DANIEL BERG

MOLOKS LEENDE

ROMAN

STOCKHOLM
P. A. Norstedt & Söners
Förlag

Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut på söndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex barn, alla välskapade från topp till tå. Familjen utgjorde en hel liten vandrareförening, som man kände väl till vid Sturegatan, där lektorns haft sin präktiga våning i snart femton år. Man måste ju lägga märke till Tedeliusarna, för det var som en gammal cyniker en gång sagt »en kärnras, värd att lägga på».

En sommar, medan fönsterna ännu voro vitmenade i våningen vid Sturegatan, läste grannarna i tidningarna, att Hervor Tedelius var förlovad med någon som hette Folke Hjelm, och eftersom man ingenting visste om den unge mannen var nyfikenheten stor. Men när söndagspromenaderna började igen på höstterminen, räknade den lilla vandrareföreningen nio medlemmar, och grannarnas antaganden besannades. Fästmannen var en ståtlig ung man, som i vad för ögonen var icke stod Tedeliusarna efter. När fästparet promenerade ut på egen hand genom Humlegården, var det en och annan som vände sig om efter dem.

Det var ett maka par.

Varken lektorn eller lektorskan Tedelius tyckte om långa förlovningar. Särskilt som släkten var stor, fanns det en massa varnande åskådningsmaterial i den vägen att peka på, och i talet till de nyförlovade hade lektorn lagt in sin oundvikliga fras i dylika fall: »Klipp nu till och gift er snart, så man kan börja umgås.»

Ja, efter ett halvår skulle de med säkerhet vara gifta.

Under denna förutsättning gick ett helt år och ett halvt därtill, vid vars slut Folke och Hervor med stöd av släkt och vänner på ömse sidor alltjämt spanade efter en bostadsvrå till det blivande hemmet. De genomlevde alla våningsletandets besvikelser, stretade uppför nattsvarta baktrappor eller mattbelagda marmortrappor, gingo och funderade på fallfärdiga kåkar, som de sangviniskt sågo förvandlade till små idealhem, räknade med husköp och amorteringar men kunde inte ens rå med de fyra tusen »i avträde och diverse möbler», som annonsen löd om en rätt beboelig trerumslägenhet. Lektorn avrådde bestämt från skuldsättning för sådant ändamål. Själv kunde han inte bidraga. Han hade i alla år lagt sista skärven av sin lilla lön på hemmets altare, och Folke hade för sin del nyss lyft sin första av amorteringar ograverade månadslön i trafikverket, där han nu blivit ordinarie.

Tiden fordrade något mera än vanlig hyra för åtkomsten av en lägenhet, och detta mera hade varken Folke eller hans vänner till hands.

Det led mot julen.

Lektorn satt i sitt skrivrum i nattrock med långpipan mellan knäna, förmodligen just så som hans pojkar i andra ringen föreställde sig, att en lektor skulle sitta, då han var i färd med att sätta deras höstterminsbetyg. Det var också det han var. En vikbar bordlampa med grön skärm var den enda som utom honom själv fick böja sig ned över en liten tegelröd anteckningsbok. Med ledning av denna präntade lektorn bokstäver och siffror på betygsblanketterna. Ute i det stora rummet böljade rökhavet i skymning, men längs väggarna blänkte en och annan guldrygg i bokhyllorna i skenet från lampan där framme — där öden avgjordes.

»Andersson, jaha med två s, Blomberg, Cederlund ...», kontrollerade lektor Tedelius. »Kristendom AB, jaha ... gymnastik och vapenövningar BC ... hm, det är förunderligt med de läskarlarna; dåliga gymnaster», reflekterade lektorn godmodigt och småsmackade på pipmunstycket.

I matrummet, näst intill, hjälpte småflickorna husan att fara över silvret. De stodo vid det stora ekbordet, som var skyddat med en påkastad vaxduk, och gnodde med sämskskinnslappar, tills husan blev nöjd med resultatet och lade bort sak efter sak på serveringsbordet vid kakelugnen, där lektorskan sedan skulle syna deras verk. Inne i pojkarnas rum rullade leksakskanonernas åskor över stackars tennsoldater. Det var stängt till förmaket, där lektorskan och näst äldsta dottern hemligen sydde på julklappar.

Det troddes i förmaket, att Hervor satt i sitt rum över en bordlöpare, som skulle bli hennes mammas stora överraskning på julafton, men i själva verket var det nu tredje gången hon halvt i smyg strök utmed sin pappas bokhylla med ett band av Nordisk familjebok i handen. Lektorn hade nog märkt, att det tassade borta i rummet, men där fanns också i ena hörnet en spiraltrappa ledande upp till sängkammarvåningen, och det kunde ju vara jungfrun, som var på väg upp eller ner. Där uppe var sängkammaren, småflickornas rum och ett före detta kök, som nu beboddes av innejungfrun för att husan skulle få vara ostörd på nedre botten.

Men tredje gången det tassade vid bokhyllan såg lektorn upp från betygsättningen.

— Jaså, det är du, tösen, sade han med värme.

Och med spjuveraktig min och varnande pekfinger i luften tillade han:

— Om du inte vet vad du skall göra, så läs Nordisk familjebok, det är alltid nyttigt. Fåfäng gå ...

Det var hans gamla käpphäst det där med familjeboken, och både pekfingret och spjuverminen skulle beteckna självironi, eftersom de vuxna flickorna brukade skämta med sin pappas käpphäst. Men hade inte lektorn omedelbart dykt ned i anteckningsboken igen, skulle han kanske lagt märke till en bestört åtbörd hos Hervor. Hon gjorde en hastig, nästan hörbar inandning.

— Förresten kanske jag stör pappa, sade hon med en lätt dallring i rösten och gick.

När hon kom tillbaka in i sitt flickrum åt gårdssidan, stannade hon mitt på golvet under ampeln och gjorde åter den där korta nästan hörbara inandningen men stack fort ett finger mellan tänderna som för att tysta sig.

På soffan, som också var hennes säng, låg broderiet, men hon kunde inte genast komma sig för att arbeta. Helst hade hon just nu velat gå in till sin mor i förmaket och sitta tätt bredvid henne och sy flitigt utan att säga ett ord. Men den där olycksaliga bordlöparen skulle ju vara en överraskning; åtminstone måste något sken av en överraskning bevaras, helst som det väl nu var sista julen hon skulle vara hemma.

Ja, det måste vara sista julen ...

Innan hon beslutit sig för något, låg hon på soffan med huvudet inborrat bland kuddarna i en skälvande gråt utan många tårar.

Så hade hon tillbragt ändlösa timmar de senaste kvällarna och nätterna, och när hon legat vaken, hade hon önskat, att natten skulle dröja kvar, att gryningen skulle skymma till ny natt, att det bara skulle vara natt. De mörka timmarna räckte ej till för hennes tankar. Det var så mycket att fråga minnet om och så mycket att räkna emot framme i tiden. Men ibland kunde hon le i mörkret med kudden tryckt mot sitt bröst, när hon tänkte på sommaren och det lilla fiskeläget på ön, där hon och Folke dröjt kvar efter de andra.

»Om vi bara haft en smutt att bo i, så hade vi ju varit gifta ett halvt år nu», brukade Folke säga.

Detta var en av vilopunkterna för Hervors jagade tankar. Visst hade Folke rätt i det, men ... och så irrade tankarna vidare ...

Hon var vacker också nu i sin förtvivlan, där hon låg med det blonda yviga hårsvallet bland kuddarna. Blusen hade glidit ned över axeln och lämnade ena skuldran bar nästan så långt som solbrännan nått ned på sommaren. Den veckade kjolen föll så, att den betonade smidigheten och formfulländningen hos hennes kropp. Som hon låg där på sidan med höftens linjespel fortlöpande, liksom förgrenande sig ut över alla hennes lemmar, var hon fysiskt fullkomlig.

Ett litet väckarur på toalettbordet gav sig plötsligt till att ringa på sjuslaget. Hon gjorde sig ingen brådska att tysta ned det. Det nästan livade upp henne. Det var en omväxling i denna enahanda tankejakt över områden som icke hade några nya utsiktspunkter. Hon hade ställt väckaruret på sju häromdagen för att klockan åtta vara på Söder och se på en lägenhet, där vid hennes ankomst trappan var fylld av folk, unga kvinnor, unga män i tävlan med de gamla om ett hem ...

Det rörde helt lätt vid dörren. Hervor kastade en hastig blick i spegeln och rättade till sig. Hon skakade undan håret med en nästan yster rörelse och gick med öppna armar mot dörren.

— Folke, du, du ...

Han tog hennes båda händer, när han kysst henne länge, och såg jublande in i hennes ögon.

— Hervor ... det kan ... ja, jag bara säger det kan hända, att vi få en vrå i alla fall.

De voro yra av glädje båda två, när han berättade:

— Jo, som du minns hade jag sällskap med Gunnar Wiepe i går, när jag mötte dig. Nå, i dag kom byråchefen in i mitt rum och gratulerade mig till att ha fått en våning. Jag blev naturligtvis högst förbluffad och frågade vad han menade. »När ni känner baron Wiepe, känner ni naturligtvis Stråvall», sa’ han, »och hos honom lär det nog finnas lägenheter. Han har väl ett hus i var stadsdel, den kurren.» Jag hoppade genast på och pumpade honom med resultat att jag en kvart senare var uppe i Rusthållaregatan 5 och presenterade mig för en direktör Stråvall, Adrian hette han visst på dörrskylten. Jag påstod, att jag visste, att han skulle ha en ledig lägenhet till första januari.

— Men Folke ...

— Ja, vänta får du höra, fortsatte han. »Tja», menade karlen och inspekterade mig hela tiden med ett kallgrin, som måtte höra till hans särskilda utmärkelsetecken, »det kanske skulle kunna bli en lägenhet, men det är redan så många som reflektera på den. Det är ensamma personer förstår herr ingenjören», ja, fy fan, karlen var ett servilt äckel, men vad får man inte finna sig i. Jag sa, att jag också var ensam person för tillfället, men att vi ämnade gifta oss så fort vi fått våning. Han frågade efter dig, efter min lön och efter mina bekanta. Eftersom jag hört ett visst rykte, sa jag, att jag kände baron Wiepe, och att du kände Harriet Wiepe en smula, och då knäppte han nästan händerna, såg ännu äckligare ut än förut och antecknade mina uppgifter på en lapp. Han frågade, om jag ville referera till baron Wiepe, men när han fick veta, att jag bara kände Gunnar helt flyktigt, kom kallgrinet igen, precis som om han tyckte sig ha avslöjat en bedragare. Jo du den var läcker må du tro.

— Men hur gick det, Folke, jag dör av otålighet.

Hervor strök händerna mot varandra av iver och spänning.

— Det gick så, att jag under närmaste tiden skall få veta ... ja, veta hur det gick. Och inemot nyår får vi se härligheten.

— Bara vi finge den.

Det var något i Hervors röst, som om hon trots allt inte önskat sig till den hägrande lägenheten.

— Du ser så fundersam ut nu, tösen, sade han och tog hennes ansikte mellan sina händer. Just nu var du ju så hjärtans glad. Du måste vara glad. Vi får lägenheten, och så rätt som det är är du min fru ... Å, du och jag, tösen, tänk bara, vi två och ett litet hem. Det svindlar ...

Hon slog armarna om hans hals, kysste honom och grät.

— Lilla, lilla tösen min, tröstade han.

— Å du käre, vad det känns skönt att få gråta ut ...

Det var tårar som länge sökt utlopp.

— Tror du ... säg om du tror, att det skall lyckas.

— Ja vet du, jag tror, att vi få lägenheten, sade han med en ton som skulle verka full av tillförsikt.

— Men ... nej, det är väl bara en elak aning, log hon mot honom mellan tårarna, om det ...

Hon avbröt sig och kysste honom.

— Jag vill inte att du skall ha onda aningar. Du vet att jag alltid blir rädd för dem. Du får ju alltid rätt ...

Han hade alltid måst ge henne rätt, då hon varnade för något. Hon hade sina förkänningar ibland. Det låg något så sunt och friskt i henne. Hon var så ärlig och rättfram, att hon genast blev misstänksam mot det som föreföll henne oäkta.

— Var han läcker säger du? Ja, jag vet ju vad du menar med det ordet.

Det var ett av Folke Hjelms uttryck.

Men så kom hon att tänka på Harriet Wiepe.

— Vad i all världen har Wiepes med den där Stråvall att göra, frågade hon och glömde tårarna för sin nyfikenhet.

— Jojo du, sade Folke så långsamt som möjligt för att hålla kvar hennes intresse vid den välkomna avledaren. Det påstås, att Harriet Wiepe skall förlova sig med direktör Stråvall.

— Harriet Wiepe förlova sig? En människa med social fluga och glasögon ...

— Stråvall hade också glasögon, sade Folke med oefterhärmligt tonfall.

En av småpojkarna kom in och ropade »kvällsmat» för att ridande på Folkes axlar föras in till familjen.

Rusthållaregatan låg i nattdimma. Stenläggningen svettades. På gångbanornas smutsfeta sluttande ytor bildade gasskenet små glittrande kretsar under lyktorna som sicksackvis krökte arm från husknutarna. Kvarteren stodo dåligt rättade i gatulinjen som sömniga kompanier vid en nattuppställning.

Vid porten till ett av de yngre husen satt en våt pudelhynda och gnällde, övergiven av make eller husse, vilket det nu kunde vara. Storstadens fjärrljud smälte samman till en tynande symfoni, då och då överröstad av klockslagen från Pauli kyrka i gatans förlängning.

Det var en sådan där natt, då råttorna äro ute och gno längs stenmurarna. Kanske de äro ute och se sig om efter varmare bostäder, när det lider mot snötiden. Men även eljest bruka de göra Rusthållaregatan till sin nattliga rännarbana. Här tassa de gladeligen fram och tillbaka mellan Kvarntorgets kötthallar och Pauli kyrkas gravar. Det är en gammal ful råttstam med otäcka anor, som grasserar i denna stadsdel. Här ligga vägg i vägg med pantinrättningar, kommissionsaffärer och antikvariat de stora slakterigrossisternas köttmagasiner, som påfyllas varje dygn för att det nästa mätta storstadens hunger.

Husen ligga gyttrade samman och bilda de gamla kvarteren:

Hästmanen,
Metmasken,
Stövelknekten,
Poeten,
Änkemannen och
Skedbladet.

Överantvardade åt en tid som gått dem förbi sucka de nu i minnen från förnöjsammare generationer.

— — —

Tornklockan i Pauli pekade mot midnatt.

En gammal nattuggla strök längs den snedgångna trottoaren. Hon såg sig om i gatukorsningarna, sade några hesa ord och gnolade dessemellan, allt under det hennes trasiga bottiner sörplade i sig av gatans elände. Hon mötte pudelhyndan, som igenkännande kom fram och vänskubbade sig mot hennes kjol.

— Jaså, det är så nu igen, småmuttrade kvinnan och följde med djuret, som vädjande såg upp i hennes ansikte, viftade med svanstofsen och gnällde mot porten.

Denna port var stor och solid till skillnad från de andra i grannskapet, och den hade i sin ena halva en liten dörr. Hunden ville in här, men när den såg, att dörren var låst — vilket djuret tycktes begripa — sprang den bort till en i hushörnet invälvd trappentré för att genast komma igen och klaga över att också där var låst.

— Nej måntro, hon stänger hellre ute den här klenoden än hon låter porten stå öppen för mig, knarrade nattugglan och ryckte i dörrlåset.

Och så kom det som ett dovt buller ur halsen på henne:

— Ändå fick hon en krona i söndags för att låta por...

Det slamrade i soptunnor inne på gården. Trötta steg slevade fram över cementen. Åter buller av ett lock som slogs igen och så klafs, klafs.

— Hm, nu går hon och rotar i tunnorna igen den gamla dassråttan.

Hunden gnällde, och kvinnan ryckte på nytt i dörren. Stegen inne på gården stannade av, liksom tvekande, närmade sig sakta och kommo till slut till porten.

— Vem är det, frågade en ängslig gumröst inifrån.

— Jo, det är klenoden som vill upp till husse sin, svarade kvinnan ackompanjerad av hundens klagolåt.

Den lilla dörren i porten låstes upp, och i skenet från gatan framträdde en gammal böjd, nästan dubbelvikt gumma. Paltorna hon hade på sig kommo henne mest att likna ett vandrande jättestort getingbo.

— Du får en krona i morgon, om du låter dörren stå, viskade nattugglan, men i detsamma hörde hon steg på gatan och vädrade rov.

— Seså, tag nu hundkräket ... men dörren ...

Hon knöt näven i luften, ruggade upp sig ett tag och strök åter ut på gatan.

— Tyst, jaja men det är då för galet, sade den gamla för tredje gången på den lilla stunden och slevade in på gården i sina nedtrampade för stora manspjäxor.

Så tryckte hon på en knapp och trollade fram ljus i fem trappvåningar. Hunden sprang före uppför fyra marmortrappor, krafsade på en dörr, återvände för att möta den gamla och fortsatte så upp och ned för trapporna, tills gumman med en skrällande hostattack hunnit upp.

En ung kvinna i nattdräkt och med huvudet fullt av papiljotter öppnade dörren på glänt, och hunden trängde sig in.

— Å det var snällt Tilda, sade hon. Vad skulle direktören sagt, om Bjuttan hade varit ute i natt. Det kan väl inte ha hänt något?

— Äsch, dom ränner väl inte så här tids heller, sade den gamla godmodigt och hostade sig åter nedför trapporna.

Nere på gården plockade hon till sig en kruka och en spann som hon satt i trappdörren. Hon kastade en skygg blick mot planket, som avslutade den obebyggda ändan av cementgården. Där stodo tre hängbjörkar med grenarna gråtande av dimma mot fjärrljuset. Där var också ett slags berså med några trädgårdsbänkar. Det var som ett par skuggor, stycken av natt, hade rört sig därborta, men den gamla vågade inte se närmare efter. Hon fick en påminnelse om kronan hon skulle få nästa kväll, mumlade om att något var på tok, stramade nästan upp sig ett tag, men med sitt vanliga, »tyst, ja ja, men det är då för galet» traskade hon rakt över gården och ned genom en av källaringångarna.

Där uppför de många marmortrapporna bodde pudeln, men här, en cementtrappa ned, hade den gamla sitt rum, där golvet var tre och en halv aln under jordens yta. Det hade direktör Stråvall själv sagt, och sannerligen om han tog fel på siffror och mått.

Men gamla Tilda fick vara glad att bo här.

Hon såg till värmepannan, vars skötsel var hennes enda livsuppgift, och gick in till sig i det lilla rummet. När hon vridit om ljusknappen, såg hon misstroget upp mot lampan i taket — det elektriska hade aldrig riktigt vunnit hennes förtroende — och så satte hon bort sin kruka och spannen vid den trefota spisen. Det var naturligtvis bara ett styggt förtal, att gamla Tilda skulle gå och vittja soptunnorna för att få mat ... Hon lade in ett par vedpinnar i spisen och började tugga på en brödkant som legat i blöt på en tallrik.

Det var i alla fall inte så oävet detta hennes lilla krypin. Hon hade allt sitt här, och hennes gamla tältsäng stod varmt vid väggen till pannrummet. Klutmattor täckte nästan hela golvet. En byrå stod vid ena väggen. Över den låg en gulnad virkduk med spindelvävsmönster. Där stod en fällspegel med en krökt hårnål i draglådshålet — eftersom knappen gått sin kos — och inne under dess vinkeltak hade droppflaskor, pilleraskar och burkar med allehanda giktsalvor sin plats. En öronlös urna av alabaster och Martin Luther i glacerad lera delade det övriga utrymmet på byrån med en liten vit flätkorg av porslin, vari vilade ett stilleben i målad vax med röda och blå blommor, druvor och en huvudlös domherre. Allt detta var saker som hon satte stort värde på, stationer, där gamla minnen kopplades till. Men kärast voro henne de båda dekorationerna på den rappade stenväggen, oljetrycksbilden av hennes »granne kung» och ett präntat papper, där man de slitna vikningarna och flugsmutsen till trots ännu kunde läsa:

»Till Bothilda Severina Zachrisdotter för långvarig och trogen tjänst ...» Och under stod namnet Cathrina Stråvall. Därvid var fästad en medalj i blått och gult band.

På bordet låg en stor bibel med träpärmar och skinnknäppen, ett par andaktsböcker och ett brett glasögonfodral av mässing. En väckarklocka, som visade en rund timme för mycket, fullbordade samlingen.

Hon kunde vara bortåt åttio år den gamla, men skräcken för »inrättningen», dit Stråvall velat förflytta henne, hade hållit henne uppe och i rörelse. Hon visste, att om hon lade sig ned ett par dagar, när gikten satte åt henne som svårast, så skulle hon bli skickad till ålderdomshem, och det där med »inrättningen» var hennes fasa. Inte heller var hon glad åt den stora ugnen, som hon var satt att passa, sedan värmeledningen kommit till på våren i sällskap med marmortrapporna och en del annat, vilket Tilda satte i sammanhang med »det stora högmodet», som efter hennes mening nu gick fram över världen. Men hur det var, tack vare den hade hon fått en uppgift att fylla, och hon kände sig vid närmare eftertanke ett gott stycke från ålderdomshemmet, nu när hon »hade plats».

Om det funnits barn i huset, skulle man nog ha givit dem kvällskräcken för Tilda, ty fager var hon inte, det är säkert, men i Rusthållaregatan 5 funnos — för så vitt man visste — icke några barn. Och den dag skulle nog inte komma brått, då små fötter skulle traska på golven i Stråvalls hus.

Tilda hade nog haft sina funderingar över varför och varthän i denne Adrian Stråvalls liv — han var och förblev för hennes tanke ingenting annat än Stråvallspojken — och sedan hon en gång funnit sin stora bibel vara det hedersammaste förvaringsrummet för de enda tre fotografier hon ägde i världen, hade hon lagt in hans bild mellan fjärde och femte kapitlet i Salomos Predikare, där hon trodde sig ha funnit hans plats anvisad av de förunderliga orden:

De två andra porträtten voro Nestor Kruses, fadern, och modern Cathrinas — just från den tid, då hon efter många betänkanden anlagt namnet Stråvall —. Det förra porträttet hade Tilda lagt undan i de Apokryfiska böckerna, men det senare hade en hedersplats i Judiths bok, där hon vid hennes frånfälle strukit under elvte kapitlets nittonde vers:

Mellan Skriften och originalen till dessa tre porträtt hade Tildas liv haft sin pendelsvängning.

Den första växlingen i hennes liv var den, att hon från hemmet, där fjorton barn trängdes om maten, skickades till en klockare långt ute bland skären. En vacker dag var hon med på hans dotter Cathrinas bröllopsresa.

Klockaren hade haft besök av en kustskeppare Nestor Kruse, känd för skicklighet i byten; ägde än båt, än skog, än annat fast eller löst av värde. Efter besöket hos klockaren ägde han också Cathrina, och Tilda ingick i hemgiften.

I tre år bestod detta äktenskap. Kruse bytte på sista året till sig hemmanet Stråvallen. När gården slutligen brann, och detta ledde till underligt tal, försvann Kruse för alltid.

När mannen flyktat sin kos och fru Cathrina lyft försäkringssumman, flyttade hon med Tilda och barnet inåt landet till säkrare ort. Hemmanet sålde hon men behöll namnet Stråvall, under vilket hon skulle uppfostra den lille Adrian till en man och en gentleman — något som Tilda fann vara »alldeles för galet» ...

Det var från gamla Tildas synpunkt naturligtvis också »alldeles för galet», att varken hon eller den vackra husfröken i femte våningen Rusthållaregatan 5 kunde finna någon annan beteckning för direktör Adrian Stråvalls verksamhet än att han »räknade». Iakttagelsen var riktig. Herr Stråvall sysslade mycket med siffror. Han skulle i det ögonblick som var ha beklätt en aktningsbjudande post, om han inte funnit klokare att helt gå upp i sina privata siffror och samtidigt i något, som han avsåg att göra till sitt eget stora sociala system. Han hade redan klart för sig, hur han skulle förverkliga detta system. Den tid han levde i hade givit honom möjligheterna, och utvecklingen skulle gynnas av konjunkturerna. Att det verkligen skulle kunna mottagas som ett socialt system ville han gärna övertyga sig om. Att det omsatt i teknik skulle kunna liknas vid en elevator, vilken skulle lyfta honom själv till de högsta samhällsskikten, därom var han redan på god väg att bliva förvissad.

Till och med mer än förvissad om att framgången som väntade Stråvall var högvälborna fröken Harriet Wiepe.

Sådan var ställningen i det nu, då pudelhyndan Bjuttan av gamla Tilda insläpptes i den Stråvallska lägenheten.

Fröken Wagner, så hette husföreståndarinnan, var som sagt en mycket vacker kvinna. Hon var av familj och hade uppfostran, men omständigheter hade funnits som fört henne in på en ungkarlshushållerskas vanskliga bana. Sedan erfarenheten fört henne till den punkt, där en kvinna upphör att drömma sig framtiden i form av ett uteslutande på kärlek grundat äktenskap, hade hon stannat kvar. Hos Stråvall hade hon blivit så mycket hellre som han å ena sidan givit henne en del förtroenden rörande sina siffror och å andra sidan i sig uppenbarat för henne en typ av man, vars förekomst i detta livet hon med sin tidigare erfarenhet skulle ha betvivlat.

Hon var klädd för natten, då Tildas ringning angav Bjuttans hemkomst. Djuret måste släppas in till sin herre. Fröken Wagner log ett av de många kvinnliga små leenden, som aldrig kunna fullt artbestämmas, tog utom nattrocken och tofflorna också på sig en liten skär spetsmössa och gick ut i korridoren, som skilde hennes sovrum jämte köket från direktörens våning.

Stråvall var inte i sitt förmak, inte i sitt kabinett, inte heller i sitt sovrum, alltså i ateljén — så kallade hon hans arbetsrum.

Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.

— Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.

I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.

Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad bov.

— Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen dörren.

Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte ögonbrynen i en kort funderare. »Det måste vara något i görningen», tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt livet.

Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade ett ögonblick.

— Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer ...

Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han åter fram det han sysslat med.

Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.

Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution, vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning, det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik, nationalekonomi och pyroteknik — allt tydligen angivande olika facer och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström för tillfället förbrukades inom fastigheten.

Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i bilden av en kvinna.

Om det nu var svärmeri ...

Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner. Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett oumbärligt inventarium.

Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han skyddas mot en del av sig själv — fadersarvet.

Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned. Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om marmorpalats — drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där sprängdes med dynamit!

Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och deras ungar ville han utrota. När mordet upptäcktes och Adrian skulle bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.

Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...

Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med ett obegripligt löje på läpparna.

Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra könet.

Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad som kunde bo inom honom.

Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit honom att fly.

— Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne »Stråvallspojken».

Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon i det längsta se endast moderns goda sinne.

Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland, när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig, och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände sig stark, var hon borta ur hans minne.

Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän — eller medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt. Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.

Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte, blekt, kallt och vidrigt.

Under studietiden trodde han sig i en av sina kamrater ha funnit ett första trappsteg uppåt. När Gunnar Wiepe trädde in på samma bana som han själv, hade Stråvall redan vetat att göra sig till hans vän och till en vän i hans familj. Hans första sammanträffande med kamraten hade givit honom en elektrisk stöt. Det var när han fick höra, att denne var baron. Han hade blivit stum inför detta faktum men genast insett, att det öppnade möjligheter. När han väl genomtänkt dessa möjligheter, fann han sig äga alla förutsättningar att nyttja dem.

Tanken att han skulle kunna lyftas socialt genom familjen Wiepe blev Adrian Stråvalls fixa idé.

Han anpassade sig till en början helt efter sin kamrat, skapade om sitt yttre och följde inifrån verkan av sitt beteende. Gunnar Wiepe var öppen och svekfri och såg i Adrian Stråvall en vän, som han trodde vara beredd att också offra något för honom, om det skulle gälla. Men som den fysiskt starke kände sig Gunnar Wiepe som Stråvalls beskyddare — liksom generationers kultur och ridderlighet omedvetet kom honom att omge sin vän med en andligen närande atmosfär.

— Denne Stråvall skall bli en gentleman, hade hans mor sagt till Tildas häpnad, och Adrian Stråvall hade åtminstone klarlagt för sig nyttan av en gentleman.

Men om han droge nytta av sin vän skulle han veta att göra det på ett försiktigt sätt.

— Det är oförsiktigt att visa sig alltför försiktig, men man kan aldrig vara försiktig nog, det var Adrian Stråvalls levnadsregel, till en början undermedveten, så småningom formad i hans tankar och till sist vorden hans hemliga lag.

Om Adrian Stråvall liksom med förnimmelsen av en elektrisk stöt upptäckte, att hans kamrat Gunnar Wiepe var baron, kommo liknande sensationer en kort tid att avlösa varandra hos denne vardande gentleman, då han slutligen infördes i den aristokratiska familjen. Denna utifrån sett enhetliga miljö — ett gammalt kommendörkaptenshem, där endast kommendörkaptenen själv saknades — tedde sig inifrån för Stråvalls nyfiket mottagliga öga som en samlingspunkt för de mest motsatta element. I sitt eget hem hade han aldrig kommit i beröring med vad han själv kallade överklass. I verkligheten hade varken ordet överklass eller underklass gått över hans mors läppar.

Själv kunde Stråvall beträffande båda dessa samhällsgrupper endast berömma sig av de vanföreställningar som beteckna utomståendet.

Så mycket större voro hans överraskningar i familjen Wiepe.

Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat. Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär. Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst, vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.

Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina, ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe; att i hennes närvaro säga du till ättens huvudman Gunnar, att helt kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla — och därför i hans ögon farliga — Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.

Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk — men han var inte officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att framtvinga ett svar.

Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.

— Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet riposterat.

Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha nödgats taga ställning — vilket var hans fasa — om icke möjlighet till en hederlig reträtt yppat sig.

Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med sig. Han var räddad.

— Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.

— Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och bjöd honom ock av den förbjudna frukten.

Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.

— Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon formade till en högst obetydlig cirkel.

Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i salongen.

— Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.

— Ja visst sjutton ...

Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:

— Filur!

Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.

— Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin tavla.

Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så förbluffande för honom.

— Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun vidöppna av leende undran.

— Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg, penslar och cigarretter ...

Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa tillräckligt för penslar och färg.

Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.

Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en »filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad de från början menat dem vara — även om de i verkligheten äro och förbli något helt annat.

För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något som han i verkligheten inte var — om han nu var något i verkligheten. Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar, som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig ha fått bekräftelsen.

I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten. Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade redan — sin vana trogen — sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge sig till känna.

Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter middagen.

— Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.

— Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men likväl vidga möjligheterna.

Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta, tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.

Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela samhällsskalan ...

Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon »i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens syn på honom.

Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.

Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit officer.

Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer, »som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.

Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:

— Att du är knekthatare, du som ändå ...

Längre halkade han inte åstad.

— Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.

— Men du ...

— Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit, men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.

Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.

— Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett förtroligare samtal om saker som besvärade honom.

Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få träda hjälpande emellan.

— Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga räntorna på det beloppet.

Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.

Han måste förkovra detta kapital — hastigt ...

Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser gjorde hon sällan.

Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.

Det började lida mot skymningen.

— Känner du att det är sommar, Tuttan lilla, sade Gunnar.

— Ja bevars.

Hon slog upp båda sina fönster och satte händerna i posterna.

— Just det där skulle du måla. Ridrocken klär dig rasande bra, fortsatte brodern och gick fram och slog armen om henne.

Ingrid tog ibland på sig en grön ridrock då hon målade. Den framhöll hennes figur förträffligt, och hon var själv i fönstrets inramning verkligen ett präktigt motiv där hon stod och silhuetterade mot den ståtliga strömtavlan.

— Varför rider du så sällan nu, frågade Gunnar.

— Ja du, varför rider jag så sällan ...

De visste båda varför.

Ljudet av musik bortåt Kungsträdgården nådde dem. Det var en klagande melodi, och cellostämman följde med som en gråt.

— Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...

— Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.

— Men du vet ...

— Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?

— Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst pinsamt, om du skulle få obehag ...

— Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en andra generation.

— Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.

— Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har ärvt pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån. Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger mig nog rätt i det också.

De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian Stråvall i tamburen ...

Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av kopparslantar.

Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt med.

— Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det var alltså uteslutet.

Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.

Och likväl skulle det icke dröja länge ...

Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.

Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den Stråvallska utvecklingen.

Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen, men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.

Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid tanken på de där ungarna.

— Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig tankeövergången från kaninerna.

— Näej, inte än, men ...

Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där satt en jänta i en solbacke och gäspade.

— Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett annat än korna.

Olyckligtvis ...

Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.

— Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.

— Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe. Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.

Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng hos honom. Knappast för Tildas egen del. Han var inte sentimental på det sättet. Men han kom att tänka på, att så gammal hade hans mor nu varit, om hon fått leva.

Men Gunnar hoppade med ett stort skutt ur vagnen och omfamnade Tilda, klappade om henne och sade vänliga saker, som kom henne att snurra rundt på ett för henne eget sätt.

— Det är då för galet, det är då för galet, repeterade hon den gamla läxan och livade upp sig som en gammal trogen hund, när husbondfolket kommer hem.

Stråvall storskrattade och fann Gunnars välvilja ytterst skämtsam; han uppfattade den nästan som spjuveraktig drift med den gamla. Men när Gunnar efter middagen gick ut med honom utan hatt var Stråvall nästan orolig att detta brott mot ortens skick och bruk skulle verka störande bland befolkningen. Vad som emellertid sedan hände höll på att göra honom omtöcknad.

De voro ute i båt på sjön och fiskade.

Gunnar hade haft alla de sensationer som stå att avvinna ett tjog stora abborrar och några slantgäddor. Den oundvikliga döda punkten hade kommit, och det fanns inte liv kring krokarna. Solen var på väg ned bakom en sotsvart ås, vars kantlinje redan låg i förgyllningen. Skogarna smälte samman i blånande töcken, och lom började sträcka för natten. Sjön låg sammetslen utan krusning av vind, men här och där ringade vattnet ut från löjbettet efter en mal, från slaggfallet efter svalornas luftlinjer eller från plasket av en bastant gäddstjärt i vasskanten. Och inne i vassarna snackade änderna om rådligheten av en tur på det öppna.

Det kom en båt med glada röster och sång. Den sköt fram från en udde, som om den kommit rakt ur skogen, nu sedan alla uddar smält samman i kvällningen till en enda obruten strand.

En mandolin föll in, som om ljudet inte hunnit med sången.

Det var en italiensk sång, sjungen av en om inte vacker så åtminstone frisk kvinnoröst, och en flerstämmig kör tog upp refrängen, som varje gång drunknade i skratt.

— Jag tycker det börjar kännas kyligt, sade Stråvall och knäppte om sig en gammal ytterrock han släpat med sig.

— Å bevare mig väl, nu blir det ju både varmt och trevligt, tyckte Gunnar. Det är ju som en majkväll på Lago di Como.

— Ja du har naturligtvis varit på Lago ..., reflekterade Stråvall.

