The Project Gutenberg eBook of Napoleons syskon, by Alma Söderhjelm

Förord.
Joseph Bonaparte.
Lucien Bonaparte.
Elisa Bacciochi.
Louis Bonaparte.
Pauline Borghese.
Caroline Murat.
Jérôme Bonaparte.

FÖRORD.

Skildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangera Napoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hans syskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hans egen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskon endast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i det napoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berört deras öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna disposition lämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem som konungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.

JOSEPH BONAPARTE.

År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte, med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne, Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin diktats!

I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna, och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild — det är hans lärare som talar — förekommande och tacksam, han var en god kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och mycket älskvärd.

Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet att han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting som blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans önskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon förändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört att skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom. Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom blivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan. Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått förmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit väckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde i eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han ej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa honom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit sig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från Josephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att opponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började de strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.

Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari 1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel, som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle Jérôme.

Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen. Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i grunden godmodiga och vänsälla natur.

Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande till benen — något som för övrigt även var fallet med den tredje brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla, kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar, var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.

Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på 1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.

När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare. Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till, och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns ståthållare.

I familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras mor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis första frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom och för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina resor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om denne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph, som vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till medlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände tillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för dem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter franskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag, i det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den elektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i Ajaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets angelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792 till fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket värde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en kommentar till den franska konstitutionen av 1791.

Men om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade han likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen för sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma som att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos den ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion och vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man överhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen, torde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt konstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.

Överhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile ämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet intresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som byråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han uppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom. Detta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma anseende på Corsika som förr.

Enigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden ej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena på intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av Frankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill Bonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag, som framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas deputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna främst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den första som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras högmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när Paoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar erövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett sätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära klubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika. Svaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus och bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793 familjen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de landstiga i Marseille.

Den 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: "Jag anlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja upprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom ljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans offer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt både mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha vi nu kommit hit."

Då familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all sin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De hade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla förmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken efter hans död hittats i reda pengar — under madrassen i hans säng. De saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten till den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte sig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid utgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön, och stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes mot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska förhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt alla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd summa i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn och åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för alla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i den aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid framåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa förmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i dagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla inflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet som vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och som om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även i sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000 livres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville på inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen genom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern, bl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön av 6,000 livres om året samt fri bostad.

Emellertid hade modern, Letitia Bonaparte bosatt sig i Marseille med sina yngre barn. Här gjorde familjen bekantskap med en förmögen köpmansfamilj vid namn Clary Denna familj hade relationer med den lägre adeln i trakten och blev på denna grund av konventets utskickade misstänkt för aristokratism. En av sönerna som var förföljd, sköt sig, en annan blev fängslad. Joseph lyckades genom sina förbindelser med revolutionsmännen utverka denne sons frigivande, och den tacksamhet som från släkten Clarys sida visades Bonaparterna gjorde att familjerna trädde i nära vänskapsförbindelser med varandra. I det claryska hemmet funnos tvenne döttrar; vad var naturligare än att befästa denna vänskap genom att låta sonens räddare gifta sig med en av döttrarna! Den yngre dottern, den förtjusande Désirée var emellertid vid denna tid endast 14 år gammal, och det blev sålunda den äldre, giftasvuxna Julie, om vars hand Joseph anhöll. Anbudet blev även efter någon tvekan antaget, och bröllopet stod med all den välmående landsortens pomp och ståt den 1 augusti 1794 i Cuges, en liten by där familjen Clary hade ett lantgods. Det har berättats att underrättelsen om Robespierres fall nått de nygifta på deras bröllopsdag — en bröllopsgåva som de utan tvivel till fullo uppskattade.

Det var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen ännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket mera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de politiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år, såg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde aldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra. Julie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för honom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok och bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var hon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende, och hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i all tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst — detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största hemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets värsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och hans unga maka huvudet.

I familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts skull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och snäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna Bonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott förhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary icke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte — det berättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om en eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée — sedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka — han erhållit svaret att "man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen". Genom sitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och stöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000 livres!

Efter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike med ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över alla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till robespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i fängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket dels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man visste att han ej var någon politiker eller partiman.

Under år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av krigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom Napoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några militära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt djärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph även med affärer — tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer och Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser mellan handelshus i Marseille och Genua.

Napoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava kuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till general var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua. Han skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya plats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk konsul i Italien — eller i nödfall i något annat land, Spanien eller Portugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta ändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under kampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att blinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den 1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över vilka han själv var förvånad.

Joseph Bonaparte anhåller hos er om en plats såsom konsul i någon av Italiens hamnar.

Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt. Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och dess politiska ställning.

Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän
åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.

Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga
hans meriter.

Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
franska republikens år 111.

Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han skulle komma tillbaka innan han sett tiden an — "en attendant", skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison particulière et vis chez toi".

Vänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de övriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade, fjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke kännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han visste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och allra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål. Så, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har gift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet med denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som omtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt och förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och hövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för Joseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager också gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om han intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april, sedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit ensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga rader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit utnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.

Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens. Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.

I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära, slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott. Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom, och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne Joséphine överlägset och taktlöst.

I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen. I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika, som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!

Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av 60,000 livres.

I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag. Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick förbrödrades och närmade sig varandra.

Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje, och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för republiken.

Syftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla befolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv. Skulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet? Napoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga, han var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet var blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och svågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro lika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att händelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp förut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon fruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter han gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som kapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll av, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem arbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom något slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att skada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans familjepolitik.

Joseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan den 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline. Det dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde sedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade privat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september. Påven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den 28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph anlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar och prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma kväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna föreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen person. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för påven.

Det liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska damerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt voro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål för uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms fina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och komponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga Bonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo Corsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände sig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags människor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde hela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något. Det var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade italienska såsom en infödd.

Vänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo emellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i Rom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med alla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras mål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och de trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och missnöjda element som funnos i Rom — här fanns redan ett parti som arbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda Rom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av skriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka sällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och man kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli förevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig väg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid namn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.

Emellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett sig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som anfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu av Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande republiken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet känt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett deputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna sig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna oväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen och Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot polispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att hava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska officerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och vid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.

Joseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej efter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt gjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till statssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha, likaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han med sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen från Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som han varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin familj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin fäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket hunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.

Det har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den misslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty bevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas hemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden med dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva upploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att stämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans initiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion han erhållit — sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll emellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller av direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs mission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter Josephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot Kyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja, så väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde proklameras från den capitolinska kullen.

Joseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där han slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog sitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull ej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen framstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och tog ej något initiativ.

I början levde Joseph och Julie tämligen indraget i Paris, de bodde i ett anspråkslöst hus och hade hos sig boende Julies syster Désirée. I detta hem funnos inga barn, först mycket senare — åren 1801 och 1802 — föddes deras två döttrar. Josephs uppträdande vann Napoleons gillande, och förhållandet mellan de båda bröderna var vid denna tid så gott, att när Napoleon begav sig på sin äventyrliga expedition till Egypten han visade Joseph det stora förtroendet att överlämna förvaltningen av sin egen, familjens och Joséphines förmögenhet i Josephs händer. När Napoleon rest, undergick Joseph en förändring. Han begynte använda den stora privatförmögenhet som han småningom skaffat sig till att leva såsom det anstod en furste eller minister. Han köpte för 66,000 livres ett hus i Paris, ett mycket vackert privathotell, uppbyggt med den största lyx av en operasångerska, och kort därpå för 258,000 livres ett av de största och förnämligaste lantgodsen utanför Paris, Mortefontaine, uppbyggt av en rik bankir, som blivit giljotinerad under revolutionen.

Det var för övrigt en orosfylld tid, detta år 1798-99 då Napoleon var borta från Paris. Stämningen i Frankrike var nervös och irriterad. Då kommunikationerna voro dåliga och underrättelserna om den bonaparteska expeditionen blevo allt mera sällsynta för varje månad som gick och under våren 1799 så gott som alldeles upphörde, vande man sig slutligen vid tanken på att Napoleon ej skulle återvända. Ofta utspredos rykten om hans död och berättelserna om de öden som denne nye Alexander gick till mötes på sitt tåg till österns sagoländer voro så fantastiska och varierande att ingen kunde förlita sig till dem. Och allt som tiden led började man småningom försiktigt förbereda sitt avståndstagande från denne Bonaparte som man redan under ett par år hade blivit van att räkna med då det gällde republikens ära och ställning i Europa. Så småningom började man allmänt politisera och intrigera såsom om Napoleon icke alls funnits till. Joséphine roade sig bäst hon kunde, hon hade förälskat sig i en ung man vid namn Hippolyte Charles och visade sig så ogenerat och ihärdigt i hans sällskap att ingen kunde misstaga sig om arten av förhållandet dem emellan. Dessutom stod hon väl med den trio i direktoriet som tänkte och handlade gemensamt: Barras, Rewbell och Gohier; instinktivt sträckte hon en hand mot dessa ledande män för att ha ett säkert stöd till hands, ifall det skulle inträffa som i grunden alla väntade och många hoppades på. Envar hade nu som alltid sin äregirighet och sina planer, och många trådar spunnos ännu så länge i mörkret. Det är på sätt och vis ett långt ögonblick av spänning och berusning, denna väntetid, alla fråga sig vad som skall komma sedan, varje klick har sina förhoppningar. Men nu är tidsandan bliven an annan; det är ej mera fråga om att fortsätta kampen för det som varit kärnan i revolutionens idéer, tvärtom ser man lysa fram ur så gott som varje partis program diktaturens tanke, militarismens ideal, förhoppningen att en enda man skall i sin hand taga alla trådar och med kraft återställa lugn och ordning i riket. Ingen medger kanske ännu öppet att så är fallet, men i den riktningen sträva alla medvetet eller omedvetet. Barras arbetar för Bourbonerna, Sieyès för Moreau. Vilken ställning intaga nu Napoleons bröder till denna tids strömningar? Det är svårt att säga. Men man misstar sig helt säkert icke om man tänker sig att även de buro på ärelystna planer. Joseph utgav under Napoleons frånvaro en roman med titeln "Moïna eller bondflickan från Saint-Denis", i sig själv en fadd, tråkig och obetydande berättelse, vilken emellertid var betydelsefull därigenom att nästan på varje sida i denna bok det civila idealet ställdes framom det militära, och ämbetsmannens värv prisades såsom den upphöjda motsatsen till den råa krigarens. Vid denna tid då Napoleon just personifierade soldatandan kunde det ej vara utan betydelse att Joseph, som själv var ämbetsman, högt och offentligt prisade de fredliga medborgardygderna. Ett annat tecken på att Joseph ämnade skilja sin sak från broderns kan man finna däri, att han vid denna tid gifte bort sin svägerska Désirée Clary med den franske generalen Bernadotte. Detta är visserligen endast en händelse, men man kan finna tanken där bakom i fall man minnes att Bernadotte både inom den italienska armén och under beskickningen till Wien samt vid olika tillfällen hade uppträtt såsom Napoleons motståndare. Och ännu mera om man vet, att Bernadotte näst Bonaparte var den man som starkast drog samtidens blickar till sig, en framstående general och en god och skicklig organisatör. Bernadotte blev ännu mera synlig när han, vilket också inträffade under denna tid, blev utnämnd till krigsminister. Dessutom var Josephs ställning för tillfället rätt prekär, så tillvida att han ej innehade någon post, där han kunde synas och lysa. I mars 1799 vid nyvalen till den lagstiftande kåren föll han igenom, och då han numera var varken minister eller deputerad, fann han det antagligen vara hög tid att söka något nytt. Han hade redan vant sig vid att spela en roll, han var rik, både på ägodelar och inflytande, hade varit ambassadör och lagstiftare. Vad var naturligare än att han strävade ett steg högre, att också för honom hägrade målet att bli den förste. Han var den äldste i familjen och i sitt eget tycke självskriven att fortsätta Napoleons verk, ifall denne ej kom tillbaka. Joseph uppträdde vid denna tid liksom de övriga syskonen furstligt, han samlade i sin salong allt vad Paris i dessa dagar hade förnämt och märkvärdigt, och ministrarna voro hans nära umgängesvänner.

Redan då ryktet om segern vid Abukir når Paris i mars 1799 bli alla häpna och förvirrade. Sedan gå sju månader och man hör ingenting från kampen därborta. Men den 13 oktober sprides nyheten att Bonaparte landstigit vid Fréjus i södra Frankrike och är på väg till Paris. Hur än alla andra politiska spekulanter betraktade denna händelse, om de läto sig dragas med av sin entusiasm eller ställde sig avvaktande — för Bonaparterna fanns det endast ett parti att taga: att hälsa honom som segraren, återvunnen till dem som behövde honom, Frankrike och — familjen. Så snart Joseph fick höra att Napoleon landat, reste han till Rivieran för att taga emot honom. Och under den månad som följde på Napoleons återkomst var han liksom Lucien ivrigt sysselsatt med att förbereda Napoleons statskupp, och de voro båda till stor nytta genom sina relationer till medlemmarna i både de femhundras och de gamlas råd.

Josephs deltagande i statskuppen medförde för honom en mångfald goda håvor. Den första var utnämningen till medlem i Conseil d'État. Dessutom ombetroddes han med en mängd diplomatiska värv. År 1800 tog han del i fredsunderhandlingarna mellan Frankrike och Förenta staterna, och kort därpå presiderade han vid de konferenser som medförde freden i Lunéville, 9 februari 1801, samt vid dem som utmynnade i Konkordatets införande 15 juli 1801. Han signerade också freden i Amiens mellan England och Frankrike 25 mars 1802. Napoleon önskade utnämna honom till president i den Cisalpinska republiken trots det vicepresidenten därstädes Melzi d'Éril tydligt nog ej ville veta av honom. Josephs ärelystnad hade emellertid väckts och han vägrade att resa till Italien, då han på inga villkor vid denna tid ville vara borta från Paris. Han köpte i stället ett av de vackraste privathotellen i Paris, Hôtel Marbeuf, och flyttade in där. Detta palats hade förut tillhört general Marbeuf, som under lång tid var guvernör på Corsika och som — om med rätta eller — ej säges ha varit Letitia Ramolinos älskare. Vad som är säkert är emellertid att han var Charles Bonapartes välgörare, och allt vad denne ernådde för att betrygga sin ekonomi, för att få sina barn uppfostrade på statens bekostnad och för att få sitt gamla adelskap erkänt, hade han haft den franske guvernören att tacka för. Och nu drog Joseph in i detta féslott, som Charles Bonaparte berättat om för sina barn och som deras fantasi sysslat med såsom höjden av allt förnämt och lysande, en värld, oändligt mycket bättre och skönare än deras egen. Joseph samlade kring sig i Hôtel Marbeuf liksom på Mortefontaine ett litet hov av aristokrater och hög militär, av ministrar och lagstiftare, av sköna damer, skalder, författare och konstnärer — Napoleon förargade sig dock ständigt över att Joseph aldrig kunde välja sitt umgänge såsom han själv gjorde utan tog emot hos sig en mängd frånskilda fruar, liberala och protestantiska element, litteratörer av alla slag. När Joseph vägrade att mottaga de befattningar som Napoleon erbjöd honom och såsom orsak angav att han förde en idealisk tillvaro och trivdes med sin värld sådan han inrättat den, var han utan tvivel uppriktig. Men när han därjämte framhöll, att han ej var det ringaste ärelysten och ej eftersträvade någon hög post, så var detta säkerligen ett svepskäl. Tvärtom torde hans envisa vägran att avlägsna sig från Paris varit dikterad av hans intensiva strävan att erhålla en företrädesrättighet vilken ingen annan kunde göra anspråk på, nämligen att bli Napoleons efterträdare eller åtminstone hans ställföreträdare när Napoleon var borta. Napoleon ville ej alls höra talas om att skaffa sig en sådan förmån framför sina kolleger, och ännu mindre önskade han att Joseph skulle utnämnas till denna viktiga post. En samtida berättar i sina memoarer, att det ofta i denna sak kom till häftiga scener mellan de båda äldsta bröderna, och att det under ett sådant samtal engång gått så våldsamt till att Joseph kastade på Napoleon en bläckflaska som han höll i handen.

