffa alla de idealbilder af kvinnlig skönhet, hon sett i
gallerierna. Hon var klädd i en morgondräkt af brun sammet, garnerad med
pälsbräm. Klädningen var uppdraperad öfver axlarna som på de antika
statyerna af romerska matronor och lämnade halsen fri -- en hals af
klassisk form, tvärskuren, kraftfull i linierna och med en yppig
rundning. Hela gestalten var för öfrigt den äkta romarinnans, hög och
fyllig. Håret, det egendomligt rödbruna, Tizianska håret, hängde i en
pung i nacken, ögonen, aflånga, stora, rödbruna äfven de, släpande och
ändå stråliga, riktade sig kritiskt granskande på Alie, som kände sig
egendomligt förringad under denna blick. Hennes skönhetssinne var alltid
färdigt att beundra det som var vackert, men här var det på samma gång
en stolthet i hållning, en fulländning i toalettens minsta detaljer,
något af så utpräglad »grande dame» i hela personligheten, att Alie
tyckte sig stå inför ett väsen af annan art än hon själf, och kände sig
så imponerad, att hon skulle velat kyssa hennes klädningsfåll, och på
samma gång så förödmjukad, att hon velat gråta öfver sin egen ringhet
jämförd med den kvinna, med hvilken _han_ var van att lefva i dagligt
förtroligt umgänge.

Det är alltså ni, som min nevö talade om, sade markisinnan. Ni ska vara
mycket språkskicklig och skulle ha lust att stanna i Italien -- min nevö
kände visst egentligen en bror eller kusin till er -- jag vet inte om
han har sett er själf -- men era släktingar hade sagt, att de skulle gå
in på att lämna er i Italien, om de kunde finna ett godt hem åt er --
var det inte så?

Alie nickade tyst; hon förstod att så borde det låta. Men på samma gång
kastade hon en skygg blick på prinsessan, undrande hvad hon tänkte om
djärfheten hos den svenska flicka, på hvilken hon varit svartsjuk. Ty
att det varit svartsjuka och ej blott fruktan att hennes svåger skulle
göra en mesallians, att denna stolta, furstliga skönhet älskade samma
man som hon, det hade Alie genast trott sig uppfatta af den blick,
hvarmed hon granskade henne.

Markisinnan bad mrs Howard att gifva Alie en bok.

Vill ni göra mig det nöjet att läsa ett litet stycke för mig, sade hon
med ett vänligt småleende. Jag vill gärna höra er röst -- och ni har ju
inte sagt ett ord ännu.

Hon lät henne pröfva både franska, tyska och engelska.

Det är förvånande, sade hon, ett så godt uttal på alla språk. Det sätter
jag särskildt värde på -- jag kan inte tåla, att man rådbråkar ett
språk. Och en mycket behaglig röst också, inte sant, Lætizia?

Alie visste dock med sig, att hon ej läst med mycket uttryck, och att
hon darrat betydligt på rösten.

Nu vill jag också ha den glädjen se er, fortfor den vänliga markisinnan,
ty jag är inte alldeles blind, ser ni -- jag kan ännu se lite på mycket
nära håll, gud vare lof. Vill ni inte komma närmare.

Mrs Howard vinkade åt henne att böja sig fram öfver stolen, och
markisinnan klappade henne på kinden.

Carina, eh! sade hon. Men så ung! Bara ni kan trifvas med mitt stilla
lif.

Alie kände hela denna granskning och utställning af sin person och sina
resurser inför den stumt iakttagande prinsessan som en outhärdlig
förödmjukelse och var hvarje ögonblick färdig att brista ut i gråt.

Är det således afgjordt? frågade markisinnan. Jag kan bara säga, att jag
ska bli mycket glad, om ni vill komma till mig. Vill ni kanske be er
kusin -- eller svägerska -- den damen, som ni är med, att komma hit, så
ska jag göra upp allt med henne.

Alie förklarade brydd, att hon skilts från de sina i Roma och kommit
ensam till Genova.

Ensam! Och hvar bor ni här?

Jag tog in på samma hotell, där jag varit tillsammans med de mina och
där de kände mig. Min -- fosterbror var sjuk och därför kunde de inte --

Hon talade ifrigt, kännande instinktivt nödvändigheten att urskulda sig
för ett steg, som hon visste här skulle betraktas som mycket opassande.

Ja, kvinnan har ju samma fria ställning i de nordiska länderna som hos
oss i Amerika, sade den gamla markisinnan, som också tycktes finna en
ursäkt nödvändig inför sin nièce. De ä inte bundna och öfvervakade som
här -- Andrea berättade mig flera intressanta exempel härpå.

Nu lät prinsessan för första gången höra sin röst -- en djup, fyllig,
rik alt sådan som Alie genast tänkt att denna ståtliga varelse måste
hafva, och sade: ja, det där är ju mycket bra, om de unga flickorna
också ä uppfostrade så, att de inte missbrukar en sådan frihet.

Alie kände udden i anmärkningen och rodnade starkt.

Jag måste dock för min del säga, fortfor prinsessan, att jag, som ung
flicka, inte skulle velat veta af denna frihet, äfven om den erbjudits
mig. Jag tycker man är så lycklig, så länge man har någon, som vakar
öfver en och vårdar sig om en -- det gör lifvet så torrt och kallt att
lefva på eget ansvar.

Ja, det är en så olika uppfattning, inföll markisinnan förmedlande. Men
vi förstår hvarandra, signorina mia. Jag hör också till dem, som väckt
horrör i Italien genom min själfständighet. Emellertid bör ni dock inte
längre bo kvar ensam på hotellet utan hellre flytta hit med detsamma, om
ni tror er kunna bli nöjd här. Villkoren --

Låt oss inte tala om det. Jag önskar ett hem här, inte en plats, inföll
Alie med häftighet.

Godt, godt, som ni vill.

Men det kan väl inte gå an, invände prinsessan. Min tant skulle då
alltid genera sig för att besvära er -- hon önskade en aflönad
föreläserska, som hon betalar 100 l. i månaden -- var det inte så, tant?

Alie kände sig öfvertygad om att prinsessan gjorde detta för att gifva
henne en underordnad ställning i huset, och hon beslöt att ej låta sig
förödmjukas.

Jag har aldrig haft någon aflönad plats och behöfver det inte, sade hon
med låg, men fast röst. Men däremot har jag i många år varit hos en
äldre dam, som inte är min släkting -- jag har ingen släkt mer, jag har
mist alla -- och hos henne tror jag nog att jag vetat att göra mig
nyttig utan att önska någon annan lön därför än lite vänlighet och
välvilja, som man så väl behöfver, när man är ensam.

Tårarna trängde vid dessa ord ända fram i hennes ögon och stämman blef
sväfvande.

Och det ska ni få, var säker på det, sade hjärtligt markisinnan. Herre
gud -- kyss mig, barn, -- hon är ju allt för söt. Jag tycker redan jag
håller af henne. Och vill du inte ge henne handen, Lætizia, du ska också
bli vänlig mot henne, det är jag säker om.

Men den fina, juvelgnistrande hand, som på denna uppmaning räcktes
henne, var kall och stel.

Mrs Howard! Vill ni kanske visa signorinan hennes rum. Ni vet -- röda
kabinettet och det lilla sofrummet innanför. Vi ska låta sätta in ett
skrifbord sedan, så att ni får ett trefligt arbetsrum. Men nu får min
kammarjungfru strax följa er till hotellet och taga reda på era saker.

Den amerikanska damen förde henne in i ett stort rum med tillslutna
persienner. De hade gått genom ett par korridorer och Alie hade ej lagt
märke till väderstrecken, men hon hade nu ett litet hopp, att rummet låg
åt sol- och hafssidan. Men nej, hennes följeslagerska öppnade
persiennerna på glänt och hon såg intet annat än en mur midt emot. Samma
kalla, ödsliga intryck, samma möbeltomhet, som i salongen!

Är ni nöjd? frågade markisinnan, då hon kom tillbaka. Alie böjde stum på
hufvudet, under det tårarna stodo henne i halsen.

Jag ska inte öfveranstränga er, fortfor vänligt den gamla. Ni är ung och
behöfver naturligtvis lite förströelse. Jag åker ut hvar dag, när det är
vackert väder, och då kan ni alltid följa med, när ni vill. Och om ni
någon gång har lust att spatsera, så kan ni göra sällskap med mrs
Howard, som går i bodar ibland.

Alie försökte att visa sin glädje öfver dessa rikliga tillfällen att
komma ut och förströ sig. Hon fick kammarjungfrun med sig och gick till
hotellet, och innan hon ännu fått tid att tänka sig in i det, var hela
flyttningen gjord, och hon stod i sitt kalla, mörka rum och gned sina
händer samt stampade med fötterna, ur stånd att tänka på något annat än
att hon frös, frös så som hon aldrig gjort i hela sitt lif. Hon var
färdig att brista i gråt, då hon såg på sina händer, sina små, hvita
händer, som nu voro svullna och röda. Hon var gridelin i ansiktet och
fötterna kändes som blyklumpar. Hon hade sprungit upp och ned i rummet,
medan hon sysslade med sin packning, men utan att lyckas värma sig.
Sätta sig ned och företaga sig något var ej att tänka på. Och hon
föreställde sig hur den vinter skulle bli, som hon nu måste stanna här.
Instängd mellan dessa dystra murar, aldrig frihet att gå ut ensam! Kom
det öfver henne denna omotståndliga frihetslust, som ibland där hemma
brukade drifva henne ut på ändlösa ströftåg uppåt de södra bergen, bort
åt Kungsholmen och Djurgården så att hon ofta ej kom hem förr än i
mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att gå med mrs Howard i
bodar. Hon med sina oregelbundna, själfsvåldiga vanor, sitt utvecklade
själfständighetssinne, hon insnörd i den etikett, som stänger den
italienska flickan från lifvet, hon öfvervakad, ledsagad, vaktad, som
icke en tioårig skolflicka hemma. Ty hon förstod nog att markisinnan,
trots sin amerikanska uppfostran, dock med åren blifvit tillräckligt
mycket italienska för att ej mena så mycket med den frihet, hon sade sig
vilja uppmuntra.

Och Andrea! Hvad kunde hon väl under dessa förhållanden vara för honom?
Kunde de ens någonsin träffas ensamma, skulle hon ens få mottaga honom i
sitt rum, få gå ut med honom? Troligtvis aldrig. Så vida hon ej ville se
honom i hemlighet, utsätta sig för förödmjukelser, gifva den stolta
prinsessan rätt i sina antydningar om en missbrukad frihet. Å, detta var
henne det pinsammaste af allt -- att denna kvinna, som hon tyckte stod
så högt öfver alla, hon sett, och som _han_ beundrade och höll af som en
syster -- att hon skulle se på henne med denna föraktfulla blick,
betrakta henne såsom en underordnad person af tvifvelaktig karakter, en
simpel löntagerska med anstrykning af äfventyrerska. Hur hon skulle
önskat kunnat säga henne i ansiktet: jag skulle kunnat bli prinsessa
Palmi liksom du, om jag velat det. Men jag har försmått att begagna min
makt öfver honom till att skaffa mig den ställning, som du skulle
respekterat, och visste du allt, skulle du kanske ha lite mer aktning
för mig.

Hvilken oerhörd dårskap hon hade gjort! En våldsam hemlängtan grep
henne. Å, den som nu sutte i soffhörnet vid skymningsbrasan hos den kära
gamla, med téköket på bordet och pratande riktigt af hjärtans lust,
medan bjällrorna klingade utanför på gatan och snöstormen yrde utan att
göra annan verkan än att öka hemkänslan i det varma rummet.

Vid denna tanke kunde hon ej motstå längre; hon brast ut i stormande
gråt. Och när hon en gång börjat därmed ville hon aldrig sluta, det var
en vällust att få gråta ut riktigt åtminstone!

Hur ensam hon kände sig. Och hur hopplös var hennes sorg! Ty om hon nu
följde sin ingifvelse, om hon gick till markisinnan och sade: jag kan
inte stanna, jag har fått bref från de mina, att jag behöfs hemma -- det
kunde hon ju göra -- och så fort till tåget och tillbaka till Frascati
-- om hon också gjorde detta, så visste hon ju, att ingen frid i alla
fall fanns för henne i det gamla hemmet. Hon visste ju, att den lycka
och trefnad, hon utmålade sig där, var en förfluten lycka. Ty aldrig mer
kunde hon sitta med sinneslugn i sitt gamla soffhörn med fötterna
uppkrupna och armbågarna på knäna, pratande så där af hjärtans lust,
aldrig mer så där öfverdådigt muntert leka och rasa med parfveln, aldrig
mer tala förtroligt och fritt med Rikard, medan han låg på rygg på
soffan uppe hos dem -- allt det var nu förändradt, Rikard var förälskad
i henne och hon hade djupt sårat honom -- Aagots svartsjuka var väckt
och därmed var det förhållandet brutet -- och hon själf, framför allt
hon själf var så förändrad att hon ej mer hade fotfäste någonstädes. Det
var detsamma hvart hon reste, hvar hon lefde -- ingenstädes frid och
lugn mer! Ty hennes lif hade fallit ur sitt sammanhang i samma stund som
det, som skulle utgjort lifvets högsta lycka och djupaste innehåll hade
kommit till henne i en form, som ej tillfredsställde hennes naturs
starkaste kraf.

Andrea hade varit ute och kom först hem fram på eftermiddagen.
Prinsessan Palmi hade låtit säga att hon önskade få tala med honom, då
han kom. Han trädde in till henne med sin vanliga min af älskvärdt
galanteri och frågade skämtsamt, hvad hans nådiga svägerska nu hade
uppfunnit för en befallning att glädja sin trogne tjänare med.

Men han märkte genast, att hon var starkt upptagen af något, som oroade
och misshagade henne.

Jag ville bara fråga dig, om det skett efter öfverenskommelse mellan dig
och henne eller om det varit ett infall af henne själf, började hon.

Hvilket? Hvad? Jag begriper inte ett ord.