— ... på Lago di Como kompletterade han försiktigtvis.

Hela situationen började besvära honom, men Gunnar Wiepe var upplivad.

— Känner du det där herrskapet, frågade han.

— Det är disponentens fru och svägerska, förmodar jag.

— Svägerskor i så fall, det är tre damer.

Nu kom båten helt nära. Sången tystnade, och man iakttog Stråvall och hans sällskap. Naturligtvis hade Gunnars ankomst bebådats av Tilda. Det låg ett tydligt närmande i båtens manövrering, fastän den redan började förlänga avståndet igen. Och så kom den första hälsningen. Flykt var otänkbar, eftersom Stråvall icke var simmare. Båtarna närmade sig åter varandra. Presentation och frågor; förtjusta blickar från den främmande båten; Gunnar talade italienska; också här var han situationens man; Stråvall nästan baxnade; Gunnar visste till och med vad abborre hette på italienska ...

Disponenten ville improvisera en venetiansk fest på kvällen och det talades om Comosjön och kulörta lyktor med en stigande livlighet, som kom Stråvall att hålla sig i relingen. Till all lycka började man ro mot land. Stråvall fann sig till rätta med disponenten och resonerade marmorkonjunkturer från tvättstället till graven. Men dessa kvinnor skrämde honom, inte bara som kvinnor i allmänhet skulle ha skrämt honom utan på ett sätt, som om han blickat ned i Vesuvius. De kunde när som helst spruta eld ... Han hade lagt av ytterrocken igen och fann, att kvällen icke var fullt så kall som han föreställt sig. Gunnar hade en märklig förmåga att hålla värme omkring sig. En och annan gång föll Stråvall in med en replik, som han dock först balanserade på tungan. Och han tyckte sig utföra ett halsbrytande vågstycke, då han djärvdes att mera som ett skämt föreslå en månskenstur en följande afton.

Baron Wiepes besök var en stor händelse för disponentfamiljens damer. Det hade varit en oändlighet av frågor då Tilda bebådat sina herrars ankomst. Därför blev med all säkerhet den fest, som nu hastigt bestämdes ute på sjön, inte alldeles så improviserad som kanske det egentliga föremålet för den trodde. Så mycket bättre för Stråvall! Hans andra reservation gentemot disponentfamiljen grundade sig på gammalt groll mellan modern och de levnadsglada italienska damerna. Hon hade hyst en bestämd motvilja för dessa damer liksom för kvinnor i allmänhet, som möjligen kunde ha lust att fånga hennes son för pengars skull ... eller kanske hon till och med trott honom vara personligen tilldragande. Men just nu trodde Stråvall sig vara föremål för välvilja närmast från disponentens och hans frus sida. Detta berörde honom mera angenämt, och när han för att vara fullt sig själv mätt dem med sin sociala måttstock, måste han lyfta dem betydligt över det plan, där han vid sin avresa från hemmet efter moderns död lämnat dem.

Å andra sidan hade Stråvall, hur mycket han än umgåtts med Gunnar, aldrig varit tillsammans med honom i sällskapslivet utanför hans egen familj. Han tyckte sig förstå, att Gunnar var intresserad av denna sin nya bekantskap, och det smickrade honom, att det var han som kunnat sammanföra sin vän med dessa sina bekanta av värld.

Den muntra afton som följde blev därför en ljuspunkt i Stråvalls liv. Han kunde inte tänka sig mätt på, att det var han som iscensatt allt detta. Ännu ett par dagar skulle de vara tillsammans, och han gjorde ett hastigt överslag över möjligheterna. En middag skulle man vänta av honom. Den skulle komma redan följande dag, och han satt på spänn för att finna det verkningsfulla ögonblicket för att kasta fram bjudningen. Det föll honom till och med in, att denna korta samvaro skulle kunna få en mera beständig betydelse för Gunnar. Hans intresse var ju ganska märkbart, så som Stråvall såg saken.

Men på natten då de båda återvände till villan, förvånade sig Stråvall storligen:

— Att du inte säljer villan och köper dig ett hus i Stockholm, sade Gunnar ...

Gamla Tilda var helt enkelt förbluffad över »Stråvallspojken». Hon hade ju förstått att han blivit det hans mor menat med gentleman, och det var ju då i sakens ordning att han hade en adelsman, ja nära på en greve, till vän, fast aldrig hade hon då trott, att en sådan skulle komma till fru Cathrina Stråvalls hus. Men något som var mer än för galet var, att han kaxat upp sig därhän att bjuda disponentfolket på middag. Den måltiden blev henne svårsmält. Det skulle då aldrig ha skett, om hans mor varit i livet. Och så överdådigt gick det till, att han utom den lejda kokerskan måste låna disponentens betjäning. Som det åts och som det dracks, som det pratades på alla de språk och sjöngs och spelades på det gamla fina klaveret, fru Cathrinas klaver, som inte givit ljud ifrån sig på alla dessa år. Och till på köpet fick Tilda efteråt veta, att det vanhelgats med att användas som smörgåsbord.

Det skulle aldrig gå väl för Stråvallspojken, om han sloge in på sådana vägar ...

Middagen var verkligen glad, och det var längesedan natt, då Adrian Stråvall stolt som en fältherre efter segerbataljen gick och skådade slagfältet. Hans leende hade nått sin fullaste bredd. »Där satt Gunnar, där satt signorita Bianca, där satt disponenten, och där stod disponenten, när han höll det glänsande talet för mig» ... Stråvall rekonstruerade hela förloppet. »Herr notarie, ni har redan slagit alla Brinkebergas rekord i fråga om avancemang» ... Brinkeberga hette orten ... »Där stod Gunnar, när han på sitt obesvärade sätt kastade fram, att disponenten skulle köpa villan» ...

Stråvall skräckte till. Han hade stått och talat högt för sig själv, men när han sade »köpa villan», bullrade det inne i hans mors kabinett vid den gamla taffeln. Han kände svettpärlor i pannan. Vilket ögonblick som helst var han beredd att få se sin mors vålnad. Det skrapade mot golvet. Det gamla draperiet öppnades, och där kom Tilda, själv som en vålnad i det vita förklädet.

— Skall herr Adrian sälja villan?

Han stod stum inför denna förkroppsligade förebråelse. Hade blott Gunnar varit inne, skulle han ha svarat ett kort och bestämt »ja, och Tilda kan gå och lägga sig nu» ... men Gunnar, ja vart hade han tagit vägen?

— Skulle Tilda ha något emot att flytta till Stockholm, sade han med sitt stora skratt.

— Å, vad skulle det bli av mig gamla åkerspöke uppe i Stockholm, suckade Tilda.

Hon slog från sig med händerna och gick runt på en enda punkt.

— Det skulle aldrig fru Cathrina ha tillåtit, klagade hon gråtfärdig.

Nu då Stråvall icke längre var ensam, kände han sig åter trygg för ett besök av moderns vålnad, och han sade med återvunnen säkerhet — men också med salvelsefull min:

— Jo, det var hennes sista önskan, att jag skulle köpa ett hus i Stockholm ...

Och som för att sona lögnen tillade han:

— ... och skaffa god vård åt Tilda på gamledar.

— Ja, han har då fru Cathrinas goda ögon, sade den gamla och kom fram och klappade hans hand.

Stråvall såg sig generad om i rummen, när han tyckte sig höra Gunnars steg. Men det var bara gardinen som fladdrade i ett fönster för nattbrisen.

— Seså Tilda, det skall nog bli bra, sade han övertygande ... och gamla goda människor bli så lätt övertygade.

Han gick ut på verandan, som låg mörk, och såg ut över sandplanen. Ett och annat blad prasslade i syrenhäcken kring gården. Mellan trädens mörka silhuetter glittrade kanalen som i skimmer av smältande metall. Bortom furuberget, där anstalten låg, bröt fullmånen fram, röd som en brand i den varma natten. Efter hand som den steg drogs hela kanallinjen ut i metallglansen; sjösystemet bort i fjärran målades i nattens färger. I norr stod himlen ljus och klar med en aning av glasgrönt. Ett svart moln strimmade ut sig som en jättestor fladdermus. Det kanske var ett åskmoln. Luften kändes honom kvalmig där han stod på verandan, värmd av vinet och upprörd av tanken på en möjligen förestående stor förändring. En lätt vindfläkt utmed väggen kom jasminbuskarna att röra på sig. De vita blommorna lyste nästan röda mot honom. Doften gjorde honom ängslig. Han kom att minnas de tre berberisbuskarna på andra sidan villan och gick ut för att se, om de ännu funnos.

Men vid knuten blev han stående stilla lyssnande. Från någonstans, om fjärran eller nära kunde han icke bedöma, kom ljudet av röster. Han tog ett steg fram, och ljudet försvann, han tog ett steg tillbaka, och det hördes åter som en viskning. Sommarnatten är full av nycker. Kanske kommo rösterna från andra sidan kanalen. Han ryste till. Där låg den stora stenbyggnaden inom vars murar så många underliga människoöden förts samman till sista akten i dramat. Men det var likväl på ett sätt lugnande att se den gamla byggnadsprofilen. Den hade alltid givit honom trygghet — det hade en gång varit hans bästa reträtt ...

Var det inte Gunnars röst han hörde? Men lika hastigt var den förbytt till en kvinnas dämpade skratt ...

De tre berberisbuskarna stodo där i blomning. Den fräna lukten hade en säregen kittling åt hans näsa. Han andades in den men gick hastigt tillbaka till verandan.

Vart hade Gunnar tagit vägen?

Skulle han sälja villan?

Hade disponenten menat allvar, då han sade sig reflektera?

Den ena frågan följde den andra, och han fick icke svar på någon. För övrigt dröjde ingen av dem för att invänta ett svar. De jagade varandra. Men ständigt återkommo de båda huvudfrågorna: Skulle han sälja villan, och: var fanns Gunnar? Det var som om dessa frågor stått i något mystiskt sammanhang i hans inre. Om han sålde villan, skulle han ha möjlighet att köpa ett stenhus i Stockholm. Det skulle kunna stiga i värde. Han skulle sälja och köpa ett större. Sälja och köpa hus efter hus, bli rik ... bli rik ... Det gick en ilning genom honom. Hjärtat slog tungt. Pengar, pengar!

— Pengar!

Han sade ordet högt och gjorde omedvetet en rörelse med den ena handen över den andra som om han smekt något. Men han blev varse rörelsen och ryste till vid den. Det var en egendomlig lockelse i denna handrörelse. Han måste göra om den om och om igen, varje gång upprepande ordet pengar med en liten rysning.

Adrian Stråvall övertygade sig om att han var ensam. Han hade inga bestämda tankar, erfor blott en stigande känsla av njutning, och med den ville han vara ensam. Det var något som han ville förena sig med, ett själiskt eller osjäliskt väsen, vad det nu var. Han ville vara ensam och smeka sig in i detta obestämbara, som kom honom att rysa ... men i samma andedrag var den andra frågan framme: Var kunde Gunnar vara? Var han ensam med någon av damerna, ja i så fall naturligtvis med den yngsta av dem.

I detta ögonblick förstod Stråvall så väl sin vän. Han ville ju själv just nu vara ensam med något som inte precis var han själv men heller inte något alldeles främmande, en känsla, en aning eller ett nära väsen. Han måste bestämt sälja villan och köpa hus, sälja igen och köpa, bara sälja, bara köpa och sälja och bli rik. Pengar ...

Nej, det var väl vinet som jagade upp honom. Bestämt var det vinet. Han var inte van vid det. Det hade blivit många skålar och många glas. Nu först började han känna verkan. Han var nästan generad över, att han låtit sina tankar fara vill, ty det kunde ju knappast vara en känslosak. Men pengar vore i alla fall just vad han skulle behöva för att riktigt känna att han levde. Han hade bara inte funderat så starkt på detta förr. Det fanns ju pengar närmare honom än han tänkt.

Den korta sommarnatten började åter blekna. När han märkte detta, gick han in. Gunnar var fortfarande borta. Han ville inte sätta sig och vänta ut honom, men inte heller kunde han förmå sig att gå till sängs. Från fönstret i det lilla kabinettet kunde han se att gräsbacken, som kilade upp mot furuskogen i betesmarken, började få igen sin gröna färg från nattens mörker. Han satte sig att se ut och önskade att något skulle hända. Vad som helst egentligen ...

Stadgade tankar övergingo till fantasier, fantasierna till drömbilder, och bland dem svävade Ingrid Wiepes gestalt förbi honom. Han såg ett blekt fint ansikte med två röda starkt begränsade fläckar på kinderna, ett par stora mörka ögon, dockrunda och med starkt markerade, strimsmala ögonbryn. Det låg något blått över tinningarna, och pannan välvde hög upp under det svarta håret, som gick ned i en distingerad flik. Hon stod levande framför honom och sade: »Ni är inte kvinnohatare ni» ...

Och så var bilden borta. En kobjällra pinglade i den gröna backen. Solen sken och fåglarna kvittrade i trädgården.

Bland de girigt betande korna var en flicka i blårandig kjol och vit tröja. Hon stod i solen och sträckte på sig och såg yrvaken ut. Daggdiamanterna glittrade på den silvergrå spindelvävsmattan omkring henne. Men där korna betade sig fram, blev det mörkare stigar i gräset. Hon stod uppe i kilen av gräsbacken, just där skogen slöt till på båda sidor. Tofflorna slog hon ihop som för att värma fötterna, och de bara benen lyste bruna i solskenet.

Adrian Stråvall kände sig en smula frusen och gick in genom rummen. Han slog upp ett glas konjak åt sig och drack ... Månntro Gunnar hade kommit? Han smög tyst till hans sovrum och öppnade dörren. Gunnar låg i sin säng och sov. Han sov leende tyckte Stråvall. Varför log han i sömnen?

Klockan pekade ännu på natt efter borgerligt mått. Ingen människa mer än flickan i betesmarken tycktes vara vaken. Stråvall smög genom rummen och ut på gården. Utan att reflektera gick han genom trädgården, in i skogen och dold av träden längst upp i backen och stannade bakom en fur helt nära flickan. Hon tog upp ett vallspö från marken och slog med det okynnigt i gräset och småbuskarna, och så kom hon in bland träden. Stråvall kände lust att fly bort, men det skulle icke kunna ske utan att hon upptäckte honom, och hon närmade sig trädet. Han var het i kinderna, het kanske också i blodet av vinet, den oroliga slummern i stolen, fantasierna, drömbilderna och konjaken, som han stjälpt i sig. Han kunde icke förmå sig att röra en lem, fastän han befallde sig själv att gå, att springa — även om han skulle upptäckas — för att fly detta känslotvång, som överväldigade honom, och som var alldeles nytt och oupplevat.

I ett ögonblick snuddade flickan nästan vid honom, när hon häpen blev honom varse. Han tog ett vansinnigt grepp om henne och ville hålla henne kvar ...

Darrande, skälvande som i frossa och jagad av hemska skräckbilder flydde han bort genom skogen åt ett annat håll och fortsatte att springa, tills han nådde villan på en omväg.

Det var inte långtifrån att han sökt springa in genom grinden till den stora anstaltens inhägnad ... men grinden var väl ännu stängd. Ingen människa var synlig. Han hastade upp på sitt rum, slängde av sig kläderna, kröp ned i sin bädd och försökte övertyga sig, att han legat där hela natten.

Om en stund — eller kanske det var några timmar senare — kom Tilda in med te. Hon slog upp alla fönster i rummet som hon alltid brukat förr, och det sjöng in av binas surr, fågelkvitter och alla sommarens ljud. En ljum luftström förde med sig doften från jasminerna, och Stråvall kände äckel.

— Har herr Adrian sovit gott i natt, frågade Tilda.

Han såg misstänksamt på henne över lakanspetsen.

— Jo tack. Vill Tilda säga till om skjuts. Vi reser i dag.

Hon suckade djupt.

— Herr Adrian kunde behövt unna sig någon tids vila.

— Nej, Tilda förstår jag måste ju sköta mitt arbete.

— Då ämnar herr Adrian kanske inte sälja huset?

Han hade så när glömt detta. Den saken måste ju ordnas borta hos disponenten. Men han hade ingen lust att visa sig där. Möjligen kunde affären göras upp per post. Huset måste säljas. Det var förutsättningen — och dessutom skulle han aldrig mera vilja komma hit igen.

— Det blir nog bra med den saken Tilda, sade han lugnande. Tilda skall få komma till Stockholm ... ja, jag skall komma hit och hämta Tilda.

Ett par timmar senare sutto Gunnar och Adrian i vagnen på den dammiga landsvägen. Solen sken över sädesfälten, betesmarken och vattnen som glittrade långt bort genom landskapet. Stråvall kände sig bättre till mods nu, när han var på väg att lämna hembygden. Han fick lust att säga något vänligt till kusken, som satt och småflinade av pur livsglädje.

— Hur är det, är Jakob gift nu, frågade han.

Hans tanke hade okontrollerat växlat in på ett gammalt spår.

— Nähää, det är jag inte än, svarade Jakob släpigt och godmodigt, som om han tagit frågans upprepning som ett skämt.

Drängen gjorde en sväng med piskan och såg upp åt beteshagen. Stråvall följde hans blick.

— Framemot hösten skall det väl smälla till och bli gifte av förstås, sade Jakob.

Stråvall var förvirrad och sökte finna ett annat ämne.

— Se nu vinkar hon, sade Jakob och saluterade med piskan mot flickan i skogsbacken.

Men Stråvall såg nervöst bortåt den stora anstalten, som började försvinna bakom skogen ...

Familjen Wiepes umgänge bestod av olika kategorier bekanta, karakteristiska för de familjemedlemmar till vilka de voro närmast knutna.

Gamla friherrinnan besökte sina vänner eller såg dem hos sig vid tedags, då det även kunde drickas ett glas madeira, och dryftade med dem traditionens förfall och tidevarvets allt konsumerande anda.

Gunnar hade en liten vänkrets av ungherrar, med vilka han red, gick på teatern eller spelade bridge. Utanför dessa bildade Adrian Stråvall ett slags särklass. Dessutom umgicks Gunnar i en del familjer, där han var eftersökt av olika skäl. Han hade alltid några middagsbjudningar att välja på, när han letade genom sin promemoria.

Harriet hade sitt speciella umgänge inom den högre societén, där hon samlat sina vänner kring allehanda ideella strävanden. Hon tillhörde dessutom ett stort antal milda stiftelser med namn som angåvo en social strävan, såsom »Sommarsol åt de små», »Axplockerskorna», »Sällskapet Myosotis» och »Föreningen Samhällsnit». Själv hade hon funnit intresse också i teosofien och häri i viss mån haft stöd av sin moder. En tidigare planerad resa till Point Loma hade emellertid avstyrkts av Gunnar, och Harriet hade tröstat sig med att bliva medlem av en liten mera exklusiv sammanslutning »Lotusknoppen», vilken också omhuldade små barn, dock icke fattiga.

Alla dessa Harriet Wiepes föreningar och sällskap voro grundade på vackra tankar och idéer. Då och då inberättades till sammanträdena någon erfarenhet ur verkligheten, och stundom hade någon medlem i uppdrag att förhöra sig hos församlingarnas diakonissor om hjälpbehoven av olika slag.

Sommaren var visserligen overksamhetens tid i de flesta av dessa sällskap, eftersom medlemmarna »åtnjöto vila» vid badorter eller på sina lantställen. Men det var sådana tider, att även under sommaren en stor del av dem vistades i huvudstaden.

Och nu en dag hade en av medlemmarna bragt till liv en fråga, som skulle komma föreningen Samhällsnits grundvalar att vackla. Det var en medlem som egentligen icke förut visat sig aktiv i verksamheten, vilken i sig själv för övrigt knappast var aktiv, då den inskränkte sig till att inhämta och bland medlemmarna sprida upplysningar om sociala förhållanden. Hon sade sig ha kommit underfund med ett socialt missförhållande. Redan denna uppgift hade väckt sensation bland föreningens medlemmar, som hittills icke funnit anledning klaga över den bestående samhällsordningen. Man hade kommit samman, och platsen hade varit familjen Wiepes salong. Knappast under säsongen hade föreningen varit mera talrikt representerad.

»Det har nyligen timat ett dödsfall under upprörande omständigheter», började talarinnan, och tystnaden var mäktig. »En ung gift kvinna hade tillgripit en förtvivlad utväg för att icke förverka det hyreskontrakt, enligt vilket familjen skulle bliva sin bostad förlustig, om ... den ökades.»

Eftersom sammanträdet var konfidentiellt, kunde också detaljerna upptagas till behandling.

»Det råder bostadsbrist nu», fortsatte anförandet, »och en del hyresvärdar kunna påtvinga den bostadsbehövande de skamligaste villkor.»

Från flera håll protesterades, men talarinnan fortsatte energiskt:

»Detta har dock hänt. Vad jag vill bringa till föreningens eftertanke är följande: Det är i vårt land förbjudet att utan särskilt tillstånd sälja en enda droppe vin eller pilsnerdricka eller en enda cigarrett, men vem som helst får här i landet driva handel med människohem.»

Frågan väckte en hetsig debatt.

Harriet Wiepe var blossande röd och djupt indignerad. Det var helt enkelt shocking att komma upp med ett sådant ämne i en städad förening. Hon tänkte på den höga sociala institutionen där hennes bror satt, och där dennes vän Adrian Stråvall kanske redan denna höst eller nästa vår skulle komma att bekläda en framskjuten post. Denna institutions blotta tillvaro vore en garanti mot möjligheten av något så oerhört som vad denna dam berättat. Helt säkert skulle Stråvall veta bättre besked, ty en sådan sak måste ju ha undersökts. Nu voro hennes bror och vännen visserligen borta på landet i dennes hem, men säkert skulle de vid återkomsten kunna reducera uppgiften till något alldeles oväsentligt. Dessutom hade föreningens stadgar ingenting att säga om dylika frågors behandling.

När hon funderat en stund begärde hon ordet:

— Det är inte för att ondgöra oss över påstådda sociala missförhållanden, som vi ha en förening, och stadgarna bestämma ganska uttryckligt de frågor, vilka vi ha att ägna vår hjälpverksamhet. Jag tvingas därför att som min mening ange, att denna fråga hör till en agitationsklubb av pigor. De personer, som äga hus i samhället, betala skatt till samhället och göra därigenom sin plikt. Om de icke äro redbara, betala de icke sin skatt och få då samhällets straff. Om de äro redbara, föreslå de icke sådana kontrakt.

Harriet Wiepe satte sig under en storm av bifall.

— Fullt logiskt och klart!

— Votering ...

Den gamla damen, som bar sorgdräkt, beklagade att hon missuppfattat föreningens mening, och att hon efter detta komme att bilda en agitationsklubb för pigor, varpå hon avlägsnade sig. Föreningen beslöt att »för sin del draga ett streck över detta oangenäma intermezzo», varefter man åtskildes i bästa sämja.

Harriet Wiepe var mycket illa berörd av vad som passerat. Hon gick till sitt skrivbord och gjorde en anteckning i dagboken, varefter hon tog fram föreningen Samhällsnits matrikel, vilken hon omhänderhade i egenskap av kassör, samt beredde sig att stryka namnet på den olämpliga medlemmen.

Hon stelnade nästan till, när hon på matrikelbladet som närmaste namn fann damens nyss avlidna dotter. Denna hade varit gift icke fullt ett år ... Hon skyndade till telefonen ivrig att göra en fråga och kanske att begära sin ursäkt, men det uppringda numret svarade inte. Och kanske det var bäst.

Just då anmälde husjungfrun ett par gäster:

— Fröken Tedelius och ingenjör Hjelm.

— Aha ja, Hervor har ju gått och förlovat sig.

Det var ingen mera intim bekantskap, men dock sådan att en förlovningsvisit var på sin plats. Harriet och Hervor hade varit skolkamrater, och Gunnar hade umgåtts i Folke Hjelms föräldrahem.

I en hast var den Wiepeska salongen förvandlad från mötesplats till familjecirkel. Harriet hade för en stund sedan skjutit det förfärliga ämnet så långt bort, att hon nästan fick en elektrisk stöt, då gamla friherrinnan frågade:

— Har ni ännu börjat att fundera på våning? Det är visst ganska svårt i dessa tider.

Men de båda barnen voro alltför nyförlovade för att ännu ha gjort bekantskap med några kvistigare framtidsproblem. Om ett halvår skulle de gifta sig, så mycket var i alla fall ganska visst. Och visitsamtalet hoppade ur det besvärliga spåret. De båda nyförlovade hade brått, skulle Östermalm runt före skärgårdsbåten. De njöto så obeskrivligt av sin visitrond. Det var så bedårande att få gå omkring och visa att man höll av varandra. Om ett halvår skulle de ha ett eget hem.

Naturligtvis.

Som alla andra.

Varför skulle icke de finna en vrå?

Folke hade, den enda gång lektor Tedelius talat om svårigheterna att finna en bostad, på skämt sagt, att det vore tillräckligt för dem om de finge lektorns övre våning, som ju skulle kunna avskiljas. Där var kök och två rum. Men det var ju bara skämt. Naturligtvis måste ju lektorn med sin stora familj ha alla åtta rummen ... Det skulle se illa ut att tränga in sig så där ... Ja, tanken var alltför absurd, och Folkes yttrande hade också uppfattats som ett skämt.

Harriet Wiepe kände sig bättre till mods nu. Det obehagliga intrycket var utplånat av ett angenämt. Och inte heller föll det henne in att ringa upp den gamla damen och allra minst att bedja om ursäkt. Dessa unga glada människor skulle icke kunnat ha en så förhoppningsfull syn på framtiden, om verkligheten erbjöde någon grund för den exalterade damens skräckbilder.

Senare på eftermiddagen skulle Gunnar komma tillbaka, och Harriet kände av någon anledning lust att vara honom till mötes. Hon gick därför ut på sin middagspromenad. Egentligen hade hon velat bära en av sina älsklingsblommor, en enda av det orchisknippe som nu stod inne i hennes systers fönster, men hon hade inte heller velat beröva sin syster någon av dem. Kanske hon också skulle ha avstått helt från tanken, om hon närmare analyserat den. Stråvall hade en gång sagt, att han i dessa blommor hade sina bästa vänner. Om hon nu bure den, kunde han ... nej, vad kunde han ... han var ju inte inbilsk, brydde sig inte alls om, vad en flicka tänkte, och för övrigt tänkte hon icke i den riktningen. Hon hade under deras bekantskap tyckt sig finna så många fina drag hos den unge mannen, ädla drag, som kunde vara själsbesläktade med hennes egna ... I själva verket hade hon alldeles glömt bort, att Stråvalls intresse för de där blommorna yppat sig först sedan hon själv sagt att hon tyckte de påminde om gråtande barn ... Dessutom hade Stråvall den gången trott, att det var fråga om en helt annan art av detta förunderliga släkte.

De blommor som stodo inne i Ingrid Wiepes rum voro nyckelblomster. Hon älskade också dessa nordiska blommor, men hon kände i sitt blod ett rus av välbehag inför en tropisk orkidé. Hon trodde, att dessa blommor kysste varandra, och att de i kyssen symboliserade två levande varelsers högsta fulländning av sällhet. Underliga nyck, som gjorde dem till kalla parasiter, när deras blommor symboliserade varmt rött blod, klappande pulsar, ja, ett sakrament. Deras fattiga nordiska släktingar voro verkligen gråtande barn.

Hon hade arbetat på sitt rum hela dagen. Ingenting annat än en lång resa bort från allt känt och sett skulle ha kunnat locka henne ut. Men hon visste ju, att hon inte skulle ha råd ... och Gunnars förslag ... ja ... Hon ville leva, om än bara för ett ögonblick, just så som hon drömt sig alla drömmars uppfyllelse, och hon hade alltid fordrat fullkomligheten. Men vad hon hittills upplevt borta eller hemma, hade endast för henne tett sig som ett komediantspel. Hon hade velat älska en människa, som skulle älska henne så som hon tänkt sig kärlek. Men inom sin samhällsklass hade hon mött fraserna och figuranterna, utom den hade hon mött missuppfattningen och tölparna.

Hela dagen hade hon arbetat ... till det ögonblick, då hon hörde husjungfrun anmäla Folke Hjelm och hans fästmö.

Då hade hon stängt sin dörr.

En gång hade hon i Folke Hjelm sett sina drömmars man. Hon var konstnär ... åtminstone hade hon konstnärsblod och hon hade sett honom med det jublande rus i alla sinnen som blott konstnären kan erfara, då han ser sin dröm förverkligad, förkroppsligad.

Men ingen visste, och för ingen skulle hon säga det. Konvenansen lade så många hinder i vägen, eljest skulle hon kanske en gång själv räckt ut sin hand efter det hon trodde vara fullkomligheten.

Som det nu var, kände han henne knappt ...

Ingrid satt och såg sina nyckelblomster fälla frömjölet på fönsterbrädan. En dag till och de skulle vara döda. Dessförinnan skulle hon dock kasta bort dem. Det var hennes lilla sentimentalitet i fråga om blommor, att de icke finge visa sig för henne i förnedringen.

Om bara ett bi komme och smekte deras frömjöl, toge något med sig ut till nytt liv. All denna härlighet hade ju ingen mening. Grymma liv.

— Å du grymma liv, sade hon högt och kramade om den kalla kristallvasen.

Hon fick se sitt ansikte i fönstret. Hon visste att hon var vacker, att hon åtminstone betraktades så, att hennes utseende i varje fall skilde henne från de flesta, ja allt det där ... spegelbilden förargade henne. Hon öppnade fönstret.

Nu kanske ett bi eller en fjäril kunde fladdra in. Luften var ju full av liv. Blommorna väntade. Frömjölet föll och föll på fönsterbrädan.

Hon lutade sig ut genom fönstret, och hörde surret av insekter i luften. Men alla hade sina mål.

Nere på gatan fick hon se Adrian Stråvall slinka in genom porten. Hon såg mot den blåa himlen där uppe och log.

När Gunnar och Adrian på hemresan sutto i var sitt fönsterhörn på tåget, växlades icke många ord mellan dem. Gunnar rökte cigarrett på cigarrett och stack då och då en i handen på sin vän, som också mottog tändstickan och tände utan att tacka för elden. Han hade sett detta på filmen, eller varifrån nu detta pantomima uttryck för belevenhet hade sitt ursprung. Gunnar fäste sig i regel vid dylikt men var alltför bekväm av sig för att anmärka. Han mådde bra och skulle ha velat fortsätta resan ut i världen igen. Denna alltid otillfredsställda reslust var något som han hade gemensamt med Ingrid. De förstodo varandra bäst av syskonen, även om de hade sin motsättning. Gunnar tog livet som det var och hoppades inte på något bättre. Han tog de äventyr han mötte som vardagsavbrott och kunde ibland smått skämta med systern för hennes dröm om fullkomligheten. Men han lyckades aldrig övertyga henne om att de i själva verket hade samma natur med den skillnad som ligger mellan man och kvinna. Hennes invändning var alltid: »Du går och slickar daggdroppar och blir aldrig otörstig, jag letar efter källan, där jag kan doppa ned huvudet och dricka.» Han beundrade sin syster för hennes intelligens och för hennes helgjutna karaktär och icke minst för hennes sätt att kunna förbrylla männen. Han smålog vid tanken på vad hon berättat om Stråvall, när hon kommit honom att så när tappa fattningen inför hennes lilla tavla Daphne. Hon lekte skoningslöst med män, som hon såg sig behärska.

Mitt under dessa funderingar utbrast Gunnar oväntat:

— Förresten är det ju ingenting som hindrar, att du köper huset där vi bor.

Det träffade mitt i tavlan. Stråvall satt just och gjorde upp sina närmaste planer.

Stråvall log. Eftersom han kände sig avslöjad blev leendet ett skratt.

— Jag skulle hyra ut till dig och din familj, hahaha.

— Visst sjutton, och vi skulle naturligtvis få en vänskapligt avrundad hyra.

Stråvalls munterhet blev bullersam. Han var rädd att Gunnar menade allvar.

Men Gunnars nästa tanke öppnade en ny möjlighet.

— Ja, gör du inte det, får du finansiera en utlandsresa för Ingrid och mig till vintern.

Just detta tilltalade Adrian Stråvall. Att få låna ut penningar och binda sin vän hade många gånger föresvävat honom som ett slags förstärkt sesam vid Wiepes port.

— Jag tar frågan som ett skämt, men om du vill göra allvar av den, så vet du ju, att du kan lita på mig.

— Nå, då far jag väl en gång i vinter. Man trivs så bra i Sverige om vintern, när man kan resa därifrån.

— Det är förresten inte därmed sagt att man reser, tillade han för sig själv, och samtalet domnade av.

Stråvall slets mellan två tankevägar. Den ena var ytterst pinsam för honom. Hur skulle han göra upp försäljningen av villan och flyttningen av de inventarier han ville ha kvar — bland dem gamla Tilda — utan att behöva resa tillbaka till Brinkeberga? Eller borde han rentav resa dit på höstsidan för att möta alla eventualiteter? Det ena kunde vara lika klokt som det andra kunde vara oklokt. Den där episoden med vallflickan generade honom. Men samtidigt tyckte han sig ha vunnit en viss triumf. Han var också mycket nöjd med att han givit drängen Jakob en hel tia i drickspengar vid stationen. Så mycket hade han inte fått den gången det gällde kaninungarna. Då hade Adrian skräckslagen flytt inom anstaltens område, satt sig på en sten och läst sin bön:

Kaninungarna voro inga barn, och den gången hade Gud sett till honom. Jakob hade fått tjugufem öre.

Det vore nog säkrast att resa till Brinkeberga och göra upp affärerna med tiden. Med pengar skulle han kunna ordna det ena och det andra. Han var ju gentleman.

Den andra tankevägen var behagligare. Han skulle nu planera sitt husköp i Stockholm. Det var just rätta tiden. Statistiken, som han fullt behärskade, visade att folkmängden ökades och bostadsutrymmet minskades. Detta vore en säker grundval för säkra affärer. Han skulle själv kunna bestämma, vilka som skulle få bo i hans hus. Det skulle vara rikt folk, äldre, stabila och beprövade hyresgäster. Sedan skulle han sälja. Med sådana levande inventarier skulle husen stiga. Själv skulle han inte höja hyrorna över en viss gräns. En gentleman bara förberedde och planerade och tog in vad han sått, men den som köpte huset skulle kunna höja hyrorna. Det skulle vara korta och stora affärer. De andra finge syssla med småplocket. Själv hade han genom sin verksamhet kännedom om stadens möjligheter. Han hade tillgång till allehanda papper och handlingar och skulle kunna skaffa alla dokument av betydelse. Även skulle han kunna göra sig underrättad om stadens vidare utvecklingsplaner, gatuprojekt, spårlinjer och sådant. Det fanns generaler, grevar och byråchefer före honom som gjort affärer i hus. En gentleman kunde göra dessa affärer. Det var ingen stämpelskatt för sådant. Inte en enda aktie kunde säljas på börsen utan skatt till staten, men här fanns det mellanhandsvägar undandragna all kontroll. Ingen firma behövde registreras, inga böcker föras, han skulle kunna bestämma och regera oberoende av alla lagar och förordningar som en av medeltidens feodalherrar. Och detta var möjligt i en tid, som man kallade demokratisk!

