language: Swedish

DEN GÅTFULLE DUBBELGÅNGAREN

Av

Mr C. [Holger Nohrström]

Borgå, Holger Schildts Förlag, 1916.

Denna skrift, som förutsätter kännedom af Tre Herrars novellsamling »Herr Corpwieth» är tryckt i 25 numrerade exemplar, af hvilka detta är No [ ].

I.

Septemberhimlen hvälfde sig hög öfver staden.

På Universitetsbiblioteket hade amanuensernas sedvanliga morgonkonferens under Winston Råskjölds stimulerande ordförandeskap redan pågått en stund, då dörrarna till Nybygget plötsligt slängdes upp och Thomas Melón, röd och het som en glödgad rundkula, oväntadt slog ned i den konverserande kretsen.

Amanuensen Bergdahl, som för tillfället hade ordet och i ett skarpsinnigt andragande utvecklat sina tankar rörande nödvändigheten af yllemaggördel under plommontiden, tappade fullkomligt tråden och stirrade förbluffad på sin värderade kollega, som utan ett ord sjönk ned på en af de eleganta mahognypallar, som spela en så framstående roll i Nybyggets möblering.

Melón erbjöd verkligen en egendomlig anblick. Det beslutsamma ansiktets onaturligt stegrade kulör har redan antydts, nackbenans annars med matematisk precision beräknade bana företedde nu de betänkligaste rubbningar, den själfknutna kravattens ömkligt derangerade tillstånd hade kunnat komma ett herrekiperingsbiträde att falla i vanmakt bakom sin disk, och i de stirrande ögonens frånvarande blick låg ett uttryck, som föranledde amanuensen Nässellöf att mumla något om den »korniska fasan» — amanuensen Nässellöf hade nämligen föregående kväll införlifvat åttonde bandet af Sherlock Holmes' äfventyr med sitt detektivistiska specialbibliotek och besatt därför färska kunskaper rörande skräckens olika yttringar.

— Någonting fruktansvärdt måtte ha händt Melón! konstaterade amanuensen Söderholm i dämpad ton, och amanuensen Segerros, den unge dramatikern, hviskade:

— En tragedi!

Hviskningen blef dock af misstag en teaterhviskning och uppfattades af
Melón.

Han spratt till, såg sig yrvaken omkring, som om han vaknat upp ur en bedöfings dvala och drog en suck af lättnad, då han upptäckte att han befann sig i kretsen af pröfvade vänner.

Hans andes spänstighet förnekade sig icke.

— Smickrare, mumlade han med lätt vibrerande stämma, men med ett leende, som redan röjde en glimt af den humor, som var hans väsens charme, — smickrare! En tragedi! Min ringa person i en tragisk glansroll — pardon! Du öfverskattar mina talanger. En hemsk novell pä sin höjd — hemsk och inhemsk i Ijuf förening, tja, mera kan du egentligen inte begära… Men, fortsatte han, och hans blick mörknade vid minnet af de öden han genomgått, — men hvad jag begär, mina herrar, är ert bistånd att lösa gåtan i det oförklarliga äfventyr jag i dag upplefvat. Jag kan det inte.

Melón reste sig och mätte golfvet med korta nervösa steg. Cutawayskörten fladdrade olycksbådande som ett par korpvingar kring hans person.

Den starka sinnesrörelse, för hvilken Melón af allt att döma fortfarande var ett rof, sade hans kolleger tydligare än ord att den upplefvelse, hvarpå han syftat, måste vara af minst sagdt extraordinär beskaffenhet. Häpnaden hade först bundit deras tungor, men nu förmådde de icke mera behärska sin nyfikenhet.

Frågor haglade öfver Melóns hufvud, och liksom för att värja sig för den våldsamma skuren, förde han handen till hjässan, men drog den i nästa ögonblick förfärad tillbaka: — hans känsliga fingertoppar hade underrättat honom om nackbenans tragiska öde. En hastig blick i fickspegeln öfvertygade honom om katastrofens hela vidd, och innan skadan var reparerad vägrade han absolut att inlåta sig på närmare förklaringar. Under tiden hunno hans vänner sansa sig en smula, och när Melón efter ett kortvarigt besök i de underjordiska gemaken åter sväfvade in, putsad, fin och friserad som förr, var det amanuensen Nässellöfs sonora stämma som i en elegant afrundad fråga tolkade amanuensernas lifliga åstundan att erhålla en noggrann relation rörande det äfventyr Melón upplefvat.

Thomas Melón öppnade just munnen för att afge den äskade förklaringen, och amanuensen Råskjöld, den framstående kännaren af engelsk parlamentarisk kutym, hade redan anlagt minen af en liberal M.P., som afvaktar en tory-ministers deklaration inför Underhuset, då ett störande afbrott inträffade.

Det var denna gång icke Sjefmans starka stämma, som på ett brutalt sätt ingrep i kretsens förhandlingar, utan en af de unga utlåningsamanuenserna, som i vördnadsfull ton anmälde, att en herre ute på expeditionen anhöll om ett samtal med amanuensen Råskjöld.

Denne, som på biblioteket beklädde den ansvarsfulla posten som chef för inkräfningsväsendet och med sina »strängare formulär» injagat välbehöflig respekt hos tredskande låntagare, rådfrågade sitt ur.

— Mina herrar, sade han och hans blick uttryckte den lycka pliktuppfyllelsen ensam förmår skänka, — tjänsten kallar mig, — tydligen igen en kräfd person, som vill anföra besvär — jag måste gå. I betraktande af, att klockan emellertid redan närmar sig half ett och den akademiska kvart, hvilken enligt häfd är anslagen åt diskussion af amanuenskollegiets angelägenheter, förty är öfverskriden, föreslår jag att parlam…., förlåt, kollegiets förhandlingar ajourneras till klubbsammanträdet hos Fazer kl. 3.

Opinionen tycktes emellertid afgjordt vara emot hvarje uppskof, och antagligt är, att Råskjöld kommit att stanna i en splendid isolation, om icke Sjefman i detta spännande moment uppträdt på scenen och med myndig energi skingrat kollegiets medlemmar. Amanuenserna gingo under tystnad till sitt arbete, med undantag dock för Melón, som under anförande af att arbetsdagen för honom i alla fall var fullkomligt förstörd, lyckades utverka permission för återstoden af tjänstetiden, och försvann — sedan han likväl gifvit amanuensen Nässellöf ett heligt löfte att kl. 3 infinna sig hos Fazer för att ändtligen lämna sina detektivistiskt intresserade vänner den med så stark spänning motsedda relationen rörande sitt uppskakande äfventyr.

II.

Klockan visade kvart öfver tre, då amanuenserna Melón, Nässellöf, Bergdahl, Råskjöld och Söderholm intogo sina fåtöljer i ett af fönsterbåsen hos Fazer och amanuensen Bergdahl på ett vinnande sätt vände sig till den nätta servererskan fröken Berta och å sällskapets vägnar anhöll om fem kaffe med bröd, mycket bröd och godt bröd! Med berömvärd förtänksamhet hade amanuensen Nässellöf hos den distingerade portierynglingen å nedre botten inskärpt, att klubben i dag sammanträdde till sekret plenum, hvarför han med bestämdhet borde afvisa sådana extraordinarie ledamöter, som eventuellt infanne sig i afsikt att sluta sig till sällskapet.