Ty om det varit en öfverenskommelse mellan er, så vill jag säga, att du
inte handlat så lojalt mot mig, som jag är van att vänta af dig. Det är
i alla fall i mitt hus hon kommer och jag kan, för min tants skull, inte
undgå att ta emot henne hos mig. Jag tycker inte att det hade varit för
mycket, om du först hade frågat mig, om jag ville taga emot denna
främmande person i familjekretsen.

Hvad i guds namn ska allt detta betyda. Hvem talar du om? utbrast han,
häftigt upprörd af den aning, som sade honom hela sammanhanget.

Du vet således verkligen inte af det? Nå, i så fall hade jag rätt i att
taga henne för en riktigt intrigant liten äfventyrerska. Så vet då, att
din vackra svenska flamma från Nervi nu är installerad hos min tant
nästan som dotter i huset.

Andrea visste ej hvad som försiggick inom honom i detta ögonblick. Det
var på en gång glädje, triumferande, jublande glädje öfver att hon vågat
detta för hans skull och missnöje öfver den obehagliga belägenhet, hvari
hon försatt honom. Ty å ena sidan ville han icke kränka sin svägerska
och stärka hennes misstankar genom att allt för varmt taga Alies parti,
å andra sidan måste han ju dock rättfärdiga henne i prinsessans ögon.
Och han förutsåg en hel kedja af svårigheter och förvecklingar, men på
samma gång tyckte han, att han ville falla på knä och tacka henne för
hvad hon gjort.

Nå -- jag tror du är häpen själf öfver en sådan djärfhet, sade
prinsessan, som med sina stora, släpande, guldskimrande ögon betraktade
honom, där han gick upp och ned i rummet, talande och gestikulerande för
sig själf.

Han tvärstannade och lyfte upp hufvudet med en frågande min, liksom
väckt ur en dröm.

Hvad -- djärfhet! -- Han återkom till full besinning och svarade leende:
min bästa Lætizia, hvad din fantasi kan skena i väg. Hvad är det nu för
märkvärdigt i allt detta? Jag hade i Nervi föreslagit signorinan platsen
hos min tant, hon afslog den, och jag fann därför ingen anledning tala
med er därom. Nu har hon förmodligen kommit på andra tankar, och den
omständigheten, att hon inte meddelat sig med mig härom, tycker jag inte
är något så märkvärdigt. Jag hade ju inte vidare med saken att göra, hon
har vändt sig direkt till min tant, det var ju i själfva verket det mest
passande.

Strax därefter kom Andrea ned till markisinnan, gratulerade henne till
att ha funnit hvad hon önskade och åhörde småleende hennes loford öfver
den unga flickan.

Det gläder mig, att du tycker om henne, efter det är jag, som hittat på
att föreslå det. Hvar är hon -- jag ville gärna göra henne min visit.

Jag ska skicka efter henne.

Nej, förlåt, bästa tant -- börja inte med att behandla henne så! Kom i
håg, hon är uppfostrad som en amerikanska -- låter du henne inte ta emot
visiter i sitt eget rum, ska hon känna sig riktigt förnärmad.

Nå, som du vill. Hon har fått röda kabinettet till sin salong.

Alie låg ännu på soffan och snyftade, då hon hörde en kort, snabb, lite
nervös knackning på sin dörr. Hon kände den så väl. Tårarna tvärstannade
och hjärtat stod liksom stilla af väntan. Hon kände som om hon ville
kväfvas af en blandad känsla af hopp, lycka, ångest och blygsel -- ja,
blygsel, kvinnlig blygsel öfver, att hon varit mer trofast och mer stark
än han -- att hon hållit fast, när han velat släppa. Och hon kände, att
om han ej visade sig glad öfver, att hon kommit, om han än en gång bad
henne resa, så vore hon färdig att springa ut genom fönstret.

Då intet svar kom på hans knackning öppnade han dörren och trädde in.
Hon satt till hälften upprätt i soffan och höll ännu näsduken för halfva
ansiktet, i det hon dock blickade upp mot dörren.

Han såg i ett ögonblick, att hennes ögon voro svullna af gråt, att
hennes hår var i oordning, som då man borrat hufvudet in bland kuddar
samt att hon blifvit mager, med något långdraget i ansiktet och halsen,
som skadade hennes utseende, men som grep honom djupt och kom liksom en
ny lifskälla af ömhet att på ett ögonblick kvälla fram inom honom. Han
var med ett språng framme vid soffan, ryckte upp henne och tryckte henne
intill sig i ett tätt, andlöst famntag. Hon slöt ögonen och blef länge
liggande orörlig på soffan med armarna fast lindade omkring honom och
sin mun mot hans under en känsla af att hon vore färdig att dö i en
obeskriflig vånda af lycksalighet.

Solen hade gått ner och det hade blifvit skumt i rummet, då de reste sig
upp, ännu med armarna om hvarandra, ännu under intrycket af en
berusning, som gjorde dem ur stånd att tänka på något annat, än att de
nu egde hvarandra helt, att all längtan, all smärta upplösts i en
fullkomlig lycka. Under ett omotståndligt behof af luft och rörelse drog
han henne med sig ut genom en korridor ut på det platta taket af en
lägre afdelning af byggnaden. Här fann hon nu för första gången sedan
hon kommit in i palatset den utsikt öfver hafvet, som hon drömt sig. De
stodo på en af dessa härliga, öppna loggier, som utgöra den italienska
byggnadsstilens största behag; ett stort fajansgolf, omgifvet af ett
järnstaket, kring hvilket kamelior och rosor stodo garnerade i full
blom, under dem hela staden med alla sina skinande hvita palatser,
hamnen med sina hundratals fartyg, hafvet med sin obegränsade horisont,
alltsammans glödande med denna varma, plötsligt uppflammande och strax
bortdöende rodnad, som följer solnedgången i södern.

Här kändes det ej längre kallt, emedan muren bakom dem skyddade mot
vinden, och den röda belysningen öfver alla föremål gaf tvärt om
illusionen af full sommarvärme.

Och här återfann Alie igen sitt älskade Italien, det Italien, som icke
längre var för henne blott den evigt blå himlens land, som alla nordbor
drömma om, utan ett land, där det äfven kan vara kallt och mörkt, där
man äfven kan misströsta och förtvifla, men som, dock först sedan man
lidit sig in i det, kan bli en kärt, som vore det ens eget land,
förflyttadt under ett lyckligare luftstreck. Och liksom man mera älskar
den som skänkt en lyckan, än den som gifvit en lifvet, mera sin make än
sin mor, så hade Italien nu blifvit hennes hemland i djupare mening än
någonsin Sverge varit det. Hon hade återfunnit sammanhanget i sitt lif.




XI.


Min hustru, hviskade Andrea. Han kallade henne så nu och hon lät honom
säga det, det klingade så ljuft i hennes öron. Men inom sig visste hon,
att hon nu mindre än någonsin ville blifva det. Det var hon, som hade
kommit till honom, hade hon ej gjort det, hade hon kanske aldrig
återsett honom, och hon var glad öfver att hon gjort det. Men för intet
pris ville hon vinna några yttre fördelar därpå. Gifta sig med honom,
binda honom olösligt vid sig för hela lifvet, mottaga de offer detta
skulle medföra för honom -- det kunde hon endast göra, om han en gång
sökte upp henne, om han kom till henne och sade: jag _har_ redan brutit
med allt för att ega dig.

Men så länge han endast sade: jag är beredd att offra allt, hela min
ställning, hela min framtid, om du vill bli min hustru, så länge
upprepade hon åter och åter sitt nej.

Men hon begynte emellertid trifvas väl i sitt nya hem. Markisinnan
bemötte henne med så mycken vänlighet och förtroende, att hon endast led
af att behöfva föra henne bakom ljuset med afseende på sitt förhållande
till Andrea. Men snart beslöt han sig för att till hälften inviga tanten
i deras hemlighet, för att de skulle få mer tillfälle att vara ostörda
tillsammans. Han sade henne, att de voro sins emellan förlofvade och
tänkte på att gifta sig, så fort han kunde skaffa sig någon ställning,
som satte honom i stånd därtill. Markisinnan skänkte dem sin fulla
sympati. Hon hade inga aristokratiska fördomar, var själf dotter till en
self-made man och trodde att det skulle vara en lycka för Andrea, som
hon höll hjärtligt af, om han genom omständigheterna blefve tvingad in i
någon bestämd verksamhet. Hon gaf de unga all den frihet de skulle haft,
om de varit ett amerikanskt förlofvadt par, tillät Andrea att hvarje dag
tillbringa flera timmar i Alies rum och var med i hemligheten, då de
stämde möte ute för att gå ut och promenera. Som öfre våningen icke fick
ana något, införde hon som sed att Alie gick ut ensam, när hon ville,
blott hon icke blef ute efter solnedgången.

Herre gud, flickan är ju van vid att röra sig fritt, sade hon på
prinsessans invändningar. Inte kan jag tvinga henne att gå skridt för
skridt med mrs Howard -- det är nödvändigt för hennes hälsa att hon får
taga sig motion.

Emellertid öfverlämnade sig de unga fritt åt alla förälskades små
glädjeämnen.

Det var en ständigt ny lycka i detta att veta sig tillhöra hvarandra
helt och att så småningom mer och mer taga hvarandra i besittning. Han
hade i sin förälskelse så många af dessa små barnsligheter, som utmärka
starkt erotiska naturer, och som mildra lidelsen med en lekfull
glädtighet. Han dyrkade hvarje tum af hennes personlighet, doften af
hennes hud, hennes andedrägt, alla hennes åtbörder, hvarje tonfall af
hennes stämma, hårets fall -- ja, äfven hennes små brister, såsom en
guldplomb i en tand, ett litet märke på kinden, en ovana att sitta
hopkrupen, ett litet gungande med höfterna, när hon gick -- allt iakttog
han och allt var han förälskad i. Han kände hennes doft på hvarje
klädesplagg, hon nyttjat, samt röfvade alltid hennes näsdukar, handskar
och schaletter. En silkesschal, som hon ofta burit under sommaren, tog
han med sig upp på sitt rum och svepte in sig i den om natten. Det var
hans glädje att taga ned hennes hår, kamma det och böja det i ringlar
kring fingrarna, samt sedan försöka olika sätt att lägga upp det.

Kom det då någon oväntadt och knackade på dörren, hade hon ett sätt att
blixtsnabbt vrida upp det igen, så att det såg vackrare ut än någonsin,
med små lockar lösgörande sig här och där bakom öronen och vid
tinningarna.

Sutto de tillsammans i soffan med armarna om hvarandra och Alie begynte
tala, berätta eller fråga något, bad han henne ofta vara tyst, det
störde honom att tala, han ville sitta stilla och bara njuta af att
känna henne så tätt intill sig, lyssna till hennes hjärtas slag, insupa
hennes andedräkt. Detta var honom sysselsättning nog för flera timmar.

Men Alie kände i allt detta något annat än den personliga kärleken till
honom. Det var äfven denna allmänna kult af kvinnan, af allt det som är
specifikt kvinnligt, af allt det sexuelt tilldragande hos det motsatta
könet. Det var en sinnlig vällust däri, som förskräckte henne och
utmattade henne, hon kunde ej hålla ut att lefva i denna ständiga
excitation och försökte därför att lösgöra sig, resa sig, företaga sig
något, förströ sig, finna på en gemensam sysselsättning. Men då hon
föreslog att gå ut eller att läsa något, förebrådde han henne att hon
ville förstöra deras lycka.

Läsa, gå ut, det kan du göra med hvem som helst, lefva kan du bara med
mig. Och när man älskar hvarandra lefver man blott när man håller
hvarandra så tätt sammanslutna, att man liksom andas med samma lungor,
att bägges hjärtan klappa med samma pulsslag. Det är för mig kärleken.

Hon gaf vika och satt stilla, men hon var ej i stånd att på detta sätt
öfverlämna sig åt ögonblicket, hon kunde ej hindra sin hjärna att
arbeta, och hon grubblade oaflåtligt på ett medel att knyta honom fast
vid sig på ett mer personligt sätt, att egga hans intressen, drifva
honom till att utveckla sina rika anlag och vilja något i lifvet. I
samma mån som hon hängaf sig mer helt åt denna kärlek, kände hon ett
behof att göra den till medel, icke blott till mål, medel till att föra
dem båda framåt till en rikare, mänsklig utveckling. Hon kände, att
endast på så sätt kunde den blifva bestående, att så länge hans kärlek
blott var ett vällustigt njutande, hade den ej den lifskraft, som bär en
öfver lidelsens period med dess eggelser och retelser in i den verkliga
lifsgemenskapens trygga hamn. Hennes oaflåtliga sträfvan var därför att
tränga in i hans tankar, att ana och gripa i flykten hvarje stämning,
som flög igenom honom, att uppmuntra allt det som bar lifskraft i sig
och att sympatisera äfven med det, som ej egentligen var henne
sympatiskt. På detta sätt ville hon göra till verklighet hans lekfulla
smeknamn: anima dell' anima mia = min själs själ.

Hvad tänker du på? frågade hon honom ofta, då de sutto tysta tillsammans
med armarna om hvarandra.

Jag tänker inte, svarade han vanligen. Jag känner dig -- det är allt. --
Och hvad tänker du på?

Jag tänker mycket, jag, i stället, svarade hon. Jag tänker på, att du
ska bli en verkligt stor skald -- jag arbetar i tankarna på ditt stora
historiska epos. Nu är det länge, som du inte skrifvit på det.

Jag behöfver inte dikta nu mer. Jag lefver. Och när jag inte är med dig,
fantiserar jag bara om dig, om oss -- i stället för att tänka på att
göra vers. Sådant kan vara godt, när man ingen personlig lycka har --

Det tycker inte jag. Jag tycker att lyckan -- kärleken -- bör stimulera
hela lifsverksamheten -- utveckla alla gåfvor -- jag har tvärt om
tiotusen gånger mer verksamhetslust nu, än förut.

Hvad verksamhet vill du då ha?

Jag vet inte -- till en början ville jag ha den att sätta dig i gång --
att se dig frambringa något.

Och vet du, hvad jag ville? Jag ville vara mycket rik -- jag ville t.
ex. vinna det stora numret på lotteriet -- 6 millioner -- så skulle jag
göra en hel mängd vackra saker, som vore mer värda än ett helt band
dikter.

