The Project Gutenberg eBook of Revolutionärer och emigranter, by Alma Söderhjelm

Förord
När Voltaires stoft fördes till Panthéon
De första emigranterna
François-Claude-Amour de Bouillé
En politisk salong i Bryssel
Emigrantkonungen i Koblenz
En gammal roman, dess författare och hjältinna.

Under mina forskningar för ett större arbete rörande Sveriges ställning till den franska revolutionen har jag stiftat bekantskap med förhållanden och personligheter, vilka fallit utom ramen för det nämnda arbetet, men i alla fall tyckts mig tillräckligt intressanta för att bli föremål för en noggrannare undersökning. I denna lilla bok har jag framfört en del av dem.

De olika essayerna i boken äro av varierande vetenskapligt värde, så till vida att ett par av dem i huvudsak äro byggda på andrahandskällor, medan andra åter äro grundade på svårpåträffbart förstahandsmaterial. Dels för denna ojämnhets skull, dels för att göra boken njutbar även för den utonvetenskapliga världen, har jag bemödat mig att giva dessa studier essayens lättare form samt berövat dem hela den tunga yttre lärdomsapparaten. Jag har vågat göra det, övertygad som jag är om att det för de idkare av historisk forskning, till vilka jag även vill vända mig, trots den lättare formen ej skall erbjuda någon svårighet att värdera stoffets beskaffenhet samt den vetenskapliga metod jag velat följa.

NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.

Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt, byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar. Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.

Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn — oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt eget namn utstruket från medborgarnas antal!" — "Sublime Rousseau", utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt, "sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen, han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult, Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta, i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen, som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult, och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens vilorum.

Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand, som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida, vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins — efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire — hos sin vän markisen Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation. Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.

Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse. Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen. Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det, emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller eftervärld att hedra hans minne.

Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières' abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.

Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad, därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon. Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.

Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den 30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag, då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av kommentarier:

"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."

"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen gjorde det, proklamerat att den som vältjänar sitt land ej har behov av några anor. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd, som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den. Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna tankens befriare samma ära som de visat en av frihetens grundläggare." [Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]

På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu — som det tyckes enhälligt — beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.

Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer, tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant, den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne, och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade, "understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han, "borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med orden:

    "Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel
    Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel?
    La cendre de Voltaire en tous lieux réverée
    Et fait de tous les lieux une terre sacrée:
    Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."

Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var icke oväntat — alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen "De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter. Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris 100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet, samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!

En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden, som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade: tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke, eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna, vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor, som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice, vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning, ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina fötter."

Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den 30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid, när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning, fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den 10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton, stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar, anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.

Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris. Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick, uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid, att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen, därifrån processionen skulle begynna följande morgon.

Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd deviser och emblem — mera i tidens smak än egentligen vackra eller spirituella — hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."

I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".

Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man skulle bestämma festens firande till klockan 2.

I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.

I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter, som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen, bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från 1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen". Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en relief av fästningen — de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna. Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som "Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens medlemmar — att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats. Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister, nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen: "Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare, diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och "Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette, och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.

Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen. Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden. Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV, Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna, stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar, och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.

Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande finnes överallt, men hans hjärta är här" — detta för att angiva att Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater, på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas, och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga flickor följde efter dem.

Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83 års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte sig kortegen åter i rörelse.

Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.

I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak. Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av Bastiljplatsen."

Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel. Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och frihetens fäder."

Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik, nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd, prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."

Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:

"Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog sin början från Bastillen, straxt efter middagen hant ej till Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess förbigång varade tre fjärdedels timme. Jag blir förmodligen snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt. Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre. Efter hand skingrade folket sig."

Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.

DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.

"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och ihållighet. Huru — mänskligt att se — långt tilltagen var ej den tid av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!

Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat. Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla adelsgods.

Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig, högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och förstod det — de många pamfletterna som i åratal haglat ned över Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera — talade ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och 1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan, medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.

Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället — Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater — det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som — även de på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois. Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av Angoulême och Berry.

Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage, de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således, efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för hennes skull utsätta sig för fara.

Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de Polignac, en stor förställningsförmåga — i grunden var denna till det yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna, vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt, hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen. Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac, och sina två söner — dessa båda som senare skulle bli inblandade i konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast 9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast föranledde julirevolutionen.

Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära. Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin vänskap överhopade henne.

De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän, industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution — och ekot av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot "fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare sitt hat mot det nya Frankrike.

Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av emigrationen, särskilt efter 1792 — förefunnos icke i början av densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd. Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt. Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med greven av Provence.

Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå, att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.

I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri, konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom utövandet av detta älskvärda värdskap — Artois' svit bestod nämligen av 82 personer!

Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära 50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man bäst borde utnyttja situationen.

Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco. Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom — Goethe, som såg henne vid denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden, som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda dotter, prinsessan Louise.

Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria, oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais, som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska flickhjärta — alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.

Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.

I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda. Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader- och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad, och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid, och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre". Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade först med hennes död.

Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka." Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål, några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro bundna vid livet."

En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.

I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.

Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten, med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.

På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll, som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet, hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.

Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon — han hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far och farfar bortlämnat — var visserligen icke heller han utrustad med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla slott, det ryktbara Chantilly.

Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget. Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot envåldsmakten.

Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés" dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro, och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom, beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt — man berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka han sedan själv hopfogade till ett helt.

Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England, där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och fatal politik, vilken — och det är därvid knappast orättvist att stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt hämndbegär — kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.

Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne, skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation, utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé, och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.

För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök, dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II, vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga mot prinsarnas företag.

Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten. Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé. "Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."

Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet och överlägsenhet.

Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land, vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder, som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till Gustav III.

Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon militär att stödja sig på — ty ett knappt hundratal unga adelsmän hade hörsammat deras kallelse — voro emigrantchefernas planer på ett krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom. Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående, så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois. Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna. Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens rädsla och drottningens svaghet.

I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé: "Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig. Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!" Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme." Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande indignation.

"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror — om man över huvud kan kalla honom en man — som tillåter sig en åtgärd, vilken är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."

Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa, och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik. Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m. hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer, med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor, eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid denna tid mycket lät tala om sig.

Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar, skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull uppställa en här om 12,000 man.

Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de franska revolutionärernas sida — det talades bland annat om upptäckten av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva Frankrike, som han nu spelade.

Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson, hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av sina länder — redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne. Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna. Den första tiden av vistelsen i Venedig — där han återfann madame Polastron — var icke med avseende å de politiska angelägenheterna odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse, nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade emellertid i Venedig — han företog endast en gång ett kort besök i Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.

Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren, Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant, den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror — Marie-Antoinette hade själv anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut underrätta prinsarna därom.

Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom. Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in. Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan. Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier, gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om deras anslutning till kriget mot revolutionen.

På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth, Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först skulle bli föremål för krigsoperationerna.

Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt, vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden — det var beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden, och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.

För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod. När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket — det var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen — glömde han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter, som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med ytterligare iver.

Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på väg till Belgien.

Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.

FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.

När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge, i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike. Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade. Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona, emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth". Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet, hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även, just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne man var markisen av Bouillé.

François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan — han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på Malta — erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma, mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder, då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts infanteriregemente.

Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse, utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv. Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och standar" — efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg; några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans namn.

Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska medelhavsöarna.

Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska Västindien mot arvfienden — England. Bouillé visade sig vara en dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet, då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778. Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen — i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän, och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare — Lafayette, Axel von Fersen — att redan före Frankrikes officiella krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han högt uppskattade — Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe. Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.

Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000 floriner.

När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring, för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder. Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II, upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd med ett diplomatiskt uppdrag — Frankrikes anslutning till den tyska konfederationen — vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla. Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början till den stora omvälvningen i det franska samhället.

I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina personliga relationer till politikens ledande män — Calonne, Brienne och Montmorin, ja även Necker — kom han i tillfälle att intaga en position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.

Efter det en vittsyftande plan att ombetro Bouillé med anförandet av en expedition med mål att fråntaga engelsmännen Indien, till följd av den mellan de tilltänkta allierade inträffade brytningen förfallit, hade Bouillé blivit stationerad i Metz såsom kommendant. I denna tid av oro gällde det framför allt att upprätthålla ordning inom militären. "Jag var", skriver Bouillé själv, "under de första tiderna i Metz och medan oroligheter förekommo både i huvudstaden och i provinserna, nästan uteslutande upptagen av att hålla ordning bland folket i den provins, där jag förde befälet, att upprätthålla disciplin och söka stärka kärleken till konungen. Jag förverkligade mina föresatser i båda dessa avseenden. Under hela den tid som jag skötte kommandot i Metz, förekom här ej ett enda mord, den personliga egendomen hölls i helgd både i städerna och på landsbygden, intet slott brändes, inga egendomsägare eller adelsmän blevo utsatta för folkets raseri, vilket här endast fick uttryck i tomma hotelser, och under hela första året av revolutionen var jag lycklig nog att bibehålla bland de 25,000-30,000 man som jag hade under mitt kommando fullkomligt samma anda, som härskat här tidigare." Den ställning Bouillé intog med sina absolutistiska åsikter mitt bland ett svältande folk som yrkade på reformer och på rättigheter, om vilkas vidd och natur de själva knappast hade en aning, var emellertid redan i slutet av år 1789 svår att upprätthålla. "Jag var hatad av folket men säker på mina soldater, vilkas hat till bourgeoisien och förakt mot pöbeln jag livligt underblåste." Bouillé hade också redan nu gärna lämnat Frankrike för att i likhet med så många andra söka sig ett nytt fädernesland, så mycket hellre som hans ställning var ganska isolerad och regeringen lämnade honom helt och hållet utan instruktioner. Emellertid stannade han på sin post, därtill övertalad av krigsministern Latour-du-Pin, en man för vilken Bouillé hyste den största veneration dels för hans hederlighet, dels emedan hans ställning till konungadömet var densamma som hans egen, och på dennes uppmaning svor han till och med den nya ed som nationalförsamlingen hade påbjudit — en omständighet som för ögonblicket något mildrade invånarnas hat till honom.

Bouillé var dock ej en person som männen vid styret glömde bort. Redan i början av revolutionen hade Sveriges minister i Paris Staël von Holstein framställt — såsom han påstod på Gustav III:s vägnar — ett förslag om att Bouillé skulle lämna Frankrike för att ingå i svensk militärtjänst. Detta förslag upprepades ej officiellt, och Bouillé ansåg det därför såsom en intrig i syfte att avlägsna honom, emedan han vid en mottagning hos madame de Staël öppet klandrat Necker för dennes lättsinne att vilja sammankalla de franska ständerna. I slutet av år 1789 vederfors Bouillé äran att få mottaga av sin nära släkting Lafayette, vilken i sin dubbla egenskap av nationalförsamlingens förnämste ombud och konungaparets förtrogne intog en så stark ställning, att han kunde anse honom för Frankrikes faktiska styresman vid denna tid, ett förslag om att samarbeta med honom i och för monarkiens skyddande och bibehållande. En underhandling öppnades genom en av Lafayettes vänner, greve de Châtelet, men den slutade med att Bouillé på ett till formen hövligt sätt avslog anbudet — han kände Lafayette ända från barndomen, och fastän han var övertygad om att denne var en hedersman, trodde han sin unge "cher cousin" ej äga den begåvning, som hade fordrats, samt därtill vara alltför ärelysten och intresserad av revolutionen för att kunna oegennyttigt arbeta i denna uppgifts tjänst. Lafayette underhöll dock en långvarig korrespondens med Bouillé — och det ej endast i ämbetsangelägenheter. I syfte att locka Bouillé att omfatta den franska konstitutionen förmådde han till och med Ludvig XVI att skriva tvenne egenhändiga brev till denne.

I trots av sina åsikter och mot sin vilja blev emellertid Bouillé ett verktyg i nationalförsamlingens och även i Lafayettes tjänst, genom vissa händelser, som inträffade i hans provins under året 1790, och vilka beredde honom en egendomlig konflikt: den mellan hans åsikter och hans plikt såsom kommenderande överbefälhavare.

I början av år 1790 uppkom tanken på att i hela Frankrike fira en stor allmän förbrödringsfest. Lafayette, som var en av initiativtagarna och med värme omfattade den tanke, som låg till grund för festens firande, hoppades att man därigenom även skulle någorlunda lyckas utjämna den schism som existerade mellan den mångenstädes ännu rojalistiskt sinnade stående militären samt nationalgardets trupper i städerna — just denna schism som Bouillé i sin provins satt sin ära i att underblåsa. En förberedande federationsfest ägde även rum i Metz i början av maj och vid den såg sig Bouillé — den i nationalförsamlingen i Paris, i revolutionsklubben i Metz för brist på patriotism anklagade, den av folket hatade generalen — tvungen att högtidligt upprepa den nya eden, och han kunde ej heller vägra sina trupper att sända delegerade till den egentliga federationsfesten i Paris på Bastiljdagen den 14 juli.