Amanuensen Bergdahl hade med van hand och säkert ögonmått fyllt de fem kopparna, och cigarretterna utsände just sina första blå rökskyar, då Thomas Melón, som nu i det närmaste hämtat sig, knäppte ett obefintligt dammkorn från sin oklanderliga cutaway, stack tummen i västens armhål, harskade sig och började sin berättelse.

— Mina värderade vänner. Ehuru mitt lif till största delen förflyter bland böcker, manuskript och korrektur — både fuktiga och torra — torde det ändå inte vara er obekant, att jag upplefvat åtskilliga äfventyr af ganska märkvärdig, stundom också farlig art. Jag behöfver bara påminna om den rasande stormen under min senaste badresa, om mitt äfventyr med den sorgsne strumpstickaren, då mitt lif som genom ett under räddades uteslutande tack vare den Aino-korsett direktör Adolf V. Petterson med fru förärat mig, och, för att taga ett allmänt kändt exempel, affären med den galne direktör Limburg. Jag vägar ändå påstå att jag aldrig mist det filosofiska lugn, som jag satt en ära i att bevara under alla förhållanden. I dag svek mig emellertid min kallblodighet för första gången — ni kunde tyvärr med egna ögon öfvertyga er om den saken.

Amanuensen Bergdahl, som redan expedierat sin första kopp och hvars fingrar darrade af ifver att få servera den andra, hvilket dock var en omöjlighet på grund af att hans kolleger ännu inte ens smuttat på nummer ett, kunde inte längre styra sin otålighet.

— Min hedersvän, utbrast han, — till saken, till saken. Hvarför alla dessa omständliga preliminärer? Där sitter du med ditt äfventyr som en mogen frukt i näfven och retar bara vår aptit med skalets granna färg — låt oss nu ändtligen få titta på kärnhuset! Och amanuensen Bergdahl strök sig nervöst öfver hjässan, där en liten treflig kvarteret skymtade fram mellan glesa skyar.

— Förträffligt, Bergdahl, jag är dig tacksam för din admonition, men du känner ju min lilla svaghet… Nåväl, mina herrar, kort sagdt: jag har i dag mellan elfva och half tolf upplefvat en barock repris af vissa detaljer i mitt — vågar jag säga — berömda äfventyr med direktör Limburg. Där har ni kärnhuset, för att begagna vår väns pomologiska metafor.

Amanuensen Råskjöld tappade förlofningsringen, som han lekt med, i sitt isvattenglas, den orubblige Nässellöf tände med lätt skälfvande hand en ny Wasa 12, Bergdahl beställde i ren distraktion en ny uppsättning kaffe med bröd af den förbiilande fröken Berta, men Söderholm, den unge psykologen, i hvars blick detektivinstinkten lyste, yttrade kort och beslutsamt:

— Låt oss höra detaljerna. Utelämna ingenting, äfven skenbart oviktiga småsaker kunna ha sin utomordentliga betydelse. Berätta allt på ditt eget sätt, vi skola sedan göra frågor, om det behövs.

— Som du vill. Historien är relaterad i få ord. Allt nog: i går afton, när jag kom hem från teatern, fann jag på mitt tamburgolf ett bref i elegant blekgrönt kuvert af utprägladt feminin typ. Jag tog för gifvet, att episteln härrörde från en eller annan litterär ung dam, som ville sända mig ett pekoral till genomläsning. Jag kastade det därför obrutet åt sidan, axlade min pellerin och slog mig ned vid mitt skrifbord för att lägga sista handen vid ett af de små rimbref i klassicismens manér, med hvilka jag då och då stillar min vän doktor Quartus' litterära hunger, och hvilka han med sin produktiva natur inte är sen att besvara. Först när jag stod i begrepp att stiga i min paulun, erinrade jag mig brefvet och bröt det. Mitt första antagande visade sig oriktigt — biljetten var frän Eva Limburg, jag antar ni kommer ihåg henne, min grymma antagonists charmanta unga dotter.

— Hvem skulle inte komma ihåg henne, smålog amanuensen Bergdahl. — Hon fick ju sedan anställning på trettonde apoteket, inte sant?

— Precis. Här ser jag mig emellertid tvungen att inskjuta en nödvändig liten parentes, fortsatte Melón, — och göra ett afslöjande som väl åtminstone för vännen Söderholm blir en fullkomlig öfverraskning — saken är nämligen känd bara af några få bland mina vänner. Det gäller fröken Limburg. Jag måste tillstå att jag efter äfventyret ombord på Gitanjali fattade ett ganska lifligt intresse för den unga damen, ett intresse, som också möttes med sympati. Kort sagdt: vi råkades ofta och trifdes förträffligt i hvarandras sällskap. Men, ingenting är ju beständigt här i världen: efter en tid skildes våra vägar igen, och jag hade inte på flera månader ägnat henne en tanke, då brefvet i går väckte det förflutna till nytt lif. Här skall jag be att få presentera hennes biljett.

Och amanuensen Melon öppnade sin plånbok och vecklade varsamt upp det tjocka, crèmefärgade brefpapperet och räckte det åt sin granne Söderholm, som ägnade dess kvalitet och utseende en snabb granskning och därpå, på Melóns anhållan, läste upp dess maskinskrifna innehåll:

/# Käre Thomas.

Förlåt att jag besvärar dig, men jag skulle behöfva ditt råd i en fråga af största vikt. Jag ber dig därför möta mig i morgon kI. half elfva på planen utanför Brannshuset. Låt mig inte vänta fögäfves.

Din uppriktiga vän Eva Limburg. #/

— Skrifvet på Smith Premier N:o 4, handgjordt papper af Lessebo tillverkning, inga tydliga fingeraftryck, konstaterade Söderholm, i det han återlämnade brefvet.

— Ja, att brefvet var skrifvet på maskin förvånade mig inte, jag vet nämligen, att Eva Limburg, allt sedan hon vid renskrifningen af sin fars stora diktsamling ådrog sig skrifkramp, nästan uteslutande användt skrifmaskin också i sin privata korrespondens.

I detta ögonblick reste sig amanuensen Råskjöld, som en stund nervöst tuggat sin eleganta Lloyd-George-mustasch och visat tydliga tecken till oro.

— Ursäkta att jag afbryter, men tyvärr måste jag försaka nöjet att höra Melóns berättelse till slut. Jag har nämligen stämt möte med min fästmö i Nordiska Bosättningsmagasinet kl. kvart före fyra och måste därför, så lifligt jag än beklagar det, lämna herrarna.

Han bugade sig och försvann. Amanuensen Bergdahl sände honom en ogillande blick, men amanuensen Nässellöf mumlade:

— Präktige Råskjöld. — Alltid punktlig.

Thomas Melón tände en cigarr och fortsatte sin berättelse:

— Allt nog, jag hade ingen anledning att betvifla brefvets äkthet och begaf mig därför till Brunnsparken, där jag inträffade just när klockan i Katolska kyrkan slog half elfva, Ingen Eva Limburg syntes till. Den förnäma gamla parken låg stilla och öde i den milda höstdagern. Jag slog mig ned på en bänk och försjönk i mina penséer. Jag kan inte på minuten ange, huru länge jag suttit så, då jag plötsligt spratt till vid det brummande ljudet af en stor bil, som stannat tätt framför mig — direktör Limburgs unika kapplöpningsbil, som jag trott för länge sedan försvunnen i obekanta öden.