Och hvad skulle det vara t. ex.?

Jo, först skulle jag utrusta en vetenskaplig expedition, som skulle gå
på upptäcktsresor till främmande länder för att taga reda på något i
afseende på naturförhållanden riktigt lyckligt lottadt, obebodt land --

Och där ville du stifta ett idealsamhälle?

Visst inte. Tror du jag vill inlåta mig på sådana utopier. Jag vet väl,
att människorna alltid måste kifvas och slåss och stifta dumma lagar
bara det finns tre på ett ställe. Endast parvis kan man lefva lycklig.
Och därför ville jag köpa hela landet för att lefva där ensam med dig.
Tänk, att ligga hela dagen på stranden, i solen, utan kläder -- när vi
ville äta behöfde vi bara sträcka ut handen efter frukter -- inga
omsorger, ingen som störde oss -- bara lefva för att älska hvarandra.

Och hur fort skulle vi då tröttna på hvarandra? sade hon skrattande.

Fort eller långsamt -- det gör ingenting. Kärleken har ingen tidräkning.
Det viktiga är, att den är hel, allt uppslukande, medan den räcker. Det
tilltalar dig inte?

Nej. Jag är en bättre ekonom än du -- om du vore vår Herre, så skulle du
förslösa all den eld, som finnes på bara blixtar och eruptioner -- men
jag skulle spara på den så att den brände med en jämn och värmande låga
hela året om.

Så sa du inte förr. En gång tyckte du om min idé om fjärilarnas
kärleksdag.

Ja, innan jag älskade dig, ja. Det är så lätt att vara slösaktig med
det, hvars värde man inte känner. Nu däremot är jag så rädd för den
tanken att det kan ta slut en dag -- så nu tänker jag bara på att spara
för framtiden.

Det ska i alla fall ta slut en dag.

Det stack henne i hjärtat, då han sade det. Hon kunde ej längre tänka
sig denna möjlighet.

Och om du vill spara, tar det bara slut så mycket fortare. Jag kan inte
med någon halfhet -- bara det som uppfyller mig helt har någon betydelse
för mig. Och bara så länge du är allt för mig, mitt hela lif, mitt enda,
absolut enda intresse -- och så länge du inte lefver, inte andas för
något annat än mig -- bara så länge ska jag älska dig. Försök inte att
dra mig öfver på något annat -- börjar jag att dikta igen t. ex., så
älskar jag dig inte mer -- då är jag helt uppe i det. Låt mig få lefva
bara för dig nu så länge jag kan det.

Denna omättlighet i hans lidelse kom henne att bäfva. Hon visste ju, att
så kunde det icke alltid fortfara, och att om hon ej skulle lyckas att
kringgärda deras kärlek med fastare murar, skulle det hela falla till
grunden en dag.

Därför kan också vår kärlek endast lefva hemlig, fortfor han. Därför har
du kanske gjort mer klokt än du vet, då du inte velat att vi skulle
gifta oss. Jag kan bara älska en älskarinna men inte en hustru. Vet jag
en gång, att det är ett förhållande som skall, som måste vara för hela
lifvet -- ja, då är med detsamma intensiteten borta. Nu kan det ju
hända, att det varar ändå, och då är det så mycket bättre. Men vi har då
åtminstone inte strax från början förstört vår lycka med att tänka: vi
har hela lifvet för oss, vi kan ge oss god ro. Det är som när man kommer
till en stad med mycket konstsamlingar; vet man att man kanske måste
resa därifrån om ett par veckor, tar man det med en sådan ifver, att man
riktigt frossar i konst, firar riktiga orgier i konstnjutning, lär sig
alla taflorna utantill, älskar dem, intränger i konstnärens själ på ett
sådant sätt, att man bevarar minnet däraf för hela lifvet; vet man
återigen, att man ska lefva där alltid, ja, då kan det hända, att man är
lika oberörd af konsten omkring sig, när man dör, som när man först kom
dit. Har jag rätt?

Hon instämde obetingadt, hon var öfvertygad om att hon höll honom
fastare bunden vid sig i frihet än i tvång.

Och dock fanns det stunder, då det smärtade henne att stå så utanför
hans lifs hvardagliga förhållanden, då det sårade henne att han nödgades
förneka henne inför de sina, låtsa som om hon vore honom en alldeles
likgiltig person, då de voro tillsammans i familjekretsen, under det han
då alltid egnade sin svägerska en vördnadsfull och varm hyllning. Och
hon hade ej så lätt att finna sig i den underordnade ställning, hon här
intog. Hon hade hemma varit van att vara föremål för sina kvinnliga
bekantas beundran, och hon plägade alltid vara en hufvudperson, en
medelpunkt, kring hvilken alla samlade sig i deras umgängeskrets där
hemma. Hon trodde då, att hon icke satte det minsta värde härpå. Men nu
kände hon sig dock ofta skygg och beklämd i medvetandet om hur ringa hon
var i denna omgifning.

Och i synnerhet gent emot prinsessan! Hon hade denna slags dyrkan för
henne, som en ung flicka ofta kan ha för en något äldre, henne
öfverlägsen fru, som hon gör till ett ideal, hvilken hon i allt söker
efterlikna. Alie satte ej mer upp sitt hår, valde ej ett band eller en
spets till sin dräkt, utan att tänka på hur prinsessan bar det eller
det, och hon förde sig bättre, lärde det italienska sättet att hälsa,
att komma in i en salong, genom att studera henne. Det var första gången
i sitt lif hon sökt att efterlikna någon. Och hon hade en stor önskan,
som växte nästan till en fix idé: hon ville, att prinsessan skulle veta,
att hon kunde bli hennes svägerska, om hon behagade.

Trots sin sträfvan att alltid inför Andrea visa sig oblandadt nöjd med
sin ställning, trots det att hon lade sig vinn om att ofta upprepa för
honom att hon föredrog denna framför att vara hans hustru, kunde hon ej
öfvervinna vissa stunder af svaghet, i synnerhet då hon tillbragt
aftonen uppe i prinsessans våning och pinats af de förödmjukelser detta
alltid medförde. Och hon kunde då ibland brista ut i gråt inför honom
utan att vilja förklara hvad som bedröfvade henne.

Jag har ju sagt dig det många gånger, att du inte skulle kunna bära
denna ställning i längden, kunde han då säga. Låt oss då hellre välja
den vanliga, banala stråkvägen och gifta oss.

Nej, det var inte det. Men -- nu kom hon slutligen tveksamt fram med
hvad hon hade på hjärtat. Om han bara ville tala med prinsessan om
henne; säga att han älskade henne och att han bedt henne bli sin hustru,
men att det var hon, som inte ville detta.

Han for upp.

Hvad skulle det tjäna till -- det vore ju det orimligaste af allt.
Antingen måste ju vårt förhållande vara hemligt eller också måste vi
gifta oss -- annars blir din ställning här ohållbar. Till tant var det
ju nödvändigt att säga något; men äfven hon, om hon visste att vi ej
egentligen ä riktigt beslutna att gifta oss -- om hon hade reda på allt
-- tror du, att ens hon, som håller så mycket af dig, längre skulle vara
på vår sida. Och nu vill du ropa ut på taken --

Bara till prinsessan --

Till henne minst af alla, svarade han häftigt.

Men -- bara säga att du håller af mig --

Nej, aldrig, säger jag, aldrig! Hvad faller dig in -- till _henne_, just
till henne skulle jag gå och säga -- ah, du förstår ju ingenting af
ställningen -- du har ingen aning om hvad som är den djupaste konflikten
i mitt lif -- om _det_ ej vore, skulle jag inte vara så obeslutsam, som
du funnit mig --

Andrea -- du älskar prinsessan?

Förplumpa inte allt genom att uttala sådana ord. Jag älskar dig, du vet
det -- dig och ingen annan än dig -- men -- känslolifvet kan vara så
underligt sammansatt ibland -- kort sagdt, kom aldrig mer med sådant.

Andrea -- vill du inte ge mig ditt förtroende?

Men jag tror du är förryckt -- jag har inte något förtroende att ge.
Hvad inbillar du dig nu? Kan jag bära till dig och lägga i din hand en
blommas doft -- eller kan jag ta med mig till dig ljudet af en stämma,
som jag hört -- lika litet kan jag berätta dig om något, hvars ljud och
doft inte låter sig gripas, utan som förflyktigar i luften -- förstår
du. Men jag älskar dig, dig, endast dig.

                   *       *       *       *       *

Om söndagarna var Alie fri, ty då tillbragte alltid markisinnan dagen
hos en syster, som också var gift i Genova. Andrea mötte henne då vid
någon spårvagnsstation och de gjorde utflykter tillsammans i
omgifningarna.

Ofta besökte de någon af de villor, som voro öppna för allmänheten, och
gingo timtal omkring i dessa lundar af orange-, citron- och lagerträd.
Eller ströfvade de fram på landsvägarna mellan murarna, som dolde vin-
och olivplanteringarna, samt stannade här och där, då de sågo någon
trädgårdsarbetare sysselsatt med att plocka frukt och fingo sig en
orange eller en fico d'India direkt från trädet att släcka sin törst
med. Ibland kommo de till rika kastanjeskogar, och då var det Alies
glädje att vika af från stora vägen och att söka upp några vilda
småstigar, som väckte minnen om skogsvandringar mellan björkar och
tallar. De plockade kastanjerna, som öfversållade marken, samt funno
äfven här och där en väldig, nerfallen pinje-kotte. De samlade då ihop
kvistar och torra löf samt gjorde en stor eld, på hvilken de rostade
kastanierna och pinjens mandelliknande små bönor och förtärde under
skratt och lek dessa smakliga rätter, hvarefter de gingo till någon
landtlig osteria för att med ett glas vin skölja ned den något torra
måltiden. Kom en skogvaktare och gjorde anmärkning mot deras upptändande
af eld i skogen, inbjöds han att dela deras frukost samt att sedan komma
med dem till osterian och dricka vin, likvisst sedan de alla hjälpts åt
att släcka elden.

Det var intet Alie älskade så högt som dessa ströftåg i det fria. De
återknöto henne på sitt sätt till hennes forna lif och hade på samma
gång den nya tjusningen af att hon gick vid den mans sida, hon älskade,
och i en ny, rikare natur. Och dessutom den underligt bedårande känslan
af att det var midt i vintern, man på detta sätt kunde njuta af naturen.

På de ensamma småstigarna mellan murarna gingo de med armarna lindade om
hvarandra, hufvud intill hufvud, ofta mun mot mun.

När de åter kommo ut på de stora landsvägarna, släppte de hvarandra och
gingo hvar för sig och försjönko då ofta i tysta drömmar, medan de
långsamt framskredo under middagssolens glöd.

En af Alies älsklingsdrömmar under dessa vandringar var att föreställa
sig dem resa hem en sommar till Sverige -- som gifta, naturligtvis, ty
då hon drömde sig dem i Sverige, voro de alltid gifta. -- Och åter och
åter upplefde hon i fantasien återseendets glädje -- fröjden af att få
visa Andrea sitt land, den natur i hvilken hon vuxit upp och som hon
alltjämt älskade med en alldeles särskild ömhet. Rikards och fru Rode
brukade om somrarna bo på ett landtställe ute i Stockholms skärgård i
samma trakt där äfven hon lefvat som barn. Hon tänkte sig hvad intryck
denna natur skulle göra på Andrea, hur egendomlig han skulle finna den!
Hon såg sig med honom på båten, som genom trånga sund, förbi uddar och
öar, ångar ut åt Dalarösidan, sedan i liten roddbåt tills de landa vid
näset med de susande björkarna. De gå upp för backen, en liten barfotad,
hvithårig flicka öppnar grinden och niger så svenskt och näpet för
slanten, där uppe ligger den röda stugan med stora glasverandor -- hur
olik Serras marmorvilla i Nervi! -- där kommer parfveln springande utför
backen, så att han är färdig att stupa på näsan, Aagot i sin trefliga
norska bonddrägt med hvita skjortärmar, kjol med röda bårder samt
hängande fläta kommer vänlig och söt som alltid, Rikard i hvita
linnekläder och halmhatt -- och den gamla på verandan med ögonen fuktiga
och armarna utsträckta, sliten mellan lusten att gråta och le.

Under tiden gick Andrea och drömde om, hur han hyrde sig en styrbar
luftballong och sväfvade fram med Alie där uppe öfver allas hufvuden,
blickande ned i de städer, de passerade, som i svarta bås och
dessemellan seende blott den vida rymden, likgiltiga för hela världen
där nere, för släkt och vänner, för krig och ministerskiften, kolera och
dynamitattentat, lefvande dag och natt i ett enda kärleksrus, tills de
dogo däraf, utmattade och lycksaliga.

Det var alltid samma skillnad mellan det måttlösa i hans drömmar och det
praktiska, lätt förverkligade i hennes. Trots hennes starka häfdande af
friheten i deras förhållande hade hon dock alla kvinnors instinktiva
längtan att ställa sin kärlek och sin lycka under samhällets och de
anhörigas skydd samt att ha det dagliga lifvets små fröjder och omsorger
gemensamt med den hon älskade. Alla hennes borgerliga svenska instinkter
drefvo henne att längta efter det gemensamma hemmets stilla lycka.

Han återigen, ehuru han ej skulle tvekat att offra hela sitt lif för
hennes skull, om han kunnat ega henne utanför hela världen, stöttes
alltid tillbaka inför tanken att här i sitt eget land, bland sin vanliga
omgifning, stiga ned från den privilegierade ställning han var född
till, utbyta det sköna palatset mot någon borgerlig bostad i två rum och
knuffas med hundra andra om en knapp brödkaka. Med den egendomliga
dubbelsyn, som utmärkte hans på en gång sangviniska och skeptiska
temperament, kunde han aldrig hindra sig från att liksom se slutet på
den lidelse, som nu behärskade honom. Men han ville hellre att detta
slut skulle bryta in starkt och våldsamt öfver dem, än komma så
småningom under ett prosaiskt hvardagslif.

