The Project Gutenberg eBook of Herr Corpwieth gentleman-detektiv
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: Herr Corpwieth gentleman-detektiv

Author: Tre herrar

Release date: November 8, 2024 [eBook #74705]

Language: Swedish

Original publication: Borgå: Holger Schildt's förlag

Credits: Tuula Temonen


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HERR CORPWIETH GENTLEMAN-DETEKTIV ***

language: Swedish




HERR CORPWIETH GENTLEMAN-DETEKTIV

Hans första äventyr framställda


Av

TRE HERRAR [Emil Hasselblatt, Olaf Homén ja Henning Söderhjelm]





Borgå,
Holger Schildt's Förlag,
1914.




INNEHÅLL:

639. VII. 5.
Klackarna.
Den stulna korsetten.
Thomas Melóns äventyr.
Monsieur Boboche.
Äventyret i trettonde apoteket.




639. VII. 5.


De händelser, som skola skildras i det följande, utspelades under
loppet av hösten 1913. De ha hemlighållits av dem som voro med och det
av fullgoda skäl. Genom en tillfällighet har emellertid författaren
till dessa rader fått höra berättelsen om de märkliga tilldragelserna,
och han tror sig kunna förtälja dem vidare utan att såra några
intressen eller någon av deltagarna om han blott hemlighåller namnen på
de uppträdande parterna.

Det är egendomligt att det ställe i staden, som väl kan betraktas som
dess lugnaste och mest fridlysta punkt, blev skådeplatsen för så många
upprörda scener, men orsakerna härtill skola framgå under berättelsens
gång.

Stadens lugnaste punkt? Den kan väl ej vara någon annan än huset på
Unionsgatans backe — Universitetets allmänna bibliotek.

Låtom oss icke stanna vid detta spörsmål utan begynna skildringen, så
kommer förklaringen i sinom tid.


I.

En dag i oktober då klockan slog tolv och bibliotekets tjänstemän
begynte samlas i de stora salarna, skyndade de båda unga amanuenserna,
vilka sedan klockan 10 skött expeditionen i läsesalen, fram till dem
och anmälde, att något högst egendomligt inträffat. En äldre herre hade
anhållit om ett par zoologiska arbeten och då amanuenserna gått för att
taga fram dem — de stodo i två olika skåp — hade de funnit böckerna
i den vildaste oordning. Dessa stodo visserligen i jämna rader på
hyllorna, men några av dem, som borde ha stått på översta hyllan stodo
i stället på den nedersta, de som stodo på rätt hylla hade bytt plats
i stor utsträckning o.s.v. Amanuensen Råskjöld var visserligen strax
på det klara med, att det var amanuensen Nikkarinen som slarvat då
han ställt in böcker i dessa skåp, men då hela truppen tjänstemän tog
fenomenet i betraktande, funno de snart att ett så monumentalt slarv ej
var möjligt. I de två skåpen fanns faktiskt ej en enda bok på sin rätta
plats. Och då grannskåpen undersöktes visade sig förhållandet vara
detsamma i dem. Härjningen hade sträckt sig över fem armarier bärande
numren 118 till 122.

En förklaring på fenomenet var svår att finna. Visserligen framkastades
en mängd hypoteser, men alla voro lika osannolika. För att säga
sanningen stod denna vid invecklade biblioteksproblem så vana
församling med förvåningens finger i häpnadens mun. Emellertid slogo
sig några till ro med den gärna gripna förklaringen, att en oerfaren
amanuens givit tillåtelse åt en eller annan utomstående person att
själv besöka bokskåpen och att denne sedan ställt till den fenomenala
oredan. För andra var denna förklaring föga tillfredsställande och
saken diskuterades livligt under dagens lopp.

Den som föreföll minst upptagen av tilldragelsen var amanuensen
Corpwieth. Han satt tyst vid sitt skrivbord medan en hel grupp av
hans kolleger omkring honom förgäves med många ord sökte finna gåtans
lösning. Han kunde icke slippa en tanke som genast uppstigit inom
honom, nämligen att det i all den förbrytarlitteratur han läst vanligen
var just en meningslös och oförklarlig — men även betydelselös —
händelse som brukade inleda en hel invecklad räcka av högst allvarliga
tilldragelser. Han fann tanken löjlig, ty ett ställe som detta kunde ju
omöjligt locka någon förbrytare. Och det märkvärdiga var ju, att ingen
bok saknades i de oordnade skåpen. Och ville man stjäla en dyrbar volym
så kunde detta ske på ett betydligt enklare sätt. Emellertid kunde
han icke få sina tankar från det första intrycket: här ligger någon
invecklad djävulskap under!

Tjänstetiden förgick, och ingen lösning på gåtan kunde finnas. Intet
märkvärdigt skedde, inga andra skåp voro rörda och då läsesalen
stängdes om aftonen låg det vackra huset där mörkt, tyst och fredligt,
ruvande över alla de millioner på papperet fästa tankar det gömde.

Men nästa morgon, då amanuensen Råskjöld kom för att sköta läsesalen
och gick in i det s.k. Nybygget — en rund byggnad i sex våningar, som
ansluter sig till det gamla huset — såg han till sin häpnad att det
uppe i andra våningen låg en hel mängd böcker spridda över golvet.
Han sprang dit och fann, att hälften af den tyska skönlitteraturen
låg i en hög vid balustraden, I hög grad förvånad ropade han på sin
kollega Söderholm, vilken just trädde in genom dörren, och tillsamman
konstaterade de nu, att all äldre litteratur tagits från hyllorna
och kastats huller om buller ut på golvet. Deras respektive förstånd
stodo fullkomligt stilla. Råskjöld fnyste och blåste i sina tjocka
mustascher, Söderholm grymtade och sade hm, hm.

Läsesalen begynte fyllas och de två herrarna måste gå dit för att
betjäna publiken. De hunno blott se att vaktmästarna anlänt och att de
voro lika oförstående, lika häpna.

Klockan tolv samlades hela kåren bibliotekarier och amanuenser i
stilla andakt kring bokhögen. Småningom arbetade sig ett par i kretsen
upp till verklig vrede. Bibliotekets ende grevlige tjänsteman, greve
Pflaumen av Päronö, utropade förbittrad:

— Vårt bibliotek har varit scenen för ett grovt upptåg!

— Scenen, scenen, hördes en stämma i hopen, talade greven om den
inhemska eller den rikssvenska?

— Är det nu herr Quisling som pratar igen, replikerade greven. Låt mig
tala ut först. Sedan får ni gärna porla, men då går jag min väg!

— Ja men då hör ju greven inte vad jag säger, invände Quisling modest.

Bibliotekarien Sjefman fann nu tiden vara inne för ett ingripande.

— Läsesalsamanuenserna skola gå till sin post, sade han strängt, vi
andra skola arbeta.

Gruppen skingrades hastigt. Man var van att lystra till Sjefmans
uppmaningar. Endast amanuensen Corpwieth stannade kvar. Problemet
intresserade honom starkt.

Tron på att det låg någon hemlighet bakom dessa upptåg hade styrkts
hos honom och han hade nu på ett ögonblick fattat beslutet att reda ut
historien. Därför granskade han ivrigt de böcker, som funnos kvar på
hyllorna. De voro alla relativt nya, ingen tryckt före år 1890. Alltså,
om det var någon mening med det hela så letade den hemlighetsfulle
besökaren efter en bok av äldre datum. Men ifall han ville ha en
bestämd bok, varför då ställa till allt detta? Och varför söka den
såväl i den zoologiska avdelningen som bland tysk skönlitteratur?
Nej, problemet var ej så lätt att lösa. Ett var dock klart: en
eller annan nattlig besökare rumsterade här och det enklaste medlet
till gåtans lösning var att få mannen fast. Detta hade det samlade
amanuenskollegiet även fått klart för sig och någon framkastade, att
man borde vända sig till polisen. Detta föreföll dock ett par af
de finkänsligare, främst amanuensen Nässellöf, alltför brutalt och
osympatiskt. I stället beordades en av vaktmästarna att hålla vakt i
biblioteket under nattens lopp. Alla dörrar och fönster undersöktes,
men allt befanns stängt och i bästa ordning. Böckerna ställdes på sina
platser och ingen fattades.

På eftermiddagen beslöt Corpwieth att gå till biblioteket och bliva där
över natten i stället för vaktmästaren. Han ville själv skaffa klarhet
i gåtan.


II.

Klockan 9, då läsesalen stängdes, steg Corpwieth in. Han hade icke
försett sig med det traditionella detektiv-vapnet, revolvern. Ett
skott var icke tilltalande i denna tystnadens och visdomens boning. En
spatserkäpp var Corpwieths enda vapen och säkert tillräckligt ifall det
kom till handgemäng. Var besökaren en bandit, så kunde han dock icke
skjuta bland bokhyllorna.

Corpwieth slog sig ned på sin vanliga plats i Nybygget. Ett större
lager av en annan till detektivismen hörande nödvändig artikel:
cigaretterna, hade han med sig. Då och då kunde han gå ut på balkongen
och draga ett bloss. Kvällen började lugnt. Corpwieth höll en
lampa tänd så länge det ännu var liv på gården utanför. Han läste
om Asbjörn Krags sista bedrifter i anledning af den patenterade
likkistan och kände sig smått kuslig till mods. Det stora huset var
mörkt och dödstyst och ganska beklämmande i sin ödslighet. Klockan 11
telefonerade han till sin fru och lugnade henne med att allt var på
rätt; sedan släckte han lampan och väntade i mörkret.

Han hade tänkt ut en plan och försökt så mycket som möjligt analysera
den mystiske besökarens handlingssätt. De resultat han kommit till voro
följande: Mannen kunde ej tända ljus, han arbetade alltså med lykta.
Han måste vända ljuset från fönstren — alltså inåt rummet och borde
således kunna upptäckas inifrån. Så gällde det blott att smyga sig på
honom bakifrån. Corpwieth kände biblioteket. Han kunde fritt röra sig
där i mörker och för att icke väcka uppmärksamhet hade han dragit ett
par tjocka ullstrumpor över sina kängor. Vilken väg mannen använde
för att komma in kunde Corpwieth ej gissa, han beslöt därför göra en
rond varje halvtimme kring hela biblioteket och då hålla sig under
gallerierna, så att han ej kunde ses.

Vad mannens handlingssätt beträffar, så förstod Corpwieth, att det
ej kunde vara en viss bestämd bok han sökte. Han gissade att det
måste finnas något inne i en bok, som var av värde för denne person
och att detta värdefulla måste hållas hemligt. Ty varför annars taga
ned böckerna från hyllan? Och han förstod, att mannen ej kände boken
som innehöll detta värdefulla, ty han hade letat såväl i zoologin
som i den tyska skönlitteraturen. Det var Conan Doyles historia om
Napoleon-bysterna som hade lett Corpwieth på detta spår. Men så var
det frågan: huru kunde han vara oförsiktig nog att lämna böckerna på
golvet? Och på den kunde Corpwieth ej ge något annat svar än följande:
För att ej vända sin lyktas sken mot fönstren har mannen tagit ned
hylla efter hylla på golvet, satt sig med ryggen mot fönstret och
genomsökt böckerna samt sedan kastat dem i en hög. I zoologiavdelningen
ställde han sedan upp dem igen, antagligen okunnig om i vilken ordning
de skulle stå. Därför talade bl.a. en omständighet, som fallit den
skarpsinnige Corpwieth i ögonen. På en hylla stodo böckerna nämligen
delvis i nummerföljd, men från _höger till vänster_ och icke som det
skulle vara från vänster till höger. Mannen hade kanske försökt ordna
böckerna fullkomligt, men sedan funnit det vara alltför tidsödande.
Varför hade han emellertid ej ställt den tyska skönlitteraturen
tillbaka? Den enda förklaring, som Corpwieth kunde finna var, att han
blivit överraskad. Men av vem? Den enklaste förklaringen var kanske: av
steg ute på gården. Måhända hade han varit sen och dröjt för länge i
sin iver.

Men vad var det han sökte? Och huru visste han icke var han skulle
söka detta okända? Kanske var hela teorin falsk — kanske var det hela
blott ett pojkstreck upprunnet någon barock hjärna? Men nej, Corpwieth
hade läst för många detektivhistorier framför kaminen under regniga
sommardagar på landet för att icke finna dessa händelser alldeles
typiska för en begynnande förbrytarhistoria med hemlighetsfulla moment.
Alltså beslöt han sig för att tro på sin teori åtminstone tills den
visat sig absolut omöjlig.

Klockan blev tolv. Det blev obekvämt och tröttande för Corpwieth att
sitta stilla. Han gick några steg längs hyllan, men det tysta tassandet
var obehagligt och han satte sig igen. Klockan ett begynte han bli
sömnig och finna hela tillställningen löjlig. Han märkte att det dock
var blott några minuters väg till hans egen säng och att hela denna
förbrytarstämning i vilken han försatt sig var komisk. Klockan två
vaknade han av att hans huvud föll ned mot bröstet. Nu frös han och
kände ett starkt behov av en cigarett. Klockan halv tre beslöt han
vänta till tre och sedan gå hem.

Men när det gått några minuter hörde han plötsligt ett ljud. Det var
som ett sakta raspande utanför fönstret. Först i hans våning, så med
ens med ett starkare buller i våningen ovanom. Och så försvann det. Då
slog det Corpwieth: balkongen! Någon hade klättrat uppför de sex små
balkongerna, som finnas ovanom varandra utanpå Nybygget! Han skulle
tydligen in först i sjätte våningen. Den besöktes sällan och där kunde
han ha låtit balkongdörren stå öppen utan att detta observerades av
någon! Som en blixt sprang Corpwieth upp i tredje våningen. Han ville
se vart mannen ämnade sig denna natt. Snart hörde han någon stilla
öppna balkongdörren där uppe, så stänga den och sedan kunde Corpwieth
höra några djupa, hastiga andetag. Det var icke att undra på! Det var
ej så lätt att klättra upp _den vägen_! Nu hörde han mannen där uppe
tassande begiva sig mot trappan. Ett ytterst svagt ljussken sade honom
att han tänt en lykta. Corpwieth kröp bakom en hylla. Han märkte att
han darrade, men det var av iver. Mannen gick nedför trappan. Nu var
han i femte våningen. Han gick vidare. Nu var han i fjärde. Den rymmer
teologisk litteratur. Gällde det teologin denna gång? Mannen gick till
en hylla ungefär mitt i våningen och stannade där. Corpwieth kunde
ej se honom, men ett svagt återsken av hans lykta upplyste mörkret.
Corpwieth beslöt att smyga sig på honom. I skydd av hyllorna kunde han
säkert nå honom utan att bli sedd, i synnerhet om mannen var upptagen
av sitt arbete. Corpwieth kom upp för trappan. Han såg mannen. På andra
sidan det runda hålet som går genom alla Nybyggets våningar satt han
på golvet med en blindlykta bredvid sig, som skarpt belyste en bokrad
framför honom. Han var en liten man, såg ut som en vig apa, svartmuskig
och med glasögon på näsan. En högst obehaglig figur. Med stor snabbhet
slog han upp bok på bok, sökte tydligen en bestämd sida och kastade
sedan bort boken med en fnysning av ovilja. Corpwieth betraktade honom
länge. Han stod bakom en kort tvärhylla vid trappan och så snart mannen
steg upp för att taga ned en ny hyllas innehåll och därvid släckte sin
elektriska lykta, smög sig Corpwieth kring hyllan och bakom den nästa.
Här stod han igen en stund. Hur kunde mannen arbeta så lugnt ehuru han
ju borde ha förstått att hans tidigare besök blivit upptäckta? Det var
obegripligt. Litet försiktigare hade han dock blivit. Han ställde nu
tillbaka de böcker han tog ned hylla för hylla sedan han sett på dem.

Corpwieth hade hunnit till den nästsista hyllan och kunde ej mer se
mannen. Då upphörde denne plötsligt med sitt arbete. Corpwieths hjärta
stannade. Var han upptäckt? Han stod orörlig och hörde så med ens ett
ljud. Det var samma raspande ljud som nyss utanför fönstret. En man
till klättrade upp för balkongerna! Nu började det bli mystiskt.

Mannen nummer ett höll sig tyst. Så gick åter balkongdörren där uppe
i sjätte våningen. Nu var mannen nummer två inne. "Det här blir
trevligt", tänkte mannen nummer tre, Corpwieth. Nummer ett andades
tungt. Och därpå började han gå mot trappan till sjätte våningen. Nu
gällde det! De två herrarna kunde välja var sin trappa eller också
mötas i den ena. Herrn där uppe var tydligen klumpig. Han hördes genom
hela huset. Men så blev det tyst. Nummer ett smög förbi Corpwieth
och denne kunde höra honom mumla en löjlig ed mellan tänderna.
"Sapperlipopette", ljöd det, "sapperlipopette, sapperlipopette".
En fransman, tänkte Corpwieth. Vilken trappa skulle han välja? Han
tvekade tydligen och stod alldeles stilla på en armslängds avstånd från
Corpwieth. Så gick han igen och försvann i mörkret. Intet ljud hördes.
"Spännande!" var Corpwieths enda tanke. Det gick en minut — lång som en
evighet — en ännu och så! Ett plötsligt buller högt uppe, några vilda
svordomar: "Sacré nom! Sacré nom" och "verdammtes Vieh, verdammtes
Vieh!" och så en duns, ett ramlande rabalder nedför trappan, lätta steg
uppe i översta våningen, balkongdörren som smällde i, ett skramlande
ljud utanför fönstren uppifrån ned, så tystnad. "Den ena slog ihjäl den
andra", tänkte Corpwieth. Han gick längs den andra trappan upp i sjätte
våningen. Om den andra ännu lever, tänkte han, skall jag avskära honom
reträtten. Han stängde balkongdörren och tände så alla lågorna i taket.
En ljusflod översvämmade hela Nybygget. Allt var tyst. Nu gällde det
att söka upp den, som var kvar. Ty av ljuden hade Corpwieth förstått
att den ena kastat ned den andra och sedan sprungit sin väg. Corpwieth
gick ned i femte våningen och tände även här alla lamporna. Och nu
hörde han ljud under sig. Mannen steg upp. Och innan Corpwieth hann ned
i fjärde våningen var den andra redan i tredje. Corpwieth sprang efter.
Nu försvann mannen ut på översta galleriet i utlåningssalen. Corpwieth
efter. I fullt språng bar det av till läsesalens översta galleri.
Så gick det två varv runt detta, som svagt upplystes av gatlyktorna
utifrån. Corpwieth såg att den flyende var en lång man — alltså icke
fransmannen. Vid tredje varvet upptäckte den flyende — som svurit på
tyska och alltså var tysk — dörren till chefbibliotekariens rum. Han
sprang dit. Corpwieth efter. Så in i manuskriptrummet och härifrån ned
för den branta trappan till utlåningssalens andra galleri. Men här gick
det galet för Corpwieth. Han slintade och ramlade med brak ned för
hela trappan, törnade mot galleriets träbalustrad som krossades och
föll ned. Corpwieth fick fatt i en pelare. Han hörde tysken i södra
salen. Han rusade dit, och såg mannen nere mellan planschverksskåpen på
golvet på väg mot dörren till Nybygget. Corpwieth höll på att förlora
spelet. Tysken kunde hinna före honom till balkongdörren i nedersta
våningen och försvinna. Men då fick Corpwieth ett blixtsnabbt infall.
Han grep en tjock bok på närmaste hylla och kastade den från galleriet
i huvudet på tysken, just som denne höll på att försvinna. Det sade
duns i såväl huvudet som boken, mannen förlorade fotfästet på den hala
linoleummattan och föll raklång i golvet. Corpwieth störtade till, tog
några skridskoremmar ur fickan och band honom till händer och fötter.
Så gick han efter ett glas vatten och tände ljuset.


III.

Mannen på golvet var avsvimmad, men hade icke någon synlig yttre
skada. Tydligen hade han blott slagit bakhuvudet i golvet. Han var en
lång, blond yngling — säkert icke mer än 22—23 år gammal — och var
till klädseln och det hela så absolut korrekt, städad och ordentlig,
att Corpwieth strax förstod att han var tysk. Corpwieth halade honom
över golvet till lavoarerna i Nybygget och sprutade vatten på hans
ansikte. Tysken vaknade snart till liv och mumlade några otydliga ord,
av vilka Corpwieth ansåg att situationen fordrade betydelsen: "var är
jag?" Snart var tysken vid full sans, stirrade på Corpwieth, drog i
sina remmar och gav till några i högsta grad missnöjda grymtningar.
Sedan låg han en lång stund och såg ut i luften, tydligen övertänkande
situationens krav. Och därpå upplät han sin mun och sade allvarligt och
på tyska: "Mycket ärade herre! Var god och tag min plånbok ur min högra
innerficka och tag därur mitt visitkort. Jag beklagar, att jag ej själv
är i stånd att överräcka er detta kort". Corpwieth stod förbryllad
inför en sådan inledning på diskussionen, men gjorde som fången bad
och fann i en plånbok av krokodilskinn och med ett guldmonogram ett
sirligt kort, hvilket avslöjade mannen såsom medlem av en mycket ärorik
furstlig ätt. Corpwieth stod häpen. Nu först tycktes historien bli
mystisk! Men han sade sig genast att detta måste vara lögn. Fången
tycktes läsa hans tankar. "Tag fram mitt cigarettfodral", sade han
strax. "Där finner ni samma monogram som på plånboken. Se sedan på
signetringen på mitt finger — där finner ni mitt vapen, och gå därpå
och slå upp mig i Tysklands adelskalender. Mitt fullständiga namn är
det och det, jag är född då och då, där och där, mina föräldrar äro de
och de". Corpwieth gjorde som han sade. Allt stämde. Naturligtvis kunde
han vara en bedragare, men kanske var det bäst att låtsas tro honom,
i synnerhet som han i allo gjorde ett intryck av att vara fulländad
världsman. — Jag vill tro er, sade Corpwieth, men jag måste behandla er
som en förbrytare. Varken tidpunkten eller sättet för er ankomst till
denna institution äro normala. Jag måste bedja om en förklaring — och
tillfredsställer den mig ej måste jag låta myndigheterna taga hand om
er.

— Jag förstår er, sade fången. Men jag har ej ännu haft äran att få
höra ert namn. Av vad ni sagt kan jag förstå, att ni ej är polisman.

— Mitt namn är Corpwieth, jag är tjänsteman vid detta bibliotek. Jag
ansåg inrättningens värdighet fordra att den beskyddades av dess eget
folk. Därför har jag vakat här i natt.

— Jag tackar för upplysningarna. Det skall alltid kännas som en lättnad
för mig att jag blivit besegrad av en gentleman.

— Tack, sade Corpwieth, låtom oss nu övergå till en förklaring af denna
märkliga historia.

— Ja, sade fången, låt mig blott sitta.

Corpwieth tog en bekväm länstol ur utlåningssalen, lyfte fången i den
och drog stolen in i hissen, som leder ned i källaren. Så stängde han
gallergrindarna och sade: »Ni får ursäkta mig. Jag äger inga garantier
för att ni önskar sitta här länge. Måhända förmår ni lösa remmarna med
vilka jag bundit er. Därför måste jag placera er i denna bur. Begynner
ni röra på er, trycker jag blott på denna knapp och ni far ned i
källaren. Försöker ni gå ut där, låter jag er åka upp igen. På så sätt
kan jag hålla er åkande tills bibliotekspersonalen anländer. Nu tar jag
en stol och sätter mig här utanför. Sedan kan ni begynna er berättelse.

— Jag gillar edra mått och steg, svarade den furstlige fången. Jag
tänker ej rymma, men jag beundrar ert förutseende. Detta schackdrag
vore värdigt en Sherlock Holmes.

Corpwieth bugade tyst, satte sig och sade:

— Jag lyssnar.

Tysken började: — Ni vet otvivelaktigt, att den storpolitiska
situationen just nu är ytterst invecklad.

— Intet skämt! avbröt Corpwieth strängt.

— Det är ej något skämt. Jag börjar från det allmänna för att sedan
komma till det speciella. Alltså; stormakterna stå i ett mycket
invecklat förhållande till varandra. På flere håll talas om krig. Och
det gives personer, som faktiskt arbeta på att framkalla ett krig.
Det gäller för dem att bearbeta den allmänna opionen. Nu existerar
det i det land, som i väster gränsar till mitt fosterland, några
personer, vilka fått veta, att det finnes ett brev, skrivet för över
trettio år sedan av min nuvarande härskare till en hans nära vän — min
numera bortgångne fader. Detta brev innehåller ytterst oförsiktiga och
ungdomligt överdrivna yttranden om vårt västra grannland. Om nu de nyss
nämnda personerna kunna giva offentlighet åt detta brev kan publiken i
deras land lätt bliva påverkad, den krigiska stämningen kan växa och
oberäkneliga olyckor kunna uppstå. Nåväl, mitt besök här i natt gäller
detta brev. Den andra person som ni såg här var på jakt efter samma
brev. Ni ser förvånad ut. Ja, saken är invecklad. Jag skall förklara
den.