I samma ögonblick slog det mig att jag befann mig på precis samma plats som vid mitt första skickelsedigra sammanträffande med direktör Limburg för jämnt ett år sedan. Min första förnimmelse var, att jag var offer för en hallucination och denna känsla stegrades nästan till visshet, när jag i den högresta gestalt, som steg ur bilen, igenkände den döde direktör Limburg själf. Men det var ingen dröm. I nästa ögonblick mullrade mot mina trumhinnor Limburgs karakteristiskt sträfva stämma, barsk och befallande som senast. Sensationen var ohygglig.

— Men är han då inte död? frågade amanuensen Bergdahl häpen. — Jag läste ju dödsannonsen och fröken Limburg har ju hela året gått sorgklädd.

— Mänskligt att se är han så död en apoplektiskt karl öfver hufvud kan vara, svarade Melón. — Det måtte jag väl veta, som sjöng med i kvartetten vid grafven. Ja, var det inte Limburg själf eller hans vålnad, så måste jag sannerligen erkänna att hans dubbelgångare presterat ett mästerverk af maskeringskonst. Likheten var illusorisk — uttryck, röst, åthäfvor, allt!

— Nå, och hvad hände sedan? frågade amanuensen Nässellöf, hvars annars så ogenomträngliga diplomatansikte i denna stund förrådde det lifligaste intresse.

— Precis detsamma som senast, och just den fullkomliga öfverensstämmelsen in i minsta detalj gjorde på mig ett så fruktansvärdt intryck. Bestämdt, men tämligen höfligt i alla fall, bad han mig taga plats i bilen och jag lydde. Jag var som förlamad, hypnotiserad af det gåtfulla i saken och tänkte inte ens på att göra invändningar. Och så bar det af — samma gator som senast och samma svindlande fart. Limburg satt tyst hela tiden, bara en enda gång öppnade han munnen — för att i ironisk ton beklaga att hans dotter tyvärr blifvit förhindrad att infinna sig till mötet. Den skurken…! Nåja, när bilen ändtligen saktade farten, förvånade det mig inte det ringaste att målet för vår färd visade sig vara den undanskymda vrå af Djurgårdsstranden, där den marina delen af mitt förra äfventyr började — jag hade hela tiden haft en förkänsla däraf, så snart bilen stannat, upprepades samma historia som senast: med revolvern i hand tvang han mig att stiga i motorbåten, som mycket riktigt låg förtöjd vid bryggan. Själf hoppade han efter. Och nu kommer det allra märkvärdigaste: ögonblicket därpå sprang han utan ett ord i land igen, kastade sig upp i bilen och körde i väg med ursinnig fart. Och jag, Thomas Melón, satt ensam kvar i motorbåten, så pertuberad en amanuens vid Universitetsbiblioteket gärna kan bli. Nu frågar jag er, mina herrar amatördetektiver, hvad betyder hela denna vanvettiga enlevering? Tag reda på meningen med detta, det mest meningslösa jag någonsin varit med om, och jag blir er evigt tacksam. Problemet är uppställdt — hvem åtar sig att lösa det?

Thomas Melóns hand darrade märkbart, när han grep sin slocknade cigarr och med en desperat gest placerade mellan sina slätrakade läppar.

Amanuensen Nässellöf såg sig ett ögonblick frågande omkring och vände sig därpå till Melón:

— Sä gärna jag än ställde mig till ditt förfogande, är det mig denna gång omöjligt: jag är nämligen för närvarande upptagen af en annan invecklad affär, som jag skulle vilja kalla »äfventyret med den prickiga kravatten», och som du vet är det inte lyckligt alt splittra sig. Men om jag inte misstar mig, är vännen Söderholm rätta mannen.

Amanuensen Söderholm rätade på sin gängliga gestalt och log blygsamt vid sin kollegas smickrande ord.

— Det vore mig ett nöje att kunna hjälpa dig, Melón. Jag står gärna till tjänst, och lofvar att göra mitt bästa, ifall du nu anförtror saken åt mig. Men det förvånar mig, att du inte själf försöker lösa gåtan.

— Jag säger med min gamle vän La Rochefoucauld: »Il est plus aisé d'être sage pour les autres, que d'être pour soi-même.» Jag står för nära denna sak, jag kan inte se kallt på den. Afgjordt således: du åtar dig affären?

— Ja, men på ett villkor — det bör bli en hemlighet för alla, till och med för kollegerna på biblioteket. Jag anser detta försiktighetsmått absolut nödvändigt.

— Skönt.

Ett handslag bekräftade öfverenskommelsen.

Ordföranden, amanuensen Nässellöf, upplöste därefter sammankomsten och de fyra amanuenserna lämnade Fazer med spänstiga steg.

III.

Följande eftermiddag.

I sitt Ijusa och luftiga arbetsrum med utsikt öfver hafvet satt amanuensen Söderholm nedsjunken i en jättestor klubbstol, med händerna begrafna i den rostbruna nattrockens fickor och fötterna ledigt uppslängda på kamingallret. Hans ryktbara filosoflock hade fallit ned öfver pannan och skymde nästan ögonen, men förmådde likväl icke dölja den stålkalla skärpan i hans inåtvända blick. På det turkiska rökbordet till höger om hans stol stod ett fylldt cigarettskrin af drifven koppar, och till vänster, på divanbordet, tronade majestätiskt en svartglänsande Black and White-butelj, omgifven af tre höga, slipade glas och två sifoner. Och lutad mot spiselkransen stod bredbent och rygg amanuensen Bergdahl, som på grund af sitt lifliga intresse för »affären» erbjudit sina tjänster som assistent. Skymningen föll, och den glödande cigaretten i Söderholms vänstra mungipa lyste som en eldfluga i dunklet.

— Nå, Bergdahl, premiären på Apollo i går var således lyckad!

— Verkligen en succès — men, men — hur i fridens namn kan du veta att jag var där. Jag såg inte ett enda bekant ansikte.

— Ah, ingenting är enklare. Jag såg din blick stanna vid Apollobysten öfver skrifbordet, ett belåtet leende krusade dina läppar, som spetsades till en diskret hvissling, medan din tåspets markerade takten till den eggande melodien — se där premisserna, som motiverade konklusionen. Jag kunde ännu tillägga att du hade din plats på första eller andra länstolsraden; dina ögon förete nämligen vissa symptom af den lätta inflammation, som är så karakteristisk för dem, som på nära håll utsatts för starkt rampsken. Har jag inte rätt?

— Ja visst. Märkvärdigt, högst märkvärdigt må jag säga. Nu betviflar jag inte, att vår vän Melón lagt sin sak i de bästa händer. Du är en öfverdängare, en farlig karl.

Söderholm log ett blekt leende och försjönk därpå åter i tankar.