En krök af vägen eller en mötande åsna med sin last af torra kvistar
eller sina gungande korgar med apelsiner och mandariner kom dem att
stanna och vakna upp ur sina så olika drömmar. De smålogo åt hvarandra,
lyckliga åt hvarandras närhet trots de stundom störande tankarna, och
när åsnedrifvaren vändt dem ryggen, möttes deras läppar i en lång kyss,
som hade de varit borta från hvarandra på en resa och nu återfunnit
hvarandra.

                   *       *       *       *       *

Vintern hade på detta sätt gått obegripligt fort, d. v. s. för Alies
uppfattning hade det aldrig varit någon vinter. Hon liksom gick och
väntade på vintern till fram i Februari, då det redan begynte kännas
vårligt i luften och alla mandelträden stodo som stora, jättelika
brudbuketter på sluttningarna rundt omkring staden och påminde Alie om
midsommartiden hemma, då körsbärsträden ändtligen mödosamt brukade
skjuta blom efter sin långa kamp med snön och tjälen i jorden.

I April började markisinnan tala om att hon till sommaren ville resa
till en tysk brunn, och hon erbjöd Alie att göra sällskap eller att vara
ledig och resa hem till de sina i Sverge, om hon hellre ville det.

Om jag får ge er ett råd, så reser ni hem, och Andrea kommer sedan efter
dit, då han är färdig att gifta sig. Jag tror inte, uppriktigt sagdt,
att ert samlif här kan fortsättas längre på det här sättet.

Den alltid så vänliga markisinnan yttrade detta med en litet torr ton,
som kom Alies hjärta att klappa häftigt. Var hon missnöjd med henne, och
var det meningen att säga, att det nu var slut, att hon ej mer fick
komma tillbaka? Och att resa hem till Sverge nu, skulle det ej vara att
för alltid skiljas från honom.

Jag ska tala med Andrea, sade hon med nedslagna ögon och beklämd ton.

Ja, gör det, min kära flicka. Tro mig, det är på tiden att er ställning
blir klar. Alla har inte det förtroende till er, som jag -- man får
redan höra antydningar, som -- kort sagdt, en ung flicka som ni är för
god att utsättas för sådant. Jag ska själf säga det till Andrea, om ni
vill.

Nej, nej, jag ber -- jag ska nog --

Hon fruktade ingenting så mycket som att han genom yttre påverkning
skulle anse sig tvungen att gifta sig med henne.

Hon berättade honom blott om markisinnans anbud att antingen följa med
henne till Tyskland eller resa hem till Sverge, och väntade med oro på
hans svar.

Det är ju förträffligt, utbrast han. Ser du inte hvilket ypperligt
tillfälle detta är till att förverkliga det som jag alltid drömt -- att
få vara alldeles ensamma tillsammans på någon undangömd ort, där vi inte
har att aflägga räkenskap för någon.

Hvar? I månen? frågade hon leende, beredd på något nytt, fantastiskt
förslag.

Han drog henne ner på sitt knä i soffan och lade hennes hufvud mot sin
axel, så att ansiktet låg tätt upp emot hans hals.

Nej, rör dig inte -- jag kan inte tala, om jag inte känner dig så!

Men jag kväfs.

Hvarför andas du inte ut. Jag vill just, att du ska andas mot min hals
-- så där ja. Hör nu på mitt förslag. Du säger till tant, att du vill
resa hem, packar din koffert och sätter dig mycket riktigt på tåget
norrut. Men när du kommit öfver italienska gränsen far du till någon
liten ort i Tyrolen, som vi ska komma närmare öfverens om, och där möter
jag dig sedan strax efter, och vi slår oss ned i någon liten pension
bland bergen, där vi kan lefva alldeles obemärkta och ostörda, fria från
alla hänsyn och slitningar, som nu håller på att fördärfva lifvet för
oss. Å, jag tycker, att jag lefver upp på nytt, när jag bara tänker mig
detta: att vara alldeles ensam med dig i flera månader, utan någon, som
blandar sig i våra förhållanden. Då ska jag älska dig bättre än
någonsin.

Alie tvekade något -- talade om, att det var att bedraga hans tant, som
varit så god mot henne, att om hennes bekanta i Sverge finge reda på
det, vore hon störtad, för alltid stämplad som en äfventyrerska o. s. v.
Men hoppet om att en gång få vara fullkomligt lycklig, innan den stora,
oundvikliga skilsmessan kom, var dock starkare än alla betänkligheter.
Hvad gjorde det henne, om hon störtade sig, sade hon sig själf. Hvem var
hon skyldig ansvar? Och hvad återstod i alla fall för henne att hoppas
af lifvet sedan -- intet. Hedrad eller vanhedrad, aktad eller föraktad,
hvad betydelse kunde det ha för henne en gång, när det stora mörkret
ohjälpligt skulle omsvepa hela hennes tillvaro.

En tid efter detta samtal voro de en söndag ute tillsammans i en roddbåt
på hafvet.

Det var en af dessa underbart, obeskrifbart sköna dagar på Medelhafvet,
då vattnet är så metalliskt blått, hårdt och blankt, att man tycker sig
kunna gå på det, himlen så safirblå och så sammetsmjuk och på samma gång
så ljusdrucken, att man ej kan uthärda att fästa blicken därpå, och de
vinröda bergen tyckas liksom gömma en egen ljuskälla. Och Genova, hur
skinande hvitt det upptornade sig amfiteatraliskt mellan detta vatten
och denna himmel. Endast olivens gråa eller citronträdets blågröna,
blanka blad och de gulröda frukterna spelade in färg här och där mellan
de hvita palatsen. Alie greps af den känsla af lycka, som denna skönhet
omotståndligt väcker. Det är omöjligt att vara sorgsen under denna
solglöd; omöjligt att icke blifva genomträngd af en lifslust, så stark,
att den är besläktad med vånda. Hon tyckte att hon ville kväfvas, att
hon hade behof att rifva upp sina kläder för att riktigt kunna andas med
djupa, fulla drag. Och allt hvad hon innerligast hoppades och önskade
syntes henne förverkligadt i denna stund.

Hvad tänker du på? frågade hon Andrea, som äfven var försjunken i
drömmar. Hon hoppades att af hans svar finna, att deras tankar möttes i
detta ögonblick.

Jag tänker på hur vi ska finna något vackert sätt att skiljas, svarade
han.

Att skiljas?

Ja, just nu, när vi ä som allra lyckligast, borde det ske, pang, med ett
slag -- innan det begynner gå utför backen. Men _hur_ ska vi göra det,
det är frågan -- att bara sätta ut en dag, då vi måste säga hvarandra
farväl, går inte. Ett sätt vore att du, som du har sagt ibland, bara
helt enkelt försvunne ur min väg -- jag kommer en morgon, du är borta.
Men du har visst inte mod till det, och därför blir det väl jag, som får
göra det. Vi reser till Tyrolen, lefver där några veckor af fullkomlig
lycka tillsammans -- och så en morgon, just när vi omfamnat hvarandra
längre än vanligt, när vi riktigt känner, att vår kärlek nått en sådan
punkt, att man ej kan komma längre, utan att återgången nu snart måste
begynna -- då går jag helt stilla ut ur rummet, säger kanske till dig,
att jag ska beställa kaffet, medan du klär dig. När du så kommer ned i
matsalen, är jag inte där. Du söker mig, du frågar värdinnan hvar jag
är, och hon svarar helt förvånad: men det är nu en halftimme sedan han
gick till tåget, madame. Nu måste han redan vara på väg.

Alie gaf nästan till ett ångestrop och lade handen på hans mun.

Du dödar mig bara helt enkelt, om du gör så, utbrast hon. Hon hade
blifvit blek och tårar sprängde fram i hennes ögon.

Det var honom ett slags omotståndligt behof att på detta sätt pina sig
själf och henne, men när han nu såg hvilket intryck det gjort på henne,
blef han själf upprörd af sina ord och slöt henne innerligt intill sig.

Det är rätt, släpp mig inte, släpp mig inte, bad han. Jag ska göra allt
för att fördärfva vår lycka -- jag drifves genom en fatalitet därtill --
men hindra mig bara du, håll bara fast.

Ja, om jag bara vore säker på att min lycka också vore din, så kan du
vara viss på, att jag skulle hålla fast. Men det är detta tvifvel, som
förlamar mig. När du kan sitta här vid min sida, midt i denna outsägliga
skönhet som omger oss -- denna vårluft, som gör mig tokig af
förhoppningar -- och komma på sådana tankar -- hvad ska jag då tänka
annat än att det du talar om -- vår skilsmässa -- är något oundvikligt,
som måste komma en dag.

Du förstår mig ändå inte riktigt. Du förstår inte, att just det, att jag
var gripen af samma stämning som du, kom mig att uttala mig så där. Just
när jag känner som allra innerligast, hur nära förenade vi ä, kommer det
öfver mig en sådan fruktan för att se det urarta i hvardaglighet och
banalitet -- att se dig begynna bli en nyans likgiltigare -- att känna
mig själf mindre uteslutande uppfylld af dig.

Var inte rädd -- så fort jag märker något sådant hos dig -- så ska jag
vara den första att gå.

Nej, nej, om du gör det, fördärfvar du allt. Det är just det, vi måste
undvika -- att skiljas i bitterhet och misstämning. _Det_ kunde jag inte
bära. Om du märker -- eller tror dig märka något aflägsnande från min
sida -- då ska du tvärt om fördubbla din ömhet, sätta in hela din själs
energi på att återvinna mig -- du ska hitta på tusen nya lockelser --
jo, tro mig, jag vet, att du ska göra det -- din kvinnlighet ska
utveckla alla sina förförelsemedel -- du ska finna på nya ömhetsbevis,
nya smekord -- ja, om inte annat hjälper, ska du kasta dig till mina
fötter och tigga om min kärlek -- pah! hvad betyder den gesten? Att du
finner det föraktligt, fegt -- det gör ingenting, du ska göra det ändå
-- det är därför jag älskar dig så, emedan jag vet att du är i stånd
till allt, hellre än att släppa mig.

Hon kände en inre bäfvan vid dessa hans ord -- en aning, att hon skulle
sättas på detta prof och att hon skulle få erfara, att lidelsen hade
denna fruktansvärda makt öfver henne.

                   *       *       *       *       *

Alie skulle resa hem till Sverge i början af juni, hette det. Men
samtidigt begynte Andrea att tala med sin bror och svägerska om, att han
funderade på att göra en liten resa i sommar, han längtade efter lite
ombyte af luft och skulle kanske gifva sig ut på en fottur i Alperna.
Detta väckte strax prinsessans misstankar och en dag kom hon -- till
Alies förundran, ty hon brukade aldrig tala med henne annat än de
nödvändigaste höflighetsfraser -- och slog sig ned bredvid henne i ett
kabinett, där hon satt ensam och läste.

Ni reser till Sverge, signorina? begynte hon.

Ja, signora principessa!

Alie kunde dock ej låta bli att rodna vid denna osanning och bläddrade
nervöst i sin bok.

Och kommer ni sedan tillbaka till Italien?

Jag vet inte -- jag hoppas --

Jag vet att min tant inte har inbjudit er att komma tillbaka till henne.
Men detta är inte ovänlighet från hennes sida, hon håller mycket af er,
men hon tror att för ert eget bästa --

Signora principessa!

Alie flammade till och såg upp med blicken af ett jagadt villebråd, som
är beslutet att värja sig i dödsångest.

Ja, förlåt att jag rör vid detta. Men jag tycker dock att ni bör veta
det. Alla här har så småningom kommit under fund med verkliga
förhållandet. Hur skickligt ni än båda spelat komedi, i längden går dock
sådant aldrig. Tjänstfolket först och främst -- och sedan tusen andra
små omständigheter. Jag tycker det är synd att inte säga er det -- ni är
ju ännu ung, ni är vacker, ni ska kanske ännu kunna göra ett godt parti
i ert eget land, om ni återvänder i er familj.

Alie reste sig, darrande af sinnesrörelse.

Förlåt mig, principessa, men jag är van vid att själf svara för mina
handlingar och har ingen annan än mig själf att stå till räkenskap för.

Det är inte sant -- ni har också på ert ansvar dens lycka, som ni
älskar. Och -- låt mig säga er det, eftersom vi nu ändtligen en gång
kommit till tals -- det är tid för min svåger att tänka på att gifta sig
-- han har för er skull varit färdig att låta gå sig ur händerna ett
fördelaktigt parti, men ännu är inte allt förloradt; hon är mycket fäst
vid honom och väntar på honom, viss om att han en gång ska återkomma
till henne -- om ni verkligen älskar honom, som jag tror, så bör ni inte
längre stå i vägen för hans framtid. Det är alldeles nödvändigt för
honom att göra ett sådant gifte -- hänsynen till hans familjs
traditioner fordrar det och han är den förste att själf erkänna detta --
men så länge ni inte lämnar honom, kan han ju inte --

Ögonblicket var kommet. Djupare förödmjukad af den kvinna, hon
beundrade, kunde Alie icke bli; det var nu tid att resa sig.

Signora principessa, sade hon med skälfvande röst och tårar i ögonen.
Det är till er blifvande svägerska, ni säger allt detta.

Prinsessan ryckte till, drog sig två steg tillbaka, och hennes händer
slöto sig krampaktigt.

Det är inte möjligt, sade hon med kväfd stämma.

Det beror bara på mig att vilja, fortfor Alie, höjande rösten. Hade jag
velat det, så hade jag varit hans hustru, innan jag någonsin satte min
fot i detta hus. Och när jag inte har velat det hittills, så har det
varit för att jag älskat honom så mycket, att jag tänkt mer på hans
bästa än på mitt. Och jag har inte velat binda honom, så länge jag inte
var säker på att vara så oumbärlig för honom att han ej kunde lefva utan
mig. Jag har frivilligt valt en förödmjukande ställning --
sinnesrörelsen gjorde åter hennes röst osäker, hon hade högröda flammor
på kinderna och tårarna dallrade i ögonvinklarna -- och ni ska inte tro,
att det kostat mig så litet. Jag är inte van att bli missaktad, jag var
i mitt hem och min krets alltid den styfvaste nacken, som inte böjde sig
för någon -- frivilligt gjorde jag mig gärna till andras tjänare, men
alla kände ändå att jag härskade på samma gång, och aldrig skulle det
fallit någon in att inte visa mig den största aktning -- sådan _var_
jag, signora principessa, sådan var min karakter och min ställning och
jag försäkrar er, att jag mycket lätt skulle vetat att uppbära min plats
äfven som härskarinna i ett palats som detta -- om _det_ hade varit min
äregirighet. Men -- jag hade nog äregirighet, ja, stor, men den var af
annat slag. Den var att göra mig älskad -- så älskad att den andre
skulle vilja göra alla offer för mig -- men inte att ta emot dem, nej,
att ge dem alla tillbaka och säga: jag ville bara se, att du _kunde_
göra offren, men det är jag, som gör dem, som vill och skall göra dem,
emedan det är min lycka.