För Napoleon kändes det besvärligt att ha Joseph i Paris, så mycket mera som denne samlade hos sig oppositionella element, madame Staël, Benjamin Constant, Bernadotte och andra. När livstidskonsulatet, för vilket både Lucien och Joseph mycket ivrigt agiterade, skulle inrättas, bearbetade Joseph Napoleon för att få intagen i den nya konstitutionen en klausul om att Napoleon borde få utnämna sin efterträdare. Men när den tiden kom då Napoleon erhöll rätt att välja sin efterträdare, vägrade han att låta Joseph komma i åtnjutande av denna förmån. På inga villkor ville han såsom designerad efterträdare hava en person som i vilket ögonblick som helst kunde uppträda såsom tronpretendent och samla ett parti omkring sig. Han hade nu ett skäl att anföra för sin vägran, vilket t. o. m. Joseph måste acceptera. I familjen hade äntligen fötts en gosse, den lille Napoleon-Charles, son till hans bror Louis och Hortense Beauharnais, och Napoleon hade strax utnämnt honom till arvinge. Joseph hade sålunda förlorat alla förhoppningar om att nå det mål han föresatt sig. Kort därpå blev Julie visserligen för första gången havande, men när det otåligt väntade barnet kom till världen var det en flicka, och Josephs planer på något slags tronföljarskap voro denna gång tillintetgjorda.

I gengäld för dessa grusade förhoppningar överhopade Napoleon Joseph med höga poster och ämbeten. Ar 1802 blev han senator, medlem av hederslegionens statsråd, av Institutet och av allehanda framstående och lärda sällskap. Dessutom erhöll han en ståtlig lön och några hundratusen i handräckning för varje gång han visade sig missbelåten. Men det var icke platser och ämbeten Joseph eftersträvade, det enda han önskade var att bli broderns efterträdare, och han visade sitt missnöje bl.a. genom att vägra att emottaga senatskanslersämbetet, som Napoleon hade erbjudit honom, och genom att hetsa upp Louis som för Napoleon förklarade att han ansåg sig förbigången därigenom att hans son och icke han själv blivit utnämnd till efterträdare. När arvsföljden sedermera år 1804 definitivt ordnades blev Joseph visserligen förklarad för eventuell tronföljare, men först efter Napoleons egna barn och de syskonbarn som han ville adoptera. Därmed var det slut med Josephs förhoppningar; han erhöll ej ens den förmån som han så ivrigt eftersträvat, nämligen att bli utnämnd till Napoleons ställföreträdare då denne var borta.

Napoleon hade emellertid ansett lugnast att avlägsna Joseph från Paris. Och för detta ändamål styrde han ånyo ut Joseph i uniform, i det han år 1804 förskaffade honom en utnämning till befälhavare för ett regemente som var förlagt i Boulogne. Liksom när Joseph skulle bli krigskommissarie vid italienska armén, uppfann Napoleon åter nya militära meriter för honom, bland dem särskilt en som var mer kuriös än de andra: Joseph skulle hava varit med vid Toulons belägring och blivit lätt sårad vid detta tillfälle! Napoleon fick emellertid ingen heder av den nye regementschefen, Joseph vistades för det mesta i Paris, där han levde furstligt såsom det anstod en fransk prins av blodet, en grand-électeur och förmögen man — Joseph lyfte nämligen utom andra inkomster och tillfälliga gåvor 330,000 livres om året såsom grand-électeur, och han stod med en miljon på statens civillista i sin egenskap av fransk prins. När han på Napoleons upprepade förbittrade befallningar begav sig till sitt regemente, passade han på att på vägen göra små utflykter till Brüssel, Liège, Coblenz och Strassburg. Överallt både vid regementet och på sina resor uppträdde han med stor ståt, ställde till trupprevyer, kritiserade, berömde och delade ut penningar till soldaterna, i sitt läger uppträdde han ej som en hög militär i tjänstgöring utan ständigt som den franske prinsen, och han hade ej ens tillräckligt intresse att sätta sig in i militärlivets elementäraste grunder. Napoleon skrev till Berthier den 20 maj och bad denne underrätta Soult att han var mycket missnöjd med prins Joseph emedan denne vid trupprevyer bott annanstädes än i sitt eget läger, hade uppträtt såsom prins och ej såsom befälhavare. "Prinsen kan visserligen, heter det i detta brev, ordna en revy såsom han själv behagar, men om det dagen före en revy ges en middag, så bör den ges för befälhavaren och ej för prinsen, ty den hör ihop med tjänsten. Vid en revy är prinsen intet annat än överste. Han kan ej lämna Boulogne utan tillstånd av sin chef. Ni skall skriva till Joseph att jag fått reda på att han lämnat Boulogne strax efter att ha anlänt dit och att jag är missnöjd däröver, ty den militära disciplinen är orubblig; den som befaller betyder allt. Min önskan är att han genast beger sig tillbaka till sitt läger och försöker fylla sina åligganden. Låt honom veta att han misstar sig mycket om han tror, att han redan kommit så långt att han kan kommendera en armé."

Joseph lät intet rubba sin tillvaros lugn, Napoleons vredesyttringar tycktes föga ha berört honom. När engång under hans resa till Paris den kejserlige brodern vid ett besök på Mortefontaine förebrådde honom den vanvettiga idén att omge sig med furstlig prakt när han befann sig i sitt läger, svarade han helt lugnt att han fann det löjligt att uppträda på annat sätt då han var fransk prins och hade en bror som var kejsare. Detta svar behagade Napoleon och vänskapen återknöts. Den bröts visserligen ånyo för en tid, då Joseph tillrådde Napoleon att ej låta kröna Joséphine — detta främst på grund av att Julie liksom också Napoleons systrar ansågo det kränkande för deras värdighet att bära Joséphines släp under ceremonien — men försoning kom snart åter till stånd. I grund och botten voro dessa tvister av ringa betydelse, ty Joseph var Napoleon mycket tillgiven och Napoleon å sin sida hyste dock alltid för Joseph en viss respekt och en känsla av solidaritet som ej kom de andra bröderna till del. Napoleon invigde också Joseph i sina planer och förhoppningar, och när han på hösten 1805 reste tillbaka till krigsskådeplatsen, överlämnade han en del av regentskapet åt Joseph, den del som innefattade skyldigheten att representera, statsaffärerna anförtroddes åt andra. Joseph var emellertid själv tillfreds med att få spela rollen av kejsarens ställföreträdare och begagnade sin ställning till att uppträda med mycken yttre ståt samt giva lysande fester. Men liksom alltid var han icke så nogräknad med vilka personer han mottog vid sitt hov, och hans intima vänskap med preussiska ministern Luccesini väckte uppmärksamhet, emedan man visste att Fredrik Wilhelm just vid denna tid stod i underhandling med Österrike för att få till stånd en ny koalition mot Frankrike.

Då Napoleon invigde Joseph i sina närmaste framtidsplaner hade han sagt honom att han beslutit förjaga huset Bourbon från Neapel och själv bemäktiga sig detta konungarike. Dessutom hade han givit Joseph ett halvt löfte att bliva Ferdinand IV:s efterträdare på Neapels tron.

När därför kort efter segern vid Austerlitz underrättelsen kom att en engelsk-rysk här hade landstigit i Neapel, insåg Joseph genast att denna nyhet var av största vikt för honom själv. Den 31 december 1805, på årets sista dag blev också Joseph utnämnd till högste befälhavare över trupperna i Syditalien med befallning att bege sig dit två dygn efter att ha mottagit utnämningen. Joseph tvekade ej, ty han förstod det egentliga syftet med resan, och denna gång hade Napoleon lovat att ej inskränka hans arvsrättigheter i Frankrike, även om han blev konung över Neapel.

Joseph lämnade sina barn och sin hustru i Paris och skyndade till sin nya post. Här var det väsentligaste motståndet redan brutet. Drottningen hade flytt till Sicilien med sin svit, engelsmännen dragit sig tillbaka till Castellamare, ryssarna till Corfú, och endast några orter i Apulien, särskilt städerna Civitella och Gaëta, gjorde ännu motstånd. Svårigheterna voro sålunda åtminstone till synes undanröjda, Napoleon hade i en handvändning skaffat sin broder en tron och Joseph kunde vid ankomsten uppläsa Napoleons proklamation till den tredje italienska stat som han hade underkuvat: "Min bror går i spetsen för eder, han känner mina planer, jag har till honom överlåtit min makt här, han åtnjuter mitt fulla förtroende, given I honom också edert."

Den 15 februari 1806 gjorde Joseph sitt intåg i Neapel. Han blev hälsad och hyllad med entusiasm, i synnerhet sedan han i en ny proklamation, denna gång av egen hand, försäkrat invånarne att intet skulle rubbas i stadens styrelse, ämbetsmännen behålla sina platser, inga krigsskatter upptagas och all offentlig och privat egendom skyddas. Han visade också sina goda avsikter genom att sammansätta sin första ministär huvudsakligen av italienare och endast två fransmän samt genom att medels stränga krigslagar skydda befolkningen mot truppernas övervåld, rofferi eller olagliga rekvisitioner. Joseph visade sålunda från första stund mycken hänsyn för italienarnas känslor, och intet i hans uppträdande tydde på att han var ett verktyg åt sin broder, han som i sin stora krigskvarn malde sönder nationer och folk. Tvärtom framträdde han inför neapolitanarna som en regent, av sitt folk ombetrodd med hedersuppdraget att vara deras konung. I stället för att vara överbefälhavare över de franska trupperna i Syditalien, blev han en civil styresman, helt upptagen av att ordna förvaltningen, sammansätta ämbetsmannakåren och upprätta ett hov med all den prakt och noggranna etikett som därtill hörde. Italienarna, som väntat sig franskt förtryck, voro eld och lågor av tacksamhet och hängivenhet, och när Joseph företog sin eriksgata, redan innan han blivit utsedd till konung, erfor han för första gången i sitt liv vad popularitet ville säga, han hyllades överallt med jubel. Den entusiasm som strömmade honom till mötes kallade fram Josephs älskvärdaste sidor, och hans fåfänga — om intet annat — drev honom att söka förvärva folkets kärlek och beundran. Det var den 13 april 1806 under sin resa till Calabrien, på vägen till Reggio, som han erhöll utnämningen till konung av Neapel. När han gjorde sitt intåg i Reggio emottogs han därför med särskild högtidlighet, han hälsades med kanonsalut och klockringning, och invånarna föllo till marken och kysste hans fötter.

Joseph tog emot all denna hyllning med lugn och älskvärdhet, såsom något självfallet. Men i hans fantasi antog den oformligt stora proportioner, och med övertygelsen om att strax ha kunnat göra sig sällsynt populär och älskad återvände han till Neapel. Napoleon varnade honom upprepade gånger för att alltför mycket förlita sig på de vankelmodiga neapolitanarna, och i de många instruktioner han gav Joseph var omkvädet alltid detsamma: stränghet och åter stränghet. Joseph borde vara på sin vakt, förlita sig endast på fransmän och sörja för att den franska hären hade vad den behövde, låta skjuta spioner, massornas motsträviga ledare och så många som möjligt av lazzaronernas rövarband. Dessutom borde han vidtaga utomordentliga åtgärder: konfiskera emigranternas egendom, besätta fästningarna, placera kanoner utanför palatset, upprätta ett starkt garde samt definitivt förjaga engelsmän och ryssar. Men Joseph fogade sig icke i dessa kategoriska föreskrifter, han ville på inga villkor lyda sådana order, som ögonblickligen skulle göra honom impopulär — han var väl ingen barbar heller, och våldsåtgärder hade han alltid avskytt! Vad var för övrigt att frukta, fienden var förjagad, och undersåtarna älskade och vördade sin konung!

Joseph följde sin föresats och skötte sin regering efter eget huvud, oberoende av vad Napoleon föreskrivit, detta dock ingalunda för att göra sin kejserlige broder emot, utan helt enkelt därför, att han ansåg att en fransk militärdiktatur efter Napoleons recept aldrig skulle kunna vara lycklig varken för honom själv eller det land, vars krona plötsligt satts på hans huvud. Att i ett italienskt land stödja sig på italienarna var för honom det enda naturliga. Hans uppfattning var — liksom även de övriga syskonens — en helt annan än Napoleons, de ville styra såsom nationella regenter, Napoleon åter trodde, att riken, som blivit erövrade med våld, nödvändigtvis måste styras med våld, om de skulle kunna bibehållas.

Hela tragiken i Napoleons regeringssystem, man kunde säga hans familjesystem, ligger just i denna motsats i uppfattningen om sättet för styrandet av de riken, Napoleon bortgav. Efter att ha erövrat nya länder trodde Napoleon sig bäst kunna befästa sin makt över dessa genom att till styresmän över dem tillsätta sina egna syskon och därmed av sitt europeiska världsvälde göra ett familjevälde efter det mönster i mått som ständigt följts i denna urgamla corsikanska condottierfamilj, endast med den förändring, att i detta fall den äldste fått avstå sin förstfödslorätt till den främste. Han hoppades, att denna koncentrering av den europeiska världsregeringen i hans egen familjs händer skulle kunna bli en pålitlig maktförstärkning för hans välde, och han trodde sig kunna räkna på att familjesolidariteten hos alla vore lika vaken som hos honom själv, och att man med lika glädje skulle sluta ring kring Europas länder som förut engång kring det gamla hemmet på Corsika. Men så skedde icke. Dessa syskon, som han överhopat med ämbeten och furstendömen, ordnar och kronor, varken ville eller kunde anpassa sig i familjesystemet, de ville ej vara sin väldige broders vasaller, de kände sig jämnbördiga med honom och blevo därigenom icke ett stöd för hans makt utan medverkade tvärtom till att undergräva hans välde. Detta från Napoleons sida sett. Men är det säkert, att dessa förhållanden ej kunna ses med andra ögon? Napoleons syskon voro alla till karaktären humana. Medvetet eller icke voro de produkter av revolutionen, också hos dem hade insmugit sig något av revolutionens liberalism. De ville ingalunda härska med våld — tvärtom funno de det både angenämare och för sig fördelaktigare att, oberoende av både Napoleon och det franska väldet, såsom goda regenter styra sina nya folk, vara nationella konungar. Man frågar sig om det under några förhållanden hade kunnat lyckas för dem att bli populära och behålla sina länder. Det är utan tvivel ganska osäkert. Ty voro de ock män med goda avsikter och moderna ideal, de fruktansvärt koncentrerade resurser av genialitet, vilja och äregirighet, som lyft deras broder, örnen, rovfågeln, ägde ingen av dem. Och det som ej ens Napoleon i längden kunde bekämpa, de legitima traditionernas kompakta motstånd mot uppkomlingsväldet, gjorde att deras troner alla vilade på lerfötter. Dessutom förelåg en allvarlig konflikt gömd i det förhållandet, att Bonaparterna envar i sitt land genom sin nationella politik själva uppeggade sina undersåtar mot de franska truppförläggningarna och sålunda trädde i opposition mot Napoleon.

Medan Joseph var upptagen av att författa och utsända humanitära proklamationer, att inrätta rangordning vid sitt hov och att förläna detsamma en glans och storhet som icke skulle ge Napoleons mycket efter, erhöll han underrättelse om att engelsmännen landat på Capri, samt att hela den sydliga delen av riket stod i uppror, som hastigt utbredde sig. Joseph visade sig icke vara situationen vuxen, men till hans lycka hade Napoleon omgivit honom med män, som med sin herres raskhet och efter hans metoder i en handvändning organiserade försvaret och avvärjde faran. Det var generaler, diplomater och ämbetsmän, fostrade i Napoleons skola, som denna gång fingo stöda den nationelle konung Josephs vacklande tron. Masséna gick med franska trupper mot de upproriske, och de franska ministrarna införde fransk förvaltning och upptogo utomordentliga skatter. Engelsmännen förjagades, underhandlingar begynte, och snart var fred sluten, resulterande i att fransmännen icke allenast behöllo Neapel utan även förvärvade Sicilien. Av dessa tillsammans bildades ett rike under det gamla namnet de Bägge Sicilierna. Liksom vid Josephs äventyrliga och misslyckade ambassad i Rom, så var det även nu i Neapel det napoleonska svärdet, som räddade honom från komplett fiasko.

Det är svårt att säga huru Josephs regering skulle gestaltat sig i hans neapolitanska konungarike, och vilket Bägge Siciliernas öde skulle blivit under hans regering, om han länge burit Neapels krona. Nu lät han i stället trycka på sitt huvud en annan, som passade honom ännu sämre och som dessutom gjorde honom löjlig. Med Italien hade dock Bonaparterna något slags samband, de kände sig hemmastadda på denna jord, som deras fäder engång trampat, de talade språket, och folkkaraktären var i mycket lik den corsikanska. Men Spanien var dem fullkomligt främmande, och av alla de äventyr, i vilka Napoleon störtade sina syskon, blev därför det spanska äventyret det djärvaste — och det mest ödesdigra!

Spanjorerna voro ej som italienarna vana vid främlingsvälde. Under sju århundraden hade det spanska folket ordnat sina angelägenheter utan inblandning. Var man än missnöjd med den bourbonske Karl IV och hans minister Godoy, så var tanken på ett främlingsvälde spanjorerna i tusenfaldigt mått motbjudande. Därtill kom ännu en sak, som vägde tungt i vågskålen. Det av katolicism, bigotteri och rojalism genomsyrade spanska folket hatade franska revolutionen och allt som därtill hörde. Huru skulle det väl utan den största förbittring, avsky och fruktan kunna se, hurusom en den nya tidens man blev utropad till konung i det gamla förnäma landet! Också skydde man ej att visa sina känslor. När Joseph, efter att den 7 juni 1808 hava blivit proklamerad till konung av Spanien, begav sig till sitt nya rike, möttes han överallt av en isande köld. Där han färdades fram, drogo spanjorerna sig undan och gömde sig bak stängda dörrar och fönsterluckor för att ej vara tvungna att hälsa eller hylla den corsikanske uppkomlingens broder, och intet vänligt leende mötte Joseph vid hans intåg genom landet, vilket överhuvudtaget möjliggjordes endast genom den franska här, som åtföljde honom.