De nämnda krigiskt sinnade personerna sände ut spioner för att få tag i
brevet. Jag fick nys därom och som brevet då fanns i min ägo förstörde
jag det. Därmed ansåg jag historien vara slut. Men vad jag ej visste
var, att min far haft en sekreterare, som sett brevet och kopierat det.
Han förstod, att det kunde omsättas i pengar. Och han kopierade det i
en bok, som stod på min fars hylla och som han visste att aldrig blev
läst. Detta var försiktigare än att skriva av brevet på ett papper.
Han hade nämligen många ruskiga historier på sitt samvete — det fick
jag sedan veta — och hans papper kunde när som helst tagas i beslag af
polisen. Boken tänkte han stjäla, när han lämnade sin syssla hos min
far. Mannen fängslades kort därpå för flere brott. Dessförinnan hade
han dock meddelat en internationell spion, att i en av min fars böcker
fanns en kopia på sidorna 139 till 147 av ett värdefullt brev. Bokens
titel skulle sekreteraren uppgiva mot en mycket stor vedergällning.
Spionen häktades emellertid även han och lösgavs först nu i höst.
Under tiden hade sekreteraren dött i fängelset och min fader hade
likaså avlidit på sitt slott. Han var en bokvurm, hans ende son — jag
— däremot ryttare och officer av liv och själ. Jag beslöt därför sälja
hans stora bibliotek. En bokhandlare i Leipzig köpte det och sålde det
sedan åt olika personer. Spionen hade emellertid efter sitt lösgivande
fått i uppdrag att söka efter boken. Detta fick dock min höge härskare
veta och uppmanade mig att skydda hans och rikets intressen. Detta har
jag även sökt göra. Jag har följt spionen på alla hans strövtåg för
att finna den rätta boken. Jag vet ju heller icke vilken denna är och
bokhandlaren i Leipzig har endast förmått uppgiva sina största kunder.
Därför bevakar jag spionen oavbrutet. Ser jag att han hittat volymen
skall jag nog sköta om att det är jag och icke han som slutligen tager
hand om den. Jag kan ej vända mig till myndigheterna i utlandet. Det
kunde måhända motarbeta mig i sina egna intressen. Spionen och jag ha
nu besökt diverse såväl offentliga som privata bibliotek i olika land.
Under olika förevändningar ha såväl han som jag genomsökt dessa. Vi
hade en noggrann förteckning över de böcker bokhandlaren sålt till
dessa samlingar. Vi ha ofta genomgått dem gemensamt, båda vakande över
varandra och med laddade revolvrar i fickorna. Vi ha försökt lura
varandra på tusen sätt, men dock alltid följts åt. Ty vi visste att den
ene i den andres frånvaro kunde finna boken och behålla den. Till slut
trodde spionen sig dock ha överlistat mig. Han kom hit. Bokhandlaren
hade till detta bibliotek sålt en större samling av min fars böcker,
men förteckningen över dem har förkommit. Det var nästan hopplöst att
söka här. Det måste ske i hemlighet och så gott som hela biblioteket
måste utforskas. Emellertid kände spionen tre av dessa böcker. Det
var ett teologiskt, ett skönlitterärt och ett zoologiskt arbete. Han
hoppades att något av dessa var det rätta, och att, om detta ej var
fallet, de andra böckerna som hörde till sändningen, stodo uppställda i
närheten av dem. Jag kom hit en dag efter honom. Då hade han genomsökt
zoologiavdelningen. Nästa natt arbetade han i skönlitteraturen. Då blev
han överraskad av mig. Han flydde hals över huvud och lämnade böckerna
på golvet. Han visste ej att jag följt honom och fruktade att det var
någon annan som funnit honom. Ett sista djärvt försök gjorde han i
natt. Han måste ha förstått att han var upptäckt, men han måste göra
ett sista försök. Huru det utföll vet ni. Tysken teg.

— Det finnes några mörka punkter i er berättelse, sade Corpwieth. Huru
visste spionen var han skulle söka böckerna.

— Han hade beställt de tre, som han kände, till läsesalen och ur dem
antecknat numren på skåpen och hyllorna. Därpå bad han att få bese
biblioteket och på sin vandring kring salarna tog han reda på skåpens
platser.

— Men huru kom han in?

— Han gömde sig den första kvällen i läsesalen när den stängdes.
Ut begav han sig balkongvägen. Och de andra nätterna begagnade han
uteslutande den ingången. Jag lärde mig knepet av honom, ty jag följde
honom hack i häl.

— Och han såg er ej?

— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg
till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte
honom där.

— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att
taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett
säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av
spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.

— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten
inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt
ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.

— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda
på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en
biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?

— År 1885.

— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir
drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter
mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.

— Ja, sade en fast röst i hissen.

— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av
böcker ägde er far?

— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott
nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men
tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.

Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och
reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han
sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma
hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få
veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.

— Det är klart. Låtom oss nu bringa reda i böckerna uppe i teologin.
Sedan kunna vi gå.

Snart voro alla spår efter nattens händelser utslätade. Endast
den nedfallna galleribarriären låg och skräpade. De ställde den
provisoriskt på dess plats och Corpwieth beslöt att vidtala
vaktmästaren och få honom att i tysthet reparera den.

Så gingo de ut. Det begynte ljusna och lantbornas kärror skramlade
nedför Unionsgatans backe på väg till torget. Corpwieth fick furstens
adress och så skildes de. Klockan sju låg Corpwieth i sin säng.


IV.

Klockan 12 nästa förmiddag var han på sin post vid sitt skrivbord. Han
rapporterade att intet hänt under natten och hans tystlåtenhet i fråga
om sin långa vistelse i mörker och ensamhet gav anledning till många
skämtsamma antaganden bland kollegerna. Klockan 3 stannade Corpwieth
efter de andra på biblioteket. Han genomgick accessionskatalogen för år
1885 och valde ut alla de arbeten i många delar som den innehöll. När
han gick för att äta en sen middag hade han en fullständig förteckning
över dessa och på aftonen återvände han och började genomgå dem en för
en. Klockan 11 på kvällen hade han ännu ej kommit till något resultat.
Men då begav han sig för att se på ett historiskt arbete i tolv band,
vars signum lydde 639. VII. 5. Han slog upp sidan 139 i banden ett
efter ett, men fann inga anteckningar. Men då han kom till nionde
bandet gav han till ett utrop. Hela marginalen på sidan 139 och på de
följande var fylld med en fin tysk skrift. Corpwieth läste. Jo, det
stämde! Det var ett brev och ett brev som kunde anstifta mycken skada —
det kunde han förstå.

Han ringde upp sin furstlige vän. Denne kom snabbt till biblioteket,
Corpwieth öppnade dörren och så betraktade de anteckningarna. "Det
stämmer", sade tysken. "Segern är vår, jag tackar er!"

En undersökning på utlåningsexpeditionen visade, att boken aldrig
lånats ut. Alltså hade ingen obehörig sett anteckningarna. Arbetets
titel lydde: "Onno Klopp: Der Fall des Hauses Stuart und die Succession
des Hauses Hannover in Gross-Britannien und Irland in Zusammenhange der
europäischen Angelegenheiten von 1660—1794". Boken var tryckt i Wien är
1881.

Tysken jublade. Corpwieth tog boken under armen och sade åt den unge
fursten: "Jag vill själv i er närvaro förstöra dessa anteckningar.
Jag tror på er, men jag vill icke giva er boken. Vi gå hem till mig
och bränna upp dessa blad." Sagt och gjort. Snart sprakade en munter
brasa i kakelugnen i Corpwieths enkla men hemtrevliga arbetsrum. Tio
minuter senare rörde en ivrig brandstake om de förkolnade resterna av
de betydelsefulla bladen. Och då fick tysken en idé. — "Vi skola spela
spionen ett spratt!" sade han. Och om en stund voro de två männen
på väg till telegrafstationen. De telegraferade till bokhandlaren i
Leipzig och nästa morgon mottog spionen på sitt resandehem ett telegram
från denne som lydde:

"Ännu en till Helsingfors avsänd bok upptäckt. Titel: Klopp: Fall des
Hauses Stuart".

På förmiddagen satt tysken hos Corpwieth på biblioteket. På utlåningen
hade Corpwieth lämnat en anmodan, att så snart en bok, vars signum
lydde 639. VII. 5. begärdes, så skulle han underrättas. Klockan ett
kom den alltid glade, skämtsamme och pratsamme filosofiske amanuensen
Snellberg och anmälde att en utlänning anhöll om detta arbete.
Corpwieth och tysken gingo upp på utlåningssalens översta galleri och
betraktade mannen. Mycket riktigt, det var spionen! Så tog tysken
Klopps nionde del under armen och gick ut till spionen. "Förlåt", sade
han med djupt allvar, "det är antagligen blott denna del ni behöver.
Tyvärr saknar den sedan i går några blad — från sidan 139 till sidan
147. Biblioteket blir tvunget att anskaffa ett nytt och fullständigt
exemplar — något som jag för övrigt åtagit mig att göra". Spionen
betraktade tysken med oförställd häpnad. Så förvredos hans drag af
raseri och han ryckte en revolver ur fickan. Corpwieth störtade till
och slog den ur hans hand. "Ert uppförande, sade han, svarar ej till
den åt vetenskapen helgade plats där ni befinner er. Ert arbete är
slutfört. Ni har misslyckats, farväl!"





KLACKARNA.


I

Klockan var tre på eftermiddagen och ämbetsverken stängde sina portar.
Från de stora, högtidliga stenhusen kring Senatstorget strömmade
grupper av herrar som småningom spredo sig över gatorna åt olika håll,
de flesta mot Esplanaden, där stumpar av klingande hornmusik från
Kapellet trängde fram över skramlet av tunga lastvagnar och otåligt
surrande biler.

Bibliotekets tjänstemän samlades som vanligt i ett av fönsterbåsen
i övre våningen av Fazers kafé. Det var i början av september och
samtalet flög livligt fram och tillbaka. Sommarens upplevelser och
erfarenheter på olika håll voro ännu långtifrån uttömda. Corpwieth
gav i korta drag en översikt av den nyaste detektivlitteraturen. Det
var hans specialitet och de övriga rättade sig i regeln efter hans
sakkunniga anvisningar. De voro, de flesta, mer eller mindre amatörer
på området, några i smyg, andra öppet, utan litterära betänkligheter,
alla i ett förklarligt behov av omväxling och förströelse i det dagliga
umgänget med de tunga, allvarliga böckerna.

— Jag bryr mig inte ett dugg om edra välsignade rövarhistorier, inföll
halvt skämtande, halvt förargad, amanuensen Bergdahl, i det han lyfte
kaffekannan för att fylla på de redan en gång tömda kopparna. Corpwieth
sände honom en straffande blick. Amanuensen Nässellöf hade ännu
icke lagt ifrån sig cigarretten och Corpwieth var en vän av ordnade
levnadsvanor. Men han sade ingenting. Han visste att ingenting kunde
hejda Bergdahl när denne en gång gripit kannan och berett sig att
fungera som munskänk.

— Jag förstår inte att ni orkar hålla på med att läsa dylikt. Det är
ju idel smörja och griserier, alltsammans. Guds härliga sommar, då ni
kunde arbeta i en trädgård och se marken bära frukt och fröjda edra
ögon med blomstrens härlighet, använder ni bara till att dåsa i edra
hängmattor över usla tjugofemöres romaner, knappt värda det papper
varpå de tryckts. — Bergdahl höll sig med sommarlägenhet och var en
lika hängiven som framstående frukt- och trädgårdsodlare.

— Envar har sin smak och hela världen rymmes inte i en äppelkagge,
anmärkte Corpwieth, icke utan en viss skärpa i rösten. Mina acacior
frodas inte sämre än dina, fastän jag sköter dem med mina händer och
inte med min själ. En kriminalhistoria, låt vara att den är fiktiv,
är ett dokument, likaså gott som ettvart annat. Den kan studeras
socialt, psykologiskt, artistiskt — hur du vill. Och det bästa av den
moderna detektivlitteraturen rör sig i en stimulerande luft av logiska
kombinationer, som har något av de matematiska kalkylernas förtunnade
intellektualitet.

— Rena skräpet är det, dumheter från början till slut. Inte ett
spår av sannolikhet eller verklighet, bara produkter av en sjuk och
sensationell fantasi. De existerar inte i verkligheten och verkligheten
inte i dem.

— Du talar så därför att du inte känner spänningens, de dunkla,
skenbart förvirrade gåtornas tjusning. Jag erkänner att deras miljö som
regel ligger något utanför vår närmaste erfarenhet. Våra förhållanden
äro för små att ge dem relief. Och dock yppar sig även här stundom
tillfällen då man kunde frestas att försänka sig i problem som ligga
rakt i vägen för en, problem, fulla av de skönaste hemligheter, ehuru
ingen bryr sig om att gripa dem och försöka reda ut trådarnas nyckfullt
sammanknutna härva. — Corpwieth följde med blicken långt borta en rök
som från hans cigarrett fördes ned mot luftdraget från trappan.

— Prat! vidhöll Bergdahl ivrigt sin mening. Vet du vad jag t.ex.
upptäckte hemma hos mig i morse? Märket av två grova klackar under
fönstret i mitt arbetsrum. Två grova klackar, intryckta i golvet på
detta enda ställe, annars ej ett spår av någon fot. Jag undersökte
själv saken. I fredags reste jag ut till landet och är ganska säker
på att de ej funnos där då. I går, söndag kväll, kom jag tillbaka och
klädde genast av mig kängorna i sovrummet, emedan de voro våta. I
morgse var emellertid klackarna där. Och under min frånvaro hade ingen
varit i rummet.

— Din städerska? framkastade Corpwieth en svag förmodan.

— Hon hade gjort i ordning för mig redan förrän jag reste och har sedan
dess ej besökt våningen. Hon hade förlorat nyckeln och kom in först
i morgse när jag öppnade för hennes ringning. Vad skulle ej Sherlock
Holmes gjort av en sådan upptäckt? Minst en studie i skarlakan? Och
här har ingenting skett, absolut intet, jag har övertygat mig därom.
Ingenting är borta, ingenting förändrat, allt som förut.

— Du tror så, sade Corpwieth eftertänksamt. Klackarna är i alla fall en
förändring, om de ej fanns där förut.

— Omöjligt! Golvet är nystruket och ingen annan än jag själv och min
städerska har varit i rummet sedan dess. Men om spåren varit våra,
borde de ju också ha funnits på andra ställen.

Corpwieth sade ingenting, men när sällskapet bröt upp bad han om att få
följa Bergdahl hem för att bese märkena. Han gick med raskare steg än
vanligt och svarade tankspritt på vännens skämtsamma anspelningar.


II.

I amanuensen Bergdahls rum var allt ännu iordningställt för sommaren.
Gardinerna voro nedtagna, mattorna undansatta och möblerna delvis
skjutna från sina platser. Målare hade nyligen gått fram över golvet.

Bergdahl förde sin gäst fram till fönstret och visade honom
klackmärkena. Rummet hade egentligen två fönster, tätt till varandra,
men spåren stodo tydligt under det till vänster.

Bergdahl skrattade. — Här har du klackarna. Tag nu ägaren om bakfoten,
om du kan.

Corpwieth böjde sig ned och undersökte noga avtrycket. Det stod skarpt
avtecknat mot det glänsande golvet — två stora, öppna halvkretsar,
riktade från varann, med djupa skråmor efter spikarna, dock svagare
baktill där linjerna nästan skuro ihop.

— Du klackar dina skodon i staden? frågade han.

— Naturligtvis! Och dessutom har jag ej dylika mastodontfötter, svarade
Bergdahl, tydligen litet slagen av att vännen tycktes taga saken på
allvar.

— Nej, det är klart. Din städerska kan inte heller vara den
skyldiga. Visserligen är kvinnans likställighet med mannen hos oss
ett obestridligt faktum, men inte ens i vårt föregångsland har hon
ännu kommit sig till att leva på lika stor fot som han. — Corpwieth
undersökte omsorgsfullt golvet runt omkring och vidare ned mot dörren.
Ej ett spår, knappt en rispa var synlig.

— Det är dock säkert att här stått en man, som inte är du, och tryckt
klackarna i golvet, sade han. — Vad kan han menat och vad kan ha fört
honom hit?

— Han har kanske velat beundra utsikten, föreslog Bergdahl med ett
undertryckt skratt. Situationen föreföll honom närmast komisk.

Corpwieth gick på nytt fram till fönstret och såg ut. Men utsikten
tycktes ej intressera honom. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet.

— Du har sol bara i högra fönstret, sade han.

— Hur kan du veta det? Taket på huset snett över gatan skuggar
verkligen redan så här tidigt på hösten för det andra.

— Jag ser det på målningen. Det högra fönsterbrädet har en skiftning i
elfenben som det vänstra saknar. Och nu märker jag att du haft något
liggande på fönstret — pomologiska produkter kanske? — Han tog upp en
liten bit silkespapper och ett obetydligt brunt föremål som han gömde i
sin börs.

— Där träffade du rätt igen, svarade Bergdahl. — Jag hade med mig från
landet en korg med päron, bästa inhemska päron från Himmelviken, som
jag ställer ut på fruktutställningen. De stod här i fönstret i natt
och jag höll fönstret öppet for att bevara dem friska. Jag fick tredje
priset för sorten i fjol; i är skall det bli det första.

— Och du sade att de stått här blott i natt? frågade Corpwieth med
märkbar iver.

— Jag hämtade dem i går kväll och förde dem till Nationshuset i morgse
när jag gick ut. Utställningen öppnas i morgon.

— Och ingen har varit här under tiden?

— Ingen. Jag sade dig ju att städerskan förlorat nyckeln.

— Nyckeln, ja! — Corpwieth besinnade sig ett ögonblick. — Har du frågat
henne hur hon förlorade den?

— Nej, faktum var förargligt nog och jag har redan varit inne för att
låta göra en ny. Förresten borde hon vara här när som helst. Jag bad
henne komma efter klockan fyra då jag säkert var hemma.

Liksom till bekräftelse på hans ord ringde det i detsamma på
dörrklockan. Bergdahl beredde sig att gå för att öppna, men Corpwieth
höll honom tillbaka.

— Gör mig den tjänsten att noga förhöra din städerska, när och under
vilka förhållanden hon förlorat nyckeln. Den och klackarna hör ihop.

Bergdahl ryckte på axlarna, men var själv alltför intresserad för att
ej göra vännen till viljes. Städerskan gjorde svårigheter i början, men
engång på traven lät hon orden löpa.

Jo, hon hade kanske begått en dumhet, men hon förstod det först
efteråt. Morgonen efter det Bergdahl rest hade en främmande herre
kommit till henne — hon bodde inne på gården i samma hus — och bett om
nyckeln till våningen. Han var ingenjör vid vattenledningskontoret,
sade han, och skulle se efter vattenledningen som anmälts vara i olag.
Hon hade först gett honom nyckeln, men sedan tyckt att det kanske var
bäst att gå med upp. Och så hade hon följt honom både in i köket och
badrummet, men något fel kunde han inte finna. Vid bortgåendet höll han
på att glömma att ge igen nyckeln. Hon påminte honom därom och han tog
upp en amerikansk nyckel ur fickan och gav henne den. Men det måtte
blivit något misstag, ty när hon sedan skulle komma in följande dag,
passade inte den hon hade. Hon ringde på till kontoret, men där visste
de ingenting.

— Det eviga slarvet, mumlade Bergdahl, men Corpwieth avbröt honom. Han
ville veta hur mannen såg ut.

Jo, det var en storväxt, grovlämmad herre med solbränt ansikte och
tudelat skägg. Litet framåtböjd gick han och vigselring bar han på
fingret. Det hade hon sett när han provade kranarna. Han var klädd i
tjocka grå yllekläder, ingen överrock, panamahatt på huvudet, litet
neddragen i pannan. Han tog den icke av sig i rummen. I munnen hade han
en kort snugga som han rökte hela tiden. Det hade luktat tobak efter
honom i våningen, men hon ansåg sig icke kunna anmärka därom. En så fin
herre borde ju förstått det själv.

Det föreföll icke vidare upplysande.

— Var han inne i arbetsrummet också? frågade Corpwieth.

— Nej, dörren var stängd och jag gick efter honom hela tiden.

Bergdahl slog till ett klingande skratt. — Där har du sammanhanget
mellan nyckeln och klackarna.

Men Corpwieth bröt hastigt upp. Han uppmanade ivrigt Bergdahl att
genast följa med till Nationshuset. Bergdahl tyckte det var skäligen
onödigt, men gav slutligen vika. Nå ja, leken kunde ju lekas till slut.


III.

På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor
stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper
flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en
viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och
grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter,
utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger
och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som
ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men
Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.

Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt
silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack
fram.

— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple,
anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.

— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade
denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska
innehållet i korgarna näst intill.

Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville
veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.

— Naturligtvis. Det är tio stycken. Kollektionen får ej vara mindre.

— Och alla äro kvar i korgen?

— Du kan räkna dem själv.

Och mycket riktigt, de voro verkligen alla på sin plats.

Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper.
Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid
det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.

— Du bör genast avlägsna din kollektion från utställningen, sade han.

— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag
säker på priset.

— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt
råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan
lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.

— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara
fullt.

— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av
skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom
tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.

Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens
protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan
utanför Nationshusets dörr.

— Befall, mästarspecialist! Vilka galenskaper skall jag härnäst utföra?

— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas
utställningen i morgon?

— Klockan tio.

— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna
kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark
vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig
hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när
du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller
någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.

— Och vad skall jag så göra med den?

— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt
släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till
vänster.


IV.

Följande morgon smällde flaggorna utanför Nationshuset. Folk strömmade
uppför trappan, som var prydd med lagerträd i stora, grönmålade krukor
och behängd med girlander. Corpwieth drog försmädligt på munnen där han
trängde sig fram genom vimlet. Han tyckte ej om begravningslukten från
granriset.

Bergdahl stod redan vid dörren.

— Jag har väntat dig i snart tio minuter. Prisdomarna är redan i arbete.

— Jag blev uppehållen på en audiens hos registratorn vid postverkets
avdelning för inkommande paketförsändelser, ursäktade sig Corpwieth.
Han såg sig omkring med sökande uppmärksamhet. — Här tycks hela
fruktbörsen stämt möte.

— Ja, kommersen går förträffligt, svarade Bergdahl, men konkurrensen är
hård.

Det rådde verkligen ett stimmande liv mellan de rikt besatta borden.
De besökande trängdes kring de olika stånden, prövade och granskade,
undersökte med kännarmin sina specialiteter och drevo vidare. Här och
där syntes diskuterande grupper. Det var utställare som avhandlade egna
och andras produkter med sakkunnig iver. Genom salen stod en frisk,
obestämbar doft av virke, av blommor och syrliga safter. Det steg
till en symfoni av växlande luktförnimmelser, som virvlade om i rika
harmonier, andades med luftdraget från de öppna dörrarna och flöt ut i
en lovsång över sol och gröda, bugnande marker och frukttyngda träd och
naturens stora, tysta arbete i varma sommardagar och fuktiga nätter...
Sorlet över salen var så starkt att man med möda kunde göra sig hörd.

Corpwieth lät sig föras genom mängden. Han tycktes icke ägna
utställningen någon större uppmärksamhet; han överfor de mötandes
ansikten med snabbt forskande blickar. Slutligen stannade de långt
framme i salen, där även kollektionen från Himmelviken skymtade på
en framskjuten plats. En högrest herre, ögonskenligen en lantman av
herremannaklassen, stod lutad över den. Han hade en kort pipsnugga i
munnen, ehuru han icke rökte. Det var förbjudet.

— Snuggan! viskade Corpwieth hastigt och fäste Bergdahls uppmärksamhet
på mannen. — Känner du honom?

— Det är min farligaste medtävlare, godsägare Hallander från
Frostkulla. Han tävlar med mig i päronavdelningen. Han är en av våra
främsta fruktodlare.

— Jag ville gärna göra hans bekantskap.

Bergdahl såg förvånad ut, men gjorde vännen till viljes. Corpwieths
infall begynte mot hans vilja att intressera honom.

Bekantskapen var snart i gång. Corpwieth stod tyst och hörde på,
medan de två herrarna invecklade sig i ett livligt samtal om olika
fruktsorters härdighet. Han iakttog för sig själv godsägaren. Intrycket
var i det hela gynsamt. Herr Hallander uttryckte sig vårdat, hans
röst hade en behaglig, varm klang. Han föreföll att ligga väl inne i
sina saker och framställde sin mening med smittande övertygelse. Han
verkade i det hela som en rättfram, okonstlad naturmänniska. Men bak om
den öppna, tillgängliga ytan tyckte sig Corpwieth dock märka en viss
skygghet, något aktsamt eller spänt, som kanske var sjuka nervers oro,
men också möjligen en skugga av ett undertryckt obehag. —

Corpwieth begagnade ett ögonblick när Hallander vände sig bort för att
hälsa på en bekant.

— Du måste få honom hem till dig, viskade han till Bergdahl. — Jag
ville gärna ha ett samtal med honom mellan fyra väggar — helst i din
närvaro. Du får använda din uppfinningsförmåga och dina vinnande
sällskapstalanger.

Bergdahl var numera med på allt. Det kostade honom icke mycken möda
att få godsägaren övertalad att följa med. Han ville nödvändigt visa
en trädgårdskatalog, en förmånlig offert med nya, lovande arter till
facila pris. De tre herrarna gingo tillsammans ned till Esplanaden.

På Skilnaden ville Bergdahl snedda över torget till Frenckellska
hörnet, men Corpwieth höll på skuggsidan. Han ville inte gå med solen i
ögonen, sade han.


V.

Boulevardsgatan låg bred och blank i septemberdagens skarpa solsken.
Längst i fonden slöto alléns trädkronor upp mot en gyllene rymd, där
några små molntappar hängt sig kvar efter natten. Skolungdomen svärmade
runt omkring från alla håll. De kommo i grupper, flickorna mest par om
par, med armarna om varandras liv, gossarna i större skaror som fyllde
gångbanan. Luften var full av höga, muntra röster och lätta, snabba
steg, som slogo lustigt mot asfalten.

Herrarna fortsatte samtalet från utställningen. Corpwieth föll
in med något ord nu och då. Annars gick han tyst och såg ned mot
stenläggningen. Han smålog för sig själv.

Först utanför Bergdahls port gick han över gatan, följd av de två
andra. Bergdahl grep efter nyckeln för att låsa upp dörren, men
Corpwieth hejdade honom.

— Det var i sanning förargligt — din nyckelknippa blev ju kvar på
bordet på biblioteket. Vad skall vi ta oss till om din städerska inte
är hemma?

Han ringde på klockan, länge och eftertryckligt. Ingen öppnade.

Med ens tycktes han få en idé.

— Det är det förträffliga med dessa utsökta amerikanska säkerhetslås,
att deras säkerhet ofta består blott däruti att de låta sig öppnas av
första bästa främmande nyckel, när man råkat ut för olyckan att glömma
sin egen hemma. Vi får försöka.

Han tog fram sina nycklar och prövade dem, men ingen passade.

— Nu är det godsägarens tur.

Hallander såg ut som om han tvekade och ämnade säga något. Men
Corpwieth förekom honom.

— Ni ser ut att ha ett gott urval, sade han skämtande och pekade på
godsägarens ficka, ur vilken en kraftig nickelked stack fram.

Godsägaren drog upp knippan och Corpwieth undersökte den noga.

— Denna ser ut att passa, sade han och visade på nyckelhålet.

Det ryckte till i godsägarens ansikte, men han fann sig omedelbart och
stack nyckeln i låset. Han vred den försiktigt fram och tillbaka.

— Den öppnar inte, sade han med en lätt svävning på rösten.

Men Corpwieth hade redan med ett hastigt ryck tryckt in nyckeln ända
till skaftet och förde den runt.

— Vi har tur, anmärkte han lugnt.

Hallander steg först in och Corpwieth följde efter honom.

— Din dörrmatta är inte av det mjukaste slaget, vände han sig till
Bergdahl och tog upp en grå pappskiva som han flyktigt höll mot ljuset.
— Men den fyller sin uppgift. Han ställde skivan mot dörren.

De tre herrarna stego in i Bergdahls arbetsrum. Godsägaren såg sig
omkring.

— Du bor trevligt!