Härvid bröto tårarna omotståndligt fram, och hon sprang öfver golfvet
med händerna för ansiktet och bitande sig i läpparna för att kväfva
gråten, som hon fann dum och meningslös i detta ögonblick, då hon hade
velat stå där så stark och klar och imponerande.

Men hon hade icke märkt den sinnesrörelse hon framkallat äfven hos sin
åhörarinna, förrän hon hörde denna rika altstämma, hvars klang hon så
beundrade, och som nu lät nästan onaturligt djup och dof, framstöta: och
tror ni inte, att hvarje kvinna, som älskar, förstår att göra sådana
offer! Och hvad är det för svårt för er, som ändå fritt får visa honom
er kärlek -- det finns kanske andra, som nödgas kväfva och dölja den
hela sitt lif för att inte störa hans lugn och kasta honom in i en falsk
ställning. En sådan kvinna kan ha rätt att tala om offer -- men inte ni,
ni, som äger honom -- ni, som har allt -- åh! Jag vill inte höra er!

Hon hade kastat sig tillbaka i soffan och knäppte händerna öfver
hufvudet, i det hon höjde de stora, släpande, nu tårfyllda ögonen mot
taket.

Alie såg för första gången, att detta harmoniskt formade ansikte bar
spår af lidande och inre kamp, hon hade något af mater dolorosa i sitt
uttryck och sin ställning, som gjorde henne så idealiskt skön i detta
ögonblick, att Alie, omotståndligt följande sin impuls, kastade sig på
knä vid soffan, kysste hennes händer under strömmande tårar och
framhviskade: ja, ni har rätt -- ni har rätt -- och jag tackar er!

Lætizia böjde sig fram, Alie kände de kraftiga armarna om sin hals, det
yppiga, skälfvande bröstet mot sitt, en tårad kind mot sin. Och de
kysste hvarandra.

I detta ögonblick trädde Andrea in i rummet. Han såg och förstod genast
allt.

Lætizia! utbrast han med stämman bruten af sinnesrörelse. Och för första
gången omfamnade dessa båda hvarandra i en lång, innerlig omfamning:
hans var tacksam rörelse, hennes smärtsam försakelse.

Alie, sade Andrea därefter och tog hennes hand. Vet att den vördnad och
tillgifvenhet jag hyser för henne är så stor, att både ditt och mitt öde
beror af henne. Jag ska hellre mista det käraste jag eger i världen än
göra henne emot.

Du ska göra hvad hon vill, sade Lætizia, pekande på Alie. Jag har
förtroende till henne -- vi förstår hvarandra. Hvad _hon_ beslutar
gillar också jag, ty jag är säker på att det är det bästa för dig.

Hon hade fullkomligt återvunnit sin själfbehärskning och smålog mot
honom med en äldre systers lugna välvilja.




XII.


En dag i slutet af juni ankom ett ungt par till ett litet, anspråkslöst
hotell långt upp bland bergen i Tyrolen. Alla de öfriga gästerna på
hotellet intresserade sig mycket för dem. De syntes aldrig annat än vid
måltiderna, stannade aldrig kvar efter middagen i sällskapsrummet utan
gingo strax upp till sig och gjorde ej ens mycket fotturer. Men när de
kommo till bordet, vanligen för sent, låg det ett sådant skimmer af
lycka öfver dem, de voro så frånvarande och likgiltiga för omgifningen,
så synbart försjunkna i en egen, rik, hemlighetsfull sällhetsvärld, att
de liksom spredo en fläkt af poesi och erotik omkring sig, blott de
visade sig. Alla talade om dem som »de nygifta», och mången ung eller
halfgammal mö, mången desillusionerad hustru betraktade nyfiket och med
afund denna lyckliga unga brud, som ryckte till, när någon tilltalade
henne, som om man väckt henne ur en dröm, glömde att räcka faten till
sin granne till höger under det hon alltjämt tänkte på att förse sin
granne till vänster samt var fullkomligt omedveten om, att man beundrade
hennes skönhet och hviskade om henne vid bordet. De talade nästan icke
med hvarandra under måltiden, men det fanns ingen som ett ögonblick
kunde taga detta för likgiltighet, ty man kände instinktivt, att det
blott var, emedan de ej kunde tala till hvarandra utan en smekning, ej
kunde se på hvarandra utan ett allt för vältaligt leende, ej kunde yttra
likgiltiga och hvardagliga ord till hvarandra. Och om han någon gång
gjorde henne en obetydlig fråga, t. ex. om hon ville ha mer af den eller
den rätten, såg hon upp på honom med en sådan värme i blicken, en sådan
glöd på kinden och ett så rörligt uttryck kring läpparna, att en tysk,
som satt midt emot henne vid bordet, blef alldeles utom sig af
förälskelse och svartsjuka och påstod, att han skulle sluta sitt
hittills hederliga lif som mördare, i det han skulle hitta på något
tillfälle att peta den där italienaren utför ett bråddjup.

Alla försök att inleda bekantskap med dem afvisades af Alies förströdda
svar och ögonblickliga återfall i sina drömmerier och af Andreas iskalla
oåtkomlighet. Man lyckades ej ens få reda på, af hvilken nation hon var;
man märkte, att hon förstod och talade alla språk, men alla med en något
främmande accent.

Sålunda hade de tillbragt flera veckor på samma hotell utan att känna en
enda af de öfriga gästerna där.

Men ingen, som såg detta lyckliga par kunde ana det mörker, som midt
under detta solljus småningom lade sig mer och mer öfver den enas själ.
Ju mer fullkomlig deras lycka var, ju mer växte inom Alie vissheten, att
den ej kunde räcka länge. De hade förverkligat Andreas dröm: att under
några veckors fullt egande och njutande samla ett helt lifs
kärlekslycka. Hon kände mången gång, att detta var för mycket, att detta
var ett oförsvarligt slöseri. Men känslan af det stora mörkret, som
väntade henne efteråt, kom henne att nedtysta alla betänkligheter och
girigt gripa hvarje ögonblicks lycka, som nu skänktes henne.

Och under tiden samlade hon all sin själs energi kring den tanken: att
hon _måste_ hafva styrka att gifva honom fri den stund, han själf skulle
önska det; att hon icke finge, i det afgörande ögonblicket, förneka sin
naturs djupaste kraf: att hellre gå under själf än se en annan ofritt
fasthållen vid sig.

Och midt under hans tätaste famntag och hetaste kyssar kunde hon för sin
inre syn skåda den stora ensamheten, som skulle komma sedan, och grubbla
öfver den oundvikliga skilsmässa, som förestod. Hon hade i fantasin
genomlefvat alla de olika former denna skilsmässa kunde komma att taga.
Hon tänkte sig att någon af hennes bekanta från Stockholm en vacker dag
genom en händelse skulle anlända till denna samma plats, skulle upptäcka
i hvilka förhållanden hon här befann sig och skrifva därom till fru Rode
-- och så skulle Rikard säkert anse det för sin plikt att ingripa ännu
en gång, han skulle komma resande dit genom natt och dag och fordra att
hon strax följde med honom hem. Och denna gång skulle hon ej sätta sig
till motvärn. Hon skulle säga Andrea, att hon följde honom för att resa
hem och besöka fru Rode. Så skulle de skiljas utan att säga sig själfva
eller hvarandra att det var för alltid. Och en gång i Stockholm ville
hon skrifva det till honom -- allt det, som hon stilla tänkt under det
hon låg i hans armar och kände i hans kyssar en kärlek, som gaf allt i
nuet men ej bevarade något för framtiden.

Ofta, när hon gick ner till middagsbordet föreställde hon sig, att hon
bland de nykomna gästerna skulle få se den eller den af sina bekanta
träda in. Förundrade utrop. Du här! Och ensam! Med hvem är du? Hon
beredde sig att försvara sig i det längsta.

Jag är med en italiensk familj -- vi bor i närheten -- jag har blott
kommit hit i dag på en fottur. -- Och så bort, fort packa kappsäckarna
och i väg till en annan trakt.

Det skulle endast skydda henne för stundens obehag, för förödmjukelsen
att se det förhållande, hvari hon lefde, och som för henne var det
heligaste af allt heligt, vida höjdt öfver all världens dom, betraktas
med missaktning och ovilja, stämplas som något lågt och förnedrande. Men
sedan skulle upptäckten och katastrofen komma i alla fall så som den
måste komma.

Till fru Rode hade hon skrifvit, att hon var på resa med markisinnan.
Och hon hämtade alltid själf sina bref på det lilla postkontoret i
närheten. Hon, som aldrig förr ljugit i hela sitt lif, fann det nu lätt
och naturligt att bedra alla. Hon var inne i en trollkrets, som drog sig
allt tätare omkring henne, och allt det utanförstående blef så overkligt
och långt borta.

Andrea öfverlämnade sig under tiden fullkomligt sorglöst åt lyckan att
slutligen äga henne på det sätt, han alltid åstundat, ensam, undangömd
och uteslutande för sig själf. Alla moln hade vikit från hans sinne och
hans lycka var jublande, full af lidelsefulla och ystra utbrott, den var
ett oafbrutet, girigt tagande -- han tyckte sig aldrig äga henne nog,
han var svartsjuk om hvarje stund och kunde ej finna sig vid att hon ett
ögonblick var sysselsatt med något annat än med honom.

Då hon någon gång satte sig ned för att skrifva till fru Rode, stod han
otåligt öfver henne och klagade alltid, att det blef för långt, ehuru
dessa bref blefvo allt kortare och mer sällsynta.

Men en gång kom ett bref från Aagot, som återväckte Alies känsla för
dessa, som hon förr kallat de sina, så lifligt, att hon strax satte sig
ner att skrifva ett långt svar.

Aagot meddelade henne, att hon väntade en tillökning i sin familj inemot
jul och att hon var mycket glad häråt.

»Jag har ofta tänkt på hvad vi talade om den där sista aftonen i
Frascati», skref hon. »Och vet du, jag tycker allt, att vi då pratade
stora dumheter, bägge två. Jag tror inte, man blir lycklig genom att
vara så där öfverspänd, och Rikard förstår sig inte alls på sådant --
men vi ä lika belåtna med hvarann för det, och jag önskar ingenting
annorlunda än det är.»

Alie skref och uttryckte sin lifliga glädje öfver att allt utvecklat sig
så bra och gjorde Aagot en mängd frågor om deras lif, om parfveln, om
fru Rode. Tillgifvenheten och intresset för dem hade vaknat på nytt vid
Aagots förtroliga meddelande.

Andrea blef otålig, då han såg henne så ifrigt upptagen och frågade, om
hon ej kunde fortsätta i morgon, han ville gärna gå ut lite nu.

Hon svarade kort och utan att se upp: nej, nej, låt mig sluta nu!

Han stod en stund ännu och såg på henne, hur pennan raspade mot papperet
och hur hon satt framåtlutad med kinderna röda af ifver och helt
uppfylld af hvad hon hade för sig.

Kom nu, sade han smekande och ville taga papperet ifrån henne.

Nej, låt vara. Jag vill ha af brefvet i kväll.

Gör som du vill; men då går jag ensam. Hon märkte en liten skiftning af
otålighet i hans röst, sprang upp och lade händerna på hans axlar.

Du går ensam! Hvilken idé! Tror du jag tillåter det!

När du sitter hela eftermiddagen och skrifver utan att se upp en gång.

Jag har suttit en halftimme. Men det gör detsamma. Det får vara till i
morgon.

Detta var blott ett af många tillfällen, då hon med både glädje och oro
såg, hur fordringsfull hans kärlek var. Ett torrt tonfall i hennes
stämma, ett ögonblicks förströddhet var nog för att förstöra hans lynne.
Och hon kände med bäfvan, att i samma stund hon ej skulle kunna fylla
hvarje hans tanke, ständigt förnya sin ömhet och utveckla ända till det
otroliga sitt förstående och gensvar på hvarje hans stämning, så skulle
han kylas af och hans fantasi skulle söka tillfredsställelse på annat
håll. Endast ett förhållande så fullt och rikt, så ständigt nytt och
mångsidigt, att det gick öfver mänskliga krafter att bevara det sådant i
längden, skulle helt kunna fängsla honom.

Han fortfor också allt jämt att experimentera med henne och sätta hennes
ömhet på prof, han hade en viss fröjd af att tyrannisera henne och bryta
hennes motstånd på alla punkter, att se henne icke ha någon vilja eller
tanke, som icke var hans.

Om _det_ är ditt ideal, anmärkte hon ibland skrattande, så begriper jag
inte, hvarför du förälskat dig just i mig, då det finns så godt om små
dumma flickor, som inte begär bättre än att vara sin älskades trogna
hund.

Och begriper du inte, att en sådan liten flicka skulle jag strax ledsna
på och förakta. Men att bryta en vilja som din, att se en stolthet som
din krypa till korset, att göra dig så förälskad, att du inte längre
bryr dig om något annat än bara att hålla mig fast till hvad pris som
helst -- det är något, som lockar mig.

Det var redan mindre frimodig tillförsikt i Alies ton nu än förr, då hon
svarade: det ska ändå aldrig lyckas dig.

De gjorde ej några stora fjällstigningar, emedan en viss indolens, som
alltid låg i hans väsen, smittat äfven henne, och äfven emedan de ej
ville underkasta sig obehaget att ha en förare, som störde dem med sitt
sällskap. Men de gjorde emellanåt mindre ströftåg, letade sig fram
själfva på de små skogsstigarna, ofta förirrande sig in i vilda snår,
där de då sorglöst lade sig ned att hvila i gräset hela timmar,
likgiltiga för om de någonsin mer skulle hitta tillbaka till hotellet.