— Bergdahl, yttrade han om en stund, — affären Melón erbjuder, som du torde ha observerat, en ganska påtaglig ledtråd — bilen. Tag reda på, hvem som äger den eller hvem som hyrt den, och du är den falske direktör Limburg på spåren. Jag säger med afsikt den falske, ty hypotesen att han icke vore död, att begrafningen och alltsammans bara vore ett skickligt genomfördt bedrägeri, kan naturligtvis inte tas på allvar; utomlands kunde någonting dylikt mycket väl vara tänkbart, men här hos oss äro förhållandena ännu tyvärr — jag talar uteslutande ur detektivistisk synpunkt — tyvärr, säger jag, alltför små för en kupp i denna stil. För resten saknas i detta fall hvarje spår af rimliga skäl: Limburg var en hedersman och ingen skojare, ehuru han led af fixa idéer. Vi utgå således från att Melón enlevererades af en eller flera okända personer, som under falsk förevändning lockat honom till den föga trafikerade plats, där företaget hade de största utsikterna att lyckas — ledtråden kvarstår i alla fall. Jag försmår emellertid denna ledtråd: att springa och snoka i bilaffärer kan möjligen vara en lämplig uppgift för Scotland Yard… hm, yrkesdetektiver…, det är arbete för fötterna men inte för hufvudet; och jag för min del håller styft på att hvarje inveckladt problem bör kunna lösas på rent analytisk väg, med tillämpning af vetenskapliga metoder. Detta är mitt första stora fall, och därför vill jag göra det mesta möjliga af det.

Söderholm tog sig en klunk ur sitt whiskyglas, medan Bergdahl entusiastiskt begrof sina tänder i en jättelik Säfstaholmare, som han halat fram ur sin rymliga ficka.

— Bergdahl, fortsatte Söderholm och tände en ny Ideal, — problemet ger oss två utgångspunkter: gärningsmännen och motivet — vi måste nämligen förutsätta att detta skenbart så meningslösa streck har en mening, en allvarlig eller skämtsam, en brottslig eller oskyldig, men en mening i alla fall. Hvar skola vi börja? Valet är egentligen inte svårt. I betraktande af fallets art anser jag det fullkomligt lönlöst att göra motivet till utgångspunkt; den väg som snabbast för till målet är otvifvelaktigt att söka afslöja upphofsmännen — lyckas detta skall det säkert inte dröja länge, innan vi också upptäckt motivet, syftet. Nu gäller det alltså att se om vårt analytiska skarpsinne skall bestå profvet att rycka masken från den falske direktör Limburgs ansikte. Här ha vi en gång ett ypperligt tillfälle att utnyttja de erfarenheter och lärdomar vi hämtat ur den detektivistiska litteraturen.

— Menar du verkligen, att du tänker sitta här och fundera ut alltsammans? Det är ju omöjligt. Du vet ju ingenting om honom, du har ju inte sett honom ens — du måste väl ändå först skaffa dig fingertryck och cigarrettaska och annat i den stilen, något reellt att gå efter.

— Öfverflödigt, Bergdahl, öfverflödigt. En analytiker bör kunna lösa problemet i sin stol — tänk på Mannen med knutarna! Det finns i Melóns relation några punkter, som tyckas mig ge vissa uppslag… Om jag inte misstar mig, tror jag för resten det är vår vän Melóns steg vi nu höra i trappan, jag bad honom nämligen komma hit för att komplettera några detaljer i sin berättelse.

Omedelbart därpå öppnades dörren och Melóns slätrakade abbéansikte blef synligt. Hans entré utmynnade i en uppsluppen piruett, som visade att han nu fullkomligt återvunnit sin jämvikt och sitt goda lynne.

— Ha, hvad ser jag! Härligt, härligt! Sherlock Holmes i full aktion. Bon! Själf befinner jag mig, som ni ser, i den förträffligaste kondition. Tja, det är ju ändå inte alldeles uteslutet att den våldsamma bilfärden skaffar mig en angina på halsen, eller rättare sagdt, i halsen, som tyvärr kanske beröfvar mig nöjet att i morgon infinna mig på biblioteket… Nå, mina vänner, hur går det, hur går det?

— Tills vidare inga resultat att tala om. Men jag hoppas att det lilla korsförhör jag ämnar anställa med dig skall visa sig fruktbringande. Slå dig ned och gör dig hemmastadd i mitt enkla men trefna arbetsrum som det brukar stå i romanerna. A whisky and soda, sir Thomas?

— Thank you. Ah! By Jove, a splendid whisky, indeed. Come along, sir!

Skymningen hade tätnat och Söderholm tände den elektriska lampan på divanbordet. Det klara, kalla skenet belyste som en strålkastare Melóns drag, medan Söderholm själf höll sig i skuggan.

— Melón, började därpå Söderholm förhöret, under det han med blicken följde en ringlande blå röksky, — hvad du i går nämnde om dina känslor för Eva Limburg var, som du: gissade, för mig en fullkomlig nyhet, och om jag inte missminner mig antydde du på samma gång, att bara några få af dina närmaste vänner kände till saken. Kan du möjligen uppge, hvilka dessa äro.

Melón såg en smula förvånad ut och drog ett långt bloss på sin cigarr, innan han svarade:

— Min bäste bror, ehuru jag uppriktigt sagdt inte riktigt uppfattar meningen med din fråga, har jag ändå ingen anledning att vägra besvara den. Det var som sagdt endast några få af mina vänner som kände till mitt lilla svärmeri för Eva Limburg — förbehållsamhet i erotiska affärer har alltid varit min princip — ja, så vidt jag erinrar mig var det inte andra än Bergdahl här, Nässellöf, Råskjöld och doktor Qvast.

— Ingen annan?

— Nej… Men, låt mig tänka efter en smula… Ja visst, nu kommer jag ihåg att också Segerros och vår forna värderade kollega premiäraktören Rackelhane voro invigda. Alltså: summa summarum sex personer, inte flere. Och jag kan också gå i borgen för, att ingen af dem skvallrat ur skolan. Jag hade deras tysthetslöfte — på hedersord.

— Och du tror inte heller att någon annan hade nys om det faktum alt fröken Limburg och du voro »Eva» och »Thomas» med hvarandra?

— Nej, ännu mindre det.

— Tack, och ursäkta min närgångenhet. A propos, Qvast och Rackelhane äro väl båda i staden för tillfället?

— Inte Qvast. Han reste i förgår kväll västerut för att samla material till sitt nya social-geografiska arbete om karusellernas placering på Finlands marknadsplatser.

— Ja, jag råkade honom i går morse kl. 7 på Himmelviks station, just när jag steg på Helsingforståget, inföll Bergdahl.

— Så-å, du har varit bortrest, det visste jag inte.

— Ja, jag for ett slag af och an till Himmelvik för att skörda mina päron. Gissa, huru många kappar jag fick? Jag reste lördag kväll och kom tillbaka i går med 11.15 tåget och hann inte ens äta frukost för att inte komma för sent till biblioteket.

— Bergdahl, du är och förblir mönstret för en plikttrogen amanuens.
Skål!

De tre herrarna saluterade hvarandra med sina glas.

— Melón, fortsatte därpå Söderholm, — ännu en indiskret fråga: skildes
Eva Limburg och du som vänner eller som fiender?

— Som de bästa vänner och kamrater; upplösningen var den fridsammaste och naturligaste man kan tänka sig — utan en skymt af tragik…

— Tack. Och ännu en sak: du har väl inte händelsevis den förfalskade biljetten på dig? Skönt! Vill du låna mig den för ett par dagar?

— Med största nöje. Jag antog att du ville ha den, och därför tog jag den med.

Söderholm lade brefvet i sin plånbok och reste sig.

— Ja, kära Melón, nu vill jag inte längre uppehålla dig — jag vet att din tid är upptagen. Tack för att du kom.