— Gör ni den iakttagelsen först nu? inföll Corpwieth spetsigt.

Det slog en vass glimt i godsägarens blick.

— Jag har inte sett Bergdahls hem förut, sade han hastigt.

— Nej, när ni var här sist var det visst för skumt.

Hallander mörknade över hela ansiktet. Hans stämma lät grumlig när han
svarade.

— Vad menar ni, herr Corpwieth? Ert skämt blir väl påträngande.

— Ja, du misstar dig, Corpwieth, inföll Bergdahl, uppenbart besvärad av
situationen.

— Herr Hallander är verkligen första gången hemma hos mig.

— Så gör mig då tjänsten att betrakta din gäst litet närmare, genmälde
Corpwieth. — Din städerskas signalement på vattenledningsingenjören har
en förvånansvärt trogen förebild i herr godsägaren.

Hallander sprang upp.

— Ni menar? — skall det vara en beskyllning?

— Nej, bara en liten överraskning till sakens uppklarande, fortsatte
Corpwieth och såg honom stint in i ögonen. — Herr Hallander hade den
äran att natten mot i går göra dig ett besök. Han ville bespara dig
mödan att lämna din säng och öppna för sig — därför skaffade han sig
inträde själv. Men som gentleman ville han dock ej gå utan att lämna
efter sig sitt visitkort. Det ligger ännu kvar på golvet. — Corpwieth
pekade på klackmärkena under fönstret.

— Ni är galen. — Godsägaren skrattade tvunget. — Dem har ni satt själv,
ni eller vem som helst annan. Klackar höra till en var människas
garderob.

Corpwieth bad Bergdahl hämta pappskivan från tamburen.

— Det vittnesbördet kan ni inte jäva. Ni satte det själv när ni kom.

Och pappskivan visade verkligen, ehuru ännu tydligare, i skarpa,
sotsvarta konturer, spåren från golvet. Det var samma omfång, samma
spikar, samma slitning baktill på vardera.

— Det passar alltför väl.

— En löjlig slump som ni tycks söka någon mening i. Men jag ämnar ej
finna mig i edra besynnerliga infall. Nu lämnar antingen ni eller jag
rummet. Bergdahl — du kan välja.

Han hade återvunnit sin säkerhet och rätade på sig med uttrycket av
kränkt värdighet.

— Bevis ha vi mer än nog, återtog Corpwieth med eftertryck. — För det
första städerskans vittnesmål —

— Det har jag inte hört.

— Vill ni att vi skall kalla på henne?

Hallander gjorde en avvärjande åtbörd.

— För det andra nyckeln, som ni tillegnat er på ett ganska behändigt,
ehuru inte vidare försiktigt sätt. Det slags patentlås öppnas nämligen
med nycklar blott av låsets egen nummer. Ni önskar kanske jämföra dem?
— ni måste ju i alla fall lämna ifrån er nyckeln.

Godsägaren gjorde en grimas, men lösgjorde villigt nyckeln från sin
nyckelknippa och lade den på bordet.

— Jag överlämnar åt er själv att tillfredsställa er nyfikenhet, svarade
han undvikande.

— För det tredje klackmärket på pappskivan. Kolstybben som smutsar
Boulevardsgatan efter fororna från Sandviken ger ett förträffligt
avtryck. Ni borde gått på solsidan för att riskera blott trottoaren.

Godsägaren tog sig över pannan. Han tycktes tveka om vad han borde göra.

— Och så har jag ännu ett bevis som förklarar alltsammans, fortsatte
Corpwieth utan att ge honom andrum. — Jag har i dag genomgått
postverkets register över ankommande försändelser. För jämt två veckor
sedan mottog ni en sändning från phytopatologiska försöksanstalten i
Lichterwalde, innehållande enligt uppgift prov utan värde, men i själva
verket kulturer av en elakartad fruktsvamp, hittills okänd hos oss.

— Ni har kanske funnit den?

— Ja här, sade Corpwieth, i det han plockade fram ett i papper
inlindat skrumpet päron ur fickan. — Detta päron tog jag i går ur
Bergdahls kollektion på utställningen. Det bär ännu det märke jag med
nageln rev i dess skal. Jag lämnade det till undersökning hos min vän
trädgårdsinstruktören. I dag fick jag utslaget. Det lider av en ganska
egendomlig, hittills rätt litet känd svampsjukdom som tyskarna kalla
"Stippigkeit" eller "Stippigwerden". Den visar sig som en svag upp
höjning på skalet, varunder köttet småningom liksom mörknar bort och
förtäres. Den är ytterst smittosam och utvecklar sig på mindre än ett
dygn. Denna sjukdom har införts på päronet medelst ett nästan omärkligt
snitt som i form av en liten svart skråma satt ovanpå upphöjningen.

— Och detta skulle jag utfört? — Godsägaren dröjde med frågan.

— Ni tvekade ej att begagna er av tillfället för att göra er av
med er värsta konkurrent. Sjukdomen stod beskriven i "Zeitschrift
für Pflanzenkrankheiten" i våras — ni ser att jag tilltror er
vetenskapliga aspirationer. Samtidigt tillkännagavs att svampkulturer
för intresserade forskare tiilhandahöllos på försöksanstalten i
Lichterwalde. Ni har följt anvisningen; ert namn jämte er beställning
skall säkert återfinnas i anstaltens böcker. Och behäftade med denna
sjukdom hade Bergdahls päron icke blott uteslutits från utställningen;
hela hans trädgård hade troligen fått skatta åt förgängelsen för att
tillintetgöra smittämnet. Några andra utvägar äro tyvärr inte ännu
vetenskapen bekanta.

Bergdahl ryste. — Vilken utstuderad nedrighet! Jag har svårt att tro
att en man som du verkligen lånat sig till ett så uselt knep.

Hallander hade satt sig. Han sjönk ihop så att hans tunga kropp
nästan föll över stolen. Han andades häftigt och det ryckte kring
munvinklarna. Hans hand for nervöst fram och tillbaka över skägget. Han
kämpade synbart en hård kamp med sig själv. Plötsligt brast det lös:

— Det är tyvärr sant, alltsammans är just som han säger. Det tjänar
till ingenting att neka eftersom han listat ut det, fastän gud vet hur
— jag tyckte allt var så skickligt uttänkt. Jag tog verkligen nyckeln,
jag trängde mig in här och jag satte med ett snitt svampen in i
päronet. Men då du nu känner verkliga förhållandet skall du också höra
orsaken. Du vet att jag i många år varit en intresserad fruktodlare,
särskilt hängiven arbetet på förädlingen av våra egna inhemska
fruktslag. Det var alltid min dröm att kunna alstra ett fullgott
inhemskt päron, förmöget att åtminstone i den husliga ekonomin kunna
upptaga tävlan med de utländska, dyrare sorterna. Jag skulle givit det
mitt namn liksom jag givit det mitt arbete. Men experimenten blevo
mig för dyrbara. Frostkulla kunde ej bära dem. Min far som understött
mig år efter år ville inte längre. Det gällde för mig att avstå eller
segra. Redan i fjol trodde jag mig stå vid målet. Då kom du mig i
vägen. Det fick ej upprepas i år. Kunde jag ej nu övertyga min far om
att min väg var den rätta, tog han säkert sin hand ifrån mig. Utan
honom kunde jag ej hållas upprätt. Jag hade fått gå från Frostkulla.
Och vad det betyder vet bara den som vuxit sig fast vid jorden i kärlek
och arbete, som sett mullen gro under sina händers verk och träden
bära frukt och förädlas. Det var min sista utväg. Det hade blivit en
trolöshet ändå — fast på annat sätt — mot mig själv —

Hallander strök sig över ögonen och steg upp. Han syntes lättad.

— Jag har handlat illa och ber dig härmed om tillgift. Nu anmäler jag
saken för utställningskommittén.

Det kom något manligt fattat över honom i hans beslut, han liksom växte
i sin resignation. Han var nog ingen vanlig lycksökare.

Bergdahl satt stum, men Corpwieth höll godsägaren tillbaka.

— Ett ögonblick! Ni har begått en låghet, men en låghet som har ett
starkt tycke av en obetänksamhet. Ert straff har ni förtjänat. Men
saken blir inte bättre av att ni anmäler er för kommittén. Ni ger er
blott själv till spillo utan att gagna varken uppgiften eller vår
vän som ni förorättat. Han har krav på upprättelse, men också endast
han. Jag vet inte hur han ser saken, men jag inser ej varför vi inte
skulle kunna göra upp vårt mellanhavande mellan oss. Ert syfte har
varit lovligt — min vän är säkert den första att erkänna det — men
edra medel ha varit förkastliga. Ni bör ej vinna framgång med dem.
Bergdahls kollektion är redan ställd utom tävlan — han kan under inga
omständigheter få priset. Det tillhör er och därmed, som jag hoppas,
er fars fortsatta understöd. Men därefter lämnar ni Bergdahl fältet
fritt. Ni arbetar vidare på de uppgifter ni åsatt er, söker er ärligt
och oförtrutet fram på de vägar som redan lett så långt mot målet —
men för sakens skull, inte för er egen fåfänga. Ni deltar så att säga
i spurten, men blott i det tysta. Kommer ni först fram — jag antar
dock att vännen Bergdahl inte skall göra er segern alltför lätt,
men möjligheten är ju onekligen där — ja, då får ni återgälda den
uppoffring han gör er nu. Det första inhemska päronet av högsta klass,
vare sig det kommer från er eller från honom, skall bära namn efter
hans possession. Himmelvikpäron! Redan namnet lovar seger.

— Avgjort? — Han vände sig mot Bergdahl. Hallander stod mellan dem och
såg frågande från den ena till den andra.

Bergdahl fixerade en osynlig punkt på den motsatta väggen. Hans
rättsmedvetande uppreste sig mot en så lättköpt försoning. Men hans
goda hjärtelag segrade.

— Låt gå, mumlade han och knöt fingrarna hårt om knäet. — Men herr
Hallander kan bespara mig sin tacksamhet.

Godsägare Hallander gjorde en bugning och lämnade rummet. Corpwieth
sände en lång blick efter honom.

— Han gick med lättare steg än han kom. Men du får låta måla om golvet.
Klackarna ha ynglat.

Han pekade på spåren som nu tydligt nog visade vägen bort till dörren.

— Du kan skämta, sade Bergdahl förebrående, — men saken är i grunden
allvarsam. Det blir ingen välsignelse med Hallanders päron.

— Du hade kanske önskat ställa honom vid skampålen inför hela
fruktodlargillet?

Bergdahl bet förargelsen inom sig. Han svarade, halvt för sig själv,
med sitt älsklingscitat från Fröding:

    "Det kan en väl önska, men djävlar anamma,
    det gör väl detsamma,
    en föds och föröds, tills en dör.
    Till gården hör husan och katten och kusken,
    men slusken, men slusken,
    och tjuven, är jämt utanför."

— Poesien har läkdom för alla sår, smålog Corpwieth.

Bergdahl var lätt försonad.


VI.

En karaff portvin kom in på bordet. De två vännerna genomgingo
tillsammans dygnets händelser.

— Ett ville jag dock gärna veta, frågade Bergdahl. — Hur fann du
egentligen lösningen på den här konstiga historien?

— Det var klackarna... sade Corpwieth med ett undertryckt skratt.

— De fördömda klackarna! De stod ju där de stod och ledde ingenvart.
Varken bokstavligen eller bildligt. Dessutom var de ju bara två.

— Så mycket bättre. Om de varit flera hade saken ställt sig svårare. I
begränsningen ligger all åskådnings styrka. Nu fanns de blott där de
skulle finnas.

Corpwieth tände en cigarrett. Hans blick fångade en solstråle som
fyllde vinets brunröda vätska med en underbar glöd.

— Den man som tryckt in spåren under ditt fönster hade sitt ärende just
där. Han smög sig in på tårna och gick ut på samma sätt, men under
fönstret stannade han och fullföljde sitt värv. Han gjorde sina steg
ohörbara — det behövde han blott under förutsättning att någon kunde
höra honom. Alltså kom han natten mellan söndag och måndag när du var
hemma. En vanlig tjuv hade sökt ett tillfälle när han riskerade det
minsta möjliga. Mannen gjorde tvärtom. Alltså hade han en särskild
anledning. Han sökte något bestämt, något som du hade med dig och han
blott kunde finna den natten. Det föll nästan av sig självt: besöket
gällde din päronkorg.

— Men hur i vida världen kunde du ana dig till vad han ville med den?

Corpwieth tog fram ett litet brunt föremål ur sin börs.

— Lyckan var mig bevågen. På fönsterbrädet fann jag denna stjälk jämte
en bit silkespapper. Otaliga gånger har du haft vänligheten undfägna
mig med alster av din fruktträdgård, inlindade i finaste silkespapper.
Det var tydligt nog — mannen hade vecklat upp något av dina päron och
därvid råkat bryta av stjälken. Jag förstod inte strax om han tagit det
med sig eller kanske lagt det tillbaka. På utställningen visade det sig
emellertid att alla päronen funnos i behåll. Jag bad dig då undersöka
dem. Alla hade stjälken kvar utom detta —

Han visade på bordet där han placerat den skämda frukten.

— Det ges enklare sätt att stifta bekantskap med dina päron än att
stjäla din nyckel och smyga sig in om natten för att njuta deras blotta
åsyn. Mannen hade förehaft något med dem. Resten gav sig utan vidare.
Jag misstänkte genast en medtävlare. Din städerskas beskrivning angav
tydligt nog en man från landet. Och så var det igen klackarna...

— Klackarna?

— Blott en byskomakare på landet använder det slags spikar med breda
huvuden. Märkena stodo fast och djupt i golvet. Innehavaren var van
att trampa jorden med ägarens medvetna eftertryck. Det återstod bara
att söka mannen. På utställningen måste han finnas. Presentationen
ombesörjde du själv. Ja, fortsättningen har du personligen varit vittne
till.

Bergdahl tryckte vännens hand, icke utan beundran.

— Du är en mästare. Så enkelt var alltså det hela.

— Allting är enkelt i ljuset av händelsernas egen logik, svarade
Corpwieth anspråkslöst. — Men mästare skapa egna metoder. Jag använder
blott dem jag lärt mig ur böcker som du föraktar.

Han tömde sitt glas, reste sig och såg på klockan.

— Tiden lider. Vi får lov att ta spårvagnen för hinna i tid till
biblioteket.




DEN STULNA KORSETTEN


Mitt namn är Pettersson, sade det knubbiga, friserade, tvättade och
parfymerade väsen som svävade in i rummet. Adolf V. Pettersson. Som
ni naturligtvis vet, är jag direktör för Aktiebolaget Nationella
Korsettfabriken.

— Naturligtvis, svarade den sålunda interpellerade, och hans ansikte
röjde en oförställd glädje att göra denna bekantskap.

Detta ansikte tillhörde, som läsaren redan gissat, herr Corpwieth,
och scenen var hans lilla men trevna arbetsrum i övre våningen av den
vackra, en berömd vetenskapsman tillhöriga villa, som mot en fond av
mörka granar reser sina vita murar — var? ja, det skola vi icke förråda.

Rummet fick sitt ljus genom ett stort, mot söder vettande fönster.
Ingångsdörren befann sig på den motsatta väggen, så att en inträdande
person genast vid sin entré hade ljuset i ansiktet. Vestra långväggen
täcktes från golv till tak av bokhyllor, på vilka särskilt litteraturen
i herr Corpwieths fack var rikt representerad. Här saknades varken
doktor Watsons samlade arbeten i praktband eller de kompletta
serierna av Nordiska förlagets och Dahlberg & C:os detektivnoveller
lika litet som de utkomna 19 delarna av den inhemska serien Moderna
detektivromaner, östra långväggen smyckades av smakfullt inramade
porträtt av ett antal av herr Corpwieths kolleger och klienter,
de flesta med dedikation. En hedersplats intogs av en fotografi
med Sherlock Holmes' markerade drag och försedd med den smickrande
påskriften: "kollegialt från William Larsson".

— Var god och tag plats, sade herr Corpwieth med den älskvärda
gest, som han lärt sig vid sina besök på högsvenska avdelningens
komediföreställningar.

Direktör Adolf V. Pettersson sjönk behagfullt ned i Liberty-klubbstolen
vid skrivbordets kortända. Varje hans rörelse visade, att han gjort det
till en plikt att utföra allt med märkbart behag.

— Jo, sade han, det har hänt mig något fasansfullt. Jag brukar
verkligen inte eljes begå den indiskretionen att göra besök klockan tio
på morgonen, inte ens affärsbesök, men om ni visste vad som hänt mig!
Ni kan inte ens ana vilket slag som drabbade mig för en knapp timme
sedan. Det vill säga, det var då jag upptäckte min olycka. Tänk er det
värsta! Jag besvär er att försöka tänka er det allra värsta!

Direktören suckade djupt.

— Med största nöje! sade herr Corpwieth förekommande som alltid. Tänk
om ni emellertid skulle ge mig en vink om vad som tilläventyrs passerat?

— Tilläventyrs!... Ja, det är visst bäst att jag börjar från början, så
får ni själv se.

Direktören klarade sin stämma, ställde in den i rätta tonläget och
började med flöjtlika toner sin framställning.

— Som sagt, jag är högsta chef för det företag jag redan haft äran
nämna. Jag tilllägger, att jag inte endast är affärsman. I vårt fack
är det inte nog att köpa eller producera till ett visst pris och sedan
sälja med så och så stor avance — det kräves smak, takt, delikatess,
urskiljning, fantasi, med ett ord: man måste vara konstnär. Människorna
äro antingen produktiva eller reproduktiva. Jag tror mig kunna räkna
mig till den förra kategorin.

Direktör Pettersson tystnade for att avvakta herr Corpwieths
instämmande. Herr Corpwieth bugade gillande. Direktören fortsatte.

— Betänk blott, näst linnefabrikanten är det korsettkonstruktören som
kommer kvinnorna närmast — ah! — och medan den förra blott höljer
dem med ett stycke stoff som mycket väl kunde vara borta, så har den
senare den nobla och, vågar jag säga, den ansvarsfulla uppgiften att
skapa. Jag skapar form, ja former. Jag avslutar och fulländar naturens
stundom något summariska verk. Jag betonar och framhäver vad som redan
föreligger i skön avrundning och placerar i-prickarna på rätta stället.

Direktör Pettersson log ett drömmande, inåtvänt leende. Efter denna
tribut åt de visioner, vilka tydligen svävade förbi hans inre öga,
fortfor han, och det låg nu ett stänk av melankoli i hans klara stämma.

— Men ingen är profet i sitt fädernesland. Det vill säga, jag är nog
profet, en ganska stor profet, men — en lätt rodnad färgade hans rosiga
kinder — mest i landsorten. På landet, i Jyväskylä, bakom Kuopio, i
Peräseinäjoki, i Borgå o.s.v. sälja vi årligen 14000 stycken av vår
inhemska patenterade National-Aino-korsett. I Helsingfors däremot gingo
senaste år endast 14 stycken. Vilket vittnesbörd om Helsingforsdamernas
förvända smak! Men det måste bli en ändring!

Röstens plötsliga falsettklang förrådde verklig sinnesrörelse.

— En ändring måste ske, Helsingfors måste erövras!

— Ni koncipierade en plan, sade herr Corpwieth skarpsinnigt, och nu har
det inträffat något, som håller på att äventyra framgången?

— Precis. Just så. Ni har träffat affärens kärnpukt: jag koncipierade.
Jag uppfann — inventerade — en korsett, ett mästerverk, det vågar jag
påstå, ett under av fyndighet, omotståndligt, epokgörande, fenomenalt.
Huvudstaden var redan min. Och nu är mästerverket borta, och frukten av
ett helt års intellektuellt arbete förspilld!

Direktör Pettersson jagade med en elegant åtbörd bort skuggorna, som
lägrat sig på hans släta panna.

— Men det är inte endast Helsingfors jag tänkte på, fortsatte han
därpå, mina vyer hade större vidd än så. Jag hade också ämnat lägga
an på export av min kreation. Min vän, attaché Lindhströöm vid
svenska legationen, en charmant person, har bestämt lovat lägga hela
sitt inflytande i vågskålen för att skaffa mig korsettleveransen
till svenska arméns löjtnantskår. Allt i allt hade den inhemska och
utländska avsättningen givit mig en säker vinst av c. 10,000 mark
årligen under 10 à 15 års tid. Det är således lågt räknat 100,000
mark jag gått miste om — frånsett alldeles äran — genom att mitt verk
berövats mig i fulländningens ögonblick! Vad är att göra?

Direktör Pettersson vred sina händer med grace.

— Jag antar, att saken är mycket enkel, sade herr Corpwieth,
uppmuntrande honom med den välvilja som i så hög grad utmärker honom.
För det första: vilken är, med ett par ord sagt, den avgörande
principen i er uppfinning? För det andra: var och under vilka
omständigheter har ni förvarat det kostbara föremålet? För det tredje:
vilken av edra konkurrenter — ty en man som ni har naturligtvis både
konkurrenter och avundsmän — kan speciellt antas ha intresserat sig
för uppfinningen? Jag antar, att ni inte varit förbehållsammare än
omständigheterna krävt, och att ett och varje sipprat ut?

— Naturligtvis har en man som jag en massa konkurrenter, alla de stora
utländska firmor som göra affärer på Finland i samma bransch, och
alltför hemlighetsfull har jag inte varit. Ni förstår, fantasin verkar,
och man måste ibland ge den utlopp också i ord; det är så skönt att
prata. Men hemligheten med själva principen har jag bevarat i djupet av
mitt bröst. Idén fick jag i Brera-muséet i Milano, dit jag kommit på
en av de estetiska studieresor som jag årligen företar för att samla
inspiration. Längst bort i korridoren låg ett litet, ensligt kabinett.
Dit styrde jag mina steg, livad av en manande röst i mitt inre. På
ena sidan hängde en madonna ur Bellinis skola, mittemot en riddare av
Cranach. Riddarens harnesk och jungfruns livstycke ingingo en harmonisk
förening i min fantasi, och principen för min uppfinning framstod för
mig i bländande klarhet. Efter närmare ett års träget arbete fann jag
den tillfredsställande tekniska lösningen av problemet: planchetter av
amerikanskt ejderdunsstål i följande nya arrangemang: en stomme av...

Herr Corpwieth log.

— Tack, sade han. Jag vet antagligen redan allt vad jag behöver veta om
konstruktionen. Idén kan således koncentreras i ordet "metall"?

— Ja, amerikanskt ejderdunsstål, mjukt som dun, lätt som en snöflinga.
I ett nytt arrangemang. Det är något avgjort revolutionerande.

— Förträffligt. Och förvaringsplatsen?

— Mitt kontor i Lundqvist'ska affärspalatset. Inre rummet, där jag
i regeln vistas hela dagen. Där låg det första färdiga exemplaret,
urmodellen, placeradt i den slipade kristallkål, i vilken jag brukar
förvara rosorna som jag får; den råkade stå tom.

— Den slipade skålen...

— Förlåt, det var en slipad kristallskål!

— Alldeles riktigt, instämde herr Corpwieth, som med sitt utpräglade
sinne för det exakta fann rättelsen befogad. Den slipade kristallskålen
stod var?

— På hörnbordet, till höger om fönstret. Vi ha nämligen endast ett
fönster. Men det är i stället tre och en halv meter brett. Jag lät
sätta upp nya gardinstänger i förra veckan.

— Rummets bredd?

— Fem meter.

— Bordet måste således ha stått alldeles intill fönstret?

— Visserligen. Men fönstret var stängt. Jag har för resten dubbla
fönster i mitt rum, och till och med om man kunnat komma upp till femte
våningens nivå från gatan...

— ... eller ner till femte våningen från taket...

— ... så kan man inte utifrån öppna dubbelfönster.

— Nej, instämde herr Corpwieth. Inte gärna. Åtminstone inte om de gå
inåt.

— Fönstren i mitt rum gå inåt.

— Hur är det med våningen ovanpå. Huset blev tillbyggt med en sjätte
våning då den nya byggnadsordningen trädde i kraft; har någon redan
hunnit flytta in?

— Ja då; i förra veckan uppenbarade sig en lång räkel med dinglande
armar och vingliga ben. Han försökte se soignerad ut, men herregud,
så'na halsdukar! det är inga halsdukar. Kravatter är det, fladdrande
som på konstnärerna på övre Brondin. Och inga former har han heller.
Grymt, grymt!

— Inföding? Utlänning?

— Det har jag ingen aning om.

— Ni har inte hört honom tala?

— Nej. Jo. Nu påminner jag mig att jag verkligen hört honom tala.
Det var för resten inte mera än ett enda ord. Det var i förgår. Jag
gick nedför trappan, och han åkte förbi mig i hissen, och jag hörde
plötsligt ordet "halt!" Jag trodde först att det gällde mig, och
stannade. Men han tog ingen notis om mig, och jag märkte då, att han
talade med en annan person i hissen. Också den andra sade ett ord, som
jag uppfattade. Det var ordet "Geld", så att jag antar, att de talade
om affärer. Kanske den förre med sitt "halt!" varnade den senare att gå
alltför brådstörtat till väga i någon affär. Vad tror ni?

— Jag tror, att frågan om de båda okända individernas nationalitet
kan anses löst, med en viss sannolikhet åtminstone. Har ni varit i
Österrike, t.ex. i Wien?

— Om! Jo, det vill jag lova. Wien är som ni vet, jämte Paris, den stora
centralhärden för vår konst, och jag har ständigt min blick riktad
mot dessa båda orter. Speciellt mot Wien. Där har jag nämligen min
farligaste konkurrent, österrikiska Korsett-trusten. Jag vet inte vad
de ville ge för att komma över min hemlighet. Betänk blott, vilket
slag de skulle tillfoga mig, som f.n. är deras enda rival i Finland
och i en snar framtid deras farligaste konkurrent på den skandinaviska
marknaden, i sinom tid helt säkert också på världsmarknaden!

— Bra. Vi återkomma till den saken. Säg mig nu om ni på sista tiden
lagt märke till något särskilt i er atelier.

— Något särskilt? Jo, det vill jag lova. Kan ni se den här?

Direktör Pettersson frambefordrade i dagens ljus en pince-nez och
överräckte den åt herr Corpwieth.

— Om jag kan se den? Javisst. Den är just inte av det mikroskopiska
slaget.

Herr Corpwieths anmärkning var fullt befogad. Det var i själva verket
en gigantisk tingest. De stora glasen omramades av enormt tjocka
stålbågar, och fjädern var närmare en centimeter bred. På dennas undre
sida uppdagade herr Corpwieths skarpa blick nästan omedelbart en
inskription i ålderdomlig gotisk fraktur.