Som Alie var mer van än han vid att ströfva fram i sådan vildmark och
kände sig som hemma hos sig bland dessa tallar och granar, bergsknallar,
mossor och brusande bäckar, ville hon alltid leda vägen; men han ville
gå efter sitt hufvud och så tvistade de ofta om hvilken af de olika
fotstigarna de borde välja. Han afgjorde dock alltid saken kort med att
gå den väg, han ville, och Alie följde protesterande.

Hvarför följer du då, sade han, skrattande. Hvarför går du inte din egen
väg?

Så vände han sig om mot henne, såg henne komma klättrande efter utan att
räcka henne handen till hjälp -- men när hon hunnit fram till honom grep
han henne om lifvet och lyfte henne upp i sina armar.

Ser du, att du är min, sade han. Det är onödigt, att du protesterar. Du
följer mig ändå, hvart jag går. Och om jag nu ville kasta mig ned där i
forsen, så följde du också med.

Han sprang med henne ut mot klippkanten, där ett svindlande bråddjup
störtade rätt ned i den hvitbrusande gletscherströmmen.

En gång hade de varit ute och ströfvat omkring hela dagen och gingo
först hemåt inemot solnedgången, då de påskyndade sina steg för att ej
öfverfallas af mörkret. Alie var mycket trött, men vägrade att stödja
sig mot honom, då hon antog, att han måste vara lika trött, fast han ej
ville erkänna det. Men så kommo de till ett ställe, där vägen delade
sig. Å ena sidan en stor väg, hvilken här gjorde en betydlig krök innan
den vek af åt det håll, dit de borde gå. Å andra sidan en liten stig,
som förde öfver en något gungande träskmark, men som skar af hela
kröken.

Låt oss gå här, sade Alie.

Nej, det är för sent att våga oss ut på okända vägar, invände han.

Men det är ju alldeles tydligt, att denna är mycket kortare.

Var så god -- gå den då, om du vill. Jag går stora landsvägen.

   Chi lascia la via vecchia per la via nuova
   Sa ciò che lascia ma non sa ciò che trova

   (Den, som lemnar den gamla vägen för den nya
   vet hvad han lemnar, men ej hvad han finner)

deklamerade han skrattande, i det han fortsatte rakt fram, öfvertygad
om, att hon skulle komma efter.

Men denna gång satte hon sig afgjordt på tvären. Det var allt för
orimligt att göra en sådan krok, när man var så trött och det fanns en
så ypperlig genväg.

Få se, hvem som kommer först, ropade hon gladt till honom och vek in på
den lilla stigen samt begynte gå mycket fort, ifrig att vinna stort
försprång. Hon såg honom lugnt och långsamt framskrida på stora vägen
och triumferade redan vid tanken på, hur långt efter henne han skulle
komma. Visserligen var fotstigen lite obehaglig, en mängd törniga buskar
refvo i kjortlarna och marken sviktade här och där, så att hon blef våt
om fötterna. Men det gjorde ingenting, hon var redan långt före honom.
Ett litet stycke ännu, och hon skulle vara framme vid stora vägen på en
punkt, dit han ej kunde nå utan ännu tre långa krökar. Och han var ändå
nog fräck att gå så där långsamt.

Men hvad var detta? Hon stannade häpen. En ström -- fotstigen ledde till
en ström, så bred, att det ej var att tänka på att hoppa öfver.
Naturligtvis -- hur hade hon kunnat glömma det. Stora landsvägen förde
ju öfver en bro! Och det var därför han gick så långsamt, han visste,
att hon skulle bli tvungen att vända om och gick där och fröjdade sig åt
hennes nederlag.

Men hon skulle icke gifva honom den tillfredsställelsen. Stigen
fortsatte ju där längs strömmen, det fanns säkert en spång längre fram,
det var icke möjligt annat än att det skulle finnas något medel att
komma öfver. Och i värsta fall var hon besluten att springa i och vada
öfver. Hon gick därför käckt vidare, påskyndande sina steg, så att hon
nästan sprang, allt ifrigare ju mer hon märkte, att mörkret föll på och
att hon nu redan aflägsnat sig så långt från stora vägen, att hon ej
visste hur benen skulle bära henne att återvända ännu en gång hela denna
krök. Men ju längre hon kom, ju bredare och djupare blef strömmen, allt
efter som den närmade sig sitt utlopp i den lilla sjön, och förgäfves
spanade hon mellan de buskar och snår, som bekransade den, om hon ej
skulle upptäcka skymten af en bro eller ett grundt ställe. Hon hade så
brådtom, att hon nu ej ens hade tid att se sig om efter honom.

Hon hörde på afstånd ljudet af en vagn på andra sidan strömmen, men hon
såg ej ens däråt, förrän hon tvingades därtill af ett tillrop. Nu såg
hon upp och fick se Andrea i en liten bondkärra farande raskt förbi och
svängande hatten åt henne, skrattande. Inom ett ögonblick var han
försvunnen vid kröken af vägen, just där hon beräknat komma fram långt
före honom.

Hon stannade häpen. Var det möjligt, att han utan vidare körde ifrån
henne? Nej, det var naturligtvis bara ett elakt skämt, han skulle strax
komma tillbaka och möta henne. Hon visste nu, att det var hopplöst att
gå vidare och begynte återtåget, alltjämt nästan springande, uttröttad,
med värkande fötter, sönderrifven klädning och med den känsla af
hjälplöshet, som öfverfaller närsynta i mörkret. Och då Andrea
fortfarande ej syntes till, började hon blifva allvarsamt förbittrad på
honom. Detta var dock att drifva skämtet för långt. Hur kunde han ha
hjärta att lämna henne ensam ute i mörkret blott för att få det nöjet
att förödmjuka henne!

Hennes trötthet och retlighet ökades för hvarje steg, hur väl hon nu
hade behöft hans arm att stödja sig mot! Han visste det och han lämnade
henne för ett dåligt skämt.

Nej, så skulle han minsann icke få den triumf, han hoppats. Nu var det
hon, som skulle straffa honom i stället.

Strax bakom träsket, på hvilket hon befann sig, på denna sidan af
strömmen, fanns en annan liten by med ett främlingshotell. Dit ville hon
gå och taga in där för natten. Och så ville hon se, om icke det skulle
bli han denna gång, som måste gå efter henne.

Andrea hade emellertid gjort upp med bonden, som han råkat på vägen, att
denne skulle fara tillbaka med honom för att hämta henne vid
skiljevägen, men först ville han låta henne tro, att han verkligen
öfvergifvit henne för att se, hur hon skulle taga det, och han lade sig
därför på utkik bakom en klippa och bespejade henne. Han såg hennes
ojämna, nervösa springande och fröjdade sig vid tanken på att få taga
henne trött i sina armar och lyfta henne upp i vagnen och fråga henne,
om hon nu lärt sig, att det bästa hon hade att göra vore att uppge all
egen vilja och blindt följa honom. Men så såg han henne stanna och
tveka, då hon kom till vägen, som ledde till den andra byn. Och så, med
ett raskt och energiskt beslut, kastade hon sig in på denna väg och
försvann snart bakom husen.

Han förstod hennes mening. Å, hon tänkte, att han skulle springa efter
henne dit! Hon tänkte att han skulle komma förskräckt och ångerfull och
tigga henne om att komma tillbaka med honom!

En stygg tanke kom öfver honom. Han satte sig upp i vagnen och sade till
bonden att köra vidare.

Vi ska då inte vända om efter signoran? frågade denne.

Nej, det behöfs icke.

Alie väntade med spänning i sitt lilla rum på hotellet hela kvällen.
Naturligtvis skulle han gifva sig ut att söka henne, då han icke såg
henne komma. Och då låg det så nära till hands att gissa, att hon tagit
sin tillflykt hit, att det ej kunde slå felt, att han ju komme hit och
frågade efter henne.

Men det blef natt, och han kom icke. Detta var han således i stånd till!
Större var icke hans kärlek, än att han kunde veta henne ensam ute i
mörkret utan att ens taga reda på, hvad som blifvit af henne. Men om han
trodde, att hon nu skulle vara den, som först kom till honom, så misstog
han sig. Hon ville vänta tåligt på honom, en dag, två dagar -- och kom
han icke då -- ja, så måste hon ju tro, att han grep denna anledning för
att bli fri -- och så hade hon ingenting annat att göra än taga en
biljett på postvagnen och försvinna.

Följande dag väntade Andrea på henne hela dagen. Han var säker om, att
hon skulle komma, men han kände sig ändå nästan förbittrad på henne för
att hon kunnat lämna honom på detta sätt. Han gick hela dagen af och an
utanför huset och rökte cigaretter, den ena efter den andra, kastade
bort dem halfbrända och rullade nya, i det han spejade utåt vägen. En
underlig kyla smög sig mer och mer öfver hans sinne. Å, var det icke mer
bevändt med hennes hängifvenhet än så! Svek den för ett så litet prof?
Ja, då hade han ju misstagit sig helt och hållet på henne, det var en
illusion när han trott sig ha vunnit henne så helt, att hon ej mer
skulle kunna frigöra sig. Ja, hvad tjänade då hela leken till. Å, han
borde väl vetat det, att något verkligt kunde det icke bli. När hade han
någonsin haft ett helt förhållande i sitt lif. Och han hade ju alltid
vetat, att detta måste sluta en dag, lika väl som alla andra. Han hade
bara inte trott, att det skulle komma så snart. Men det var bäst, som
det var, det var sannerligen hög tid att nu blifva fri, han hade ju
varit på väg att haka sig fast vid denna flicka på det mest lumpna,
banala sätt. I morgon skulle han taga diligensen och gifva sig af
därifrån. Nu visste han då åtminstone, att hon skulle trösta sig, han,
som så många gånger fruktat för, att han en dag skulle drifvas till att
göra henne en obotlig sorg. Gudskelof, det var då ingen fara.

Han gick ännu och rökte och spejade utåt vägen, när mörkret föll på. Och
han hade blifvit så nervös och retlig, att han höll på att piska upp en
pojke, som kom springande mot honom, som om han haft något att säga
honom, för att sedan blott begära en soldo. Han hejdade flera bönder,
som kommo körande, med den meningslösa frågan, om de ej sett en dam på
vägen, och när värdinnan på hotellet frågade honom, om ej signoran
skulle komma igen i dag heller, bad han henne ursinnigt, att hon icke
skulle blanda sig i, hvad som icke angick henne.

Alie hade under tiden med en viss förtviflans kallblodighet öfverlagt,
hvad hon hade att göra. Hur kunde hon resa med blott den lilla kassa,
hon hade i fickan och utan några reseffekter? Nej, hon ville vänta ännu
en dag och sedan ville hon sända ett bud till honom med en biljett, däri
hon bad honom att tillställa henne hennes tillhörigheter. Hon hade
skrifvit och kasserat och skrifvit om igen denna biljett många gånger
under dagens lopp, hade mildrat dess ursprungliga bitterhet, tills den
slutligen blifvit nästan öm.

Vi ha funnit det tillfälle, du sökt för att skiljas, tänkte hon sig till
slut skrifva. Låt oss minnas hvarandra utan bitterhet -- -- -- hvad mig
beträffar -- skall jag alltid välsigna de outsägligt lyckliga dagar, du
skänkt mig.

Detta kom under en ström af tårar.

Allt som dagen led blef hon mer och mer vekt stämd. En våldsam,
oresonlig längtan började att få makt med henne. Ej återse honom mer!
Det var ju icke möjligt. Slut för alltid! Och hon skulle nu anträda den
långa, oändliga återresan till Sverge ensam, hon skulle sitta dag och
natt i kupén med denna dödande sorg i hjärtat -- för att slutligen komma
fram -- till hvad? Till ett lif af evig saknad, till dagar och nätter
och veckor och år, som ej skulle ha annat innehåll för henne än ett
ständigt rufvande öfver hvad hon ägt och mistat. Nej, det var att bli
tokig åt, och hon skulle bli det, om hon kom åter hem. Hvad var då att
göra? Resa härifrån, det måste hon -- hon måste låta honom veta, att hon
rest -- men sedan? Då hon for i diligensen, om natten, öfver det vilda
bergspasset! Hon ville taga platsen på taket, denna förtjusande dubbla
fåtölj, i hvilken de båda suttit, när de kommit, och hvarifrån
bråddjupen på sidorna syntes så svindlande -- och så -- om natten -- med
ett språng! Ja, det var det enda, som återstod henne.

Mot aftonen greps hon af en outhärdlig ångest. Tänk, om han redan
förverkligat, hvad hon tänkte på. Om han tagit afton-diligensen och
rest! Nej, hvad var klockan? Diligensen gick kl. 9. Det var ännu tid.

Och förtviflad, besinningslös, glömmande allt annat för den enda tanken
att hindra honom att resa, började hon att springa vägen fram åt byn.

Han stod ännu utanför hotellet och rökte. Det var redan mörkt, och han
väntade henne icke mer. Men han hade vägrat att gå in till bordet, där
de andra gästerna samlats till aftonmåltiden. Då värdinnan envisades att
han dock skulle äta något, hade han dundrat ett: lämna mig i fred! så
energiskt, att ingen mer tordes närma sig honom. Han såg den stora,
tunga postvagnen med sex hästar komma långsamt släpande upp emot
stationen, och han stod just och funderade på, om han skulle gifva sig
af redan i kväll, då han hörde små, ifriga steg och såg en liten,
kvinnlig gestalt komma springande emot sig.

Han kastade bort cigaretten, tog ett par steg emot henne, öfvertygade
sig om att det var hon och hans ögon lyste upp i jubel, det brusade för
hans öron och surrade i hans tinningar, som vore han färdig att förlora
medvetandet, han öppnade sina armar och drog henne, utan ett ord, med
sig in i deras rum. Hon föll storgråtande till hans bröst, och de voro
båda som från besinningen, gräto och skrattade om hvartannat, samt
kväfde hvarandra med sina omfamningar, utan att på länge komma till
tals. Och då hon slutligen ville börja tala, tystade han henne.