Melón såg på sitt ur och sprang upp.

— Fördömdt! Klockan är öfver sju och half åtta börjar Inhemska teaterns premiär. Hur tusan skall jag hinna hem och kläda om mig!

— Tag en bil, proponerade Bergdahl.

Men Melón tillbakavisade förslaget med indignation. Äfven de starkaste själar ha sin begränsning. Melón hade tydligen fått nog af bilfärder för en lång tid framåt.

I nästa ögonblick var han försvunnen.

Söderholm gick fram till pianot och lät fingrarna löpa öfver tangenterna. En sprittande melodi klingade fram. Bergdahl spetsade öronen. Var det inte hans egen favoritchanson? »Ett stycke, stycke, stycke af ett vackert ben …»? Och när Söderholm hunnit till refrängen, föll han in med sin höga tenor. Operettens ande sväfvade genom rummet.

— Söderholm, utbrast Bergdahl, när vännen svängde sig om på pianostolen, — du har en idé, du har upptäckt något. Annars hade du inte valt den melodin.

— Riktigt, Bergdahl, svarade Söderholm med ett lätt skratt och gnuggade sina händer. — Jag har upptäckt att du är oskyldig.

— Jag! Bergdahl hoppade till och fick i sin häpenhet ett nästan skuldmedvetet utseende. Jag? Hvad menar du? Ett dåligt skämt, ett griseri… Vet du, det där tål jag inte.

— Lugn, lugn! Jag menar hvad jag säger. Din uppgift att du i går klockan half elfva befann dig på Himmelvik-kuriren räddade dig från att hänföras till de misstänktas kategori. Det kan ibland ha sin nytta att vara pomolog, bror Bergdahl.

— Förklara dig! insisterade den koleriske Bergdahl i upprörd ton, — tala inte i gåtor, ta mig tusan om jag finner mig i det.

— Nåväl. I Melóns skildring af sitt äfventyr slog det mig genast, att brefvets författare måste ha känt till hans svärmeri för Eva Limburg. En oinvigd, som tillfälligtvis, bara med kännedom af deras Gitanjalibekantskap, begagnat sig af hennes namn, hade aldrig användt tilltalsordet »du». Alltså måste gärningsmannen vara någon af de sex personer Melón räknade upp, de enda som hade reda på saken. Du var en af dem och således ett misstänkt subjekt ända tills du på ett eller annat sätt kunde rentvå dig. Du bevisade emellertid ditt alibi och behöfver därför ingenting frukta. Jag vill här i förbigående anmärka att jag på grund af förnuftsskäl fullkomligt utesluter eventualiteten, att intrigen utgått från Eva Limburg själf eller henne närastående personer — i så fall hade nog inte hennes namn begagnats som lockbete.

— Ditt resonemang förefaller riktigt.

— Bara en smula logik, gamla gosse. Här se vi för resten igen ett bevis för giltigheten af den detektivistiska regel, som säger, att det äfven i det fintligast planlagda brott alltid finnes en eller annan liten vårdslösad detalj, som till slut förråder den skyldiga. Jag måste ge arrangörerna af Melóns enlevering det erkännandet, att de gått till väga med stor slughet, men detta lilla ord »du», detta skenbart så oväsentliga missgrepp skall, hoppas jag förr eller senare, bringa dem i mina händer.

— Du misstänker således verkligen Råskjöld, Nässellöf Rackelhane och
Segerros?

— Ja, det är min skyldighet. Nässellöf tror jag mig ändå möjligen kunna eliminera.

— Det gör du rätt i. Jag är öfvertygad om att han när som helst kan prestera ett förstklassigt alibi. Han stiger aldrig upp före klockan elfva… Nå, och hvad ämnar du ta dig till med de öfriga? Förhöra dem?

— Nej, så länge vi inte ha en aning om motiven, måste vi vara ytterst försiktiga. Deras misstankar få på inga villkor väckas. Det gäller att bruka list. De måste sonderas, men utan att de själfva märka det.

— Tag reda på hvar de befunno sig i gir på morgonen.

— Går inte. En enda liten klumpighet, och de kunde bli varnade. För resten blefve det en uppgift i stil med att söka spåra bilen. Och sådant tilltalar mig, som sagdt, inte. Tarflig sport. Nej, jag följer andra metoder. Här, i denna stol skall problemet lösas. Jag får lof att tänka ut en plan.

Bergdahl reste sig och tog afsked. Han befann redan i tamburen och höll just på att knäppa sin gröna ulster, då han plötsligt hejdade sig och återvände in.

— Söderholm, utbrast han ifrigt, — minns du att Råskjöld lämnade Fazer, just när Melón visade oss Eva Limburgs bref. Jag observerade hans utseende. Jag tyckte han såg lömsk ut.

Söderholm, som stod vid sitt fönster och såg ut mot hafvet, där en blinkfyr just sände ut en skarp röd reflex öfver vattnet, spratt till.

— Bergdahl, du är en förträfflig observatör. Det hade verkligen undgått mig. Tack. Det ger mig något att tänka på.

— Evening, sir.

— Evening.

Dörren slog igen. Söderholm var ensam. Fyrens röda sken hade förbytts i grönt — precis samma nyans som Bergdahls berömda ulster. Söderholm stirrade en sekund med vidöppna ögon in i det gröna Ijuset. Så gick han med beslutsamma steg till sitt bokskåp och tog ned en liten tunn volym med titeln »Den gröna kappan, detektivroman af Yorke Davis» — just hvad han för tillfället behöfde.

— Tack, Bergdahl, — mumlade han för sig själf, — din gröna ulster är ändå ett förträffligt plagg.

IV.

Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.

Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld, Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón engagerat som detektiv.

Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga interpellationer, som han dock vägrade att besvara.

— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna. Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att fråga?

Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets gud:

— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man uppnått genom sådana där experiment?

— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med sådana saker.

— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.

— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.

— Med nöje.

— Tack!… Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken … Nå, hvad säger du?

Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde emellertid inga invändningar.

— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst… Hvad Rackelhane beträffar, så tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?

— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.

— Skönt!

De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.

Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för tillfället stod ledig.

Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var sålunda skrifven på bibliotekets maskin.

Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.

— Jag kunde just gissa det, mumlade han, — Råskjöld, Råskjöld, saken ser betänklig ut.

<tb>

Septemberdagens lätta, genomskinliga luft dallrade med ett skimmer af guld kring Nikolaikyrkans solbeglänsta kupol, då bibliotekets amanuenser några minuter öfver tre trädde ut på den breda trappan och i sakta mak började vandra ned for Unionsgatans branta backe. I hörnet af Alexandersgatan skilde sig Söderholm från sina vänner, som orubbliga i sina vanor styrde kurs mot Fazer, och gjorde Sjefman sällskap ned till Esplanaden, där han visste att Rackelhane säkrast stod att träffa.

Utanför Kämp upptäckte han plötsligt den populära skådespelarens högresta gestalt i vimlet. Söderholm var med några steg vid hans sida.