Herr Adrian Stråvall skrattade åt ordet demokratisk. Just detta tidens drag, rusningen i fårskock på en paroll, efter ett mål uppe i det blå, lämnade fältet fritt på mellanregistret för den som skickligt ville använda möjligheterna.

Det fanns mycket penningar att göra här, och tiden kom varje hus att mogna som en frukt, ur vilken kunde pressas gyllene saft. Medan demokratien gick fram över alla värden på samhällets yta och skalade frukterna, skulle Adrian Stråvall vara sin egen demokrati och gå fram på djupet i samhället. Någon gång i framtiden skulle kanske dessa vägar stängas, och det gällde att passa på tillfället.

»Konsumtionstidevarvet!»

Varifrån fick han detta ord?

Där var ju den rätta historiska beteckningen för en tid, då ingenting nytt produceras, då allt förbrukas, människor, kultur och tradition. Adrian Stråvall skulle i det tysta vara en exponent för sin tid. Han skulle svinga sig upp, liksom massorna på sin politiska front svingade sig upp över ytan i solen, efter att först ha legat i svarta jorden och tjänstgjort som rötter. Det gällde bara att hugga för sig av den befintliga upplagsnäringen, den skulle väl räcka för en generation eller så. Sedan finge rötterna åter söka sig ned i jorden och börja producera.

Stråvall var fullt på det klara med att han kommit till sin fulla utveckling just i rätt tid för att kunna draga nytta av sina inre förutsättningar.

Vid stationen var Harriet Wiepe sin bror till mötes. Detta förvånade Stråvall, eftersom de båda syskonen oftast brukade gnabbas. Han kunde inte förstå att skilja på meningar och känslor, eftersom han själv indelade sina känslor för andra efter gemenskapen i uppfattningar i allmänhet.

— Jo, jag kom att tänka på en sak vid ett sammanträde i dag, sade Harriet. Hur är det, får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?

Det stack till i Stråvall. Han fann frågan alltför dramatiskt tillstötande för att vara född av en slump och såg vädjande på Gunnar, som svarade:

— Nej, det är bara socialt intresserade, sådana som du, Harriet, och Adrian.

— Nej, nu vill jag att någon skall svara. Hur är det Strå... Adrian?

Det var så nyss de kommit överens att säga dopnamn, att den i familjen inrotade benämningen Stråvall satt kvar.

— Jag förmodar, att den som får ämbetet också får gåvan att handha det, sade han bakom ett leende.

— Ja, det skulle jag tro. Och det är naturligtvis inte möjligt nuförtiden att föreskriva vilka lagar som helst för hyresgästerna i ett hus. De äro ju fria människor i ett fritt samhälle, sade Harriet som därmed ansåg sig ha nått klarhet.

Sådana tyranner som de av den gamla damen beskrivna funnes helt enkelt inte till.

De gingo upp till Wiepes för att äta middag tillsammans. Harriet och Gunnar gingo först genom porten, och efter följde Stråvall en smula förbryllad av de underliga frågorna. Men vid tanken på lånet till Gunnar för hans och systerns utlandsresa lugnade han sig. När han gick in genom tamburdörren förnam han en förut aldrig erfaren säkerhetskänsla. Det var som om han nu först förvärvat medlemsrätt i ett exklusivt sällskap. Han såg ett ögonblick stadigt in i Harriets ögon, då han hjälpte henne av med kappan. Hon besvarade blicken halvt nyfiket, halvt allvarsamt, så att han icke förstod vad som låg i hennes tankar. Själv gled han tillbaka i tamburmörkret. Hade han just i det ögonblicket behövt säga ett ord, skulle han icke ha funnit det rätta.

Han fann en lämplig avledare i att gå till Gunnars rum för att tvätta av sig tågdammet.

Själv hade Gunnar gått in till Ingrid, som han fann vid fönstret.

— Goddag lilla Tuttan, hälsade han henne, och när hon vände sig om mot honom, tillade han riktigt hjärtligt:

— Det var fan vad du är vacker.

Han fick en liten kort kyss för det.

— Du ser rätt skaplig ut du med, sade hon. Förresten, när jag tänker rätt på saken är det verkligen ont om människor med ras ... ja ja, du vet ju att jag inte menar börd utan vanliga fullblodsmänniskor.

— Och ändå ligger det en hel massa generationer bakom vad du säger ... När vill du resa?

Hon gjorde en stor förvånad grimas med hela ansiktet vid frågan.

— Resa? Är det klart nu?

— Till vintern reser du och jag ut till ett anständigare klimat.

— Skall jag anteckna att du sa anständigare?

— Stråvall är tydligen mycket mån om att låna ut.

Hon gjorde en missnöjd min, funderade ett tag och skakade ogillande på huvudet.

— Har han kommit upp med förslaget?

— Nej visst inte.

— Nå, du vet ju vad du gör, men jag skulle aldrig vilja komma i beroende av Adrian Stråvall.

— Asch, inte vet han, att du får något av pengarna. Det där skall nog jag sköta om.

— All right, då.

Gonggongen ljöd till middagen.

Adrian Stråvall hade med välbehag avlägsnat tågdammet från sin person, tvättat sig och putsat naglarna så som man varje dag utförde denna akt på den höga institution där han hade sin gärning. Det hörde till förberedelserna för byråarbetet. Han kände nu ett särskilt välbehag av att stiga in i den gamla solida matsalen, där familjeporträtten borde ägna honom en alldeles särskild uppmärksamhet denna dag. Onekligen fattades det numera icke mycket i att han behärskade situationen här. Fru Ursulas vänlighet kunde han sannerligen icke misstaga sig på. Så förekommande hade han icke blivit bemött ens i betydligt lägre stående kretsar. Harriets förtroendefulla blickar kunde nästan ge honom rätt att ställa fordringar på henne, och bara för att Ingrid var en vacker kvinna inbillade han sig att hon älskade flirt, och ibland ville han tro att hon alldeles särskilt hade planer på hans egen person.

Helt visst skulle han kunna komma att fullt behärska situationen här, där han från början varit nästan rädd och skygg. Vid denna tanke trummade han lätt på bordet med sina välansade fingertoppar och kastade fram en inövad fras om de kungliga teatrarnas väntande höstprogram.

Den kvällen gick Adrian Stråvall icke direkt hem till sitt rum utan i stället till byrån, där han plockade fram allt det statistiska material, över vilket han kunde förfoga. Han hade gjort några summariska slutledningar, på vilka han nu skulle bygga vidare.

Mitt under studiet av folktäthetssiffror och utredningshandlingar kom han att tänka på Harriet Wiepes fråga:

»Får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?»

Det kunde sannerligen ligga något i detta. Frågan vore måhända ett tidens tecken, och i så fall hade han icke kommit en dag för tidigt till sitt beslut. Spriten var redan satt i system, tobaken hade monopoliserats. Här skulle kunna inträffa sociala omvälvningar i fråga om handeln med bostäder. Ett system också på detta område hade ingen förr ens på skämt föreslagit.

Adrian Stråvall hade känt sig vakna till fullt liv vid tanken på denna nya verksamhet. Nu började det röra sig något i hans inre. Kanske hade han här en stor — social uppgift!

Resan till Brinkeberga hade sålunda blivit av stor betydelse för Adrian Stråvall, och efter den inträdde det skede i hans liv, som skulle föra honom till hans första glanspunkt — Rusthållaregatan 5.

Men resultatet skulle icke ha blivit så lyckligt, om han icke gått fram så försiktigt som det var hans natur, eller om han icke kommit in på den nya vägen i så rätt tid som just han med sin kännedom på detta område skulle kunna göra. Tidpunkten var ännu den, då flertalet av dem som deltogo i den allmänna penningjakten kastade sig över aktier eller svåråtkomliga varor, vilka senare uteslutande fingo till uppgift att vara handelsvaror, som endast genom olyckshändelse kommo att konsumeras. Dagens spännande tal rörde sig om penningar och helst plötsliga och oanade förtjänster på saker som under normala förhållanden knappast gingo i handeln.

Redan på ett tidigt stadium hade Gunnar Wiepe om dessa affärer sagt: »Jag skulle nästan själv ha lust att göra en kupp i tvål eller havregryn, men man har ju råkat få en vapensköld ...» Detta hade Stråvall funnit nästan donquijotiskt, men han hade också tagit det som en varning. »Sådana affärer kan man ju inte göra», hade han sagt. Så mycket mera översvallande hade hans glädje blivit, då han lyckats finna möjligheten att även med bibehållande av Gunnars aktning göra affärer i hus. Det var visserligen bara slumpen som fört honom in i familjen Wiepe, men han hade genom denna familj åtnjutit sådana fördelar och nått ett vitt och brett ganska stadgat anseende, som han visste skulle vändas i löje om han bleve avlägsnad från denna krets, för vilken, som Harriet Wiepe uttryckt det, »en jobbare är det vidrigaste som finns».

Nu hade han alltså nått fram till följande:

Gunnar Wiepe skulle med gillande se honom köpa hus, ja han skulle kunna anses först ha kommit fram med förslaget. Gunnar och Ingrid skulle behöva nya lån. Ingen av dem skulle kunna göra någon invändning. Om någon illasinnad skulle kalla honom för jobbare skulle de till och med veta att försvara honom. Fru Ursula Wiepe skulle aldrig kunna fatta en husaffär annat än i sammanhang med inflyttning och bosättning i det köpta huset eller avresa utomlands från det sålda. Men hon skulle icke behöva ha någon som helst inblick i saker och ting.

Den stora frågan var Harriet Wiepe och den måste han först söka lösa, vilket han säkert trodde sig kunna. Han hade på mycket kort tid vunnit en tillförsikt till sig själv som han tidigare aldrig känt. Sommaren gjorde sitt, den värmde hans blod och sinne som vintertid endast syntes komma i full funktion framför en stor brasa. Men det hade varit sommar förr i hans liv! Allt berodde på, att han nu funnit sig själv, och sannerligen, allt det som velat tränga fram inom honom hade kommit till utbrott den natten hemma på Brinkeberga, då han hört Gunnars förslag och tänkt sig in i de möjligheter som skulle öppnas vid dess genomförande. Alla hans inre slumrande krafter, nedärvda eller förvärvade, hade kommit till fullt liv. Han hade inom sitt verksamhetsområde fått en fond av erfarenhet som de flesta affärsmän på detta område sakna. Och hans vetande sade honom, att nu skulle komma den tid, då även bostäder skulle bliva svåråtkomliga varor. Detta vore för ögonblicket det stora och väldiga fältet för penningeskördar.

Det var alltså Harriet Wiepe som var frågan.

En sak oroade Stråvall något litet. Det var Harriets oväntade fråga, om vem som helst finge handla med hus och, som hon uttryckte det, — människohem.

Hm! Vad kunde ha givit henne anledning till den frågan?

Nåväl, på sin höjd hade någon naiv medlem av hennes många sociala föreningar väckt frågan. Men Adrian Stråvall skulle i tid vara rustad mot alla eventualiteter. Hans husaffärer skulle ha sken av en stor social gärning — ja, det slog honom att han i dem skulle kunna draga nytta av någon av Harriets föreningar. Och varför inte, han skulle kunna i gengäld stödja någon av dessa föreningar.

Under en tid var Stråvall osynlig för familjen Wiepe. Han arbetade. Han beväpnade sig. Han gjorde sin arsenal beredd för fälttåget. Även en defensiv kampanj fordrade förberedelser. Och Stråvall skulle gå fram på defensiven. Han skulle försvara den ställning han nått genom att vara familjen Wiepes vän på så sätt att han skulle förvärva ekonomiskt berättigande att fortfarande vara det. Han skulle bliva det så mycket mera från den dag då han hade en förmögenhet. Defensiven skulle krönas med en offensiv rörelse, genom vilken varje framtida attack skulle förekommas.

Under denna tid drog Adrian Stråvall ut nyttan av att vara anställd i ett för hans ändamål särdeles lämpligt verk. Han samlade statistik och annat — ja, hela det material som sedermera skulle komma att utgöra hans medel i verksamheten. Redan i sammanhang härmed erfor han en del om vissa stadens framtida byggnadsplaner och mot slutet av sommaren hade han inlett underhandlingar om inköp av ett gammalt hus, vilket hade utsikt att komma i stråkvägen för en möjligen snart förverkligad trafiklinje.

Samtidigt inledde han försiktigtvis underhandlingar med disponenten på Brinkeberga om husköpet där. Några brev växlades klarläggande disponentens intresse för saken, så mycket större nu, sedan en av ingenjörerna förlovat sig med den ena svägerskan ... Kunde det vara ... Stråvall undrade om Gunnars intresse för de där damerna verkligen blott räckt den korta tid han vistades där, och han log på ett eget sätt.

Slutligen kom brev från disponenten med förslag till uppgörelse. Stråvall skulle resa ned och ordna detaljerna.

Då begärde han först ett enskilt samtal med Harriet Wiepe.

Att Adrian Stråvall var så särskilt mån om att vinna Harriets gillande av planerna, innan han gick att direkt sätta dem i verket, hade nog också vissa anledningar. Under det han eljest såg på varje kvinnas leende med en listig glimt i blicken, som om det vore ett förstucket frieri till hans person eller hans i varje fall aktningsbjudande förmögenhet, hade han för att vara ärlig måst ändra sin uppfattning beträffande systrarna Wiepe. Harriet skulle aldrig ha hyst en sådan tanke om någon man, om än så rik, om än så höljd av ordnar, titlar eller anor. Ingrid hade han särskilt genom Gunnar lärt känna. Hon var icke i hans mening en äktenskapsjägare — men han var inbilsk nog att vara en smula rädd för henne, eftersom han uppfattade henne som passionerad och äventyrslysten och — eftersom hon var vacker. En sådan kvinna skulle alltid kunna vilja roa sig med en erövring ... Hans manliga självuppskattning satte ingen gräns för en sådan kvinnas lust att leka med män, icke ens då det gällde Ingrid Wiepe.

Men då han funnit, att Harriet inte gjorde anslag mot hans person utan att hon snarare liksom vek undan — om han kom henne för nära med en blick — började han känna en för honom själv oförklarlig dragning till henne. Detta berörde honom angenämt, men likväl förnam han en viss ängslan som om han skulle ha förlorat någon liten grad av sin viljefrihet. Han drogs till henne lika oförklarligt som han kände sig stötas bort från andra kvinnor. Så hade deras vänskap utvecklat sig från den tid då han som Gunnars studentkamrat först råkade Harriet.

Så mycket starkare kände han behovet av ett ostört samtal med henne, då han nu stod inför sitt stora avgörande. Han hade också noga genomtänkt ordens valörer, då han började på följande sätt:

— Det är i en för mig mycket viktig sak som jag nu förtroendefullt skulle vilja höra din vilja.

Hon reagerade genast för ordet vilja, reagerade med en lätt rodnad som hon icke kunde dölja med en flyttning av sin pincené, och hon sökte skydd bakom sin diskussionsmin från de sociala sällskapen, vilken för övrigt hörde väl samman med hennes ansiktstyp.

— Din mening är av största betydelse, eftersom jag anser mig ha åtnjutit så många års vänskap i din familj, återupptog han, själv med en tydlig rodnad.

Han stammade nästan på orden och kände sig nervös. Hennes reaktion för hans lilla experiment med ordet vilja hade kanske räddat honom från att försöka pejla djupare i hennes känslor. Och han ville icke utsätta sig för att vara klumpig.

— Du frågade mig, om det fordrades några särskilda kvalifikationer för att äga hus och hyra ut bostäder. Vet du, det är helt enkelt den mest intressanta fråga som uppställts i vår tid. Det är självklart, att det råder stora missförhållanden på detta område, och dock är hemmet den viktigaste av alla sociala faktorer. Allt som rör hemmet är grundfrågor i ett samhälle. Du vet att Gunnar tar livet på sitt sätt och alltid skämtar bort dessa frågor. Därför måste jag tala med dig så här, då vi äro ensamma. Du har också en annan syn på saker och ting än han, mera fördjupad skulle jag vilja säga, för du vet ju att jag inte är ute för att smickra ... Jag står nu inför ... ja, jag skulle vilja säga ett avgörande. Jag vill äga hus och hyra ut, jag vill studera denna fråga från botten och söka finna ett system, en lösning helt enkelt på bostadsfrågan i städer och kanske på landsbygd ... frågan saknar faktiskt gränser. Att finna ut något bärande är mera än en man kan åstadkomma, men jag har ju medel att våga ett försök till en grundval för praktiskt arbete.

Harriet hade med stigande intresse följt framställningen. Hennes pupiller vidgades och hennes läppar rörde sig då och då som för att uttala ett instämmande.

— Det är en livsuppgift, Adrian, sade hon full av entusiasm.

— Det är det, Harriet.

Han såg ner på sina knäppta händer.

Efter en paus sammanfattade han det hela i följande ord:

— Jag tar den uppgiften; jag skall köpa ett hus att börja med, ett mycket enkelt och helst ett gammalt skröpligt hus. Sedan får utvecklingen visa vad som närmast är att göra. En av förutsättningarna vore ju att utvidga kapitalet och lägga rörelsen brett. Men å andra sidan är ju inte ändamålet detta ... Ja, jag får sluta allt annat arbete. Uppgiften kräver att jag går helt upp i den.

— Det är sant, så sant.

— Man får sätta allt på ett kort.

— Det är risker, Adrian?

Hennes ton röjde oro.

Han log.

— Uppgiften är värd det.

— Kanske skulle jag kunna vara till någon nytta.

Hon funderade ett ögonblick och tillade prövande:

— Det skulle närmast vara föreningen Samhällsnit ...

Adrian Stråvall såg eftertänksamt i sina händer, som han hastigt öppnade:

— Tills vidare ... kanske ännu några år ... måste jag vara ensam.

— Men jag får vara din hemliga bundsförvant?

— Vill du det?

Hon räckte honom handen.

— Harriet, sade han bara, men han höll hennes hand kvar.

Det var tyst en stund, och han böjde sig ned och kysste den. Hon blev blossande röd, och han reste sig hastigt upp.

— Du gillar alltså min plan?

Hon bekräftade att hon gillade den, och samtalet var slut.

Stråvall gick fort, då han kom ut, och innan han bestämt sig för någon viss riktning var han på Djurgården. Han fortsatte utåt i saktare takt och ett leende började breda sig över hela hans ansikte. Han tänkte på den gång, då han kom ut genom skolans portar som student och på det ögonblick, då han för första gången steg in genom familjen Wiepes tambur. Dessa två upplevelser voro för honom jämvärdiga med hans samtal med Harriet. Vad var väl den stund då han mot uppvisande av sina betyg helt enkelt inskrevs som ett nummer i raden av befattningshavare vid detta verk? Han hade redan vid sitt inträde känt det som när han började skolan. Detta skulle aldrig kunna bliva ett självändamål, aldrig en livsuppgift. Icke för honom. Det vore som att sätta in något i ett bankvalv och själv vara det insatta. En gång i tiden skulle en viss ränta falla ut, men det var inte Stråvalls uppfattning om ett livsintresse att blott falla ut med sin egen ränta.

Men så hade han rotlös som han varit funnit fäste i familjen Wiepe, och medan han växte sig fast hade han funnit klokt att stanna som Gunnars kamrat i verket. Dessutom hade han behövt dessa år för att vinna stadga. Nu var han man och i sina bästa år ... och nu hade han nått fram till sig själv.

Han fortsatte promenaden leende. Det skymde i den förunderligt vackra parken, och unga människor gingo viskande sida vid sida längs det sovande vattnet. Stråvall tänkte ord för ord igenom sitt samtal med Harriet Wiepe.

Och till slut gick han hem till sig och antecknade detta samtal i en tjock svart bok, som han förvarade i en kassalåda.

Där hade han sina affärshandlingar ...

Nätterna hade blivit mörkare.

Det var knappast något av sommarljuset kvar, när tolvslagen från Nicolai, S:t Gertruds och Jakobs tornur möttes ute på vattnen mellan holmarna och i förtonande eko buros ut mot öster. Klockljud från Sofia, Oskars och Klara kyrkor kommo jagande efter. Det var en hel symfoni av klämtande toner som öppnade midnattstimman. Sedan kom bullret åter, tjutet av en bil, gnisslet av en spårvagn vid Norrbro, slamret av maskintelegrafen på en av de sista sluparna, klapprandet av en motorbåt som arbetade sig genom forsvattnet vid slottet — och så åter stillhet.

Sensommarnatten domnade av.

Ingrid Wiepe satt vid öppet fönster i mörkret och andades in den förflyktigade linddoften från parkerna. Gunnar hade just lämnat henne efter en lång pratstund. De hade kommit hem från en middag på Skeppsholmen. Det hade varit ett av de försök till »partimiddagar», som Ingrid aldrig kunde fördraga, hos en sjöofficer, Gunnars vän — »ett värdigt parti» för hans syster ... men Ingrid hade blivit illa berörd av hela tillställningen. Någon hade oförsiktigt nämnt namnet på en flygare som störtat. Den som nämnt namnet borde ha vetat, att Ingrid ännu någon gång kunde bära blommor till hans grav. Han hade varit hennes »örn», och hon hade älskat honom. Kanske just den dag, då han föll, skulle ha blivit den stora i deras liv; han skulle ha fullbordat en halvt uttalad fråga och fått sitt svar. Gunnar visste detta, och han skulle med tillfredsställelse ha hälsat den unge officeren som medlem av sin familj. Han förstod därför sin syster, då hon var illa berörd av denna middags olyckliga påminnelse. Också visste han, att systern varit ur jämvikt denna sommar, och när han lämnade henne, upprepade han:

— Vi måste nu skynda på och resa ut. Du behöver friska upp dig, du är nästan sjukligt sensitiv.

Hon hade inte svarat honom utan lagt kinden mot sin arm i fönstret.

Linddoften gjorde henne vemodig. Den var svag och fin och skulle snart vara borta. Bara för en vecka sedan hade den varit kvävande och förvirrande.

Just i denna stämning njöt hon intensivt av Strömmen.

Nattens slöjor dolde staden. Mörkret blott betonades så mycket mera av de få ljusen i virrvarret på Söder. Konturerna där borta voro svaga.

Det var stjärnor utan måne, och himlen hade den annalkande höstens mörka blåhet. Endast under brovalven vilade en gul återglans av västerhimlen, och det starkare ljuset från Norrbro gjorde Helgeandsholmen till en skär overklighet eller en avlägsen jättestor teaterkuliss. Därunder sovo Strömparterrens träd som när en kyrkogård sover om natten, och det evigt rinnande vattnet hade bara ett viskande ljud.

... Folke ... du också borta ...

Det var melodien i hennes tanke, som kom till skälvande ord, svaga som nattens vind, klagande som från en dämpad violin.

Ingen mer än hon visste detta, icke Gunnar, icke heller Folke själv. Hon hade trott, att det skulle försvinna, och den dag då Folke Hjelm och hans fästmö gjort sin visit, hade hon stängt sin dörr snarast som av en flickaktig nyck.

Men Folke hade blivit hennes lidelse. Kanske ödet medverkat därhän. Den kärlek hon haft för sin fallne hjälte, flygaren, hennes »örn», hade en sommarnatt plötsligt väckts till ett annat liv. Hon hade i Folke Hjelm sett sin älskades bild. Han fick den andres väsen, men det var ändå hans eget. Det var som en uppenbarelse för henne, då hon förnam det. Helt plötsligt hade hon blivit varse likheten. I sorgen över sin förlust hade hon bett all kärleks försyn att hennes älskade skulle få komma igen i hennes liv sådan som han var då han levde, och nu hade hon honom åter ...

Ingrid hade varit med de sina i skärgården på sommaren. Det var på den tiden då Gunnar umgicks i Folke Hjelms familj. Folke hade en syster. Ingrid trodde att Gunnar älskade henne. Men Gunnar hade också sagt något om, vad »förfäderna fordrade av ättens huvudman». Fru Ursula hade förstått sin son, Harriet hade icke varit tillfrågad, och Ingrid hade protesterat. Innan ännu den slutliga schismen kom — som dock aldrig blev öppen — hade Folke en kväll seglat Gunnar över från ön, där de bodde, till landsidan. Det hade varit ett obegripligt infall av Gunnar att resa till staden i bil på natten. Sedan Gunnar satts i land, skulle Folke segla Ingrid till Wiepes sommarbrygga. Hela färden hade varit besynnerlig, och det låg i luften, att något sagts mellan Gunnar och Folkes syster. Folke hade varit tyst, och suttit vid rodret på sin kosterbåt, orörlig som den vindstilla natten. Ingrid låg på däck i sin vita sommarkappa och såg upp i himlen. Hon hade sökt finna ett berättigande för broderns uppförande, men det hade stannat vid en förstående samkänsla. Hon hade erfarit en viss stolthet, som hon dock även hos sig själv ogillat. Förståndet hade sagt henne att Gunnar gjort orätt, känslan hade sagt henne vad Folkes syster skulle lida, men blodet, börden och anornas ordensband hade knutit henne närmast brodern, och hon hade måst se en uppoffring från hans sida i vad som skett.

Det var en varm sommarnatt med doft från holmarna. Månen försilvrade vattnet och vassarna. Furuholmarna stodo som svarta stycken av urtidsnatt kring fjärdarna. Hennes blick kunde tränga oändligt djupt in i rymden utan att något hejdade den. Då och då kom en dyning utifrån och lyfte henne, då och då sjönk hon med en hissnande känsla för att åter lyftas. Hon var i rymden och svävade, och då kom tanken på hennes fallne örn ...

Folke hade lagt av seglartröjan och satt sig att ro med en åra i aktern. Han satt med blottade armar, som spändes som av vrede kring den tunga åran. Då och då såg han upp mot de slaka seglen, då och då knuffade han till rorkulten med höften. Han tog spjärn mot kajutkanten med fötterna och syntes angelägen att fort få sin båt i hamn.

De växlade inga ord. Det jämna ljudet av åran och det regelbundna dunket av segelbommen, slamret av blocken och föremålen ombord verkade sövande på Ingrid. Folke trodde kanske att hon sov. Han kände sig nu så främmande för henne. Det föreföll honom som vore hon av en annan ras. Systerns känslor hade smugit sig in i honom.

Ingrid såg upp mot honom. Han hade månljuset starkt från ryggen och varje linje av hans huvud, armar och bröst markerades mot vattnet, himlen och luftens månskimmer. Han var en staty skuren mot den oändliga rymden. Och hon kände sig sväva med honom i en hissnande färd. Det var bilden av hennes örn. De kraftiga, smidiga armarna, månglansen i håret som en gloria ... det var samma bild som hon älskat. Hon slöt ögonen för att bevara den.

Då kom en kåre av vind och vattrade fjärden. Seglet buktade ut. Det fladdrade lätt framme i fören. Folke drog in åren och gick fram på däck för att ordna ett skot. Ingrid låg över linan. Han böjde sig ned och lyfte henne till andra sidan av däcket, lade henne varligt ned igen och sköt en kudde under hennes huvud.

Trodde han att hon sov, eller var det hennes tankar som tvungo honom att lyfta henne, bära henne och lägga henne varligt ned ... Minnen från den tid då hon först lärt känna Folke Hjelm passerade hennes inre blick. Hon hade från början funnit något tilldragande hos honom. Nu visste hon att det var en starkare sympati — och sympatien för en starkare. Folke var till själ och kropp hennes älskade återförd till livet. Ett enda medvetet uttryck för detta skulle tidigare ha förklarat allt, och hennes känslor för honom skulle ha kommit i dagen. Nu hade de funnits där — latent. Och i ett nu hade uppenbarelsen kommit. I detta ögonblick skulle hon ha varit hans, besinningslöst hans, om han känt som hon. Men Folke gick tillbaka till rodret, gav mera segel åt nattbrisen, och kostern gled in mot bryggan.

När han lagt till, och hon ännu låg kvar där på däcket med slutna ögon, talade han:

— Nu, fröken Wiepe, är ni vid ...

Han sade namnet på den fashionabla platsen, som om han gjort det på hån. Själv bodde han med sin familj på en av öarna.

— Å, är vi här, och nu har ni ännu en god stunds seglats!

— Helt säkert, sade han. Jag seglar ut och möter morgonbrisen.

Ingen annan än Ingrid skulle ha kunnat spåra det spotska i tonen, och hon kände just då, att han gjorde alldeles rätt. Det var hans lilla blodshämnd. Hon måste dock beundra detta också hos Folke Hjelm. En djärv tanke for genom hennes huvud: Skulle hon taga ödet i sin hand och säga Folke, att hon ville följa med och möta morgonbrisen, säga att hon inte sovit utan sett på honom och säga något, som kunde antyda för honom, vad hon tänkt.

Men Folke stod i fören och höll båten till. Han räckte henne redan handen för att hjälpa henne upp på bryggan. Och längst borta på plankläggningen skymtade vita sommarkläder i månskenet. Musiken spelade ännu i societetssalongen och ... det var för sent. Om han åtminstone lyft henne upp på bryggan. Han kunde ju lyfta henne som vägde hon ingenting alls på hans starka armar ...

Och så hade hon alltjämt icke återfått sin älskade, sin örn, och därför hade påminnelsen vid middagen så mycket mera pinat henne. Den var ju ett tveeggat svärd.

En kylig vindfläkt kom genom fönstret och påminde Ingrid om hennes tunna dräkt. Strömmen började blåna, och natten hade lyft några av sina slöjor från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton över slottets fönsterrader. Hela fasaden stod som en kuliss, där himlen lyste rakt igenom fönsteröppningarna. Strömvattnets virvlar hade ett skimmer av blå emalj över det mörka djupvattnet.

Det var vaknandets timmar över staden, men staden sov. Blott söderkyrkornas spiror hade en röd glans från öster. Popplarna i Strömparterren sovo, och måsen ute på bojen i Strömmen stod på ett ben och drömde.

Ingrid drog en schal över axlarna och satt kvar. Hon kände det som om hon vaknat upp ur en dröm, icke till verklighet utan till en ny dröm. Hon såg en förtrollad stad framför sig. Tusen fönster började blixtra i rött, och andra färger vaknade. Men luften var ett blått skimmer, något som hon tyckte sig kunna räcka handen efter och likväl aldrig gripa om.

När hon nu skulle resa bort, visste hon, att detta skulle hon dock icke finna motstycke till. Södern skulle ge henne andra och kanske mäktigare intryck. Hon skulle fara till Spanien om möjligt, till sydkusten och till Gibraltar. Men det var en annan stämning hon där skulle söka. Och kanske omväxlingen enbart skulle ge en behållning. De nya stämningarna skulle komma henne att glömma. Kanske skulle hon kunna finna ett eller annat motiv, som hennes penslar behärskade. Detta Stockholm var henne övermäktigt i sin skönhet, liksom det förde henne till stämningar och känslor, som kunde bliva henne övermäktiga. Kanske hon också varit för svag den senaste tiden.

Hon försökte finna en utväg genom att föreställa sig, att det var just Folke Hjelms förlovning som framkallat krisen i hennes känslovärld, och att minnet från segelnatten på sommaren kanske trots allt blott var en halvdröm. Om Folke Hjelm icke just nu gått och förlovat sig, skulle han kanske ha smält bort ur hennes fantasi, och kanske skulle hon förmått sig se hela upplevelsen på kosterbåten som en hallucination av hennes förlorade älskade.

Men trots allt kvarstod något som höll henne fast:

Folke hade lyft henne på sina armar!

Den känsla hon erfarit av att lyftas på hans starka armar skulle aldrig kunna försvagas. Hon skulle blunda och känna, hur hon svävade över vattnet, under den oändliga rymden, och ingen annan skulle ha kunnat hålla henne kvar i denna känsla, eftersom ingen annan skulle ha kunnat skänka henne den, menade hon.

Nu badade Söders höjder och hus i sol. Staden hade väckts till liv. Ingrid rullade ned gardinerna om sina drömmar och gick till sängs.

Hon tyckte att hon blott hunnit slumra in, när Gunnar kom och väckte henne.

— Hallå, Tuttan, du var melankolisk i går, skall du pigga upp dig med en ridtur med mig nu.

— Varför inte. Blir det bara du och jag?

— Kapten von ...

Gunnar nämnde namnet på en av sina vänner.

Ingrid gäspade och suckade demonstrativt.

— Nå låt gå för din kapten, han skall sannerligen få en parforce över stubbar och sten. Jag är upplagd för att »liva» den där salongsdekorationen.

Gunnar småskrattade eftersom han måste ge sin syster rätt.

— Du skall se att Harriet kommer att göra en dumhet, det är därför som jag måste rädda dig. Du och jag måste offra oss på anornas förbannade altare.

— Tänk du, om vi ändå varit hittebarn, sade hon ...

Adrian Stråvall var i sitt esse. Han tog ett hedersamt avsked från sin tjänst. Ett par dagar senare fann han i sin brevlåda en biljett med det Wiepeska vapnet.

Där stod:

Det var en upprättstående, spatiös, nästan generös stil, så betecknande för Harriet tyckte Stråvall, som kom att tänka på, att detta var första gången hon skrivit till honom.

Han läste genom biljetten ett par gånger, och lade bort den på skrivbordet. Men hastigt tog han den tillbaka, gick bort till sitt kassaskrin och lade ned den i sin svarta anteckningsbok, där han upptecknat samtalet med Harriet. Efter detta tillade han: »Bekräftat i skrivelsen av» och datum för biljetten.

Med stor tillfredsställelse lade Stråvall ned anteckningsboken i skrinet och låste det. Han såg på klockan, att det var tid att fara till ett avtalat möte med ägaren till det hus, på vilket han reflekterade. Han stack en tumstock i västfickan vid sidan om reservoarpennan och tog portföljen med de erforderliga handlingarna under armen. Av taktiska skäl, som han uttryckt det för sig själv, hade han klätt sig påfallande enkelt, och han kompletterade sin utstyrsel med en smått sjaskig filthatt och sin kombinerade paraplykäpp.

På spårvagnens främre plattform, med glasögonen högt uppe i pannan, en cigarrcigarrett i munnen och portföljen under armen, kunde herr Adrian Stråvall tagas för en skatteindrivare eller kanske för just vad han var.

Det hus hans resa gällde var inprickat i hans plankarta tvärs över den tänkta fortsättningen av en gatulinje, som i verkligheten ännu långt före denna punkt hejdades av ett gammalt kvarter med kåkar och skjul, delvis använt för en del av stadens renhållningsattiralj. Stråvall skulle icke varit den försiktige man han var, om han icke räknat också med den vidriga möjligheten att en längre tid få behålla det hus han nu tänkte köpa. Men då skulle han också om än sent ha den reträtt som erbjöd sig i stadens inköp av tomten för gaturegleringen. I dessa detaljer hade han gjort sig särskilt väl underrättad. Men också i denna möjlighet låg en säker prisstegring.