Låt mig bara känna, att jag har dig igen, sade han och blef sittande med
henne tätt sluten intill sig långt inpå natten, utan att tillåta henne
att röra sig.

Vet du hvad Runeberg säger, vågade Alie blott en gång sakta hviska:

      »I himlen
   af deras kärlek föddes
   ej ordens skyar mera.»

Efteråt återkom han ofta till detta. Det är inte värdt du talar om att
lämna mig, ty nu har du ju sett, att du inte kan det, sade han. Om jag
också skulle önska att bli fri från dig, ska det inte lyckas mer -- du
ska nog hålla mig fast.

Hon försökte bestrida det. Det var för hans skull, hon gjorde det, och
inte blott för sin egen. Hon visste, att hon skulle gjort honom
olycklig, om hon lämnat honom på detta sätt. Men om hon en gång blefve
öfvertygad om, att det vore bättre för honom --

Inte ens då, afbröt han. Du ska hålla mig fast ändå -- men hvarför
försvarar du dig, som om det vore en anklagelse? Förstår du inte, att
detta är min lycka.

Men du själf -- du skulle verkligen lämnat mig, om jag inte kommit
tillbaka?

Ja, det är säkert.

Hvad du är underlig! Du vill alltid, att jag ska göra allt -- och själf
vill du inte räcka ut en hand för att hålla mig.

Ja, ser du -- det är därför att vi ä af så olika ålder. När man är ung,
som du, har man tillräcklig entusiasm för att tro det lönar sig att
strida för något. När man däremot är gammal och lifserfaren --

Vi ä ju alldeles jämnåriga.

Personligen, ja, men inte som ras. Du är af ett ungt folk, du. Kom i
håg, hvad Giusti säger i dikten till Gino Capponi på tal om barbarerna:

   Ma il libro di natura
   Ha l'entrata e l'uscita:
   Tocca a loro la vita
   E a noi la sepoltura.
   E poi, se lo domandi,
   Assai siamo campati.
   Gino, eravamo grandi,
   E là non eran nati.

   (Men naturens bok
   har inkomster och utgifter:
   Dem tillkommer lifvet,
   oss förgängelsen.
   Och om du mig spörjer,
   länge nog ha vi lefvat.
   Gino, vi voro stora,
   då de ej voro födda.)

Ser du, fortfor han i samma lekfulla ton. Vår kärlekshistoria är i smått
barbarernas intagande af det gamla Roma. Kan du tänka dig saken omvändt
-- att romarne skulle tågat ut till barbarerna?

Ja, det gjorde ni väl också mången gång.

Ja, på sin tid naturligtvis. När vi ännu voro tillräckligt unga för att
vara ett eröfrarfolk. Men när vi en gång hade nått själfva höjden af
världsmakt och kultur -- då fanns det ingenting som skulle förmått oss
att anstränga oss mer. Vi behöfde det nya blodet, vi läto oss i det hela
ganska gärna styras af främmande eröfrare, emedan det var bekvämare --
men om någon skulle sagt oss, att i barbarernas land funnes själfva den
eviga ungdomens lifskälla, tror du att vi då skulle tågat ut för att
finna den? Nej, vi skulle sagt: -- förutsatt att vi trott på hela
historien -- att vara evigt ung kan visst vara bra, men kostar det så
mycket ansträngningar, får det hellre vara.

Fy, det är afskyvärdt! Du gör mig helt förtviflad, när du talar så.

Jag däremot finner mig mycket bra i fångenskapen hos min urfriska lilla
barbarkvinna. -- Hvad tänker du på? Hvilken allvarsam min?

Jag tänker på, att jag så förfärligt gärna ville sätta dig på prof en
gång -- ville se, om du verkligen, verkligen inte skulle kunna kämpa en
dust för att vinna mig.

Det är en dålig tanke, som du bör afstå ifrån. Allt hvad som heter strid
och kamp är så oskönt -- jag hatar det så mycket, att jag icke skulle
hålla ut många dagar förrän jag frågade mig själf: är nu också verkligen
målet priset värdt? Och om jag fullföljde ändå -- hvilket jag troligen
inte skulle göra -- så skulle jag i alla fall inte ha någon glädje af
det, ty de obehag, som varit, skulle kasta sin skugga också öfver
framtiden.

Tänk, hvad du är olik oss andra -- Rikard t. ex.

Rikard, ja! Han är ju en äkta, typisk barbar -- som tycker om att strida
för stridens egen skull.

Alie kunde ej låta bli att önska inom sig, att Andrea ägt något af denna
stridslust, som hon förut klandrat hos Rikard. Hon skulle varit tryggare
för deras framtid då. Men hon tänkte på hans svaghet i detta fall som en
mor tänker på de brister hos sitt barn, som göra det illa rustadt för
lifvet, utan en skugga af klander, blott med ett oändligt behof att få
stödja och styrka.




XIII.


Sommaren led mot sitt slut, dagarna begynte bli korta och det föll snö
och blåste bitande kallt här uppe bland bergen. Hvarje dag hade
diligensen med sig ett par extra vagnar, som ändå ej räckte till för den
massa resande, hvilka strömmade bort till varmare trakter eller tillbaka
till sina hembygder. Men där voro två, som icke visste, hvart de skulle
taga vägen, som med oro sågo denna upplösning omkring sig, emedan den
för dem betydde slutet på en period af fullkomlig lycka, på hvilken
ingen fortsättning tycktes kunna följa. De hade alltjämt uppskjutit att
afgöra något om framtiden, och nu stodo de där inför nödvändigheten att
fatta ett beslut. Men hvilket? De vågade ej ställa den frågan till
hvarandra, de sågo med växande ångest de för hvarje dag bortdragande
främlingsskarorna, som om en bit af deras lycka dragit bort med dem.

Se på alla dessa belåtna borgare, som nu återvänder till sina hem, sade
Andrea. De har varit ute och förstrött sig, har hållit öppen börs en tid
och gjort extravaganser -- men nu gäller det att begynna spara och slita
igen, nu kommer hvardagslifvets sträf ofvanpå feriedagarna -- skulle du
ha lust att byta öde med någon af dem?

Neeej.

Du drar på det. Men hur kan ett hvardagslif följa ofvanpå sådana
feriedagar som våra? Det är omöjligt. Om vi skulle göra en alpbestigning
-- men en riktigt svår och utan förare -- vi förirra oss, mörkret och
snöstormen öfverfaller oss -- vi gör ett falskt steg -- det är så lätt
-- en lina bunden om lifvet för att göra oss oskiljaktiga -- och så:
buona notte! Det vore en lösning så god som en annan -- bättre kanske än
någon annan.

Det hade ej på länge kommit någon ny gäst till hotellet, då en afton ett
ungt par steg ur diligensen och begärde ett rum för natten. De sade sig
ämna fortsätta resan följande dag och medförde intet bagage. De fingo
sitt rum vägg i vägg med Alies och med en dörr emellan, hvilken var
tillstängd med en tung, gammal soffa, där Alie och Andrea brukade
tillbringa sina aftnar tillsammans. De hade med ett visst intresse
iakttagit de nykomna vid bordet. Hon var påfallande vacker med stolta,
energiska drag, stora, djupblå, lidelsefulla ögon och en yppig,
vällustig mun. Han hade ett mycket fint, ädelt formadt hufvud och en
smärt, elegant gestalt. Men det var något trött och slappt öfver hela
hans personlighet, oaktadt han ännu var helt ung, ögonen voro urgräfda
med blåa skuggor, hufvudet nästan kalt, uttrycket prägladt af lifsleda
och ett slags dof förtviflan. De drucko mycket vin vid bordet, och hon
talade hela tiden lifligt. Efter middagen drogo de sig strax tillbaka
till sitt rum, och Andrea och Alie hörde genom dörren, att de efter ett
kort sysslande genast lade sig till sängs. Själfva sutto de däremot ännu
uppe och läste, då de, ungefär en timme efter sedan allt blifvit tyst
där inne, hörde ett skott smälla af, ett rop och strax därefter ännu två
andra skott. Alla människor i hotellet störtade till, man bröt upp
dörren, som var läst, och fann dem båda ligga döda i hvarandras armar.

Alie kunde ej hämta sig från detta intryck. Om kvällarna, när de sutto i
sin soffa, lyssnade hon ofta inåt det andra rummet, som lämnats tomt med
öppna dörrar och fönster, sedan de båda döda burits ut därifrån. Och
oupphörligt, natt och dag kommo de tillbaka i hennes tankar, dessa båda
unga, som valt att dö tillsammans, hellre än att låta lifvet skilja dem
åt, och de utöfvade som en egendomligt dragande makt på hennes fantasi.

På Andrea hade däremot denna händelse haft en motsatt verkan.

Nå, där har de nu stulit min goda idé, sade han med sitt vanliga begär
att vända allt i skämt. Två par på samma ställe -- det vore ju nästan
komiskt, i synnerhet hvad det andra paret beträffar. Därtill ä vi dock
för goda, du och jag, att gå och apa efter den första bästa. Vi måste
hitta på en originellare lösning.

Alie log med en smärtsam dragning i mungiporna.

För mig vore den tillräckligt originel ändå, min ambition går inte
längre, sade hon.

De sutto en afton efter måltiden inne i Alies rum, där det var så kallt,
att de, för att hålla sig någorlunda varma, krupit upp i soffan, tätt
tillsammans med en pläd öfver fötterna. Ett enda ljus stod bredvid dem
på bordet och de läste vid dess sken tillsammans, som de alltid brukade,
Ariostos Orlando Furioso. Detta stora verk i sex band hade varit hela
deras sommarläsning, och de voro nu nära slutet. Aldrig hade en af dem
under hela deras samvaro öppnat en bok för att läsa ensam. Endast
gemensamt kunde de njuta af hvad det vara måtte; med armarna om
hvarandra, med bådas ögon i boken, omväxlande läsande högt -- så hade de
tillbragt alla aftnarna här uppe, och det lilla bergshotellets bristande
komfort, rummets nakenhet och kyla försvann inför den värme och
stämning, som genomströmmade dem där de sutto hopkrupna tillsammans,
helt uppfyllda af sin läsning och af hvarandras närhet. När han läste,
lyssnade hon med spänd uppmärksamhet till hvarje tonfall, ifrig icke
blott att förstå hvarje ord af innehållet, utan också att låta sina öron
så mättas med själfva språkets ljud, så att hon sedan, i sin ordning,
skulle kunna läsa väl. Och hon hade på detta sätt förvärfvat sig ett
nästan fulländadt uttal af italienskan, så att han med oblandad njutning
kunde höra henne föredra sina älsklingsskalder. Endast någon gång, på de
allra vackraste ställena, afbröt han henne och sprang upp samt föredrog
ur minnet.

Alie hade med lefvande medkänsla följt Bradamantes och Ruggieros
kärlekshistoria med dess så mänskliga, psykologiskt sanna konflikter,
och de voro just vid den intressanta punkten, då den stolta amazonen
förklarat, att ingen annan man skulle äga henne än den, som visste att
öfvervinna henne i tvekampen, då det knackade på dörren. Fördjupade som
de voro i sin läsning och öfvertygade om att det ej kunde vara någon
annan än uppasserskan, som kom för att göra i ordning bäddarna till
natten, ropade de: kom in! utan att ändra ställning och utan att ens se
upp från boken. Det hände ju aldrig, att någon besökande kom till dem.

Dörren öppnades och någon kom in, men först efter ett par minuter blefvo
de uppmärksamma på, att denne ej rörde sig ur stället. De sågo båda upp
på en gång och upptäckte en manlig gestalt, som stod orörlig vid dörren.
I ett ögonblick hade Alie kastat undan filten, hvari de suttit insvepta
ända upp till hakan, och med ett litet utrop stod hon på golfvet,
ansikte mot ansikte med -- Rikard.

Det dröjde ännu flera minuter, innan någon talade. Slutligen utbrast
Andrea: Hur har ni burit er åt för att få rätt på oss? Det må jag säga
var en mästerkupp.

Det var inte så svårt som det kan tyckas, svarade Rikard, talande med
ansträngning och i upprörd ton, samt undvikande att möta Alies blick.
Andrea inbjöd honom med handen att stiga fram. Han kastade liksom en
skygg och förlägen blick kring rummet, som bar alla spår af deras
förtroliga samlif, rynkade lite på ögonbrynen samt satte sig slutligen
långt ifrån dem.

En af mina bekanta i Stockholm, fortfor han, var nyss här på genomresa.
Han såg Alie ute i förbifarten, gjorde efterfrågningar om henne på
hotellet och fick reda på allt. Min mor blef alldeles öfverväldigad af
sorg och förtviflan -- men äfven utan hennes önskan skulle jag inte
tvekat ett ögonblick att resa strax och göra allt hvad som kunde stå i
min förmåga att rädda Alie från -- en så förnedrande ställning.

Alie, som hela tiden stått orörlig framför honom med upplyftadt,
trotsigt tillbakakastadt hufvud, men bortvänd blick och två djupa
flammor på kinderna, gjorde här en rörelse, som för att afbryta honom,
men han hejdade henne.

Jag vet, hvad du vill säga, sade han. Jag vet, att du inte tror mig äga
tillräcklig opartiskhet för att blanda mig i denna sak. Jag kände detta
också själf förra året och det var det, som förmådde mig att lämna dig
som jag gjorde. Tror du, att någon hänsyn skulle kunna förmått mig att
annars -- tror du, att jag annars skulle lämnat något medel oförsökt att
återföra dig till sans och besinning. Men jag var inte opartisk då, och
jag fruktade för att låta min känsla inverka på mitt omdöme. Men nu har
jag arbetat ärligt hela detta år på att öfvervinna denna svaga punkt hos
mig själf -- hela min sträfvan har varit att uppfostra mig själf till
att bli för dig det enda jag ännu kunde bli -- en god och trofast och
fullkomligt osjälfvisk bror. Jag kände att den stund skulle komma, då du
allt för väl behöfde en sådan -- här är jag nu och du kan lugnt räcka
mig handen -- du behöfver heller inte vara så rädd att se mig i ögonen
-- han ansträngde sig för att själf stadigt möta hennes blick, som dock
ännu vek undan -- du må tro, att den kamp, jag haft, inte varit den
lättaste -- jag kan väl säga, att jag aldrig i mitt lif förr till den
grad behöft all den viljekraft, hvaraf jag är i besittning -- men det
har lyckats, och det är nog.