— Tjänare, Rackelhane, jag sökte dig just, jag skulle vilja…

— Tjänare. Kan du tänka dig någonting mer förbannadt. Jag stod just utanför Apollo och tittade på porträtten. Då kommer plötsligt den där stiliga flickan, du vet, ut genom porten och stannar för att knyta sitt skoband. Hon hade sin hund med. Jag tyckte tillfället var lämpligt att bekanta sig. Jag började klappa hunden och kliade den i nacken — sådant tar kvinnorna. När flickan var färdig med sitt skoband, såg jag upp, liksom tillfälligtvis, du förstår lyfte på hatten och sade: »Pardon, det är kanske frökens tax? Ett sällsynt vackert exemplar. En förtjusande liten wow-wow. Ja, kanske får jag lof… mitt namn är Rackelhane». Och kan du tänka dig hvad hon gör? Hon säger helt lugnt åt rackan: »Ge vacker tass åt herrn!» Och så i den mest impertinenta ton: »Kanske får jag lof: Moppe!» Och så vänder hon mig ryggen och går sin väg. Utan att ta notis om mig…! Är det inte, så man kan bli förbannad? Ja, var det något du ville?

Söderholm, som visste att det var omöjligt att rubba den andre ur den tankegång han en gång inslagit och därför inte ens gjort något försök att afbryta, framförde nu sitt ärende.

Rackelhane föreföll strax intresserad. Han rådfrågade sin anteckningsbok, fann att han inte hade något rendez-vous denna kväll, och lofvade komma.

<tb>

Strax efter sju anlände Söderholms gäster. Den unge psykologen klargjorde med några ord experimentets art.

— Mina herrar, började han — det torde inte vara er obekant att hvarje ord, hvarje begrepp har en förmåga att framkalla vissa associationer. Den praktiska psykologien begagnar sig i stor utsträckning af detta faktum för att utreda föreställningarnas karaktär hos individer af olika kön, klass, temperament o.s.v. Resultaten ha visat sig i hög grad anmärkningsvärda, och på ett glädjande sätt vidgat kunskapen om det mänskliga själslifvet. Metoden är i sina grunddrag ytterst enkel — naturligtvis förekomma också mer komplicerade former, som jag likväl nu vill förbigå, då jag denna gång inte ämnar begagna mig af dem —; kort sagdt: jag räknar upp för er ett antal lösryckta ord, och ni uttalar, så snabbt som möjligt och utan att det ringaste tänka er för — detta är ett ytterst viktigt villkor — de idéförbindelser dessa ord uppväcka hos er. Om ni ingenting har emot, börja vi seancen nu strax.

Egentligen stred det mot metodens principer att »förhöra» flera individer på samma gång, men Söderholm hade likväl ansett detta arrangemang fördelaktigast, i betraktande af att de tre objekten, under inflytande af en omedveten täflingsinstinkt, mindre än annars skulle hinna öfverväga sina svar och beakta deras innebörd.

Försöksserien omfattade bortåt ett tjugutal ord, de flesta »neutrala», d.v.s. utan något som helst samband med affären, men bland dessa voro skickligt insmugglade ett antal sådana, som på ett eller annat sätt hänförde sig till Melóns enlevering.

Experimentet tog sin början. Svaren kommo raskt och spontant och voro nog så betecknande för de te herrarnas föreställningsvärld. Råskjölds associationer influerades afgjordt af hans ställning som lycklig fästman i bosättningsfunderingar, medan Segerros' svar lika tydligt vittnade om litterära, Rackelhanes om erotiska intressen.

När försöksobjekten småningom suggererats till den rätta stämningen, närmade sig Söderholm försiktigt den ömtåliga frågan.

Det åttonde ordet var Adam.

De tre herrarna voro ögonblickligen färdiga med samma svar: Eva.

Söderholm hade just afsett att framkalla denna nära till hands liggande idéförbindelse, för att sedan, utan risk att väcka misstankar, kunna begagna det erhållna svaret som frågeord och därigenom anställa ett mycket betydelsefullt prof. Nio af tio möjligheter talade nämligen för att den naturliga associationen, under det psykiska trycket af föregående fråga och svar, skulle blifva Adam; blott en föreställningskomplex af dominerande styrka skulle kunna leda svaret i annan riktning.

Råskjöld och Rackelhane återkommo mycket riktigt till Adam, medan Segerros, utan ett ögonblicks betänkande, uttalade namnet Limburg. Associationen hälsades af hans båda kamrater med en högljudd skrattsalfva, som kom honom att skifta färg och visa tydliga tecken till förvirring.

Söderholm förändrade icke en min, men beklagade i sitt stilla sinne att han icke hade till hands laboratoriets phonopneumosphysmograf för att kunna registrera Segerros' hjärtverksamhet och blodtryck i detta ögonblick. Han fortsatte emellertid förhöret som om ingenting händt.

De följande orden voro åter neutrala. Därpå kom maskin.

Råskjöld: symaskin. — Rackelhane: motor. — Segerros: skrifmaskin.

Söderholm ökade en smula på takten. Nästa ord var bref.

Råskjöld: strängare formuläret. — Rackelhane: rendez- vous. —
Segerros: måndag.

Efter ett par likgiltiga frågor närmade sig Söderholm åter problemet med ordet Brunnsparken.

Råskjöld: Hyde park. — Rackelhane: bil. — Segerros: operett.

Det sista ordet var Djurgården.

Råskjöld: kyss. — Rackelhane: båt. — Segerros: strand.

I detta ögonblick reste sig Rackelhane.

— Jag beklagar, att jag inte längre kan stå till tjänst. Jag glömde att jag har ett viktigt möte klockan åtta och måste därför bryta upp. Experimentet har verkligen varit mycket intressant.

Söderholm smålog.

— Tja, det lönar sig knappast att fortsätta med bara två objekt. Vi sluta således för i dag. Det här var egentligen bara början, och jag undrar inte på, om ni anser alltsammans för fullkomligt meningslöst i betraktande af frågeordens tämligen heterogena art. De voro emellertid valda på måfå, bara för att sätta er in i metoden, innan jag öfvergick till det område — naturuppfattningen — som mitt lilla experiment i själfva verket afsåg. Kanske kunde vi fortsätta en annan gång?

Råskjöld förklarade sig genast villig, men de båda andra ställde sig mera skeptiska.

Söderholm följde sina gäster ut i tamburen. När han återvände in slog han sig ned i sin magnifika klubbstol, tände en Ideal och mumlade för sig själf:

— Rackelhane, din plötsliga brådska att komma i väg härifrån, när du märkte att det började osa brändt, fällde dig nästan lika säkert som dina svar. Du känner nog till åtskilligt mer om en viss grå kapplöpningsbil än du egentligen vill stå för. Och Segerros, min fina vän, om jag inte misstar mig är ett visst maskinskrifvet bref inte så alldeles obekant för Råskjöld, ja, honom har jag misskänt… Nu återstår motivet, och det kommer antagligen nog att ge mig betydligt mera hufvudbry. Hm. Egentligen borde jag väl nu ringa upp Melón och meddela honom den glädjande nyheten att hans vän Segerros författat det lilla kärleksbrefvet och att hans vän Rackellane spelat den grymma faderns roll — ja, ja, man är inte för ro skull skådespelare…

Söderholm hvisslade till och sprang upp. Det kom en triumferande glimt i hans öga.

Han stod en stund försänkt i tankar. Hans hjärna arbetade under högtryck. Så utslätades fårorna i hans panna och han skyndade med snabba steg till telefonen och begärde Melóns nummer.