Husets ägare, som hade en lägenhet på nedre botten, var en gammal förmögen hantverkare, som själv en gång varit med om att uppföra det. Stråvall hälsade honom med ett leende som om han bitit i en något syrlig apelsin.

Det var den Stråvallska affärsminen.

Nu besöktes källare och vindar. Stråvall slog här och där med en hammare, mätte med tumstocken och gjorde anteckningar i en liten bok. Han fann huset solitt och i gott grundbestånd. Men inredningen var gammaldags. I trapporna fanns endast gas, och fönstren voro små. Portgången var fullklottrad med kritfigurer, och rappningen var bristfällig. Fasaden gav ett grått och gammalt intryck, och en och annan bristfällighet i murverket kunde tydas som förfall.

— Ja, det är ju inget nytt hus, förstås, bekräftade ägaren.

— Om vi nu skulle se genom några av lägenheterna, föreslog Stråvall.

— Ja, se jag brukar alltid säga till på förhand, om det är så att jag behöver gå in i bostäderna, invände ägaren.

Stråvall skrattade som om den gamle mannen skämtat.

— Ägaren skall väl alltid ha fritt tillträde till sitt hus, sade han.

Det föreföll som om den gamle hantverkaren ville göra en invändning, men Stråvall var full av iver och knackade på första dörr.

— Ursäkta, men det var så att jag skulle vilja visa lägenheten, sade värden.

Det var en ung flicka som öppnade. Hon såg rådvill och förskrämd ut och gick in för att rapportera. Stråvall såg sig om, och innan flickan återkommit, var han inne i ett rum, där en äldre kvinna låg nedbäddad i en säng.

— Vi kanske inte skulle störa, om det är sjukt, sade värden.

Stråvall drog sig tillbaka mera av oro för smitta än av hänsyn till hemmets helgd.

När inspektionen var över, fick Stråvall sifferuppgifterna:

Det var tjugutvå smålägenheter i huset, bebodda av arbetarfamiljer. Åt fasadsidan voro två butikslokaler i källarvåningen. Hyresintäkten för samtliga var 8,400 kronor. Huset var senast taxerat till 100,000 kronor och brandförsäkrat för lika mycket. Bankinteckningar funnos för 60,000 kronor och skillnaden mellan denna summa och det slutliga priset skulle betalas kontant. Ägarens första yrkande var i betraktande av de allmänna konjunkturerna 110,000 kronor.

Stråvall räknade hastigt genom siffrorna och bad med bekymrad min att få betänketid. Egentligen vore han själv endast ombud för den verklige köparen, men han skulle göra allt för att driva affären igenom. Ett väsentligt villkor vore, att nuvarande ägaren tills vidare utåt ville stå som ägare. En hel del reparationer vore ju nödvändiga, och kanske man rentav måste utrymma hela huset för att sätta det i stånd.

— Se, det är ju så höga fordringar numera på bostäder, och man kan aldrig veta, vad en inspektion skulle kunna leda till, sade han som slutreflexion.

— Förresten, tillade han, var det inte ett par tjänstemän från Hälsovårdsnämnden här ... nej, det blev visst uppskjutet ... nåja, för all del, huset står sig ju gott för en inspektion.

Värden såg skarpt på Stråvall från topp till tå. Det var inte utan att ett smil ville bana sig fram i hans gamla allvarspräglade ansikte.

— Ja, se för min del gjorde det ju ingenting, om huset skulle utrymmas, för att jag ämnade slå mig ned på landet. Men det bleve kanske svårt för alla de andra att få bostäder.

— Men arbetare ha det ju så bra nu. Lönerna gå upp. De få alltid råd att skaffa sig något.

— Ja, nog få de in mera än en annan fick när man slet ihop sparslantarna, men det går också åt.

— Nåja, vi får ju se på saken, tillade mannen.

— Det faller ju av sig självt att jag betalar en liten summa i förskott för att ha huset på hand tills vidare, sade Stråvall.

Och därvid blev det denna gång.

Den kvällen gjorde Stråvall upp sin kalkyl:

För huset var begärt 110,000 kr. Med 60,000 i inteckningar — som befunnos goda och säkra — fordrades kontant 50,000. Genom detaljförändringar, målning och en del dekorationer skulle huset på kort tid kunna fullt moderniseras. Den fullständiga bostadsbristen skulle kunna komma när som helst. Utan svårighet skulle hyresintäkten kunna uppdrivas med 50 procent eller mera. Det skulle ge en försvarlig ränta på upp till 160,000 kronor — utom det värde som tillkomme i möjligheten av stadens inköp av tomten. Taxeringen skulle utan svårighet under rådande konjunkturer kunna höjas på lämpligt sätt i förhållande till skatt och annat. Inteckningssumman skulle kunna följa efter uppåt. Med avdrag för reparationskostnader skulle en försäljning av huset kunna ge ett netto på åtminstone 40,000 kronor. Vidare skulle affären kunna göras som en ren förmedling utan ägandeskap under mellantiden. Det kontanta utlägget skulle praktiskt taget kunna inskränkas till reparationerna och en bankgaranti, som Stråvall alltid skulle ha vägar att etablera.

»Mycket anspråkslöst, mycket försiktigt, fullt betryggande, inga risker» ...

Dessa ord uttalade Adrian Stråvall icke alldeles högljudt för sig själv, då han räknat genom siffrorna, undersökt och kontrollerat alla uppgifter om fastigheten, inteckningarna, tomtförhållanden, skatter och annat.

Men det var inte heller alldeles så enkelt detta. Visserligen vore utsikterna de allra bästa för att en affär av detta slag skulle kunna ske i all tysthet. Men det hade dock givits exempel på, att personer vid dylika affärer blivit utsatta för skamligt förtal, därför att de måst avlägsna en del hyresgäster, som det icke skulle vara lönande att hålla kvar. Barnrika familjer, som lätt gjorde åverkan på inredningen i ett hus, vore framför allt oekonomiska. Man hade sett fall då dylika familjer givit skandalpressen stoff till de mest chikanerande svartmålningar.

Stråvall insåg genast, att han för att ge sig sken av att bedriva en samhällsnyttig verksamhet också måste praktiskt skydda sig mot illviljan hos de personer, vilka möjligen kunde komma att förlora sina bostäder för att lämna tillfälle till dessa bostäders förbättring för andra. På sätt och vis hade han redan planen färdig i teori. Men för dess praktiska utförande fordrades en större apparat och ett större kapital än han ännu behärskade. Men just på denna plan skulle det kunna ytterligare göras stora summor, samtidigt som den för Stråvalls hemland skulle innebära nästan en fullständig nyhet.

Idén gick i all sin enkelhet ut på, att barnrika familjer skulle placeras i stadens yttre delar. Det behövdes trädgårdsstäder för att ge barnen frisk luft och utrymme. Inne i städerna var luften förskämd. Inne i städerna löpte de små barnen risker av alla slag.

Men samtidigt:

Äldre personer med anställning i städernas centrala delar skulle betala mera för att få bo nära sina arbetsplatser. Barnrika familjer hade icke råd att betala den hyra som skulle kunna dragas av barnlösa familjer och ensamma personer, ungkarlar ... stadgade inkomsttagare, affärsmän, mäklare, bankirer ...

Stråvall log stilla, då han tänkte genom dessa saker.

Visserligen fanns det trädgårdsstäder eller ansatser därtill redan nu, men de hade kommit till på annat sätt. Det Stråvallska systemet bestod i att äga hus i centrala stadsdelar, äga tomter utom staden, att hyra ut stadslägenheterna dyrt, att sälja tomter eller uppföra hyreshus i omgivningarna till dem, som icke kunde betala inne i staden, att göra ett formligt extrakt av rika hyresgäster i förnäma hus och placera barnkolonierna utanför. Staden skulle utvidgas, de yttre tomterna skulle omgivas av ännu ytterligare liggande och stiga i värde. Också de skulle med tiden bliva centrala stadsdelar med förnäma hus.

Detta vore ett stort socialt system, och dess genomförande åtminstone i princip skulle göra en man stor. Det skulle göra honom rik.

Stråvall ville bli stor och rik.

Och medan han dag efter dag, vecka efter vecka bragte sitt system till mognad under bokstudier och sifferräkningar, fann han, att han måste söka en medhjälpare. Hur denne man skulle vara beskaffad hade han i huvudsak klart för sig, men helt säkert skulle han icke stå att finna i de kretsar, till vilka han förts genom sin bekantskap med familjen Wiepe.

Det skulle snart visa sig, att Adrian Stråvall just i rätta ögonblicket kastat sig in på bostadsmarknaden. Hans första affär skulle få resultat som han själv icke anat.

Tre månader efter den dag Stråvall underskrivit papperen med ägaren, och de planerade reparationerna genomförts, hade Stråvall också en köpare till huset.

Det var nu till det yttre ett helt annat hus än det Stråvall övertagit av den gamle hantverkaren. Fasaden hade strukits med en stark brun färg, sedan rappningen fullständigats, taket var nymålat, alla fönster putsade, gården cementerad liksom portgången, och den skamfilade träporten hade ersatts med gallergrindar. Inne i portgången hade väggarna kasetterats med tunna bräder, och mellan rutorna hade gjorts panelmålningar i marmormönster. Bräderna hade målats i ekfärg. Trapporna voro omlagda, och där fanns elektriska lampor i små nischer. Fönsterna i trapporna hade vidgats och försetts med katedralglas, som lät ljuset falla in på ett sätt som ytterligare förhöjde väggarnas färgverkan. I lägenheterna hade nya tak spänts och en del målningsarbete och tapetsering hade utförts, där hyresgästerna på den korta tiden hunnit avhysas. Eftersom huset ursprungligen var gediget, hade det också kunnat bära upp sin försköning och gjorde nu ett gott intryck av att erbjuda små trevliga och vårdade hem.

När Adrian Stråvall sammanförts med den anmälde köparen, lade han särskilt märke till dennes visitkort.

Där stod:

K. G:son Gehnfeldt
Godsägare.

Stråvall önskade i detta ögonblick, att han haft Harriet Wiepes biljett till hands. Han skulle då velat taga fram detta dokument över sina relationer och på baksidan, där vapnet stod i upphöjt tryck, göra någon liten minnesanteckning ... Stråvall njöt av sin affärsuppgörelse. Det var ingen diskussion om priset på huset. Godsägare Gehnfeldt skulle betala de 160,000. Efter uppgörelsen skulle de gemensamt äta middag ...

Vid denna middag meddelade Gehnfeldt i förtroende, att han endast förmedlat affären för annan köpare. Han hade föreslagit 195,000 kronor, och det hade fått gå för det ...

Adrian Stråvall hade funnit sin kompanjon.

Friherrinnan Ursula Wiepe brukade på sensommaren resa till Bad-Nauheim för att få åtminstone tillfällig lindring i en ständigt återkommande reumatisk krämpa i handlederna. Harriet skulle följa med i hopp att finna bot för en besvärande huvudvärk, som hennes läkare förmodat vara en följd av hennes myckna arbete i de många föreningar och sällskap, i vilka hon strängt taget var den ledande själen. Hon hade också haft en mycket ansträngande tid med avslutandet av årets räkenskaper i de av föreningarna som förlagt sina huvudstämmor till denna årstid. Dessutom måste en del detaljer ordnas för den tid då hon skulle vara borta. Bland annat skulle en liten hjälpbyrå öppnas för meddelande av råd och upplysningar till oerfarna flickor från landet, vilka nu i stort antal kommo till huvudstaden med anledning av de goda förtjänstmöjligheterna. I denna hennes verksamhet hade Adrian Stråvall börjat alltmera om icke framträda så dock på ett eller annat sätt biträda.

Hjälpbyrån för de oerfarna flickorna hade upprättats av föreningen Samhällsnit, vilken kort förut mottagit en kontant penninggåva av givare »som ville vara anonym». Samma dag hade Adrian Stråvall och Harriet Wiepe utan personlig avledare för den allmänna nyfikenheten promenerat på Strandvägen och Djurgården. Sedan hade de druckit te på Grand med tre kvinnliga styresmän i sällskapet »Lotusknoppen», där för övrigt Stråvall denna vår varit synlig vid en musikstund, då unga vitklädda flickor med liljor i händerna utförde sång till harpa. Stråvall hade varit varmt tilltalad av detta sällskaps verksamhet, och samtalet med Harriet under Djurgårdspromenaden hade rört sig om ungdomens höjande mot allt högre och högre ideal.

Adrian Stråvall hade också velat ägna friherrinnan Wiepe en vördsam hyllning och låtit sända henne en jardinière innehållande gula rosor jämte hans visitkort, en gåva som den gamla damen fann ytterst älskvärd, men som stötte på Ingrids bestämda kritik. Jardinièren var nämligen av kristall, en vara som Ingrid djupt föraktade såsom betecknande gulaschsmak eller på sin höjd den äldre nucksmaken. Dessutom borde luktärter ha varit mera på sin plats än dessa rosor, som hon fann vräkiga.

— Det är en pretentiös best den där Stråvall, hade Ingrid sagt till Gunnar.

Gunnar hade godmodigt invänt:

— Han är som han är, varför skulle just han vara fulländad. Du är som du är och ser helst att ingen lägger sig i det.

— Men du måste väl medge, att man bildar sitt omdöme om en person just av sådana saker.

— Ja, naturligtvis, medgav Gunnar med en loj axelryckning. Men Stråvall är affärsman i grund och botten. Ett par generationer till och familjen Stråvall kanske representerar kulturen. Vår tid börjar ta slut, och det kommer en ny uppsättning människor, som skall ha sin tid.

— Ja, men den där utvecklingsprocessen tar sin rundliga tid, sade Ingrid.

— Förresten tycker jag vi dra all den nytta vi kunna av Adrian, sade Gunnar allvarligt.

Ingrid teg.

Stråvall hade lämnat Gunnar det önskade beloppet, och — även den affären hade avslutats på ett fullt betryggande sätt. Det skedde inne på Gunnars rum. Gunnar hade skrivit en revers på summan.

— Det är ju onödigt, att någon känner till det här, hade han sagt.

— Men namnet skulle kanske bevittnas ... ja, du förstår inte för min skull, men jag kunde ju falla från, och om det skulle vara fordringsägare ...

Gunnar blev en smula överraskad.

— Här är ju i alla fall mitt sigill på papperet, men som du vill ...

Stråvall avbröt honom:

— Saken är mycket enkel. Ingrid skulle ju använda pengarna. Det är ju egentligen för hennes del. Om hon skriver en förbindelse till dig, att hon står för din revers till mig, så lägger du bara det papperet i dina privata handlingar, och så är saken klar.

— Jaså, du menar att det är jag som kan falla ifrån. Du har alldeles rätt, affär är affär, Ingrid skall få skriva ett papper. Det kommer att ge henne respekt för pengarna.

Gunnar hade låtit sin syster skriva den begärda handlingen. Hon hade bestämt vägrat att lämna ut den, om den skulle läggas i Stråvalls händer. Gunnar hade lugnat med att det bara vore en formalitet, och han hade lämnat Stråvall också detta papper i förtroende.

— Jag har verkligen aldrig lånat på det viset förr, sade han, men det har också varit mindre belopp, och det är ju fullt korrekt att du skall ha säkerhet ... om du nu är nöjd med denna.

Stråvall hade förklarat sig fullt nöjd och tillagt:

— Det här låser jag ned bland mina papper, så du kan vara alldeles lugn. Och räntan kan ju oss emellan göra detsamma.

Gunnar Wiepe tog i allmänhet saker och ting med orubbligt jämnmod. Han var egentligen för bekvämlig för att lägga något vid sig i onödan, men det var inte alldeles utan att han ett ögonblick tvekat. Emellertid hade han gjort detta för systerns skull. Han hade nog vänner som i likhet med honom själv kunde göra upp en penningaffär utan skriverier, men det var verkligen så, att någon av dem svårligen kunnat försträcka det belopp som fordrades. »Stråvall är nu en gång sådan», sade han för sig själv med ett litet leende.

De båda handlingarna nedlåstes av Stråvall i hans kassaskrin, och några anteckningar i den svarta boken där förklarade dem närmare.

Så reste Gunnar och Ingrid över England till Spanien, och friherrinnan Wiepe och Harriet till Tyskland. Reseriktningarna angåvo på sätt och vis också deras sympatier i den stora fråga, som just då höll världen i spänning.

Stråvall fick nu icke längre uppskjuta sin resa till Brinkeberga för uppgörelsen med disponenten om husköpet. Resan hade från början bjudit honom emot, och han kände obehag framför sig i tiden. Men när han närmare funderade på saken, gladde det honom, att han haft onda aningar. Det brukade alltid klara upp sig till slut, när han hade den oron inför något. Ofta nog kunde den säkraste förvissning och trygghet störas av de mest ofattbara besvikelser.

Regnet störtade ned, när Stråvall kom ut på framkörsplanen till den lilla stationen, men det var just ingenting som bekymrade honom. Inte heller gladde honom detta välsignade regn, som man bedt om i kyrkorna och anropat himlens makter för att få till landets räddning från hungersnöd. Hela naturen drack, sädesfälten böjde sig drypande ödmjukt inför detta Herrens under som vederfarits dem. Luften var drivhustung av dunster, som icke fått utlopp ur jorden eller växterna.

Men likväl förvånade det Stråvall, att icke Jakob sade något om vädret och detta regn, då han kom och steg i vagnen. Drängen gjorde bara en stram honnör och satte sig till rätta på kuskbocken. En våt klatsch med piskan satte liksom ett märke i luften, och så bar det av.

Vägarna voro avrunna, och sand och grus bildade deltan i dikena och ända ut på åkrarna, där säden lagt sig. Midt uppe i hästspåret, i hjulrännorna och på gångbanorna lågo urvattnade lik av daggmaskar. En och annan padda kom mötande, också den uppe på vägen, däst av all välfägnad regnet skänkt. Eljest stod hela landskapet som sovande bakom en ridå av regn, förtätad av vattenånga från den ännu heta jordskorpan.

Stråvall undrade mycket över Jakobs fullkomliga tystnad. Vid en ryckning i tömmarna såg han att Jakob hade ring på fingret. Han skulle gärna vilja höra något om den historien, men han spanade förgäves mot beteshagen för att finna utgångspunkt för ett samtal. Till slut måste han ändå fram med ett ord:

— Vad är det för metall som blänker på Jakobs hand, frågade han i raljant ton.

Det lät på Jakobs svar som om han suttit med orden på tungan och väntat att få säga dem:

— Å, det är den saken herr Adrian frågade om både på hemvägen och bortvägen när han var här häromsistens, svarade han med ett brett grin.

— Sesådär ja, då skulle Jakob vara gift nu då?

— Jo, det stämmer nog det.

— Nåja, det kunde ju varit förlovningsring också.

— Ånej, ett stycke längre än så har vi allt hunnit.

— Då skulle jag gratulera Jakob, för det är förstås en vacker och präktig jänta han fått tag i.

— Jag menar nog det, herr Adrian.

Stråvall började känna sig osäker, men just här kunde han inte stanna i samtalet, och ännu mindre kunde han hoppa över på något annat om än så närbeläget. Det var något med Jakob.

Älvorna dansade redan i betesmarken. Det strök vita molnskägg genom trädtopparna. Dimmor drogo dälderna genom och dansade. Vem som helst skulle lagt märke till detta och sagt ett vänligt ord vid återseendet av sin barndomsbygd, men Stråvall skyndade att fortsätta samtalet:

— Är det en stadsflicka eller är hon från landet, Jakobs fru?

— Några flickor tror jag inte precis det är så godt om i städerna, sade Jakob tvärsäkert. Min hustru är härifrån stället, och en riktig flicka var hon, det kan jag ge eden på.

Stråvall fällde ett förvånadt uttryck, och han var kanske en smula häpen över Jakobs iver att vittna.

— Se, inte har dom fått något för att dom ränt efter min Gerda, sade Jakob med en knyck på huvudet.

— Nänä, instämde Stråvall, eftersom han egentligen inte hade något att tillägga.

Han knäppte händerna och teg.

När de kommo fram på gården mötte Tilda.

Stråvall tog drängen i hand och tackade för skjutsen i det han stack till honom ett par sedlar, som han nästan hela sista fjärdingsvägen rullat i handen.

Tilda var askgrå i ansiktet och såg förgrämd ut.

— Så förinnerligt roligt som det är att se herr Adrian, så tråkigt och bedrövligt är det väl ändå, sade hon och brast i gråt.

— Nej, varför är det så bedrövligt?

— Det är väl sista gången, kan jag tro, ja det är då för galet ... och en sådan gentlerman han blivit nu herr Adrian.

— Gentleman heter det, Tilda, kom ihåg det. Men varför skulle det vara sista gången?

— Jo, nu skall ju disponenten köpa huset, så nu skall väl jag på inrättningen.

Hennes envisa skräck för inrättningen rörde honom.

— Tilda vet vad jag alltid sagt. Tilda skall med till Stockholm och få det bra. Lita på det.

Inne i matrummet hade Tilda bullat upp med kaffe och saffransbröd, filbunke och pannkaka, och nu först hade Stråvall den angenäma känslan av att vara åter i barndomen, fjärran världen och allt. Han kände det verkligen uppriktigt som om han stode i begrepp att göra något orätt, då han nu ville flytta gamla Tilda från denna lugna plats till jäktet och larmet i staden. Men tanken varade blott ett ögonblick. Den följdes av en reflexion, som han själv måste stämpla som cynisk: Det var Tildas eget fel, att hon på detta sätt gick och överlevde sig själv. Moderns önskan hade varit, att Tilda skulle få bo kvar några år. Hon hade ju aldrig kunnat veta hur gammal Tilda skulle bli. Och Stråvall behövde löst kapital. Huset måste omsättas i reda penningar.

Men i det senare avseendet hade disponenten ett biförslag. Stråvall skulle som del i betalningen taga rätten att från bruket få vissa kvantiteter marmor.

Stråvall funderade en stund på detta förslag.

Nåja, men det är ju i själva verket inte marmor i egentlig mening, sade han.

— Föralldel, den har bara felet att vara svensk. Under min praktik i Italien såg jag mycket som var sämre. Se bara ett sådant trappmaterial som detta!

Stråvall nästan ryckte till.

— Säger disponenten det, säger disponenten verkligen det ... jaja, jaså disponenten säger det ...

— Ja, det säger jag verkligen.

— Tja, då är det väl sagt då, tillade Stråvall med något av sitt stora leende och samtidigt något av sin allvarligaste min.

Och därefter underskrevs köpekontraktet. Stråvall skulle ha rätt till viss årlig leverans av marmor i den form och bearbetning han själv önskade under viss bestämd tid och till visst för denna tid fastställdt reducerat pris.

Adrian Stråvall hade gjort en god affär, det var han förvissad om. Hade disponenten bara anat hur väl hans förslag om marmorn passade i de Stråvallska planerna.

Det fanns ett visst hus i Stockholm, från tak till källare undersökt av Stråvall. I detta hus fanns det hiss och allt annat modernt, men trapporna voro av simpel sten.

I detta hus skulle det bliva marmortrappor.

Där åtelen är ...

När ett papper går upp på börsen, rusa köparna till. Samfärdselns alla tekniska apparater föra budskapet över landet. Där sitter en skara iakttagare i alla städer färdiga att fånga tillfället. Efter dem komma andra från alla de mörkaste vrår. Somliga lyckas. Andra komma för sent.

Men i en invigd krets sitta några få och le. De hade köpt, innan papperet steg, innan budskapet spreds, innan rusningen började, och de sälja i tid. Det kan vara två dagar eller tre. De få invigda vinna vad de andra förlora.

Det är spekulationens lag, reglerad av lag och förordningar. De som offras äro själva spekulanter, och varan är till för dem.

När människohem äro varan och stiga i pris, då är det människoliv som offras. Varan är till för den som kan betala. Det kan vara i år, men det kan sätta märken genom tider. Hemmen stå utan lag. De som icke kunna betala stå utan hem.

Adrian Stråvall kunde le. Han hörde till den lilla krets av invigda, av tillfällets män, som voro med och visste sin tid, köpte hemmen och höllo dem fala. Han visste, att det kunde vara några år. Det hade skett så förr genom alla tider. Det stod att läsa i ord och siffror. Men de som gjorde lagarna och förordningarna, hade ännu icke läst det.

Hem kunde köpas, hem kunde säljas. Varför skulle icke de invigda passa på?

Det gick år, innan lagar kommo för att skydda människohemmen. Stråvall köpte hus, och sålde. Tiden var hans, och han var dess exponent. Han gjorde stentrappor till marmortrappor, och trä till mässing. Allt kunde han betala, eftersom allt betalades.

Och när lagarnas dråpslag skulle drabba hemmens skövlare, då stod Stråvall leende och oberörd. Han och hans kompanjon. De voro invigda, de voro alltjämt tillfällets män, och lagarna gåvo dem nya tillfällen.

Den som lagen drabbade var icke Stråvall. Dråpslagen föllo blindt i en oskyldig flock.

Stråvalls kompanjon ...

Vem var godsägaren K. G:son Gehnfeldt?

Vid denna tid slog döden vidt och bredt under en rasande epidemi.

Där sutto i ett par små rum helt nära Pauli kyrka tre personer vid lika många telefoner. När ambulansen gick, ringde det i någon av de tre telefonerna. När en far dog i sitt hem ringde det i telefonerna. De tre personerna antecknade och ringde igen. Då svarade godsägaren K. G:son Gehnfeldt.

— Det är bra, det här går fint. Jag skall se på huset.

Då steg en herre ned med hissen i ett hus, också det nära Pauli kyrka. Han möttes av sin chaufför vid dörren och sade adressen på huset, där döden skövlat ett hem.

Det var godsägaren K. G:son Gehnfeldt.

Men det kunde också hända, att någon av de tre personerna ringde ett annat nummer. Då steg en liten herre ned i huset Rusthållaregatan 5, kvarteret Skedbladet, och han ställde sig på främre plattformen av en spårvagn och slank en stund senare in i det hus, dit döden visat vägen.

Det var herr direktören Adrian Stråvall.

Stråvall gjorde få affärer, men när han gjorde någon köpte han huset, där ett hem var tomt. I så fall var Gehnfeldt med om affären, och då kunde köparen heta:

AKTIEBOLAGET CENTRALBOSTÄDER.

Gehnfeldt gjorde många affärer, men när han gjorde någon hyrde han det lediga hemmet för en vän. Och då ringde det i någon av de icke tre utan fem telefonerna i en liten mörk lägenhet vid Regeringsgatan, där en kvinna svarade och antecknade den nya adressen ...

Hon hade tre rum denna kvinna och ett av dem var ett gammalt förmak, som luktade antikvariat. Där satt en kanariefågel i en bur och där låg en bibel på ett bord. Där voro gamla atenienner och där funnos album på borden. Möblerna voro av nött plysch, och på soffa och stolar hängde slitna antimakasser. Det gick en jämn ström av människor upp och ned för hennes trappor. Men endast en och en fick tillträde till det gamla förmaket. De andra fingo vänta i ett matrum, där stolarna hade flätade sitsar och rottingryggar, och där skänken hade röda små glasfönster.

En besökande kunde fråga:

— Ni annonserar, att ni har en lägenhet?

Kvinnan kunde se på den frågande från topp till tå och svara:

— Tyvärr, den är just uthyrd.

Men till den nästa kunde hon säga efter en forskande blick:

— Ja, det skulle kunna hända. Jag har en spekulant, som bjuder 900 i avträde. Det går an att se på lägenheten klockan 2.

Och då kunde denna kvinna gå in i nästa rum och ringa en av de tre personerna i huset nära Pauli kyrka:

— Var på platsen klockan ½1 och bjud ett tusen.

Nästa besökande kunde få till svar:

— Möjligen kan det gå för femton hundra. Det är ju inte jag själv som hyr ut, så jag kan ingenting lova, men passa på straxt före klockan 1, för det är många som reflektera.

Men kanske nästa besökande gjorde frågan:

— Det var ju ni som annonserade efter en lägenhet?

— Ja, varsågod och sitt. Se, det var en bekant som behövde den.

— Men det fordras tusen kronor i avträde.

— Det låter mycket, men kanske han kan reflektera, om lägenheten passar.

Och så ringde kvinnan till godsägaren K. G:son Gehnfeldt, eller till någon av de tre ...

I trappan till denna lilla mörka lägenhet stodo, gingo eller kommo unga kvinnor strålande av hopp, unga män, gamla, alla i spänning, några få glada, de flesta förgrämda av bitter besvikelse. Det var en bönernas och förbannelsernas trappa, och uppe hos denna kvinna avgjordes människoöden.

Det var en av godsägare K. G:son Gehnfeldts kvinnor.

Han hade verkligen varit godsägare, innan ödet förde honom in på annan marknad ute i världen. Ingen form av transaktioner var honom främmande. Han hade varit sjukgymnast och gruvfogde i Amerika, handlat med vapen på Irland och med fartyg i Norge. Tidens stormar hade kastat honom tillbaka mot utgångspunkten. Han hade handlat med hästar, svin och bomull. Den sista varan av de tre markerade en ny undergång, som för vem annan som helst kunde ha blivit slutgiltig, men som för honom endast betydde ny vistelseort och ny marknad. Det var en man som besatt många medel och icke skydde att använda något av dem. Nu var han uppe, och hans reträtt var garderad — ett gammalt gods på Fyen hade han köpt i tid, varnad av sitt föregående och förvissad om att också det närvarande skulle ha ett slut.

Början av Stråvalls affärer med kompanjonen gjordes vid en transaktion, för vilken Stråvall måste hos Gehnfeldt deponera ett mindre kontant belopp, samtliga sina värdehandlingar inklusive marmorkontraktet och mot hedersord om diskretion Ingrid och Gunnar Wiepes reverser på 4,000 kronor. Av dessa handlingar hade Stråvall sedermera återfått samtliga utom de båda reverserna. Gehnfeldts hedersord täckte emellertid risken av en indiskretion.

Då lagen till hemmens skydd väntades, ägde A.-B. Centralbostäder fastigheter i olika delar av staden. Planen för förvaltningen av de fastigheter, som icke i tid kunde avyttras med förtjänst, omlades vid detta tillfälle, då alla uppgifter om lagen voro tillgängliga för Stråvall under hela utvecklingen av denna fråga. I samtliga fastigheter bildades bostadsföreningar genom Gehnfeldt eller Stråvall med bulvaner. De lägenheter, som kunde göras lediga, undandrogos lagen genom att förklaras till salu och icke att hyra. En summa skulle betalas kontant. På återstoden skulle endast betalas ränta, men allt blev per år tre gånger den hyra som lagen tillät.

Att icke hela Stockholm genomgick denna förvandling till minuthandel med bostäder var icke Stråvalls fel, icke lagens förtjänst — det var efter Stråvalls uppfattning uteslutande en »dumhet» från de många lojala husägarnas sida. Om varje lägenhet, som genom en allmän omläggning efter det Stråvallska bostadsföreningssystemet blev ledig på detta sätt, utbjudits till salu, skulle den möjligen blivit tom — liksom hundratals lägenheter av denna anledning stodo tomma under den svåraste bostadsbristen — och ägaren skulle fått böta 40 kronor. Men dessa böter jämte den lediga lägenhetens adress skulle då ha meddelats i offentliga kungörelser till allmänhetens upplysning — god och billig annonsering, som kunde leda till försäljning av lägenheten.

Mönsteraffären på detta område gjordes av Stråvall och Gehnfeldt med skydd av lag och myndigheter och med slutakten i form av en offentlig förrättning. Det var transaktionerna med »Bostadsföreningen Rotundan u. p. a.», vilka hade följande skeden:

1. Godsägaren Gehnfeldt köpte fastigheten kallad Rotundan i kvarteret Skedbladet av den ursprunglige ägaren, som innehaft den i 23 år, för 168,000 kronor — varav 60,000 kontant. Pris per eldstad 4,200 kr.

2. Bildades bostadsföreningen Rotundan u. p. a. med styrelse: Gehnfeldt, en dam vid Regeringsgatan samt tre personer från Gehnfeldts kontor.

3. Köpte »Föreningen» fastigheten Rotundan av Gehnfeldt för 280,000 kr., en transaktion som på papperet hade följande utseende: »Kontant 60,000 kr. enligt kvitto från förre ägaren, tidigare inteckningar 108,000 kr. samt ny inteckning av en hr. A. Stråvall på 112,000 kr.»

4. Såldes lägenheter till »inskrivna medlemmar» à 7,000 kr. per eldstad, »föreningens självkostnadspris». Inbetalt: Kontant likvid 65,100 kr., första amortering 21,700 kr. och räntor 15,190 kr., summa: 101,990 kr.

5. Beräknad ränteintäkt var kronor 25,200. Effektiv ränteintäkt kronor 15,190. På grund av detta underskott brast föreningen i betalningen av räntan å hr. A. Stråvalls inteckning.

6. Hr. A. Stråvall begär huset i mät.

7. Förordnas av vederbörande myndigheter om exekutiv auktion å fastigheten.

8. Inropas fastigheten av A.-B. Centralbostäder för 220,000 kr.

9. Samtliga lägenhetsägare voro härigenom utslagna från sina rättigheter.

10. Huset ägdes alltså nu av Stråvall och Gehnfeldt som för detsamma kontant utlagt 60,000 kr. och kontant mottagit 101,990 kr. Bruttoinkomst: En fastighet och 41,990 kr kontant.

Stråvall hade dessutom nu inflyttat i det fullt moderniserade huset Rusthållaregatan 5, varefter ställningen i kvarteret Skedbladet enligt Stråvalls egna anteckningar var följande:

Kvarteret omfattade mot väster tre fastigheter, av vilka den nordligaste var Rusthållaregatan 5. De två övriga ägdes av A.-B. Centralbostäder;

mot norr, vettande mot Pauli kyrka fyra fastigheter. Tre av dessa oåtkomliga. (Möjliga i händelse av ägarens obestånd genom hyresregleringen.) Den fjärde önskvärd;

mot öster tre fastigheter. Den första Gehnfeldts. Den andra icke önskvärd. Den tredje överspekulerad;

mot söder fyra fastigheter. Två av dessa utgöra Rotundans dubbelfastighet. De två övriga oåtkomliga på grund av ägarens halstarrighet.

Dessutom hade Stråvall själv ägt elva olika lägenheter i bostadsföreningar. Av dessa hade han med förlust sålt en och med förtjänst åtta. De två återstående voro uthyrda genom en dam vid Regeringsgatan. I uthyrningen av den ena av dessa lägenheter hade ingått diverse äldre möbler från Stråvalls hem för 3,680 kronor.

Adrian Stråvalls mellanhavanden med godsägare Gehnfeldt voro vid denna tidpunkt ytterst invecklade. Ytterligare tilltrasslades detta förhållande genom delägareskapet i A.-B. Centralbostäder, vars övriga aktieägare voro bulvaner eller hos Gehnfeldt anställda personer. Två aktier innehades dessutom av fröken Harriet Wiepe.