— "Kaspar Netscher. Augspurck 1639", läste herr Corpwieth flytande.
Tack vare sin vän Bergdahls intresse för inkunabelforskning hade
han kommit att förvärva sig en ingående kännedom om flydda tiders
stilsorter, och dessa typer från en så sen period som förra hälften
av 1600-talet beredde honom ingen svårighet. Det var till en god del
denna färdighet, som tillät honom att med en så lekande lätthet finna
lösningen i äventyret med Det fuktiga korrekturet.

— Ja..., anmärkte herr Corpwieth som förstår konsten att säga mycket i
få ord.

— Ja, instämde direktör Pettersson, jag kom över detta praktstycke en
gång i Mainz. Då jag vet hur kringskuren er tid är, skall jag inte
upptaga er med att nämna vad jag erlade för det. Men någon liten summa
var det inte. Ni skall veta, att jag samlar pincenez'er. Ni förstår nog
vad det är som tjusar mig i dem?

— Naturligtvis. Allt som fjädrar och stöter på planchett, sade
herr Corpwieth för vilken några psykologiska gåtor icke existera,
intresserar er...

— ... intresserar mig mäktigt. Just så. Jag och doktor Wirzenius äro de
enda i hela landet, som förstå sig på sådana saker. Om det funnes någon
tredje utom oss, skulle vi bilda en förening. Men på tumanhand går det
ju inte.

— Inte gärna. — Ni har således iakttagit något särskilt i samband med
er intressanta pince-nez?

— Det var sant. Pardon. Jo, i förgår afton hade jag som vanligt klockan
11 -tiden lämnat min atelier. Jag hade promenerat ungefär tio minuter,
på sin högsta höjd en kvarts timme, då jag kom att tänka på att jag
lämnat dörren till mitt kassaskåp öppen. Jag hade skjutit till den
men inte låst den, jag såg tydligt för mig att den stod på glänt. Jag
återvände således till ateliern. Dörren till ateliern är försedd med
bokstavslås, och för att kunna sköta kombinationen satte jag pil mig
pince-nez'n.

Direktör Pettersson gjorde en konstpaus, som livligt senterades av
herr Corpwieth, vars sinne för det dramatiskt spännande under trägna
biografteaterbesök nått en mindre vanlig subtilitet.

— Ni öppnade dörren, sade han därpå, förutskådande direktörens
handlingar, och ni steg in.

— Det gjorde jag. Och kan ni tänka er, i och med detsamma rycktes
pince-nez'n från min näsa. Det kändes högst brutalt! Sedan fann jag,
att den befann sig i andra ändan av rummet.

Direktören såg förorättad ut.

— Vid hörnbordet, fortsatte herr Corpwieth lugnt. Där den slipade
kristallskålen med urmodellen befann sig, inte sant?

— Alldeles. Den låg på golvet tätt intill bordet.

— Samtidigt hörde ni först ett skramlande ljud, sedan en klang, som om
ett stycke metall lagit emot glas?

— Precis.

— Och urmodellen låg inte på sin plats?

— Nej. Den låg till hälften utanför den slipade kristallskålen.

— På vilken sida av rummet står kassaskåpet?

— På högra sidan.

— Öppnas skåpet åt höger eller åt vänster?

— Åt vänster.

— Då stod således dörren till kassaskåpet, som ni lämnat på glänt, nu
på vid gavel?

— Ja, men hur kan ni veta allt det här? Direktör Pettersson såg nästan
en smula misstänksam ut.

— Ett ögonblick. Säg mig först, var ventilen befinner sig. På högra
sidan, inte sant? Ovanför hörnbordet?

— Mycket riktigt.

— Fönstret, fortsatte herr Corpwieth sin deduktion och den eljes
så förbindlige gentleman-detektiven tycktes knappast längre lägga
märke till att han strängt taget hade en interlokutör, fönstret går
från golvet och nästan ända upp till taket, det kan man se utifrån.
Trossbottnarna äro av betong och nästan papperstunna. Skönt. Och
ventilerna höra inte till de minsta; våningarna i Lundqvist'ska
affärsplatset äro avsedda att användas också som verkstadslokaler,
upplag o.s.v., och det måste vara något så när väl sörjt för
ventilationen. Ja, saken är klar. Gåtan är löst. Det har strängt taget
alls inte varit någon gåta.

Herr Corpwieth suckade. Åter en gång hade han nödgats befatta sig
med ett av dessa problem, som vid första beröring sjönko samman som
korthus. Livet var i det stora hela en bra trist uppfinning. Vad var
det Schopenhauer sade, när han gick till sin tandläkare? Människan,
sade han, består av...

Direktör Pettersson, som hittills respekterat mästarens meditationer,
tog nu till orda.

— Ja, men jag kan inte se..., sade han.

— Det får ni strax. Med den här, svarade den till verkligheten
återkallade herr Corpwieth.

Han drog ut andra skrivbordslådan uppifrån på vänstra sidan och framtog
en kikare.

— Nu går vi, sade herr Corpwieth.

— Upp till ateliern?

— Nej. Det är nog att vi stanna på gatan. Dessutom tycker jag inte om
att åka i hiss.

Så förhöll det sig verkligen. Även herr Corpwieth har sin begränsning,
och ända sedan äventyret med Den sorgsne strumpstickaren bevarar han en
obetvinglig motvilja mot hissar.

— Ja, men jag skulle gärna..., återtog direktör Pettersson.

— Som sagt, nu går vi, återtog å sin sida herr Corpwieth, vars
älskvärdhet inte utesluter fasthet.

Och de gingo, till spårvägsstationen utanför katolska kyrkan där
de embarkerade i första vagn. Några viskningar, några forskande
ögonkast från sidan förrådde, att herr Corpwieth icke helt och hållet
lyckats undgå ryktbarheten och populariteten trots den absoluta
tillbakadragenhet, i vilken hans verksamhet som gentleman-detektiv
— försåvitt på honom berodde — städse höljes. Direktör Pettersson
bröstade sig lätt, charmerad att visa sig i detta sällskap. Herr
Corpwieth erfor trots sin viljestyrka ett visst behov att ge sig
kontenans och framtog en cigarrett. Konduktören överräckte artigt en
brinnande tändsticka; bland spårvagnskonduktörerna är nämligen herr
Corpwieth persona gratissima sedan det i spårvägskretsar berömda
äventyret med Den falska växeln.

Vid haltpunkten mittemot Wilhelms' apotek stego resenärerna av.
Herr Corpwieth ledde expeditionen in på Mikaelsgatan. Här, på södra
trottoiren, mittemot Lundqvist'ska affärspalatset, fattade den posto.
Direktör Pettersson var uppfylld av spänning, och hans kindben antogo
en högre färg. Han blickade förväntansfull på den outgrundlige
Corpwieth. Denne framtog kikaren, överräckte den lugnt åt direktören
och redde sig för egen del att tända en ny Klubb 7. Saken tycktes ha
förlorat allt intresse för honom.

— Tag nu kikaren, sade han, och säg mig vad ni ser omedelbart till
vänster om ert atelierfönster, vid pass en halv meter nedanför sjätte
våningens fönsterkarm.

Direktör Adolf V. Pettersson fattade kikaren med sin sirligt ganterade
hand, förde den till sina ögon och dirigerade sin blick mot den angivna
punkten.

— Sannerligen! utropade han efter en halv minuts intensivt studium av
murytan. I sanning!

— Ventilinfattningen är bortbruten?

— Ventilen är weg! Vad vill det säga?

— Det är den, och det är nog också innanmätet, ståltrådsgallret. Det
vill säga så mycket som, att det är den vägen er kreation försvunnit.

— Ja, men... Visserligen är ventilen bred, men inte kan väl någon
människa i världen den vägen ha praktiserat sig in i ateliern. Det är
omöjligt!

Herr Corpwieth log sitt bleka leende.

— Det är det, sade han. Men er urmodell är inte 90 eller 100 cm tjock
om livet, som de sylfidiska varelser den är avsedd för, så att för den
har det inte varit svårt att passera.

— Ni menar att någon varit framme med en tång eller krok och fiskat upp
den från den slipade kristallskålen?

— Inte orätt gissat! Det är nästan riktigt. Men någon måste först
praktisera det eftertraktade föremålet upp till ventilens höjd.
Hur det gick till, är ju ganska klart. Tänk på pince-nez'n som så
brutalt rycktes från er näsa i förgår. Den var av metall. Tänk på
kassaskåpsdörren, som stod på vid gavel ehuru ni lämnat den på glänt
— också den ett föremål av metall. Och er uppfinning — för en halv
timme sedan enade vi oss om att koncentrera principen i er uppfinning i
ordet "metall". Här har någon varit framme med en magnet, helt säkert
en elektromagnet av enorm styrka. Någon annan rimlig förklaring finnes
knappast. Utesluta vi det orimliga, nå vi sanningen — den är alltid
banal, färglös, kort sagt: rimlig i högsta grad. Tyvärr.

— Ja?

— Ja. Och nu har ni bara att få tag på den långa räkeln med de
dinglande armarna, som ni så uttrycksfullt beskrev, och hans
medhjälpare. Antagligen är det två utskickade från trusten i Wien,
som...

— Säkert! säkert! nästan skriade direktör Pettersson, och glömmande
sig för ett ögonblick beledsagade han detta utbrott med så häftiga
åtbörder, att den i närheten flanerande passkonstapeln, som redan
med en viss misstro iakttagit kikandet, kände sin pliktkänsla vakna.
Beslutsamt styrde han kurs på de båda misstänkliga individerna. Herr
Corpwieth, vars fina öra förnummit de taktfasta stegen, vände sig om
mot den kommande — det behövdes blott att denne fick se de välkända
dragen för att han med en diskret hälsning skulle draga sig tillbaka.

— "Kah sentlemanni kun taas on liikkeessä!" var den reflexion som
med stora bokstäver stod att läsa på hela hans personlighet. Vi böra
måhända meddela läsaren, att "sentlemanni" i själva verket är den
förkortade benämning, under vilken herr Corpwieth njuter en nästan
legendarisk ryktbarhet inom den officiella ordningmaktens läger.

— Det "halt!" och det "Geld" ni hörde, fortsatte herr Corpwieth, var
utan tvivel det "halt" och det "gelt" varmed sydtyskarna i allmänhet
och österrikarna i synnerhet älska att specka sitt tal, ungefär som
somliga hos oss pryda sitt med "tuota" och "dehäran".

För detta sitt filologiska vetande hade herr Corpwieth att tacka den
bekanta resa, som han i anslutning till sitt mest berömda äventyr
kallat "639. VII. 5" — för inte länge sedan företagit. På återvägen
från sin höge klient hade han verkligen besökt grafiska utställningen
i Leipzig; här hade han sammanträffat med sin distingerade vän
Nässellöf, och genom att som intresserad och på allt aktgivande
åhörare bevista de underhandlingar, vilka denne bedrev med nio olika
tänjbara bokskåpsfirmor, hade han vunnit en rätt omfattande kännedom
om nyhögtyskans olika lokala skiftningar. Medan han på detta sätt i
rört minne återkallade sina och herr Nässellöfs gemensamma upplevelser,
fortsatte han samtalet med direktör Pettersson.

— Är det något annat ni vill veta?

— Visst tusan. Det viktigaste. Var äro de nu?

— Och det kallar ni det viktigaste. Den detaljen är verkligen alltför
enkel, för att vi inte med fullt förtroende kunde lämna den åt min vän
Lestrade vid Scotland Yard — det vill säga — dehäran — jag menar herr
Kivinen, tredje kriminalkommissarien — det är hans specialitet. Ring på
till honom, så har ni er kostbarhet i morgon vid fem-tiden.

— I så fall har jag således blott att på det allra förbindligaste tacka
för edert värda bistånd.

Direktör Adolf V. Pettersson fattade sin blänkande cylinder och lät den
beskriva en noga beräknad halvcirkel genom den friska höstmorgonluften.

— Till den affärsmässiga sidan av saken, sade han och sänkte diskret
sin stämma, skall jag taga mig friheten att i sinom tid återkomma...

— Tack, sade herr Corpwieth. Men jag lyfter aldrig några honorar.

Direktören anlade en besviken min.

— I så fall, sade han, vågar jag anhålla att som en gärd av rent
personlig uppskattning få sända er några prov på min konst — ni har
låtit mig profitera av er konst, ni måste i er tur få njuta av min!

Herr Corpwieth avböjde obevekligt även detta naturahonorar. Direktör
Pettersson insisterade med den tacksammes indiskretion:

— Ja, men hela världen vet ju, att herr Bergdahl efter äventyret med
Klackarna revanscherade sig genom att utanför era fönster plantera ett
rikt givande päronträd, och då borde också mina...

— Päron är något helt annat, genmälde herr Corpwieth, päron tycker jag
om.

Och då i detsamma en gul vagn susade fram från Spårvagnstorget,
nickade han ämabelt åt den bugande direktören och kastade sig med den
förfarne yachtsmannens vighet upp i vagnen.

Det låg honom om hjärtat att så snabbt som möjligt nå biblioteket.
Klockan hade nämligen redan för en god stund sedan slagit tolv, och
herr Corpwieth hade inte till något pris i världen velat försumma den
konversation om dagens händelser och medmänniskornas öden, med vilken
hans kolleger plåga inleda sin idoga verksamhet och vid vilken herr
Corpwieth intar den framskjutna plats, som tillkommer honom på grund av
hans skarpa deduktionsförmåga och hans under loppet av många sällsamma
äventyr förvärvade människokännedom.




THOMAS MELÓNS ÄVENTYR


En strålande höstdag vandrade Corpwieth den kända vägen till
biblioteket. Han kom från Brunnsparken där lönnarna lyste i gult och
rostrött och nu såg han ut över den solbelysta hamnen och fjärden. Det
var tungt att en sådan dag stänga sig inne på biblioteket och glöta i
böcker, kataloger och kartonger. Han följde med ögonen en liten smäcker
motorbåt som pilsnabbt skar genom vattnet. Den skarpa stäven yrde
upp två höga, skummande vågor och bakom den breda aktern forsade en
bubblande, vit fåra. Corpwieth suckade. Han kände avund mot människorna
i båten, och hans blickar fästes vid mässingsbeslagen som blixtrade
i solen. Han stannade och såg efter racern. Han längtade ut till
skärgården och fann världen orättvis som tillät dessa människor att i
en dylik, elegant mahognifarkost ila ut mot kobbar och holmar medan
andra måste sitta och andas bokdamm en hel lång förmiddag. Men båtens
resa blev icke lång. I en elegant båge styrde den upp till den sista
yachten som ännu i ensamt majestät låg kvar i Nyländska Jaktklubbens
hamn. Corpwieth kände yachten. Han hade läst de entusiastiska
skildringar som "Frisk Bris" i flere nummer haft om båten. Den var
en av landets vackraste fartyg och Corpwieth hade i synnerhet fäst
sig vid fotografierna av den utsökt förnäma kajutan där allt vittnade
om rikedom och smak. Yachten hette "Gitanjali" och ägdes av den
förmögne direktör Limburg, en litet besynnerlig äldre rentier om vars
ungdomstider på sjön det berättades så vilda och märkvärdiga historier.

Corpwieth suckade och fortsatte sin vandring. Han skulle ha givit mycket
för att en dag som denna byta ut biblioteksgöromålen mot en liten
seglats. Men världen var nu en gång sådan den var och Corpwieth gick
raskt vidare för att nå sitt ämbetsverk inom lagstadgad tid. Där var
allt sig likt, arbetet var detsamma som alla andra dagar och kollegerna
hade inga ovanliga nyheter att berätta.

Corpwieth slog sig ned vid sitt bord och begynte ordna kartonglappar
i alfabetisk ordning. I dag hade han hoppats bli färdig med bokstaven
F., men det såg hopplöst ut. Högen med F-lappar var nästan enorm och
för tredje gången på en timme suckade Corpwieth. Något sådant brukade
icke hända honom och han fattade därför ett raskt beslut och högg in på
lapparna energiskt och metodiskt.

En halvtimme förgick och så hördes bibliotekarien Sjefmans starka
stämma i Nybygget.

Är Melón här? ropade han. Melón, Melón, var är Melón? Vet någon var
Melón är? Har han alls kommit i dag? Sjefman försvann genom en dörr
utan att invänta svar.

— Det är riktigt, tänkte Corpwieth, kollegan Melón har verkligen inte
visat sig i dag. Kanske är han sjuk. Ett knappast märkbart leende gled
över Corpwieths beslutsamma läppar.

I detsamma ringde telefonen. Corpwieth tog luren.

— Är det möjligt att träffa amanuensen Thomas Melón, frågade en röst.

— Han har inte kommit ännu, svarade Corpwieth. En stund därpå kom
amanuensen Guttelin stegande och blickade allvarligt på Corpwieth över
sin eleganta pince-nez.

— Vad är det med Melón, frågade han, har han inte kommit i dag?

— Du kan ju se efter själv, svarade Corpwieth kort.

— Men där är en pojke i tamburen från "Kvällens Pust" som frågar efter
honom. Han säger att Melón lovat en längre artikel till dagens nummer
och att Melón måste vara här.

— Jag vet inte var Melón finns. Men du kan ju anställa
efterforskningar. Du tycker ju om att ställa till bråk för småsaker.

— Nå, nå, vet du Corpwieth, inte skall du vara så sarkastisk. Du tycker
ju mer än andra om att forska i dunkla frågor. Du är ju detektiv!

— Ser du, ser du, du är ju riktigt hånfull! Men för att taga reda på
Melón kan en springpojke vara tillräcklig. Du kan ju åtaga dig saken.

— Du är på dåligt humör i dag, Corpwieth, jag går hellre och pratar med
någon annan.

— Gör det, sade Corpwieth och återgick till bokstaven F.

Telefonen ringde åter. Man frågade ännu en gång efter Melón. Corpwieth
höll på att förlora tålamodet. Han sade kort att Melón icke var på
biblioteket. Men rösten fortsatte:

— Det är från redaktionen av "Kvällens Pust". Vi måste nödvändigt få
tag i Melón och han är varken i sitt hem eller på någon annan lämplig
vistelseort. Kanske vågar jag bedja Er höra efter på biblioteket om
någon av tjänstemännen där sett honom i dag.

Corpwieth lovade taga reda på saken. Han frågade alla, men ingen hade
sett Melón.

Han underrättade "Kvällens Pust" om saken. Där var man förtvivlad.

— Vi få bryta om hela numret och det blir försenat. Vi hade lämnat två
spalter tomma för Melóns artikel och nu är hela Melón försvunnen!

— Kanske han äter frukost hos någon av sina vänner?

— Nej, vi ha förfrågat oss överallt. Han är icke hos någon människa och
varken på det i litteraturen så berömda Catani eller på Alphyddan. Inte
ens på Åggelby societetshus.

— Det är ju märkvärdigt.

— Högst besynnerligt! Vi börja bli oroliga för honom. Det är inte bara
dagens artikel som bekymrar oss utan hela mannen, hela Melónen! Var är
han?

— Här på biblioteket är han åtminstone inte.

— Men vi ha tänkt på en sak. Är amanuensen Corpwieth där?

— Det är han som talar.

— Verkligen, det är ett nöje för mig att få göra herr detektivens
bekantskap.

— Förlåt, gentleman-detektiv!

— Hur Ni behagar! Men, emellertid, vi hade tänkt bedja Er anställa
efterforskningar. Thomas Melón är inte den som utan vidare försvinner
från jordens yta. Något måste ha hänt honom. Vi ha frågat polisen,
telefonerat till alla sjukhus, men utan resultat. Och vårt sista hopp
står till Er. Tidningen skall med nöje utanordna alla nödiga medel och
om Ni har lust att skildra Edra äventyr — om det blir några sådana — i
våra spalter, så kan Ni naturligtvis räckna på ett mycket rundligt, för
våra förhållanden ovanligt rundligt honorat.

— Tack, sade Corpwieth. Ännu är det möjligt att Melón dyker upp
här i dag. Dessutom — i fall det verkligen är något mystiskt i
hans försvinnande — betraktar jag det som min plikt i egenskap av
Melóns kollega och vän att göra vad jag kan för att få tag på honom.
Och följer jag i mina undersökningar vissa detektiva metoder, så
beror detta uteslutande på min varma och uppriktiga beundran för
detektivismen såsom konst.

— För all del, herr Corpwieth, för all del. Missförstå mig blott ej. En
skildring av Edra upplevelser vore naturligtvis högintressant för våra
läsare. Thomas Melón är ju en synnerligen uppskattad medarbetare i vårt
blad och...

— Nåväl, jag önskar icke på något sätt förhärliga mina upplevelser
i tryck. Sorgligt nog tyckas vissa av mina vänner icke hysa dylika
hänsyn, men det är en annan sak. Jag skall oförtövat begynna utforska
denna sak, men som sagt, endast i egenskap av Melóns vän och
arbetskamrat.

— Jag ber att få tacka Er för Ert intresse. I bättre händer kunde Melón
aldrig falla.

— Tack, jag vågar hoppas att Melón snart är återfunnen. Men nu skall
jag börja. Farväl! — Farväl och tack!

Corpwieth gick till Sjefman och relaterade saken. Han fick genast
tjänstledighet på obestämd tid. Han gick ut i tamburen och fann där
Guttelin livligt diskuterande »fallet Melón» med en ny »snabbare» som
tidningen sänt med order att vänta på Melón tills han kom.

Corpwieth vandrade den långa vägen ut mot Melóns bostad. Han tänkte
över alla de orsaker till Melóns försvinnande som voro möjliga och
försökte leta ut den mest sannolika. Ett olycksfall var icke troligt.
Melón lät nog inte köra över sig. Och då hade polisen haft reda
på saken. Ett plötsligt insjuknande på gatan? Lika osannolikt och
lika litet tilltalande för alla detektivinstinkter. Ett frivilligt
försvinnande? Absolut omöjligt. Nej, om det icke endast var en
tillfällighet, något fullkomligt vardagligt som uppehållit Melón, så
kunde det dölja sig ett ytterst invecklat problem under detta mystiska
försvinnande. Det gällde dock att först förhöra Melóns närmaste
omgivning; kanske kunde en upplysning i Melóns hem leda Corpwieth på
det rätta spåret.

Corpwieth var dock lika blottad på utgångspunkter då han trädde ut från
Melóns trevna hem. Ingen hade haft något av intresse att förmäla. Melón
hade gjort sin artikel färdig på morgonen, han hade icke mottagit något
brev den dagen han hade varit munter och glad som alltid, hade ätit
frukost och vid 1/2 12-tiden begivit sig ut förnöjd och blossande på en
cigarr. Såvitt man visste var han på väg till "Kvällens Pust" redaktion
för att därifrån bege sig till biblioteket. Absolut intet ovanligt hade
kunnat förmärkas vid hans uppträdande. Melóns närmaste vore mycket
upprörda. De hade telefonerat till höger och vänster men icke erhållit
några som helst upplysningar.

Corpwieth vandrade till närmaste spårvägshaltpunkt. I denna affär fanns
det icke antydan till något spår och han fann att alla litteraturens
detektiver hade en ovanlig tur, ty de hade ju alltid massor av
ledtrådar att gå efter.

Spårvagnen dröjde. Corpwieth stirrade in i en liten bagarbutiks fönster
och betraktade ett stort program från »Levande bilders teatern Imatra".
Han började tro att affären Melón dolde något skämt, något ursinnigt
skoj — med »Kvällens Pust" var man aldrig säker. Tänk om det var hans
detektivintresse man ville driva med?! Han gick in i butiken och
viskade med en ohyggligt hes stämma åt försäljerskan:

— Vill frun vara så snäll och ringa upp för mig nummer 5806, jag kan
inte tala själv, jag är så förskräckligt förkyld.

Bagarfrun ringde.

— Frun skall fråga om herr Melón kan träffas, hväste Corpwieth.

Frun frågade och Corpwieth ryckte luren av henne för att höra svaret.
Det lydde:

— Herr Melón har inte varit här i dag. Ingen vet var han är.

— Tack, Guttelin, röt Corpwieth och hängde upp luren.

— Herr Melón for i en så fin automobil i dag, sade plötsligt bagarfrun.

— Känner Ni herr Melón? utropade Corpwieth häpen och glömde att vara
hes.

— Hur kan herrn skoja och säga att herrn är förkyld. Herrn är ju inte
alls hes mera.

— Det gick om, men hur känner Ni herr Melón?

— Hur skulle inte jag känna herr Melón! Var dag står han här med sin
cigarr och väntar på spårvagnen. Har ser så snäll ut.

— Vad var det Ni sade om en automobil?

— Jo, i dag for herr Melón i en automobil, men mer säger jag inte för
herrn vill honom kanske illa, herrn är just inte att lita på.

— Får jag för två mark pepparkakor.

Bagarfrun radade in 80 pepparkakor i en enorm påse och blev meddelsam.

— Jo, jag stod och tittade på herr Melón när han kom. Han tittade efter
spårvagnen, men den kom inte och så kom med ens en fin och underlig
automobil som stannade bakom hörnet. Jag gick och tittade ut genom
andra fönstret och då såg jag en stor herre i päls med håren utåt
och stora brillor som steg ut och gick fram till herr Melón. Han såg
rysligt förvånad ut och tappade sin cigarr och de voro förfärligt
artiga mot varandra och så steg herr Melón i automobilen och pälsherrn
for bort med honom. Jag tänkte som så, att nu har herr Melón fått fina
bekanta.

— Hur såg bilen ut?

— Den var underlig.

— På vilket sätt underlig?

— Det är inte så gott att säga. Men underlig var den.

— Vilken färg hade den?

— Grå var den visst eller brun. Inte var det något underligt med färgen.

— Men vad i Herrans namn var det som var underligt?

— Jo, om jag riktigt skall säga, så liknade den Gulti.

— Vad är Gulti för slag?

— Min hund vet jag! Gulti-pojken! Kom fram så får herrn se dig!

Gulti hoppade upp på disken och snusade på några sandbakelser. Det var
en tax.

— Såg bilen ut så där?

— Jo, den hade liksom en så lång kropp. Det var allt runt framtill och
hjulen voro så långt ifrån varandra, alldeles som Guttis ben.

Corpwieth gav Gulti en pepparkaka, men Gulti stirrade likgiltigt åt
sidan.

— Jo, Gulti är en stolt gosse. Gulti äter inte vad andra ger åt Gulti,
bara det som matmor ger. Titta Gulti vad du får!

Gulti slukade pepparkakan i ett par nafsanden.

— Se, egentligen äter Gulti inte bagarbröd. Men när matmor ger så...

— Jo, sade Corpwieth, Gulti ser ut att vara både klok och stolt. Gulti
är ett präktigt djur. Men huru var det med bilen? Den var lång framtill
så här — Corpwieth tecknade några streck på en papperslapp — och sedan?
var satt herrn med pälsen?