— Melón, frågade han ifrigt — hade du solen i ansiktet eller i ryggen, när du blef enleverad i måndags? Han hörde Melón skratta i mikrofonen. — Hvilken komisk fråga, sir Sherlock. Låt mig tänka efter en smula. Ha, nu erinrar jag mig verkligen något besynnerligt, som jag senast glömde att tala om för dig. Jag hade solen i ryggen, när jag gick fram till bilen och jag stod redan med foten på vagnssteget, då Limburg nästan med våld tvang mig att stiga upp från motsatta sidan, och då fick jag solen rakt i ansiktet. Jag kan sannerligen inte begripa hvad det var för ett påhitt. Har du någon acceptabel förklaring på fenomenet?

— Möjligen. Men ännu är det för tidigt att säga någonting. Tack i alla fall för upplysningen. Farväl.

Söderholm återvände till sin stol och sträckte makligt ut benen.

— En sak begriper jag ändå inte, mumlade han i det han blåste en lyckad rökring: hvarför släppte de honom i motorbåten, hvarför fullföljdes inte programmet?

V.

När Söderholm vaknade på söndagsmorgonen, sträckte han genast sin hand efter morgontidningarna, hvilka den väldresserade domestiken en stund förut placerat på hans nattduksbord.

Hans ännu yrvakna ögon granskade med ett uttryck af spänning annonsspalterna, papperet prasslade under hans fingrar, när han brådskande vände bladen — slutligen stannade dock hans blick vid en medelstor annons på femte sidan. Han slukade begärligt hvarje ord och sjönk därpå tillbaka i bädden med ett belåtet: all right.

När han följande dag sammanträffade med Melón på biblioteket och denne som vanligt hörde sig för, huru långt han kommit, svarade han med ett hemlighetsfullt småleende:

— I eftermiddag tror jag mig kunna meddela dig resultatet af mina efterforskningar. Passar det för dig att möta mig — lät oss säga klockan sex utanför Akademiska bokhandeln?

— Förträffligt.

— Alltså: klockan sex.

De båda vännerna skildes åt.

På utsatt tid svängde sig Söderholm med ett elegant språng ned från spårvagnen, innan den ännu hunnit stanna vid hållplatsen utanför Akademiska bokhandeln. Redan på långt håll hade han bland skyltfönstrets vittra habituéer igenkänt vännen Melón, med den obligatoriska bokpacken under armen och en nytänd yruracbat i munnen.

— Nå, låt höra.

Söderholm såg på sitt ur.

— Tiden är ännu inte riktigt inne. Du får ge dig till tåls ännu en liten stund.

Melón såg förvånad ut, men gjorde inga frågor. Han kände gentleman-detektivernas sätt.

De båda herrarna följde i sakta mak människoströmmen åt. Som genom en tyst öfverenskommelse styrde de sina steg mot Esplanaden. Lyktornas långa rad svepte sitt Ijus kring lindarnas mörka grönska och öfver Svenska Teatern brann en flammande reflex af solnedgångens glöd. Höga klackar smällde i munter takt mot trottoarernas asfalt och blänkande bilar susade fram i dunklet. Flanörernas led tätnade och sorlet steg som en brännings mumlande brus. De otaliga biografernas väldiga Ijusreklamer gnistrade i alla spektrets färger. Kring Maxims affischer skockade sig skaror af stojande ungdom.

— Vi ha ännu i det närmaste en timme på oss, sade Söderholm. — Hvad säger du om ett besök på Maxim för att fördrifva tiden?

Melón protesterade energiskt.

— Uppriktigt sagdt misstänker jag, att jag totalt saknar förutsättningar att uppskatta detta populära nöje. Jag har verkligen ännu aldrig satt min fot inom en biograf och känner inte heller kallelse att göra det just nu. Det är mig visserligen inte obekant, att åtskilliga af mina kolleger äro entusiastiska dyrkare af den tionde musan… ja, hur är det, min förträffliga bror, hör inte också du till dem?

— Otvifvelaktigt. Och därför hoppas jag du den här gången frångår dina principer och gör mig det nöjet att följa med in. Du kommer inte att ångra dig. Var trogen ditt valspråk: nil humani a me alienum puto. Seså!

— Sofist. Nåja, jag får väl så illa lof att foga mig. Men, kom ihåg, detta gör jag nödd och tvungen. Det kunde ju annars hända att du utkräfde en fruktansvärd hämnd genom att hålla mig på sträckbänken ännu några dygn. Ja, hvad är det egentligen som hindrar dig att nu genast ge mig problemets lösning? Jag förstår inte riktigt den här hemlighetsfullheten. Hvad väntar du på?

— Jag väntar på att någonting skall inträffa, svarade Söderholm med ett undertryckt leende.

De båda herrarna banade sig väg genom den trånga, folkuppfyllda portgången och uppnådde biljettluckan.

— Två parterrlogeplatser!

Den välprässade portieren slog majestätiskt som en hoflakej upp dörren och de båda amanuenserna stego in och slogo sig ned i de bekväma schaggfåtöljerna.

Den stora salongen badade i ljus, och Melón granskade med ett visst intresse parkettens brokiga flora af svarta knallar och färgrika damhattar. Längst till vänster upptäckte han oförmodadt amanuensen Nässellöfs distingerade profil och Bergdahls bredskyggiga borsalino. I en af första radens loger blänkte Råskjölds monokel öfver en ung, blond dams skuldra.

I detsamma släcktes det elektriska Ijuset. Orkestern intonerade valsen ur Biografdrottningen och den första darrande bilden projicierades på den hvita duken.

— Hvad heter filmen? frågade Melón.

— Det fäste jag mig verkligen inte vid. För öfrigt är det nästan roligare att ingenting veta på förhand, utan själf fundera ut hvad saken gäller. Det blir då ett litet problem som man får pröfva sitt skarpsinne på.

— Detektiv ut i fingerspetsarna, mumlade Melón leende.

Filmens skiftande scener aflöste hvarandra i snabb följd. Bild efter bild drog förbi.

— Nej, utbrast Melón efter en stund, — och det här kallar folk ett nöje. Sannerligen om jag någonsin sett något mera barockt. Ett enda sammelsurium, en dårhusmässig förvirring. Ny miljö, nya ansikten hela tiden. Hvem kan bli klok på det här. Humbug. Jag går min väg.

— Kanske finns det ändå en mening med det hela. Om inte, så kunna vi ju möjligen tänka oss, att filmen gör propaganda för den Konstnärliga Teaterns idé — utförandet allt, det litterära innehållet intet! Låt oss alla fall vänta en stund.

Melón föll i dystra tankar.

Bild efter bild drog förbi. Orkestern hade hunnit igenom
Biografdrottningen och öfvergick omedelbart till one-stepen ur
Bilkurtis.

Söderholms hufvud vaggade i takt med musiken. Kapellmästarens stråke, som svingades med eggande kraft, kastade då och då en grotesk skugga öfver filmens sceneri.

Plötsligt ryggade Melón förfärad tillbaka som om han sett ett spöke.

— Hvad vill det här säga? stammade han pionröd af förtrytelse. —
Djäflarrr!

På den hvita duken visade sig en en välkänd scen: Melón vid direktör Limburgs sida i en jättelik kapplöpningsbil. I nästa ögonblick var den utplånad och Djurgårdsstranden skymtade fram…

— Skurk, hväste Melón, — du visste af det, du har narrat mig hit bara för att öfverrumpla mig med det här… Släpp ut mig.