Affärerna rörde sig på papperet om miljoner. Ett avsevärt belopp hade emellertid Stråvall för egen del placerat i säkerhet i förseglat konvolut som hemliga handlingar i brandfritt valv.

Stråvall litade fullkomligt på sin kompanjon, men det belopp han reserverat motsvarade hans långt drivna anspråk på försiktighet i allmänhet.

Redan i Gehnfeldts utseende låg för Stråvall en garanti. Han var av den breda svenska godsägartypen utan fruktan och hänsyn. Detta var stommen. Figuren hade något kvar av det militära. En fullkomlig månförmörkelse av blåsvart hår var lägrad över hans skalle. Han hade ett vårdat yttre och ett energiskt ansikte som också kunde kallas vackert.

Gehnfeldt älskade de starka sensationerna — kvinnor mest.

Det var en enda sak som irriterade Stråvall:

Gehnfeldt hade på skämt bett Stråvall sammanföra honom med Ingrid Wiepe.

— Jag är ju hennes fordringsägare, hade han sagt, men han hade ytterligare betonat, att han skämtade.

Detta hade Stråvall också velat tro.

Det var återigen en de krossade illusionernas dag hos familjen Tedelius vid Sturegatan.

Lektorn hade vaknat tidigt, och medan han låg och rökte sin långpipa i sängen sällskapande med sin käraste ferielektyr, Shakespeare, råkade hans tankar göra en ganska yster urspåring. Han läste Cymbeline och kom till det förunderliga rimmet i tredje aktens första scen, då drottningen i sin dialog med Cloten säger om Cesar:

Där stannade lektor Tedelius och snappade efter röken i pipan ... Just den vitsen hade Folke Hjelm stupat på dagen förut, när han kom tillbaka från en resultatlös jakt efter en ledigannonserad lägenhet. »Jag kom och såg ... men kom inte över den», hade han försökt, hänvisande farbror lektorn till urkällan.

»Han var för sent ute, gossen», tänkte lektorn »men nu kanske det vore tid.» Han såg att klockan var sex och tog på sig nattrock och tofflor, satte ny eld på pipan och vandrade nedför spiraltrappan och till Hervors rum.

— Är du inte vaken än, Tösen, skämtade han och tände.

Hervor låg klarvaken i sin säng och grät.

— Seså, Tösen, det skall nog bli bra. Är det våningen du sörjer över så här bittida?

— Ja ... ja, pappa, det ser så hopplöst ut. Jag drömde att Folke hade fått en lägenhet och så vaknade jag ...

— Gör nu som jag säger dig. Gå ut till Fina och bed henne vackert, så går hon och köper alla morgontidningarna åt dig. Leta genom dem, och om du finner något så skynda dit och tag dem på sängen. Det är sättet skall du tro.

— Ja tack, pappa, det skall jag göra, sade hon och fick en gnista hopp.

— Kan du tänka dig, att jag fick den idén av Shakespeare, sade lektorn med den lilla kristidskvarlevan av mage gungande av skratt under nattrocken.

Nu måste verkligen också Hervor skratta, ett gott befriande skratt.

— Du är då skojig så det förslår, pappa ...

Fina hämtade tidningarna. Hervor hade varken öga eller sinne för de feta telegrammen från fronter och metropoler. Hon rusade genom annonsspalternas visthusbodar av lagrade varor under allehanda skyddande förklädnad tills hon fann »Att hyra». Den ena spalten var mera laddad med missräkningar än den andra. Det fanns att köpa, alltid att köpa hem, men ... jo, verkligen ... ett telefonnummer. Där skulle lämnas anvisning på en lägenhet.

Hon gick resolut ut till telefonen och ringde. Ingen svarade naturligtvis vid denna tid, men hon hade satt sig i sinnet att väcka upp de döda per telefon om så skulle behövas. En envis telefonringning om natten kan tränga genom väggar och trossbottnar. Hon ringde och beställde på nytt. Om så pappa lektorn skulle få betala högsta abonnemanget på kuppen för överskridet antal samtal, så skulle hon väcka annonsören.

— Bara ring, snälla fröken, det gäller livet, sade hon till den otåliga telefonisten.

... det gäller livet ... Hon blev rädd när hon hörde sina egna ord. Hennes tankar hade på sista tiden tagit förtvivlade vägar, räknat med de äventyrligaste möjligheter. Finge de icke lägenheten så att de kunde gifta sig inom de allra närmaste veckorna, skulle hon icke kunna stå ut ... Om de haft ett hem nu, skulle de ha varit gifta och allt hade varit så bra, så bra som två unga människor kunna önska och drömma i lycklig väntan att se sin kärlek förkroppsligad.

När ingen svarade på hennes signaler gjorde hon sig underrättad om adressen till det uppgivna telefonnumret.

Det var ett hemligt nummer ...

— Hem-ligt, hem-ligt, du djävulska ironi, utbrast hon och gick förtvivlad tillbaka till tidningarna.

Hennes spänning ökades i den mån väckarklockan på hennes nattbord drog i väg med minuter och halvtimmar.

— En lägenhet om två rum och kokvrå att övertaga ...

Också här ett telefonnummer ...

Ingen svarade på numret. Men nu fick hon av telefonisten en adress vid Regeringsgatan.

Klockan 8 stod Hervor utanför tamburen till den lilla mörka lägenheten. Hon hade kommit först. Ingen svarade på hennes ringning. En trappsoperska kom släpande med sin attiralj, stannade och slog sig i samspråk.

— Det är till att söka lägenhet förstår jag, eller kanske fruntimret har en att bjuda ut, snattrade gumman.

— Jag söker verkligen lägenhet, svarade Hervor utan att dölja sin överraskning över gummans klarsynthet. Men hur ...

— Jo jo, här springer dom natt och dag och drar upp smörja och elände i trapporna. Jag tror snart hela stan har varit här.

— Jaså, är det ett förmedlingsställe?

— Jo något, skulle jag tro. Se här bor ingen här inte, utan det är en lägenhet som dom fått när gamla frun som var här dog, och den har dom full med telefoner och sånt, och där är ett fruntimmer om dagarna och håller rulljangs.

— Det låter inte värst bra.

Gumman fick brått att släpa vidare med sin sopborste. En elegant dam frasade uppför trapporna, såg kärvt på Hervor och plockade fram en nyckel ur en parfymdoftande handväska.

— Förlåt, det var ju här man skulle få anvisning på en lägenhet?

— Jaså, damen har tagit reda på adressen. Stig in.

Tonen lät inte heller så lovande, tyckte Hervor. Men hon skyndade att följa damen. När dörren slogs igen, ringde det i en telefon och samtidigt på tamburdörren.

Det var en kanske trettioårig dam, gissade Hervor. När hon lade av handskarna, märkte Hervor, att hon bar två släta smala ringar med en kolossal diamantring emellan.

— Hur var namnet, frågade damen i affärsmässig ton.

— Hervor Tedelius. Min far är lektor Tedelius och jag söker en lägenhet, eftersom vi tänkte gifta oss till våren.

— Er far och ni?

Hervor rodnade av raseri. Hon var inte på humör att uppskatta detta slag av grotesk humor. Men damen log ett vinnande leende och det kastade lika plötsligt om Hervors rörliga sinne.

— Min fästman, ingenjör Folke Hjelm, och jag ...

— Jag har verkligen en liten lägenhet på förslag åt er, men det förargliga är, att människorna vilja ha ett ganska stort belopp i avträde.

— Hur mycket kan det vara fråga om?

Damen mönstrade Hervors oklanderliga kappa och handskar, såg på hennes kängor och hatt, men stannade vid den lilla enkla handväskan.

Hervor hade gått genom precis samma inspektion några gånger förr hos liknande bostadshandlare, och hennes tanke irrade till önskelistan hon räknat upp för Folke, i det hon gömde sin handväska i muffen.

— Tretusen sexhundra kronor, sade damen, men då får ni korkmattorna också.

Damen lämnade adressen.

Hervor gick med en obehaglig förnimmelse av att det hela stötte på ocker. Men hon visste också av tidigare erfarenhet, att detta slags schackrare i hem icke skulle låta sig beslås med ett sådant anbud i vittnes närvaro. Intrycket av denna dam i denna avdankat hederliga miljö var så oharmoniskt som möjligt.

Hon gick till den uppgivna adressen och fann en liten vrå, som skulle kunnat vara ett idealhem för henne och Folke, men utom det stora beloppet begärdes lika mycket i hyra, eftersom huset stod utanför lagen.

I trappan mötte hon en utlänning av semitisk gulaschtyp, som gav henne en oförskämd blick och med äcklig säkerhet presenterade sig i tamburdörren till den lilla lägenheten. Det föll henne in att vänta en stund på gatan. När hon såg gulaschen gå upp i sin väntande bil, gick hon tillbaka upp och frågade, om hon kunde få betänketid på lägenheten.

— Den är uthyrd, svarades snäsigt, och dörren flög igen.

På kvällen kom Folke med rapport över sin dag.

— Vet du, tösingen min, sade han, jag tycker vi är som ett skatpar på en stor slätt, där vartenda träd är fullproppat med bon och där ett enda är ledigt, men när vi kommer till det med våra pinnar, så står det någon och schasar bort oss.

— Du käre, sade hon bara, och de sutto tysta en stund.

— Men det kanske finns en utväg ändå. Du vet att jag fick ett litet hopp hos Stråvall på Rusthållaregatan.

— Ja, ja, skynda ...

— Lägenheten står fortfarande tom. Nu är den inte att hyra utan till salu. Det är två rum, hall och stort kök, badrum och värme, och han vill ha 38,000 kronor.

Hervor trutade missnöjd och gav ifrån sig ett gnyende ljud av missbelåtenhet.

— Men det är bara fråga om skenköp. Vi behöva bara betala räntan på beloppet. Det är sju och en halv procent och skall betalas förskottsvis, sade Folke.

— Jag blir snurrig i huvudet av alla dessa procent och siffror. Säg bara om du tror vi kan.

— Visst skulle vi gå i land med det, men den slavhandlarn vill inte bestämma sig. Han tror att han skall få någon som betalar hela beloppet kontant.

Egentligen hade Folke inte berättat hela sanningen för Hervor. Han ville bespara henne det som inträffat.

När han kom och sökte Stråvall, blev han mottagen av dennes husfröken och tillsammans med henne och en pudel hade han besett den lediga lägenheten. Han hade presenterat sig och fått veta, att hon hette Wagner, och han erinrade sig, att han sett henne i ett något äventyrligt sammanhang på ett utvärdshus med en godsägare Gehnfeldt, som han också råkat under sin långvariga bostadsjakt.

Det föll honom in att smickra henne och inleda en liten flirt med pudeln som ett slags frivilligt medium. Kanske skulle denna människa kunna påverka Stråvall. Det föreföll ju i varje fall sannolikt att hon skulle kunna det, och vad flirten beträffade var hon inte hårdskruvad.

— Här har ni sannerligen mitt öde i edra händer, sade han. Ni behöver ju bara ge direktören en varm blick så blir han som ett vax och låter mig få lägenheten.

— Han är nog som ett vax ändå utan den blicken, tror jag, sade hon.

— Men ni själv då, skulle ni inte kunna låta beveka er. Ni har alldeles säkert något att bestämma ...

— Ja, vet ingenjörn, då skulle ni få lägenheten, sade hon och klappade pudeln ... eller vad tror du, Bjuttan.

— Om jag vore rik och fräck skulle jag erbjuda er intill hälften av mitt rike.

— Men vad skulle då den andra hälften säga?

Folke Hjelm hyvlade av resten av samtalet och kom iväg. Det var honom ganska tydligt, att vad man än med lätthet skulle kunna få, så var det då ingalunda ett hem.

Nere på gatan mötte han Stråvall, som hoppade av en spårvagn.

— Får jag besvära direktörn med ett par ord?

Stråvall hade ett dött leende över ansiktet, men han log inte i sitt sinne. Det var lätt att se, att han var ytterst upprörd.

— Var så god, herr ingenjörn, sade Stråvall och väntade med halvöppen mun och nästan flämtande som en andfådd terrier.

— Nu måste direktör Stråvall göra slag i saken och låta oss gifta oss och flytta in.

— Ja, om bara jag kunde själv bestämma över den saken.

— Det är ju i alla fall er egen lägenhet, och jag går med på skenköpet.

Stråvall såg sig oroligt om.

Folke Hjelm kände i det ögonblicket en svårtämjd lust att ge karlen en ordentlig örfil, men han lyckades bemästra sina känslor.

— Skulle inte ingenjör Hjelm vilja vänta en tid, till april eller så ...

— Nej, det går inte, svarade Folke häftigt.

— Ja, då är jag rädd att ...

— Rädd att ...?

— Att jag måste sälja lägenheten.

— Förlåt, men det där begriper jag verkligen inte. Skulle ni vara tvungen att sälja lägenheten nu, därför att jag inte kan vänta på den tills i april.

Stråvall flinade kallt och vände huvudet på sned.

Det blev för mycket för Folke.

»Förbannade humbug och blodsugare.»

Folke hade orden på tungan men i sista ögonblicket hejdade han sig. I stället sade han helt kort:

— Ja, herr Stråvall, jag släpper inte taget.

Det låg hot i tonen, som ej kunde missförstås.

Stråvall strök utmed väggen som en hundvalp. »Den där lägenheten kommer att kosta något för herrn», tänkte han, när han slank in genom dörren till marmortrappan.

Det fanns för Stråvall något som var värre än en motgång. Det var osäkerheten. När denna känsla kom över honom i någon form, var det som om han hade kvicksilver i kroppen.

För att slutligt avhandla en affär med Gehnfeldt hade han gått med denne till lunch.

Gehnfeldt hade helt oväntat under lunchen sagt:

— Ingrid Wiepe är en underbar kvinna. Hon är vackrare än sitt porträtt.

Stråvall bleknade av överraskning. Han stirrade med ett stelnat leende över bordet på sin kompanjon. Var Gehnfeldt full eller galen? Stråvall, som själv var ytterst försiktig när det gällde sprit, visste att Gehnfeldt kunde konsumera oändliga kvantiteter. Men det brukade endast avspeglas i hans ansikte i form av en mörk, nästan violett färgton. Nu var också Gehnfeldt en smula blek i förhållande till sin vanliga robust friska kulör.

— Vad menar du med detta, frågade Stråvall och kände fårkotletten vända i halsen.

— Tja, vad kan jag mena med det, sade Gehnfeldt efter och såg utan mål bort över borden, ut genom fönstret mot riksbankslejonen på andra sidan vattnet.

Stråvall följde blickriktningen, och det var han som fick in siktet på de avskyvärda lejonkarrikatyrerna. Men de hade blott sin egen fulhet att visa, och gåvo honom icke något svar.

Det skulle varit värdt mycket för Stråvall att just i detta ögonblick finna en nyckel till vännens tankar.

— Patricierblod, sade Gehnfeldt för sig själv.

Detta ord gjorde Stråvall ännu mera osäker. Kunde möjligen Gehnfeldt ha för avsikt att på något sätt nästla sig in i familjen Wiepe. Gehnfeldts namn fanns verkligen i adelskalendern, om än långt mindre apostroferat än Wiepes, men enbart i det förhållandet, att det fanns, såg Stråvall efter sitt sätt att värdera saker och ting en möjlighet för Gehnfeldt att bereda sig ett slags plattform eller i varje fall en liten dörrmatta.

— Personer som man inte känner har man ju svårt att bedöma mer än till ytan, sade Stråvall med ett blekt löje som i sitt slutmoment påminde om ett barns begynnande gråt.

— Personer av samma klass förstå varandra vid en enda blick, sade Gehnfeldt och tände en cigarrett.

Han blåste ut röken genom näsan och ansåg sig böra ha ett glas madeira till den repliken.

— Det ligger i blodet, förstår du, tillade han med en skolmästarnickning.

— Drick ett glas med, Stråvall, sade han och tonen var nästan beskyddande uppmuntrande.

— Tack, jag tar en cigarrcigarrett.

— Jo jo, hm.

— Du skall inte inbilla mig, att du känner fröken Wiepe, återtog Stråvall i skolpojkston.

— Å, vi råkades häromdagen.

Längre lyckades inte Stråvall driva saken. Efter lunchen skyndade han hemåt; kastade sig av gammal vana upp på en spårvagnsplattform, och stötte samman med Folke Hjelm vid knuten av Rusthållaregatan, då han hoppade av.

Också detta möte misshagade honom, och när han efter samtalet steg upp i hissen med tanken »den lägenheten skulle allt kosta åtskilligt för herrn», besinnade han genast, att han gjort en dumhet i sitt upprörda tillstånd. Folke Hjelm var ju på sätt och vis en vän till Gunnar. Hade han återkommit i detta ögonblick, skulle han fått lägenheten till vilket pris som helst mot den tillfredsställelse Stråvall skulle ha känt av att få säga: Eftersom ingenjör Hjelm är en vän till baron Wiepe ... Men nu hade han i stället invecklat sig och sagt en uppenbar dumhet.

Detta ökade hans osäkerhet. Folke Hjelm var otvivelaktigt en karl att räkna med, fast han icke var av någon mera känd familj. Stråvall hade börjat att kompromissa med sin kategoriska uppfattning om förutsättningarna för att räknas till överklass ... Men denne Gehnfeldt hade börjat tala om patricier. En sådan ... Det gjorde honom nästan till plebej i Stråvalls ögon, eftersom han inte tänkte på, att det var hans plötsliga rädsla som krävde att han förringade honom i sin egen uppfattning.

Men varför hade Gehnfeldt sagt detta om Ingrid Wiepe, och varför ... det gick en iskall kåre över ryggen på Adrian Stråvall ... varför hade han icke lämnat tillbaka Gunnars och Ingrids reverser? Nu återigen måste Stråvall lugna sig med att det ju icke kunde vara någon fara. Gehnfeldt hade i alla deras mellanhavanden varit en fullt korrekt affärsman, han hade i deras personliga umgänge alltid varit en gentleman, ja verkligen en patricier.

Men, porträttet av Ingrid, var hade han sett det till jämförelse med originalet?

En svart misstanke stack Stråvall som en insekt, och han såg sig hastigt om i sitt lilla kabinett. Där hade han några av familjen Wiepes porträtt på väggarna, men han erinrade sig genast, att han lagt Ingrids i sitt amerikanska skrivbord. Han hade en natt suttit med sina räkenskaper, och Ingrid hade bokstavligen stört honom. Vid en punkt i sina anteckningar, där han gjort en uppställning över sina mellanhavanden med Gehnfeldt, hade han ryckts från sitt arbete av den obehagliga påminnelsen om reverserna, och han hade måst gå efter Ingrids porträtt som han länge suttit och betraktat nästan som om han varit rädd för det. Och när hans husfröken just då släppt in hunden, hade han dragit ned bordjalusien för att dölja föremålet för sina samvetskval. Ty det var samvetskval som han kände. Det var oförlåtligt att ha lämnat från sig dessa reverser. Nu skulle han aldrig ha begått en sådan handling, men nu hade han också inte behövt lämna papperssäkerhet för en affär med Gehnfeldt. Nu hade han penningar.

Kunde möjligen Gehnfeldt ha sett Ingrids fotografi här hemma hos honom? Men det hade icke varit med de andra på väggen. Det hade icke som Harriets porträtt stått på hans divanbord. Det hade efter den där natten absolut legat nere i ett skulpterat träskrin på bokhyllan. Och skrinet hade varit låst, eftersom Stråvall icke lämnade något olåst.

En annan misstanke följde:

Kunde fröken Wagner ha visat det, om han råkat glömma nycklarna till sina lådor hemma? Det hade hänt att Gehnfeldt sökt honom medan han varit ute, och hopad cigarraska hade visat, att han ibland kunnat dröja ganska länge.

Det var faktiskt något av det obehagligaste Stråvall erfarit under hela sin bekantskap med Gehnfeldt. Och detta, att den andre icke velat säga sina tankar rent ut, var det mest irriterande. Något sådant hade aldrig förr inträffat. Någon förklaring måste ju finnas.

Nu ångrade Stråvall, att han aldrig nämnt Gehnfeldts namn för Gunnar. Gunnar hade aldrig varit intresserad av något som rörde affärer.

Stråvall satte sig i sitt kabinett och sökte finna en utväg ur sitt bryderi.

Fröken Wagner kom in i rummet.

Han satte blicken i henne och blev vit i kinderna, men ansiktet log.

— Gå ut, sade han.

Hans husfröken sträckte på nacken och sade lugnt ett långt utdraget »neej».

Stråvall flög upp från stolen.

— Vågar ni säga det ordet? Säg en gång till att jag är plebej.

— Det bleve i så fall första gången. Det ordet har jag inte använt.

Hon var van vid de Stråvallska utbrotten. De kommo mycket sällan, och han sökte snart försona sig, men de kunde för dagar sätta en leende dödsmask över hans ansikte.

— Jag misstog mig, fröken Wagner, förlåt.

— Det var »nej» jag sade och inte »plebej».

— Snälla fröken, var inte ond, jag är ohyggligt nervös. Tror ni att jag har fått spanska sjukan?

— Å, direktör Stråvall räknar för mycke bara.

— Kanske det ja, kanske det, fröken Wagner.

Hon stannade kvar i rummet.

Det föreföll som om uppträdet piggat upp henne.

— Får jag säga direktörn en sak, sade hon förtroligt.

— Var så god.

— Direktörn skulle gifta sig.

Hans blick gled över till Harriet Wiepes porträtt men mötte fröken Wagners på återvägen därifrån.

Båda voro smått besvärade, och blickarna gledo åtskiljs.

— Tycker ni det?

Han rodnade som en flicka.

— Det skulle ...

Han avbröt sig, och hon upptog den påbörjade meningen.

— ... vara med någon som passar direktörns nerver.

Därmed gick hon.

Stråvall stirrade tomt ut i rummet och skakade på huvudet. Detta var häxsabbat, hela omgivningen syntes laddad denna olycksaliga dag. Laddad helt enkelt med förtret.

Pudelhyndan kom in och lade upp tassarna i sin herres knä. Han strök henne genom pälsen.

— Vad säger du, Beauty?

Hunden fnyste och såg upp, fick ett anfall av ysterhet och sprang ut på golvet och såg till sist upp på väggen, där Gunnar Wiepes porträtt hängde.

— Det, ja, Beauty ... kanske det.

Han gick och såg sig i spegeln, tog sin bästa ytterrock och promenerade ut.

Gunnar var ensam på sitt ämbetsrum.

Stråvall hade under promenaden noga tänkt över vad han skulle säga:

— Jo, jag har funderat på de där reverserna och tycker det var alldeles onödigt att jag bad dig om dem.

— Så, har du tänkt att kräva mig nu, din skurk?

»Skurk» var Gunnars beteckning på sina vänner. Det var som balsam på såren för Stråvall att höra detta ord.

— Nej, tvärtom. Vill du skriva ett brev till mig, och avfatta det som om du sände mig beloppet samtidigt. Du kunde ju rekommendera det.

— Det var sjutton, har du feber eller är det någon ny form av tokeri? Man blir sannerligen inte överraskad över någonting nuförtiden.

— Nej, jag menar det, ser du, att jag i så fall skulle lägga det brevet i mina handlingar och göra en hänvisning till det i mina räkenskaper, där jag skulle avföra din skuld. Sedan skulle du ju vid tillfälle kunna göra en avbetalning, men jag vill inte ha det skrivet längre.

— Men om du skulle falla ifrån?

— Ja, nu skall jag säga dig, att jag verkligen har ganska god ekonomi.

Det var ett osökt tillfälle för Stråvall att få deklarera sin förmögenhet.

— Jag har några hundra tusen, oss emellan sagt.

— Och våra släktpengar äro nästan på upphällningen, sade Gunnar. Det är verkligen tidsbetecknande.

Stråvall kände sig som om han fått en kalldusch. Han visste alltför väl, vari Gunnar såg skillnaden på gammalt och nytt kapital.

— Har du gjort så goda affärer med Gehnfeldt, frågade Gunnar.

Stråvall hade känt det som om han varit på väg att vända en vidrig dag till rätta, men nu insåg han, att det som låg i luften var starkt organiserat av fientliga makter. Harriet hade bibragt honom en halvt teosofisk uppfattning om goda och onda gärningars straff och belöning, och nu var han fullt på det klara med att han stod till svars inför en domare i andevärlden för att han svikit sitt ord om reverserna.

Han gjorde ett försök att finna sig tillrätta i stolen medan han tände en cigarrcigarrett — hans typiska rökverk — och frågade obesvärat:

— Jaså, du känner Gehnfeldt?

— Nåja, den sorten lär man snart nog känna. Jag spelade bridge med honom en natt i en familj. Han bar sig förresten ganska tölpigt åt mot Ingrid, satt och stormstirrade på henne hela middagen.

— Hur hade han kommit med? Kände han ...

— Asch, tiden är ju fullproppad med sådana där strebertyper, och man kan inte undgå att stöta på dem, inte ens i ganska goda kretsar. Han var något slags skolkamrat eller om det var Karlbergskamrat med värden. Gehnfeldt fick som du vet avsked för en växelaffär.

Stråvall kände, att det blev ett avstånd mellan Gunnar och honom i detta ögonblick.

— Det är den typen som ställer till så mycket socialt ont i världen. De gå och hovera sig och leka överklass, och en hygglig arbetare är tio gånger mer överklass. Men arbetare råkar nästan aldrig på den verkliga överklassen, och därför tro de det de tro. Det är Gehnfeldtstypen som för dem betecknar bättre folk.

— Vill du skriva det där brevet jag föreslog, sade Stråvall, sedan de slutbehandlat Gehnfeldt.

— Nej, vet du det tycker jag inte.

Stråvall sökte finna en avledare:

— Ja, jag kan ju riva sönder reverserna, sade han.

Det var egentligen det mest okloka av allt han sagt.

Sexton tekoppar stodo uppradade på ett serveringsbord i Wiepes salong. Det var små nätta koppar utan alla ansatser till japaneseri i porslinet. I stället var det Gustafsberg och bar kungligt namnskiffer och jubileumsårtal.

Sexton små damer voro redan samlade i salongen, fördelande sig på skilda grupper, sittande eller stående. Mellan grupperna gick en jättestor bonbonière, och det knaprades på sötsaker. På borden lågo anteckningsböcker, handväskor, konvolut, portföljer och protokollspärmar kringströdda.

De små damerna kände sig väl till mods, och de flesta av dem talade samtidigt. Miljön var angenäm, och det var behagligt att på väggen se sig betraktad av drottningen i ungdomsporträtt med personlig dedikation »till min kära Ursula Wiepe», det var en påminnelse om tidens allvar att se skimret i solen från marinvärjan på väggen med dubbelörnen och den kejserliga devisen med det krönta namnskiffret.

Det som mindre harmonierade var en ordförandeklubba, men spänningen som blev märkbar, då klubban lätt slogs mot det holländska mosaikbordet, var också uteslutande angenäm.

— Mina damer, hälsade ordföranden. Vi äro samlade i dag för att dryfta en fråga, som på sista tiden blivit ganska aktuell, och som redan en gång tidigare i förbigående varit uppe i föreningen Samhällsnit.

Teservisen slamrade, och det blev en liten paus.

— Tack, snälla Harriet, jag har tagit socker ... nej inte grädde, tack, jag vill inte bli fet.

Ordföranden fortsatte:

— Det gäller bostäderna och barnen. Vår förening har i skilda delar av förstäderna utdelat kläder åt de små barnen och tryckta föreskrifter till föräldrarna om barnens vård, men de senaste rapporterna från våra ombud och från diakonissorna i församlingarna visa, att det likväl är illa ställt med hygienen. Detta står i sammanhang med bostadsfrågan. Barnen i de fattiga hemmen trängas samman med de äldre och sakna luft. Och för många föräldrar äro barnen icke ens välkomna. Moderskapet betraktas som en olycka. Njutningslystnaden stegras i takt med de ökade förtjänsterna. Brottsligheten på detta område är oerhörd, och för penningar utföres bokstavligen mord.

Man lyssnade med andlös spänning till ordföranden. Servisen hade upphört att slamra, och intresset markerades av värmda kinder och skärpta blickar.

— Man måste söka en samlingslinje, på vilken man kan gå fram till anfall mot detta sociala onda. Det är myndigheternas sak att råda bot för detta, men det bör vara vår förenings sak att vädja till myndigheterna härom.

En talarinna anmälde sig:

— Det förefaller som om det vore fråga om två skilda saker, detta obehagliga om barnen och om bostäderna.

Flera instämmanden.

Nu var diskussionen i gång.

— Husvärdarna skulle åläggas att skaffa plats åt barnrika familjer i första hand, yttrade en av damerna. Det finns sådana husvärdar som föredraga rika judar och utländska gulascher framför svenska familjer med många barn.

Här skyndade Harriet Wiepe att öppna sin portfölj. Hon tog fram några papper och begärde ordet.

— Det finns likväl husägare med sociala intressen, som just söka placera barnlösa familjer i centralbo ... i stadens centrala delar för att ge de barnrika tillfälle att slå sig ned i trevliga trädgårdsstäder. Man kan spåra en alldeles ny tendens i detta avseende. Det finns personer som av intresse för detta köpa tomtområden utanför staden, som de upplåta för billigt pris. En annan sund tendens är bostadsföreningsprincipen. Genom att inköpa ett hus gemensamt kunna föreningar lämna lägenheter till sina medlemmar. Och detta kan ske till självkostnadspris.

En talarinna bad att få en upplysning:

— Vad är självkostnadspriset för en bostad?

Ordföranden trodde sig kunna meddela, att det vore beroende av vad föreningen betalt för huset. Hon ville understryka vad föreningens kassör, fröken Wiepe, nämnt om tendensen att upplåta trädgårdstomter.

— Det borde vara koncession på att vara husvärd, sade en talarinna. Det finns nämligen sådana som icke taga någon hänsyn, och dessa borde förbjudas att vara det.

Stämningen i föreningen syntes nu vara en helt annan än då frågan vid ett tidigare tillfälle var uppe. Men diskussionen återfördes nu av ordföranden till utgångspunkten:

— Huvudfrågan är dock att bereda hem och vård åt barnen, och det är i detta avseende som myndigheterna böra uppmanas att ingripa. Det räcker icke att några enskilda upplåta tomter till barnrika familjer. Under tiden offras så många tusen barn. Det är som om Molok triumferade över samhället. Det finns tusentals kvinnor ...

Talarinnan sänkte rösten och läste upp siffror från ett papper. Hon lämnade utdrag från en samtidigt pågående rättegång och hänvisade till en del offentliga rapporter.

— Detta är den viktigaste frågan, slutade hon.

— Men vems är skulden till detta? Man kan ju inte skylla sådant på myndigheterna. De upplåta ju dock lokaler, skolor och annat åt behövande. Det är bara demagogi att tala om Moloks triumf över samhället, om man vill göra detta i sammanhang med bostadsfrågan. Tiden är sådan. Där ligger skulden.

Det var nästa inlägg i diskussionen.

Och så fortsatte den. Då någon enighet icke kunde uppnås beträffande sättet att vädja till myndigheterna, och då meningarna likaså voro delade i fråga om vad denna vädjan skulle gå ut på, sammanfattade ordföranden sammanträdets resultat i följande proposition:

— Anser föreningen att den i dag diskuterade frågan alltjämt befinner sig på ett så outredt stadium, att föreningen tills vidare bör ställa sig avvaktande?

De svar som avgåvos på frågan voro jakande.

På denna linje skulle alltså föreningen Samhällsnit gå fram. De sexton damerna kunde skiljas åt i medvetandet att ha gjort sitt bästa för att lösa en fråga, som ingen före eller efter detta sammanträde skulle kunna lösa. Diskussionsinläggen voro endast ett eko av tidens tal i olika munnar även på det samhällsplan som representerades av de sexton.

Men talet man och man emellan vid denna tid ledde till möten och resolutioner. Det jäste i samhället, eftersom kärnan angripits, hemmet var sjukt!

En av dessa dagar kom Folke Hjelm över Kvarntorget. Han hade ringt till Hervor. Det var den vanliga dagsrapporten från fronten: »Fienden, bostadsjobbarna, går fram» ...

— Nu står jag inte ut längre, Folke, klagade hon. Jag går till ...

Men det blev avbrott i samtalet.

Folke ringde igen, men Hervor hade redan gått ut.

Han gick bort över Kvarntorget, dyster till sinnes. Snön yrde genom gatorna, och från taken fördes den för vinden i lätta vita slöjor. Det var som brudslöjor fladdrande i luften, eller som vita svepningar. Och snön blev tyngre och tätare — ett bårtäcke över hans hopp och drömmar.

Det lyste över entrén till en möteslokal. Han såg ordet »Bostadsfrågan» på ett anslag vid dörren, betalade en slant och gick in.

Här gingo debattens vågor höga under hyssjanden, applåder och bravorop. Det var revolution i luften, reaktion, opposition och indignation. Somliga sutto på golvet, andra klädde väggarna. Det var så fullt som huset tålde, och atmosfären var förtätad.

Folke Hjelm hade samma intryck vid inträdet som om han en stund hållit händerna för öronen och plötsligt ryckt dem undan:

— ... med sina våningar på åtta rum och två eller tre personer, och det hus jag talar om har 58 eldstäder, rum eller kök, och där bo tvåhundrasjuttio personer.

— Hör, hör!

— Ja tvåhundrasjuttio personer och av dem äro 103 under tio år. I en lägenhet på ett rum och kök bor en änka och hennes två döttrar och de ha tre ungkarlar inneboende, och två barn är där, vems det nu är.

Ny talare:

— Det är smockfullt i varenda kåk, där inte hajarna vräker ut hela familjer och tar möblerna i pant. Och så är det till att fösas in i en kasärn som boskap. En halvsvälter fast man får stå i kö den ena timmen efter den andra i kölden för att få en matbit och andra sitter vid dukade bord i varma bostäder ... Är det ett samhälle? Det är ett helvete.

— Proposition på det ...

— Tidsbegränsning ...

Ny talare.

— Vi som arbeta ha rätt att fordra att få ha ett hem. Råttorna ha bo, och fåglarna ha bo, men för människorna äro bo bara för somliga. Och det är antingen sådana som vräka sig i lyx eller sådana som stoppas in som anjovis så tätt så att dom inte kan spotta förbi varandra. Och det finns sådana som få vara inne skiftesvis för att det är så liten plats. Nej, upp med dörrarna till de stora stenhusen eller slå in dem med murbräckor, och tag var och en vad han har rätt att få.

Bravorop och applåder.

Ny talare.

— Vad är ett hem? Det är inte så mycket som en cigarrett, för ett hem får säljas av vem som helst, men om någon utan att ha licens att handla med tobak säljer en cigarrett får han böta. Det finns ingen begränsning för rätten att handla med människoboningar. Här gå tusen unga män och kvinnor och vänta att få bilda familj, och den ena dagen efter den andra är det hundra som gå under, för att de inte ha något att flytta in i. Vad är ett hem? Så och så många kubikmeter luft till bestämt pris, eller helst obestämt ... Applåder ... Fritt tillträde för värden när som helst ... Dånande bifallsyttringar ... Skyldighet att släppa in andra spekulanter, som kunna köpa ut en ur hemmet. Det är inte helig mark det som är människors nästen, men djuren döda dem som vilja tränga in i deras, därför att det är deras eget bo. Men våra ägas av andra, och vilja vi inte göra som de bestämma, komma lagens väktare och kasta ut oss.