— Jo, det var liksom ett djupt hål som han satt i. Framdelen var högre
än vad herrn har ritat och så var det ett hål och i det satt båda
herrarna och herr Melón syntes nästan inte alls över kanten.

Corpwieth förstod att det var en äkta kapplöpningsbil bagarfrun beskrev.

— Och baktill, frågade han, huru såg den ut baktill?

— Ja se, där var den allra underligast, hi, hi, hi...

— Var den spetsig?

— Det var just vad den var. Först var den liksom rund och som ett ägg
och så var det som en spets. Men underlig var den!

En kapplöpningsbil! Sådana fanns det inte många i landet. Nu hade
Corpwieth en ledtråd och en som icke var dålig! Han köpte ännu några
sandbakelser och skänkte dem ädelmodigt åt Gulti. Därpå gick han ut och
reste med första spårvagn till stadens förnämsta automobilaffär.

I den stora salen med de glänsande vagnarna kände sig Corpwieth väl
till mods. Allt detta komplicerade, starka, ändamålsenliga ännu kom
till synes i varje vagn tilltalade hans logiska sinne.

Av en tillskyndande ung man förfrågade han sig om möjligheterna för
leverans av en förstklassig kapplöpningsbil. Mannen ryckte på axlarna.
Han kunde leverera huru många som helst, men det var ju huvudlöst att
skaffa sig en sådan maskin i detta land. Vägarna voro omöjliga o.s.v.

— Har ni då aldrig tagit in dylika biler? frågade Corpwieth.

— Aldrig.

— Finns det överhuvud någon kapplöpningsbil i landet?

— Det bör nog finnas en eller två, men de äro inte levererade av vår
firma. Sådana affärer göra vi inte.

— Vem tror ni har skaffat dem?

— Det kan jag inte säga. Det existerar ju inte så få agenturer här i
landet.

Corpwieth gick till nästa affär. Här fick han veta, att en person i Åbo
ägde en sådan maskin och att en annan funnits i Helsingfors. Dennas
ägare hade dock blivit förbjuden att föra den, då han ideligen kört för
fort och några gånger åstadkommit olyckor. Men man visste icke vad han
sedan gjort av bilen.

Corpwieth beslöt lämna Åbo-bilen ur räkningen. Det föreföll ju mest
sannolikt att det var Helsingforsbilen som varit ute och rövat bort
herr Melón. Han gick till den forna ägaren, men fick höra att denne
vistades utomlands. Om bilen visste man dock något. Den hade lämnats
till en agentur i staden i och för försäljning. Corpwieth besökte
agenturen i fråga. Jo, bilen hade stått där för ett år sedan, men ingen
köpare hade anmält sig. Den hade då blivit sänd till Stockholm i hopp
om att någon vansinnig person där skulle köpa den.

Det återstod ej annat för Corpwieth än att ka taga reda på den andra
bilen, den i Åbo. Kanske detta hade skett bäst genom polisen, men
Corpwieth ville, i motsats till sin kollega Sherlock Holmes, arbeta
utan polisens medverkan. Han gick därför hem, åt middag med utsökt
aptit och telefonerade därpå till Åbo, till stadens förnämsta bilfirma.
På sin fråga om det var bekant huruvida en kapplöpningsbil förefanns
i staden erhöll han svaret, att en sådan icke existerade. Men en
godsägare i närheten av Åbo ägde ett underdjur till bil. Corpwieth
ringde till godsägaren, som var hemma. Corpwieth sade:

— Mitt namn är Corpwieth och jag är tyvärr tvungen att besvära Er med
en fråga. Er bil sågs i dag i Helsingfors och jag slog vad med ett par
av mina vänner om huru snabbt den kommit hit från Åbo...

— Min bil!!! avbröt godsägaren hätskt. Det där helvetiska odjuret!
Det har jag sålt. Och gudskelov för det! Den tusan höll på att taga
livet av hela min familj. Nej, lycka till om ni ha fått den pjäsen
till huvudstaden. Men akta er, säger jag, akta er! Den tar nog livet
av många innan den är slut! Jag skall säga, att den maskinen är nästan
omöjlig att styra!

— Vågar jag fråga, insköt Corpwieth, vem det är som nu handskas med
ratten?

— Om jag bara visste det! Något skoj är det med köpet. Jag fick kontant
betalning och förtjänade till och med på saken. Och det var en himla
hast med leveransen. Något tjuvknep var det, men sedlarna är äkta och
annat bryr jag mig inte om. Jag tackar Gud för att ha blivit kvitt den
där elefanten.

Corpwieth fortsatte samtalet länge och väl för att erhålla någon
upplysning, men godsägaren visste tydligen ingenting själv. En person,
som sagt sig vara chaufför i privattjänst, hade en morgon för några
dagar sedan anlänt till godset och slagit pengarna i bordet. Därpå hade
han kört sin väg med bilen. Han hade uppgivit, att han hette Lindholm,
men sin husbondes namn hade han icke nämnt.

Vad skulle Corpwieth nu göra? Jaga efter chaufför Lindholm? Det kunde
gå dagar innan han spårades och här gällde det att skynda sig. Det var
ju fullkomligt outrannsakligt, detta Melóns försvinnande och det var
absolut nödvändigt att så snabbt som möjligt komma honom på spåren. Men
bilen? Den var Corpwieths enda hållpunkt och det var utomordentligt
förargligt att ägaren var så svårfunnen. Saken blev ej klarare genom
att bilens nya ägare varit så hemlighetsfull då köpet uppgjordes. Då
måste ju Melóns försvinnande bero på en komplott, en tidigare uppgjord
plan. Det såg ut som om Melón blivit avsiktligt enleverad.

Thomas Melón enleverad!

Corpwieths tanke svindlade. Men det gällde att handla. Han stod hela
eftermiddagen vid telefonen och frågade alla sina och alla Melóns
bekanta om de sett en märkvärdig bil. Men ingen hade sett den.

Sent på kvällen ringde en av Melóns anförvanter upp Corpwieth. Hon
hade träffat en väninna, som tio minuter före tolv sett en motorbåt
passera Skatuddskanalen. I den hade befunnit sig två personer och den
ene av dessa hade liknat Melón. Corpwieth litade icke mycket på denna
berättelse.

Corpwieth litade icke mycket på denna berättelse.

En ung dam som sett en herre, vilken _liknat_ en annan herre — det
lät ej vidare troligt. Dessutom blev Melón enleverad vid 1/2 12-tiden
i andra ändan av staden — 20 minuter senare skulle han ha passerat
kanalen i motorbåt — det var omöjligt.

Ytterligt förargad och modstulen gick Corpwieth till sängs. Han hade
icke uppnått mycket under dagens lopp. Men han beslöt att sova gott
för att nästa morgon taga upp saken med friska krafter. Och som beslut
och handling voro ett hos honom sov han djupt till nästa morgon
klockan 8. Han beslöt då att genast gå till polisen. Bilen måste vara
inregistrerad och ha sitt nummer.

Hos polisen var man ytterst artig. Men en bil med det beskrivna
utseendet fanns ej i Helsingfors. Man trodde dock att det existerade en
sådan maskin i Åbo. Ett telegram avsändes till Åbo-polisen. Corpwieth
väntade otålig på svaret. Det anlände först vid två-tiden. Bilen var
ännu inregistrerad på godsägarens namn!

Nu svor Corpwieth. Detta var dock en alltför stor otur. Oviss om
vad han skulle göra gick han upp till biblioteket. Kanske hans vän
Nässellöf hade en idé! Men innan han träffade Nässellöf överfölls han
av Guttelin.

— Hör du Corpwieth, sade Guttelin, Melóns vän doktor Qvast var just här
och sade all han tänker vända sig till polisen. Du lär inte kunna hitta
Melón!

Corpwieth fick en idé. Guttelin brukade ha reda på allt som inte angick
honom.

— Guttelin, sade han därför, har du sett en kapplöpningsbil här i stan?

— Menar du direktör Limburgs?

— Direktör Limburg!? Äger han den?

— Jo, åtminstone åkte han i den i går morgse vid elva-tiden.

— En stor grå eller brun historie, som liknar en tax eller en elefant?

— Något dylikt är det just.

— Var såg du den?

— På chaussén. Jag hälsade på Limburg. Jag har sett honom på
Föreningsbankens bolagsstämma. Men han besvarade inte min hälsning.

— Tack Guttelin, tack! Du är en hedersman. Nu går jag.

Corpwieth störtade ut. Direktör Limburg! Vad fanns det för ett samband
mellan honom och Melón? Intet, absolut intet. Men det gällde att genast
tala med Limburg. Kanske hade han lånat ut sitt odjur åt någon? Men han
hade själv åkt i bilen klockan elva och en halvtimme senare reste bilen
i väg med Melón. Det var högst besynnerligt. Men Limburg var ju en i
allo aktad man, känd för sin häftighet, men annars oförvitlig. Och vad
hade han att göra med Melón?

Limburg bodde vid Norra Kajen. Corpwieth steg upp för den breda trappan
och ringde på dörren — en vacker, snidad ekdörr. En tjänarinna öppnade.

— Träffas direktören?

— Nej, han är bortrest.

— Är det en längre resa?

— Nej, han for ut med sina nya automobil i går på förmiddagen. Han sade
inte när han tänkte komma tillbaka.

— Är fröken Limburg hemma?

— Fröken är också borta. Hon for ut till landsvillan i dag för att taga
ned äppel. Men hon kommer med 5-båten.

— När är den i staden?

— Vid 1/2 7 tiden.

— Vill Ni lämna henne detta kort.

Corpwieth skrev på sitt kort: "i en ytterst angelägen affär anhåller
jag om att få uppsöka Er i afton klockan 7."

Corpwieth beslöt att giva sig ro till klockan 7 och under tiden samla
alla tillgängliga upplysningar om direktör Limburg. Han fick dock
ej veta mycket. Limburg ägde en magnifik sommarvilla i den närmaste
skärgården och en lika magnifik yacht. Det visste Corpwieth förut.
Limburgs enda dotter, Elsa, var mycket vacker och mycket bortskämd,
men samtidigt en klok och hurtig flicka. Hon seglade, spelade tennis
och hade nu senast begynt dyrka motorbåtar. Hon ägde en liten, ytterst
snabbgående mahognimotor, som hon själv skötte. — Den hade ju Corpwieth
sett dagen förut. Om Limburg berättade man dock ett och annat märkligt.
Hans lynne var ytterst vanskligt och sedan våren hade det blivit värre
och värre. Limburgs stora passion var att i dagar kryssa allena i
skärgården med sin yacht. Dessa enstöringsvanor hade under de sista
månaderna blivit mycket starka. Det var svårt att förmå honom att komma
på direktionsmöten, där hans närvaro dock var absolut nödvändig. Och
kom han, så satt han och teg, eller också brusade han upp för något
alldeles obetydligt och höll strafftal, som nästan doftade svavel.

En person som Corpwieth talade med påstod till och med att Limburg inte
var riktigt normal.

Där fanns ju dock vissa möjligheter till en lösning av problemet.
Kanske Limburg plötsligt förlorat förståndet och begått en vansinnig
handling. Men Melón? Varför hade han bjudit Melón plats i sin bil?
Varför just Melón? Och varför hade Melón åkt bort med honom?

Corpwieth grubblade förgäves. Han var tankspridd och orolig ända tills
klockan slog sju. Då stod han utanför Limburgs dörr.

Fröken Limburg mötte honom i tamburen. Hon var blek och en stark
spänning präglade hennes drag. Hon räckte Corpwieth handen och sade med
ett svårmodigt leende:

— Jag hoppas att Ni icke kommer med sorgliga nyheter. Hur underligt att
Ni söker upp mig i samma stund jag beslutit att gå till Er!

— Ni vet således någonting?

— Nej tvärtom, allt är så dunkelt och mystiskt och jag hoppades att Ni
skulle kunna hjälpa mig.

— Men förlåt mig fröken, jag förstår Er inte. Vad önskade Ni att jag
skulle hjälpa Er med?

— Med att leta efter min far.

— Er far? Är han försvunnen?

— Visste Ni inte det?

— Nej, det visste jag inte. Men jag kunde kanske ha tänkt mig det.

— Men varför ville Ni tala med mig?

— Jag ville fråga Er var Er far befann sig.

— Och detsamma ville jag be Er taga reda på. Men Ni visste alltså att
han var borta?

— Jag visste ej annat än vad jag hörde här i dag om förmiddagen — att
direktör Limburg är bortrest.

— Ja men vart har han farit, var är han? Jag är så rädd, så rädd!

— Berätta mig allt, fröken. Kanske vi kunna lösa problemet med förenade
krafter.

— Gud give det, Gud give det, mumlade fröken Elsa. Men jag skall
berätta Er allt vad jag vet så som jag hade tänkt berätta det om jag
sökt upp Er. Jag hade så säkert litat på Er, Ni lär ju vara en underbar
detektiv.

— Bästa fröken, berätta mig allt fort. Jag är rädd för att varje minut
är oändligt värdefull just nu.

— Vänta, låt mig tänka efter. Jo, i april i år fick min far en svår
knäck. Sedan dess har han inte varit sig lik. Hans lynne var svårt
förut, de sista tiderna har det varit förskräckligt. I sommar var han
alldeles från sina sinnen. Han seglade ut med yachten och blev borta i
dagar. Jag skaffade en snabb liten motorbåt för att kunna leta rätt på
honom. Jag fann honom ibland ute på sjön i en underlig sinnesstämning.
Han kunde sitta alldeles slö i båten, styra mekaniskt och inte veta
huru länge han seglat eller var han var. Och blåste det friskt stod han
i båten och deklamerade stora dikter med väldig röst ut över havet.
Ingen annan än jag kunde få bukt med honom. Nu var han igen lugnare.
Det enda underliga var, att han inte ville låta lägga upp yachten för
vintern. Men annars hur hösten varit lugn. Jag har tiggt och bett att
han skulle gå till en läkare, men han har vägrat på det bestämdaste.

Så kom krachen för en vecka sedan. Plötsligt en dag vid middagsbordet
fick han ett förfärligt raserianfall. Han kastade alla tallrikar i
väggen, överöste mig med de förfärligaste ord och ropade oupphörligt:
jag skall hämnas, jag skall hämnas!

— Kan Ni säga på vem han ville hämnas?

— Nej, absolut inte. Jag tror knappast att han ens avsåg någon bestämd
person. Men han var alldeles utom sig. Hela eftermiddagen höll han sig
instängd, men nästa morgon var han på ett strålande humör. Jag hörde
att han lät kalla till sig vår kusk från den tiden min mor levde. Han
är nu chaufför.

— Hvad heter mannen?

— Lindholm. Kan han spela någon roll i detta?

— Ingen betydande. Men fortsätt, fröken.

— Jo, två dar därpå kom Lindholm körande med en besynnerlig automobil.
Det var mycket tidigt en morgon. Och sedan dess åkte min far omkring
med bilen varje morgon vid femtiden. Han tog motion, sade han. Så kom
gårdagen. Min far tog motorbåten, som ligger vid båtbron här nedanför
och for ut med den vid tiotiden. Det var ett härligt väder som Ni ju
minns. Han skulle föra båten till varvet i Tölöviken, sade han. Och
samtidigt bad han Lindholm föra bilen till Djurgårdsstranden, på andra
sidan Långa bron, vid Broholmen. En timme senare kom Lindholm hit med
ett brev. Min far hade kommit med motorbåten ända till Djurgården —
alltså icke fört den till varvet. Därpå hade han stigit i bilen och
bett Lindholm föra brevet till mig.

— Vad stod det i brevet?

— Endast några ord. "Bliv inte orolig, min flicka", lydde det, "huru
länge jag än blir borta. Jag har det i alla fall bättre än under de
sista helvetiska månaderna". Jag begav mig genast till Djurgården och
tog Lindholm med mig. Motorbåten var borta, men bilen stod på vägen
omgiven av en svärm gatpojkar.

Jag förhörde pojkarna, men de visste inte unnat, än att bilen hade
stått en stund på vägen. Ingen hade sett den komma. Lindholm körde
mig hem. Jag förstod ingenting, men tänkte att min far rest ut med
motorbåten — vart visste jag inte.

— Men yachten, segelbåten, "Gitanjali", avbröt Corpwieth häftigt.

— Det var ju spegellugnt i går. Min far föraktar motorbåtar och jag
antog att han betjänat sig av den endast därför, att man i går ej kunde
segla.

— Men varför tror Ni han ville bort, vart tänker Ni han begav sig?

— Ser Ni, det är de frågorna som äro så tunga för mig. Jag är rädd för
att han helt enkelt inte orkat mera, att han kände sig pinad och plågad
och endast längtade bort, bort för att inte kvävas. Ni har väl nog
förstått, att jag tror, att min far förlorat sitt förstånd.

Den unga flickan brast i gråt. Corpwieth vandrade av och an i rummet.
Allt vad han hört bekräftade, att Limburg bortfört Melón. Men varför?
varför? Någon orsak måste det finnas, även om Limburg var sjuk och icke
visste vad han gjorde. Vad fanns det för ett samband mellan Melón och
Limburg? Om den gåtan löstes kunde man kanske utreda vart Limburg — och
med honom Melón — tagit vägen.

Fröken Limburg hade lugnat sig.

— Jag reste ut till sommarvillan i dag för att se om min far varit där.
Men vakten hade icke sett honom och lika litet hade motorbåten varit
synlig. På hemvägen beslöt jag att vända mig till Er. Men, fortsatte
hon med ett sorgset leende, Ni har ännu inte berättat vad som fört Er
hit. Vet Ni någonting?

— Jag vet något som blott ytterligare komplicerar saken. Vi skola
därför tillsvidare lämna det och försöka reda ut alla motiv till Er
fars försvinnande. Det var två punkter i Er berättelse, om vilka jag
gärna ville höra litet mera. Ni sade, att han sedan våren varit sämre
och lidit svårt och att han för en vecka sedan fått ett mycket starkt
anfall. Kan Ni säga om det fanns några yttre orsaker till dessa två
händelser?

— Till den första, d.v.s. till att han förändrades så starkt i vår
fanns det nog på sätt och vis en yttre orsak. Raseriskovet nu nyligen
föreföll fullkomligt omotiverat.

— Vad var det då som hände i vår?

— Det kan jag tyvärr inte säga. Jag har lovat min far att hålla saken
hemlig. Men det kan inte betyda något nu. Det var bara en motgång, inte
ens en stor motgång, men den var ändå tillräcklig att bringa honom ur
jämvikten. Han har säkert varit sjuk längre än någon anat.

— Jag vill inte tvinga Er att yppa något, som ni inte önskar berätta.
Kanske denna motgång ändå kunde ha en viss betydelse. Men vi kunna ju
gå över till raseriskovet. Vad sade Er far vid det tillfället? Mot vem
vände sig hans ursinne?

— Mot mig. Och orsaken förstår jag inte. Han skrek åt mig att jag var
en djävul som inte ville annat än pina honom, att jag på det mest
infernaliska sätt ville förödmjuka honom o.s.v.

— Och det kom plötsligt vid middagsbordet medan han åt?

— Ja, han satt alldeles lugn och stirrade framför sig när
tjänsteflickan kom in med en ny rätt. Så såg han på henne och sedan kom
det... Det var förfärligt.

— Var det något särskilt med tjänsteflickan? Gjorde hon miner?
Skrattade hon åt honom?

— Nej, nej, han såg egentligen inte på henne utan på fatet hon bar in.

— Vad var det på fatet?

— Frukt.

— Frukt, frukt, nästan skrek Corpwieth och grep fröken Limburg i armen,
vad var det för frukt?

— Vindruvor, tror jag det var och bananer och...

— Var det inte en... en...

— ... en melon, jo visst, men vad kan det betyda?

— Herregud, Fröken, nu äro vi gåtan på spåren. Nu måste allt bli klart.
Känner Ni herr Melón, herr Thomas Melón?

— Jag har aldrig hört talas om honom.

— Nu skall jag säga er varför jag kom hit. Er far har rövat bort herr
Melón. Corpwieth berättade i flygande fläng allt vad han visste om herr
Melóns försvinnande.

— Har Ni ingen aning om varför Er far hatade herr Melón?

— Men jag vet ju inte ens vem herr Melón är!

— Han är amanuens på biblioteket och dessutom litteraturkritiker...

— Jag börjar förstå, skrek Elsa Limburg, i vilket blad skriver Melón?

— I "Kvällens Pust".

— Nu förstår jag, nu förstår jag, men det är ju förfärligt, förfärligt.
Vi måste få tag i dem, hör Ni, vi måste, vi måste! Annars blir min far
mördare, ja, jag vet det, han kommer att mörda Melón!

— Men varför, varför?

— Jag skall förklara det med några ord. Min far har sedan han var liten
velat blott ett: dikta. Svåra förhållanden gjorde det omöjligt och man
skrattade åt den unga sjömannen som klev in på tidningsredaktionerna
med stora häften fyllda av dikter. Men nu, när han blivit rik och hans
själ blivit sjuk ha diktardrömmarna alldeles tagit överhand. Han trodde
sig vara världens störste skald. Och i vår gav han ut ett band dikter.

— Jag förstår vilka det var. Det var säkert det stora bandet i
kvartformat med guldsirater. Och han kallade sig "Goethe II".

— Så var det. Och sedan han läst kritiken i "Kvällens Pust" har han
inte haft en fredlig stund.

— Jag minns kritiken. Den var av Melón och den var ypperlig — men
förkrossande.

— Vet Ni varför den grep min far så starkt? Jo, han förstod att den
var sann. Men han hade inte krafter att motarbeta den villa, i vilken
han levat så länge. Han ville tro, att han var en ouppnådd diktare,
men han förstod innerst inne att kritiken var riktig — att han blott
var en usel klåpare. Och sålunda blev kritiken orsaken till förfärliga
själsstrider och de utmynnade i ett gränslöst hat till Melón — det
förstår jag nu.

— Vi måste genast börja jakten på dem innan det är för sent.

— Var tror Ni de äro?

— Jag vet inte, suckade Corpwieth. Men så bröt han ut: — Jag vet det
ju, visst vet jag det! Jag har varit en fruktansvärd idiot, jag såg ju
motorbåten med egna ögon. Hör nu:

Klockan halv tolv steg Melón i Er fars bil, varför veta vi ej. De foro
till Djurgårdsstranden och stego i motorbåten. Klockan tio minuter före
tolv passerade båten Skatuddskanalen. Det stämmer ju precis. Och fem
minuter före tolv såg jag själv motorbåten lägga till vid "Gitanjalis"
sida. Er far har tagit Melón till fånga — kanske vill han hålla
honom gömd en tid — man kan ju inte beräkna vad Er far vill, han är
otillräknelig. Vi måste genast ut till Jaktklubbens båthamn.

— Men det är storm nu, sade fröken Limburg, det är i storm min far
tycker om att segla.

De lyssnade och hörde huru blåsten i tunga stötar prässade mot
fönsterrutorna.

— Vi telefonera till vakten på Blekholmen. Gud give att "Gitanjali" låg
där ännu!

Corpwieth sprang till telefonen. Vakten svarade att Gitanjali gått ut
för en timme sedan. Motorbåten låg vid båtbron på Blekholmen.

— Kom genast med den in till Södra hamnen! sade Corpwieth.

— Ni kan ju sköta motorn? frågade han fröken Limburg.

— Jo visst. Nu gå vi.

De sprungo ut i höstmörkret. Regnet piskade deras ansikten, stormen
tjöt om husknutarna. Våta blad klistrade sig fast vid deras kläder. De
sprungo längs hamnen och hörde vågorna sucka och dåna mot kajen. Vid
lyftkranen funno de båten och vakten.

— Skall herrskapet ut efter "Gitanjali"?

— Ja, vartåt seglade den?

— Österut, mot Hästnässund. Jag varnade direktören, men han ville ut i
detta Herrans väder ändå.

Var han ensam?

— Ensam skötte han båten. Men jag tyckte där fanns någon i kajutan.

— När kom direktören ombord?

— Redan i går, han sade att han ville bo några dagar på båten för att
få vara i fred. I kajutan har han suttit sedan dess. Någon måste han ha
haft med sig för jag har hört att han talat högt och deklamerat.

— Det är bra. Låt gå!

Fröken Limburg stod i fören och skötte maskinen. Cylinderhuvarna
blänkte och över dem höjde och sänkte sig små mässingsstänger med
ett regelbundet klapprande. Corpwieth höll rodret. De satte vakten
i land på Blekholmen och så bar det av. Genom Långörnssund rullade
sydväststormen in och träffade båten på tvärs. Den slingrade våldsamt
och skummet yrde. Men maskinen arbetade, mässingsstängerna klapprade,
båten darrade jämnt och lugnt. Ledfyren vid Hästnässund blinkade emot
dem genom regnet, i lä yrde skummet mot Degerös strandklippor. De
kommo in i sundet och ilade med rasande fart genom den svåra farleden
vid Villinge. Här var det lugnt. Corpwieth kände faret till punkt och
pricka. Han skrek åt Elsa att icke sakta farten och som ett vilt djur
rusade båten fram under Villinge-landet Men så möttes de av havet. I
väldiga, skummande vågor bröt det in mot holmarna och över motorns
buller hörde de bränningarnas dån. Långt ute lyste Söderskärs fyr
stadigt och stilla. De stannade motorn.

— Vi måste speja, sade Corpwieth. De kunna inte vara långt borta.
Hästnässund och Villinge måste ha uppehållit dem länge. Vi kunna inte
riskera att bege oss ut här utan att veta vart vi skola styra.

— Titta, titta, ropade Elsa, det var något som skymde fyrens ljus — nu
ser man skenet igen.

Corpwieth såg ingenting. Men så nåddes hans öra av ett välbekant ljud.
Han hörde ett segel smälla i vinden.

— Den är här nära, ropade han, den gick just över stag. Jag hörde
seglen leva. Det smällde som pistolskott.

— Se, se, skrek Elsa, där är den igen! Och verkligen, det gled som en
skugga framför ljuset från fyren.

De satte motorn i gång. Med sakta maskin kryssade de ut i den höga sjön.

Vågorna vräkte emot dem, de fräsande kammarna lyste vita i mörkret och
våg efter våg kastade sitt salta skum över dem.

Plötsligt såg Corpwieth båten. De voro nästan inpå den. Den krängde
fruktansvärt och i lovart slogo sjöarna ideligen över den.

En väldig, svart gestalt avtecknade sig mot storseglet Det var direktör
Limburg som stod vid rodret.

— Tag ratten vid maskinen, skrek Corpwieth åt Elsa, och styr akterom
båten, snett nedåt, så hugger jag tag i bommen och kommer ombord.