Under skydd av Bessières trupper anlände Joseph till Madrid den 20 juli 1808, men redan omedelbart därpå nådde honom ryktet om att ett uppror utbrutit i landet. Detta antog för varje dag allt större proportioner och utvecklades under årens lopp till en nationell resning, som i vidd och omfång, i djup och intensitet knappast haft sin like i historien. Efter att ha regerat i elva dagar var Joseph tvungen att uppgiva ställningen och hals över huvud fly från Madrid. Nu först förstod han det hopplösa i sin belägenhet och lät Napoleon veta att han ej vidare kunde uthärda den farliga situationen utan önskade lämna sitt nya rike och återvända till Paris. Napoleon svarade med att sända honom till hjälp en truppstyrka om 200,000 man. I början av januari 1809 lyckades man — mycket mot hans egen vilja — återinstallera Joseph i Madrid. Men här härskade den fullständigaste terrorism: Napoleons generaler styrde och ställde som de ville utan att taga några order från suveränen, landet förhärjades av de franska soldaterna, och officerarna gjorde sig skyldiga till utskrivningar och utpressningar, i synnerhet i de nordliga provinserna.

Det är ej att undra på att Joseph fortfor att tigga Napoleon om tillstånd att från sitt huvud få lyfta den besvärliga främmande kronan. Hans ställning var till ytterlighet prekär, förbisedd som han var av de franska generalerna och hatad av spanjorerna. När det i början av 1810 såg lugnare ut i landet, gjorde han ett försök att här införa en nationell regering, han förbjöd de franska soldaterna att fara våldsamt fram och klagade över deras grymhet för Napoleon — särskilt var det Soult och hans trupper som gjorde sig skyldiga till en hänsynslöshet utan like. För att vinna det spanska folket på sin sida vidtog han åtgärder, vilka voro ägnade att visa spanjorerna, att han skilde sin sak helt från de napoleonska truppernas och sålunda även från Napoleons, ja, ställde sig i opposition mot dessa. Han utgav den ena humanitära förordningen efter den andra, upphävde inkvisitionen, proklamerade alla samhällsindividers jämlikhet och utnämnde särskilda kommissioner, vilka skulle utarbeta förslag till en ny konstitution på folkfrihetens basis. Han förde dessutom ett lysande hov, lät anordna stora hovbaler och festligheter och bytte om mätresser, allt såsom det anstod en äkta spansk monark. Det var som om han med festernas larm velat överrösta krigsbullret omkring och inom sitt rikes murar.

Av vittnesbörd, som finnas från de kritiska åren 1814 och 1815 framgår med tydlighet, att Joseph ej var så alldeles impopulär hos sin närmaste omgivning i Spanien, vilken utan tvivel i honom såg den välvillige mannen och förstod den motsats, som förhållandena skapat mellan det napoleonska härskardömet och dess representant i Spanien. Men folket i sin helhet identifierade honom med detta förtryckarvälde, och av den sådd Joseph med välmenande hand utströdde i den karga spanska jorden skördade han blott hat.

När Marie-Louise den 20 mars 1811 nedkom med en son, samlades till firande av den betydelsefulla familje — för att att ej säga världshändelsen alla Bonaparter kring konungens av Rom dopfunt, utan tvivel med mycket olika känslor. Joseph skyndade dit med den förtröstansfulla baktanken att aldrig mer behöva återvända till det fruktansvärda Spanien. Men det gick ej som han önskade. Han återvände överhopad av guld men följd av Napoleons förfärliga vredesåskor, och den enda förmån han erhöll var att han i mars 1812 blev utnämnd till chef för alla franska trupper i Spanien, något som han länge eftersträvat. Denna utnämning förblev utan betydelse, Napoleons generaler utfärdade sina order med förbigående av högste befälhavaren och skrattade åt Josephs försök att göra sig åtlydd; de visste ändå vems ärenden de gingo. Joseph möttes sålunda vid sin återkomst av samma svårigheter som förut. Den franska hären i Spanien hade emellertid betydligt decimerats genom att de bästa trupperna blivit dragna bort för att gå mot Ryssland. Så kom den engelska invasionen, och nu gick det allt snabbare utför mot slutkatastrofen. Den 12 juli levererade Marmont batalj mot Wellington och blev slagen, nederlaget öppnade vägen till Madrid, och Joseph flydde åter — denna gång till Valencia — och var tvungen förödmjuka sig ända därhän, att han ställde sig under de hatade generalernas skydd. I slutet av år 1812 kunde han visserligen återvända till huvudstaden, men när Napoleon i början av följande år ånyo minskade truppstyrkorna här för att täcka luckorna efter den fruktansvärda åderlåtningen i Ryssland, gav troligen denne själv redan spelet om Spanien förlorat — den samtidigt givna ordern om att alla trupper skulle koncentreras och draga sig mot Pyreneerna röjer utan tvivel en sådan tanke. För dem som voro i hans stad och ställe i Spanien var det emellertid en krävande uppgift att ordna en god reträtt. Villervallan bland fransmännen blev större för varje dag, Joseph anklagade Soult för att genom sitt våldsamma uppträdande ha varit orsaken till spanjorernas hat mot honom, och han lyckades också få denne återkallad. Soult å sin sida ingick till Napoleon med klagomål över att Joseph förrått fransmännens sak. Avgörandet skedde vid Vittoria, där fransmännen ledo ett blodigt nederlag. Joseph förstod till slut att allt var förlorat, och lämnande både fransmän och spanjorer i sticket, flydde han, utan att ens ha kunnat rädda sin personliga egendom, så gott som alldeles ensam till Paris.

Under prövningsåren i Spanien träda Josephs mindre sympatiska sidor skarpt i förgrunden, särskilt hans brist på självkännedom och självkritik, hans fåfänga och obeslutsamhet. I sin ställning som krönt kungligt spanskt majestät överglänste Joseph betydligt alla sina syskon, ja, även Napoleon med sin nästan vidskepliga respekt för gamla troner och helgade värdigheter bemötte honom med vida mer konsideration än då han bar Neapels krona. Joseph insåg dessvärre ej att hans prekära belägenhet gjorde hela det lysande spanska majestätet till en ganska slät person. Han uppträdde med stor arrogans, lät kalla sig Don Joseph, med Guds nåde konung av Castilien, Aragonien, Bägge Sicilierna, Jerusalem, Navarra, Granada, Toledo etc. etc. Algeciras, Gibraltar, Canariska öarna, Öst- och Västindien, ärkehertig av Österrike, hertig av Bourgogne, Brabant, Milano, greve av Habsburg, Tyrolen, Barcelona, herre av Biscaya och Malina, och sökte även omgiva sig med all den glans, som denna oändligt förnäma titulatur fordrade av sin bärare. Därest Joseph verkligen under sin korta regeringstid besökt kungagravarna i Escurial, borde han från de skumma gravgemaken tyckt sig höra de dödligt förolämpade skuggorna ropa emot honom: främling, usurpator! Gentemot Napoleon själv återtog han något av den gamla beskyddande äldstebrorstonen. Men han trodde sig ej blott vara en stor konung, han inbillade sig även vara en framstående militär, och noga räknat var han rätt oskyldig till detta misstag: hade inte brodern om och om igen smyckat honom med fältherretalanger! Nu när Joseph verkligen var i behov av sådana trodde han sig också äga dem med hans självöverskattning var det kanske naturligt. Napoleon var emellertid rädd för att Joseph verkligen skulle på allvar göra bruk av sitt nya överkommando. När han till Josephs stora förtrytelse från Spanien återkallade den enda franska general, som var Josephs man, Jourdan, säges han ha fällt yttrandet, att det ej var värt att dessa tvenne män voro tillsammans "Jourdan inbillar Joseph att han är ett militäriskt geni, och Joseph inbillar Jourdan att han är en homme d'esprit". Om Joseph verkligen uppsåtligen strävat att lösa det spanska problemet på nationell grund liksom i Neapel, så hade han i varje fall från början varit dömd att misslyckas. Han hade att kämpa både mot Napoleons generaler och sitt upproriska, främlingshatande folk, vilket ej ens ville inse, att han sökte sitt stöd i detsamma. Joseph var ej mannen för dylika uppgifter. För att kuva det upproriska Spanien hade behövts en militär, för att regera det en fast och säker och överlägsen personlighet — Napoleon själv! Joseph var varken fransman eller infödd, och gentemot ett folk i uppror kom han ej långt med sin slappt goda vilja, med sina sällskapstalanger eller sina 1789-års idéer.

Första tiden efter Josephs återkomst till Paris var hans kejserlige broder förbittrad och anklagade honom för att genom sitt lättsinne ha varit anledningen till att han gått miste om Spanien, men i det nödläge vari Napoleon befann sig dröjde det ej länge innan han kallade exkonungen tillbaka från Mortefontaine, dit han förvisat honom. Napoleon kände sig ensam, han behövde en vän, och vad var naturligare än att han sökte stöd och vänskap, där han var van att sedan barnaåren finna detta. För Napoleon var blodet tjockare än vattnet, och grymt nog mera för honom än för hans syskon.

Joseph insattes nu i sina förra värdigheter, han kallades fransk prins med alla de förmåner denna titel förde med sig, men om hans kungliga värdighet var ej mera tal. I stället ernådde han nya fördelar. När Napoleon år 1814 begav sig till krigsskådeplatsen, utnämnde han Joseph till högsta befälhavare över trupperna i Paris och ställde honom vid regentinnan Marie-Louises sida för att bistå henne med råd och hjälp.

Så fick då Joseph för första gången det av honom engång så varmt eftersträvade uppdraget att vara Napoleons ställföreträdare. Mindre än någonsin var han vuxen den ansvarsfulla uppgiften. Ty det var nu kejsardömets och Napoleons ödestimma slog. Här fick Joseph ett tillfälle att ohjälpligt demaskera sin oförmåga. I stället för att koncentrera trupper och göra allt vad göras kunde för att möta de allierade, som tågade mot Paris, tänkte han endast på huru familjens olika medlemmar skulle kunna rädda sig. Efter tät korrespondens med Napoleon utsåg han Blois till reträttplats, och den 29 mars sände han dit Marie-Louise och konungen av Rom, och här samlades småningom de olika medlemmarna av familjen. Den 30 mars gav han, efter överläggning med Jérôme, generalerna Marmont och Mortier order om kapitulation, och strax därefter begav han sig själv till Blois. Nu överge alla i rasande fart det sjunkande skeppet. Brev på brev skriver Napoleon för att hålla sina syskon åtskilda på lämpligt avstånd: "säg Louis att han reser till södern, klimatet där har ju alltid gjort honom gott, säg Julie att hon beger sig till de sina i Marseille" o.s.v. Men ingen lystrar mera till hans befallningar, envar tänker blott på sig själv och sina intressen, Joséphine och Hortense taga emot den ryske tsaren, som bländar dem med sin älskvärdhet och sin charm, Marie-Louise underhandlar med Österrike och söker hjälp och stöd hos sin fader. Men i Fontainebleau sitter ensam och fången den store mannen, som de alla haft att tacka för rikedom och framgång, örnens vingar äro skadskjutna, numera skrämmer han ingen.

Efter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte med sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins vid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt från Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som en dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som gäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration mot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända en gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.

Joseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse om att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike. Liksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett kort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons sida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som efter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig tronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han vid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och gripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion, gjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet rädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till flykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var sitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull sammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men då Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i hemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt Joseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast fyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815 med New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots de många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och Joseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten var liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade, att bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en person, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad om att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som han åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi, var det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den franske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!

Joseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en mängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora städerna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att känna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa, köpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid floden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig ner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin enorma korrespondens och skriva sina memoarer — viktiga dokument till denna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom vanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och kring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar — även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika — hit till hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också en stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens förföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han stor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt honom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för att ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans döttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens son Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare, år 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en kusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.

På grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton år som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han hade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana stått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var emellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade han endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin oförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde Joseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons vägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till högställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot sin egen och sin familjs tvungna landsflykt.

När han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt — Örnungen — tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa. Han hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i Wien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog sig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han landstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa med någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död, uppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej att rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering. Han vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom konspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då Joseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England, ej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När han kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten av trötthet och sjukdom — han var då redan 72 år — och efter att ha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att göra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var slut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen att återvända till Londons dimmor, som för honom — corsikanen — voro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien att bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande uppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta till Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med sin hustru och sin dotter Zénaïde — den yngre, Charlotte, var sedan två år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den unge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.

Joseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat såsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så snart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också uppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven, blev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.

Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien — — svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens ära stod i sin högsta glans — när påven Pius VII satte kejsarkronan på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre père nous voyait!"

LUCIEN BONAPARTE.

Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse, sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.

Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom. I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre, svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år äldre brodern lades redan nu.

I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna; sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.

Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig, viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens — det var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född opportunist — och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16 års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione", emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag. Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden, att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig, frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.

Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio, där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket, kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i de nybildade klubbarna i Paris.

Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro, som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade, kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati för England, stötte honom och hans bröder för huvudet — "vi voro fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi. Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte, kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.

Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest, vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas, att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han, när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår — men honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid och eftervärld!

I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka, Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd, hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794. Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina barn och deras mor.

Luciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på förhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina planer därvidlag — han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat än förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med vänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock olärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda väsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap, om de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens karriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte Bonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta Bonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili och Lolotte.

Medan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en god ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter på en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april 1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid namn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade Brutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls under sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med giljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga förmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens slut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade tillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas omvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans bröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda dem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till krigskommissarie vid Rhenarmén.

På väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till Paris. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt Frankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt, att han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita sig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade honom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och lära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen entusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att systemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års konstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra och upprätthålla en väl ordnad och bestående republik — "när jag lyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för min nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre avstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de offentliga talarstolarna."

I februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till armén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete i arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av familjens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet Mombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin hustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa dröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var väl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige yngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin tjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru anlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte de övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna måste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej mera tjänsten, utan Marseille.

Napoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till Carnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av krigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade vid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och nu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i spetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa stora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo träda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och trivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet bedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och spekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De drogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket emellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom Joseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd. Luciens tur skulle komma senare.

Men trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin lott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt överlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en bemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare. Han visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att närma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797 blevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine ödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för det barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog sig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att förskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och nära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.

Men det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan gick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara bland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för republik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig, att hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast där kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också göra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798 det obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två tredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han ivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om kandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han uppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald. Detta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig i Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var emellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att Liamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan Lucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade fordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke; man var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet inom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna synpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.

Vid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och han yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han under hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt gamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala och humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt, som utmärkte de första vältalarna under revolutionen.

När de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om att fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska fest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: "men vi ha icke rätt", säger han, "att hindra vilken medborgare det vara må att fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en fri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en republikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse må vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten, förföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att man ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner till, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för ett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!" Den 16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt fallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd framställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på att republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott till deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke — "då skall", säger han, "krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att vara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne till sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han i sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande krigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort sin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de republikanska vapnen trogen."

Det var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera mot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga utrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning i de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den cisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål över de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé, gjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en tremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som Napoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph, försökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak och lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna, främst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde göras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan Lucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de femhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna såsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna. Detta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att någon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller Lucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt parti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och alltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra styret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och personlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek använde, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.

Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder. Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden, nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället; så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i pressangelägenheter.

Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare — man samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt, manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.

Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna, måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans samtid — i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig makten.

Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès, utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor: "ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet, kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.

Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon, på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat situationen.

Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta konsekvenserna.

Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats, som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd, och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för inrikesärendena.

Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom, då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.

Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden, läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor av inrikesministeriets medel — det har sagts, att han handskades rätt lättvindigt med dessa — blev hans ministertid i kulturellt avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän, litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp. Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd. Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur var — och det länder honom till heder — verkligt oegennyttigt, han uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand, den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den vackraste sidan av hans livsarbete.

Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma. Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket — det var bara en liten pikant omväxling, säger madame Junot.

I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.

Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv. Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes — inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i hela den mondäna världen.

Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad. Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning, att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig självskriven såsom efterträdare.

Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär. Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid — det var nämligen på sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en kunglig ståt.

För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon tid, riktade han — under förevändning att pesten härjade i Spanien — till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal — själva det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.

I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade tillträde till hovet.

Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal, ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades, under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags allvarliga och bindande karaktär.

Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal, men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man — det säges, att han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.

Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar, anlade storartade parker och trädgårdar — allt i en originell stil, som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare, flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck, Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese, Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn: Michelangelo och Donatello.

Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll. Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod, att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen, förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799, helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet, och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot "ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd, kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat allenast förnuftet och skönheten — hans brev från denna och senare tid präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp, som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett medel att komma fram.

Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom till senaten — en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.

Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen, då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga saken i övervägande.

Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej mer veta av några mesallianser i familjen!

Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj 1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians. Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid denna händelse — det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!

Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster, titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder, makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod på statens civillista!

Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet hade Lucien svårt att säga nej — hur frestande måste ej för honom ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais blir vicekonung av Italien.

Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat: Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien — vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att avstå.

Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien, uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom. Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj, bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt. Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande, och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder för Luciens barn — en ynnest, som ej vederfors mången — att han erkände Luciens giftermål.

De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."

Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av Spanien son och spansk tronföljare.

Men det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej lämnade hans store broder nattro — eller var det kanske förbittringen över att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest energiska av sina syskon — alltnog, förföljelsen fortgick. I februari 1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig då på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina vänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till brodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i Spanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa att darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick Lucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och ungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade djärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin store farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den sista fridlysta plats han hade att tillgå — Canino. Han företog här storartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka arbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde förvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från Paris, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans syskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet måste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av Napoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill skild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom den tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all den glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med hotfulla vingar överskuggade konungar och folk.

Men vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var fientligt — Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat revolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet, där individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som förföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa sin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och samtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den uppfattning han hade om familjens handlingssätt:

"Min största sorg", säger han, "när jag nu reser, är att lämna er, men jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den mest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på hans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra. När jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när sanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har en son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och orättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också jag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire, så böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag påminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt glömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla äro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom en förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det var min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var kejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och ambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru liksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom att glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt och ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan återförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén att jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna min skilsmässa vid kejsarens." Efter att ha erhållit del av detta brev, lät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för hans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från Neapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra Lucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll Lucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i hamnen Cagliari.

Den 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med sin hustru och sina många olika sorters barn, — en flicka Anna från Alexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen av Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia, Paul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till Cagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo nya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej blott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till konungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på Cagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke nog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig till Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen gjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules började i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det engelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för fientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta, där han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade sig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar, såsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus omgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde, kanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den vackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m. här sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig familjen att stanna över vintern.

Men plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av markisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska regeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller stanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och föras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen vistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket mer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20 november 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på Malta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.

Den 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han trampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de hedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades överallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och medlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet. Men detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig inom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer för Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med entusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han företog sig. "Lucien Bonaparte är nu i gott skydd", skriver sålunda en engelsk tidning, "och så länge han lever skall han utgöra en förebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet, som brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall man minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av de två länderna, som behandlat honom mildare."

Den starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons välde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med lugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han avstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att förbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte honom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme, utströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och berövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så gott som alla hans inkomster.

Luciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den första tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte han sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han livlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln "Charlemagne ou I'église sauvée", vilken för övrigt ej hade något litterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd att återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även denna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till Italien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av påven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.

Efter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur, strax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med iver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de hundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och förhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin varit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz, som han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde också Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att efter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem att till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.

Efter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin, men han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade hans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där hans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt övervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon den 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816, Alexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son, Louis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.

När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på studier i matematik och astronomi.

År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.

År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.

Hur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt: "han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett litet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort honom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna ägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att säga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen framåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt kunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende for över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens blev nästan vacker." Napoleons mest begåvade broder ägde något, som denne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var denna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och högaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.

ELISA BACCIOCHI.

Med Lucien Bonapartes liv hör Elisas nära samman. Medan Joseph och Napoleon ända från barndomen slöto sig till varandra, sökte och vann Lucien vänskap och förståelse hos sin två år yngre syster Marianna eller Elisa, som hon senare kallade sig. Denna vänskap betingades av personlig sympati och gemensamma intressen.

När Marianna var sju år gammal, fördes hon av sin far över till Frankrike till klosterpensionen Saint-Cyr. Hon uppfostrades således på statens bekostnad, liksom Napoleon i Brienne. På den corsikanska flickans stolta nacke vilade som en tung börda medvetandet om att vara fattig. Madame Junot talar om att hennes mor engång vid ett besök i klostret funnit Marianna upplöst i tårar men ej lyckats få den lilla flickan att yppa vad som bekymrade henne, till dess hon slutligen tillstått, att orsaken till hennes sorg var den, att hennes fickpenningar ej förslagit till deltagande i en liten festlighet, som skolans elever anordnat för att hylla en avgående lärarinna!

Marianna var som klippt och skuren för att bli en värdig produkt av Saint-Cyrs visserligen på goda studier fotade, men formalistiska och preciösa uppfostringsmetod, som införts av den mest pedagogiska av fromma damer, m:me de Maintenon, och som alltjämt bibehölls. Hennes litet strama väsen gick väl ihop med den av aristokratism fyllda luft, som hon här inandades, hennes smak för upphöjda och vittomfattande spörsmål med den högtravande ton, som här var rådande.

Den 7 augusti 1792 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, att alla kungliga läroanstalter skulle stängas. Saint-Cyr var också bland dem. Napoleon, som befann sig i Paris, erhöll uppdraget att avhämta Marianna från skolan och följa henne till Ajaccio. De hade emellertid inga penningar för hemresan, och Napoleon uppsatte nu i systerns namn en ganska kortfattad skrivelse på icke fullt felfri franska med anhållan om att Marianna skulle få ut den återstod av allmänna medel, som hon hade rätt till, nämligen 532 livres. Syskonens begäran hörsammades och resan anträddes. Napoleon var icke så litet stolt över att ha under sitt beskydd den femtonåriga systern, som efter åtta års uppfostran förvärvat sig ett sirligt och aristokratiskt sätt att uppträda, vilket — åtminstone i hans tycke — gjorde henne till en fulländad världsdam. Den övriga familjen tyckes ha delat hans uppfattning, ty de kallade henne i hemmet under den första tiden efter återkomsten på skämt "la demoiselle de Saint-Cyr". Elisa beskrives vid denna tid såsom en ganska vacker flicka med regelbundna drag, ett litet huvud, inramat av ett rikt mörkt hår, vackra händer och fötter, en förmån, som var gemensam för alla systrar Bonaparte, och som de själva satte mycket värde på. Men Elisa var ingen skönhet såsom de andra två systrarna, de alltför stora ögonen, den skarpa hakan och det något stickande och spetsiga i drag och uttryck, vilket vid äldre år allt mera accentuerades, verkade störande. Dessutom var hon för att vara corsikanska ganska lång samt kantig i sina rörelser och mager.

Sådan som Elisa var vid hemkomsten från Saint-Cyr, sådan förblev hon. Under hela sitt liv bar hon prägeln av den skola, där alla stöptes i samma form, och där man under fraser och avmätta later dolde så mycket som var möjligt av sitt verkliga jag. Hon gick genom de olika faserna av sin brokiga levnad med samma aristokratism i tänkesätt och uppträdande, med sänkta ögonlock och en klar och ljus stämma, som var ren och vacker, men i vilken aldrig kom ett stänk av humor. Hon behöll alltid en passion för reglementen och principer, som ingen kunde taga ur henne, liksom även sin övertygelse om kvinnans andliga överlägsenhet över mannen även i de stycken man vanligen kallar manliga.

Men det var ej sådan corsikanerna ville ha kvinnan. Napoleon, som först imponerats av systerns förnäma och stela apparition, kände sig alltid på sätt och vis främmande för henne. Han insåg väl, att hon var klok och intelligent, kanske förstod han även instinktivt, i vilken grad hon besatt de karaktärs- och lynnesegenskaper, som hos honom själv voro skarpast framträdande: härsklystnad, häftighet, självkänsla och intellektuell överlägsenhet. Han hyste också en viss rädslans respekt för henne. Men när han hörde henne diskutera filosofiska och litterära teser eller då hon var djärv nog att åtminstone ännu under hans konsulatstid lugnt våga gendriva hans åsikter, i synnerhet i litterära och teaterfrågor, retade han sig på hennes tvärsäkerhet. Hon kom att för honom representera en typ, som han grundligt hatade: den lärda kvinnan, man-kvinnan, mot vilken han hyste all den aversion, som atavismen och hans corsikanska uppfostran givit honom, och vilken skarpare än i något annat förhållande kom till synes i den lidelsefullhet, med vilken han förföljde en kvinna, vilken alltid stod för honom såsom en naturens abnormitet — madame de Staël.

Redan tidigt närmade sig Marianna Lucien. När hon kom hem till Ajaccio stod Luciens stjärna högt, och det dröjde ej länge, innan hon blev hans vän och medarbetare. Man kan icke utan skäl förvånas över att de rojalistiska åsikter och den aristokratism Elisa förvärvat i Saint-Cyr kunde förlikas med Luciens revolutionära entusiasm. Men Elisa bländades av Luciens intelligens, av hans vältalighet och säkra uppträdande och kände väl ock, att hon på Corsika fick vara tacksam över att hava någon, som hon med sin förnäma uppfostran kunde umgås med. Lucien ägde liksom hon förmågan att föra en teoretisk diskussion, och hon kände, att han var den enda i hennes omgivning, som såg ting och förhållanden under en bredare synvinkel. Elisa blev Luciens mest trofasta vän och arbetskamrat under ett decennium framåt. För henne läste han upp sina tal, innan han gick upp i talarstolen, och sina pamfletter, innan han utgav dem. Hon blev för honom den intelligenta och förstående lyssnerska, som varje man är i behov av, och vad som var förmer — den skarpa och kloka kritikern.

År 1792 i december hade Elisa en upplevelse, som något bröt av det enformiga livet på Corsika. Dit anlände nämligen i syfte att pacificera ön en eskader under befäl av den unge amiralen Truguet och med konventsmedlemmen Sémonville ombord. Ingendera av dem kunde italienska, och med undantag av öns deputerade, vilka då befunno sig i Paris, och kanske några unga handelsresande, voro Bonaparterna de enda, som kunde franska, och det föll sig sålunda helt naturligt, att Lucien blev främlingarnas oumbärlige vägledare. När Sémonville från talarstolen uttryckte sin fägnad över att befinna sig bland Frankrikes vänner, corsikanerna, och ingen i den samlade menigheten förstod ett ord av vad han sade, var Lucien till hands för att strax tolka hans ord till corsikanska, och det var han, som svarade med att överbringa en hälsning från jakobinerna på ön till jakobinernas klubb i Paris. Bland damerna fanns ingen annan än Marianna, som talade främlingarnas språk, och vid de festligheter, som tillställdes för fransmännen, var hon den enda, som egentligen kunde uppskatta den hyllning, som de galanta främlingarna ägnade corsikanskorna. Hon blev föremål för deras uppmärksamhet, och snart hade den eleganta amiralen lidelsefullt förälskat sig i Marianna, som även besvarade hans böjelse med hela styrkan av sitt hetsiga temperament. Det blev till och med fråga om giftermål. Men deras samvaro blev blott en kort kärleksidyll — efter tre veckors vistelse måste eskadern återvända, den unge revolutionären drog bort på en expedition till Sardinien, och hon återsåg honom aldrig. Marianna sörjde djupt sin första kärlek. Hennes eget liv blev emellertid icke mindre äventyrligt än hans — med överflyttningen till Frankrike gick hon nya öden till mötes.

Huru de första åren i Frankrike förflöto för Elisa, är ej känt. Samtida tala visserligen om, att även hon var med om det oerhört lättfärdiga liv, som Pauline och Caroline i Marseille skulle hängivit sig åt, och på grund varav de ej fingo komma med i den så kallade fina världen, men det är knappast möjligt att den hedervärda madame Letitia så illa tagit vara på sina döttrar, vilka liksom bröderna hade mycken respekt för henne. Därifrån gjorde dock Elisa ett undantag; hon visade gentemot modern både trots och hårdhet.

Att Elisa icke var nöjd med sitt liv i Marseille, visar emellertid det äktenskap, som hon utan någon djupare böjelse år 1797 ingick. Félix Bacciochi, den man, med vilken Elisa förenade sitt öde, var kapten vid ett infanteriregemente och 35 år gammal. Han utmärkte sig ej genom begåvning och ännu mindre genom militär duglighet, — han hade behövt femton år för att avancera till kapten. Men han var en oförarglig man och kunde kallas en vacker karl, om man såg bort från det uttryck av dumhet, som präglade hans regelbundna ansikte. Dessutom var han den enda aspiranten på Elisas hand. Det sistnämnda skälet blev antagligen avgörande för både fru Letitia och Elisa. Detta var ett tillfälle, som ej fick försummas — Elisa var 20 år, nära nog över giftermålsåldern! För fru Letitia fanns dessutom en annan orsak att med välvilja upptaga Bacciochis anbud, han var corsikan och hemma från Ajaccio, något som hos henne alltid var en stor rekommendation. Bacciochi blev sålunda fästman i huset — någon hänsyn till att Napoleon hade vägrat att erkänna honom som svåger, tog man icke — och giftermålet ingicks inför de civila myndigheterna i Marseille den 1 maj 1797. Om man får tro Masson, hade de båda kontrahenterna gjort vissa retuscher i namn och data: den 29- årige Félix Bacciochi sammanvigdes med den 19-åriga Marianna-Elisa Bonaparte. Det var första gången namnet Elisa förekom i ett officiellt aktstycke, — ett namn som hade givits henne av Lucien, som ju hade en formlig mani att döpa om folk — han kallade sin egen hustru Christine och Eleonore i stället för Catherine, som hon egentligen hette, och det var även han, som för den yngsta systern Maria-Annonziata uppfann namnet Caroline.

Vid den tid då den forna Marianna Bonaparte blev Elisa Bacciochi, vistades Napoleon på Mombello, ett gammalt praktfullt och förnämt italienskt slott, med stora trädgårdar och breda alléer: där höll han för första gången hov. Här infann sig nu madame Letitia med sin dotter Elisa, sin nya måg och sina yngre barn: det gällde att blidka Napoleon för att förskaffa Elisa en hemgift och hennes man ett avancemang. Efter ett första stormigt utbrott lade sig Napoleons vrede; i grunden var det honom rätt likgiltigt med vem Elisa gifte sig — han fann det endast oerhört, att hans familj alltid handlade mot hans vilja, då dess medlemmar dock voro beroende av hans givmildhet och förord. Joséphine, som under denna vistelse i Mombello var idel älskvärdhet mot sina reserverade svägerskor, talade också varmt till Elisas förmån, och då Elisa själv intog en till det yttre ödmjuk hållning gentemot Napoleon — ett diplomatiskt uppträdande, som hon alltid praktiserade gentemot denne — gav Napoleon sin höga förlåtelse och sin sanktion till giftermålet; dock begärde han i utbyte, att modern skulle ge sitt bifall till Paulines giftermål med Emmanuel Leclerc. Enligt Napoleons önskan ägde nu en kyrklig dubbelvigsel rum i Milano den 14 juni 1797.

De första åren av sitt äktenskap tillbragte Elisa på Corsika — Bacciochi hade nämligen i juli 1797 blivit bataljonschef och strax därpå utnämnts till kommendant på citadellet i Ajaccio. Det förefaller, som hade förhållandet mellan de nygifta varit gott, åtminstone lät Elisa aldrig någon ana motsatsen. Hon var emellertid ej hänvisad ensamt till Bacciochis sällskap, ty på Corsika fann hon flere medlemmar av sin familj: Joseph, som just beredde sig för avresan till Paris och de femhundras råd, modern Letitia, som tillsammans med sin bror Fesch, den blivande kardinalen, var sysselsatt med att så modernt och utsökt som möjligt inreda det nyuppbyggda gamla hemmet, och Lucien med familj. Vad Elisa saknade hos Bacciochi, det erhöll hon hos Lucien: det intellektuella umgänget, lyftningen, entusiasmen och den nästan passionerade vänskap, som gjorde syskonen oumbärliga för varandra — och som ofta vantolkats — befästes ytterligare under denna samvaro på hemlandsön. När Lucien i sin tur lämnade Corsika, var Elisa upptagen av helt andra omsorger, närmast tanken på det barn hon väntade — den lilla Napolione, som föddes i juli 1798 och dog några månader därpå. Medan de andra syskonen samlades i Paris under Napoleons expedition till Egypten, levde Elisa ett stilla och tillbakadraget liv i bitter sorg över förlusten av sin son.