Nästa talare tog upp samma tråd:

— Våra hem äro bara detaljer i industriföretag på lång sikt, kalkylerade på halva eller hela århundraden, låsande utvecklingen, bindande individen. Det har gått så långt att hemmen standardiseras. Det individuella begäres inte. Vi bo i hyreshotell på tid. Vi bindas i spiltor vid sidan av andra och måste avlyssna grannarnas livsyttringar i avloppsrören och genom trossbottnarna och väggarna. En mänsklig verksamhetsålder räcker inte till att amortera dessa stenkolosser. Vi måste hjälpa till genom ett par generationer, och där stå vi på samma punkt. Det skall vara visst utbildat folk att ta emot oss i världen när vi komma, och de döda skola ha sina ceremonier när de gå, men vi levande äro i händerna på kreti och pleti, folk som i hela sitt liv inte göra annat än suga ränta på de pengar de pressat ut ur samhället med lagarnas hjälp.

— Jag gör inget yrkande, sade talaren, och jag föreslår ingenting, för det tjänar ingenting till. Man får ändå inte alla med sig, för de som ha det sämre än djur skämmas för sitt elände och visa det inte, de som tvingas till brott de tiga, och de som ha råd att betala de ha det bra ...

Folke Hjelm märkte att han var eld och lågor, och hans händer applåderade medan han instämde av hela sin själ.

Den ene efter den andre vittnade om nöd och elände och till sist uppträdde en kvinna.

— Jag har en syster som går på gatan. Hon var förlovad och de skulle gifta sig, men det fanns inte ett rum att få som de hade råd att betala tillträde till, och så ackorderade hon ut barnet. Men det var sju barn på stället, alla från ensamma mödrar, och hennes barn dog. När jag var där med henne, låg där barn i lådor på golvet i sin väta och maskarna kröp, och detta är ett samhälle. Och vem som helst får ta emot barn för pengar. Ja det är dagsens sanning, och nu går hon på gatan, för det både kläder och föder henne, och så har hon alltid plats för natten. Och hon kan berätta, att det finns gott om rum hos överklassens ungkarlar ... och gifta med. Bara de betala så få de. Och om alla rummen som ogifta gulascher ha bleve tagna till hederliga familjer med barn, så skulle det nog vara bostäder att få ... Tack för ordet ...

Kvinnan slutade med gråten i halsen, och ett frenetiskt buller vidtog.

Mötet uttalade sitt krav på omedelbar ransonering av bostäder, och därvid stannade saken.

Det var den linje, på vilken dessa olyckliga ville tvinga fram en lösning på den fråga, som icke heller av dem skulle kunna lösas.

När Folke Hjelm kom ut på gatan, tänkte han på Stråvalls iskalla leende. Han knöt händerna.

Denne man skulle kunna göra honom till mördare, och om han bleve det, skulle han förlåta sig själv.

Han ringde till Hervor och fick veta, att hon var hemma och att hon häftigt insjuknat ... kanske spanskan ...

Adrian Stråvall drömde.

— — — Han svävade genom luften, fram genom gatorna i de gamla kvarteren i Pauli: Skedbladet, Metmasken, Hästmanen, Änkemannen och allt vad de heta. Han ägde dem alla. Och likväl voro de icke hans. De buro alla skyltar med namn på bostadsföreningar som köpt dem. Men ur stuprännorna strömmade silver och guld, och allt detta var hans. Hans enda arbete bestod i att hämta in detta som av sig själv rann fram. Han såg inga barn i dessa kvarter. Där voro endast gamla människor, och när de skulle dö, vore husen åter hans. Och han kunde säga dem, när han ville att de skulle dö. Och så flög han allt högre upp och såg bortom staden oändliga vidder som voro hans. Men plötsligt blev han varse den stora anstalten hemma i Brinkeberga. Där vimlade det av kaninungar, och likväl voro de alla ännu utan ludd på skinnet. De voro blinda och hade svarta glober där ögonen skulle komma fram.

... Det är Jakobs. Inte röra dem, sade en vallflicka med bruna ben och utslaget hår. Och så tumlade flickan om i gräset. Han sökte fånga henne. Då såg han att det var Harriet Wiepe och blev rädd, men hon tog honom i handen, smekte hans hår och kysste honom. Det var så underligt att hon kysste honom. Han hade blivit kysst bara av sin mor, och det var så länge sedan. Därför ville han bliva kysst mer och mer av Harriet Wiepe, men nu var hon borta igen ...

När han vaknade, knackade det på dörren till hans sovrum. Han trodde åtminstone, att han vaknat före knackningen. Men han hade på natten slutligen måst taga en stark dosis luminal för att få sova efter alla de oroliga tankar gårdagens förtret väckt till liv. Han hade sökt Gehnfeldt hela dagen och burit fyra tusenlappar i plånboken för att infria Gunnars och Ingrids reverser. Han hade ju icke lyckats förmå Gunnar att skriva brevet, men han hade tänkt säga Gehnfeldt, att han fått penningarna kontant av Gunnar. Men Gehnfeldt hade varit som bortblåst, och icke ens hans glada änka vid Regeringsgatan hade stått att avvinna någon upplysning om hans vistelseort.

Fröken Wagner stod och såg på sin herre och direktör. Han låg i en grov svätter som gick över öronen och plirade över täckeskanten. En väggklocka över bädden visade på tio.

— Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna silkespyjamas, sade hans husfröken.

— Varför det då, jag kunde ju få spanskan.

— Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt på sig om natten.

— Låt mig få en kopp buljong och en äggula, och så är jag inte hemma.

— Det vet jag nog, att direktörn inte är hemma i dag.

— Nej, jag kommer hem nästa vecka.

— Det har jag sagt till alla som varit här och velat betala hyran.

— Nej nej, inte till alla får ni säga det. Då går dom bara till notarius publicus och deponerar. Bara till dem som jag har sagt ...

Han räknade upp namnen på några hyresgäster i ett par av husen, vilka han trodde sig kunna bli av med genom att uppskjuta deras hyresbetalning över kontraktstiden.

— Säg till de andra, att jag kommer när som helst, så kanske de vänta med depositionen tills det blir för sent.

— Men är det inte elakt i alla fall mot de stackarna.

— Det är väl mycket elakare, att man skall få avvisa andra varje dag som vilja ha bostäder. Om dessa som i alla fall nu ha haft lägenhet bli av med dem, så är det bara rättvist, att de som icke ha tak över huvudet skola få.

— Ja, det är ju sant förstås.

Hon kom in med buljong och ägg samt morgontidningarna.

Stråvall hade fått upp huvudet över täcket. Han såg ut i ansiktet som en kanariefågelunge som börjar få dun. Det var väl delvis hår av svättern men också prov på Adrian Stråvalls manliga skäggväxt. Han hade inte så mycket av den sorten.

När Stråvall druckit sin buljong, tände han en cigarrcigarrett och läste tidningarna. De andades en fientlig stämning, och det talades om möten och skrivelser till regeringen, deputationer och en oändlighet av förslag, och det var en revolutionär anda i allt detta. Men det gladde honom, att alla husägare i en del av tidningarna skuros över en kam. Samvetet sade honom, att detta var orättvist, men så var det i stället andra tidningar som så mycket skarpare gingo till rätta med bostadsföreningarna. Dock var det ingenting som direkt pekade mot något av hans företag. Nej, han hade nog vetat att binda sina hyresgäster och bostadsköpare, så att de icke skulle våga rapportera för mycket. Det skulle i så fall kosta dem åtskilligt mer än det smakade.

Men nu kom tanken åter till de obehagliga reverserna. Gehnfeldt hade tydligen sett för mycket på Ingrid Wiepe, efter Gunnars yttrande att döma, och efter hans eget. Vad en sådan man kunde företa sig vore ju inte gott att veta. Bleve han avvisad av Ingrid, skulle han kunna tillåta sig vad som helst i sin svartsjuka. Det var en de starka passionernas man. Om ett ord om reverserna bleve känt i familjen Wiepe, skulle Stråvall vara slut, helt enkelt slut för dem. Endast fullt utbrutet vansinne skulle för dem kunna förklara men dock icke försvara ett handlingssätt som hans. Och det var endast fattigdomen, som tvungit honom till denna formalitet, sökte han försvara sig. Nu skulle han ...

Hastigt sprang han upp ur bädden och klädde sig för visit hos Wiepes. Det innebar jaquette, stärkskjorta och svart halsduk med smala vita ränder. Han hade en gång för alla bestämt sig för denna uniform, då han kom på eget initiativ.

Fröken Wagner hjälpte honom på med bäverpälsen. Han tände en ny cigarrcigarrett och var färdig.

— Var nu rädd om sig direktörn och gå ingenstans, där dom har spanskan.

Hon visste att han kunde bli blek av skräck, när han inbillade sig ha råkat på en bacillförare, och han höll henne räkning för att hon visade sig mån om honom. Det där med silkespyjamas kom honom att skratta ystert, när han skyndade nedför kökstrappan för att ej vara sedd.

Gamla Tilda stod nere på gården böjd över en spann. Hon hostade alldeles förskräckligt, och det nästan skar honom i hjärtat.

Det var för tidigt att gå direkt till Wiepes, och han tog vägen om Stora Kommissionen, med vilken han inlett underhandlingar om försäljning av nästan hela sin anpart i Aktiebolaget Centralbostäder. Det vår en kupp gentemot hans kompanjon, men det kunde också kanske visa sig lämpligt att senare underrätta denne. Man kunde aldrig vara försiktig nog ...

Stora Kommissionen utvecklade sig alltjämt och upptog lokaler av olika slag i alla hörn av staden, och varför skulle icke de Stråvallska fastigheterna vara lika goda som andra. Staden och staten kunde betala, och det var inget knussel om det gällde att köpa ut några enskilda familjer. Stråvall var strateg och liksom han passat på, när rätta tiden var inne, ville han i detta fall dels göra detsamma, dels också tillförsäkra sig en reträtt, när förhållandena vände sig. Besöket på Stora Kommissionen visade också, att han här hade möjligheter till en betydande affär.

Han skulle uteslutande ha ägnat sig åt njutningen av denna tanke, om han icke helt oväntat fått se en syn, som i högsta grad överraskade honom.

Gunnar Wiepe kom på gatan i tydligen mycket förtroligt samtal med en dam. De gingo helt sakta som om de väntat någon, och mycket riktigt kom Ingrid hastigt ut till dem från Kompaniet.

Stråvall tog en omväg för att undvika dem och skyndade på stegen.

Harriet var ensam, när han kom till Wiepes.

— Se här skall du få se något, sade hon ivrigt och pekade på en väldig syrenbukett, som ännu stod i sina omslag i tamburen. Hon lyfte undan papperet och visade ett visitkort:

K. G:SON GEHNFELDT
Godsägare.

Det var hans »officiella» kort ...

Adressen var till Ingrid.

— Kan du tänka dig något så oförskämt, utbrast hon mera upprörd än han någonsin sett henne.

Stråvall log, osäker om vad han skulle säga.

— Du träffade ju Gunnar på hans byrå, och då vet du ju hur pass den där karlen känner Ingrid.

— Men det kan vara ett skämt, försökte Stråvall, oviss om hur han borde ställa sig, när det gällde hans kompanjon.

— Smakligt skämt det där, vet du. Vi skulle naturligtvis inte ha tagit emot blommorna, om någon av oss träffat budet. Buketten kom upp från portvaktens, men jag har ringt till alla möjliga firmor för att få veta, varifrån den kommit, och det skall jag ha reda på, och tillbaka skall den.

— Står inte firmanamnet på adresslappen?

— Nej, det är en blank lapp.

— Det var mig en baddare, undslapp det Stråvall.

— Ja, det skulle man kunna säga. Inte skulle du gjort så ...

Hon avbröt sig plötsligt och rodnade.

— Tror du inte det, sade han och såg in i hennes ögon.

Hon tog ett litet steg närmare honom och besvarade hans blick, och i den besvarade hon frågan.

Drömmen kom för honom och som en fortsättning på den tog han fatt hennes händer och drog henne närmare intill sig. Han bestämde inte längre själv över vad han gjorde utan kysste henne eller lät sig snarare kyssa henne.

— Adrian, jag visste, att det skulle komma en gång, sade hon och torkade bort en tår från kinden. Men du hade nog inte skickat mig blommor efter vårt första sammanträffande.

— Jag visste ju inte då, att jag skulle komma att hålla av dig så ...

Möjligen hade han ett ord till på tungan, men han lät det utebli för ännu en kyss.

De stodo alltjämt kvar i tamburen. Han började känna sig en smula osäker. Allt hade gått honom väl i händer, bättre än han vågat hoppas. Nu hade han garde. Men han visste dock icke, om den skulle trotsa eld och vatten ... och han tänkte på, att blod är tjockare än vatten. Han hade visserligen somnat in sent omsider på natten med föresatsen att komma till denna punkt med Harriet just nu. Men han var osäker om det skulle vara klokt att gå vidare och fråga, om hon ville bli hans.

För henne låg allt detta i kyssarna.

— Tror du i alla fall det är så riktigt att leta reda på firman, sade han, när de kommit in i salongen.

— Naturligtvis, varför inte?

— Tja, det kunde se märkvärdigt ut. Det pratas så mycket i affärer.

Hon ledde in på en annan tankeväg.

— Och du som säger att man inte skall prata i affärer. Jag har just inte fått veta mer än konturerna av dina. Och det var för mig en överraskning att höra av Gunnar, att Gehnfeldt var din kompanjon. Säg mig, vad för slags människa är han egentligen? Ingrid säger, att han ser ut som en robust tysk lantjunkare med ohyggligt sensuella läppar.

Stråvall prisade den tur han alltid haft från sitt första inträde i familjen Wiepe att han råkat komma i det ögonblick han kom. Och han var också på det klara med att det varit klokt, att han icke genast sagt mera till Harriet. Nu hade han huvudet kallt och kunde bedöma sina handlingar. Här inne i salongen var det en annan stämning än i tamburens drömdager.

Men Harriet flyttade sig närmare honom och smekte hans händer.

— Ja, Ingrid har nog rätt på sätt och vis. Hon har förresten alldeles rätt. Oss emellan sagt håller jag på att avveckla mina affärer med Gehnfeldt. Han har drivit mig för långt. Det har verkligen också blivit rena spekulationsaffärer, Harriet.

— Du säger det där så ärligt och öppenhjärtigt, så jag skulle nästan tro, att det vore välgörenhetsaffärer, som du gjort.

— Ånej, det är det inte. Men du vet ju varför jag började. Jag skulle aldrig ha gjort det mot din vilja. Du minns vårt samtal den gången.

— Jag har många gånger tänkt på det och satt värde på det. Du frågade, om det var min vilja, och sedan ändrade du det till mening.

Han satt tyst och såg mot dörren. En idé höll på att arbeta sig fram hos honom vid sidan av samtalet. Han kände i fickorna, som om han letat efter något och funderade ett ögonblick på att fråga, om han fick röka en cigarrcigarrett, som han i så fall skulle ha hämtat i sin överrock.

— Förlåt mig, jag skall bara hämta en näsduk, sade han och gick ut.

Det kom för honom att cigarrcigarretten just nu icke skulle ha varit på sin plats.

Ett häftigt buller uppstod i tamburen.

Harriet skyndade ut.

Stråvall hade snavat över syrenerna och buketten var tillspillogiven.

Hervor Tedelius låg sjuk i fem dagar.

När Folke fått underrättelsen i telefon, på vägen från mötet vid Kvarntorget, hade han skyndat till Sturegatan. Hervor låg till sängs, men hon hade bestämt vägrat att låta tillkalla läkare.

Folke hade länge suttit vid hennes bädd och talat med henne och ännu längre efteråt hade han suttit vid fönstret i hennes lilla rum med huvudet stödt mot handen, tyst grubblande.

Lektorskan Tedelius hade gjort vad hon kunnat för att lugna honom, men han hade endast skakat på huvudet och sagt:

— Tack tant, det är så vänligt.

Och fru Tedelius hade undrat över, att det nästan låg ett löje över hans läppar i denna djupa förtvivlan.

Lektorn hade erbjudit sig att upplåta de två övre rummen, vilka skulle kunna avskiljas och isoleras, och som hade egen ingång från trappan genom en tambur, som numera användes till garderob.

— Det är ju så att Hervor bestämt vill ligga hemma, hade hennes far sagt, och under en epidemi som denna är isolering nödvändig.

På natten hade Folke själv hämtat en läkare. Denne hade undersökt Hervor och sagt Folke sin mening. Folkes förtvivlan var gränslös.

— Det kan möjligen finnas hopp. Någon bestämd sjukdom har ännu icke i sig själv kommit till fullt utbrott, men fröken Tedelius har råkat använda en ytterst vansklig medicin, sade läkaren.

Folke var outtröttlig som sjukvårdare. Men på femte dagen, då allt var slut, sjönk han samman. Han måste föras till sitt hem, och nu var det han som kämpade med döden.

Han hade känt det som en ödets ironi, när den gammaldags borgerligt beskedlige lektorn erbjudit den del av familjens rymliga lägenhet, vilken Folke en gång liksom på skämt föreslagit avskiljd för honom och Hervor. I sitt febertillstånd såg han allt detta i så mycket bjärtare färger.

Om de haft åtminstone den lägenheten, hade allt varit annorlunda ...

Och i hans fantasier återkom även Stråvall, som han efter det förbittrade mötet vid Kvarntorget känt sig i stånd att dräpa.

Folke talade ibland högt i feberfantasier, men vid bädden satt hans syster, som var hans förtrogna, och hon förstod honom.

Folkes syster hette Signe. Det var för hennes skull, som Gunnar Wiepe för några år sedan varit så ofta sedd hos Hjelms. Då Gunnar en sommarkväll, som han sedan ångrat, lämnade Signe med svidande hjärta, hade umgänget blivit mindre intimt. Och Folke hade å sin systers vägnar visat en bestämd köld mot Wiepes.

Nu hade en ny sommar hägrat för Signe Hjelm. Kanske skulle den till sist också verkligen komma. Hon hade av den slump, som gynnar dem som älska, sammanförts med honom ute i snön. Det var två backar, stupande mot varandra till en dal, som fört dem samman i svindlande fart. De kommo på skidorna strålande av livslust och kraft som när gnistor mötas i rymden utslungade för att en gång råkas.

De hade sedan mötts i staden, och nu när Folke låg sjuk hade Gunnar gjort ett besök. Både Signe och Folke hade varnat honom för faran, men det var Gunnars natur att icke taga saker och ting just så allvarligt.

— Folke är så stark, så han går igenom vilken pers som helst, och om jag blir smittad och stryker med, så är det bara naturens urval, sade han.

— Det är den förbenade aristokratens mun som talar, sade Folke halvt i yrsel. Nu skryter han till och med över degeneration.

När Signe var ensam med Folke under hans svåraste krisnatt, sade han:

— Om jag dör, vill du då lova mig en sak?

— Och det är ...

— ... Nej, det är ingenting. Det tjänar ingenting till. Du får inte besudla dina händer, syster. Den karlens brott får inte störta dig i fördärvet. Ty det skulle gå ut över dig och icke över honom. Han kan icke dömas av ett samhälle, som själv möjliggör hans brott. Det är så, syster. Nu är det hans tid, och vi äro bara hans offer. Han dräpte Hervor — genom sin passiva aktivitet — och jag som var stark offrade mina krafter på att hjälpa henne. När jag var förbrukad och mötte smittan, då blev jag också indirekt hans offer. Själv klarar han sig förstås. Du ser att han har sin beskyddare. Hahaha.

— Folke du skall inte tala, jag tror att det oroar, varnade systern.

Hon sökte kyla hans heta panna med is.

— Nu känner jag hans kalla skratt i min panna, hans infernaliska leende. Det är Molok som hånskrattar när han tar sitt offer.

Signe grät. Läkaren hade givit hopp, men hon trodde icke längre att det fanns något.

— Sedan är det Gunnars tur. Javisst. Ser du inte serien? Han vågade sig inte på Gunnar Wiepe direkt. Han måste gå den här omvägen. Feg förstår du, feg som den kalla ödlan i hans hand. Vet du syster, han har en ödla i handen, som vänder på sig, när man hälsar ... nej, man hälsar inte Molok, man böjer sig i vördnad ...

Nu badade den sjuke i svett, och han domnade av i bädden. Det var krisen som passerats, och han var räddad åt livet.

När Folke var på bättringsvägen, ville han skriva en roman. Den skulle heta Anatema och vara en borgerlig proletärdikt. Han skulle beskriva Stråvall som urtypen för de samhällsvampyrer, som själva voro produkter av samhället.

Men när Folke Hjelm blev frisk, skrev han icke. Han visste, att det skulle båta så föga. Det han skildrade skulle vara en överdrift, eftersom samhället icke vill erkänna sin skam. Även om han sade, att Stråvall vore ett undantag — vilket han dess bättre var — eller om han sade, att Stråvall vore den ende av detta slag — vilket han icke var — så skulle de, som blivit hans offer, skämmas och förneka honom, och de som genom honom köpt sig fördelar, skulle ställa sig redo till hans försvar. Detta hans anatema skulle förklinga ohört och glömmas med den kris som snart skulle vara glömd av en generation, vilken kanske själv skulle hoppas bliva skonad från dess upprepning ...

När döden har klappat på hjärtdörren, ser man med andra ögon.

Men också den krisen blir glömd, och man hoppas, att det skall dröja, innan den återkommer.

Så såg Folke Hjelm nu saken.

Men en kväll, när han kom Rusthållaregatan fram förbi de gamla kvarteren, kände han ett oemotståndligt behov att säga ett sanningens ord till den man, på vars nyck i mildaste fall hans framtidsdrömmar kastats omkull.

Det var gatans äckel som gav honom den tanken. Han såg vidriga råttor utmed väggarna till hus, där köttet, som människorna skulla ha till föda, hängdes upp över natten. Han kände de fadda dunsterna från dörrarnas och fönstrens ventilatorer, och människoavskum strök fram över de snedsjunkna trottoarstenarna. Han mottog anbud som hänvisade till portgångar, där han kanske skulle blivit rånad ...

När han genom gårdsporten gick in till huset nummer 5, såg han tvetydiga figurer skugga i cementgårdens utkanter. Han hade gått in för att se om det lyste i Stråvalls rum åt gårdssidan, eftersom det kunde falla denne herre in att vara oanträffbar.

Så gick han ut igen genom den lilla dörren i den stora porten, där en gammal böjd kvinna, nästan i paltor, hejdade honom.

— Är det herr Adrian, sade hon i halvmörkret och tände portljuset.

— Nej, det är inte herr Adrian, svarade han med ett löje och såg på den gamla.

Folke tyckte hon såg ut att ha sett bättre dagar. Hennes skrällande hosta nästan skrämde honom. Han gav henne ett par kronor och lyfte på hatten av vördnad för ålderdomen och olyckan.

— Nej, nej, det skulle jag inte ha, sade den gamla.

Hon såg smått generad ut, fast allt tydde på, att hon så väl kunde behöva pengarna.

— Jo, varför inte, sade Folke och gick.

Han hörde efter sig en lång tacksamhetens harang, som slutade med att något då var alldeles för galet.

Och så gick han uppför marmortrapporna. Hissen fick stå. Han hade en bestämd aversion mot hissar, eftersom de markerade skyhöga staplar av lagrade hem, handelsvaror, packhus, nederlag eller något jämförligt ...

— Jaså, det är ingenjörn, sade fröken Wagner i dörren. Ju längre på dan ...

Och så tillade hon med en viskning:

— Stå bara på sig; det lyckas nog, för direktörn är väldigt mjuk i dag ...

Stråvall log nästan som av tacksamhet för att Folke kom.

— Jag hade just häromdagen tänkt ringa till ingenjör Hjelm, men så fick jag höra av baron Wiepe, att ingenjörn låg sjuk, sade Stråvall, sedan de slagit sig ned i hans kabinett.

Folke fäste sig vid, att han förut icke blivit mottagen i privatrummen utan endast i ett slags ritsal eller kontor, som husfröken kallade ateljén.

— Jaså, ni hade tänkt ringa, sade Folke med markerat hånfull ton.

Stråvalls leende utbredde sig, och hans min blev salvelsefull när han sade:

— Jag hade tänkt underrätta om att lägenheten stod till ingenjörns disposition.

— Det var ytterst älskvärt.

Folke satte blickarna i mannen, fast och skoningslöst.

— Ni hade tilläventyrs hört av Wiepes, att min fästmö var död.

Stråvall vred sig som en mask på kroken.

— Ingenjörn har sorg, jag ser det, ja, jag ber att få beklaga.

Folke hade ett drastiskt svar på tungan, men han kunde inte hjälpa att han i detta ögonblick tyckte synd om mannen. Det var så tydligt att han ljög, och det var också ganska klart för Folke, att om Stråvall verkligen tänkt meddela, att bostaden stod till hans disposition, så skulle han ha gjort detta, eftersom han fått veta att Hervor var död. Men att han inte ringt berodde på feghet. Stråvall hade icke vågat göra det hycklande anbudet. Han hade icke trott sig om att spela okunnig om Hervors död.

Detta var Folkes hastiga reflexion. Han kände icke till, att Stråvall långt före Hervors död beslutit sig för att på billiga villkor lämna honom lägenheten. Stråvall hade nämligen av Harriet Wiepe fått veta, att den dam han sett i Gunnars sällskap var Folkes syster.

Men från Folkes synpunkt måste Stråvall förstå, att han var genomskådad, och han höll honom tillräckligt intelligent för att själv inse vad han gjorde för en figur i Folkes ögon. Därför reste han sig upp och tog ett steg mot Stråvall med orden:

— Ja, frågan har alltså förfallit, men ni bör ju själv kunna begripa, hur jag bedömer edra ständiga uppskov med avgörandet. Det är ju fullt mänskligt att tänka som så, att om vi tidigare fått lägenheten, gift oss och flyttat in, så skulle kanske förhållandena varit annorlunda.

Stråvall blev en nyans blekare, när han svarade:

— Ja, men så får man väl inte resonera ändå.

Han reste sig också upp och tog fram en låda med cigarrcigarretter.

— Får jag lov.

— Tack, jag röker bara pipa, svarade Folke.

Cigarrcigarretter var den osmakligaste tobaksvara han visste — även humletobaken gav han företräde.

— Jag är verkligen ganska förbittrad på er, herr Stråvall, sade Folke efter en stund, sedan de båda, besvärade av situationen, betraktat varandra, snarast för att undvika varandras blickar.

— Det är många som är det, sade Stråvall.

Det var som en befrielse för honom att finna detta svar, och han skrattade exalterat.

— Jag förstår det.

— Det finns så mycket nervöst folk just nu.

— Tiden har sina exponenter.

De gingo fram och tillbaka på var sin sida av det runda divanbordet mitt på golvet.

— Den gamla typen för gentleman börjar försvinna, sade Stråvall och såg ned.

Folke stannade:

— Säg inte det. Det finns tre slag av gentlemen kvar i världen, och de skola nog alltid finnas kvar. Det är den borne demokraten, den borne aristokraten och den gamle hederlige borgaren eller bonden. Men det börjar komma fram en ny typ, herr Stråvall, och den är alldeles för fin.

Stråvall stod blek kvar vid bordet och såg ut att söka en replik.

— God afton, herr Stråvall, sade Folke.

Ser du, det är en sak som man inte tänker på, och det är vad som kommer efter detta. I dag är det söndag, och man glömmer för ögonblicket, att det kommer sex veckodagar efter. Nu är det goda tider, men tror du det finns många som tänka på, att det kan slå om? Men jag vet, och jag har gar...

Monologen, som ingick i en kanske redan tolv timmar lång dialog — då och då avbruten av sömn — övergick till en rad mustiga eder över en totalt försvunnen kragknapp. Till och med Colossus, den i sina egna ögon mäktige, måste böja sig under denna mikroteknikens diktatur. Han satte sig på en stol och väntade. Erfarenheten hade lärt honom, att dylika saker icke finge forceras. Han väntade undergivet, och om en stund träffade hans ögon knappen ute på den himmelsblå silkesplyschmattan. Han närmade sig försiktigt, och med ett språng som då rovdjuret fångar sitt byte grep han knappen.

Genom det tunga draperiet till grannrummet kom frågan:

— Gar... vad menar du med gar... har du garderat dig?

Det hade han verkligen tänkt säga, då han genast vändes på försiktigare tankar och i ögonblickets oro att redan ha sagt för mycket tappade knappen. Hon var visserligen hans förtrogna och kanske mer än det, men det hade inträtt nya moment, och hon borde icke veta något om hans reserv — godset på Fyen som stod och väntade på hans förr eller senare nödvändiga sortie från denna skådebana.

— Har frukosten kommit? Simma fiskarna i dammen ...

Han övergick till ämnet för dagens närmaste betraktelser. Det hade blivit hans enda regelbundna vana dessa söndagsfrukostar, och med dem hade han också velat visa en uppmärksamhet mot henne, som hela veckan intelligent och skickligt skötte hans sak vid Regeringsgatan. Det var icke fråga om småsaker, när det gällde en söndagsfrukost hos Gehnfeldt, och de fiskar som summo i dammen voro ett helt stim champagneflaskor i en isbalja.

Genom rummen av den vräkiga våningen, som de andra veckodagarna disponerades av honom ensam, började det slamra av servis. En bil hade kommit in på gården, och frukosten ryckte in i terrängen, ansatsvis eller i vågor som det just då började heta på militärspråket.

»I Honolulu, där går man klädd liksom en zulu.»

Han gnolade förnöjd på den senaste schlagern.

Nej, det var allt klokt att inte säga något om Fyen, tänkte han, i det han vecklade ut en nota från en blomsterhandel:

Han kastade bort notan och gnolade vidare:

Det kunde ta skruv det där med syrenerna, och sannerligen det erbjödes inte när som helst ett gammalt förnämt gods på Fyen, åt vilken utfattig adelsfröken som helst. Och under sådana förhållanden borde ju inte Regeringsgatan inblandas. Den visste nog sannerligen att taga ut sitt i alla fall. För övrigt vore hon nog icke alldeles utan försörjningsmöjligheter ...

»... på zuluvis, zuluviszuluvis ...»

I den underbara salongen, där färgerna vrålade mot varandra som rovdjuren på ett menageri, samlades efter hand de mest förbluffande människotyper, män och kvinnor, ryssar, greker och utlänningar av Rom, alla barbariskt utstyrda till högsta pris.

Det var godsägare K. G:son Gehnfeldts traditionella söndagsfrukost. Den skulle komma att draga ut på tiden, den skulle bliva våt och mäktig, brusande som Niagara, upprörd som en människoslaktning vid fronterna. Många skulle falla för de Gehnfeldtska vapnen, champagnens dånande artilleri, det dova dunkandet från spelborden och för den lilla elfenbenskulan i Gehnfeldts roulette.

Själv skulle han stå där segrande och väldig.

Colossus ...

Han hade kommit som gamen för att se vad fältet kunde bjuda av byte. Så hade han tidigare sökt sin lycka på olika områden, alltid för att skörda frukterna av andras arbete eller försummelser, alltid för att exploatera. Nederlag, som skulle förkrossat andra, hade lämnat honom oberörd. Och det, som han i verkligheten aldrig nått, hade han fått ersättning för i sitt skryt över uppdiktade framgångar. Hans motto var: »Det spelar ingen roll vad man är. Huvudsaken är vad man synes vara.» På denna livsåskådning gick han fram.

Det var en tid då penningar funnos hopade i överflöd. När dammluckorna för deras utflöde ur landet voro stängda, skaffade de sig själva omlopp inom landet. De flögo fram överallt, de sökte sig nya vägar till mål som tidigare varit otillgängliga för dem.

Gehnfeldt hade stått som hästköparen vid en marknad på danslokalerna och spejat efter nya förvärv. Penningen var för honom allt, och för den trodde han sig kunna vinna allt. Han blev aldrig besviken, ty han hade alltid lyssnare till det mest otroliga skryt, och skrytet fick kompensera nederlagen.

Han var fysiskt väldig och hade en otrolig styrka. Mellan de våldsammaste orgier skötte han sin kropp, red och lät sig masseras. Vid en tidpunkt, då så många svulto, måste han anlita alla medel att hålla sin figur inom elegansens råmärken. Han var ytterst välvårdad och kunde föra sig i vilken omgivning som helst. Det fanns ingen gräns för hans penningbegär, men han hade aldrig förstått att spara. Huvudsaken för honom var att synas stor och glänsa. Han skydde inga medel, om han visste, att de skulle leda till framgång, men blottade dem icke, om han befarade ett bakslag. Under alla förhållanden måste han rädda skenet.

Framför allt annat var han tillfällets man, och eftersom han hade erfarenhet från tidigare katastrofer, eftersom han insåg att detta tillfälle var hans största, hade han denna gång garderat sig. När fältet var exploaterat skulle han i en ny uppenbarelseform slå sig ned i en stilla trakt och intaga en ansedd ställning. Godset på Fyen finge icke gå honom ur händerna, vad eljest han kunde få se sig nödsakad att uppgiva.

Hur försiktig Stråvall än var, så behärskade dock Gehnfeldt situationen. Nu hade han Stråvall i sin hand, eller skulle kunna få det, om han ville använda de medel han besatt. Från början visste han, att han fått ett grepp om Stråvall, då denne i ett förtroende, som Gehnfeldt fann naivt, överlämnade de Wiepeska reverserna. Att han icke lämnat dem tillbaka berodde på den ängsliga iver, med vilken Stråvall sökt återfå dem. I dessa papper hade han press på sin kompanjon. Det skulle kanske aldrig falla honom in att hota Stråvall med att använda dem, eftersom han visste, att Stråvall i ett sådant fall skulle se sig hotad i grunden och sätta in allt på att rädda sig och störta honom.

När han plötsligt hos en gammal skolkamrat såg sig sammanförd med Ingrid Wiepe, vars bild han genom en indiskretion av Stråvalls husfröken fått se, sade han sig, att dessa reverser skulle kunna få en avgörande betydelse. Hela hans våldsamma passion tändes för denna unga kvinna. Han såg hennes läppars linjer med törstiga blickar och triumferade i sin fantasi över något som han tidigare knappast tagit med i räkningen, att gifta sig med ett klingande namn, att, om så vore, köpa eller tvinga sig till detta och att samtidigt vinna en maka, som han skulle älska så länge hans känslor förmådde stanna.