Förbrödringen erhöll emellertid de oangenämaste efterspel i många trakter, i synnerhet där rojalistiskt sinnade officerare ännu stodo i spetsen för trupperna. Soldaterna, som redan förut lutat åt revolutionen, anslöto sig nu definitivt därtill och mångenstädes gav deras förbrödring med proletariatet i städerna, vilket genom tvång hade skaffat sig vapen, anledning till oordningar. Men upphetsningen var kanske ingenstädes så stor som i Bouillés område, och den slog ut i ett flammande uppror i Nancy i början av augusti. Bouillé lyckades kuva detsamma — själv försvarade han med några trogna under flera timmar porten till det hus där arméns standar och kassa voro förvarade — men vilken lek av ödet!! Han kuvade detta uppror därigenom att nationalgardisterna, dessa samma, mot vilka han förut uppviglat sina nu avfallna trupper — ställde sig på hans sida för att återställa ordningen!

Men oron skulle fortsätta, och då nationalförsamlingen utfärdade ett strängt påbud till soldaterna i Nancy att återinträda i tjänst och förhålla sig lugna, framkallade detta påbud blott ännu allvarsammare konflikter. Under hela augusti månad brann upprorslågan, tills den slutligen på denna månads sista dag slog ut i full blodig inbördes fejd, vilken om ock kanske ej med så mycket skäl blivit kallad "Nancys blodbad" — ett av de första hemska förebuden till det brödrakrig, genom vilket Frankrike skulle köpa revolutionens vinningar. Även nu var det med nationalgardets trupper som Bouillé kuvade upproret — och icke blott av konungen och Lafayette, utan även från denna nationalförsamling, som han själv ej erkände, fick Bouillé emottaga de varmaste och hjärtligaste tacksamhetsbetygelser för att med så mycken kraft ha återställt ordningen. Det brev nationalförsamlingen genom sin president tillställde honom var av följande lydelse:

"Nationalförsamlingen har på det högsta lovordat det om mod och patriotism vittnande uppförande, som ni ådagalagt, då ni tvang garnisonen i Nancy och de andra brottsliga att göra sin plikt. Edra krigarbedrifter kunna ej förvåna nationalförsamlingen, men den förstår och delar den smärta ni känner över att ha tvungits att använda er militära förmåga för att kuva rebelliska soldater, vilka ni vant eder att besegra med edra befallningar. Äran av att ha hämnats lagarna och gjort slut på dessa upproriska som vågat trampa dem under sina fötter är större än den att flera gånger besegra Frankrikes fiender: det har tillhört eder att förena båda. Nationalförsamlingen har givit mig i uppdrag att betyga eder sitt gillande och sin aktning, och jag känner mig lycklig över att få till eder överbringa dessa dess känslor."

Och Bouillé svarade med att försäkra att nationalförsamlingens gillande för honom varit den största trösten i den bittra sorgen över att ha varit tvungen att använda franska stridskrafter mot franska rebeller, och att, även om man kunde tvivla på hans känslor, hans uppförande tydligt borde ge tillkänna, att han letts av riktiga principer och att det allmänna bästa — "la chose publique" — och lagarna ej hade någon så ivrig och varmt tillgiven anhängare som han!

Med kännedom om Bouillés karaktär och hans rättframhet och frispråkighet, måste man väl antaga att dessa ord ej voro endast en nödvändig formalitet — säkerligen var han, om ock blott för stunden, angenämt berörd av att se sig som föremål för nationalförsamlingens tacksamhet.

Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.

Bouillé hade själv länge sökt finna en utväg för konungaparet att komma ur den för dem olidliga situationen. I sina memoarer omtalar han, att han på eget initiativ uppgjort en plan, såsom han säger, "ej för att återställa den gamla monarkien, ty det var för sent, men för att åtminstone rädda några spillror av den, förläna konungen hans frihet, en del av hans värdighet samt några lumpor av hans makt". Hans plan omfattade dock icke en flykt utan en militärkupp. Enligt hans åsikt borde man försöka övertala kejsaren att sända en truppavdelning till gränsen under föregiven avsikt att tvinga nationalförsamlingen att återinsätta de tyska furstarna i Elsass och Lothringen i deras rättigheter. Denna aktion från kejsarens sida skulle åter tjäna Bouillé till förevändning att samla en fransk armé vid gränsen, sammansatt av hans bästa regementen, — än så länge trodde han sig kunna garantera att både nationalgardena och gränstrupperna skulle följa honom. Vidare skulle han uppmana departementsstyrelserna i de provinser, som lågo vid gränsen, att sända till nationalförsamlingen en adress, i vilken de anhöllo om att Ludvig XVI skulle infinna sig där och ställa sig spetsen för denna armé. Han var optimistisk nog för att tro att, ifall man kunde få planen driven så långt, det bleve en lätt sak att även inom de trupper, som voro nationalförsamlingen tillgivna, väcka en om ock tillfällig entusiasm för konungen, i synnerhet om Ludvig XVI bleve i tillfälle att i spetsen för denna armé kuva några oroligheter. Sådana borde ej vara svåra att få till stånd, då missnöjet med den av den nya kyrkoförfattningen föreskrivna eden till staten var stort i dess gränstrakter, där folket i allmänhet var mera religiöst än i det övriga Frankrike. Bouillés plan, som utan tvivel var mera utopistisk än praktiskt utförbar, hade emellertid ingen likhet med de projekt som uppgjorts i Tuilerierna.

I slutet oktober uppsöktes Bouillé i största hemlighet av en Ludvig XVI:s. förtrogne vän, d'Agoult, biskop av Pamiers, vilken medförde budskapet att konungafamiljen beslutat fly och räknade på att Bouillé skulle vara dem behjälplig vid flyktens ordnande. Man hade nämligen beslutat taga vägen över någon av de gränsfästningar över vilka generalen innehade kommandot. Från och med denna stund trädde Ludvig XVI i hemlig chifferkorrespondens med Bouillé för att närmare diskutera flyktplanen.