De voro i lovart och Elsa lydde order. Som en pil körde motorbåten
förbi seglarens akter, under bommen, och Corpwieth klängde sig vig som
en katt fast vid den. Han fick tag i levangen och plötsligt stod han i
sittlådan öga mot öga med direktör Limburg.

Det var som om denne nu först vaknat upp. Han hade stått och stirrat ut
i rymden och nu ryckte han till.

— Låt mig taga rodret! skrek Corpwieth.

— Vem är Ni? kanske Fan själv som kommer flygande genom luften.

— Giv mig rodret!

— Nej!

— Men vart styr Ni?

— Mot döden.

— Vad menar Ni?

— Han där skall dö!

— Vem?

— Han i kajutan. Han och jag skall dö tillsamman.

— Nej, nej, vi skall alla leva. Giv mig rodret!

— Ser Ni inte redan klippan där förut? Mot den styr jag och där skall
vi dö, vi två, och vill Ni vara med och taga vara på våra själar så
står det Er fritt.

— Nej, hör på mig, vi skall alla leva!

— Tig, röt plötsligt Limburg, här befaller jag.

Då slog Corpwieth blixtsnabbt till Limburgs arm som höll rodret, och
samtidigt sparkade han Limburg på benen. Den vansinnige föll raklång i
vattnet på den sluttande sittlådans botten. Corpwieth grep rodret och
styrde upp i vinden.

— Far, far, ljöd en röst genom stormen.

— Vem ropar? Limburg satte sig. Var är Elsa? Vem är Ni?

— Elsa följer oss i motorbåten. Jag är en vän till Melón. Vi styra
hemåt nu.

Limburg sprang upp.

— Melón sade Ni, Melón! Han skall dö, det har jag svurit och nu skall
också Ni följa med!

Limburg grep Corpwieth om strupen. Han var stark och hans seniga
fingrar borrade sig in i Corpwieths hals. Corpwieth släppte taget kring
rorkulten, benen veko sig under honom och han föll. Limburg tryckte
sitt knä mot hans bröst, stirrade honom i ansiktet och väste!

— Vill du dö före oss så må det ske! Och hans tag kring Corpwieths
strupe blev allt fastare.

Men båten hade lovat upp i vinden, storskotet hade löpt ut och nu slog
bommen över med en våldsam kraft. Den gav Limburg ett slag över örat
och han föll ihop som en säck. Hans händer slappnade kring Corpwieths
strupe och denne reste sig. Med en van seglares skicklighet skotade
han an storseglet och styrde in mot Villinge. Limburg rörde sig icke.
Motorbåten följde tätt i kölvattnet. Vid första ångbåtsbrygga lade
Corpwieth till. Motorbåten lade sig vid sidan.

— Är far död, frågade Elsa sakta.

— Nej, han lever, men jag tror inte han har långt kvar. Vågar Ni taga
honom ombord och ensam föra honom till staden? Han måste genast få vård.

— Jag kan nog göra så mycket, svarade Elsa. Jag för honom hem. På det
sättet får han snabbast hjälp.

— Ni är klok och modig, sade Corpwieth. Finner Ni vägen genom Degerö
kanal? Den vägen är bäst.

— Jag känner farleden fullkomligt.

De flyttade den avsvimmade direktören i motorbåten. Elsa satte maskin i
gång och i detsamma var båten försvunnen i mörkret.

Nu först hann Corpwieth tänka på Melón. Han tog i kajutdörren. Den var
öppen. Med en ficklampa lyste han ned i kajutan. Där fanns ingen. Han
steg ned och ropade. Ingen svarade. Han sökte bakom ett förhänge och
fann där en koj. I kojen låg Melón orörlig.

Corpwieth ryste av fasa. Hade Limburg mördat Melón?

Han rörde vid vännens arm och då genomfors Melóns kropp av en ryckning.
Corpwieth skrek till av glädje. Melón satte sig plötsligt upp.

Han hade sovit!

Corpwieths spänning löste sig i ett gapskratt. Melón var yrvaken. Men
så snart han känt igen Corpwieth blev han mycket glad.

— Var är galningen? frågade han.

— Borta.

— Är det du som räddat mig?

— På sätt och vis.

— Alltså är det du. Tack, Corpwieth, tack! Berätta mig nu allt. Men
först och främst: var äro vi?

— Vid en ångbåtsbrygga på Villinge.

— Och i säkerhet för den vansinnige?

— Fullkomligt.

— Skönt, skönt. Låt oss gå upp på bron! Nu har jag suttit här i kajutan
i snart två dygn och lärt mig hata den.

De gingo upp. Melón lät regnet kyla sitt heta ansikte. Corpwieth
berättade. När han slutat tryckte Melón tyst hans hand.

— Nu är det din tur, sade Corpwieth. Vad har du upplevat?

— Ja, låt mig se! Jag stod alltså och väntade på spårvagnen. Så kom
Limburg åkande med bilen och var rysligt artig — jag kände honom
ytligt — och frågade om jag inte ville provköra hans nya bil. Jag var
mycket förvånad över hans plötsliga vänlighet, men det är ju inte
alla dagar man får sådana erbjudanden och dessutom är herr Limburg
svår att motsäga. Nåväl, vi reste i väg och stannade vid motorbåten i
Djurgården. Och här bytte Limburg om sätt. Han tog fram en revolver och
befallde mig att stiga i båten. Jag begrep absolut intet och lydde.
Vi kommo till yachten och på vägen förklarade Limburg, att han var
världens största diktare och att han ville läsa upp sina dikter för mig
på ett ställe, där jag var tvungen att höra på. Sedan skulle jag skriva
en artikel om honom och skildra hans storhet för allmänheten. Kort
sagt, jag förstod att karlen var tokig.

Sedan fick jag sitta i kajutan och lyssna till hans deklamation. Penna
och papper tog han fram och än tiggde och bad han, än hotade han mig
med revolvern för att förmå mig att skriva artikeln. Jag skrev blott:
"Min herre, ni har förlorat förståndet." Kort sagt, det var alldeles
outhärdligt. Hela natten deklamerade han, bönföll och hotade. Och hela
förmiddagen i dag. Äntligen på eftermiddagen gick han upp på däck
efter att ha lovat mig att jag skulle dö. Då var jag så dödstrött och
så utsvulten att jag lade mig i kojen och somnade. Det har varit ett
ruskigt äventyr.

I kajutan funno vännerna mat i långa banor. De åto ett kraftigt mål
och Melón lade sig åter i kojen. Så snart det begynte dagas kastade
Corpwieth loss. Vinden hade mojnat och båten gled långsamt fram. Melón
sov.

På Kronbergsfjärden kom Elsa dem till mötes i motorbåten. Corpwieth tog
den på släp och Elsa hoppade ombord. Hon var underbart lugn.

— Min far dog några timmar efter vår hemkomst, sade hon stilla. Han dog
lugnt och det var nog en stor lycka för honom.

Corpwieth tryckte hennes hand under tystnad. — Jag tror som Ni att det
var bäst för honom. Men Ni, vad skall Ni göra, Ni är ju ensam i världen
nu.

— Jag reder mig nog om jag blott vågar be Er om en sak. Jag har aldrig
sett någon så modig man som Ni är. Vill Ni råda mig och hjälpa mig
också hädanefter? Jag litar mer på Er än på någon annan. Säg, vill Ni
hålla Er hand över mig?

— Min fröken, jag skall alltid göra mitt bästa för att hjälpa Er. Jag
är mycket tacksam för Ert förtroende.

— Tack, herr Corpwieth. Jag är så glad över att ha lärt känna Er —
också under omständigheter som dessa. Män sådana som Ni borde det
finnas flere.

— Vet Ni, jag tror att min vän Melón visade mer ståndaktighet och mod
allena här i kajutan än någonsin jag där ute på havet.

— Ni är för anspråkslös, herr Corpwieth. En sak vill jag ännu bedja Er
om. Behåll Gitanjali! Kanske den kan giva Er glädje. Jag vill inte se
den mer.

— Jag säger inte nej. En bättre gåva kunde jag aldrig ha fått.

Elsa steg i motorbåten. Corpwieth såg efter henne när båten försvann in
i Norra hamnen. Snart förtöjde han Gitanjali vid dess koj och väckte
Melón. De båda vännerna ropade an en båt och blevo satta i land vid
kajen. Corpwieth berättade om Limburgs död. Med ett varmt handslag
skildes de och gingo var sin väg.




MONSIEUR BOBOCHE


I.

Ridån hade gått upp över första akten av Sudermanns "Hemmet". Svenska
teaterns trevna salong låg försänkt i mörker. Blott från de små röda
lamporna i logernas fond lyste dämpade lågor, som rörde sig svagt bakom
kuporna. Konversationen, hälsningarna, som flugit från plats till
plats hade drunknat i förväntningarna, som sögos upp mot den upplysta
scenen. Endast någon enstaka viskning smög sig fram mellan stolraderna
och kvävdes i ett halvhögt skratt. Dörrarna hade slagit igen efter
ett par försenade herrar som glömt sig kvar vid middagskaffet och
cigarrerna. Kritikerna hade intagit sina platser, så långt som möjligt
från varandra, på flyglarna av de främsta raderna. Kikarna blänkte mot
rampljuset. Föreställningen kunde begynna.

Det var den ryktbara ungerska skådespelerskan Aranca Ghilkas andra
föreställning. Helsingfors fördelaktiga belägenhet mellan Stockholm och
Petersburg hade fört den firade divan hit upp mitt i vinterkölden. Hon
hade kommit, föregången av sin berömmelse från Europas huvudstäder och
omsvärmad av reklamer på kontinentens flesta språk. Hennes toaletter
och juveler hade världsrykte, hennes galanta äventyr likaså. Hon var en
av dem som segrade mer på grund av sin skönhet och sina extravaganser
än i kraft av sin konst. Hennes rätta slagfält hade alltid varit rikt
förgyllda mannahjärtan, och var det ännu, trots att åren redan fört
henne ett gott stycke över t.o.m. en betydligt utsträckt ungdoms gräns.
Hon hade nått den ålder då hon begynte intressera även kvinnorna.

Föregående kväll hade hon uppträtt i "L'Étrangère". Publiken var
bländad, imponerad, men kritiken hade förhållit sig reserverad. Bakom
de nödvändiga artigheterna och en del likgiltiga fraser hade de invigda
kunnat läsa sig till kylan som spridde sig från hennes konst. Hon var
stjärnan söm lyste utan att värma. Truppen hon förde med sig hade
betecknats såsom stående under all kritik.

Salongen föreföll i mörkret välbesatt, men en massa fribiljetter
hade utdelats. Corpwieth hade fått en från tidningen. Han besökte ej
annars det slags föreställningar. Han sökte på teatern munterhet och
förströelse, älskade därför mest operetten, men i sista ögonblicket
hade han dock dragit smokingen på sig och beslutit sig för att gå. Hans
berömda urklippsamling av brottmålshistorier från hela världen rymde
många nummer där Aranca Ghilkas namn figurerade i förgrunden.

Akten släpade sig tröstlöst fram på ett obegripligt språk, vars
egendomliga väsljud icke berörde Corpwieth angenämt, överstelöjtnant
Schwartze försökte förgäves dölja sina blanka ögon och sina
ungdomligt röda kinder under en rikedom på grått hår och skägg som
gav honom tycke av en vaxfigur i ett skräddarfönster, och den lilla
förtjusande Marie hade en skuggning på överläppen som mången yngling
i studentåldern kunnat avundas henne. Det svartbetsade, med grönt
överklädda möblemanget till höger hade alltid på honom gjort intrycket
av diversehandel och i den stora farfarsstolen till vänster hade han en
gång sett Rossi dö. Det hörde till hans tidigaste ungdomsminnen.

Första akten var äntligen förbi och den andra begynte omedelbart efter.
Det krävdes ingen scenförändring. Tjänsteflickan kom in och anmälde
Magda. Det gick en susning genom salongen och uppmärksamheten reste sig
liksom för en stöt. Corpwieth måste böja sig åt sidan för att se. En
flintskallig herre hade placerat sitt huvud mitt i synlinjen.

Där stod hon, divan, i strålande aftontoalett och emottog publikens
hyllning med en knappt märkbar bugning. Hon stannade en sekund på
tröskeln, liksom för att famna rummet i en lång, igenkännande blick,
så störtade hon sig över systern och kysste henne våldsamt. Corpwieth
förstod icke strax vad som gjorde denna kvinna så oemotståndlig. Men
nu såg han det. Det var den fulländade smidigheten i hennes gestalt,
rytmen i hennes rörelser, den mättade glöden i hennes väsen, det
utmanande draget kring hennes mun, isen i hennes blick — Han måste
erkänna att divan verkligen var vad ryktet gjort henne till — en
inkarnation av kvinnlig skönhet och elegans.

Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men
Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna
hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka
varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte
sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av
scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en
gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde
se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring
sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill
av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med
regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.

Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande
störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen
att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller
en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något
överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste
ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde
mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?

Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med
ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.


II.

Parterren var skäligen väl fylld, likaså logerna närmast ingången. Där
satt huvudstadens mondäna premiärpublik, den som kom för sin egen skull
lika mycket som för föreställningens och som hade både råd och vilja
att beundra och låta sig beundras till högsta biljettpris. Närmare
scenen voro däremot blott de främre platserna upptagna och uppåt
raderna glesnade publiken alltmer för att sist bli helt borta i ett
gapande tomt galleri, med några nyfikna huvuden här och där sträckta
över balustraden. Det var tydligt att skådespelerskan ej slagit igenom.
Språket och de uppskruvade prisen hade avskräckt den stora allmänheten.

Corpwieth överfor hastigt logeraden till höger. Det var damer i ljusa,
eleganta toaletter, moderna i fjol på kontinenten, men ännu fullt
i nivå med de högsta fordringar på Helsingfors nordliga breddgrad.
Herrarna sutto dästa och tunga bakom buckliga skjortbröst. En
teaterafton var för de flesta av dem blott en behaglig siesta mellan
middagen och supén. Konversationen gick trögt. Man kände varandra till
punkt och pricka. Man träffades överallt, var dag, som en enda intim
familj. Man hade en gång för alla placerat sig — så i samhället som på
teatern — och man gjorde sig icke vidare någon möda. Man _var_ helt
enkelt, existerade som ett faktum — och fann sig tillfreds därmed, hade
ingen annan åstundan.

De flesta voro Corpwieth bekanta till namnet, men personligen kände
han endast få. Hans blick gled flyktigt förbi de likgiltiga ansiktena.
Den stannade vid den andra logen från scenen. Satt icke friherrinnan
Stjernsvärd där och talade ivrigt inåt logen?

Corpwieth såg två häradshövdingar på främsta länstolsraden vända
sig om och se upp emot henne för att därpå intresserat meddela
sig med varandra. Han förstod vad saken gällde. Han hade själv i
eftermiddagstidningen läst friherrinnans annons om sitt förlorade
halssmycke som hon burit i går på teatern. Hela staden kände det.
Det var lika allmänt bekant som beundrat: ett dyrbart, briljanterat
halsband bärande symbolen av hennes namn — en stjärna och ett svärd i
konstfullt juvelerararbete.

Nu vände friherrinnan sig om och såg ut över salongen. Corpwieth
betraktade hennes hals. Liksom för att betona sin förlust bar hon i
kväll, mot vanligheten, höghalsad klädning. Hon hade en ovanligt hög
färg på kinderna och flyttade sig otåligt på stolen. Gjorde hon ej
ett tecken? Corpwieth hälsade och kände inviten i hennes ögon. Han
hade en gång varit i tillfälle att göra henne en tjänst när hon ville
undanrödja spåren av en politisk obetänksamhet, begången av hennes man.
Jo, hon kallade igen bakom solfjädern.

Han trädde in i logen. Friherrinnan hälsade med ett förbindligt
småleende.

— Ni kommer som efterskickad. Ni måste hjälpa mig.

Corpwieth gjorde en bugning:

— Ingenting kan vara mig kärare.

— Jag har förlorat mitt halsband —

— Stjärnhalsbandet?

— Ni vet det?

— Jag läser alltid annonsspalterna i tidningen. De har ett större
intresse än alla de andra tillsammans. Var tredje annons är ett
problem, var tionde är en tragedi. Ni har förlorat stjärnhalsbandet?

— Ja, i går kväll. Jag hade det på mig här på teatern.

— Borttappade saker är inte min specialitet.

— Jag kan inte ha tappat halsbandet. Jag har låtit leta efter det
överallt. Här på teatern — i bilen — hemma hos mig. Ingen har funnit
det.

— Det har troligen hängt sig kvar i kläderna.

— Omöjligt! De är noga genomsökta. Den möjligheten är totalt utesluten.

Corpwieth fann att uppgiften låg under hans värdighet.

— Då återstår er blott att vänta. Den lyckliga innehafvaren skall nog
anmäla sig i sinom tid. Kanske mot en större eller mindre dusör — som
plåster på ärligheten.

— Det var också min avsikt, älskvärde rådgifvare. Åtminstone tills i
kväll. Men nu har något egendomligt hänt, något som irriterar mig och
gör mig nervös.

— Ett spår?

— Nej, inte just det. Men en egendomlig slump. Såg ni halsbandet divan
bar på scenen?

— Det var svårt att låta bli. Hon gjorde nästan mer affär av det än av
rollen.

— Kan ni tänka er? Det var precis maken till det jag förlorat. Eller
åtminstone förvillande likt — jag betraktade det genom kikaren.

Corpwieth spetsade öronen.

— Och ni inbillar er? —

— Jag inbillar mig ingenting. Men ser det inte ut som en vink från
himlen? Herr Corpwieth, ni måste hjälpa mig.

— Genom att övertyga mig om att halsbandet inte är ert?

— Ni uttrycker mina tankar bättre än jag själv skulle förmå det. Men
jag kan inte få halsbandet ur huvudet.

— Ni vill väl inte på allvar tro att det halsband ni förlorade i går,
redan i kväll skulle sitta på madame Ghilkas hals? Och exponeras af
henne uppenbart till hela teaterns beskådande?

— Jag medger att tanken är absurd. Men sammanträffandet är i alla fall
underligt. Jag måste ha visshet. Ingen har så skarpa ögon som ni.

— Om ni har rätt, överskattar ni mina på bekostnad av edra egna. Men
sätter ni verkligen så stort värde på halsbandet?

— Det är ett minne från vår bröllopsresa. Min man köpte det i Paris. Vi
voro oförnuftiga då — som man blir det — av lycka.

— Lyckans oförnuft är höjden av förnuft. Jag skall försöka. Eftersom
förnuftet fordrar det.

Corpwieth besinnade sig ett ögonblick.

— Kan ni ge mig en beskrivning på halsbandet?

— Det består av en smal kedja av briljanter, infattade i guld och fästa
vid varandra medelst rörliga länkar. Framtill bär det en femuddad
stjärna och över den, med spetsen snett nedåt, ett svärd. Under
stjärnan löper en bred gyllene ring som håller ihop det hela. Låset
sitter baktill, mitt för stjärnan. Det var likheten med namnet som fick
min man att köpa det. Stjernsvärd — en symbol! Och det har blifvit även
mig en symbol. Jag har varit lycklig så länge jag burit det.

Hon såg förbi Corpwieth och de mörka ögonfransarna skuggade lätt för
blicken. Corpwieth bugade sig galant.

— Ni förtjänar att alltid förbli lycklig. — Men vad skall jag säga
divan?

— Erbjud er att köpa smycket.

— Madame Ghilkas smycken lär ej stå till buds för pengar.

— Ni är omöjlig i kväll. Säg vad ni vill. Alltid finner ni på något. Ni
har öppen fullmakt.

— På fullt allvar — ni önskar köpa smycket om det inte är ert?

— Jag vore ännu mer villig att köpa det om det vore mitt, svarade
friherrinnan leende. — Är ni nöjd nu?

— Jag skall göra mitt bästa.

Corpwieth lämnade logen. Han var icke belåten. Det hela tycktes honom
barockt, en förflugen idé som måste falla på sin egen orimlighet. Och
dock — divans uppträdande kunde ha ett sammanhang med smycket. Det
skulle förklarat hennes egendomliga manövrer på scenen. Han kunde bara
inte se någon förnuftig mening däri.


III.

Corpwieth gick genom direktionslogen in på scenen och begärde att
få tala med madame Ghilka. Man visade honom på en liten svartmuskig
individ, som stod och skrek i kulissen, en främmande, obestämbar
företeelse, hälvten impressario, hälvten resemarskalk, klädd i frack
och solkig vit halsduk samt med en hop slagen chapeau claque under
armen. Corpwieth gick fram till mannen. Denne såg upp, men mötte blott
en sekund Corpwieths ögon. Hans blick gled förbi och utmed Corpwieths
gestalt, som han mönstrade med ett uttryck, på samma gång nyfiket och
utmanande.

— Ni önskar? frågade han på franska.

— Träffa madame Ghilka.

— Omöjligt. Madame gör toalett och tar ej emot under föreställningen. —
Han vände sig redan om för att gå in på scenen.

Corpwieth sade ingenting. Han tog sitt kort och räckte det åt mannen.
Där stod hans namn och några ord med blyerts: dela part de la baronne
Stjernsvärd.

Fransmannen ögnade flyktigt på kortet. Skymten av ett leende gled över
hans ansikte. Corpwieth tyckte sig märka ett lätt hån i stämman.

— Monsieur är god och stiger på.

Han knackade fyra korta knackningar på en liten dörr till höger — det
lät nästan som en signal — och tog genast i låset. Corpwieth fäste
sig vid att han hade korta, knubbiga händer, fulla av leverfläckar,
och en massa ringar på fingrarna, alltför många och granna för att
överenstämma med god smak.

— Osnygg som en italienare och fåfäng som en fransman, mumlade han och
steg in i klädlogen.

Madame Ghilka satt framför spegeln och strök med en fin pensel några
svarta linjer under ögonen. Hon hade redan anlagt tredje aktens
morgondräkt.

Hon läste kortet och räckte Corpwieth sin hand, med armen utsträckt
och handens yttersida vänd uppåt mot hans mun. Corpwieth tog den, men
kysste den icke. Divan såg förundrad på honom, men gjorde en inbjudande
gest.

— Monsieur behagade taga plats. Ni ser, det är trångt om saligheten.

Corpwieth fann att han måste gottgöra sin oartighet.

— I de trängsta skalen gömmas ofta de vackraste pärlorna, svarade han
och såg sig om efter en sittplats. Men logen hade blott en enda stol
utom den divan begagnade och den var upptagen av en hattask, av det
slag som herrar använda för sina silkeshattar.

— Ah, monsieur Boboches hattask, hans oskiljaktiga följeslagare,
skrattade divan och bad Corpwieth lyfta hattasken ned på golvet. Han
vägde den ofrivilligt i handen. Den var tyngre än han trodde och gjord
av styvt, mörkbrunt läder.

Corpwieth satte sig. Han kände sig i en främmande, osäker situation.
Den kväljande luften i klädlogen, tung av puder och smink och
söta parfymer, steg honom mot huvudet. Mitt emot sig hade han den
förtjusande skådespelerskan som log emot honom med vita tänder. Han
tvekade om hur han skulle börja.

Men Madame Ghilka förekom honom:

— Ni kommer för att se halsbandet?

Var det en utmaning? En misstanke låg redan på lur. Men han slog den
genast ifrån sig. Det hade varit nästan för djärft. Men han måtte gjort
en förvånad min. Divan hade strax en förklaring till hands.

— Åh, hela teatern talar därom. Regissören upplyste mig om saken så
fort jag kom ut i kulissen. En egendomlig slump, inte sant?

— En händelse som har det bedrägliga skenet av en tanke, svarade
Corpwieth undvikande.

— Friherrinnan söker sitt halsband? fortsatte divan.

— Inte hos er, avbröt Corpwieth hastigt, rädd att väcka hennes misstro.

— Inte? Jag trodde det var därför ni kom.

Var det obetänksamhet eller fräckhet? Corpwieth stirrade överraskad på
henne. Hon uthärdade trotsigt hans blick i det hon drog sarkastiskt på
munnen.

— Åh, jag känner kvinnorna. Vill ni se smycket? — Hon tog det från
toaletten och lade det nonchalant i hans hand.

Corpwieth undersökte halsbandet noga. Det var verkligen utomordentligt
vackert och i minsta detalj sådant friherrinnan Stjernsvärd beskrivit
det. Blott att det i stället för svärdet som skulle legat över stjärnan
hade två präktiga diamanter, som sutto ungefär där svärdet kunde tänkas
haft sitt fäste, snett under varandra. Corpwieth betraktade även
insidan. Guldringen som bar stjärnan var där och på den stod inristad
en dedikation: "l'étoile à l'étoile" jämte några initialer.

Corpwieth gav smycket tillbaka. — Ett minne? —

— Uteslutande oangenämt. Jag fick det en gång i Paris — längesedan
— han var en slyngel. — Hon föreföll att repetera scenen med
regeringsrådet i nästa akt.

— Då kunde ni kanske tänka er att skiljas från det? vågade Corpwieth en
fråga.

— Uppriktigt sagt — det skulle passa mig utmärkt. Jag nästan räknade
därpå. Min turné har gått dåligt. Redan i Stockholm skrämdes folk
bort av det främmande språket, och här tycks det vara ändå värre.
Människorna är så omöjliga här uppe — åh, så kalla! — min konst går
över huvudet på dem. Monsieur Boboche säger att vi kört fast. Kort om
gott — jag behöver pengar för att komma vidare. En gång i Petersburg
skörda vi guld igen. Finge jag sälja halsbandet vore vi räddade.
Regissörens upplysning gav mig en idé. Jag ville väcka friherrinnans
uppmärksamhet. Er härvaro visar att jag lyckats.

Corpwieth nickade instämmande. Det kunde förklara allt. Men han ville
avbryta den pinsamma bekännelsen:

— Ett kostbart smycke?

— Åh, juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis. Det är mindre
värdefullt än det ser ut.

Corpwieth var ingen kännare av juveler, men han hade förnimmelsen av
att hon ljög. Reflektionen var icke överraskande, men den föreföll
illa anbragt. Hon kunde ju omöjligt ha något intresse av att förringa
halsbandets värde inför honom. Anmärkningen skulle icke varit avsedd
enkom för honom?

Det klack till inom honom. Var han duperad? Hade hans skarpsinne svikit
honom? Nej, gudskelov, inte ännu. Han vädrade förnöjt. Han var nästan
rädd att förråda sin belåtenhet.

— Jag skall framföra ert anbud till friherrinnan, sade han och steg
hastigt upp.

— Monsieur Boboche är van att arrangera det slags angelägenter. Han
står till friherrinnans disposition. — Divans ögon följde honom till
dörren.