Det blef åter en stunds tystnad. Alie kände som en varm blodström kring
hjärtat -- ja, denna osjälfviska tillgifvenhet var som en utsträckt hand
till en drunknande -- men hon kunde ej tala ännu.

Hvad är således nu er afsikt? frågade slutligen Andrea torrt, med ett
litet satiriskt, sårande leende.

Min afsikt är helt enkelt den, att erbjuda Alie en brors stöd, om hon
behöfver det -- och om hon inte känner sig behöfva det, att använda allt
det inflytande, jag möjligen kan ha -- eller rättare -- inte jag, ty jag
gör inte anspråk på att ha något inflytande öfver henne -- men det
inflytande, som förnuftsskäl och en varm tillgifvenhet kan utöfva -- för
att förmå henne att rycka sig lös, innan det ännu är för sent -- från
ett förhållande, som _måste_ sluta illa. Och om Alie nu vill återvända
med mig, så lofvar jag henne, att hon inte bara ska finna ett
kärleksfullt hem med den ömmaste mor och syskon och syskonbarn, utan
också -- hon ska inte bara finna en oförminskad tillgifvenhet hos alla
dem, hon med allt skäl kan räkna för de sina -- utan hon ska också
alltid aktas och äras såsom den, hon alltid varit -- inte skuggan af ett
klander eller en misstro ska möta henne -- mina barn ska uppfostras att
i henne se den kvinna, som jag för min del alltid ska sätta högst bland
alla jag känt -- vid sidan af min mor och -- min hustru.

Andrea såg spörjande och pröfvande på Alie, som stod där blek och liflös
som en bildstod.

Alie ensam har att afgöra här, sade han. Jag kan inte lofva henne
detsamma som ni -- en lugn familjelycka. Hvad jag har att bjuda henne är
alltid ett kamplif under svåra förhållanden -- vare sig hon blir min
hustru eller ej -- må hon alltså fritt välja!

Nu lyfte Alie för första gången blicken och såg på honom med ett uttryck
af så djup smärta, sugande ömhet och förtviflans ångest att han skulle
velat falla till hennes fötter och bedja henne förlåta sig att han ej
kunde annat än sönderslita henne på detta sätt. Han _kunde_ ej annat. Om
det hade gällt både hans och hennes lif kunde han ej i denna stund lagt
ett ord i vågskålen för att påverka hennes beslut.

Jag begär naturligtvis inte, att du ska bestämma dig i kväll, afbröt
slutligen Rikard den pinsamma tystnaden. Jag är beredd att vänta -- så
länge du vill -- jag har tagit in på det andra hotellet -- jag ska inte
besvära dig -- när du vill kalla mig till dig är jag beredd, det är allt
-- du kan fullständigt förfoga öfver mig.

Därmed afskedade han sig och Andrea följde honom till dörren, utan att
Alie ännu hade växlat en blick med honom eller uttalat ett enda ord
under hela tiden han varit inne i rummet.

Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, löste sig hennes
krampaktiga stelhet, hon kastade sig på golfvet framför Andrea med
hufvudet i hans knä och utbröt med en ström af tårar: Andrea! Andrea!
bed mig stanna. Bed mig!

Han sköt henne bort, häftigt, nästan våldsamt, och sprang upp.

Jag kan inte! ropade han.

Hon kröp efter honom på golfvet, hon hängde sig fast vid hans knän och
upprepade blott under strömmande tårar: bed mig! bed mig! Säg bara ett
ord, att du vill det, säg bara, att utan mig ska du bli olycklig, ska du
gå under. Säg, att du, liksom jag, hellre vill bära allt, än skiljas!
Bed mig, Andrea!

Jag kan inte -- jag kan inte! upprepade han som utom sig, i det han
sprang undan. Han fick fatt i sin hatt, störtade sig på dörren, ryckte
upp den och sprang ut i natten.

Då dörren stängdes om honom, kom det som en isande kyla öfver henne. Hon
reste sig upp, stirrade i spegeln på sitt uppsvullna ansikte, ordnade
sitt hår och begynte därefter att packa sin koffert. Hon skilde på sina
och hans saker, hvilka i öm oreda lågo om hvarandra, hon räknade
kallsinnigt sina egna näsdukar ifrån hans, läste namnet i de böcker, som
voro hans och lade dem åt sidan, alltsammans under ett slags drömlikt
tillstånd, som ginge hon i sömnen eller i yrsel. Hon hade ej något klart
medvetande om hvad som förestod, blott en känsla af stingande, nästan
olidlig smärta, någonstans, hon visste icke hvar, samt en andnöd, så att
hon emellanåt tyckte sig skola kväfvas. Hon tog de sex i röda band
inbundna volymerna af Ariosto, som han gifvit henne, och ställde sig att
läsa den sonett, han skrifvit till henne på första sidan. Hon läste den
flera gånger och tyckte, att den var så underligt tom och meningslös.

Därefter satte hon sig att skrifva en biljett till Rikard, däri hon
förklarade sitt beslut att afresa med honom följande morgon med den
postvagn, som gick kl. 7. Hon ringde och tillsade, att biljetten genast
skulle bäras dit, samt att hon ville bli väckt kl. 6 och ha räkningen
för sista veckan. Hon hade alltid fordrat att få betala sina egna
utgifter.

Sedan allt detta var omställdt, kofferten packad och stängd,
handkappsäcken öppen för att hon på morgonen kunde lägga ned de sista
effekterna, lade hon sig uttröttad och med en sådan känsla af absolut
tomhet i hjärnan, att hon ej ens förmådde reflektera öfver det underliga
i att Andrea dröjde så länge ute. Hon somnade genast i en tung, död
sömn, med ljuset ännu brinnande på bordet, men vaknade efter ett par
timmar och kom strax till fullt medvetande, samt for upp i bädden med
stark hjärtklappning. Hon såg sig om i rummet och märkte, att Andrea
varit inne och gått igen. Han hade tagit sin ytterrock, som förut låg på
en stol, samt sitt cigarrettfodral, som hon ännu under packningen hade
lagt framme på toalettbordet. Hon visste, att det var hans vanliga
tillflykt, när han var upprörd -- att spatsera och röka. Natten var
kall, men månljus -- hon såg det genom fönstren, som hon försummat att
stänga för.

Hon såg på klockan. Ännu blott 1. Först om sex timmar skulle hon kunna
resa -- detta tycktes henne nu en oändlighet. Hon kände nu samma otåliga
längtan efter det, hon så länge fruktat värre än döden, som Dante så
djupt träffande skildrar hos de fördömde vid deras första inträde i
helvetet, då de skola stiga ned i Karons färja för att låta sig föras
mot oerhörda kval:

   Chè la divina giustizia gli sprona
   Sì che la tema si volge in disio.

   (Ty den gudomliga rättvisan sargar dem så,
   att fruktan förvandlas i åstundan.)

Ja, hon längtade efter morgonen, hon längtade efter att sitta i vagnen
och se för sista gången dessa drag, denna gestalt, som hon älskat så
våldsamt, så vanvettigt, utan att dock kunna vinna det, på hvilket hon
samlat all sin själs energi med en sådan intensitet, att det syntes
henne som blödde hon däraf ur tusen sår -- att vinna honom helt och för
alltid. Han hade ej kunnat gifva henne det sista prof, som hon satt
såsom villkor, som hon måste sätta som villkor för att knyta sig
varaktigt till honom -- han hade ej kunnat uttala det enda lilla ord,
som skulle varit nog för att få henne att underkasta sig allt. Hon hade
gifvit efter punkt för punkt af sina fordringar, hade vikit steg för
steg -- men i detta sista kunde hon ej vika. Han måste en gång vilja,
klart och bestämdt vilja äga henne för alltid -- hon hade förgäfves
väntat därpå hela tiden, och när han ej heller nu kunde taga ett sådant
beslut, så hade hon intet val.

Han kom och gick ännu ett par gånger under natten; hvilade sig stundtals
i soffan, men gick snart ut igen. Hon låg med slutna ögon och bultande
pulsar, räknande klockans knäppningar tills hon somnade däraf, alltid
för att åter vakna med en ångestfull känsla under bröstet, som skulle
hon svimma eller kväfvas.

Han hade sett den stängda kofferten, sina egna saker ordnade i en rad på
en stol och förstått allt. Och en dof förbittring jäste inom honom mot
henne, så stark, att han ej ens kunde förmå sig att närma sig henne. Å,
hur hade hon kunnat bedraga honom så! Han hade trott, ja, han hade
slutat med att tro, att han här skulle finna denna lifvets helhet och
fullhet, som var hans sinnes djupaste kraf -- trott på en kärlek, höjd
öfver hvarje prof -- och där var hon nu färdig att svika honom så
gränslöst. Han gick omkring med sjudande hämndtankar i sitt sinne. Denne
Rikard, denne tarflige moralist och kälkborgare med sina äckliga, banala
fraser -- han skulle velat gå upp på rummet, där han sof, och gifva
honom ett knytnäfsslag i ansiktet och sedan slåss med honom på lif och
död.

Och hon, som låg där och sof helt lugnt, sedan hon med en sådan ordning
och metod räknat hans näsdukar och tagit vara på sina egna -- ja, han
skulle vilja döda äfven henne. Hvarför inte. Inte göra som det där andra
paret -- bara helt enkelt döda henne.

Han stannade nu slutligen bredvid hennes säng och såg på henne. Hon
slumrade lätt men oroligt samt andades flämtande. Han hade många gånger
förr gladt sig åt, hur vacker hon var, när hon sof. Äfven nu lade sömnen
ett visst skimmer af rodnad öfver hennes ansikte. Hon låg på sidan, med
ena handen under kinden, den andra utbredd på täcket. Håret bucklade sig
mjukt kring tinningarna och utefter ryggen, läpparna voro halföppna och
hade ännu i sömnen en sakta skälfning som i smärta -- äfven ögonlocken
ryckte något -- men den profil, som aftecknade sig mot kudden, var så
beundransvärdt ren och fin, så själfullt känslig och mjuk, att Andrea
öfverväldigades af rörelse och kastade sig öfver henne med en omfamning,
som nästan var en kväfning.

Hon for upp och stirrade honom i ansiktet med den yrvaknas förskräckta
blick. Han grep med båda händerna hårdt om hennes hals och höll henne
så. Hon kom till besinning, läste som ett begynnande vansinne i hans
ansikte, kastade sig tillbaka mot kuddarna, slöt ögonen och sade med
svag, flämtande stämma, men ett lyckligt leende: Ja, ja! döda mig! Gör
det! Jag ber dig -- döda mig!

Hans händer sjönko långsamt tillbaka och den onaturliga spänningen i
hans drag gaf vika, i det tårar strömmade till hans ögon.

Då kastade hon armarna om hans hals och hängde sig fast vid honom med
hufvudet tillbakakastadt, kramade sitt bröst intill hans och bad ifrigt,
inträngande, med fullt medvetande: Döda mig! Eller låt oss dö
tillsammans -- som de andra!

Så mycket älskar du mig? frågade han, och det började sprida sig ett
skimmer af lycka öfver hans ansikte. Men hvarför vill du då lämna mig?

Jag vill ju inte lämna dig -- jag kan det inte. Därför vill jag dö.

Och hvem tvingar dig att lämna mig?

Du.

Jag! som bara väntat, bara hoppats på denna stund -- som kände att hela
min tro på lifvet, den enda möjligheten att bli botad från en
skepticism, som dödade mig, var om du kunde ge mig detta yttersta prof
-- nu vet jag det säkert, du ska alltid hålla mig fast. Nu kan vi gärna
trotsa allt och gifta oss -- du har gifvit mig den kraft, som fattades
mig, nu kan jag strida, nu kan jag arbeta för dig. Du ska bara fordra
det af mig, så går det.

Hon kramade armarna hårdt omkring honom och snyftade ännu länge mot hans
hals. Men det var inte längre tårar af förtviflan, utan af en lycka, som
hon kände vara allt för stor för att kunna vara varaktig. Hon visste
väl, att hon i denna stund invigde sig till ett lif af oafbruten kamp,
och det var ångest och bäfvan i den sällhet, hvarmed hon gick framtiden
till mötes. Hon visste, att den fullkomliga lyckan endast existerar i
ett moment och att den alltid köpes dyrt.




Transcriber' note:

Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Femte Samlingen.,
Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1890, pp. 1-232.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda
delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och
erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i
respektive individuell text.

Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter):

   [p. 81]:
   ... rum och den sistnämde ordnade soffan åt henne samt ...
   ... rum och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt ...

   [p. 107]:
   ... nu också Agot -- å, hvad de voro löjliga! Men hon ...
   ... nu också Aagot -- å, hvad de voro löjliga! Men hon ...

   [p. 108]:
   ... armarna på Agot. ...
   ... armarna på Aagot. ...

   [p. 119]:
   ... öppna balkongdörrarna utåt stjärhimmeln, som framskymtade ...
   ... öppna balkongdörrarna utåt stjärnhimmeln, som framskymtade ...

   [p. 126]:
   ... kom, som meddelade henne att kan ej kunde komma ...
   ... kom, som meddelade henne att han ej kunde komma ...

   [p. 133]:
   ... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att läsa ...
   ... lämna dörren öppen? Nej, det var bättre att låsa ...

   [p. 148]:
   ... här resan, som kunde vara bätte att inte ha tänkt ...
   ... här resan, som kunde vara bättre att inte ha tänkt ...

   [p. 162]:
   ... mörket, så hade hon här ingen annan utväg än att ...
   ... mörkret, så hade hon här ingen annan utväg än att ...

   [p. 207]:
   ... Stigen fortsatte ju där långs strömmen, ...
   ... Stigen fortsatte ju där längs strömmen, ...

   [p. 226]:
   ... Då de åter blefvo ensamma och dörren var läst, ...
   ... Då de åter blefvo ensamma och dörren var låst, ...








*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK KVINNLIGHET OCH EROTIK II. ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.