Denne föreslog såsom de lämpligaste fästningarna Montmédy, Besançon och Valenciennes, vilka lågo på ett avstånd av respektive 70, 90 och 50 mil från Paris. Den sistnämnda orten befann sig visserligen ej under hans kommando, men styrelsen därstädes var, liksom också befolkningen i trakten, rojalistisk, och garnisonen utgjordes till stor del av utländskt värvat krigsfolk, en omständighet, som under denna tid var av värde, då de flesta franska trupper redan förklarat sig för revolutionen. Bland dessa orter valde konungen Montmédy, en liten befäst stad helt nära gränsen till det österrikiska Nederländerna samt icke långt från Luxemburg — det vore således lätt att härifrån komma in på säkert område. Bouillé åtog sig nu att under vinterns lopp vidtaga alla nödvändiga förberedelser för flykten, vilken först på våren skulle gå av stapeln.

I slutet av januari 1791 meddelade Ludvig XVI, att han utsatt tidpunkten för flykten till mars eller april. Vid överläggningen om den väg man skulle taga, tillrådde Bouillé avgjort den som gick över Reims och Stenay, emedan den andra vägen över Châlons och Sainte-Ménehould, Varennes eller Verdun var farligare — särskilt över Verdun, där både militären, stadsstyrelsen och befolkningen voro revolutionärt sinnade. Varennes åter erbjöd den svårigheten att där ej fanns något ordnat posthästombyte. Men konungen, som alltid när det gällde detaljer hade sitt huvud för sig, och när han en gång kunnat förmå sig till ett beslut med stor envishet vidhöll detsamma, förklarade sig för Varennes och stod sedan icke att rubba. På inga villkor ville han taga vägen över Reims, där han blivit krönt och därför med lätthet kunde bli igenkänd, ej heller lyckades Bouillé förmå honom att omfatta ett senare förslag att välja den över Flandern, genom Chimay och över Ardennerna, vilken väg erbjöd fördelen av att vara mindre trafikerad än de andra.

Ännu i en annan punkt fick Bouillé icke Ludvig XVI att taga reson. När bud kom från Tuilerierna, att man ämnade fly i en enda stor vagn, vilken skulle beställas enkom för tillfället och vara tillräckligt stor för att rymma hela den kungliga familjen, gjorde Bouillé de mest energiska försök att övertala konungen att avstå från en så vanvettig plan. För att ej väcka uppmärksamhet, ansåg Bouillé att flyktingarna borde dela sig i två sällskap, vart och ett resande i var sin vanliga diligens. Han erinrade även gång på gång om omöjligheten för kungafamiljen, som aldrig förr företagit en resa, att reda sig på egen hand, och först efter mycken övertalning lovade Ludvig XVI att taga med sig en person som genom sin resvana och sin rådighet av Bouillé utpekats såsom särdeles lämplig, nämligen markis d'Agoult, en bror till biskopen av samma namn. Ludvig XVI översände en miljon livres i assignater för att av Bouillé disponeras för flyktens anordnande.

Svårigheten för Bouillé att sammandraga trupper till Montmédy och de närliggande gränsfästningarna var emellertid mycket stor, liksom även den att tillmötesgå Ludvig XVI:s önskan om att kavalleri skulle posteras vid alla de stationer, som konungafamiljen skulle passera. Den enda förevändningen för truppsammandragningar hade varit om från Österrikes sida ett infall i Frankrike hade förelegat, och Bouillé sökte också förmå det franska hovet att övertala kejsar Leopold att skrida till en sådan demonstration. När detta ej lyckades gjorde han helt djärvt falskt allarm, utspred rykten om ett tillämnat österrikiskt infall och lyckades dupera invånarna så väl, att den revolutionära klubben i Metz till nationalförsamlingen avsände en skrivelse, i vilken den i anledning av det blivande infallet yrkade på att församlingen skulle stärka gränsförsvaret i dessa trakter.

Men tiden gick och för varje dag grep den revolutionära propagandan omkring sig, både bland trupperna och gränstraktsbefolkningen. Under sådana förhållanden såg Bouillé med oro tidpunkten för flykten upprepade gånger framflyttas. Svårigheterna ökades nämligen ständigt. Han själv blev misstänkt en del av hans trupper avföllo, en annan del överflyttades till andra regementen och hans eget kommandoområde inskränktes, revolutionens flod bröt sig oemotståndligt fram och ryckte med sig resterna av det gamla samhället. Å andra sidan ökades misstänksamheten mot konungaparet, särskilt efter de två händelser, som för folket i Paris kunde utgöra indicier på att konungafamiljen umgicks med flyktplaner.

En av de första dagarna i februari erhöll nationalförsamlingen meddelande om att Ludvig XVI i hemlighet utskrivit pass för de gamla prinsessorna Victoria och Adelaïde, hans fars fastrar, för en resa till Rom — påven hade nämligen inbjudit den franska kungafamiljen att där söka en tillflykt. Underrättelsen härom spred sig snart, och fastän man i grunden föga brydde sig om "de kungliga tanterna", som de i vardagslag kallades, och dessa ej begärde bättre än att leva sitt liv obemärkta på sitt slott Bellevue utanför Paris, väckte dock denna nyhet stor förbittring. När prinsessorna, underrättade om att hallarnas kvinnor voro på väg till deras slott, hals över huvud lämnade sin bostad och i en enkel vagn räddade sig ur Paris, tog folkmassorna deras flykt som ett oroväckande tecken och de lugnade sig ej förrän greven av Provence, till vilken skarorna dragit, från sin balkong i Luxembourg-palatset avgivit ett löfte om att stanna kvar i landet.

Den andra händelse, som Parisbefolkningen — och det ingalunda utan skäl — betecknade såsom ett indicium på att kungafamiljen umgicks med flyktplaner, var de kungligas färd till Saint-Cloud den 18 april för att där fira påsken. Trots att alla förberedelser öppet vidtagits och man mitt på dagen satte sig upp i den väntande vagnen, väckte denna tilltänkta färd en förbittring som tog sig uttryck i ett formligt upplopp, efter vilket de kungliga, sedan de i två timmars tid kvarhållits, sittande i sin vagn under massans rop om hämnd på dem som sålde Frankrike till främmande makter, voro tvungna att avstå från sin föresats och kvarstanna i Tuilerierna.

Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen, stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam. Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.

Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk, samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.

Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.

Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von Fersen var nöjd med Goguelat — "det är en säker man", skriver Fersen om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd för någon indiskretion från hans sida — han har alltför många vänner och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail." [Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom — och skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.

Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att — vilket var ännu viktigare — man skulle få någon garanti för att österrikiska hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma — och så bedrägliga — underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon! Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28 april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre uppskjuta resan — man måste vänta till den femtonde för att få ett svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den 7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket demokratisk, och som reser först den 11!"

Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil; vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5 mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av det andra dygnet.

Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande — denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket vitt taftsiden — hade denne emellertid vidtagit anordningar för att säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.

Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram — det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper, samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer, skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.

Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper — och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i Varennes.

Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris, för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen — ett projekt som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne behjälplig vid flyktens anordnande.

Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.

Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till Sainte-Ménehould.

Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull, som man tyckes haft svårt att avlägsna — det berättas om henne att hon var väninna till chefen för slottsgardet — och att den sålunda skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst krävde klokhet och djärvhet!

Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper, som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna. Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att, strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma, och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun. Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3 på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som man skulle använda såsom förridare.

Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar — han vågade sig nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt. Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något, red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt — att folket överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes. Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat förutse.

Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet, som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad, så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."

Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde emellertid ej ensam föra till resultatet — redan den omständigheten att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning. Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet", skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves", fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."

När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons, det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj — hade och det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst — blivit av tre medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.

Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay. Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott skrämma bort sina förföljare.

Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten, vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.

Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv, utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades. Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.

Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket. Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka den rena absolutismen genom en konstitution.

"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar nationen, för mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse, samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig, samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen infört — intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla hjälpkällor voro utsinade — och efter att ha omtalat huru han förgäves under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé— — — av sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i armarna på honom. — — —" "Det blev beslutat att konungen skulle bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill. Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både folkets och furstens intressen." — — — "Se där vad eder olycklige monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart skall föra till det franska rikets undergång."

Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte. Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment. Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat betrygga och försköna."

"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt. Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att, om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."

Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen, som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället, misstog han sig i grund — tvärtom klandrades hans tilltag allmänt, till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som lett honom — och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha", säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"

Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé — det var nämligen ej vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. — "Det finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."

Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna, "få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens förmån — i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."

Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna under sitt eget överbefäl — Gustav III ville nämligen själv anföra de förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén, men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. — "Det är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar och utläggningar — i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt, när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan kan man förena alla detaljer — den minsta försumlighet kan nämligen i sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes, och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var oerhört lik sin morbror Fredrik den store."

Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt oberoende och sin absoluta makt."

Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom även med en smickrande skrivelse:

"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni jämte edra söner bli mottagen som en vän."

Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.

Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen, flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!

Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva, utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna — en heder som Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé — visserligen efter tio dagars väntan! — emottagen i audiens hos kejsar Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen — denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!

Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern 1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom bas för ett sådant fälttåg — en plan som Bouillé ingivit Gustav III och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för en aktion utan kejsarens medverkan!

Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst — i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari 1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med er. Därmed är allt sagt."

På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s död i mars öppnade — ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas furstar — för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet, dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv mycket kännbar" — se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva verket ägde i Europas ögon.

Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären. Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy, sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket. Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!

Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig kommando — "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.

Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att deltaga i striderna — en motgång som för en ättling av den lysande fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy — "en dålig general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette, Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne. Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen, till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.

Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter — om med rätt eller orätt, är svårt att avgöra — och infallet i Elsass kom aldrig till stånd.

Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt till England — kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde, komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning från Ludvig XVI till hans bröder — att sända penninghjälp till dem hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit gent emot dem — utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse", säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen, antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra aktstycken."

Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.

Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern, blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp. Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han dog år 1800 i London, 60 år gammal.

Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans härskare uppslukades.

EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.

Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med emigrationshistorikern Ernest Daudet — om också ej lika kategoriskt som han — göra skillnad mellan England, där den del av den franska aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna slagit sig ned — journalister, författare och tjänstemän — och de tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.

Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes — till och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. — — — Förresten äro alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något tafatta uppträdande."

De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ — hos dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att man själv för endast en kort tid sedan — vid de inkallade parlamenten 1788 — skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från alla Europas hov kom hit för att roa sig.

Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter, de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar, blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer. Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare, såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong. Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda den franska konungafamiljen.

Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande särdeles extravagant.

Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon född italienska — enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings riddare" skulle hon däremot varit irländska — hade vistats i Ostindien och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det namn under vilket hon blivit känd — varken hennes familjenamn eller förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn, som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den förfranskade svenske greven Axel von Fersen.

Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av honom.

Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd och härkomst — familjen var ursprungligen hemma i Åbo — under "Lilla ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att med alla upptänkliga medel — icke minst genom penningutdelningar — försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775 sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och hovmän möttes.

Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan han långt senare — 1796 — gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker, och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v. E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" — — —

Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:

"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."

Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs, hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst. Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.

Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han i henne fann en politisk vän och meningsfrände.

Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och utanför Frankrikes gränser.

I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och inflytelserik personlighet.

För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike, han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot Paris.

Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se, och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin, ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i översättning — med undantag för några ord och meningar är Fersens dagbok nämligen skriven på franska:

    12. Middag hos Sullivan.
    13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. — —
        och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
    16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
    17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
        citationstecken äro skrivna på svenska.]
    19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
        i slottet från 11 1/2 till midnatt".

Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn, i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete — ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken, känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt, dessa penningar — beloppet har angivits ända till två miljoner — som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern Montmorin.

Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan — och antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.

Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet, och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga budskapet om att flykten misslyckats.

Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa hans täta besök:

26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28. Frukost, middag och te hos Sullivan.

Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om konungaparets öde!

Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame Sullivan. I dagboken läsa vi:

Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8. Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. — — — 15. Åt middag hos Sullivan.

Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den 20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå så många av hans vittsträvande planer strandat. — Denna del av hans mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk framgång.

Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen till ligans chef — en halsbrytande uppgift och en idé som kunde fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold" och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren, skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri, att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var ingenting mer att göra åt saken." — "Det är just vad jag befarat," tillägger Fersen.

På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord: "Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."

Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast följande har han antecknat i sin dagbok:

6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder. Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän. 7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito. 9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän, den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford. Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var mycket svartsjuk på mig. — — — Simolin skriver till madame Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig. Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning— — — 20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22. Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen tillsammans med Sullivan.

Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv, än både Fersen och hans konung.

Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla, som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört. Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford förut bott på hotell, han vid denna tid — vilket även en anteckning i Fersens dagbok anger — inredde sig ett eget hem, och att de tre vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya hem medtagit — madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans" med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet: "Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.

Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala, och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne, var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga män, som besökte huset, berättade mig."

Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage: "Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet — tvärtom kallade han henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro allt annat än sympatiska."

Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo storpolitik — efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling med samtliga europeiska hov — och dessemellan roade sig, befann sig Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en tidsfråga när han skulle återkallas.

Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse. Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i Paris, avslutas sålunda med följande passus:

"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt förvirrade."

På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han dagligen såg utspelas inför sina ögon.

Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon gång vågar han — då de exakta nyheterna tryta — komma med sina egna reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta, som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."

Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna — sin "très-chère, belle et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen, det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse för den kungliga familjen.

Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt sysselsatta älskarinna.

Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven, sedan tyckes han så småningom hava resignerat.

Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:

Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.

Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser, och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende till mig, om jag icke säger er sanningen.

Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes av nästa brev.

Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den 6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro, vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter. Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er, och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära. Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins Bariatinsky, min företrädare.

Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev motsagt och förkastat.

Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris, och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer, när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa, som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.

Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.

Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser tusen gånger edra händer. S.

Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.

I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt ingripande i "les affaires de France".

— — — I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen) som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade, vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett bäst att utföra sina ränker i dunklet — därför bli de ej till hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli färdig och således fastställd om 8-10 dagar.

Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet. Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen, och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att inneha egenskapen av kungliga prinsar.

Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200 man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas i allmän tjänst.

I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med blommor.

Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar tillbringa vintern i Paris.

För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz' försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. — — —

Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen — en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd anmärkningar.

    Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
    Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
    detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
    rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
    upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
    mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
    att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
    underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
    nära att utveckla sig.
#/

— — — I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns förändringar att göra.

En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.

Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända återkommer den till dem i dag, man trodde i går att konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller senast på lördag.

Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa. Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.

När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. — — — Er tillgivne tjänare S.

I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21 oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II att ingenting borde företagas med deras hjälp".

Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame — — — hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan 9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum, där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.

Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar, som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".

Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.

Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar. Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.— — — tillgivne tjänare S.

I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa "leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela saken blir klar på fredag eller lördag.

Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan av dem göra verkliga rojalister.

Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den — — —

I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom, av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21 juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. — — —

I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames, konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25 juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat få så fritt spel.

I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.

M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.

Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.

Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt intresserad madame Sullivan var av politiken — ännu tydligare bära Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på nya planer på konungaparets räddning och därmed också — enligt deras syn på saken — Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin. Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra innehålla — ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.

Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade sina ambassadörer — den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet — hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare kommer Fersen tillhanda.

Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och rädda sig.

Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari 1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa till Sverige för att rättfärdiga sig."

Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
Paris och syftet med denna resa.

Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev, präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig, rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt" Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare, som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne, hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge, personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i det ögonblicket är jag tröstad."

Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21 januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris. Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.

Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel, och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han i vännernas korrespondens benämnes.

Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den 9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt sammanträffande med dem. — — — Simolin var rörd till tårar över vad hon sagt honom."

Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz; förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat. Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. — "Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg, såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."

För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett vågsamt och spännande kärleks Spel.

14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig. Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, han var utgången, vi drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.

15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz tog upp min frukost till mig när han gick ut. Kl. 1/2 11 kom hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt dörrarna, och drack te där till kl. 11. Hans kammartjänare kom tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade flytt från hertigen av Wirt

[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat, utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den tid jag var här och dessutom M:s dagbok.

För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19 begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:

Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset kl. 6 på kvällen, och då han var utgången, gick jag dit genom bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta åt han av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick på teatern, men han stannade hemma med Gog. för att invänta mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.

21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt — — — Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera min ankomst och anhöll om att få träffa honom. Man släppte in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte ingenting. — — —

Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien, att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford, han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen "Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som troligen hette Joséphine.

I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild, färgstark och i tidens mest omtyckta format — miniatyrens.

Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara sig vara kurirer. Från och med den 1 mars — just det datum, som betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel — vidtaga åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford — nu i hans nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro oskiljaktiga.

Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat. "Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."

Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen och i mars framställdes från två olika håll — Bouillé och Gustav III — samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III uppvakta engelska konungen: — "det förefaller mig," skriver Gustav III vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag, och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England gynna detta företag."

Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag, tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30 mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta, han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani, hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon har ej talat om detta för herr C… emedan han är så rädd och försiktig, att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av. Det är därför han ej vill hon skall råka J…, ty han har annars inga hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C…. och fråga efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar, skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan, hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med hattarna."

Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna tanke."

Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta avseende så betecknande som följande anteckning:

Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan. Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv, förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god, men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid, vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde därför ej bry oss om det omak vi förorsaka — samt dessutom, att om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas, och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa. På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var — och det av precis samma skäl som jag på morgonen — absolut emot planen och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom att vidtaga åtgärder i denna riktning.

Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.

Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta förslag — och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat på huru nära han i själva verket stod drottningen! — "Idén därtill är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den för honom." — — — I samma brev visar han även sin solidaritet med Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att tjäna er."

Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös. Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.

Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig", skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M. Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad, om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades, bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon gång baron von Beck, Preussens envoyé — — —" Och på ett annat ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel, och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att draga sig därur."

En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden. "Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."

När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att låta Fersen själv berätta.

Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000 fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen stodo utanför stadsportarna — alla människor sprungo omkring för att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna, som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon, alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd; allt detta väckte oro. — Jag gick för att meddela Crawford underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans, vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines diamanter — — —

Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska, emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att fara dit och att uppskjuta vår resa.

Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna. De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. — — — Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade för det fördärvliga exempel det skulle lämna — — — Det blev bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj, som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej, jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar. Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda ut. — — —

Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres, och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.

Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade stannat kvar — — —

Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära, vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer, alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit, en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han skall göra med dessa massor av människor.

Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers, ärkebiskop av Reims etc. etc.

Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade det för att få träffa madame Polastron som var där. — — —

Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån, sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro, säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och voro oroliga — i synnerhet Fersen och Simolin — att ställas inför fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt. Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett dåligt värdshus utan att kunna sova."

Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat. Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru, och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort, öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.

Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
fingo dåligt nattkvarter.

Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
kl. 8 på kvällen.