Det var först efter brumaire-statskuppen, sedan Bacciochi erhållit chefskapet över ett regemente i Paris, som Elisa flyttade hit. Det intima förhållandet till Lucien återknöts, hon var en trägen gäst på Plessis-Chamans, en av stödjepelarna i Luciens salong och efter Christines död den som här skötte värdinneskapet. Lucien och hon hade gemensamma intima vänner, som de beundrade och understödde — så bildade de tillsammans med Fontanes en oskiljaktig trio. Den didaktiske och korrekte Fontanes utövade på Elisa ett stort inflytande och var under flere år hennes älskare, till stor häpnad för många, som ej kunde förstå vad en man som Fontanes kunde finna hos denna kvinna med så föga yttre charm. När Lucien blev sänd till Madrid, uppstod ett stort tomrum för Elisa, så mycket mer som Bacciochi hörde till dem, som av Napoleon utvalts att följa med honom dit. Men Elisa tröstade sig med Fontanes och samlade den närmaste kretsen hemma hos sig vid rue Verte, medan både hon och Fontanes livligt korresponderade med Lucien och höllo honom au courant med allt vad som skedde: "Jag lever mycket tillbakadraget", skriver Fontanes till Lucien, "och går bort endast för att tala om er med den, som älskar er mer än någon annan. Tro nu ej, att jag menar någon av de tusen Ariadner, som ni skapat genom er frånvaro, det är mera än så: det är en kvinna med en själ och ett snille, värdigt ert eget. Mina böcker, rue Verte och Madrid taga alla mina tankar i anspråk. Madame Bacciochi kan säga er, huru varmt jag är er tillgiven. Hon har haft den godheten att emellanåt taga emot mig. Hon är lycklig, när hon får tala om sin bror."

Elisa var vid denna tid klen till hälsan och tog föga del i den mondäna världens liv, hon gjorde blott då och då en resa till Joseph på Mortefontaine eller till Plessis, i synnerhet då Lolotte hade ferier, men besökte sällan Tuilerierna och Malmaison. Hon var i grunden lika förbittrad över Luciens förvisning som han själv, liksom hon var lika oppositionell mot Napoleon som han, men hon var en större diplomat än Lucien och undvek alltid skickligt sådana spörsmål, som kunde väcka Napoleons vrede. Dessutom var hon mycket upptagen av sitt förhållande till Fontanes. Trots all okvinnlighet, som samtid och eftervärld tillskrivit henne, hade Elisa många av de svagheter, som en gång för alla blivit kallade de evigt kvinnliga. Hon hade lätt både till tårar och löje, hon kunde vara både häftig och ömsint, älskade att ställa till scener och kunde samtidigt våga det omöjliga för den hon skänkt sin kärlek. Utan betänkande offrade hon principer, tid och krafter för att vara Fontanes bevågen, hon skydde intet besvär och ingen förödmjukelse för att förvärva honom och hans neokatolska vänner allt vad de eftersträvade: platser, rikedomar, hederstecken, och hon skydde ej ens att lägga i vågskålen sina förböner för att få emigranter återkallade till Frankrike, sådana nämligen som voro Fontanes' vänner.

När Lucien återkom från Spanien, bodde Elisa en tid hos honom i hans vackra palats vid Rue Saint-Dominique, där hon tog vård om hans döttrar, och var i trots av alla hans förbindelser värdinna i hans hem. Men då madame Jouberthou kom in i Luciens liv, var vänskapen med systern bruten. Schismen med Lucien kom emellertid Napoleon väl till pass, och han beviljade nu Elisa ett anslag om 60,000 livres, som sedan höjdes till 120,000, samt diverse gratifikationer; så t.ex. bidrog han med 100,000 livres till inköp av ett eget palats åt henne, det praktfulla och eleganta hotel Maurepas beläget Rue de la Chaise N:o 7, mitt emot Rue de la Planche. Elisa började nu för första gången själv hålla salong och samlade i sitt nya hem den gamla välkända kretsen. Fontanes var alltjämt den intimaste vännen, och hon fortfor att sörja för hans karriär: genom henne avancerade han till president i den lagstiftande kåren, universitetskansler, hon skaffade honom 5,000 livres i extra månadsanslag och gjorde honom slutligen till kejserlig greve. Det egendomliga är för övrigt, att han sedermera under bourbonerna lyckades så skickligt dölja vem han hade att tacka för denna lyckade start, att Ludvig XVIII fortsatte att göra honom till pär av Frankrike, markis och statsminister. Genom bekantskapen med Fontanes erhöll Elisa en ny skyddsling, Chateaubriand, som hon föreställde för Napoleon vid en fest till dennes ära i Neuilly, där hon var bosatt på sommaren och hösten 1803 på ett gods tillhörigt hennes syster Caroline. Chateaubriand blev genom hennes förmedling ambassadsekreterare i Rom, och trots hennes sjuklighet och sorgen över brytningen med Lucien behöll hon sitt intresse för den nya skyddslingen, ordnade hans ekonomi och ställde tillrätta för honom på hans nya plats, något som Chateaubriand var varmt tacksam för och — i motsats till Fontanes — hade sin glädje i att erkänna.

Elisa skulle i modern tid ofelbart blivit kallad en kvinnosakskvinna. Det finnes i hennes liv detaljer, som komma en att häpna över hennes målmedvetna feminism. Hon bildade en litterär kvinnoklubb, hon ivrade — enligt madame Junot — för en reformdräkt, som hon med ringa framgång men under mycket löje sökte lancera, och hon blev under sin mans frånvaro ej till namnet men till gagnet sekundchef för hans regemente: hon skötte med framgång regementsexpeditionen och lade sig även i befordringsfrågor. Det var första gången Elisa var i tillfälle att visa sin mäktige bror, att hon var i stånd att använda de manliga talanger hon av naturen erhållit. Hon fick snart en mera betydande användning för sin organisatoriska förmåga och sina diplomatiska gåvor.

Medan alla Bonaparter strävade att få taga del i parislivet, hyste Elisa intet intresse därför. Hon var alltför härsklysten för att nöja sig med att föra spiran endast i en salong, synnerligast sedan lederna i hennes beundrarskara glesnat i samma proportion som Fontanes' vänskap svalnat och Elisa ägnat sina omsorger åt en ung man, f. d. tidningsredaktör och sekreterare hos Berthier, sedermera deputeraden François Lespérut. Elisa visste, att hon aldrig vid hovet kunde få någon maktställning, därtill var konkurrensen för stor med Joséphine, Julie och Hortense. Därtill kom, att det knappast var möjligt att behålla Bacciochi i Paris. Han tog sig fatal ut var man än ställde honom, både såsom regementschef och senator! Men borta från Paris skulle han kanske ej väcka så mycken pinsam uppmärksamhet som här bland alla de många övriga, framstående familjemedlemmarna. Napoleon var ej heller missnöjd med att Elisa lämnade Paris, i grunden fruktade han alltid från hennes sida en gryende opposition, liknande den Lucien försökt, och han beslöt därför att skapa en avledare för hennes oroväckande företagsamhet genom att låta henne bli härskarinna i någon mindre stat.

År 1803 hade Murat med Frankrike förenat furstendömet Piombini i nordvästra Italien. Det lilla landet med sina 20,000 invånare föll nu på Elisas lott. Gåvobrevet, daterat den 28 mars 1805, fastställde, att prinsessan Elisa erhöll Piombini, som lydde under Frankrike, att furstendömet skulle gå i arv till den äldsta sonen i prinsessans släkt och att prinsarna av Piombini skulle vara uteslutna från alla anspråk på den franska tronen. Detta sistnämnda villkor visar att Napoleon i sitt familjesystem tillämpade principer, direkt hämtade från det förhatliga "ancien régime".

Elisa lämnade Paris den 29 germinal år XIII, visserligen ej fullt tillfredsställd med den handfull undersåtar man givit henne, men stark i medvetandet om att nu själv kunna forma sitt öde; och hon lyckades även göra det.

Vid samma tid som Elisa kom till Italien, arbetade i grevskapet Lucca corsikanen Salicetti för att förmå dess invånare att förklara sig oberoende och begära skydd av Frankrike. Elisa skyndade sig strax vid ankomsten till Italien att sträcka ut en lysten hand efter detta land, som låg tätt intill hennes eget, och vilket med sina rikedomar, sina historiska minnen och sina 130,000 invånare betydligt skulle stärka hennes maktställning. Elisa var så upptagen av de hemliga underhandlingar hon i detta syfte förde med Salicetti, att hon ej ens gav sig tid att taga sitt lilla rike i besittning, hon nöjde sig med att sända dit sin man och Lespérut med stor svit och hovstat och stannade själv kvar först i Milano och sedan i Genua. Hon behövde ej vänta länge. Ungefär en månad efter det hon anlänt, den 4 juni 1805, anhöllo invånarna i Lucca hos Napoleon att få under franskt beskydd bli regerade av en manlig medlem av det kejserliga huset och den 24 juni utnämnde Napoleon Bacciochi till prins av Lucca och Piombini under namn av Felix I. Bacciochi tog med glädje emot den lysande titeln — något annat kunde han ej göra anspråk på — och Elisa med ej mindre tillfredsställelse regentskapet. Bacciochi ansåg sig redan ha gjort ett storverk, då han visat sig för Piombinis trogna folk och — måhända tyckte invånarna detsamma, de som på 200 år ej sett någon av sina härskare! För övrigt befattade han sig varken med Luccas eller Piombinis angelägenheter. Han figurerade vid festligheter, mottog folkets hyllning, spelade på sin violin, skötte sina nöjen och jakter och var till och med ibland alltför upptagen för att hinna rita sitt namn under regeringshandlingarna. Det var Elisa, som ensam skötte regeringen.

Såsom härskarinna över sina furstendömen var hon i sitt rätta element. Nu först framträdde fullt hennes manliga läggning och hennes likhet med Napoleon. Hon visade sig i besittning av sin broders rastlösa verksamhetslust och arbetsintensitet, hon fann sin största glädje i att göra upp projekt till nyorganiseringar eller förbättringar i administrationen. Hon visade sig äga samma djärvhet, samma avsaknad av skrupler, samma starka tro på eget värde och på äran — la gloire! Utan betänkande och utan hänsyn förde hon sin vilja igenom. Hon hade visserligen avlagt ett heligt löfte på att hålla furstendömet Luccas konstitution i helgd, men det hindrade henne ej att, när hon fann den obekväm, sätta sig över densamma. Lucca fick ej ens behålla sitt gamla vapen; såsom riksvapen införde hon ej det bacciochiska men det bonaparteska, två bjälkar och två stjärnor på blå botten. Vid sitt hov införde hon en etikett, som i minutiöst detaljerande ej gav efter den, som Napoleon infört i Tuilerierna, och vilken passade väl med hennes eget i Saint-Cyr danade väsen.

Man kan med skäl fråga om Elisa dock icke vid sin sida såsom hjälp och stöd hade någon man, förfaren i statssaker. För sin premiärminister hade hon visserligen förtroende men lät honom icke handla på egen hand. Men ej heller hennes älskare hade något inflytande på hennes regering. Den anspråkslöse Lespérut fick efter aderton månaders furstlig nåd vika för en av hennes nya undersåtar, den oemotståndlige Bartolomeo Cenami, som Elisa från stallmästare genom olika grader upphöjde till generaldirektör över undervisningsväsendet, och som hon ej blott dekorerade med hederslegionens gyllene örn och överhopade med gods och guld utan även använde i hemliga beskickningar. Men han var blott en vacker favorit — makten behöll Elisa svartsjukt för sig själv. Överhuvud var Elisa alltför härsklysten för att i sin närhet tåla någon, som ej blint underkastade sig.

Att Elisa, trots sitt rätt hänsynslösa sätt att regera detta lilla folk, som egentligen från början strävat efter oberoende och självständighet, vann sina undersåtars bevågenhet, berodde i främsta rummet på att hon från början anlade en nationell politik. Hennes omgivning bestod huvudsakligen av medlemmar ur landets gamla familjer, som hon visade en speciell uppmärksamhet. Av alla Napoleons syskon var hon den som mest konsekvent fasthöll vid nationalitetsprincipen, och hon var den enda för vilken det lyckades att genomföra den, vilket utan tvivel berodde mest på hennes egen dristighet och uthållighet, men även därpå, att hon ej såsom de andra syskonen ställts inför den olösbara konflikten att samtidigt tillgodose folkens och det napoleonska militärväldets intressen.

Naturligt var att Elisa även skulle uppehålla sina gamla intressen och i sitt land uppmuntra konster och vetenskap. I Lucca fanns en nära hundra år gammal akademi, I'Accademia del oscuri, berömd i hela Italien. Den blev nu av Elisa ombildad och omdöpt till Accademia Napoleone och snart anordnades i densamma litterära pristävlingar. Hon inrättade två teatrar: en italiensk balett och en fransk talscen, själv spelade hon gärna komedi vid de mindre, intimare fester, som gåvos, och alltid i högtragiska roller. Paganini var hennes musikdirektör och Tofanelli direktör för hennes konstakademi. För att inlära den yngre generationen hovseder och etikett grundades en skola för pager, och för unga flickors uppfostran ett institut i stil med Saint-Cyr.

Men Elisas intresse och verksamhet sträckte sig även till andra områden. Hon var outtröttlig, då det gällde att uppdriva landets industri. Med praktisk blick utnyttjade hon sina furstendömens rikedomar, hon drev stora affärer med alun och järn, som i myckenhet fanns i Lucca, hon införde silkesodling och lät inrätta storartade silkes- och sammetsfabriker efter franskt mönster. Men hennes intresse blev än större sedan hon av Napoleon genom dekretet av den 30 mars 1806 fått med sitt rike förena nya områden: Massa, Carrara och en del av Garfagnana — det var åter 40 à 50,000 undersåtar att härska över. Men Napoleons nya gåva hade en vida större betydelse. Den berömda Carraramarmorn blev i hennes hand en storartad exportartikel, men icke såsom råvara. Elisa startade nämligen — praktisk såsom alltid — en blomstrande industri av byster och statyer i alla storlekar av Napoleon och de övriga familjemedlemmarna. Prospekt och kataloger utsändes över hela Europa, beställningar inkommo snart i riklig mängd och från hamnstäderna avgingo skepp, lastade med dessa tvivelaktiga konstprodukter. Marmorindustrin blev också för Elisa personligen en stor besparing: under det att hennes syskon årligen offrade stora summor för gåvor åt furstliga vänner skänkte Elisa helst bort en marmorbyst av sig själv, Bacciochi eller Napoleon, tillverkade i de inhemska fabrikerna.

Själv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra förbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade sjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela administrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet ordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla feodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre klassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda i sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och resultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.

I detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen opposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne tacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i eget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig någonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin icke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den rätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla tillfällen visade henne de största hedersbetygelser.

Men även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla kvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av regentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen därtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om tillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet och lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade också den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern iakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil koncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade även hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad och beundran för brodern — så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti, kejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa upprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer — det första som varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en skrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet bland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens främsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.

Elisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon bevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var drottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga Toscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens förlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många sätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen till konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon genom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig detta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse för Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens, där hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon satte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets angelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens ägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och kyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt vara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras klagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets anhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en stark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta även Toscana.

I Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand, men även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av den 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön Elba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till Elisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins Félix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev således en av sin gemåls underordnade.

Nu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över ett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till skillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna organisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening, att Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var nöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll hon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon liksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans befallningar. En annan gång skriver han till Fouché: "Försök att hindra tidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan." Men intet hjälpte — Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och ryktet om hennes energi for vida omkring.

Det var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814, när de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina länder. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut som hade hon till och med underhandlat med Murat — Italiens erövrare på de allierades vägnar — om att få stanna i sitt furstendöme, och några författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig i hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid framgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade om vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och sina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla sitt rike — hon hade dock regerat Lucca i nära tio år — kan ej tolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner hela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes ansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814 måste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där Bacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.

Efter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano först i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin syster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära Aquileja — den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.

LOUIS BONAPARTE.

Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna, konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den dystre, ensamme mannen.

Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten. Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska studier, ty Louis skulle bli artillerist, — det var för Napoleon det vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar, tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han: "Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det: "Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa, begåvning, stadig vandel, godhet — allt. Nu, när jag ej mera har honom hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt, att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans vackra utseende och älskvärda natur.

Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet, begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna, kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.

Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man. Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon, som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om det lyckliga fredsslutet.

I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet — vilken senare förstördes av kopporna — och i synnerhet av hennes melankoliska väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand, men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800. Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en andra upplaga utkom år 1814.

För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev skvadronchef.

Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet att sända Napoleon och hans här undsättning.

Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, — han blev efter brumaire utnämnd till brigadchef — visade han samma bristande intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad. Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande, han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet, där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var grundläggaren till hela riktningen.

I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd? Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på jämförelse med andra onaturligt stegrats.

Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes många talanger — hon var litterär, sjöng och målade — hennes utsökta elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis' pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han, att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor. Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen. Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning, flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd — många hava betygat att han var god och vek — men redan hans yttre måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet. Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802 firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.

De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern, som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan — själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra månader — var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet — det finns många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare fått tillgång till — faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.

Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte sig under denna tid ett palats och ett lantgods — efter revolutionen fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning. På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i förhållandet mellan de båda makarna.

Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan. Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning. Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt, bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda, kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.

När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten. Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ: när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna att fullfölja vad han påbegynt.

Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen, att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i att förstöra detta folks fria författning.