På gången mötte han monsieur Boboche. Fransmannen skyndade förbi,
upptagen som alltid, men hann dock sända Corpwieth en prövande blick
från sidan. Corpwieth tycktes ej observera den. Men innan han gick ned
den lilla trappan från scenen, stannade han och såg sig om. Han såg
fransmannen försvinna in genom klädlogens dörr. Han hörde två ivriga
röster och ett skratt...

Han pressade beslutsamt igen läpparna. Nu var han på spåret — — —

Friherrinnan Stjernsvärd väntade honom i sin loge. Corpwieth fick
lämna en utförlig redogörelse över sitt besök hos divan. Han uteslöt
ingenting, endast sina egna reflektioner behöll han för sig själv.
Friherrinnan var överförtjust.

— Det är inte mitt halsband. Men jag skall köpa det och låta göra ett
nytt svärd i stället för de två diamanterna.

— Att finna svärdet skall bli min närmaste uppgift, anmärkte Corpwieth
lugnt.

Men friherrinnan hörde honom icke. Hon var redan sysselsatt med att
skriva ett kort till madame Ghilka med anmodan att sända henne smycket
till påseende nästa förmiddag. Corpwieth bad vaktmästaren föra fram
kortet.

— När förunnar hennes nåd monsieur Boboche lyckan av en audiens?
frågade han.

— I morgon klockan tolv om förmiddagen.

— Tillåter ni kanske min ringhet att vara närvarande? Jag kunde
möjligen göra er någon tjänst. Monsieur Boboche kan bli en hård fisk
att fjälla.

— Ni är alltid välkommen hos mig — även utan tjänster, avslöt
friherrinnan samtalet och vände sig mot scenen. Lamporna släcktes och
ridån höjde sig långsamt.


IV.

Corpwieth hade återtagit sin plats på parterren, men han kunde omöjligt
intressera sig för föreställningen. Hans tankar kretsade oavbrutet
kring smycket. Allt fastare arbetade sig öfvertygelsen fram att här
förelåg något mer än en slump. Han hade redan konstruerat upp en teori.
Men den svävade ännu i luften. Den saknade den absoluta hållbarhet,
som icke blott gav sig själv i fullt logisk konsekvens, utan även
kunde understödjas med uppenbara bevis. Det var ej nog att han såg
sammanhanget själv, han måste också göra det troligt för andra.
Hemligheten höll han i sin hand — han kände det med styrkan av en
instinkt som hittills aldrig svikit. Men det gällde att finna nyckeln,
den lilla, skenbart obetydliga nyckeln, som man så lätt förbisåg, men
som löste allt —

Plötsligt fick han en ingivelse. Under sista mellanakten lämnade han
teatern. Han förhörde sig hos portvakten om madame Ghilkas adress och
strävade med raska steg utmed Henriksgatan till Societetshuset. Han
gick försjunken i sina tankar och stirrade in i bilernas projektorer
som likt glödande ögon ilade förbi i det snökedjorna rasslade mot
isgatan. De påminte honom om äventyret med Thomas Melóns försvinnande
och han kände sig styrkt. Den gången måste han famla sig fram. Nu hade
han åtminstone en utgångspunkt.

Han kände portiern från tidigare diskreta affärer och gick direkt fram
till hans disk.

— Bor madame Ghilka här?

— Hon har vår bästa dublett i andra våningen.

— Och hennes följeslagare?

— Monsieur Boboche? — Jo, han har ett rum högt uppe, mot gården.

— Alltså ingen förbindelse?

Portiern missförstod frågan. Han ryckte på axlarna. Det angick inte
honom.

— Giv mig nyckeln till rummet.

— Damens?

— Min herre, inga näsvisheter! Herrns naturligtvis. Ni kan sända en
tystlåten man med upp. Som vittne — om det skulle behövas. Jag tror
dock inte att jag kommer att resa av med någonting den här gången. Jag
söker något som sannolikt inte finns däruppe.

Corpwieth for upp i hissen och trädde in i rummet. Det var ett vanligt
hotellrum, ett av de anspråkslösaste hotellet hade, men rent och
ändamålsenligt inrett. Emot rummets välskötta ordning kontrasterade
spåren av monsieur Boboches egen existens. Kläder lågo kringströdda
på stolarna och på sängkarmen, ett par utgångna tofflor hade sparkats
fram på golvet. I en vrå stod en illafaren koffert, fullklistrad med
hotellmärken. Corpwieth kände på den; den var låst. Han undersökte
systematiskt rummet — minst monsieur Boboches egna tillhörigheter. Han
drog undan gardinerna, vände upp och ned på stolarna, såg in under
soffan och madrassen. Ingenstans upptäckte han något märkvärdigt. På
toaletten stod en spritlampa, den hade en egendomlig, för Corpwieth
främmande form. Han tände den — lågan sköt ut som en vass tunga och
visslade under ett starkt tryck. Corpwieth släckte genast lampan och
fortsatte undersökningen. Han granskade uppmärksamt fönsterbrädet,
bordsskivan, lavoaren. På den sista fann han några bruna fläckar som
ätit sig in i ytan. Corpwieth strök över dem med fingret. Han såg upp,
över lavoaren satt en elektrisk lampa. Han visslade för sig själv och
vände sig till ledsagaren.

— Jag är färdig.

Nere i hallen lämnade han nyckeln tillbaka åt portiern. Han avklippte
en halvt uttalad fråga:

— Superar madame Ghilka här?

— Ja, madame kommer vanligen hem efter föreställningen och går in i
matsalen. Köket och vinerna är de bästa i Helsingfors.

Corpwieth beställde en svag whisky och sjönk ned i en av de djupa
läderfåtöljerna vid fönstret.

Han hade satt sig så att han vände ansiktet från ingångsdörren. Stolens
höga rygg skymde honom för de inträdande. Men från sin plats hade han
en förträfflig utsikt över trappan och hissen och alla som passerade
till eller från matsalen. Han slöt ögonen och tycktes alldeles
frånvarande. Han ville ej riskera att få sällskap. Men han iakttog med
spända nerver allt som tilldrog sig omkring honom.

Det rörde sig icke mycket folk i hallen. Tiden var ännu icke inne och
blott några provinsiella par — tydligen resande — gingo förbi upp till
matsalen, intresserade, men litet tryckta av lyxen omkring dem. Några
provryttare stannade och betraktade honom. "Pleite!" hörde han en
förstulen viskning och därpå ett menande skratt.

Nu begynte de tunga ytterdörrarna gå. Corpwieth kände igen ansikten
från teatern. Föreställningen var alltså slut. Han såg på klockan och
gjorde ett överslag. Madame Ghilka behövde minst en halvtimme för sin
toalett. Han väntade lugnt.

Äntligen anmälde dörrvakten divans ankomst. Portiern tog mössan i
handen. Corpwieth sjönk ännu djupare ned i stolen, men nu lyste ögonen
vaksamt under de halvöppna locken. Förbi honom svävade i en sky av
parfymer madame Ghilka. Hon bar en elegant aftonkappa och huvan hade
hon neddragen över ansiktet. Efter henne fjäskade en liten herre med
en tjock ylleduk kring halsen och en gammaldags, spetsig pälsmössa på
huvudet. Det var monsieur Boboche. I handen bar han hattasken från
divans loge. De försvunno i hissen utan att ha observerat Corpwieth.

Corpwieth gned belåtet händerna. Hans whisky stod orörd på bordet. Han
betalade den och steg upp.

— Herrn har sovit gott? tillät sig portiern en förtrolig anmärkning.

— Utmärkt.

— Och haft angenäma drömmar?

En gosse i livré fnissade med handen för munnen.

— Sanndrömmar, min herre, sanndrömmar, sade Corpwieth. — Räkningen
stämmer fullkomligt.

Han begärde sin överrock och försvann ut i nattmörkret.


V.

Följande dag var en söndag. En kvart före tolv ringde Corpwieth på hos
friherrinnan Stjernsvärd. Hon bebodde en egen villa i Eirastadsdelen —
med utsikt över havet.

Friherrinnan tog emot honom med utsträckta händer.

— Jag brinner av begär att få se smycket. Tror ni hon blir dyr?

— Ni menar om det skall stå henne dyrt? Det beror helt och hållet på er.

Friherrinnan trodde sig förstå:

— Ni överskattar mina talanger. I affärer är jag oerfaren som ett barn.
Men jag litar på er. Ni skall säkert vara mig en god skyddsängel.

Det var ingen tid att förlora. Monsieur Boboche kunde vara där vilket
ögonblick som helst.

Corpwieth utvalde åt sig ett fönster i matsalen, från vilket man kunde
överblicka gatan utanför ingången. Han såg noga till att han ej syntes
bakom gardinen. Friherrinnan höll sig intresserad tätt bakom honom.

I detsamma körde monsieur Boboche fram till porten. Han såg i sin
improviserade vinterkostym ännu lurvigare ut vid dager än på hotellet
föregående kväll. Han steg ur släden och betalade åkaren.

— Det går briljant, viskade Corpwieth.

— Han anar ingenting. Har han smycket med sig, kan ni betrakta det som
ert.

Friherrinnan Stjernsvärd kunde ej taga sina ögon från mannen.

— Jag har sett det ansiktet förr — men var?

Corpwieth vände sig om. Han darrade av iver.

— Var? Försök att draga er till minnes.

Men friherrinnan var redan på väg in i salongen.

— Kommer ni med?

— Nej, gå ni bara in och låt mannen få företräde. Jag tror jag med
större effekt kan göra min entrée på ett senare stadium.

Friherrinnan skyndade ut. Corpwieth gick till telefonen och begärde
Societetshusets nummer.

— Hallå! Det är från friherrinnan Stjernsvärd. Monsieur Boboche är här
— ni vet det? — så mycket bättre. Monsieur har glömt en hattask på
hotellet — den bruna läderhattasken, ja. Var? — jo vänta. — Corpwieth
lade luren ifrån sig och funderade ett ögonblick. — Den skall stå i
madame Ghilkas rum. Sänd genast ett bud hit ut med den — det brådskar.

Nu var han beredd att gå in.

I salongen sutto friherrinnan och monsieur Boboche vid ett bord framme
i en blomsterprydd rotunda som vätte ut mot sjön. Smycket låg på bordet
mellan dem.

Monsieur Boboche sprang upp med en misstänksam blick. Men Corpwieth
hälsade artigt, först på friherrinnan, sedan på monsieur Boboche, och
sade urskuldande:

— Jag är ett dåligt ombud. Men jag blev uppehållen vid telefonen — en
fatal inrättning, monsieur? Affären är kanske redan uppgjord?

Friherrinnan sköt ut läpparna med en förnärmad min.

— Monsieur är oresonlig. Han begär för mycket. Femtontusen mark! Mitt
gamla kostade bara hälvten.

— Monsieur har valt sin utgångspunkt med strategisk försiktighet,
svarade Corpwieth.

Monsieur Boboche föreföll nu alldeles lugnad. Han utbredde sig vitt och
brett över halsbandets värde och hur juvelerna stigit i pris de sista
åren. Dessutom var smycket ensamstående i sitt slag. Det var en ren
occasion.

— Madame Ghilka sade mig att juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis,
invände Corpwieth försiktigt.

Men fransmannen fann sig omedelbart.

— Åh, min herre — det var då; numera är de alldeles ur modet. Man bär
juvelerna för deras egen skull. Man begär ingen idé, inga symboler.
Smaken är så olika. Men madame önskar ju en kuriositet —

Samtalet gick fram och tillbaka. Corpwieth fann på de mest omöjliga
invändningar. Friherrinnan såg förvånad på honom. Ville han vinna
tid? Eller försökte han trötta ut fransmannen? Men monsieur Boboche
var outtröttlig. Hans svada flöt blott ymnigare ju längre tiden led.
Han var riktigt i sitt esse. Fingrarna med alla sina ringar spelade i
luften.

Plötsligt hördes en ringning och en mansröst ute i tamburen.
Friherrinnan ryckte till och utbröt ivrigt:

— Jag bjuder er tolvtusen — högre går jag inte. Och då kan ni taga de
två diamanterna med er hem. Jag låter i alla fall bryta lös dem från
smycket.

Hon var rädd att bli störd och önskade ett avgörande.

— Smycket är ert, madame!

_Det var Corpwieth som svarade._

Monsieur Boboche hann ej hämta sig från sin överraskning, innan dörren
öppnades och hotellets bud kom in med hattasken. Fransmannen störtade
upp. Hans ögon gnistrade när han överföll den intet ont anande bäraren.

— Vad vill detta säga? Vem har vågat? —

— Lugn, förmanade Corpwieth utan att ändra en min. — Hotellet har
insett vad ni själv ej förstått, att man när man första gången
uppvaktar en dam gör det i visitdräkt.

Han öppnade hattasken, överst låg en hoptryckt chapeau claque. Den slog
ut med en smäll när han räckte den åt fransmannen.

— Var så god.

Monsieur Boboche skummade av raseri. Men Corpwieth fortsatte att
granska hattasken utan att fästa sig vid hans protester.

— Det var ett egendomligt förvaringsställe för en dylik tingest.

Hattaskens botten låg blott några tum under locket. Corpwieths fingrar
trevade utmed askens sidor. Han tryckte på mässingsknapparna som höllo
remmen. Med ens sprang bottnet upp —

Inne i asken lågo, försiktigt placerade i enkom inrättade fack, alla en
juvelerares tillbehör: tänger, sågar, filar och små hammare — en hel
liten verkstad i miniatyr. Därtill några omsorgsfullt slutna flaskor.
I ett av facken blixtrade en samling stenar av olika slag och överst
bland dem ett svärd i briljanter.

— Reste ici! sade Corpwieth med ett uttryck som han hört av kamraterna
vid kortbordet.

— Diable! väste monsieur Boboche och ville kasta sig över honom. Men
Corpwieth var beredd. Han hade redan en revolver i handen och siktade
stadigt på fransmannens huvud.

— Jag tror vi förhåller oss stilla och fortsätter uppgörelsen, medan
hotellkarlen hämtar passpolisen som patrullerar i kvarteret.

Han tvang monsieur Boboche ned på en stol och satte sig själv mitt emot
honom med revolvern till hands. Friherrinnan stirrade på honom med
blickar där förvåning blandades med rädsla.

Corpwieth redogjorde i korthet för hur han kommit hemligheten på
spåret. Det var en djärv kupp, arrangerad av en fintlig regissör
och genomförd av en rutinerad skådespelerska. Han anade från början
ingenting. Men redan under besöket i divans loge vaknade hans
misstankar. Det hela passade alltför bra ihop. Divans förklaringar
grepo in i varandra som kuggarna i ett hjulverk, men det fanns för
litet rum för tillfälligheten. Och alltsammans var ju dock blott en
slump. Inskriptionen på smycket föreföll honom också misstänklig. Den
var på samma gång både för dum och för utstuderad. Han hade dessutom
tyckt sig märka att den verkade ny. Bokstäverna stodo påfallande
skarpt, ehuru skårorna icke blänkte. De hade troligen behandlats
med någon syra. En aning sade honom att smycket var det han sökte.
Men hur hade divan kommit i besittning av det? Och förändringarna —
vem hade utfört dem? Och så snart? Vid utgåendet mötte han monsieur
Boboche och mindes hans ringar. Det slog ned i honom som en blixt. Där
hade han mannen. Han var otvivelaktigt madame Ghilkas medhjälpare,
hennes hemliga chargé d'affaires, den skickliga iscensättaren av
alla de tvivelaktiga juvelhistorier som frodades i hennes spår. Det
gällde blott att få ett grepp på honom. Han undersökte fransmannens
rum. Det lämnade inga andra hållpunkter än fläckarna på lavoaren
och spritlampan. De förra härrörde tydligen från syror eller andra
frätande vätskor, den senare var ett ypperligt instrument för lödning
och smältning. Men var fanns den övriga delen av verkstaden? Han insåg
att monsieur Boboche var alltför slug för att lämna den efter sig för
den händelse hans rum skulle underkastas en oväntad besiktning. Därför
inväntade han fransmannens återkomst. När han såg hattasken förstod han
allt. I den låg hemligheten. Monsieur Boboche behövde ej släpa den med
sig för att upppträda i chapeau claque mellan kulisserna. Å andra sidan
var den en ypperlig förevändning. Det var ej troligt att någon som ej
närmare reflekterade över saken skulle genomskåda hattaskens verkliga
uppgift.

Minuterna släpade sig långsamt framåt. Slutligen infann sig
passkonstapeln. Corpwieth förklarade i några få ord sammanhanget,
varvid hotellbudet uppträdde som vittne. Konstapeln tog villigt hand om
fransmannen.

Men monsieur Boboche gav sig ej så lätt.

— Ni glömmer det viktigaste, min herre, sade han och krökte föraktfullt
på munnen. — Ni har ännu ej bevisat att jag verkligen tagit smycket.

— Vi kommer nu därtill, sade Corpwieth. Hans blick sökte friherrinnans.

— Minns ni vem som hjälpte på er kappan i korridoren den kvällen ni
förlorade halsbandet?

— Det var teatervaktmästaren. Jag räckte honom själv drickspängarna.

— Och ni märkte ingenting särskilt då?

— Nej, ingenting — jo, vänta, jag fäste mig vid att han ovanligt
omsorgsfullt lade sidenduken över mina axlar och min hals. Jag vände
mig om för att tacka. Då stod han och väntade med kappan utbredd.

Monsieur Boboche skrattade högt. Friherrinnan såg förnärmad på honom.
Plötsligt fick hon en idé:

— Nu har jag det! Jag sade er nyss, att jag sett mannen där en gäng
förr. Nu minns jag det. Just då, när jag vände mig om mot vaktmästaren,
såg jag hans ansikte vid min skuldra. Jag känner igen hans obehagliga,
fräcka uppsyn. Han gled förbi med detsamma och försvann.

— Där löste ni själv gåtan, min fru, sade Corpwieth. — Det var monsieur
Boboche som hjälpte er med duken. Han hade passat på er i trängseln. I
samma ögonblick han lade duken kring er hals begagnade han tillfället
och knäppte upp låset på halsbandet. Att därpå bemäktiga sig det
erbjöd icke den ringaste svårighet. Artister i hans fack är slängda i
fingrarna. En natt och en dag var sedan mer än nog att bibringa smycket
dess nuvarande utseende.

Han vände sig till fransmannen.

— Har ni nog nu? Teatervaktmästaren skall med säkerhet bekräfta madames
utsago.

Monsieur Boboche kröp ihop som en slagen hund. Han försvann hastigt
med konstapeln ut genom dörren. En släde väntade utanför. Hattasken
balanserade på kuskbocken.

Friherrinnan andades ut. Hon räckte Corpwieth handen.

— Ni har gjort mig stor tjänst. Hur skall jag kunna visa er min
erkänsla?

— Ni känner mina principer — inga honorar, svarade han. — Men ni har
sluppit billigt från saken. Ni har råd att visa ädelmod. Madame Ghilka
är i förlägenhet för sin reskassa —

— Ni menar?

— Att skandal bör undvikas till varje pris. Skriv en biljett till divan
och meddela henne att ni köper de två diamanterna på smycket. Ni kan
lägga in beloppet i kuvertet. Priset är godkänt på förhand.

Friherrinnan lydde hans uppmaning. Hon lade en tusenmarkssedel i
kuvertet. Hotellbudet fick gå hem med brevet.

— Så är det ännu en småsak. — Friherrinnan pekade på revolvern som låg
kvar på bordet där Corpwieth lagt den, liksom beskyddande halsbandet.
— Vill ni icke befria mig från den där otäcka tingesten? Jag trodde
jag skulle svimma när ni drog fram den. Jag kan absolut inte uthärda
knallen av ett skott.

Corpwieth svarade ingenting. Han tog revolvern, siktade ut i luften och
drog på trycket. Friherrinnan lade händerna för öronen.

En knäpp — och en stråle av tunna droppar gjöt sig ur mynningen. De
spredo en behaglig vällukt genom rummet.

— Det är bara en ofarlig refraicheur i form av ett hämskt mordvapen,
sade Corpwieth med sitt stilla, inåtvända leende. — En man av
mina sysselsättningar mottar besök av mångahanda slag. Den låg på
tamburbordet när jag gick och jag stack den i fickan. Krutrök hade
verkligen varit illa på sin plats i er salong.


VI.

Måndagens tidningar innehöllo på en framskjuten plats följande notis:

 _Inställt gästspel_. Den ungerska skådespelerskan Aranca Ghilka, som
 de senaste kvällarna med sin trupp uppträtt på Svenska teatern, har på
 grund av publikens ringa intresse för föreställningarna avbrutit sitt
 gästspel härstädes. Gårdagens representation inställdes. Madame Ghilka
 avreste redan på kvällen med nattåget till Petersburg.

Corpwieth hörde sig för på hotellet. Genast efter avhämtandet av
hattasken hade divan visat tecken på en oförklarlig oro och givit order
om att koffertarna skulle göras i ordning. När sedan biljetten från
friherrinnan Stjernsvärd anlände hade hon omedelbart låtit telefonera
avbud till teatern och beställa plats på tåget. Resten av dagen låg hon
till sängs; hon hade sagt till att hon ej tog emot någon. Om kvällen
reste hon, synbart mån om att komma i väg så fort som möjligt.

Monsieur Boboche hamnade i tukthuset. Undersökningen gav vid handen
att han var en beryktad internationell juvelsvindlare med många
tvivelaktiga sträck på sitt samvete. Corpwieths namn blev ej nämnt
i domstolsreferaten. Han föredrog att verka i det fördolda och var
dessutom rädd att få för stor praktik.




ÄVENTYRET I TRETTONDE APOTEKET


I.

— Nej, sade den olivhyade unge mannen och sträckte sig mot whiskyglaset
med den åtbörd, med vilken man söker fatta en annans stödjande hand,
nej, jag måste tillstå, att jag inte känner mig hemmastadd i dessa
environer.

Scenen var Catani, lördagen den 5 december 1914 kl. 9.56 på aftonen,
och den som anställde den melankoliska reflexionen var herr Corpwieth.

— Det här är jag inte van vid, fortsatte han efter att ha sväljt en
klunk av den porlande brygden.

Hans anmärkning var träffande som alltid. Uteliv ingår icke i
herr Corpwieths med omutlig konsekvens genomförda levnadsordning,
och vid denna tid på aftonen sitter han i regeln i sitt trevna
arbetsrum, sysselsatt med att översätta något alster ur den
finskspråkiga detektivlitteraturen — sådan är nämligen herr Corpwieths
favoritförströelse på sysslolösa stunder, frånsett dem naturligtvis som
han tillbringar i det ämbetsverk, där han räknar tjänsteår.

— Den förbaskade H.N.! Det stadium i hans tankars gång, som markerades
av detta hos den orubbligt lugne herr Corpwieth onekligen rätt
överraskande känsloutbrott, hänförde sig till det faktum, att han
på denne sin väns uppfordran företagit sig att studera Ture Jansons
Catanipoesi. På grund av dess suggestiva inflytande höll han nu på att
avlägga sitt första besök i den berömda lokalen.

Vid detta laget hade emellertid herr Corpwieth, måhända ej alldeles
utan medverkan av den stärkande whiskyn, redan till god del
ackommoderat sig efter den för honom främmande miljön, och han började
anställa sina iakttagelser.

Mycket riktigt, där — under spegeln — satt herr Ture Janson i egen
person. Det var inte möjligt att misstaga sig: pince-nez'n, som
ständigt befann sig på fallets brant och endast genom ett permanent
underverk avhölls från att rutscha ner långs det sluttande planet;
det omsorgsfullt ovårdade håret — ingenting saknades i signalementet.
Till yttermera visso rökte han en yruracbat; herr Corpwieth, som själv
kultiverade cigarretten Klubb 7, kunde på lukten skilja 183 olika
cigarrsorter, och han förnam tydligt till sin plats vid dörrbordet
det Hirschsprung'ska rökverkets utprägladt indifferenta doft. Den
vaktmästare, som just nu framställde alternativet "pilaff" eller "lamm
på tartariskt vis", var av allt döma herr Wagner. Diagnosen var således
klar.

— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid
spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till
höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt
iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan
blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på
menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man
på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett
fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande
på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick
någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling
med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av
en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr
Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.

— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han
drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det,
det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma
av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin
vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske
unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!

Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att
dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var
visst redan den tredje sedan mindre än en timme.

Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick
till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var
tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den
grönglaserade kakelugnen.

Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda
detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr
Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och
som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade
förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade
herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga
kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac
Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande
i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med
amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret
med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna
till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt
konverserande herrar.

Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna
och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och
det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa
förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem
medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs
entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt
i salen.

— Ha! idel bekanta!

Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin
distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe
ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom
karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans
djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan
det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god
kanske också var en poet.

— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör
han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna
psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den
finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en
diskussion, som rasade i sju månader.

Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med
det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också
den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin
paulun.

Jaha, där fick han sikte på honom. Jaså, det var bara han! Den tredje
erbjöd faktiskt ingenting av intresse. Det var helt enkelt herr Thomas
Melón. Det enda, som möjligen kunde anses förråda något karakteristiskt
— "eller rättare brist på karaktär", filosoferade herr Corpwieth — var
det förhållandet, att herr Thomas Melón bar en halvrökt cigarr mellan
sina slätrakade läppar, medan han höll en andra färdigsnoppad cigarr i
beredskap i handen under det att en tredje, tillsvidare osnoppad, låg
framför honom på bordet och väntade på sin tur och sex andra stucko
fram ur cutaway'ens bröstficka som patronerna på en tscherkessisk
soldatbringa.

— Ja, vi känna varandra och det inte endast som kolleger, tänkte herr
Corpwieth, och ett litet, spetsfundigt leende krusade hans läppar vid
tanken på herr Thomas Melóns för en tid sedan inträffade mystiska
försvinnande, med tyåtföljande lyckliga återfinnande tack vare hans,
herr Corpwieths, skarpsinniga och beslutsamma ingripande i den dunkla
affären.

Men varför hade Melónen, denna enkla man, ifört sig högtidsskrud,
och vad innebar det högtidliga drag som till och med en mindre övad
iakttagare än herr Corpwieth kunnat lägga märke till på de andras
uttrycksfulla anleten?

I detta ögonblick framsträcktes en hand mot askkoppen. Det var en vit,
mager senig hand och den slöt i sitt fasta grepp en pipa, försåvitt
avståndet tillät en diagnos — en engelsk B.B.B.--pipe.

— Det sitter således ännu en fjärde person vid bordet, var herr
Corpwieths logiska reflexion, ehuru jag inte kan se honom. Vem kan det
vara.

Dock just nu såg den försvunne och återfunne upp, hans blick mötte herr
Corpwieths, och han skyndade sig att egna sin välgörare en vördsam
nick, i vilken skönjdes erkänsla och oskrymtad respekt — men så
föreföll det verkligen herr Corpwieth, ännu något, han kunde inte säga
vad.