I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag av en bila: "la mort" — och slutligen den 27 januari på kvällen det dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande minnen kommo för min tanke." — — — Och anteckningarna i dagboken ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig. Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och konserter."

Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka." Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.

Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt dagliga liv tillsammans — Simolin däremot var på grund av sina diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister därstädes.

Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara tillsammans utan ceremonier, och för emigranter — gamla och nya vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.

Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna, om icke för hennes egen skull — ty såsom personlighet var hon utan betydelse — så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28 juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.

Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att fortfarande få vara tillsammans med henne — — —.

19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager, torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting annat än engelska.

De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt avslöjades av denne:

Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El. för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han fantiserat ihop. — Han sade att min kammartjänare och hennes kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll — — — vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min. Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan fordra, att han skall säga vem som skvallrat — — — detta medel är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.

Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.

9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen mycket löjliga i sitt uppträdande.

14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt det jag förlorat.

20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.

3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge, det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är den åtminstone ägnad att väcka misstankar.

Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla gustavianerna.

5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit, och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad jag hade svarat.

Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). — — — Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna, som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]

[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda ett hem med henne — han tänkte ännu ej på ett giftermål, den tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne — men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej kunnat fatta — eller kanske var madame Sullivan osäker också hon — och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame Sullivans son M. Franquemont — också han tyckes varit son till storhertigen av Württemberg — som var officer och som Fersen synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne. I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga subjekt!!"

Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar finnas, som vittna därom.

21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som han antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.

24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket nöjd och lycklig.

28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty han har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där jag haft det bra.

Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv, ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt utan tvivel ej skulle varit för giftermålet — och kanske även, som han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.

År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för hennes räkning — det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder, drickspenningar åt hennes tjänare etc.

Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig högdragenhet, v. Engeström berättar:

"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som troddes föreställa drottningen av Frankrike."

Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det. Detta minne, det var just hennes bild, som Engeström antar att Fersen i smyg betraktade, Marie Antoinettes.

Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat, som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "— — jag känner alla dagar vad jag förlorat i Henne och huru Hon i allt var den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att finnas en sådan kvinna som Hon".

I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle" och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och ledsnaden narrade honom att taga emot.

EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.

Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal mil österut, till andra sidan gränsen.

Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och äventyrslynne — betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med sina egna landsmän, att man ansett det — och det finnes utan tvivel ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning — såsom en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.

Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun, en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss i, men höra till bourgeoisien — aldrig." För några blev emigrationen även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener, mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt. Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne, politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.

Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners ögon. D'Avaray var — och detta ökade rivalernas missnöje — utpräglad engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende, hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit madame de Gourbillon.

Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig, om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han, efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej i stället åto bakelser — en typisk prinsesshistoria, vilken ju även påbördats Marie-Antoinette.

Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd — "liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi. Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa skildring:

Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara, att vi voro Monsieur, bror till konungen av Frankrike och greve d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale". Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" — "Nej, det är jag sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." — Ett nej var hans enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]

Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle vakna upp av några förfärliga händelser.

Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre, som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris. Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen av hela mitt hjärta.

När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons' fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden till Namur.— — —

I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans klena reskassa — han hade medfört endast 300 louis — med ej mindre än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av Artois till del.

Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans, men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom — vad som icke var minst viktigt för honom — den förste hovmannen vid emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.

Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence, Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau, har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan, kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet blev dock av kort varaktighet.

Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets ceremoniel.

Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau, den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray, denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man, hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar. Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.

Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.

Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger. De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här, det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl, rang och möjligheter att utmärka sig.

Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte sinnena — man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet, att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta drottningar, som man kallat dem.

I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet, styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter för att föda och kläda honom och hans armé.

Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar, och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin grevinna i Turin — det var i det hela taget ej så mycken lycka med de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en annan.

Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne själv.

Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.

Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art. Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag, enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon — såsom ovan berättats — honom till möte.

Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att tillfredsställa alla hennes nycker.

Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som synnerligen roade henne — och hennes furstlige beskyddare icke mindre — var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla, sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall. Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man skonade henne icke heller — väggarna i stadens två förnämsta kaféer "Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades, ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned missnöjet och förtalet — tvärtom hade hon en eläk glädje av att på kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i Koblenz.

Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid spelade — "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över människorna" — och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av precis samma färg".

Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster, tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord, vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade spetsen av sin käpp in i sin sko — en vana som var honom egen. Han tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och madame Balbi var av rent platonisk art.

Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han senare gifte sig.

Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade, berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes av bristande behärskning och moderation.

Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering". I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest, vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bourbon — således Neapel och Spanien — och i vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa, gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta sitt program.

Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote, vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.

Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd — en tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.

De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä, att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn underhandla med kejsarinnan.

Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar, som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades prinsarna däremot ej utverka av henne.

Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer. Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.

Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga resan ernåddes — ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista — var att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet, där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.

Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.

Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen, och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina", "för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.

Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon. Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz. Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak med alla våra krafter. — — — Med dessa människor kan man ingenting göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra andra att göra vad det än må vara."

För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning. Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev — ty det var hon ensam som skötte den politiska korrespondensen — att de i den farliga situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig armé.

Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms. Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa, varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars, emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen, som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han var — åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag — full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt märkvärdiga utseende.

I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas kung, hans personlighet och hans egenskaper.

Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga väsen och bekymmerlöshet.

Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon. Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter, till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.

Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för "de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.

Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot Marie-Antoinette — han gav fester till hennes ära och skänkte henne små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand — i grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det hon skänkt Frankrike en tronarvinge.

Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion, huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska familjebanden, men — hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer! Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att bestyrka detta antagande.

En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina memoarer följande skildring av greven av Provence:

"Under det jag målade Monsieurs porträtt lärde jag känna en furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga, att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.

Monsieur var på den tiden vad man kallar frisinnad, naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad Monsieur beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort därefter lämna landet."

Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och, tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt. De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter 1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret. Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.

När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar er att avresa."

Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens egentliga representanter.

"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791 till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var förtröstansfull angående er säkerhet — — — hjälpa er, tjäna er, vi arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."

Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning. Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren, utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna, "före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat en härd för kontrarevolutionen." — "Man bör åtskilja två klasser av emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder, som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."

Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas, och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:

"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3, kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra eventuella anspråk på tronen."

På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande följande:

"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader, med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."

Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats. Den får en fatal likhet med dumhet.

Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde förklara deras egendom konfiskerad — allt detta rörde icke för ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till Frankrike.

Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera hotande inpå livet ju längre vintern led — penningbristen, nöden. De flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej kunnat medföra större penningsummor — man trodde ju allmänt att det ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.

De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.

Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt, ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider", skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste rikta sin uppmärksamhet. — — — Värdet och penningbristen göra oss förtvivlade."

Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792 var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet. Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös landsflykts tomma och tröstlösa år.

Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI. Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför var beroende av — österrikiske kejsaren. — "Avlägsna orosämnena från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.

Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.

Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den 15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta — allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.

Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade dem ej obetydliga subsidier.

Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig, efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket rosat inför honom.

Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer. Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med — "jag måste nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod i själva verket under befäl av hertigen av Broglie — en avdelning kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.

Under mera än två månader, från början av september till medlet av november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a. i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över dem.

Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.

Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.

Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process, och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska konungens död.

Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav. Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin, realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han — visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till — helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.

Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han lovar här följande:

"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande, upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande, återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe — — — genom de deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september 1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."

Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod, bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess ruiner — det är det enda föremålet för min äregirighet."

Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.

När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans överseende — icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff — utan även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om och även erhållit en livstidspension — och Monsieur hade tillförsäkrat sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes forna rival madame Polastron var medelpunkten.

Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne, skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet, till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin forne älskare hålla tand för tunga.

Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till Montauban.

Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett: "Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde, fulla av beundran över detta taktfulla infall.

Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.

Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid åldrad man.

Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika ögonblick av hans dystra landsflyktsår.

Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle, som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval. Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar sig härefter Ludvig XVIII.

Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister ackrediterad vid sitt hov — och Bonaparte hotar Venedig — — —

I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av luggslitet svart tyg — han ser sjuk och nedslagen ut.

Och sedan — de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger — bröllopet mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!

Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!

I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är något annat och nytt — ett bevis på att han trots allt glömt mycket och lärt något — det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22 långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle Ludvig XVIII.

EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.

En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare, och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla — det var Louvet de Couvrai, författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger, som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren — han som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så litet besviken — i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder", yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt: vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall kallas under vapen!!" — — — "Må alla nationer tillsammans bilda en enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och folksuveräniteten — svära en ed för evig världsfred!"

Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.

Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller: det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr — under mer än hundra år det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen — om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.

Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787, den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de Faublas"] var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver 1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet, naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet, författaren till den vackra romanen Faublas — —".

Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna — det är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring. Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler. Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.

Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och som hade nyhetens behag.

Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska. Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och uppoffring — man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter t.ex. över Hernani — och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den varaktigaste!

Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike, utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn, som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet Lodoiska!

Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka detsamma en viss glans.

Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som bokhandlarbiträde — således varken den förste eller siste författare som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han kunde locka dem att köpa sina egna.

Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde, slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den första av dem — som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike — med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina medlemmar.

I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del; han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker, nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till revolutionens karaktär av kulturrörelse.

Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande med dessa två revolutionens ledare.

"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig (han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins, och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig, som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre. Han svarade mig kort: 'Nej. — Varför? — För många orsakers skull. — Vill ni säga mig dem? — Det finns tusen sådana. — Och ni medger ej att det är oundgängligt? — Kanske. — Skola vi vänta till dess kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. — Tiden är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han endast såg ännu löjligare ut".

Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal, som slutade med ett: "Marchons à Léopold" — därmed åsyftande en krigsförklaring mot Österrike!

Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av skönlitterära alster — så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden — ja till och med i densamma — han omtalar själv, att en av dem, "Den stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25 föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes det att jag försåg teatern med kanoner!!"

Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska partiets räkning redigerade affischtidningen La Sentinelle, vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en entusiastisk skildring av Louvet:

"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon, enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."

Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit girondisternas undergång, Robespierre.

En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen, och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.

Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning. Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då konservatismen grep starkt omkring sig.

Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv band honom med en alltuppslukande passion.

Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud, samlat i några artiklar i tidskriften La Révolution française, är det möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes liv och personlighet.

Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek eller trohet.

Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet, "kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri — han tituleras ibland "tryckerifaktor" — dock tyckes han snart nog ha lämnat denna bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under arbetstiden — och under dessa månader levde han nu fullständigt isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.

Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett. Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja — han skriver "chaumière" — där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.

När Marguerites mor dog — det var antagligen på sommaren 1789 — flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på landet någonstädes nära Paris.

Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15 juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången, som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."

Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem, jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte du blott icke bli lönad med otack!"

Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid, blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det. När Louvet började utgiva La Sentinelle och senare 1792 blev anställd i tidningen Journal des débats et des décrets, var det hon som tog i besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete. Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.

Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan. Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka. Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire, som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot, Petion, Salle och Guadet.

Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar, begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden. Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.

Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.

Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion, och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att sammanträffa med henne — han begav sig till Paris. Medan Robespierre alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken — han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om madame Rolands avrättning — lyckades han smyga sig in i Paris den 6 december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra, fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den 7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.

Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför Echallens.

Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix. De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda voro födda.

När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom", såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades, in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.

Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer, allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika, driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora, som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna Roland.

Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i Institutet — för dess litterära avdelning — kommo de samman också med den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända, taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse, som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant, som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn, eftersom han — man finner det av ett brev till honom från Constant i denna sak — mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle, vilket även snart erbjöds.

Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre; särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier, revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare — han predikade politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen — han kan betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.

Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.

Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre trafikerad del av Paris.

Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne. Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar, som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka, efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.

Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp, militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens lösenord var tystnad.

År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.

Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet dog på Chancy — till följd av en tillfällig olyckshändelse — den 9 februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade sålunda överlevat honom i trettio års tid!

Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:

Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er, ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc, jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda individ — den siste girondisten — — — Ack, Bosc, varför lämnade Ni oss?

Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans, skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag alltid längtat efter — — —. Efter så många stormar såg jag äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva — under en soligare himmel än denna — de vackraste ögonblicken i mitt liv — — Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll levande i den — — o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera trott att jag skulle levande falla i den! — — —

Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela månader. Ingenting har ett slut — — Ni kunde leva varken i Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida. Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.

Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker! Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar, hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende. Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" — ty de kallade henne verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning. Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en högsint själ och en stark vilja."

Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas' kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.