På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara, som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna lysande hederspost.

Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår, kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner och sina lärare — ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och musik, teckning och målning.

Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis' son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som ville välja sig en konung.

Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis, i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike. Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade om två helt olika ting — i Napoleons tal låg endast en kort befallning att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka han ville arbeta.

Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.

Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat, och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris, där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med vid Austerlitz.

Det goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge. Napoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen berodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart visade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon, ställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns inflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons boykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet var varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som förr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet. Napoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani och konungen själv var "le premier smogleur". En annan tvistepunkt, som för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen, var, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar. Dessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken och förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det led desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin vanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att Napoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde med hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den grad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne. Snart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon uttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under Louis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död lät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis med att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon klagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin armé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom, att han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej kunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat efter förhållandena i Holland. — "Om man modifierar Code Napoléon", säges brodern ha svarat, "så är det ej mera Code Napoléon." Louis vägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan förbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och viktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han tillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i Holland.

Även beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej överens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han anhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa, angivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt att gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den förmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter laglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera av dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga badresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget land. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta huvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev mycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga officiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste uppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet residerat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i Amsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.

I början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa en stor hjälpkår såsom förstärkning till "la grande armée". Louis nekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper till Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa Jérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han var tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens sida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk landstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen, och därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade sig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade armé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper under general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av holländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga fienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet och svaghet — ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna var i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra. Då han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka honom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste Louis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon honom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt avsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans yngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att besätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig i rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar om att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av sina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig Hollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin son. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på väg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt, att Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var urståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare införlivat med Frankrike.

Louis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i Teplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska annekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att återfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse, där han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans bundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade honom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom, där han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och beskyddare, Pius VII.

Att Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig förlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär av Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann sig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.

Hortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine i Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise räddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade furstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade. Den älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att få behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var Joséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes eget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig ånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet ropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen Hortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons ädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de allierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons fall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig först till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd av den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna, misstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz, där hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där omsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades genom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne, och vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som tillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog också Hortense på Arenenberg.

Louis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han sysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten, bland dem "Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de Hollande", i tre band, samt "Observations sur l'histoire de Napoléon". Med åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde oavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom anledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de italienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste sons revolutionsförsök.

Då han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno för att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska konspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.

Hade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se sin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat hälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången genomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.

PAULINE BORGHESE.

Det man i allmänhet känner om Pauline Borghese — ty det är under sin andra mans namn hon gått till eftervärlden — är att hon var vacker. Hon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste man sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas förfäder.

Redan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om detta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes behagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne, så lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och kom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet. Den smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta och all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon dansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig och bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla sitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland Corsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan växte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som det äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad, och det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det blev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under hela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång hade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in sig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina gamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille fick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre, ty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och lantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia Bonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle ha uppträtt i Marseille — det sägs till och med, att man kunde se dem på Marseilles bordeller — men man behöver endast konstatera, att Pauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11 år gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och flygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj, för att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet upptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes systrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av sitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de koketterade.

Redan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en hederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs alltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och Lucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son till Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet, och i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra provinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års man med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en nyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre ledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade Pauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos Napoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en lämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande hertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs vara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig, avslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt bifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den mäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en furste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler — han medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och efter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev då denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den förste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig. Fréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för försnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process blev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut på förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette de ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: "Du har varit nära att förlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle stiga i en båt — — — allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt hjärta, som glöder för dig", eller: "Mod, min älskade — — jag råder dig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom — — — kanske skulle han bevekas av en systers tårar — —". Men det hjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten och söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.

Men att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig rätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare, den unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc var vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som kommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som senare i sitt liv foglig inför sin bror "generalens" befallningar, och i juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.

Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline var ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade sin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och av Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde det, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt kunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas lektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken; hon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man ville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver madame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och idoghet.

Leclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade hastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var en av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18 brumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat, Napoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.

Men Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde fick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid denna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna ö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under många decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika skatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för varje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens svallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding Toussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga. Napoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga en expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de kreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade honom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen sedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.

Men vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll Napoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla de egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk duglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt hederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna expedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta, men frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc aldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig Napoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål seglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de hemmablivandes sida.

Pauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon fick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från Paris till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid bättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget Océan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in överallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en ensam man och blickade oroligt ut mot fartyget — det var Paulines första kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme Fréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i expeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att stiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han dröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. — Överfarten var besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden, men så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av segern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till Europa.

Men det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde ständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla givna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån. Detta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att man i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom oduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.

Mitt under allt detta utbröt gula febern. Leclerc, vars hälsa blivit ytterst medtagen av klimatet, hade begivit sig med Pauline till Sköldpaddsön för att söka bot och vila. Men vid underrättelsen om att den förfärliga sjukdomen utbrutit vände han tillbaka och bosatte sig mitt i sjukkvarteret. Oförtrutet bemödade han sig att vara de sjuka till tröst och hjälp och hindra spridningen av den hemska sjukdomen, som lämnade öns invånare i fred, men så mycket starkare härjade bland européerna. Men utan ordnad sjukvård och utan läkare var läget nästan förtvivlat.

Man kan med skäl fråga, huru den glada och lättsinniga Pauline fann sig i alla dessa prövningar, och hur hon förhöll sig gentemot de faror, som hotade från alla håll. Även med hennes liv på San Domingo hava skandalskrivarna sysselsatt sig och bland annat tilldelat henne flere älskare, såsom mulatthövdingen Alexandre Sabès och dennes rival Christoph, som år 1801 av de upproriska hade blivit smord med helig kakao-olja till konung av San Domingo, men även hit synes illviljan och avunden förföljt henne. Hennes hållning under denna svåra tid var verkligt beundransvärd. Det var nu som alltid hennes lyckliga temperament, som höll henne uppe. Hon sjöng och dansade, och med sitt glittrande humör livade hon även upp sin omgivning. Hon gav baler och festligheter, anordnade musikaliska soaréer, väl främst för att roa sig själv, men även för att få de andra att glömma alla vedervärdigheter. Gentemot sjukdomen, som dagligen skördade en massa offer, förhöll hon sig så lugn, som om det ej fallit henne in att hon själv ständigt hotades av den förfärliga smittan. Napoleon hade vid avskedet uppmanat henne att, vad som än hände, uppträda så, som det ägnade och anstod förste konsulns syster. Det är dock ej sagt att tanken på den beundrade brodern ensam kunnat hålla henne uppe — men också hon hade i sitt väsen något av Bonaparternas dristighet. Hon ägde detta sorglöshetens mod, som man ofta finner hos de människor, som världen stämplar såsom mera lättsinniga än andra, och vilket just genom denna kontrastverkan gör intryck av att vara så storslaget. När hon begav sig ut på sina promenader, hände det ofta, att hon i sin vagn tog upp sjuka, som hon mötte på gator och vägar, och förde dem med sig hem för att vårdas. För expeditionens övriga damer var hennes orädda uppträdande synnerligen obekvämt, ty de måste följa hennes exempel och stanna kvar. De sökte på allt sätt övertala Pauline att återvända till Frankrike, men Pauline förklarade för alla, som ville höra det, att hon ansåge sig ytterst feg, om hon reste bort just då hon bäst behövdes, samt att hon, Bonapartes syster, ej var rädd för något i världen och ej ämnade rätta sig efter någons råd — "här härskar jag lika enväldigt som Joséphine i Paris".

Hon fick även beröm av sin stränge broder. När Bonaparte hörde berättas om hennes orädda uppträdande, skrev han till Leclerc: "Jag är mycket nöjd med Pauline. Hon får ej frukta döden, ty det är en ära för henne att få dö, medan hon är sin man till hjälp i hans armé; allt i denna världen förgås utom det minne vi genom vara bragder inrista på historiens blad."

Men Leclerc själv var klen och de många motgångarna hade brutit hans motståndskraft. Den härjande sjukdomen angrep också honom, och natten mellan den 1 och 2 november 1802 dog han. Redan några veckor tidigare hade Fréron dukat under för sjukdomen, och det var först vid hans död, som Pauline och Leclerc fingo vetskap om att han befunnit sig på San Domingo — det var även genom dem, som underrättelsen om hans död kom till Frankrike. Efter att ha låtit med stor omsorg balsamera Leclercs lik — Frérons kvarlevor sänktes liksom alla andras, som dött i den hemska sjukdomen, i havet — begav sig Pauline hem, och den 1 januari 1803 landade hon i Toulon. Bonaparte var mycket bedrövad över Leclercs död — "jag har mist min högra hand", yttrade han — och han påbjöd en sorg på 10 dagar i hela Frankrike. Men denna sorg bars utan övertygelse; i denna tid, då händelserna avlöste varandra med en snabbhet utan like, hade Leclerc och hans tappra gärning redan blivit glömd.

Pauline kom hem sorgsen och angripen av en sjukdom, som hon ådragit sig på San Domingo, och man ansåg bäst för henne att till en början bosätta sig hos Joseph i Hôtel Marbeuf. Men hon trivdes ej länge hos brodern och såg sig snart om efter ett eget hem. Hon fann också snart ett sådant i Hôtel Charost vid Faubourg-Saint-Honoré, det nuvarande engelska ministerhotellet, och installerade sig där. Men det dystra och ensamma liv hon levde på grund av sitt änkestånd passade henne icke. Hon vantrivdes och visste ej med vad hon skulle fylla sin tid. Och så kom snart — alltför snart tyckte hennes samtid — de vanliga förströelserna: kläder, fester, mottagningar, där hon presiderade som skönhetens drottning med de vackra, eleganta väninnorna som passande omgivning, och slutligen även älskarne.

Här är platsen för några ord om Paulines lyxbegär, nöjeslystnad och många erotiska upplevelser. Detta hade ej enbart sin grund i lättsinne. Hon förblev hela sitt liv ett barn, nyckfullt, men i grunden godhjärtat, i faddergåva hade hon nu engång fått en remsa ur Venus' gördel, och lusten att smycka sin skönhet hade hon i blodet. Att hon därför rycktes med i det stormande nöjesliv, som efter terrorismens fasor blev det nödvändiga uttrycket för den nyvaknande livskänslan hos den tidens människor, är ej att undra över. Dessutom var hon en uppkomling med en dyliks starka aptit på livet. Hon fröjdade sig av uppriktigt hjärta över att ha blivit prinsessa, och Napoleon själv, angelägen om att bilda ett lysande hov omkring sina nyskapade värdigheter, underblåste hennes och systrarnas lyxbegär. Dessutom fanns kanske hos henne något av broderns härsklystnad, och hans exempel smittade både bröderna och hans vackra systrar. Även kände hon ett ständigt behov av att ha människor omkring sig, likt ett barn fruktade hon mörker och ensamhet, vågade aldrig sova utan att ha ljus tänt i sin sängkammare, och som ett barn törstade hon också efter ömhet och smekningar. Hennes sjuklighet gjorde även sitt till. Det var som om hon burit på en känsla av att hon själv förtärdes inifrån, och att hon måste njuta av livet och inhösta all den ömhet och kärlek hon kunde få, innan hennes skönhet vissnade bort. Slutligen var denna epoks moraliska ståndpunkt lägre än någonsin, och man tog, kuriöst nog, mera anstöt av att Pauline såsom änka hade älskare, än då hon bedrog sina män med dylika.

Den som under hennes änketid stod hennes hjärta närmast, och som även tyckes ha förtjänat det, var skådespelaren Lafon vid Comédie-Française. Hon hade sammanträffat med honom bland Luciens konstvänner på Plessis-Chamans, där Lafon skrev sina komedier och spelade dem samman med Lucien, Elisa och någongång Pauline. Hans vackra röst och underbara sätt att tala om kärleken tjusade alla damer. Pauline hade redan före sin resa till Domingo ett kärleksförhållande med Lafon, och hon återtog det, när hon kom därifrån, men detta förhållande var på grund av Lafons för den tiden ovanliga diskretion föga känt, och det är troligt, att det upphörde redan år 1805.

Före brytningen hade emellertid Pauline bytt både titel och namn. Napoleon, som med oro såg den brokiga skara av män, som samlades kring Pauline, ansåg, att det enda var att skaffa henne en ny make, och han trädde nu i underhandling med dem, som han fann lämpliga för ändamålet. Den första var viceguvernören i Toscana, Melzi, en klok och framstående man, som Napoleon skattade mycket högt. Men Pauline ville ej gå in därpå. Han vände nu sina blickar åt ett annat håll. I Paris vistades vid denna tid en man, som väckte uppseende genom sitt gamla namn, sitt sköna yttre och sin rikedom, det var den italienska fursten Camillo Borghese. Han var ej framstående genom intelligens, men han var en boren furste, och Napoleon ansåg det vara av stor vikt, att Pauline genom detta giftermål kom in i Roms högsta aristokrati. Efter många underhandlingar beslöt man att giftermålet skulle firas i november 1803, men då förberedelserna för bröllopet voro avslutade, hugnades Napoleon med underrättelsen, att Pauline och Borghese redan två månader tidigare låtit kyrkan helga sitt förbund, och han blev till den grad förbittrad däröver, att han ej alls infann sig till bröllopet. Pauline var nöjd med det nya äktenskapet och sin nya titel, ja till och med lycklig, åtminstone under de veckor då hon var sysselsatt med att studera alla de gamla härliga konstskatterna i det ryktbara Palazzo Borghese och lära känna Roms högsta societet. Dessutom var hon stolt över det uppseende hon väckte vart hon än kom och över all den hyllning man bringade hennes skönhet, som dock, enligt madame Junot, efter vistelsen på San Domingo aldrig blev densamma som förr. Som flicka, tillägger samma sagesman, var hon så vacker och beundrad, att hennes kamrater i pensionen på kvällarna samlades för att se Pauline kläda av sig och gå till sängs. Det goda förhållandet mellan de äkta makarna räckte ej länge, och därtill var även fursten själv skuld. Han kan helt kort karakteriseras såsom dum, fåfäng och utlevad, en på samma gång likgiltig och svartsjuk äkta man. Pauline började vantrivas och vinnlade sig ej mera om att visa sina älskvärda sidor, tvärtom, hon väckte ofta förargelse genom sitt nonchalanta uppträdande och genom att driva gäck med den stränga etikett, som rådde inom den romerska societeten. Hon började längta tillbaka till Paris, och upprepade gånger tiggde hon Napoleon om att få komma hem. Men Napoleon ansåg, att var och en av hans syskon hade sin uppgift och sina plikter och skrev till henne den 6 april 1804: "Älska er man och hans familj, var älskvärd mot alla, rätta er efter sederna i staden Rom och tänk allvarligt på, att om ni vid unga år börjar lyssna till dåliga rådgivare, ni ej mera kan räkna på något stöd av mig. För övrigt finnes här i Paris ingen som tar hand om er, och av mig kan ni räkna på att bli mottagen endast såvitt ni kommer i er mans sällskap. Om någon brytning uppstår mellan er och honom, så är felet ert, och då är Frankrike stängt för er, och ni går i så fall miste om er lycka och min vänskap."

För att i någon mån trösta Pauline sände Napoleon modern Letitia till Rom på besök. När modern rest, kunde hon ej mera härda ut, i synnerhet då hon fått klart för sig, att hennes man ej blott, såsom hon uttrycker sig, "har ett adonishuvud, som är dumt och tomt", utan i det äktenskapsdrama hon hoppats uppleva ej var annat än "en ynklig statist". Och nu börjar den del av hennes liv, som hon ägnade åt badresor. Hon befann sig i Plombières, då den 14 augusti 1804 hennes enda barn med Leclerc, Dermide, dog i en häftig sjukdom i Frascati nära Rom. Hennes sorg var mycket häftig, men gick hastigt om liksom alla hennes känslor, och mindre än ett år därpå hade hennes liv återgått i sina förra gängor.

I slutet av år 1805 erhöll furst Borghese en befälspost i Frankrike, och Pauline nådde nu sitt mål att få bo i Paris. Nu är hennes tid inne att spela en roll. För första gången börjar också hon hålla hov och salong, och kring henne samlas allt vad den tiden ägde av förnämt och märkvärdigt. Men Paulines umgängeskrets skiljer sig från de övriga Bonaparternas därigenom, att den är förnämare och mindre. Pauline var i mycket olik syskonen, hennes person bar aldrig prägeln av uppkomlingslyxen, och hennes liv var icke braskande och bullersamt som de andras. Hon hade en passion, som man vid denna tid mycket litet förstod sig på, hon led av renlighetsmani. Hon yttrade själv, att hon ville, att i hennes hem renligheten skulle vara lika stor som elegansen; i hennes palats rådde en ordning, som föll i ögonen, och det var alltid väl luftat och ventilerat i hennes små rum och stora salar. Hon trivdes väl i Paris, i synnerhet sedan Napoleon givit hennes man en chefspost i Boulogne, och hon begärde ej bättre än att få leva på sitt vis, upptagen av att sköta sin hälsa och sina nöjen, uppfinna toiletter och odla sin skönhet. Hennes hälsa kom med tiden att vara den viktigaste faktorn i hennes liv, hon blev hälsopedant till det yttersta, ständigt orolig att förkyla sig eller taga någon skada. Hon var så rädd för drag, att var hon än befann sig och i synnerhet när hon, vilket ofta hände, låg till sängs, lät ställa ljus i rummet för att kontrollera, om lågorna rörde sig eller ej. Hennes ständiga resor voro besvärliga både för dem, som utgjorde hennes sällskap, och för dem hon besökte. Såsom ett exempel kan nämnas, att hon alltid tog mjölkbad, vilket ofta nog kunde vara svårt att anskaffa.

Napoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna till och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne, då han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför år 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de länder, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien. Det var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och bebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var ett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter och den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som borde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma ej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo Borghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade gjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon göra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig prinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade henne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa sig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla till franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000 livres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och skyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera bedårande toaletter än någonsin.

I Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan haft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin, en ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med ett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare. Forbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes allt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till slottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev Forbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes hus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka — han var den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne — och i Paulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och chevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den skandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt undan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som under detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes uppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året, och den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under hennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre än den store skådespelaren Talma.

Sommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare för den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma sig henne, och här upplevde nu tragöden och "amoureusen" en kort men glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till Schweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra gånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin sköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet dem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin lidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra en byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord hos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England. Deras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då Talma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla relationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år 1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som höll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812, liksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till Frankrike underrättelsen om Frérons död — den förste mannen om den förste älskaren.

Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza, Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen — antagligen var hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni. Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.

Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna. Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt. Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka, samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla, för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter, och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig — samtidigt som Napoleon — sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt hakat sig fast — hon lever ännu, men det är ett skenliv — — —. Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän. Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."

Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen anhåller om att få resa till S:t Helena.

När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död — —

I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus. Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt, att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.

CAROLINE MURAT

Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv politiker, intrigen var hennes livsluft — för henne fanns ständigt nya mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.

Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk, ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa, och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.

Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.

Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne ingift i något av de europeiska furstehusen.

Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.

Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer i sin krigarhatt, vördnad och respekt — soldaterna stannade ett ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära ideal. Glad drog han ut att kämpa — för Frankrikes ära, för Napoleons eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.

Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig upp och spela en roll.

Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen, som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen — det har nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått, att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna rike.

Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon, som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast troligt — hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.

Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han, efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax att placera den — år 1802 under en tre månaders permission i Paris köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel du Gouverneur.

Denna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över trupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös ställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett furstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett rike att styra över.

De närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline sålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon och därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om medlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en hjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine, som Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon av hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern Fouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under åren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom kunde skaffa sig och — vilket kan synas som en ironi — sin make några fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen Bonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais, var Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis och Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom kejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led svåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så förtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse med att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde hon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned avsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid så pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans förnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline erhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade henne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp Joséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad madame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet, att Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på väg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan Napoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar. Caroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att skilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde hon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga misstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade de båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras äktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna väckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.

När år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars delade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och Murat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna gåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att få Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var det beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna, kunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock var känd som sin tids skickligaste diplomat.

Preussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till Frankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon sig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder med tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806 storfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna Murat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons vasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène Beauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre svängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära Frankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och diplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att hon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga inblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall tronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare ingen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två gossar och två flickor.

Den 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och den 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform, prydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de nya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av Frankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst — han var såsom de flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.

Men prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon fann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken han började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att huvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och roffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik bragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher, som vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men då han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder han erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt utrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente i Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. "Ni bör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg, Berlin och Wien", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns varningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen av Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska Pommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på annat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära honom trohetsed.

Förhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre, och som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto mer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas och intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller sin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom pinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för att få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig som angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja sig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris bodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som genom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen voro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder, som, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock respekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga strävanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I december 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon, som i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och nu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin broders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som det nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne att vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan. Marie-Louises utstyrsel, innehållet i den "corbeille de mariage", som Napoleon enligt urgammal fransk bröllopssed skulle överlämna till henne, hästar och ekipage, allt överlämnades åt Carolines något pråliga smak att utvälja. I Stuttgart växlade de båda svägerskorna den första omfamningen, men efter blott ett par dagar var öppet krig förklarat dem emellan. Redan under resan kunde Marie-Louise i sorgsna epistlar hem förlälja, hur Caroline berövat henne allt, som kunde påminna henne om hemmet — t. o. m. hennes lilla favorithund skickades tillbaka och Caroline åter beklagade sig för vem som ville höra på över sina vedermödor, men njöt icke desto mindre ända till djupet av sitt ärelystna hjärta av att vid den första taffeln i Compiegne sitta à-trois med sin bror och sin nya svägerska. Vid den nya kejsarinnans kröning hade Caroline den av henne högt skattade triumfen att slippa upprepa sin tjänstgöring vid kejsarinnesläpet, vilket uppbars av de övriga nya svägerskorna.

Men redan före dessa angenäma tilldragelser hade Carolines mödor att förbättra sin och Murats position som suveräner krönts med framgång. Hon stod alltjämt på vakt om något tillfälle skulle yppa sig. När Louis och Hortense visade tvekan och motvilja att intaga Hollands tron, skyndade Caroline att erbjuda sig och Murat i deras ställe. Emellertid var det Murat, som denna gång gjorde sig förtjänt om deras befordran. Det var huvudsakligen hans förtjänst, att Napoleon kunnat erövra Spanien, och när sedermera Joseph från Neapel flyttades till det nyerövrade landet, ansåg sig Napoleon ej kunna förbigå Murat, så mycket mindre som Caroline ej lämnade honom någon ro. Därför uttalade Napoleon också det villkoret, att makarna Murat ej vidare skulle förekomma i Paris. För att göra det så svårt som möjligt för dem att i Paris uppträda med kunglig ståt tillhandlade han sig av dem Hôtel Thébusson. Även Elysée-palatset och deras jaktslott i Neuilly önskade Napoleon komma i besittning av, och när Caroline, som ytterst ogärna ville avhända sig ett lysande residens, begärde sexton miljoner för dessa domäner, styrde Napoleon rätt brutalt om ett tvångsbyte. Han övertog de båda slotten, varifrån Caroline ej ens fick borttaga sina juveler eller personliga tillhörigheter, samt lade i stället några smärre landområden till deras rike.

Att Napoleon räknade på att Caroline skulle vara sin make till hjälp vid styrandet av Neapel, visar ett brev av den 2 maj 1808, vari Napoleon meddelade Murat, att denne blivit utnämnd till konung. "Med en hustru som eder", skriver han, "kan ni lugnt avlägsna er om kriget kallar er till min sida. Hon kan mycket väl sköta regeringen." Carolines insats i styrandet av Neapel skulle emellertid komma senare; under sin första drottningtid vistades hon endast kortare perioder i sitt rike och uppehöll sig, trots Napoleons obenägenhet därför, mestadels i Paris, där hon var ledaren av kejsarhovets nöjesliv, gav baler och komponerade kadriljer. Genom att få hela Paris att tala om sig och hovet behagade hon Napoleon, som just önskade, att hela världen skulle sysselsätta sig med honom och hans omgivning, varjämte hon alltid hade klokheten att visa honom ett glättigt ansikte. Emellertid berodde Carolines obenägenhet att vistas i Neapel även därpå, att Murat på inga villkor ville ge sig sken av att såsom regent stå under sin gemåls inflytande — han fruktade för parallellen med Elisa och Bacciochi. Caroline åter drog sig icke för att intrigera mot sin man, och i Neapel skapade hon bakom dennes rygg ett litet parti, som gick hennes ärenden.

Murat förverkligade i Neapel samma principer som de övriga Bonaparterna i sina länder, nämligen att icke styra med fransmäns hjälp. Detta förbittrade mycket Napoleon, och i sina brev påpekade han, att han ej kunde lyssna till Murats försäkringar om förtroende och vänskap, då hans handlingar tydde på raka motsatsen. "Ni har omgivit er med män, som hata Frankrike och vilja fördärva er. Det ni skriver till mig står i alltför skarp kontrast till edra handlingar. Jag skall av ert sätt att handla kunna se, om ert hjärta ännu är franskt."

Då det ryska fälttåget förbereddes, skyndade Murat att göra sig Napoleon så bevågen som möjligt för att därigenom skaffa sig ett överbefäl, och Caroline sändes till Paris för att för Napoleon uttrycka Murats känslor av undergivenhet och underkastelse. Hon förstod också nu att insmickra sig i hans förtroende — Napoleon visade henne alla möjliga ärebetygelser, hon fick bo i Tuilerierna — och så småningom lyckades hon intala honom, att Murat ej hade några planer för egen räkning, ja, hon lyckades så fullkomligt i sin mission, att Murat med Napoleons tillstånd i maj 1812 själv kom till Paris. Emot de favörer, som Caroline hade lyckats utverka för Murat, hade emellertid Napoleon utbett sig ett rätt märkligt vederlag, det nämligen, att Murat skulle avlägsna från Neapel och sända till Paris sin närmaste man och sitt trognaste stöd i Neapel, Maghella, den av hans män, som också var den mest entusiastiske för befrielsearbetet i Italien.

Först nu, under Murats bortavaro, fick Caroline tillfälle att visa, att även hos henne bodde något av den bonaparteska dådkraften. Hon, som hittills sysslat med sina intriger och små äventyr för att själv komma fram eller skaffa en gunstling ett ämbete eller penningar, hon tog nu ej blott till skenet men även i verkligheten regeringstömmarna i sin hand. Visserligen hade Murat vid sin avresa förbehållit sig avgörandet i alla viktiga angelägenheter, men då underrättelserna från krigsskådeplatsen voro mycket sparsamma, inkräktade detta icke nämnvärt på Carolines självbestämmanderätt. Det visade sig nu, att hon i likhet med Elisa var i besittning av verkliga administrativa talanger. Hon utvecklade under denna tid en förvånande kraft och klokhet, och tillståndet i riket förbättrades betydligt genom en klok skatte- och reformpolitik. Hon underhöll flitigt förbindelsen med centralregeringen i Frankrike, men samtidigt blygdes hon icke att genom att närma sig Napoleons fiender, främst Österrike, där hon i Metternich trodde sig kunna påräkna säkert stöd, förbereda Neapels frigörande från det franska överväldet.

Murat på sitt håll tyckes hava burit på liknande planer. Det är ännu för forskarna en outredd fråga, huruvida Murats taktik mot Napoleon blott var den trolöse äventyrarens, eller om den nyvaknade idén om ett enat, självständigt Italien blivit så rotfast hos honom, att han i sig själv såg främst en kämpe för dessa strävanden och således haft ett ideellt-praktiskt skäl att skilja sin sak från Napoleons.

I varje fall, när Murat trodde sig märka, att Napoleons stjärna var i sjunkande, började han försiktigt och i hemlighet närma sig hans fiender. Väl tillförde han vid början av 1813 Napoleons här 30,000 man, men kort därefter återvände Murat utan Napoleons tillstånd till Neapel, och i april 1813 trädde han för första gången i hemliga underhandlingar med England och Österrike. Det förefaller emellertid som om Caroline motsatt sig Murats planer, om ej av systerlig tillgivenhet, så därför att hon alltjämt litade på Napoleons lycka. Denne inledde också med Caroline en lång korrespondens, av vilken framgår, att även Caroline fördömde sin mans handlingssätt — man vet också, att hon icke vågade visa Murat dessa brev.

Men efter slaget vid Leipzig i oktober samma år fortsätter Murat öppet sina förrädiska planer, och nu synes även Caroline besluten att vid den befarade katastrofen rädda så mycket som räddas kunde. Medan Eugène Beauharnais trofast motstod de förbundnas försök att locka honom över på sin sida, gick Murat i januari 1814, mitt under brinnande krig, över till fienden, däri numera styrkt av kejsarens egen syster.

Ja, i ett brev av den 15 januari 1814 meddelar han lugnt Napoleon, att han undertecknat ett fördrag med Österrike, samt tillägger: "Jag har underhandlat med dem som en jämlike, jag har vetat intaga och behålla min rang bland alla de spillror, som täcka Europa". Är detta ren dumhet eller blott en vanvettig självöverskattning?

Napoleon kunde blott giva hans handlingssätt ett namn och skrev till Fouché: "Konungens av Neapel uppförande är skamlöst, och för drottningens finner jag ej ord. Jag hoppas få leva tillräckligt länge för att kunna hämnas mig själv och Frankrike denna förfärliga otacksamhet."

Under 1813-års fälttåg hade Murat engång vid ett krigsråd i våldsamma ordalag farit ut mot Napoleon samt sagt sig ångra, att han ej lyssnat till engelsmännens förslag; han hade då kunnat vara lika mäktig som konungen av Preussen och kejsaren av Österrike. Den råbarkade Davoust hade då öppenhjärtigt påmint Murat om vilken skillnad det var mellan konungar av Guds nåde och den, som fått sin krona i gåva av Napoleon. Efter sitt förräderi skulle Murat också få erfara hur rätt Davoust haft. Ty vid Bourbonernas återkomst till Frankrike började dessa genast arbeta på att återinsätta Murats fiende, konung Ferdinand av Båda Sicilierna, i hans rättigheter. Redan innan Napoleon lämnat Elba hade Murat och Caroline därför återförsonat sig med honom.

Under de hundra dagarna få vi bevittna slutkatastrofen i Carolines och hennes makes ärelösa kamp om Neapels tron. Murat bryter upp mot Rom, uppmanar Italiens folk till kamp för sin frihet, men blir slagen av österrikarna och måste fly till Frankrike. Caroline söker uppehålla sin makes herravälde i Neapel, men måste vid engelsmännens anfall utrymma landet, och snart äro hon och hennes barn österrikarnas fångar i Triest. Så efterhärmar Murat i ett huvud löst företag sin kejsares och herres försök att återvinna sitt välde, landstiger med en handfull soldater i Calabrien liksom Napoleon vid Saint-Juan-viken, blir tillfångatagen och arkebuserad.

Under sin forne älskare Metternichs beskydd fick nu Caroline och hennes barn en fristad i Österrike, där hon under namn av grevinnan av Lipona bosatte sig först i Wien och sedan i Triest. Hennes levnadsvillkor tyckas ej ha varit gynnsamma; man vet, att hon efter julirevolutionen hos franska regeringen anhöll om understöd, då Ferdinand IV konfiskerat hennes egendom, och man beviljade henne även en årlig pension av 100,000 livres. År 1832 slog hon sig ner i Florens, där hon dog den 18 maj 1839.

Så glider bort i historiens glömska den engång lysande drottningen av Neapel, så förgäten som endast den kan bli, vars hela livsmöda offrats för medelmåttiga, egoistiska syften, ty till och med Carolines mångomtalta äregirighet hade man något att förebrå, nämligen dess kompletta brist på storhet eller djupare mening.

JÉRÔME BONAPARTE.

Den yngste av syskonen Bonaparte, Jérôme, var född den 15 november 1784 och sålunda endast åtta år, när familjen flyttade till Frankrike. Han kunde ej minnas sin far eller Corsika, han kände Paoli endast efter hörsägen, han var fransman utan minnen från den klippiga ön eller ungdomsdrömmar om eget, självständigt fosterland. För honom hade hela det stora bonaparteska äventyret intet av under, han växte upp i medvetandet om att familjekassorna liksom framtiden bjödo oändliga och aldrig sinande möjligheter.

Detta präglade i viss mån även Jérômes väsen. Han var ej fåfäng och hade intet av uppkomlingens iver att visa världen hur rik och mäktig han var, det var för honom så självfallet, han hade bättre råd än de andra att vara sådan, som naturen engång gjort honom. Och den hade gjort honom självsvåldig, full av lustighet och humor med aptit på alla världens äventyr och nöjen, givit honom samma oförbränneliga lynne och oförbränneliga lättsinne, som Pauline undfått. Han tog loven av alla sina syskon, då det gällde slöseri, han strödde guld omkring sig, ej av äregirighet, men därför att det roade honom. Betecknande äro några små anekdoter, som Masson berättar. En dag medan Napoleon var konsul, kom Duroc till honom med en till regeringspalatset adresserad räkning på en resnecessär à 16,000 livres. Napoleon förklarade sig ej ha köpt det dyrbara föremålet, och närmare forskningar gåvo vid handen, att köparen var — Jérôme. Vid middagen tog Napoleon sin yngste broder i bägge öronen och sade: "Är det du, som tillåter dig att köpa necessärer för 16,000 livres". — "Ja", svarade Jérôme lugnt, "jag avskyr saker, som ej äro vackra." Som gosse dyrkade Jérôme Napoleon, "le general", som syskonen kallade honom, och han var den enda av dem, som gladde sig över broderns giftermål med Joséphine — ty Eugène Beauharnais och Jérôme voro kamrater i krigsskolan i Juilly. Men när Jérôme trodde sig märka, att brodern föredrog styvsonen framför honom, visade han humör och svarade ej Napoleon, då denne tilltalade honom. Strax sedan Napoleon kommit hem från Italien efter slaget vid Marengo, var åter Jérôme vid misshumör. "Om du sluter fred med mig, skall jag ge dig något?" sade Napoleon till honom. — "Vad då?" frågade Jérôme. "Du får själv bestämma", sade brodern. — "Giv mig då den sabel Ni bar vid Marengo", sade Jérôme strax. Och Napoleon gav honom den.