Detta perturberade honom och gjorde honom mottaglig för inflytandet
från begreppet _främling_, representerat av den okända handen med
pipan, och resultatet blev att herr Corpwieth, som eljes aldrig
förlorar en hårsmån av sin behärskning, i hastigheten reste sig och
utförde en formlig bugning för sin vän och protegé Thomas Melón.

Denna, åtminstone i stort sett, enkla handling, blev avgörande.

Den förde med sig oväntade händelser.

Då herr Corpwieth om några sekunder åter sjönk ner i sin soffa, hade
situationen förändrats.

En okänd person hade trätt fram till hans bord!


II.

Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd
i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala
fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills
aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr
Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av
ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.

Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som
med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för
några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan
Bumburra, då den okände tog till ordet.

— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste
ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos
mig sitt behov av den utmärkta _crême pour le rhume de cerveau_, ett
klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men
kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.

Jätten drog krampaktigt in luften genom näsborrarna.

— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav
som kristet blod.

Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han
just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade
militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga
säkerhet.

— Pardon? sade herr Corpwieth milt förebrående.

— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är
Malm, Nikodemus Malm.

— Corpwieth.

— Mycket angenämt!

— Charmerad! Var god och tag plats...

— Tack. Herr Malm tog emellertid inte plats. Han ryckte upp pälsen, for
med knytnäven ner i västfickan, framsläpade stönande ett silvermynt
och fattade herr Corpwieths whiskyglas. Herr Corpwieth trodde ett
ögonblick, att hans nya bekantskap ämnade förfriska sig och beredde sig
att med kraft tillbakavisa en eventuelt erbjuden gottgörelse. Men herr
Malm inskränkte sig till att knacka på vaktmästaren.

Herr Olander, som denna afton verkade ute i stora salen, ilade till.

— Betala! mullrade herr Malm. Hur många whisky?

— En whisky? Ja. Enochtjugofem. Tjugofem procents förhöjning:
enochsjuttio. Ingen soda? Nej. Vanligt vatten? Ja. Ingentingannat? Nej.
Enochsjuttio.

— Var så god! sade herr Malm. Myntet föll ned på bordsduken.

— Jaså. Stopp! Herr Malm högg tag i det igen, fiskade upp ett annat
och utbytte den först framtagna silfverslanten mot ett omisskänligt
tvåmarksstycke. Herr Olander bar upp kollekten och drog sig tillbaka.

Scenen hade utspelat sig med blixtlik snabbhet. Att herr Corpwieth inte
kom sig för att reagera mot herr Malms onekligen något självrådiga
ingripande berodde emellertid inte på, att hans vid så många prövande
tillfällen ådagalagda rådighet denna gång undantagsvis skulle ha lämnat
honom i sticket. För en ytlig betraktare hade det visserligen kunnat
tyckas så. För oss däremot är det utan vidare a priori klart, att detta
icke kunde vara fallet. Något, en eller annan särskild omständighet,
måste ha avlänkat herr Corpwieths uppmärksamhet från det mindre viktiga
till förmån för det mera viktiga, d.v.s. till förmån för något som
kanske ingenting betydde men _måhända kunde komma att erhålla_ sin
betydelse.

Ett moment förelåg i själva verket som attraherade herr Corpwieths
intresse. Det första myntet, det som herr Malm skyndat sig att byta
ut mot ett annat — herr Corpwieth hade blott flyktigt sett det skymta
förbi, men vad var det som förefallit honom så egendomligt bekant? Det
var större än den finska tvåmarksslanten, det hade en fullare klang.
Var låg del bekanta? Herr Corpwieth kom av någon outgrundlig anledning
att tänka på Högholmen.

— Högholmen, "Djurens konung", letade han sig fram. Och så inställde
sig plötsligt ett nytt begrepp: Schiller!

Ha! nu såg han med ens det rullande myntet, ett virrvarr av zoologiska
företeelser avtecknade sig för hans inre öga: det var heraldiska
kreatur av den sort han för ett par veckor sedan iakttagit på
vapensköldarna, medan _Orleanska Jungfruns_ tretton akter utspelade
sig! Intet tvivel, myntet var ett engelskt crownstycke.

Herr Corpwieth hade måhända kunnat vedervåga en direkt fråga i ämnet.
Men varför ha andra att ge ett svar, som man kan ge sig själv? Herr
Corpwieths hela verksamhet bygger på den övertygelsen, att det icke
ges någon under mänsklig medverkan åvägabragt omständighet, som inte
mänsklig intelligens — mänsklig intelligens över medelnivån i varje
fall — mäktar sönderdela i orsak och verkan, och att det icke gives
något förhållande mellan en människa och ett ting, som inte en människa
— en människa av gentleman-detektivens art — förmår upplösa och
förklara.

Det var inte många sekunder han behövde för att nå klarhet i saken. Men
detta var tillräckligt för herr Malm, vars massiva stofthydda tydligen
inneslöt en brinnande och rörlig ande. I en handvändning hade han fått
liv i rockvaktmästaren. Herr Corpwieth fann sig insvept i sin ulster.
En käpp — gudarna vete för resten vems, här var påtagligen inte tid
att uppehålla sig med bagateller — trycktes i hans hand. Den mörkbruna
sammetshatt, som så förträffligt harmonierar med herr Corpwieths
sydländska teint och står så pikant mot hans nordiskt ljusa lugg,
stjälptes på skulten. En halv blick mot vännerna vid kakelugnsbordet,
vilka med deltagande intresse iakttogo de successiva faserna i det
öde som utvecklade sig kring herr Corpwieths person. Och så greps
gentleman-detektiven under armen av den energiske herr Malm och
släpades ut genom dörren och nedför trappan.

På nedersta trappsteget hejdade herr Malm framryckningen.

— Jag är apotekare, tillkännagav han.

— Härligt! svarade herr Corpwieth, som ännu aldrig varit inne i ett
apotek och aldrig hade sett en levande apotekare.

En bil surrade vid trottoarkanten.

— Det är vår bil, sade apotekare Malm.

Var så god och stig på!

Herr Corpwieth tvekade. Bilen såg inte bred ut.

— Stig på! upprepade herr Malm med en stämma, som föreföll den vid
kollegernas yrkesmässigt diskreta diktion vane herr Corpwieth sällsport
övertygande.

— Efter er, sade han emellertid med sin vanliga artighet.

— Stig på! skränade jätten för tredje gången. Det finns nog plats för
två. I värsta fall får ni ta mig i knäet.

Herr Corpwieth gav sig. Herr Corpwieth tumlade in i bilen. Apotekaren
vältrade sig in i sin tur. Dörren slöt sig kring dem, och fordonet
satte sig pustande i gång.


III.

En blick var nog att säga den med Helsingfors topografi väl förtrogne
herr Corpwieth var han befann sig, då han steg ut ur bilen. En smutsgul
husfasad. Burspråk och erkrar i form av de mest maligna tumörer. En
fris med stiliserade exemplar av sillen, detta mystiska havsdjur. Var
inte detta Skatudden, så var det en feberdröm.

Det var Skatudden. Det var Lotsgatan.

— 21, läste herr Corpwieth på nummerskylten över den trappa, framför
vilken bilen stannat.

Huset var ett hörnhus, och första våningen upptogs av ett apotek,
Skatuddsapoteket eller, som officiella benämningen lyder, "trettonde
apoteket i Helsingfors".

— Mitt apotek, fastslog herr Malm och gick med egarens säkerhet till
attack mot ingångsdörren. Han dängde nävarna mot den, han ringde,
han bultade ånyo, och under allt detta mullrade han, hoppade han
jämfota och väsnades han förfärligt. Herr Malm avslöjade sig allt mera
deciderat, tycktes det herr Corpwieth, som en i hög grad passionerad
natur.

Nu blev det ljust i apoteket. En skugga gled mot dörren, det klickade
i låset, dörren gick upp. Herr Malm störtade in, herr Corpwieth följde
i något långsammare tempo. Besinningen är en för herr Corpwieth i
hög grad utmärkande egenskap. "Kallt blod och varma kläder!" är en
levnadsregel som han i hela dess vidd tillämpar med aldrig svikande
konsekvens.

Den som öppnat var en ung dam: en särdeles intagande företeelse,
konstaterade herr Corpwieth omedelbart med sin vanliga sinnesnärvaro.

Apotekaren påbörjade något som liknade en presentation.

— Fröken är min farmaceut, sade han. Herr...

— ... herr Corpwieth, jag känner redan herr Corpwieth, avbröt den söta
varelsen. Edith Limburg är min bästa vän. Hon har talat om allt för
mig! Jag är Eva Lindblad.

Hon har visat mig porträttet som ni gav henne. Gud vad ni är... vad ni
är skicklig.

Herr Corpwieth bugade världsvant. I sanning, fröken Eva Lindblad _var_
förtjusande!

— Men här blir nog inte tid till sådant, sade sig herr Corpwieth, som
aldrig förlorade kallets förpliktelser ur sikte. Till yttermera visso
drog också apotekaren försorg om att det inte blev något sådant.

— Har ni senegaldekokten i ordning? frågade han sin farmaceut, medan
han krängde av sig pälsen. Hur är det med de båda brompreparaten?
fortsatte han med kraft. Har ni fått aspirinemulsionen färdig? Har ni
gått i land med bismutsalvan?

Fröken Lindblad försvann på lätta fötter, överväldigad av dessa
spörsmål vilka tydligen mycket väl kunde komma att beteckna inledningen
till ett längre förhör.

— Vad är det ni vill veta? lydde den frågvise apotekarens nästa
spörsmål.

Denna gäng var herr Corpwieth adressaten.

— Jag vill veta, vad ni vill veta, blef det diplomatiska svaret.

— Skönt, sade herr Malm. Hör då på. Här har något inträffat. En
bagatell tycker ni kanske, men det tycker inte jag. Jag är inte skapad
för bagateller, småsaker existera inte för mig.

Dessa reflexioner föreföllo herr Corpwieth väl motiverade.

— Fortsätt! sade han.

— Det ämnar jag göra, sade herr Malm. Någon har rest av med en del
kokain ur venena-skåpet. I natt måste det ha skett. Fröken Almlöf, som
hade dejour (jag föredrar kvinnliga biträden), låg och sov på bädden
i dejourrummet. Naturligtvis. Hon varken hörde eller såg något. I går
afton kontrollerade jag bl.a. just kokainförrådet. Fröken Ekblad, min
provisor, kom inte i håg det — naturligtvis — och kontrollerade det i
dag för andra gången. Då hon lämnade mig sin rapport, upptäckte jag
strax, att trettiofem gram av vätskan försvunnit. Vad jag vill veta är
vem som varit framme.

— Vi kunna tillsvidare kalla honom "den okände", sade herr Corpwieth.

Apotekaren nickade instämmande. Herr Corpwieth fortfor:

— Hur såg flaskan ut?

— Kokainet förvaras i en graderad sextiofem liters damejeanne, som
står på skåpets botten. Den befinner sig fortfarande på sin plats. Den
okände har tappat sina trettiofem gram — d.v.s. mina! — på en femhundra
grams flaska.

— Verkligen? Då har han således också gjort ett tillgrepp i ert acqua
distillata-förråd?

— Det har jag inte observerat.

— Antagligen hålla apoteken inte så noga reda på den delen av sitt
lager?

— Det ha vi inte gjort förut. Tidigare kostade nämligen acqua'n
ingenting. Men sedan vi på grund av de bistra tiderna av
Medicinalstyrelsen berättigats att höja priset på acqua distillata med
tio procent, föres det räkning också över den. Jag har förrådet i ett
graderat käril.

— Vi kunna ju se efter, sade herr Corpwieth. Inte för att det strängt
taget är nödvändigt. Men...

Herr Malm lotsade sin gäst till apotekets inre gemak — mycket riktigt,
där skymtade fröken Eva Lindblads burriga huvud lutadt över en mystiskt
susande degel — och förde honom till en väldig glasbehållare, till
ungefär trefjärdedelar fylld av en färglös vätska. Det var tydligen
just det i apoteks- och läkarvetenskapen så betydelsefulla ämnet acqua
distillata. Vid sidan av behållaren var anslagen en griffeltavla,
betäckt med krumelurer. Herr Malm studerade dem ett par minuter och
granskade mätaren på kärlet.

— Mycket riktigt, sade han. Också här har verkligen en åderlåtning egt
rum. Det fattas jämt 465 gram.

— Naturligtvis, sade herr Corpwieth.

— Besynnerligt! mumlade han därpå, och ett intensivt tankearbete gav
honom för några ögonblick en mogen mans drag. Besynnerligt vad detta
förekommer mig bekant! Besynnerligt...

Återfärden medförde den förnyade anblicken av fröken Eva Lindblad,
denna gång stötte hon nitiskt i en mortel.

— Blir det piller? sporde herr Corpwieth med intresse.

— Sodapiller I bekräftade hon med ljuv stämma.

— Ur kassan har ingenting försvunnit? frågade herr Corpwieth för
formens skull herr Malm, sedan de återvänt till det yttre rummet.

— Nej. Snarare tvärtom.

— Huru så? Ni vill väl inte säga t.ex. att den okände betalat sitt
tillgrepp? Att han i så fall vore en monoman, som inte längre får sina
recept påtecknade av läkarna och därför...

— Nej. Han har inte erlagt något för kokainet. Men något har han i alla
fall lämnat efter sig. Här skall ni få se vad jag fann i kassan i morse.

Herr Malm öppnade kassan, framtog ett recept och överräckte det åt herr
Corpwieth.

Det var en högst vanlig receptblankett. Det som ifyllts på den, tedde
sig i stället så mycket mindre vanligt. Det var nämligen inte gjort för
hand, eller rättare sagt: inte med bläck, utan med tryckta bokstäver,
tydligen klippta ur en tidning.

— Kvällens Pust, fastställde herr Corpwieth efter en granskning av
typerna och papperet. Har ni det exemplar av tidningen, som den okände
använt?

— Här är det, sade herr Malm sedan han bökat något i apotekets
välförsedda papperskorg.

— Bra. Jag skall strax ta och kasta en blick på tidningen. Till en
början skola vi emellertid hålla oss till receptet.

Dettas text hade, med de av den okände tillagda partierna, följande
lydelse. På frånsidan lästes:

    "Coc. 35,0
    Cerebr. corpw. excell. ad lib."

På framsidan åter lästes: "Omröres väl. Ord.: Ego. Pris: erl. av d.
förlor".

— "Kokain trettiofem gram", interfolierade apotekaren herr Corpwieths
lektyr, "av den utmärkte Corpwieths hjärna efter behag".

— "Omröres väl!" fortsatte herr Corpwieth. "Ordinerat av mig. Priset
erlägges av den förlorande".

— Ja, det är väl jag det, sade herr Malm. Eller vad skall det betyda?

— Vad det betyder? Det är ju ganska klart. Det är en utmaning. En
utmaning riktad mot mig!

— Jag, men...

— ... men vem kan väl ha tillåtit sig något dylikt, menar ni. Var god
och ge mig tidningen.

Det var en vacker syn att iakttaga den spänstighet som lifvade herr
Corpwieth, han fick med ens något av en ädel jakthunds samlade energi
i hela sitt väsen. Hans ögon glimmade, läpparna pressades hårt mot
varandra, det var styrka i det grepp varmed han fattade tidningen. Till
och med den robuste apotekare Malm erfor något som liknade respekt
inför dessa uttryck för vilja och intellektuell kraft.

Vem var den okände, som vågat detta oerhörda? se där den tanke, som
besjälade herr Corpwieth. Av Nässellövet, Söderholmen och Melónen kunde
man i sanning vänta sig vilket vänskapsfullt bovstreck som helst.
Teoretiskt taget nämligen, gällde det däremot utförandet, så var det
nog deras obenägenhet för "bråk" som tog överhand. Och dessutom,
förelåg inte här något som helt enkelt gick over evne för dem? Här
dolde sig, i denna affär, ett visst något... Här anades något som...
Kort sagt, bakom händelserna i trettonde apoteket stod en personlighet,
det var tydligt, och inte tre herrar!

Läsaren har redan kunnat se med vilken snabbhet den Corpwiethiska
tanken arbetar. Inom betydligt kortare tid än vi behövt för att
nedskriva hans reflexioner, hade han kommit på dem, tänkt dem
och avfärdat dem. Herr Malm observerade intet avbrott i hans
tidningsstudium.

Detta räckte på sin höjd ett par minuter. En lätt skugga tycktes redan
på väg att lägga sig över herr Corpwieths i allmänhet så outgrundliga,
man är nästan frestad att säga: så känslolösa drag. Dock, nu kom det
åter eld i blicken! På sista sidan stod något att iakttaga. Det var en
blyertsanteckning, gjord i marginalen vid Finlands Banks vexelkurser.

Anteckningen hade följande lydelse:

   26: 40
       15

    13200
    26400

  39: 600

— Det var väl en crownslant och ett halvpundsstycke, som fanns i kassan
i dag? frågade herr Corpwieth. Eller fanns det kanske småmynt?

— En crown och ett halvt pund, svarade apotekaren. Femton shillings
således.

— Där ser ni, var herr Corpwieths anmärkning.

— Ja, någon engelsman har väl passat på och växlat, sade herr Malm.
Engelskt silver och guld accepteras naturligtvis.

— Ni har rätt, instämde herr Corpwieth. Han har passat på och växlat
sig till finskt mynt, han hade tydligen försummat att ta reda på vår
banktid och ville inte lämna sig utan mynt till följande dag. Herr
Corpwieth grep sin ulster, det var tydligt att han beredde sig till
avfärd.

— Vad för något? protesterade herr Malm och det låg ogillande i tonen.
Skall ni ge er av redan? Innan saken är klar!

— Den är klar, var herr Corpwieths lakoniska svar.

— ?

— Just så.

— Vem är således mannen?

— Det är "den okände". Nej, någon annan kan det inte vara, sade herr
Corpwieth halvt för sig själv. Skicka räkningen till honom! fortfor han
och fattade sin hatt.

— Herr Corpwieth! Nu får det vara nog. Vart är det ni egentligen vill
komma? Vem i fridens namn är då den okända?

— Se efter i Storstadstidningens morgondagsnummer. Under rubriken
"notabelt besök" finner ni namnet.

Herr Malm föreföll alls icke tillfredställd med dessa upplysningar, och
han antog åter, föreföll det herr Corpwieth, en oroväckande likhet med
jätten Bumburrifex.

Herr Corpwieth räddade sig genom en hastig flykt.


IV.

Klockan slog tolv, då herr Corpwieth åter höll sitt intåg på Catani.
Även en mindre övad iakttagare än herr Corpwieth skulle utan svårighet
ha observerat, att den gångna timmen fogat vissa nyanser till
situationen. Under vanliga förhållanden hade herr Corpwieth helt säkert
icke uraktlåtit att göra de psykologiska studier omständigheterna givit
anledning till. Nu däremot existerade för honom blott en enda tanke,
det var tydligt, och med den förmåga av koncentration, som utmärker
honom, hängav han sig helt åt den.

Utan att se till höger eller vänster strävade herr Corpwieth till sina
vänners bord i kakelungsvrån.

Hans uppträdande tycktes väcka sensation i denna krets, som han dock
vant vid litet av varje.

Han tog emellertid ingen notis om de tre herrarna, han styrde kurs på
den fjärde, den av vars person han en timme tidigare sett skymten av en
hand.

— Hälsningar från trettonde apoteket, sade herr Corpwieth lugnt.

Den tilltalade vände sig om med orubblig flegma, och lika flegmatiskt
svarade han:

— Well. I'm beaten, I think.

— He is beaten! stimmade herrar Nässellöf, Söderholm och Melón i
entusiastisk korus. _Sherlock Holmes is beaten!_

— Yes, dyre sir! fortsatte herr Corpwieth på engelska. You är bet!

Mr Sherlock Holmes, ty det var verkligen denne store man, reste sig
långsamt. Han höll ut sin seniga hand mot herr Corpwieth, som fattade
den och tryckte den. Där stodo de båda ovanliga personligheterna
ansikte mot ansikte, blickande varandra fast i ögat.

Situationen var egendomlig, ja sällsam; till och med journalisten
Bergman tycktes observera, att något ovanligt var på färde: han kallade
på herr Wagner, tydligen i och för en rådplägning. Av allt att döma
skulle Storstadstidningen komma att få den notis — måhända rent av i
form av ett sprittande kåseri — som herr Corpwieth ställt i utsikt för
herr Malm.

Herr Corpwieth och Mr Holmes fortforo att blicka varandra fast i ögat.

Herr Söderholm bröt förtrollningen.

— Om, sade han vördsamt (vi återgiva från och med nu samtalet i svensk
översättning), herrarna skulle sätta sig!

Mr Holmes bjöd herr Corpwieth sin stol och tillegnade sig från
närmaste bord en annan, vars innehavare (det var doktor Fjäderlöf)
rest sig för att med sin vis-à-vis utföra den i landet populära
förbrödringsceremonin. Där sutto således nu de två gentlemännen och de
tre herrarna.

Herr Nässellöf, som fann att herr Corpwieths vänner nyss givit sin
tillfredsställelse över dennes framgång ett med hänsyn till deras
engelska gästs närvaro alltför oförbehållsamt uttryck, sökte ge
samtalet en ny vändning genom att leda det in på en jämförelse mellan
den finska och den engelska farmakopén. Dock, det kunde inte undvikas,
att tankarna gingo till trettonde apoteket och de med detsamma
förknippade händelserna.

Det blev Mr Holmes som upptog den fråga, som innerst inne sysselsatte
alla, alla utom herr Corpwieth.

— Min käre kollega, sade han, hur kom ni underfund med att det var jag?
Låt oss höra historien ur er synpunkt.

Mr Holmes tömde sitt whiskyglas — det nionde — och fortfor:

— Det är, som min vän Watson någon gång framhållit, främst av misstagen
jag lär mig. Jag är övertygad om, att jag har mycket att lära av er
verksamhet.

Herr Corpwieth bugade, det lyckades honom inte helt att dölja den
naturliga tillfredsställelse han erfor över dessa smickrande ord.
Sherlock Holmes var ju dock den äldre i facket!

— Ja, slutade han om en stund sin korta, sakrika resumé av de
läsaren redan bekanta fakta, ni ser att det var en mycket enkel
historia. Att den engelska crownslanten i kassalådan härrörde från
receptets författare gjordes antagligt genom multiplikationen
på det sönderklippta tidningsnumret. Trettiofem gram kokain
fyrahundra sextiofem gram acqua distillata, det gör en _sjuprocentig
kokainlösning_! Men vilken engelsman, vem i världen, använder en
sjuprocentig kokainlösning till fröjd i dagligt bruk om inte... Herr
Corpwieth avbröt sig.

— Gå ni på bara, sade Mr Holmes och vederkvickte sig energiskt med
halva innehållet i sitt whiskyglas (det tionde i ordningen). Gå på
bara! Tack vare vännen Watson tyckes min tillvaro inte ega några
hemligheter för samtiden.

— För en beundrande samtid, skyndade sig de tre herrarna att korrigera
den illustre mannen.

— Vidare, fortfor herr Corpwieth, och det var inte svårt att se att han
kämpade en fruktansvärd kamp med sin blygsamhet, vidare kunde jag inte
underlåta att säga mig, att "stölden" var förknippad med en utmaning
och att den, av vilken jag fick mottaga en utmaning, endast kunde
vara... den största... d.v.s....

— Kort sagt, jag, ifyllde Mr Holmes.

— Ja, sade Corpwieth.

— Javisst, sade de tre herrarna.

— Jaha, mumlade herr Wagner, som under den sista kvartstimmen strövat
omkring i trakten av kakelugnsbordet, och nu med en föga yrkesmässig
snabbhet ilade tillbaka till journalisten Bergmans bord.

— Er metod, började Mr Holmes.

— Ni har rätt, inföll herr Corpwieth. Jag vet vad ni ämnar säga. Det
var nog inte på den strängaste, logiska deduktionens väg jag nådde
resultatet. Jag _anade_ att det var ni som varit framme. Jag _kände_ på
mig, att det var ni som var den mystiska fjärde mannen vid detta bord.

— Ni har, sporde Mr Holmes, studerat en viss Bergson, så tror jag han
heter?

Herr Corpwieth medgav detta, till uppenbart bekymmer för herr
Söderholm, vars drag fördystrades.

— Jag kunde tro det, fortsatte Mr Holmes. Ni opererar delvis med
intuitionen. Ni verkar, ni har i varje fall i denna affär till en del
verkat med medel, vilka jag icke utan reservation kan tillerkänna
vetenskapligt värde!

Herr Söderholms drag upplystes ånyo vid denna öppenhjärtiga kritik.

— Jag kan inte förneka detta, sade herr Corpwieth öppet. Men vad skall
man göra? Det kan inte hjälpas att inspirationen ibland kommer på en,
och då kan man inte göra annat än ge sig åt den.

— Ert medgivande hedrar er, sade Mr Holmes. Jag skall å min sida göra
en bekännelse. Också jag har begått ett fel i denna affär, ett svårt
och oförlåtligt fel.

— Är det möjligt! protesterade herr Nässellöf artigt.

— Jag begick det felet, fortfor Mr Holmes, att underskatta er, bäste
Corpwieth!

Herr Nässellöf, herr Söderholm och herr Melón fattade som på kommando
sina glas och höjde dem aktningsfullt mot den store mannen, som på
detta sätt utan omsvep erkände ett misstag.

— Och nu, sade Mr Holmes och slog whisky i sitt glas (det tolvte)
samt göt några droppar vatten därtill, nu skola vi sända den utlovade
rapporten till vår gemensamme vän Redgrave, som med otålighet avvaktar
utgången.

Ett postkort anskaffades, och en redogörelse för snilletävlingens
förlopp och resultat uppsattes i koncentrerad men för specialisten Mr
Richard Redgrave M.A. tillräckligt tydlig form.

— Nej, sade Mr Holmes därpå, besvarande ett förslag som, det måste vi
till de tre herrarnas berömmelse framhålla, ingen av dem hade haft den
ogrannlagenheten att högt uttala, nej jag tror vi inte sända någon
rapport till doktor Watson...

Det lyckades herr Corpwieth att undertrycka ett leende. _Han_ hade
intet att dölja för sin eventuella hävdatecknare. Med den överlägsnes
ro kunde han motse den skildring, som måhända en gång i framtiden komme
att egnas den sublima kraftmätningen mellan tidens tvenne största
genier i sitt slag, Sherlock Holmes och Frans Corpwieth.








*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HERR CORPWIETH GENTLEMAN-DETEKTIV ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.