Det var hans första tanke på beständighet. Ingenting var eljest konstant för Gehnfeldt. Han hade konsumtionstidevarvets anda. Att förbruka allt var dagens lösen, att draga största möjliga nytta av allt befintligt, så länge det hade något att ge. Det var helt naturligt att han under dessa förhållanden och i en tid som denna kastade sig över storstaden, den stora förbränningsugnen, som särskilt under detta kulminationsskede slukade allt. Till den fördes friskt material, varor och människor, som om allt pumpats in genom jätteturbiner till det stora lustbålet.

Gehnfeldt var icke en streber, kanske därför att ordet hör till en mera färglös tid. Han var en naturkraft insatt på att skumma gräddan av sin tid och att exploatera också exploatörerna.

Ingrid Wiepe syntes honom vara ett problem lika lättlöst som alla andra han mött. Det enda nya för honom var frågan om resultat på längre tid. Han hade verkligen icke tänkt sig något annat, även om han trott sig kunna förmoda, att också hon skulle stå att vinna på ett ögonblick, om det nyttjades rätt. Dessa vårens blommor, som han sänt henne mitt i vinterns kyla skulle värma hennes hjärta. Vid lämpligt tillfälle skulle han återkomma. Han skulle binda hennes hjärta med en kedja av blomsterbuketter, den ena efter den andra med lagom mellanrum, först veckor, sedan dagar, tills det hela bleve en snara färdig att dragas åt. Då skulle han ha henne i sin hand.

Ofta nog hade han under denna tid kunnat möta kvinnor även ute i sällskapslivet och i gamla goda familjer, där han gav endast gästroller, som redan efter första sammanträffandet vid en middag — sådana som dessa tiders middagar voro — kunde inviteras till hans privata festligheter. I andra fall hade utvecklingen till och med varit snabbare. Men beträffande Ingrid Wiepe hade han redan med blomsteruppvaktningen och dess tänkta fortsättning anslagit något nytt. Det var som han kallade det »den långsamma metoden».

Efter blommorna skulle ett sammanträffande oundvikligen komma, helst ute och av en slump. Därpå fordrades en middag hos någon gemensam bekant — det skulle alltid kunna arrangeras, han skulle själv betala vad som helst för en sådan tillställning, bekosta allt. Det fanns fattigt fint folk som förr mottagit hans tjänster ... Och då skulle tiden vara mogen för en utvald liten krets att samlas hos honom. I denna krets skulle finnas Ingrid Wiepe, men hon skulle icke ha hedersplatsen denna gång — det kunde vara tids nog vid förlovningsmiddagen.

Men den första festen i hans präktiga våning skulle bliva den avgörande. Vägen till en kvinnas hjärta gick genom hennes strupe, efter Gehnfeldts erfarenhet i så många fall. I ett lämpligt ögonblick skulle de två vara ensamma på väl beräknad plats i hans våning, inne i hans allra heligaste. Och då ...

Sista kortet i spelet skulle vara reverserna.

Misslyckades det ena, då skulle han skänka henne dem. Hon skulle vägra att mottaga dem. Hon skulle icke låta honom skänka henne dem för ingenting.

Vad gjorde det, om han i det rätta ögonblicket störtade Stråvall. Så mycket säkrare skulle ju hans egen seger bliva. Han skulle framstå som den ädle — Stråvall som skurken i dramat. Hon skulle falla i hans armar med eller mot sin vilja, ja vad bekymrade det honom. Blott han finge hennes namn i sin förlovningsannons, blott det en gång skulle skrivas »brudparet for på aftonen söder ut till sitt gods på Fyen ...»

Men det skulle också kunna hända, att Ingrid Wiepe vore en »Fröken Julie». Han hade tänkt genom allt. Dock hade han icke erkänt betjäntrollen som sin. Han hade icke sig medvetet någon underklasstriumf att kräva av hennes klass, eftersom han själv ville räkna sig till den.

Detta var Gehnfeldts resonemang, och utgångspunkter för det hade han i sin erfarenhet från dessa år.

Innan han ännu hunnit gå vidare i sin plan, mötte han som hastigast Ingrid Wiepe på Kompaniet.

— Det blåser tydligen varma vindar från Södern, och det blir snart vår, sade han och gjorde ett mästerverk av sin sonora stämma.

Ingrid Wiepe gjorde en reserverad böjning på huvudet.

— Ni skickade blommor, herr Gehnfeldt, det var alldeles för överraskande, sade hon med ett tonfall, som borde ha varit vältaligt nog.

Hon beklagade detta olyckliga möte, som här inför allas nyfikna ögon hindrade henne att använda ett ännu tydligare språk. Olyckan hade ju också velat, att Adrian Stråvall krossat blommorna vid sitt ofattbara fall i tamburen, eljest skulle Gehnfeldt ha fått ett ganska klart besked, som skulle ha besparat honom detta klumpiga närmande på en publik plats.

Som det nu var kunde Ingrid skylla på brådska, och hon fick också en förträfflig förevändning. Folke Hjelm och hans syster kommo in genom svängdörren i hallen.

Gehnfeldt gjorde en bugning.

Så långt hade han alltså nått. Ingenting i vad som hittills passerat syntes kunna minska utsikterna för ett framgångsrikt genomförande av hans plan. Det skulle lyckas honom med lock eller pock.

Nere i hallen passerade han Ingrid och hennes sällskap och upprepade sin hattlyftning.

— Hälsa inte på den, fröken Wiepe, sade Folke hastigt, och i sin iver grep han hennes arm.

Stråvall tog ibland sina vägar över Pauli kyrkogård. Det var inte för att ägna en tanke åt de gångna generationernas viloplatser, inte för att få något av friden, som utgår från denna hägnade tysta plats, även om han väl kunde ha behövt något lugnande i all den oro han just nu erfor. Han gick till kyrkogården om natten, när klockan slagit tolv. Det hade han gjort nu några nätter på hemvägen från Gehnfeldt, vilken han alltjämt utan resultat sökt för att avbörda sig hedersskulden i sammanhang med de pinsamma reverserna.

Men nu hade Stråvall gått till kyrkogården direkt från sin bostad och klädd för att kanske under några timmar möta kölden. Man skulle kunnat taga honom för en grönlandsfarande missionär så som han var utstyrd i pälsmössa och ulster med en pläd runt halsen och ned om bröstet, tjocka yllefodrade pjäxor och snowboots.

Mystiska figurer ströko omkring på kyrkogården i de skumma vrårna. Det var inte så kallt att inte nattens folk hade något att tissla och tassla om i skydd av de stora träden och gravhällarna. När det gällde något tog Stråvall ingen hänsyn till sin inneboende fasa för skuggorna och vad som dolde sig bland dem.

Och här gällde det en stor affär.

En stor affär på Pauli kyrkogård sedan klockan slagit tolv på natten ...

Denna gång kanske det skulle kunna bli ett resultat.

En poliskonstapel patrullerade gatan fram och åter framför det hus i kvarteret Skedbladet som vette mot kyrkan.

Det var detta hus, som Stråvall funnit »önskvärt». Nu hade hans plan mognat, sedan han trott sig finna stora möjligheter till affärer i detta hus. Kanske skulle tre eller fyra lägenheter — ja i bästa fall alla lägenheterna — kunna rensas från sina nuvarande hyresgäster av skäl som Stråvall nu var ute för att närmare klarlägga.

Eljest brukade ingen poliskonstapel så träget patrullera gatorna i dessa kvarter. Den som nu gick där för att då och då se på klockan och göra en anteckning under en lykta var tydligen ute i särskilt uppdrag.

När Stråvall stått en stund och spejat mot det gamla huset, drog han sig hastigt in bakom en bred trädstam. En bil hade stannat ett stycke från kvarteret men i en annan gata. En kvinna i skriande elegans steg ur och väntade. Efter henne kom en herre, mycket välklädd och synbarligen en smula upprymd. Han stack till chauffören en sedel utan att begära växelpengar, och kvinnan gav honom viskande några förhållningsorder. Hon gick runt hörnet och fram till porten — just den port som Stråvall bevakade. Ett ögonblick senare kom mannen småvisslande efter och försvann genom porten. Trappljuset tändes icke, men i stället blev det ljust i två fönster till tredje våningen på höger sida om uppgången.

Stråvall gjorde en anteckning i sin annotationsbok, sedan han noga bestämt tiden på klockan.

Men samtidigt lade han märke till, att en pälsklädd herre, som gått över kyrkogården, stannade och iakttog honom. Den obekante såg upp mot huset och tycktes fundera. Därpå fortsatte han åter att gå, stannade för att tända en cigarr och gick vidare helt sakta.

Endast några få av de eljest vanligen brinnande gaslyktorna voro tända. Det var ju en tid, då all sparsamhet måste iakttagas. Den pälsklädde obekante syntes avsiktligt uppsöka de mörkaste platserna, men han fortsatte envist sin långsamma promenad kring Stråvalls postställe. Stråvall höll ett öga på poliskonstapeln, vilken träget trampade sitt ytterst begränsade pass.

Nu stannade en hästdroska i ett hörn mot Rusthållaregatan. Återigen var det en kvinna av samma typ som den förra och en manlig följeslagare. Hon gick före, och på ett visst avstånd följde han efter in genom porten. Det blev ljust i ett fönster i andra våningen till vänster. Nästan omedelbart kom ett par gående. Efter en stunds samtal vid en lyktstolpe gick hon före genom porten. Det tändes ljus i två fönster, där gardinerna voro upprullade, men det blev åter mörkt.

En herre kom ut genom porten, tände en cigarrett och försvann. Ett av de tre upplysta fönstren slogs upp, och en kvinnoarm stack ut under gardinen och lade på stormhaken.

Efter en stund kom en kvinna ut genom porten och gick raskt bort genom gatorna.

Stråvall hade sett nog. Han stoppade ned sin anteckningsbok, där han flitigt skrivit, och gick ut på gatan. Han gav ett tecken till poliskonstapeln, som svarade med stram honnör och avlägsnade sig.

Den pälsklädde obekante, som alltjämt höll sig i närheten, följde poliskonstapeln med blicken och skyndade sedan fram till Stråvall.

— Min herre har inte händelsevis en tändsticka, sporde han och såg skarpt på Stråvall.

Denne iakttog den främmande i det han letade fram tändstickorna. Det föreföll Stråvall som om han hört denna röst förr, och utseendet föreföll bekant.

— Se, det är ju direktör Stråvall, utbrast den andre med spelad eller verklig överraskning. Det är så mörkt här i kvarteren, så inte ens vi närmaste grannar känna igen varandra.

Stråvall hälsade med ett leende. Han var en smula generad, men då han nu blivit gripen på bar gärning, beslöt han göra det mesta möjliga av situationen. Den man han talade med, var ägaren till huset vid Pauli kyrka. Han hade tidigare sökt få köpa huset av honom, men den andre hade vägrat.

»Nu kanske», tänkte Stråvall.

— Jag trodde nästan det var någon vid polisen, sade den andre medan han tände sin cigarr. Får det vara?

— Tack, jag tror det blir för starkt. Om det inte är oartigt, så ber jag få röka en cigarrcigarrett.

Den andre stod kvar som om han velat framtvinga ett samtal, och Stråvall stod också kvar i väntan på att den andre skulle tala.

— Vi återkommer nog förr eller senare till frågan om det här huset, sade Stråvall tveksamt.

En bil stannade i närmaste hörn, och de båda började som på tyst överenskommelse promenera nedåt Rusthållaregatan.

— Hihi, direktörn har sinne för affärer, tror jag, sade den andre i skämtsam ton, och som för att betona skämtet petade han till Stråvall i sidan med handskfingret.

De voro båda på det klara med att de genomskådat varandra.

— Jag skall säga, att det vore klokast att slå till med ens och sälja huset. Det var ju tvåhundratusen jag bjöd, påminde Stråvall.

— Och nu står huset i tre.

— Det var raskt. Jag kan inte se, att det genomgått några större reparationer.

— Nej, det kan hända, men det är ett gott affärsobjekt, herr Stråvall, ett förbaskat gott affärsobjekt.

— Jag tycker mig kunna förstå det ... men den sortens affärer ...

— Det är inte min sak. Jag hyr ut lägenheterna, och de hyror jag tar, veta nog vederbörande att ta i andra hand. Jag höjer och de höja ... här har lagen ingenting att skaffa. Är det någon som opponerar sig, så blir det bara vräkning. Som ni, herr Stråvall, just i kväll lagt märke till, kan det finnas möjligheter att få vissa hyresgäster undanskaffade.

— Vi har bostadsbrist just nu, sade Stråvall i högtidlig ton.

Den andre ryckte till, obehagligt berörd av tonen:

— Det är visserligen sant, men hur skulle det smaka med en grogg?

— Eller ett glas vin uppe hos mig, invände Stråvall.

Han älskade inte sprit, men i regel hade han ett litet lager av lätta viner till hands.

De gingo upp till Stråvall och bänkade sig i hans matsal. Stråvall plockade fram glas, men när han inte fann nycklarna till vinskåpet i väggen, måste han gå och väcka sin husfröken. Han knackade på dörren ett par gånger utan att få svar. En misstanke slog honom att hon kunde vara ute, och det var som om han känt en svag svartsjuka vid denna tanke. Det var något ganska nytt hos honom, men det kunde bero på, att han sista tiden varit mycket nervös, och att fröken Wagner under denna tid varit särskilt mån om att hålla hans humör uppe. Hon kunde ju ha sina anledningar att ställa sig väl inför honom, det förstod han nog, men hon visade i alla fall en ärlig omtanke om hans person.

Han gick in i hennes rum och fram till bädden. Det var alldeles mörkt i rummet. En svag parfym- eller puderdoft kittlade Stråvalls känsliga luktsinne. Han famlade över bädden och kände en varm rund arm.

— Å förlåt ... började han säga.

Hon slog helt oförmodat båda armarna om honom och drog honom till sig för att lika hastigt släppa honom.

Hon ropade till och tände ljuset.

— Jag drömde ... men direktörn va är de? Förlåt ...

Hon gned sig i ögonen som om hon varit yrvaken, och Stråvall drog sig generad och rodnande tillbaka.

— Jag ville bara ha nycklarna till väggskåpet, sade han.

Hon såg nästan besviken ut, när hon sade, att nycklarna lågo på diskbänken i köket.

Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt, eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon legat och hört knackningen på dörren.

— Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom in i matrummet.

Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.

— Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog som det är här inne i kylan.

— Tack, det där Mosel är inte dumt.

I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område. Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro slut.

— Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han störtat i sig ett helt glas Mosel — som när man tar en sup vid ett svenskt smörgåsbord — varför har ni så stort intresse av mitt hus?

— Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också intresse för det.

— Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.

— Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra slut på den där trafiken.

— I sedlighetens namn?

— Det skadar kvarterets anseende.

— Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende. Skål herr Stråvall!

— Betänk att det är många familjer som behöva bostad, och att det inte är riktigt att hålla undan centrala bostadslägenheter.

— Jag skulle bara betänka en sak, och det vore ett sådant anbud på huset att jag kan reflektera. Jag tjänar ganska bra på det just nu.

— Men vad säger ni om att vräka det där packet som håller hus där och bilda en hederlig bostadsförening. Just nu kan man få köpare, om man bara har lediga lägenheter.

Den andre funderade, synbarligen intresserad.

— Jag har 80,000 i huset, sade han och räknade på ett papper.

— Det vill säga 40,000, reducerade Stråvall.

— Låt gå för det oss skojare emellan, sade den andre, som köpt huset för 180,000 kronor, varav 15,000 kontant.

Stråvall log och bjöd på den ena flaskan vin efter den andra. När det började lida mot morgonen voro de ense, och huset Stråvalls. Det var en lysande affär att göra på just detta hus ...

Stråvall hade kommit i förbindelse med en utländsk makts hemliga känslospröt. Huset hade befunnits lämpligt för vissa syften. Där skulle mötas hinduer, irländare och denna makts alla underliga ombud — präster, clowner, generaler och diplomater ...

Om denna affär ginge efter planen, skulle Stråvall inhösta 100,000 kronor kontant, varjämte han skulle vara befriad från en besvärande aktiepost i det Gehnfeldtska bolaget. Den återstående delen skulle han med säkerhet lyckas placera ut på Stora Kommissionen, som därigenom skulle erhålla ett antal bostadslägenheter att använda för varulagring ... Människor och hem för människor — vad bekymrade den saken herr Adrian Stråvall!

Men viktigt vore också att han bleve befriad från Gehnfeldt. Först efter den operationen skulle han åter obesvärat kunna uppträda hos Wiepes.

Godsägare Gehnfeldt myste av självbelåtenhet. Nu hade han nått ett av de båda resultat han sökt vinna genom att hålla sig undan Stråvall. Han hade lyckats sälja samtliga sina aktier i Centralbostäder till en mäklarfirma Dorn & Hage. Därigenom hade han avvecklat den viktigaste av de affärer, vilka han haft gemensamt med Stråvall.

Gehnfeldt var en klartänkt man. Sedan han orubbligt satt sig i sinnet att göra Ingrid Wiepe till sin, hade han fast beslutit sig för att behålla de båda reverser Stråvall varit nog oklok att lägga i hans händer. Det bekymrade honom icke ett ögonblick, att han givit sitt hedersord på att icke missbruka dem eller att över huvud taget icke använda dem på något sätt. Det ordet hade han givit under en förutsättning som icke längre funnes, skulle han säga. Han visste, att Stråvall skulle vara omöjliggjord hos familjen Wiepe i det ögonblick det komme till deras kännedom, att reverserna voro i orätta händer. För att övertyga sig om att Stråvall fullt insåg detta hade han irriterat honom genom att tala om Ingrid och därvid anspela på reverserna. Sedan han sett verkan härav, som var tydlig nog, eftersom Stråvall sökte sammanträffa med honom vid alla tider på dygnet, hade han känt sig säker. Han hade Stråvall i sin hand, och han skulle om det behövdes kunna förmå denne att bli förespråkare för honom hos Ingrid, ja en förespråkare som skulle använda de yttersta medel för att lyckas. I annat fall skulle det gå ut över honom själv.

Men å andra sidan ville Gehnfeldt icke gå till en direkt brytning med Stråvall. Icke nu. Och brytning skulle det otvivelaktigt komma till, om Stråvall nu satt sig i sinnet att utkräva reverserna och icke finge dem. Gehnfeldt skulle nämligen i längden icke kunna finna antagliga skäl att behålla dem. Därför hade Stråvall icke fått råka honom.

Hade Gehnfeldt kunnat finna sig i en sådan motgång som att få ett nej från Ingrid Wiepe på ett anständigt frieri, skulle han icke varit den han var. Hans framgångar i affärerna och icke minst på den nöjesmarknad han gjort till sin — i likhet med samtida gulascher av olika nationalitet och art — hade varit så stor, att han nu icke tillät sig att misslyckas. I varje fall skulle det svida och bränna omkring honom, om något skulle gå emot. Finge han icke komma in i familjen Wiepe, så skulle icke heller Stråvall nå det mål han i sin barnsliga godtrogenhet inför kompanjonen skrutit över att han så när redan nått.

Hans sista båda kort i det höga spelet skulle vara: reverserna utan Stråvalls hjälp eller — Stråvall med reversernas hjälp.

Godsägare Gehnfeldt hade förut stannat vid tanken att Ingrid skulle kapitulera inför blotta upplysningen, att han hade reverserna, som hon icke skulle kunna inlösa.

»Tag mig och gör vad ni vill med mig», skulle hon säga, »men några penningar har jag inte.» Han skulle framträda som den ädle och riva sönder reverserna: »Endast som min maka», skulle han säga, och i enlighet med denna tankegång skulle hon falla i hans armar ...

Men efter mötet med Ingrid på Kompaniet hade han känt sig en smula osäker. Han hade då funderat ut, att han strängt taget hade också en annan väg, nämligen just den att skicka som sin förespråkare Stråvall, hotad med skandal om han icke nådde resultat — ty då skulle reverserna fram.

Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.

Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna. Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet — Ingrid Wiepe.

Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid Wiepes adress.

Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart denna blomsteruppvaktning skulle leda.

Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart, att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.

Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde söka upp henne redan nu.

»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.

Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var inriktad på ett bestämt mål.

»Skall jag ringa baron Wiepe ...»

Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande. Kanske han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.

»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt legitim, haha ...»

Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan. Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned luren.

Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...

I stället ringde han till Gunnars byrå.

— Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.

Det var en motgång.

Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att höra efter hur dess huvudman befann sig.

Gehnfeldt ringde.

— Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst i telefonen.

Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än hans kompanjons.

— Å, är det baron Wiepe själv, tillade han, då det sedan blev tyst på andra sidan.

— Baron Wiepe ligger allvarsamt sjuk, svarade rösten. Var det något som skulle framföras till honom?

— Nej visst inte, jo tack, en hälsning. Jag hörde just att han var sjuk, men när min herre svarade tänkte jag, att det kunde vara han.

— Ja, min herre känner honom ju mycket obetydligt.

— Förlåt, kanske får jag fråga med vem jag har den äran? ...

— För all del, det är ingenjör Hjelm.

Gehnfeldt kände sig ytterst illa berörd. Han visste att han icke tagit miste, då han trodde sig se Folke Hjelm i sällskap med Ingrid och en annan dam på Kompaniet. Han hade haft besök av Folke under den tid denne sökte lägenhet, och en av Gehnfeldts agenter hade rapporterat, att en ingenjör Hjelm hade »uppträtt ytterst olämpligt», då han icke kunnat få en ledig lägenhet. Han hade icke varit »önskvärd» som hyresgäst. »Ingenting att tjäna på», som agenten sagt.

— Kanske jag kan få tala med någon av familjen, sade Gehnfeldt i avmätt ton.

— Det är tyvärr ganska olämpligt, svarade Folke.

Gehnfeldt rasade och lade ned luren.

Han gick genom rummen och kastade cigarraska omkring sig i förtreten. Det var icke vackra saker han tänkte och muttrade för sig själv om Folke Hjelm. Dagen var förstörd och han visste för ögonblicket icke någon avledare för sitt raseri.

— Jag hör att godsägarn är hemma ...

Det var en av tjänstefolket i hans ungkarlsvåning, som dristade sig in, en ung flicka som trodde sig våga störa sin herre när som helst — såvida icke en viss dam var närvarande.

— Jaså, det till och med hörs att jag är hemma, röt han.

Flickan tog ett steg tillbaka.

— Nå, vad är det fråga om?

— Jo, dom ringde från en blomsterhandel och frågade, vad de skulle göra med blommorna som godsägarn skickat.

— Är ni galen människa? Det ...

Han bröt ut obehärskat, och flickan brast i gråt.

— Ringde blomsterhandlarn eller vem ...

— Det var en fröken som ringde, och hon sa att det var från blomsterhandeln, där godsägarn hade beställt blommor som skulle skickas.

— En fröken och blomsterhandel och skicka mig hit och dit. Vad hette idioten?

— Det vet jag inte.

— Är ni alldeles vansinnig, tar ni emot en ringning utan att veta vem det är?

— Jag tro... odde ...

— Man tror ingenting nuförtiden.

Flickan snyftade hysteriskt.

— Vad tro... odde ni?

Gehnfeldts kokerska kom in. Med händerna i sidorna ställde hon sig i dörren.

— Vad vill fru Jönsson?

— Flickan är mycket klen, godsägarn, och det kanske inte står rätt till med henne heller.

Flickan drog sig mot kokerskan och gnällde som en piskad hund.

Gehnfeldt var blek av raseri. Hans ögon rullade, och till och med den resoluta kokerskan var rädd. Flickan hade sjunkit ned på golvet och grät ohejdat.

— Hon trodde väl, att godsägarn själv skulle veta, var han beställt blommorna, sade kokerskan.

— Det rör er inte. Varför lägger ni er i den saken, fru Jönsson?

— Nu skall godsägarn lugna sig, så skall jag försöka rätta till det. Får jag ta in en grogg så länge?

— Visky, ren visky.

— Ja då, godsägarn.

Hon vände sig mot flickan som hon hjälpte på benen igen:

— Seså, kom du med mig.

Gehnfeldt var redan i färd med att leta i telefonkatalogens yrkesregister och ringde på Allmänna:

— ... kom tillbaka ... vad me ...

Han hade nått det stadium av sitt raseri, då han brukade stå i givakt. Men han var nu till det yttre alldeles lugn.

Blomsterhandeln meddelade, att blommorna kommit tillbaka med hälsningar att det måste vara något misstag och att avsändaren borde underrättas härom.

— Javisst, jaha, sade Gehnfeldt i nästan skämtsam ton. Naturligtvis hade jag satt den där adressen, jaha, det var ju mitt eget misstag. Tack, blommorna kan ni ju behålla ... Nej, det gör detsamma ... hahaha ...

Han kastade luren i klykan så att det skallrade i apparaten.

— Varsågo, godsägarn.

Kokerskan neg med viskybrickan.

— Se här, fru Jönsson, sade han och slog upp ett väldigt glas.

Han tömde det i ett enda drag.

— Kanske det får vara något tilltugg?

Gehnfeldt svarade inte på frågan.

— Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.

— Ja, godsägarn, det vet man nog.

— Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.

— Nej, man får allt vara ödmjuk ...

— Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio kronor. Ge henne det och bed henne gå.

Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte upp den.

— Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv gjorde upp med henne.

Det var tyst en stund.

— Ja, jag skall be henne komma in, sade kokerskan och gick.

Gehnfeldt gick till telefonen och ringde Regeringsgatan:

— I kväll är jag upplagd för vad som helst, sade han.

Stråvall hade på senaste tiden känt liksom kylande ilningar kring mellangärdet, men han hade inte kunnat finna någon beläggning på tungan, som kunde sätta obehaget i sammanhang med magen. Detta gjorde honom ängslig. Fröken Wagner hade sagt honom, att den där känslan kring mellangärdet var tecken på nervositet.

— Det är något som direktörn går och grubblar på, det har jag nog lagt märke till. Sådant tar. Det vore bäst att resa bort en tid, till Åre eller Jerkin, föreslog hon en dag.

En hel rad andra goda råd hade hon givit. Stråvall behövde massage, bad, punsch, silkespyjamas ... och så borde han tänka på att gifta sig.

— Fast det finns naturligtvis massage och massage, bad och bad, och ...

Hon hade tänkt fortsätta men avbröt sig. Det hade under denna tid uppstått en hel del underliga hygieniska institut, till vilka hon icke fann anledning adressera Stråvall, även om behandlingen där kunde vara så ytterst tillmötesgående.

I stället tillade hon:

— Direktör Stråvall har ju gjort mycket bra affärer på sista tiden. Nu skulle direktörn tänka på det direktörn alltid har sagt, att det gäller att koppla av, innan prisfallet kommer.

— Det ligger något i det, fröken Wagner, svarade han.

Men han log för sig själv. Hon visade sig så mån om hans ekonomi! Fast, för all del, hon var ju mån om hans hälsa också. Kanske ett glas punsch verkligen skulle lugna nerverna ...

— Fröken Wagner, ni kan gärna köpa litet punsch, sade han.

— Se där ja, det skall direktörn få se gör susen.

Det lugnade honom i varje fall att tala med henne. Han insåg själv, att denna ängslan skulle kunna bli farlig i längden. Han visste nog att hans affärer lyckats till och med över förväntan. Han skulle nog också kunna avveckla dem före den väntade prisfallskrisen — fast denna kris skulle nog sist nå bostadsmarknaden — eftersom lagen skyddade just den art av företag som Stråvall vetat att lägga an på.

Hans ekonomiska ställning var alltså trygg.

Men så mycket osäkrare var hans ställning hos Wiepes och detta betydde — hans samhällsställning. Oron att genom reverserna ha gjort sig omöjlig i familjen Wiepe hade legat över honom som en mara om nätterna. I sina yrvakna skräckfunderingar hade han visserligen sett en reträtt hägrande i fjärran, en verkligt hederlig reträtt — anstalten för sinnessjuka och övernervösa där hemma i Brinkeberga. Men i klarvaket tillstånd hade han funnit denna utväg motbjudande. Det var ju dock icke nu som den gång, då han dränkt Jakobs kaninungar ...

Men nu hade han krossat Ingrid Wiepes syrenbukett, och vad som stod i sammanhang därmed var ganska allvarligt.

Han hade sett sig tvungen att på något sätt hindra Wiepes att återsända blommorna och därigenom framkalla Gehnfeldts raseri. Så impulsiv som Gehnfeldt var kunde han mycket väl tänkas rusa åstad med reverserna och göra en skandal, om han såge sig direkt avsnoppad av Ingrid. Detta ansåg sig Stråvall ha förebyggt genom att spoliera blommorna. Men han begrep också granneligen, att han i stället skulle framkalla Ingrids raseri i så mycket högre grad, och detta kunde vara mycket allvarligt. Han visste ju nu att Folke Hjelm och dennes syster återförts till Wiepes umgänge. Med kännedom om Ingrids temperament tog Stråvall för givet, att hon skulle berätta historien om syrenerna också för ingenjör Hjelm, och så mycket kände han denne, att han i ett dylikt sammanhang skulle kunna befara en redogörelse för deras mellanhavanden rörande den där olycksaliga lägenheten. Det var ett helt komplex av ytterst obehagliga möjligheter. Han skulle icke kunna undgå kollision med någon av dessa, om han just nu besökte Wiepes. Visserligen skulle han ha Harriets skydd, men också det kunde svikta. Därför hade han hållit sig undan dessa dagar. Pausen var dock icke längre än många andra gånger mellan hans besök.

Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av honom rycktes undan.

Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt och gladt inunder.

Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall, vilket också skulle gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det, innan Ingrids sannolika vrede dämpats.

Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta. Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de senaste dagarnas funderingar:

Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans åt sin förmögenhet.

Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt den från vilken han utgått:

Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen av att vara en vän hos Wiepes.

Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad att få tala med Harriet.

— Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.

— Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.

— Så förfärligt ledsamt, Vad är det för sjukdom?

— Spanskan.

— Spanskan, sade Stråvall efter.

Och genast tillade kan:

— Då vet jag vad det vill säga.

— Har du haft någon känning av den, Adrian?

— Nerverna äro litet oroliga. Jag har fått ordination att resa till Åre eller till Norge.

— Bara det inte blir illa med dig.

— Det behöver inte bli det, men det finns en enda risk.

— Vad säger du? Vilken ...

Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste absolut hålla mig undan alla smittoförare.

— Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men Gunnar ... Vill du vänta i telefon.

Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade nästan viskande:

— Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt ... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också ...

Harriet grät.

— Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.

— Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast ut till Djurgårdsbron.

— Jag kommer.

Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom där.

— Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.

Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över Gunnars sjukdom.

Stråvall hostade ett par gånger.

Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat för mycket på sista tiden.

— Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket, så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.

Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.

— Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att ...

Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några hundra tusen kronor ...

... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner — fortsatte hon — har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag. Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...

Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en förfärlig tyngd att hålla, det uppe.

Harriet fortsatte:

— Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade Folke något om att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.

Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn, när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.

— Och nu i dag, sade Harriet — sedan Stråvall hämtat sig efter hostattacken — bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis på dig?

Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:

— Jag ville efterskänka den skulden, och när Gunnar vägrade all ta emot anbudet, rev jag sönder båda reverserna.

— Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig brukat skriva reverser.

— Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för mig.

— Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ... Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju varför du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha fått en skev uppfattning ...

Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot Blockhusudden.

— Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.

— Du skulle kanske inte ha påmint mig om det just nu.

Hennes ton var lätt förebrående, men det var oavsiktligt. För att avrunda tillade hon:

— Nu vill jag höra något om din affärsställning. Du har ju aldrig sagt något till din »bundsförvant».

Det var det största ögonblicket i Stråvalls liv. Harriet Wiepe ville höra, hurudan hans ekonomi var, för att besvara frågan han gjort henne med sina kyssar. Hur skulle väl Adrian Stråvall på annat sätt ha kunnat uppfatta hennes vädjan att få höra något om hans affärsställning.

Det var ett så stort ögonblick för Stråvall, att han icke kunde låta det gå oanvändt förbi. Han stannade och fattade Harriets båda händer. När han övertygat sig om, att de voro osedda, sade han:

— Harriet, jag överdriver inte om jag säger, att jag kommer att äga en halv miljon, sedan jag avslutat alla mina affärer.

Han drog henne närmare intill sig. Det lyste till i hennes blick.

— Ditt experiment har alltså lyckats. Det var en ohygglig summa, ett förkrossande bevismaterial för ditt nya sociala system.

— Ja Harriet, tack vare min kärlek till dig har jag lyckats.

Hon såg honom in i ögonen.

— Och nu tänker du disponera beloppet du förtjänat, ja, hur tänker du nu använda dessa pengar och denna erfarenhet?

Han mötte hennes blick.

— Om du är min, är jag din, och hela denna förmögenhet är vår.

Hon drog sig undan honom, då han i samma ögonblick ville kyssa henne. Ett nytt skrämt uttryck låg i hennes ansikte. Hon blev blossande röd och sedan hastigt blek.

— Menar du att vi skulle använda dessa pengar?

— Naturligtvis, det är ju för dig jag har förtjänat dem ... för vår framtid, Harriet.

— Nej Adrian, du kan inte mena detta ...

Hon fortsatte ensam och brast i gråt.

Han skyndade efter, oförmögen att fatta vad som rörde sig i hennes inre. Ansåg hon sig vara för fattig att taga emot denna gåva av honom?

— Du har ju ett namn, Harriet. Vad har jag att bjuda dig om inte detta som jag vunnit för att vinna dig. Vad är det mot ditt namn?

Han sökte fånga henne, men hon gled undan.

— Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...

Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.

Han var i detta ögonblick slut för henne. Hon måste uppbjuda hela sin bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne. Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.

Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.

Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt fram, släppte henne icke.

— Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början medveten om det hela.

Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att forma orden.

När de gått en stund, sade hon:

— Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du ville dölja något med det.

— Nu först var tillfället inne. Nu skall jag göra upp mitt stora system, och du skall bestämma över det, om du är min.

— Är det förutsättningen? Skulle du eljest ...

— Du måste svara mig, om du är min.

— Adrian, jag har aldrig älskat någon. Dig har jag trott på, och du är den ende jag skulle kunna älska.

— Nå?

— Nej Adrian, du måste först utplåna detta förfärliga. Vill du anslå allt vad du förtjänat till att sätta ditt sociala system på fötter?

— Är du min?

Hon stannade.

— Du borde förstå, att det är två skilda saker för mig och jag vill fråga dig rentut: Gör du dem till en?

— Vi skulle gemensamt göra upp planen, du och jag och din förening. Samhällsnit skulle få äran av allt.

— Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att inte göra det.

Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.

— Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.

Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var frånstötande, blekt och svettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett stort leende kranium.

— Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja ...

— Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle återstoden vara till?

Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.

— Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.

— Jag skall tala med Gunnar om saken.

En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.

Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i den.

— Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin bil och ... Ingrid ...

— Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?

— Nej jag kanske såg fel.

— Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn så du blir dig själv igen.

— Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman ...

När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidare och tänkte genom deras samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...

Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.

Det är en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet. Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur man skulle bära sorgen.

Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.

Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.

Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade kring den punkt, där insnittet gjorts.

Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare. Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och sagt honom:

— Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.

Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå, att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid sjukbädden hade han också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.

Något hade dessutom förbluffat Ingrid.

Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om Gunnar, och Folke hade sagt:

— När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.

Hon hade inte svarat. I stället hade hon sakta rest sig upp och gått in i sitt rum, där hon gråtit länge.

Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:

— Tack, Folke, för det du sade nyss ...

Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än i det vardagliga.

Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan att inrama sina känslor. Så långt och icke längre. Hon levde en stor del av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara bärande.

En sådan idé var Adrian Stråvall.

Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning som följer och som föregår dödens besök.

Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara en närmare vän till henne eller till familjen.

— Tja, sade Folke helt frankt, det är nu en gång så att jag har mina sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag på Stråvall, och ... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.

Harriet hade opponerat sig.

— Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar, som skulle ändra uppfattningen. Dom säger att Jeppe super, men dom säger inte varför Jeppe super, kom det ihåg.

— Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför inte sagt att den är riktig.

— Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.

Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också Gunnar sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.

Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala med Gunnar.

— Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.

— Tala du kära syster, sade Gunnar.

Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.

— Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig, att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet. Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv. Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl ändå inte gå.

Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.

— Det var ju framsynt av honom att tänka på mitt minne, men du får förlåta att jag inte tar det riktigt för äkta. En karl som tar reverser av en vän, donerar inte en förmögenhet i hans namn utan att samtidigt betinga sig något av namnets fördelar, sade Gunnar.

— Men vad skulle han betinga sig, invände Harriet.

Hon var redan ganska övertygad, men hon fann det vara en skyldighet mot sina egna känslor för Stråvall att ge honom ytterligare en möjlighet.

— Dig, syster lilla, sade Gunnar med en trött nickning.

Det måste hon erkänna, att Stråvall faktiskt gjort. Hon ville inte säga detta för Gunnar. Inte heller ville hon ännu helt avkoppla Adrian från sina tankar. Han hade varit nervös, kanske en form av samma sjukdom som Gunnar fått. Möjligen skulle han låta höra av sig igen på ett sätt som skulle helt utplåna intrycket från den obehagliga promenaden.

Den chansen ville hon ge honom i varje fall.

På kvällen när Folke kom för att följa hem sin syster, hade Gunnar och han ett kort samtal om Stråvall. Gunnar nämnde vad Harriet berättat.

— Om jag inte är med längre, får du hålla ett öga på Harriet också, det lovar du, Folke, sade han.

Folke gav honom handen på det.

— Jag skall alltid söka vara till nytta för Ingrid och Harriet, sade han. Du har gottgjort vad jag ansåg att du bröt mot Signe då för längesedan.

— Du nämnde Ingrids namn före Harriets, sade Gunnar med en liten spjuver i blicken.

Men han tog genast upp ett annat ämne:

— Du får lova mig att gå till Stråvall och hämta två reverser. Det är egentligen för Ingrids skull.

Han berättade för Folke om reversernas tillkomst.

— Det där sätter pricken över iet, sade Folke kort. Jag skall gå och hämta papperen i kväll.

Folke höll löftet.

Han ringde först till Stråvall och bad om ett enskilt viktigt samtal senare på kvällen. När han följt hem sin syster, gick han till Rusthållaregatan 5.

Det var underliga tankar han hade på vägen dit. Han nästan tyckte försynen givit honom hämnd på Stråvall.

Själv hade Stråvall med glädje mottagit Folkes telefonbud. Han ville tro att det gällde förslaget till Harriet om en fond i Gunnars namn. Det skulle innebära att Harriet bleve hans. Hennes namn vore värt den fonden. Och Stråvall hade efter hemkomsten trott sig finna en möjlighet till kompromiss med Harriets bestämda yrkande på att hela hans förtjänst skulle användas till välgörenhet.

Han hade i själva verket fört henne bakom ljuset, då han uppgav sina förtjänster till en halv miljon. Utöver denna summa hade han ett par hundra tusen reserverade i säkert förvar. Det skulle han kunna ange för Harriet som sitt ärvda kapital.

Han hade satt sig ner på eftermiddagen för att göra upp sitt sociala system. Det gällde att på papperet lägga ut ett recept mot sådana affärer som han själv gjort. Han fann att det inte var så lätt. Man skulle alltid kunna kringgå lagar, så länge bostadsmarknaden vore ett fritt fält för varje företagare och hemmet en handelsvara. Naturligtvis insåg han detta. Det var ju därför han kastat sig in på marknaden. Men receptet låg inte på bordet.

När han funderat länge, stannade han vid Harriet Wiepes fråga för några år sedan, då han skulle börja:

— Får vem som helst driva handel med människohem?

Däri låg fröet till hela frågans lösning. Kontrollen måste vara personlig. Det måste fordras vissa kvalifikationer, det måste sättas vissa gränser, och det måste göras till en koncessionsfråga.

Han skrev ned dessa ord och började ett utkast till donationsbrevet. »Jag undertecknad förklarar härmed min sista vilja vara att en summa stor 200,000 kronor (skriver två ...»

Beloppet skulle kanske kunna sättas lägre ...

Han skrev papper efter papper vid sitt amerikanska skrivbord, och beloppet blev för varje gång mindre. Hela eftermiddagen och kvällen arbetade han trotsande sin husfrökens varningar.

— I morgon reser jag bort, hade han upprepat så många gånger att det inte verkade utan att han slutligen till fröken Wagners undran och bävan sade:

— I morgon reser vi bort ...

Strax därpå kom Folke, och Stråvall glömde i sin iver att draga jalusien över bordet och papperen. När han gått in i matrummet för att möta honom, var fröken Wagner vid bordet och läste hans skrifter.

— Jaså, jag får det nöjet att se ingenjör Hjelm hos mig ännu en gång, hälsade Stråvall. Var så god och tag plats.

— Tack, det här är snart avhandlat. Jag har en fullmakt in blanco för direktör Stråvall att lyfta fyra tusen kronor jämte den ränta direktörn själv vill beräkna och anteckna på fullmakten. Beloppet lyftes i baron Wiepes ämbetsverk. Mot fullmakten torde emellertid direktörn vara vänlig lämna mig ett par reverser på det ursprungliga lånebeloppet.

Stråvall kunde inte dölja sin oangenäma överraskning.

— Jaså, de där reverserna ... javisst, jag har verkligen inte kunnat finna dem. Med säkerhet har jag bränt upp dem, eftersom jag efterskänkt skulden.

— Baron Wiepe kan tyvärr inte ta emot den vänliga gåvan. För övrigt nämnde fröken Harriet Wiepe, att herr Stråvall erinrat sig, att reverserna kunde finnas kvar.

— Nej tyvärr, jag missminde mig.

— Jag förmodar att de inte äro på något sätt förpantade?

— Förlåt, ingenjör Hjelm, men jag har inte behov av att förpanta något som jag med öppna händer skänker bort. För övrigt trodde jag den saken kunde vara slutbehandlad.

— Nå, i händelse reverserna verkligen äro förstörda på ett effektivt sätt har jag baron Wiepes uppdrag att överlämna fullmakten mot kvitto.

— Jag kan inte återta en gåva.

Det prasslade i kabinettet invid matrummet, och hastiga steg avlägsnade sig därifrån.

— Ja, jag kan ju inte tvinga er att skriva ut kvittot. Då har jag bara att överlämna fullmakten.

Stråvall sköt papperet tillbaka.

— Jag trodde att Gunn... att baron Wiepe möjligen nämnt något om en donation som skulle göras i hans namn.

— Den donationen, herr Stråvall, bör nog ha ett helt annat namn. Jag ber att få säga godnatt.

När Folke kom ut i trappan, slogs dörren försiktigt men hastigt åter upp efter honom.

— Förlåt, ingenjörn, men direktör Stråvall är övernervös och sjuk. Jag kan ta emot fullmakten. Jag hörde hela samtalet, och jag har hans fullmakt att teckna namnet för hyresbetalningar, så jag kan skriva ett kvitto i hans namn genom mig. Fröken Wagner hade helt enkelt tagit saken i egen hand.

— Förträffligt, sade Folke, glatt överraskad.

Hon skyndade in och skrev kvittot.

— Det är rätt, tag hand om herrn, sade Folke och gick.

Han gav henne en blinkning som passade till orden.

När Folke Hjelm gått, var Stråvall illa till mods. Han gick länge genom rummen och rökte cigarrcigarretter. Det som irriterade honom var Folkes fråga, om reverserna pantförskrivits på något sätt. Möjligen hade Gehnfeldt redan låtit saken gå till skandal, eftersom han ju föregående dag fått sina blommor återsända. Kanske var Folke Hjelms besök endast ett led i en komplott, i vilken även Gehnfeldt spelade med. Dessa antaganden pinade Stråvall, och han måste gång på gång åter börja sin oroliga promenad genom rummen, sedan han förgäves sökt fortsätta med den halvfärdiga donationsskrivelsen. Han hade pressat ned beloppet till en tiondel av det ursprungligen tänkta, då han återigen rev sönder papperet vid en ny idé:

Skulle han lämna papperet in blanco och låta Gunnar själv bestämma beloppet inom ramen av den summa han uppgivit sig ha förtjänat?

En sådan handling skulle inför Wiepes för alla tider skingra tvivlen på att han vore en gentleman. En jobbare skulle aldrig kunna uppträda så rentav grandiost!

Men om Gehnfeldt hade röjt hemligheten ... Då vore det hela förfelat.

Stråvall tog telefonluren, innan han ännu tänkt den obehagliga tanken till slut, och begärde Gehnfeldts bostadsnummer.

Verkligen!

Gehnfeldt svarade själv.

— Jaså jag fick ändtligen tag på dig, sade Stråvall.

— Är det du ... Tjänare på dig din lergök ... Men tala inte så högt för tusan plåtar, du ser väl att jag inte är solo ...

— Nej det ser jag verkligen inte — i telefontratten.

Gehnfeldt var tydligen i högsta stämning.

— Nå vad var det du ville, svåger, drog han till.

— »Svåger», vad menar du, hör du inte vem det är?

— Tyst, tyst ... hon får inte höra att det är du, förstår du.

— Jag vet inte vilken hon du talar om, det var ...

— Nehejvisst, du tjänar för Lea, så du kan inte ha sinne för att det också finns en Rakel ... Å en sådan kvin...

Stråvall hade god lust att ringa av. Detta var honom väl starkt. Visserligen trodde han sig ha sett Ingrid Wiepe vid Gehnfeldts sida i bilen på Djurgården, men detta, nej, det syntes honom otroligt ... såvida inte reverserna ...

— Är du anträffbar i morgon, frågade Stråvall nästan med gråten i halsen.

— I morgon, ja, vad skall det bli i morgon ... I dag, i dag, för Rakel är jag svag ... Jaså i morgon sa du, sa du ... Jojomän, i morgon kommer jag till dig med en liten sak, som du kanske väntat på.

Stråvall sade ett kort godnatt och sjönk ned i stolen gapande av förvåning. Skulle Gehnfeldt alltså ämna återställa papperen? Stråvall hade summan i beredskap.

Men när han funderat en stund på saken, gick det runt för hans förstånd. Gehnfeldt hade visserligen ganska säkert förtärt en massa sprit, men han brukade dock i regel kunna klart och tydligt ange sin mening. Det måste ha varit något avsiktligt försök att trassla till det hela.

Medan Stråvall satt och grubblade hit och dit, kom fröken Wagner in till honom.

— Jag märker nu, att jag måste ta befälet, om direktörn vill eller inte. Det kan gälla livet, och direktörn får inte arbeta mer i dag ... förresten, det är ju mitt i natten.

— Tack, tack, fröken Wagner, sade han i klagande ton och såg tomt ut i rummet, under det han nickade med huvudet.

— Direktörn måste tänka på sig själv och inte låta andra husbondera sig. Ja, ursäkta att jag säger det, men jag tror nästan att direktörn håller på att råka ut för något obehag. Tänk om någon är ute för att alldeles ruinera direktörn!

— Ruinera?

Han sade ordet så fort som om det varit en enda stavelse och gav henne blixtsnabbt en skrämd blick.

— Jag hade en så märkvärdig dröm i natt.

— Om mig?

— Ja, direktörn hade skrivit ett stort papper med många sigill på. Det var så tungt så man kunde knappt hålla det i handen.

Stråvall drog ned jalusien på sitt amerikanska skrivbord.

— Asch ja, drömmar, sade hon och avbröt berättelsen.

— Nåå, hur gick det med papperet?

— Nej, det gör detsamma ... Nu skall jag hämta medicin åt direktörn.

— Tror ni att jag är sjuk?

— Direktörn är allvarligt sjuk, sade hon tvärsäkert.

Han nickade och såg ut att vilja gråta. Det stela leendet över hans ansikte förvred hans drag som till begynnande bitter gråt.

— Tror ni att jag kan ha blivit värre av att jag träffat fröken Wiepe?

Fröken Wagner blev häpen över hans bekännelse.

— Är hon sjuk ... jag förstår inte.

— Baron Wiepe, min vän, ligger för döden, och hon kom direkt från honom för att möta mig.

Ansiktet fick ett löjligt förnämt uttryck, när han sade »baron Wiepe, min vän».

Hon skulle kanske vid ett annat tillfälle ha skrattat åt honom, möjligen rentav skämtat med honom, men nu insåg hon vikten av att spela sina kort bättre än så.

— Där ha vi drömmen, sade hon och tog ett teatersteg baklänges. Det var någon som skulle dö, och det var en dam med i spelet. Direktörn skulle akta ...

— ... skulle akta?

— Hälsan ... och undvika smitta. Jag tror att direktörn fått den nervösa spanskan.

— Tänk om ni har rätt. Men vad var det för en dam ni drömde om?

— Direktörn måste ha medicinen ... Jag kommer på sekunden.

Stråvall var rörd över hennes omtanke. Han var som vax, tyckte han själv. Hon skulle kunna göra med honom vad som helst. Det var ett medgivande i hans tanke som kanske berodde på, att han visste sig kunna säga stopp om han ville. Hon var hans underlydande.

Underlydande ...

Tanken flög långt in i en framtidsbild, som han ibland sökt göra levande för sin inbillning.

Harriet Wiepe skulle aldrig kunna ställa sig som hans underlydande. Han kände sig ju alltid som en tjänare vid hennes sida, han tvang sig att göra medgivanden, som han egentligen aldrig ville ha gjort. Som helt nyss vid promenaden ... I hennes sällskap var han icke herre över sig själv.

— Se här har jag dropparna.

Fröken Wagner kom in med en punschkaraff och ett glas på en bricka.

— Punsch?

— Javisst, vi talade ju om det i morse.

— Alldeles riktigt ja, men säg, fröken Wagner ... punsch, vad skall det egentligen vara bra för?

— Det är just vad direktörn behöver för sina nerver. Direktörn som aldrig spritar, för direktörn blir det den bästa medicinen. Det har jag sett så många bevis på ...

Hon slog upp.

— Ja, ja ... det kan ju så vara.

Han läppjade på glaset och tömde det sedan i ett drag.

— Och punsch som är så gott förresten, sade hon.

— Ja, det är ganska gott.

— Rök nu en cigarrcigarrett och sitt lugn en stund, direktörn, sade hon. Förresten skulle direktörn sitta inne i kabinettet. Det här rummet bara irriterar.

— Ja kanske det.

Han smålog upplivad av hennes outtömliga förråd av ordinationer.

— Nej, seså, inte skall ni ha besvär med brickan, sade han då hon skulle flytta in den. Tag ett glas själv och kom med.

— Ja tack, men ...

— Inga men, vi har ju tiden för oss.

Hon skyndade efter ett glas åt sig, men i förbifarten genom tamburen tog hon en titt i spegeln. För all del, ännu en tio år kunde hon tagas för ung. Men det var på tiden i alla fall ...

— Vet ni, fröken Wagner, ni verkar som bromkalium på mig, sade han, då hon slagit sig ned och skålat.

— Det var dystert. Eller var det menat som elakhet?

Hennes vattenblå ögon fingo ett beslöjat skimmer. Hon tog upp ett litet nätt etui och tände en cigarrett.

— Nej långtifrån ... Vet ni det här livar bestämt upp mig. Det är en del saker som irriterat. Men det är dumt att lägga vid sig allting också.

De drucko ett glas, medan hon väntade på att han skulle fortsätta.

När han började tala, var han inne på en för henne alldeles ny tankegång:

— Ånej, mig får dom inte fast så lätt. Jag ser nog vad meningen är. Jag har varit för medgörlig ... det är just vad jag har.

Han såg slugt bort över porträtten på väggen, och hon följde hans blick.

— Hur gick det till slut i er dröm, fröken Wagner?

— Ja inte gick det som i romanerna, där dom får varann.

— Hör, hör ... det slutade illa alltså ...

— Tvärtom ... Vill inte direktörn ta en cigarrett av mina för en gång skull?

Hon tände en sticka åt honom.

— Jag tror ni tänder eld på mig, haha.

— Nå det går ju inte ut på mordbrand ...

Han hade inte hört på utan blossade på cigarretten upprepade gånger som en nybörjare.

— Säg, inte tror ni att jag är dum och går och gör mig löjlig, vad?

— Inte om direktörn har nerverna i ordning.

— Ni har nog märkt, att jag inte hör till de lättfjällade fiskarna.

— Hur så, jag har väl aldrig ...

— Vad var det ni drömde häromnatten, när jag kom in, och ni slog ... till mig.

Påminnelsen brydde honom, och han var generad ett litet ögonblick, men strax hade han glömt bort alltsammans. Tankarna började fara hit och dit. Han tog upp dem efterhand som de kommo och släppte dem igen.

— Jag skriver inte det där papperet, sade han med ett resolut försök att göra sig barsk i tonen. Jag är inte så dum, vad ...

Han såg henne in i ögonen, och hon flyttade sin stol omärkligt litet närmare.

— Direktörn är varm i pannan. Tänk inte så mycket, sade hon och fläktade honom med handen.

— Så skönt, så svalt, vad ni är kall.

— Är jag nu kall också ...

Hon flyttade sig intill honom och tog hans hand:

— Se mig rakt i ögonen och säg en gång till, att jag är kall, så skall jag tro det.

Han liksom skärpte blicken till en misstänksam granskning, men den smälte till ett stort leende i hennes.

— Ni har en kolossal ögonteknik, sade han. Säg vad drömde ni häromnatten, när jag kom in?

Hennes ögon smalnade till fuktiga glittrande strimmor, men hon släppte inte den fångst hon höll på att göra med dem. De slöto sig som blomsterkalkarna om insekten, när de skola suga till sig hans livssaft.

— Jag drömde att jag mötte kärleken, och så kom ni ...

Hon hade ämnat säga »ni själv», men hejdade sig för säkerhets skull. Ett ord för mycket skulle kunna sätta honom i försvarsställning ... och dessutom tvekade hennes smaksinne. Men hon böjde sig allt närmare honom och hennes kind kom att snudda vid hans.

Helt tafatt började han smeka hennes händer och armar, tills hon oförmodat vände på huvudet och kom att beröra hans läppar med sina. Det var bara en lätt glidning, som kunde ha varit tillfällig, men måttet var rågat. Han drog henne till sig och kysste henne, och hon slöt sina ögon helt.

— Ni skall alltid pyssla om mig så här, sade han och klappade henne på ryggen.

Punschkaraffens horisontlinje var i sjunkande, och natten plånade ut dess sista aning, som när det mörknar bortåt havet ...

När de reste sig upp, höll hon honom halvt i sina armar. Någon av dem kom att riva ner Harriet Wiepes porträtt. Han såg det och skrattade slött. Han gjorde en rörelse med foten men han kom icke när porträttet.

— Jag skall alltid pyssla om direktörn, sade hon med betoning på jag.

— Ja, ja, gör det ... pyssla riktigt om mig ... Och så skall vi resa bort en tid. Det kan vi behöva båda två.

De skulle resa bort, hon skulle pyssla om honom ...

Fröken Wagner log, när hon släckte ljuset, och de lämnade rummet. Nu gällde det bara att inte släppa det grepp hon vetat att taga, kanske just ögonblicket innan det skulle ha varit för sent.

När Stråvall vaknade, var det redan ett stycke in på förmiddagen. Han såg sig förvånad omkring i rummet, som om han vaknat på ett främmande ställe. Men så började han erinra sig ...

Det hördes ett litet buller i tamburen, och en dörr öppnades.

— Det är godsägare Gehnfeldt som söker dig, sade hans husfröken så högt att det kunde höras ut i tamburen.

Stråvall satte sig upp i sängen och for med händerna genom håret.

Gehnfeldt kom in.

— Jaså, herrskapet är sena av sig tror jag.

Han sänkte rösten, sedan han stängt dörren efter sig.

— När började det bli du här i huset?

— Ursäkta att jag inte är uppe, sade Stråvall förbryllad.

— Föralldel, genera dig inte för mig. Här skall du få se.

Gehnfeldt rullade upp gardinen och tog fram några papperssmulor ur fickan, som han strödde över hans bädd.

Stråvall såg på lapparna, såg på Gehnfeldt och återigen på lapparna.

Gehnfeldt var gredelin i ansiktet och hade tydligen icke törstat under den gångna natten. Han stod med händerna i sidorna men i övrigt i givaktställning och såg nickande på Stråvall som för att bekräfta, att det var verklighet det denne såg på lapparna.

Det var smulorna av de Wiepeska reverserna.

— Vad betyder detta?

Frågan var onödig. Stråvalls hela fysionomi åskådliggjorde den på alla världens talande och stumma språk.

— Tja, valuta bekommen, kära vän, sade Gehnfeldt med en loj axelryckning.

— Valuta?

— Valuta, ja det vill säga ...

— Skall jag lämna dig beloppet nu ... jag menar ... vill du ha en check ... ja, jag har förresten sedlar reserverade för ändamålet, försökte Stråvall som om det ännu funnits ett hopp.

— Hörde du inte vad jag sade, eller skall jag tala tydligare?

— Nej för guds skull. Du har alltså gjort anspråk på reverserna ...

— Tydligen.

Gehnfeldt njöt.

— Men det var ju ditt löfte att ...

— Ja nu reser jag bort en tid. Adjö på dig Stråvall.

Gehnfeldt lämnade rummet. Han triumferade. Hela denna lögn han för Stråvall lyckats göra till en levande förfärlig sanning ersatte för honom missräkningen och grämelsen över att ha blivit så fullkomligt tillplattad av Ingrid Wiepe, som han i själva verket blev av att blommorna återsändes. Han var själv utestängd och sannerligen var det honom icke en lisa att se Stråvall dela samma öde. Ty Stråvall skulle aldrig ha mod att göra sig underrättad om verkliga förhållandet.

Och allt detta syntes Gehnfeldt vara värdt de fyra tusen kronor, från vilka han avstod.

Nu var det en sak, en enda sak som tillfredsställde Adrian Stråvall i allt detta. Han hade icke skrivit ut donationsbrevet, som han ett ögonblick tänkt skicka i brev till Harriet. Nu hade han hela sin vinst räddad åt sig själv — trodde han.

Fröken Wagner kom in med te.

Han kände sig tacksam för alla hennes omsorger om honom.

— Sätt dig här hos mig, Agnes, vi måste resonera.

Hon log mot honom och slog sig ned.

Någon tid senare voro de i Norge.

Stråvall följde ivrigt alla svenska tidningar för att finna Gunnar Wiepes dödsannons.

Det gick två veckor och han fann en annons ...

Harriet Wiepe var död ... efter en kort sjukdom ... sörjd av moder ... och syskon, Ingrid och Gunnar ...

Stråvall måste läsa om och om för att fatta.

Gunnar levde alltså. Gunnar hade stått emot, men Harriet hade fallit för den rasande epidemien.

Döden slog hårdt och som på måfå ...

En dag sade Agnes Wagner till honom:

— Det var sant, jag har några tusen kronor, som jag lät hämta för dig på baron Wiepes byrå. Jag lämnade de där sönderrivna reverserna du lagt i sängen och sade att det skulle överlämnas till baron.

Nu såg Adrian Stråvall tomt ut i rymden.

— Jag måste vara mycket sjuk, Agnes. Det är väl, att du pysslar om mig som du gör ... sade han och började gråta som ett barn.

Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: Skedbladet, Hästmanen, Metmasken, Änkemannen och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare.

I porten till Rusthållaregatan 5 stod gamla Tilda och hostade. Hon väntade på Bjuttan, pudelhyndan, som under sin herres frånvaro ensam bebodde lägenheten där uppför de många marmortrapporna. Gamla Tilda hade fått nycklarna till köket för att sköta djuret. Hon hade också fått en slant för att köpa mat åt hunden, men själv hade hon det klent. Det hade visserligen varit en del kvarlevor i skafferiet, som hon fått lov att använda, men hade det inte funnits barmhärtighet hos de snälla människor som bodde i detta hus — och undergivet funno sig i ödet att bo där — hade Tilda fått svälta.

Hon lockade till sig pudelhyndan och strävade uppför trapporna med henne för att sedan åter gå ned i sitt källarrum.

— Och det hörs ingenting från direktörn, frågade en ängslig röst.

— Nej, svarade Tilda, det är då för galet ... Det måtte då väl aldrig ha händt herr Adrian något.

Ett avloppsrör hade sprungit i gården, tvättstugan var låst, det ringde i ett på tamburklockan och i telefonen däruppe i direktörsvåningen; många hundra människors hemtrevnad var störd ... och detta var bara här i Skedbladet. Det var så många andra hem som löpte samma risk, så många, många människor som denne ende frånvarande utsatte för obehag.

Vad bekymrade det honom!

Han gick in i ett hem och förde köpare dit att se på varan, när det passade honom. Han lämnade också allt vind för våg, när det passade.

Gamla Tilda började uppge hoppet. Snart skulle det vara slut på bränslet till den stora ugnen som hon var satt att sköta.

Det skulle bli kallt i alla dessa hem ...

— Men det är för väl, att där inte finns några små, tänkte Tilda.

Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand kunde den sluka allt. Den var som ett vidunder med gapet fullt av eld, då hon öppnade luckan. När den fått sitt lystmäte, hördes pipande och väsande ljud där inne i eldhavet. Och utanför låg återstoden av bränsle i en hög, en väldig hög för visso, men vem visste, när herr Adrian skulle behaga komma igen.

En förunderlig ved var det som Stråvall köpt.

Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det spökade visst i den. Väldiga rotklabbar sträckte ut sina armar i luften, de famnade varandra eller grepo tag i varandra. Hon hade sett en tavla föreställande helvetets kval. Och här tyckte hon sig ha samma bilder av krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om varandra i hat och vånda. Och när natten var som svartast, tyckte gamla Tilda, att det ibland lyste i luften över den sura veden.

— Den måtte inte vara kommen på rätta vägar, tänkte hon, mest bekymrad för herr Adrians andliga välfärd. Hon visste ju ingenting om hans mellanhavanden med den eller den »Stora Kommissionen» i den eller den saken.

Men när hon slängde in de där rotklabbarna, sved det i henne, för det kved och gnydde bland dem inne i elden. Det var, tyckte hon, som levande offer till en avgud ...

Och innan högen var slut, kom Stråvall igen. Det blev nya rötter, nya pipande förpinade läten inne i ugnen, som bara brann och brann och brann. Ja, det var då för galet. Aldrig skulle det väl taga en ände. Tiden kröp fram, tyckte Tilda, och »det stora högmodet» gick och gick över världen.

»När skall det bli folk av folk ...» så satt hon och undrade, den gamla vid sin ugn.

Och när hon suttit där en vinter till, kom svaret. Det talades om en svår tid för dem som farit illa fram över människohemmen. Det var oro i husen, som herr Adrian ägde ... men gamla Tilda fick inte vara med till slutet och se riktigt hur det gick. Inte heller visste hon, om allt var sant av det som sagts eller sades. Kunde det varit möjligt vad man försport i gården, att där flyttat in ett litet barn, eller det andra som viskades: att Stråvallspojken fått gifta sig på nåd och onåd ... Ja, vad menade man med det? Hon var ju så söt som ett konfekt den där lilla fröken Agnes ...

Men att den där oron i husen skulle betyda slutet på »det stora högmodet», det kunde Tilda aldrig tro. Om hon inte förstod sig på prisfall och kriser, kanske hon dock hade något på känn om den mänskliga naturen.

I varje fall fick hon ej i herr Adrian se bevis på vad hon menade med högmodets fall. Och sannerligen, Stråvall stod i det allra närmaste oberörd också efter krisen, fast han då icke alldeles ensam bestämde över sina rövade skatter. Men han hade fyllt uppgiften att vara en av sin tids exponenter till den nytta eller varning en kommande tid ville taga av honom.

Folke Hjelm gick ibland omkring i Staden mellan broarna och filosoferade över de gamla gränderna. Han såg på de skröpliga husen i de smala prången och tyckte sig vara den nya tid som blickade tillbaka in i den gamla. Här, där gatorna blott voro trånga lönngångar, hade dock funnits rymliga hem, och i dem hade man tänkt sina egna tankar. Ett stycke mot norr eller ett stycke mot söder hade hans egen tid satt sin prägel på en yngre stad. Där voro gatorna rymliga. Vid dem lågo de trånga hemmen, där man kunde mottaga komplett och färdig någon av tiden formulerad paroll. Det ena hade sina fördelar och nackdelar precis som det andra.

Kanske skulle åter en tid komma med breda gator, rymliga hem och befriade tankar!

Han var varken gammaldags eller pessimist, Folke Hjelm, men hans starka kropp hade plats för något av det nationella vemodet på godt och ondt. Det som varit godt nog för de gamle, men som nu var utdömt av de unga, kunde stämma honom medlidsamt vek. Om han också fann mycket från den gamla tiden löjligt — seder och bruk eller ting — så fann han det dock löjligare, då en ny tid urskillningslöst gjorde sig dryg och bred och lustig över det som var de gamles allvar.

Det var inte alldeles en tillfällighet, att Folke Hjelm numera brukade taga sin väg mot denna stadsdel. Året efter Harriet Wiepes död hade han ofta promenerat ut med Ingrid, och en vinterkväll hade samtalet på sätt och vis fört dem dit.

Ingrid hade velat vara modern.

— Tänk du, Folke, här går du och jag som det faller oss in. Den nya tiden är då bra mycket behagligare än den gamla. Vet du, till och med Harriet hörde i mycket till en äldre skola. Det där gamla sjåperiet kan verkligen vara en passerad ståndpunkt, sade Ingrid.

Det hade han naturligtvis givit henne rätt i, men han måste invända:

— Jag tycker det är gammalmodigt att utan vidare avfärda allt gammalmodigt — lika gammalmodigt förresten som att blindt rusa med allt nytt.

— Där fick jag, sade hon spjuveraktigt.

Det var då han ledde deras promenad till de gamla gränderna. Han var nästan rörd, då han pekade in i de tysta gångarna.

— Tänk du, när dina gamla förfäder promenerade fram här i pomp och ståt och plymage. Det var en tid i alla fall.

Hon såg hans fuktiga blick.

— Du är en mollman i livets dur, sade hon och tystnade.

Också hon blev vekt stämd, men det var därför att han, den store starke mannen, kunde bli fuktig i blicken inför den gamla tavla han målade för hennes fantasi.

— Vår tid måste vara praktisk, sade hon efter en stund.

— Du vet ju vad jag vill, hade han svarat. Bara det att vår praktiska tid också skulle inse nyttan av att ha traditioner. Låt de gamla riddarna draga fram genom gatorna någon gång vid sidan av spårvagnar och bussar. Det skulle göra godt. Se på England, se på Londons gator ...

Han, demokraten, och hon, aristokraten, hade så småningom funnit varandra.

Det moderna hos henne var ingen reaktion mot något gammaldags. Hon var ingen renegat, eftersom hon inte hade något bakom sig att förneka. Hans värme för traditionen var ingen gest. De voro båda praktiska tidsmänniskor — precis som Gunnar och Signe — eftersom de lärt så mycket av varandra — ja, varför inte — bytt så mycket med varandra ...

Sedan dess hade Folke så många gånger, ensam eller med Ingrid, gått genom Staden mellan broarna, just för att de där liksom kommit varandra in på livet. De hade först där helt förstått varandra. Och samtidigt hade de båda känt, att de älskade varandra. Hon hade ju långt förr erkänt för sig själv, att han var hennes kärlek. Han hade så småningom övervunnit något, som han nu icke längre kunde förklara, något som hållit honom kall och nästan sluten mot henne. Men han hade alltid njutit av att se henne vid sin sida, och av andra mäns avund. Det hade gjort honom stark. Och han hade en gång sagt:

— Ingrid, du gör mig stark, det är något hos dig som spänner mina muskler.

Hon älskade honom för att han var stark, och hon älskade att höra honom säga det.

Han började känna en jublande förvissning att det var hennes kärlek som spände hans kraft.

De hade gått sida vid sida eller suttit där ingen kunde se dem och känt kärleken brinna inom dem. De visste, att de behövde varandra, och att elden en gång skulle blossa upp i ett flammande bål.

Hit i de gamla gränderna, där de funnit varandra, hade de gått var och en utan avtal om möte och — åter funnit varandra som av en slump.

De hade talat om det de båda funnit vara det största av allt: Livet, Döden, Kärleken och Konsten.

Men vad de känt i en blick, vad som frestat dem vid en tryckning av handen, och vad de lekt med och smekt i sina ord, hade de gömt var och en för sig själv. Det skulle nog komma en gång, och då ...

— — —

Det var åter sommar, den andra efter Harriets död.

Folke gick över bron till Riddarholmskyrkan. Kanske han hade sina aningar om ett möte med Ingrid. Det var så nyss kyrkan öppnats igen, och hennes släkt hade ju så många minnen där. Hon hade talat om för Folke, hur hon som liten flicka var så rädd, då serafimerklockan ringde i tornet för hennes farfar, amiralen ...

Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. Hänfarna andar helga detta minnenas tempel, där gravhällarna berätta vår historia, och där en tyst vägg i medeltida inskrift ropar sanningen om sentida svenskars fel.

Ingrid var före honom där.

De hade ju icke avtalat mötet, och dock var det som en överenskommelse, att de skulle finna varandra just där, just då. Så gingo de återigen sida vid sida, där så många generationer av hennes kända och hans okända förfäder gått. Och de gingo hand i hand.

Hon förde honom bort till ett epitafium — ett av de många säregna minnena. I det underligt sammansatta konstverket av skuret trä var också ett gammalt vapen. Det var en hjälm med plymer, ett fält i grönt där en riddare och en jungfru, symboliserande två släkter, räckte varandra handen, och över dem var den Wiepeska näven med det huggande svärdet, korset och hjärtat.

Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två decennier sedan.

Hon läste inskriften för honom:

När Ingrid lagt tillbaka skriften, såg hon tyst på Folke.

— Ingrid, började han ...

— Nej, Folke.

Hon tryckte hans hand hårdt och blev så vit i kinderna.

— Vi skiljas just nu, sade hon.

Han höll hennes händer i sina, såg henne in i ögonen — brand mot brand — och gick utan att vända sig om.

Ej ens nu hade de avtalat tid och plats för sitt nästa möte. Men efter det skulle de ju icke heller mera skiljas.