Överhuvudtaget var Jérôme aldrig såsom de andra syskonen rädd för Napoleon, han behandlade ej denne bror mera respektfullt än de andra och lät sig aldrig imponera eller skrämma av generalen, förste konsuln eller kejsaren, utan sade öppet sin mening, men på ett så älskvärt sätt, att Napoleon ej kunde bli ond på honom. Han levde sitt liv i öppen dag och förhemligade ingenting, vare sig det gällde ungdomliga pojkstreck och snedsprång, politiska åsikter eller förvaltning av de ämbeten han erhöll. Även Joséphine tyckte om den vackre, självständige och självsvåldige gossen, som jämt och ständigt ställde till vilda skandaler, och hos henne kunde han alltid påräkna en förbön hos Napoleon.

Då Jérôme plötsligt utan någon anledning lämnade skolan i Juilly, beslöt Napoleon att sända honom till sjöss — han kunde kanske utbildas för marinen — och lät honom följa Leclerc till San Domingo. Men Leclerc tycks ej varit nöjd med honom — han återsändes nämligen redan från Kaplandet till Paris i egenskap av kurir. Någon tid därefter sände Napoleon Jérôme på en västindisk expedition med fartyget I'Épervier. Jérôme var denna gång mera benägen att lyda, i synnerhet sedan Napoleon givit honom tillstånd att taga med sig sina vänner.

Jérôme var ej sen att begagna sig av tillåtelsen att på sitt fartyg samla några levnadsglada ynglingar med samma äventyrslynne som han själv — och med lika litet intresse för sjökrigstjänst. Ty Napoleon hade misstagit sig om Jérômes böjelser, han och hans vänner föredrogo landbacken framför sjön och livet i hamnarna framför den besvärliga tjänsten. I alla hamnar fördes ett lustigt liv, och Jérôme lät med glädje penningarna rulla! Han fann plötsligt sin marinuniform missklädsam och utbytte den mot den rödblå husaruniformen. I november 1802 insjuknade han emellertid på Martinique och undslapp därigenom vidare besvärligheter. Han stannade här flere månader, samlade en munter krets omkring sig och slöt ett vänskapsförbund för livet med den franska konsulatstjänstemannen Auguste Lecamus. Tid efter annan erhöll han emellertid av Napoleon befallning att sluta med sitt lättjefulla liv och återvända hem, och i januari 1803 blev han tvungen att lämna ön. Han skildes med sorg i hjärtat från Lecamus och hans familj, från alla nöjen och nya vänner och begav sig i väg. Men på återvägen skedde något oväntat. I en trång kanal mötte Jérômes fartyg ett engelskt handelsfartyg, mot vilket Jérôme, då det ej gav signal, lät avskjuta ett prejskott. L'Épervier måste vända om till Martinique, och Jérôme erhöll av chefen för expeditionen det vänliga rådet att rädda sig undan, innan efterräkningarna kommo. Han begav sig då med sina vänner och sitt fartyg till Guadeloupe, där det åter blev uppehåll med en lång räcka av festligheter, tills ny befallning kom att återvända till Frankrike. Men Jérôme var nitton år, självrådig och glad, och nya äventyr frestade honom mera än de förebråelser, som väntade honom hemma. Han lämnade helt enkelt sitt fartyg och inskeppade sig med några av sina närmaste vänner — bland dem Lecamus, som erhöll anställning som hans sekreterare — på ett amerikanskt fartyg, destinerat till Norfolk, dit han anlände den 20 juli. Den 28 juli 1803 var han i Washington.

I Washington uppträdde Jérôme med stor tvärsäkerhet, lät kalla till sig franska konsuln, Pichon, och tog sig under de dagar han tillbragte här legationens angelägenheter an, öppnade brev och förfärade därigenom Pichon, som visserligen ej ansåg sig kunna ingripa, men ej heller underlät att till franska regeringen insända sina klagomål. Från Washington begåvo sig de unga hjältarna till Filadelfia, och därifrån till Baltimore. Införd i finanskretsarna därstädes, gjorde han bekantskap med "Baltimores skönhet", miss Elisabeth Patterson, en rik köpmansdotter, och förlovade sig i hemlighet med henne. Förlovningen firades med de största högtidligheter. Då Pichon emellertid genom brev både till Jérôme, till hans blivande svärfar och till franska konsuln i Baltimore försökte hindra giftermålet mellan Jérôme och Elisabeth på den grund, att Jérôme enligt Code civil var omyndig och ej kunde gifta sig utan sin mors samtycke. Jérôme företog en resa till New York för att inbilla alla att han ändrat tanke, men strax därpå återvände han i största hemlighet till Baltimore och firade bröllop med miss Patterson julaftonen 1803. Han var då 20 år, hon nitton. Först ungefär tre månader senare underrättade Jérôme sin mor — utan ursäkter eller kommentarier — att han gift sig med den kvinna han älskade.

Men långt förut hade ryktet om detta egendomliga giftermål nått Frankrike, dels genom tidningarna, som Napoleon förgäves försökt tysta ned, dels genom Pichon. Napoleons vrede var gränslös. Denne broder, som han överhopat med penningar och välgärningar, vars minsta nycker han tillfredsställt, skulle nu skandalisera honom, hela familjen och Frankrike! Han gifte sig med en engelska, en protestant, en köpmansdotter! Pichon fick strax befallning att ej mera utbetala en sou till Jérôme, som fick sträng befallning att genast komma hem; på detta villkor skulle Napoleon förlåta honom alla de vedervärdigheter Jérôme förorsakat honom, i motsatt fall skulle han förbjudas att någonsin komma tillbaka till Frankrike.

Underrättelsen nådde Jérôme mitt i en virvel av fester. Sangvinisk och obetänksam, hade han redan levat sig in i tanken att stanna här för alltid, och ambassadörsposten i någon av de stora städerna hägrade för honom. Han hade givit sina vänner löften om platser han trodde sig förfoga över och skuldsatt sig betydligt. I den sinnesstämning vari han befann sig kom uppmaningen att återvända som en kalldusch. Han dröjde också i det längsta att rätta sig efter befallningen. Under det han väntade på en god lägenhet, nådde honom de sensationella underrättelserna från Frankrike, att kejsardömet proklamerats, att han själv uteslutits från tronföljden och alla hedersposter i Frankrike, samt att Napoleon ej erkände hans giftermål.

Jérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller moderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i Lissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier, mötte dem med ett pass för Jérôme. "Och madame Bonaparte?" frågade Jérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass för miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var allvarsam. "Framför till er härskare?" säges han ha svarat, "att madame Bonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få åtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen." Men det hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes rättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än att uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var havande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten till sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till England. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men hon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland fientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7 juli 1805.

När Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om dennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att vinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom rikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det mest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig prins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin ungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför att han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den bästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att göra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna England och tillsvidare bosätta sig i Amerika — någon skilsmässa var ännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta karaktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett kärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att Napoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de aldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var Napoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans vilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem till Amerika, där hon för alltid stannade.

Napoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till påven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle förklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit välsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga hustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz befäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran. Denna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805 till mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio månader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i Bretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk. Han kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att få komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt äktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för honom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.

Jérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så intresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med hederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster — vad hade han att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och det blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner, vilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september började giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan brådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst, sammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda kurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej hunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift med Elisabeth Patterson.

Men även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under det Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris' prästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt; och när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme plötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av Napoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades bröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde prinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och Jérôme för första gången — det var hos madame Junot i Raincy. När Jérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt med det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit mycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös ungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne från första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum, men först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter och nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.

Napoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes rike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri religionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier. Samma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och domstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt, och Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle skapa ett litet välorganiserat franskt rike.

Utan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa broderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han, att en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även Jérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat bedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen, som gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad, förelågo även här.

Vid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga. Det hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för diplomati, konst eller litteratur, — Jérôme hade här liksom på sina resor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid detta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade en häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en kunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid hovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga, att när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela Cassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag. Bland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som öppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste avspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von Pappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet och intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram trofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde för dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till utrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den preussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största prakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe gav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.

Man frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna tyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes man förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet, men hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga henne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens förvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon stod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.

Hennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av Jérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man. Oberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade han alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en kallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt hennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med gåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll alltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines brev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde henne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade hängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen, de strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande leende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika mycket som Jérôme själv.

Vid Marie-Louises kröning, det napoleonska väldets kulmen, kommo de båda makarna till Paris, där de väckte mycken uppmärksamhet genom sitt lysande uppträdande och sina självsvåldiga upptåg. En gång under en stor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro de sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i palatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog Jérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset ner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och körde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de företogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans maka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes händer blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och dansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör, klädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med brokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter och prydd med stora hängande vita plymer.

Men detta var endast en kort minut av bedräglig ro under alla de skakningar, som Jérôme och hans konungadöme voro utsatta för. Redan hans förhållande till Napoleon kunde aldrig bliva verkligt gott. Ty i grunden betraktade Napoleon konungen av Westfalen endast såsom ett slags prefekt i en fransk provins. Han utnämnde hans ministrar, förfogade över hans trupper, kontrollerade hans finansväsende — med förfäran konstaterade Napoleon att av landets hela budget, 25 miljoner, fem miljoner åtgingo för Jérôme och hans hov — ja, tog ifrån och lade till landområden i Jérômes rike efter gottfinnande. Av tonen i deras brevväxling ser man, hurusom Napoleon behandlade sin broder mest som en olydig eller förvillad son, medan Jérôme vanligen använde en undfallande och tacksam ton, för att någongång plötsligt strama upp sig och högdraget erbjuda sig att avstå från sin kungavärdighet. Men vanligen uttrycker han sig på detta sätt: "Jag upprepar det, jag tager aldrig ett steg utan förhoppningen, att Ers Majestät skall säga: aldrig har min bror Jérôme gjort mig någon sorg." Och säkerligen menade Jérôme det också — åtminstone då han skrev det. Men om Jérôme ock var en föga allvarlig regent, och de nyttiga reformer, som genomfördes i Westfalen, helt och hållet voro Napoleons verk, så behandlade denne å andra sidan hans rike med ytterlig hänsynslöshet, så att Jérôme i ett brev kunde säga: "Det är genom Le Moniteur, som jag fått veta, att jag förlorat fjärdedelen av mina stater, tredjedelen av mina inkomster och alla mina flodmynningar, utan att det kommer ett ord från Ers Majestät för att lugna mig eller säga: ni skall uppföra er så eller så."

Under fälttåget 1809 anförtrodde Napoleon Jérôme överbefälet över en armékår. Napoleon hade redan misslyckats med att göra Jérôme till amiral, och det gick nu ej heller bättre att söka göra honom till en användbar general. Jérôme hade heller inga insikter i militäryrket, hans sorglösa lynne gick illa ihop med disciplinens bud, och efter det han vistats ungefär en månad på krigsskådeplatsen måste Napoleon avsätta honom samt åt Junot anförtro ledningen av hans trupper.

Vid Napoleons förberedelser för det ryska fälttåget anhöll Jérôme ivrigt om ett överbefäl, och han förband sig att till "la grande armée" bidraga med två divisioner av egna trupper. I tillfredsställelsen över Jérômes nit biföll Napoleon hans begäran. Dessutom välvde Napoleon planen att, sedan han slagit Ryssland, återställa konungariket Polen samt göra Jérôme till Polens konung, under förutsättning, att denne först utmärkt sig i fälttåget. Från början av 1812 var hela Westfalen förvandlat till ett läger. Vid fälttågets början blev Jérôme överbefälhavare för arméns högra flygel och hade under sig Vandamme i spetsen för westfalarna, Poniatovski för polackerna och Reynier för sachsarna. Jérômes uppgift i fälttågsplanen var att hålla Bagration skild från ryska arméns huvudstyrka och kringränna honom. Senast den 29 juni skulle Jérôme stått i Grodno, men i stället förspillde han sin tid med tvister med Vandamme, som han avsatte mitt under brinnande krig. I förbittrade brev till Jérôme gav Napoleon honom skulden för att hela krigsplanen blivit fördärvad. Bagration lyckades också förena sig med Barclay de Tolly, och ånyo måste Napoleon avsätta Jérôme samt på hans plats ställa en annan — Davoust.

Men även i sitt tillfälligt sammanbragta rike med dess tyska befolkning hade Jérôme allvarliga konflikter att bekämpa. Verkningarna av revolutionen, vars vågsvall lyft den bonaparteska dynastien upp till troner och kungavärdigheter, hade behövt en viss tid för att komma till synes hos de folk, till vilka det revolutionära Frankrike genom sina propagandakrig velat bära sina frihets- och jämlikhetsidéer. Ett av de första utslagen av den nationella rörelsen i Tyskland skulle komma att rikta sig mot Jérôme. Dörnbergska resningen inträffade just vid ett av hans regementen, och major Schill med sin friskara gjorde även en attack på Westfalen. I ett märkligt brev av den 5 december 1811 till Napoleon skildrar Jérôme med förvånande skarpblick de sociala förhållandena och den nationella stämningen i Tyskland. Det visar, hur Jérôme hade öppet öga för vad som skulle kunna växa fram ur denna folkstämning. Efter en exposé av vad han kallar "folkens olyckor" utbrister han: "Denna bild är sann i alla dess delar. — — — Jag är ställd i mittpunkten av faran, men jag är alls icke rädd för egen del, jag vet, att det finnes nödvändiga olyckor, som endast äro vägen till bättre förhållanden."

År 1813 skulle också Jérôme själv få bli vittne till, huru hans farhågor besannades, och hur hans rike störtade samman som ett korthus.

Redan före slaget vid Leipzig hade de allierade två gånger intagit Cassel, och efter det stora folkslaget i oktober 1813 kunde Jérôme ej längre kvarstanna i sitt rike. Han hade sänt Catherine i förväg till Frankrike och följde själv efter, medtagande det mesta möjliga av penningar, juveler och dyrbarheter. Den 14 november 1813 anlände Jérôme till Paris, varefter han installerade sig på slottet Stains nära Saint-Denis, som han köpt.

Efter Napoleons abdikation begåvo sig Jérôme och Catherine till Triest. Konungen av Württemberg hade nu, när olyckan bröt in över Jérôme, föreslagit sin dotter att hon skulle skiljas från sin make, mot vilken hon hade så många välgrundade förebråelser. Men motgångarna hade tvärtom fört makarna närmare till varandra, och med orubblig kärlek stod Catherine på Jérômes sida. I Triest, där de fingo tillstånd att bo, föddes deras första barn, Jérôme-Napoléon-Charles.

Under de hundra dagarna skyndade Jérôme åter till Frankrike. Även nu erhöll han kommandot över en division, och nu förvärvade han sig även för första gången en smula krigarära — han utmärkte sig både vid Charleroi och vid Waterloo. Men snart hade Napoleons stjärna fördunklats för alltid. Efter att någon tid hava vistats i Württemberg hos sin svärfar, fick Jérôme tillstånd att återvända till Österrike. År 1823 flyttade han med sin familj till Rom, och år 1831 till Florens, där Catherine dog 1835.

Jérôme erhöll år 1847 Louis-Philippes tillstånd att återvända till Frankrike, och efter februarirevolutionen trädde han till och med i fransk tjänst, han blev nämligen utnämnd till guvernör för Invalidhotellet. Efter statskuppen 1852 utnämndes han till president i senaten och fick — den enda av syskonen — uppleva, att brorsonen axlade kejsarmanteln med de gyllne bien och omgav sig med de kejserliga örnarna. Han tillerkändes även av Napoleon III eventuell rätt till tronföljden.

På sin ålderdom, som förflöt i relativ obemärkthet, ingick Jérôme nytt gifte med markisinnan Giustina Bartolini. År 1860 slutade han sitt växlingsrika liv och fick sitt sista vilorum i Invalidhotellet, i samma rum, där Napoleon vilade.

Det ligger något tragiskt över Jérômes förhållande till Napoleon. Napoleon hade skänkt honom all hans ungdoms glädje och lycka och senare makt och rikedomar, och Jérôme skulle varit stolt över att kunna återgälda sin bror och välgörare. I stället bidrog han genom lättsinne och överdåd till hans fall, och bakom alla de bittra förebråelser, som Napoleon måste göra sin yngste, älskvärde, godhjärtade broder, tycker man sig höra ett vemodigt: "du är för liten för att förstå mig, du är för liten för att kunna följa mig."

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NAPOLEONS SYSKON ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.