Söderholm gjorde ett försök att lugna sin vän. Men denne hade redan rest sig och tog ett steg mot dörren. Den osäkra flimrande halfdagern förvillade hans blick, han steg miste och snafvade öfver en stol, som med en skräll vältes omkull.

I samma ögonblick tändes de hundrade elektriska lamporna i salongen.
Filmen var slut.

Publiken, som hört skrällen, riktade nyfiket sina blickar mot de båda amanuensernas loge.

Bländad af den plötsliga öfvergången från mörker till ljus stirrade Melón en sekund med blinkande ögon ut öfver salen. Därpå rusade han mot utgången.

Men det var för sent. Från de nedersta bänkarna, till största delen besatta af pigga och ogenerade unga män af tidningskolportörernas hedervärda skrå, skar plötsligt ett gällt utrop genom tystnaden.

— Kix på Melón!

Den tränade stämman blef ingen ropandes röst i öknen. Det gick som en elektrisk stöt genom publiken; upptäckten att en af filmens hjältar befann sig lifslefvande ibland dem, var en öfverraskning, som inte förfelade sin verkan. Ögonblicket därpå brusade genom salen en mullrande, hundrastämmig kör: Melón, Melón, Melón! Entusiasmens vågor svallade jättehöga, publiken reste sig, någon tog upp en smattrande applåd, den blef frenetisk som efter ett utländskt gästspel på Svenska teatern, då favoriten ropas in för oåterkalleligen sista gången, och den skönlockige kapellmästaren, som icke begrep ett spår af alltsammans, följd med glänsande ögon händelsernas förlopp, synbarligen redo att på minsta vink gifva touche med orkestern.

Föremålet för denna spontana hyllning hade likväl lyckligen undkommit. Med uppslagen ulsterkrage ilade han längs Esplanaden till Gambrini, hack i häl följd af Söderholm, som den populära restaurangens dör upphann sin kollega, hvars blossande kinder talade sitt tydliga språk om hans känslor för tillfället.

Melón kilade med snabba steg ned för den branta trappan och Söderholm slank efter. Portieren mottog bugande deras öfverrockar och hattar och ögonblicket därpå befunno de sig i matsalen. Melón kastade sig andfådd ned vid ett ledigt bord och hans vän tog plats midt emot.

— Fröken, en bock öl!

— Fröken, en bock öl!

Under isande tystnad fixerade Melón sin kollega med bistra blodsprängda ögon. Denne uthärdade blicken. Några minuter förflöto. De båda bockarna kommo på bordet och expedierades.

— Melón, började slutligen Söderholm, — jag är skyldig dig en förklaring. Du vägrar väl inte att höra på den. — Nåväl, jag erkänner oförbehållsamt att jag i min klandervärda lust att ge upplösningen af ditt äfventyr en dramatisk turnyr, gått för långt och framför allt inte tagit konsekvenserna med i beräkningen. Oafsedt det beklagliga missödet med stolen, som ju egentligen inte direkt kan läggas mig till last, men som på ett så fatalt sätt riktade uppmärksamheten på vår loge, utsatte jag dig i alla fall genom mitt handlingssätt för en situation, som inte var precis behaglig. Min enda ursäkt är, att detta var mitt första stora detekvistiska fall och att min glädje öfver att ha löst problemet kom mig att glömma skyldig hänsyn för min klients person. Jag beklagar på det uppriktigaste det bedrägeri jag gjort mig skyldig till och erkänner att din förbittring är fullkomligt berättigad. Jag ber dig förlåta mig om du kan.

Melóns ansikte hade under Söderholms förklaring återspeglat de mest skiftande känslor. Slutligen spred sig dock ett strålande Pickwickleende öfver hans drag.

— Unge man, utbrast han skalkaktigt, — när allt kommer omkring har du beredt mig en humoristisk sensation af rang. Och som gammal skämtare förstår jag att uppskatta den, om jag också hade det en smula tvifvelaktiga nöjet att själf figurera i den komiska hufvudrollen. — Och därför kan jag inte vara så förargad på dig som du själf tycks anse dig förtjänt af. Du har för resten löst mitt problem, och redan fördenskull skola många synder vara dig förlåtna. Skål!

Melón höjde sitt glas, men upptäckte att det var tomt. Han knackade på servererskan och rekvirerade en flaska London Dock.

Amanuenserna Nässellöf, Bergdahl och Råskjöld, åtföljda af vännerna
Sten-Tor von Porlander och Malakias Annelund, som anträffats på
Esplanaden, visade sig i dörren. Det hade naturligtvis icke beredt dem
den ringaste svårighet att följa de flyktades spår.

— Medbrottslingar förstås? smålog Melón. — De läsa biografannonserna och hade nog annars skvallrat.

— Ja, medgaf Söderholm.

När nykomlingarna tagit plats och amanuensen Bergdahl i välvalda ord toastat för den nye biografartisten och hans sällsynt framgångsrika debut, vände sig Melón till Söderholm:

— Och nu, förträfflige vän, tror jag att jag gör mig till tolk för alla de närvarandes känslor, om jag nu ber dig stilla vår nyfikenhet och skildra det sätt, hvarpå du afslöjat mysteriet.

Söderholm lutade sig tillbaka i stolen, blåste en rökring och började sin berättelse. Med vinnande anspråkslöshet beskref han huru han kommit gärningsmännen på spåren och lyckats fastslå deras identitet. — Motivet, fortsatte han därpå, — föreföll mig däremot mycket svårare att upptäcka. Rackelhanes yrke gaf mig emellertid nyckeln till det hela. Ingenting annat än en filminspelning kunde slutligen komma i fråga. Din uppgift, Melón, att Limburg inte tillät dig att stiga i bilen med solen i ryggen bekräftade mina misstankar. — Kameran, som tydligen var gömd någonstans bland buskarna, var naturligtvis placerad så att de uppträdande skulle få bästa möjliga belysning… Maxims annons i söndagens tidning gaf mig slutligen full visshet och förklarade på samma gång det faktum, att bara ett fragment af ditt äfventyr filmades. Här har du för resten annonsen. Tja, min vän, jag hoppas du nu inser huru viktigt det är att ägna också biograferna en smula intresse.

Melón läste:

/# MAXIM

Måndag stor premiär.

Obs! — Originell pristäflan. — Obs!

Å Teater Maxim förevisas under instundande vecka valda scener ur tolf af fjolårets populäraste inhemska böcker, enkom inspelade för Maxims räkning. Hvilka äro dessa böcker? Pris om 100, 75, 50, 25 och 10 mark utdelas för de första riktiga svaren.

Obs.! Premiäraktör Rackelhane i hufvudrollerna.

Regie: Amanuensen Segerros #/

Melón skrattade.

— Ingen dum idé, fast jag tycker alt de inte precis behöft anlita mig i egen person. Hvarför kunde inte en skådespelare utföra också den rollen?

— Kära Melón, vet du inte att du är oefterhärmlig, log Bergdahl, — och då de mycket väl kunde ana att du inte godvilligt skulle stå dem bi, måste de naturligtvis bruka list.

— Skändligt i alla fall att på det där sättet prisge en oskyldig yngling åt offentligheten.

— Säger du det. Hm, den som är utan skuld, han kaste första stenen.