The Project Gutenberg eBook of Gustaf Fröding This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook. Title: Gustaf Fröding Author: Ida Bäckmann Release date: March 3, 2025 [eBook #75504] Language: Swedish Original publication: Göteborg: Wald. Zachrissons Boktryckeri, 1913 Credits: Jens Sadowski, Alpo Tiilikka, and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This book was produced from images made available by the HathiTrust Digital Library. *** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GUSTAF FRÖDING *** Noteringar: Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Italics är markerad _på det här sättet_. [Illustration: Star figure] [Illustration: cover picture] [Illustration: Portrait] GUSTAF FRÖDING SKILDRAD AF _IDA BÄCKMANN_ [Illustration: Decorative figure] GÖTEBORG 1913 WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. (i distribution) [Illustration: Small-sign] WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. GÖTEBORG 1913 _FÖRETAL._ _Då jag nu för allmänheten framlägger min skildring af Gustaf Fröding, sker det på önskan af några för hans diktning intresserade, hvilka uppmanat mig att samla mina minnen af honom till en hel bild åt dem, hvars älsklingsskald han är. Det är denna uppmaning jag sökt följa, och mitt syfte har därvid alltjämt varit att återge honom, sådan han framstod för mig i ord och handling den tid våra vägar gingo tillsammans. Däremot har jag ej velat lämna någon lefnadsteckning och ej ansett mig befogad att skildra hans lif före vårt sammanträffande i Norge år 1895 eller efter år 1904, då vi skildes åt genom omständigheter, öfver hvilka hvarken Gustaf Fröding eller jag kunde råda._ _Säffle, september 1913._ _Ida Bäckmann._ I. När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan jag ej med bestämdhet uppge, blott att det var vid mina besök i Karlstad på väg till eller från den skola i Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var då anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding i den radikala. Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större ryktbarhet som rumlare än som skald, och min syster ansåg som en högst förtjänstfull gärning, att hon vid ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru Frödings böner om anställning för hennes son i Nya Wermlands Tidningen. När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han sedan aldrig lämnade mina tankar, var då jag som nyblifven student satt helt nära honom i Stadsträdgården i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med min syster, hennes trolofvade Hugo B. — en god vän till Gustaf Fröding och den, som förmedlat vår bekantskap — samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf Fröding hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner sade man mig. Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur länge han såg på mig, vet jag ej, jag kände mig insvept i ett blåaktigt skimmer, som lyste upp allt omkring mig och förblef från det ögonblicket en klen aflyssnare till samtalet vid mitt bord. Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att kufva den längtan, jag kände att åter och åter möta dessa underbara ögon måtte ha varit synnerligen misslyckade, eftersom han fann sig föranlåten erinra, det min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas med Gustaf Fröding. En blick från min syster framkallade isande tystnad, och allas våra förenade ansträngningar voro af nöden för att åter blåsa lif i munterheten. Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla talade om Gustaf Fröding som en människa, redan allt för långt nere, för att man ens skulle kunna ta honom med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag kände dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf Fröding ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, som de själfva föröfvat. Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago på en enda natt svirat upp de 600 kronor, han skulle ha erhållit som honorar för sin bok »Guitarr och Dragharmonika». I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne på Nya Wermlandstidningens redaktion, då händelsen där drastiskt relaterades af deltagare i orgierna. Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta sätt tala om en kamrat. Så snart jag blef herre öfver min stämma, sade jag: »Jag skall uppsöka Gustaf Fröding och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner äro och be att få bli hans verkliga vän». Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina ord, kom åhörarne att bestörta se på hvarandra. Min kamrat drog mig skyndsamt ut ur lokalen. »Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade hon uppmuntrande, »och jag tror, att alla därinne frukta detsamma». Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll för dem och af förskräckelse för mig själf. Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, efter hvad jag hörde, till en nervanstalt i Tyskland. Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende tvang mig att skjuta tanken på Gustaf Fröding i bakgrunden, och de upplysningar om honom, jag då och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda. Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt och mening att förskaffa mig tillförlitliga upplysningar om Gustaf Frödings vistelseort samt därefter uppsöka honom. Mina försök kröntes med ringa framgång. Att han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla mina källor till kunskap om honom voro grumlade af min systers inflytande. Somliga trodde, att han fortfarande vistades i Tyskland, andra att han befann sig i Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill. Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja trotsa min syster och så fort sig göra lät söka skaffa mig säkra underrättelser. Jag tackade, men kände mig högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då han ej längre stod inför åsynen af min sorg. * * * * * Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja henne och hennes trolofvade på en resa och tillfrågades vid min återkomst från Karlstad, om jag hade något emot att infria detta löfte med Kristiania till mål. Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och hvart vi foro, då vägen ändå ej förde till Gustaf Fröding, samtyckte jag. I Kristiania föll det mig en dag in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer. Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl Johansteatern stor föreställning i en lada, och på min ifriga begäran uppdrogo vi åt hotellportieren att skaffa biljetter. Denne mötte oss en stund därefter utanför teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han medförde, voro de allra sista som funnos. Två af platserna voro bredvid hvarandra — den tredje långt bort på en annan sida samt med numret 13. Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda in. Att skilja de förlofvade var ej tänkbart, hvarför jag resolut tog olycksnumret och uppsökte min plats. Mina grannar intresserade mig ej, och jag koncentrerade hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min högra grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom mig att se på honom. Jag drog en djup suck och vände mig bort. — »Är det väl», tänkte jag, »för att öka eller minska plågan i att längta efter den man ej kan få se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen af denne i en fullkomligt främmande mans ansikte?» — Utan att jag kunde hindra det, sökte mina ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken mot mig, och jag såg in i ett par trötta ögon. Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen och vände mig mot scenen. Jag sökte en stund följa, hvad som här försiggick, men insåg snart nog det lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något kom äfven honom att vända sig mot mig, och länge, länge möttes våra ögon i en undrande, spörjande blick. »Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt vet», tänkte jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han och glädja mig däråt, som om han verkligen sutte här bredvid mig. Dock är det kanske klokast att nu ej längre betrakta honom, törhända blir då illusionen starkare och varaktigare», och tacksam för den lycka ödet skänkte mig, hur bräcklig och chimärisk den än var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu en gång mot scenen. Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg på hans ansikte, jag njöt att tänka mig det, sådant jag helst önskade. En person närmade sig och tilltalade honom på norska. Han svarade på samma språk och det så korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. Jag hade ej ens för mig själf velat tillstå, hur mycket jag dock i själfva verket trott på hvad jag intalat mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej fasthålla den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, hur han såg ut. Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då jag än en gång vände mig mot hans plats. Han såg mig länge rakt in i ögonen, och jag trodde mig märka, att det blixtrade till något underbart blått i hans blick. Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne främling håna min längtan efter en, som låg sjuk nere i Görlitz, och som af en tillfälligheternas lek fått något drag gemensamt med honom. Jag kände, hur tårarne hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se den jag ständigt bar i mina tankar, det var något, jag lärt mig uthärda, men jag kunde då väl åtminstone bli förskonad från att behöfva känna mitt hjärta plågsamt bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra ögon bakom en pince-nez. »Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst. »Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i en dröm. Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick upp, men sekunden därefter fixerade vi ånyo hvarandra. »Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och stämman föreföll klangfullare. »Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen stämma. »Är det inte också Gustaf Fröding?» »Jo», medgaf han. Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min uppmärksamhet för scenen. Jag visste knappast, hvar jag var — om i en lycklig dröm, ur hvilken jag snart skulle vakna, eller i en situation jag diktat för att trösta mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans ord och hvarje tonfall i hans stämma. Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något måste sägas, och slutligen tog jag mod till mig. »Hur har Gustaf Fröding kommit hit?» »Jag bor här», blef svaret. En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång. Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna gång tog han till ordet. »Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?» »Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och log mot honom. Nästa paus blef ej fullt så lång. »Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram något annat. »Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började spela bakom pince-nezen. Paus. »Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han. »Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet försök att härma hans släpande röst. Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga oss med denna tråkiga pjes, då vi kunna ha större glädje att gå ut och tala med hvarandra», sade han och reste sig upp. Buren af en stor lycka följde jag honom. Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen frisk, arbetat litet då och då i Karlstadstidningen, men blifvit sjuk igen, och att han för närvarande vårdades på nervanstalten Suttestad af en skicklig norsk läkare. Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt inom mig för att säga honom, det var mig nog och öfvernog att se hans ansikte och lyssna till hans ord. Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling han fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf honom svar, så oväntadt lustiga, att han rycktes ur sin plågsamma tankegång. Han följde mig till hotellet, och när jag berättade mina reskamrater, hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt förundrade. Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som helst reflexion. Gustaf Fröding och jag företogo dagligen långa promenader, och från hvar och en af dessa återkom jag allt mer undrande och beundrande. »Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade han en dag helt plötsligt. »Hvarför?» utbrast jag bestört. »Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, som plågade mig», svarade han bittert. »Nu tycker sig hvar och en af mina släktingar ha rätt att förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej säker på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt». »Trifs ni då ej med dem?» frågade jag. »Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. Åh nej», rättade han sig, »de äro mig i grund och botten lika likgiltiga som alla andra människor. Vi hysa intet intresse för hvarandra, äfven när vi tro oss göra det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt duger det ej». »På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och räckte honom min hand. Han höll den länge i sin och kysste den. »Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter och frimodig — hon har ingen aning om hur usel och skuldbelastad den man är, som håller hennes hand i sin. Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens vilja tala till en så otäck karl som jag, hon skall hålla sig till sådant hyggligt manfolk som — — och hela den snälla familjen på Ö». Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor att förehålla mig, hur klokt jag gjorde, om jag med vedervilja vände mig bort från honom — klokt för min skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan jag förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej hade blick för, och för hans skull, emedan han ej hade lust att lära sig tro på en människa för att sedan få uppge denna tro. Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han sade var sant för honom, och jag kunde ju ej begära, att han skulle sätta sig in i, hur jag kände och såg det. »Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår det?» sade han och såg mig med växlande ångest och trots in i ögonen. Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick. »Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt. Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom hvarje nerv att spela. »För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, »och när jag tänker, så erinrar jag mig, att jag därhemma har en råtthund, som heter Snobbi och som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden hos Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag återvände till er med Snobbi för att låta henne jaga ut alla stygga tankar i ert sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, och hos er är visst utsikt till durabelt arbete för henne». Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida Bäckmann», sade han, då han slutligen kunde tala, »och jag tycker mig redan känna Snobbi på jaktstråten». Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse att brefväxla, och jag reste, yr i hufvudet af allt, som händt, och längtande att i ro få tänka på det. Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och hans bref innehöllo en blandning af hopp och tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och allvar. Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag från Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från mina anhöriga till en viss grad smärtade mig, kände jag dock samtidigt en stark glädje vid tanken på att nu i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän, jag önskade vara för honom. Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort skyndade jag till postkontoret för att se, om Gustaf Fröding tänkt på att skicka mig en hälsning till Skåne. Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan posttjänstemannen genomletade brefhögen. »Fanns där kanske intet?» undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått kuvert med norskt frimärke. Det gick mig, som alla andra i min situation, jag måste betvinga mig för att ej rycka brefvet ifrån honom, medan han med en långsamhet, hvartill jag ditintills ej sett motstycke, granskade adressen. Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut på heden bort till den högsta kullen, på hvars sluttning jag sjönk ned och bröt kuvertet. Utmattad af sinnesrörelse förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste vän Gustaf Fröding». Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång sedermera haft för mig, har kommit hela min varelse att så vibrera af glädje som dessa. Hvad hans bref föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd tirad, »hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen lilla Ida Bäckmann välkommen till Skåningarnes land, och må hon en gång i tidens fullbordan lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som hon drog därin». Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton då anslog i mitt sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, skulle jag ryggat tillbaka för den dag hans ord frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt och mörker. Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref. Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95. Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka den på må och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur man skall bära sig åt för att få den, är väl lika galet som att hoppa i sjön för att simma, innan man vet, att man kan det. Man får väl först tänka ut, hur man hälst vill ha det om icke i lifvet så i drömmen och fantasien. Kanske är det så i det eviga lifvet också, att man får det mått af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda skaparkraft — och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger en, det som är mindre lämnar tomrum efter sig. I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad detta ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan önskar och har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida det icke är för att känna efter hur mycket svält och köld en tål. Kanske är det också för att stärka aptiten till den goda måltiden i himmelen. Det finns de, som afstå från frukosten för att kunna äta så mycket bastantare till middagen. Men somliga stackare, som ej veta, om de skola få någon middag, äta af alla krafter frukost äfven om den är dålig. Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, och Ni får nöja Er med detta denna gången. En annan gång kanske jag kan finna på något finare och genialare. Er vän _Gustaf Fröding_. I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen, läkaren och jag spetsarne i bildningsnivån. Den första tiden öfverhopades jag därför med besök af människor, som — troligast af nyfikenhet — önskade höra min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det komiska i situationen och drifven törhända äfven af lust att retas, lät jag somliga af dessa spörjsmål gå för vidare besvarande till Norge. Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde: Lillehammer Suttestad Norge 95. Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon, men jag duger icke till det. Känsla och fantasi? Känsla det är något som drifver en att kyssa eller slå örfilar. Fantasi är något som berättar sagor för en, när en hvilar sig — mera vet jag inte. Hvarför tänker man så sällan på döden? Därför att man är sysselsatt med att äta och dricka, hålla skola eller skrifva tidningar. Orkar man inte hålla skola eller tidning samt har dålig aptit kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja. Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara dem alla. Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan jag icke åstadkomma bättre. Er vän _Gustaf Fröding_. Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina tankar och mitt arbete. Några veckor före jul, får jag ett mycket egendomligt bref från Gustaf Fröding. Han säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till mig, han känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå sin väg ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud åtskilt, skall människor ej sammanfoga». Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju bära ansvaret liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat och åtskilt, det dristade jag mig ej att afgöra. Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra från att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom, ej heller kväfva mina önskningar att någon gång bli i stånd att mildra ett ondt för honom. En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn handstil. Af dessa minns jag bäst slutorden: »Alla gå de mot ljuset, jag ensam går mot mörkret, men lilla Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars, stackars Gustaf Fröding!’» I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro dessa ord till en stor tröst för mig. De läto mig ana, att han var medveten om hvad jag önskade vara för honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta medvetande ifrån sig. De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall mot mig, och jag grubblade förgäfves öfver hvad som möjligen kunde ligga till grund för dem. Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade ej delge Hugo B., hvad som tyngde mitt sinne. Den anpart af munterhet man fordrade af mig, måste jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända också då känna sig förpliktad att ge förmaningar, hvilket kunde leda till ledsamheter oss emellan. Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam i Skåne och ej behöfva känna tvånget att behärska sitt ansikte. En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96. »Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er mening att reta mig, och jag var ibland försmädlig och otålig tillbaka. Ni har väl hatat mig af någon orsak och kanske ibland haft medkänsla — när nu medkänslan fått öfvertaget, så är det ju bra igen. Möjligen kunde vi bli riktigt goda vänner om vi råkades. Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel och helvete och yttersta dom och allt och vet icke, hur jag skall komma ur det, — ibland litet hoppfullare, ibland litet mera förtviflad, ibland likgiltig. Er vän _Gustaf Fröding_. Vänd! Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en svärm idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut frihet bara reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår och hufvudsaken att verka _lif_ omkring sig, man må äljes begynna hur som hälst. Kanske går denna min förhoppning itu igen — då får ni få fatt i något hoppfullt att ge mig igen, så blir det växelverkan af lif ser ni! — Farväl lilla Ida Bäckmann. _D. S._ Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare underrättelser, och drifven till ett slags förtviflan skref jag till Hugo B. och bad honom hjälpa mig att få veta något om Gustaf Fröding. Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk, och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom. Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom till Serafimerlasarettet. Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven», meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga vers åt Bonnier». Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen, från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök, var jag mycket välkommen. Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull, emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf skulle sluka mig i en enda munsbit. Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning. Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann». Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde, som syntes vilja föra mig i Cecilias väg! Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående sammanträffandet. »Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att vinna henne — blott vara dig själf». Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte hennes ord en känsla af harm hos mig. »Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!» Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min kamrat. »Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig med tårar’ ....» »Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i Suttestad». »Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon. Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att till allt annat äfven känna hennes ängslan. Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut, om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna ödets skickelse. Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro? Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på »Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster, hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia, gick jag vägen fram. Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på »Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan, kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig. Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia. Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror». »Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill ni ej sitta ned?» Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd brinnande tändsticka». Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles säkert snart här». Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de skulle kunna smälta den eviga snön». »Är ni rädd?» frågade han road. »Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne, men jag vill helst, att hon inte ser mig». En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen. »Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg trohjärtadt på henne. Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte. »Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade jag, »det är hans vackra lockiga hår». »Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik», anmärkte Gustaf Fröding torrt. »Är det sant?» utbrast jag bestört. Han nickade. »Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf håret ibland». Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten, for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt: »Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga föredöme att locka mig». Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia, men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro sällsynt vackra. Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro mina egna händers verk!’» Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt. Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam. Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska samhället. Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien, försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag, »i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att förkasta honom ....» En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig. Jag tystnade. »Tala vidare!» uppmanade han kort. Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder, hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt folk Israel!» Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon, som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen och satte min fantasi i rörelse. »Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det». »Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma», invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur orimligt det än kan synas en — just att vara stilla». Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både vackert och uttrycksfullt?» Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han. »Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak i munnen? Det har samma orsak». Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att afsky, det jag skrifvit!» »Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något, som väcker mitt misshag?» skämtade jag. »Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig väl förtjänt af en plats i Olympen». »Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som kommer människor att skratta», invände jag. »Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi återvände till Cecilia. Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde mig till bryggan. »Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat dem. »Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag, att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt. »Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat. »Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret. Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm, att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla svårigheter för färderna till Utö. Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer. Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck, åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt. Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade, hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap, och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig. »Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin bror. Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets» stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt». »En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande. Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i Nationalmuseet. Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han, »det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med pojkaktig uppsluppenhet». Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt, hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna. Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter han hade under arbete, och själf tänkte jag mycket sällan på dem såsom ett hotande stängsel oss emellan. Kort efter mitt första besök på Utö hade jag skrifvit några frågor till honom för att få klarhet i hvad som möjligen kunde ge honom anledning att tro mig utan förståelse och sympati för de bebådade dikterna. Svaret lydde: Utö slott juni 96. Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre mage, är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter min mening. Om jag kan simma och hoppar i sjön för att frälsa en drunknandes lif och därunder förlorar mitt eget är det också ett berättigadt offer. Men om någon t. ex. offrar sitt lif, därför att han tror, att en vredgad Gud förlåter andras skuld därför att detta offer sker, tror jag, att han tror galet, likaså de andra, som tro sin skuld borta genom en annans själfuppoffring. Den enda betydelse en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld för andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, som uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande och annanhjälpande bragd går till. Uppfattningen af Kristi lidande och död såsom en betalning af Guds fordran hos de andra människorna förefaller mig obegriplig och allt för krass. Om min skuld är t. ex. feghet, blir jag icke modigare, därför att en annan gjort en hjältegärning, men möjligen därför att jag kan lära mig göra äfter det en annan gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är litet matt i tankegången) min mening om offer. Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar om, kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås i ett annat lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen hvar dag, den kloke råder den mindre kloke, den starke tar i ett tag för att hjälpa den svagare med bördan. Man kan ju tänka sig en mäktig hjälpare sådan som Kristus med många medhjälpare såsom alla hans äfterföljare, hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod förstår jag inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, själf vill hjälpa till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han är, tyckes mig absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est son metier’, sade Heine på sin dödsbädd. Emellertid är frågan om Guds tillvaro och väsen ännu mycket oklar för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur har då det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur kan han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller är det två skapare, en ond och en god? Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens tillstånd anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller — det är skönt att segra och gå framåt. Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt vis — så godt jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd, som jag befinner mig i. (En dålig satsfogning framkallad af nämnda tillstånd). Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan att håna» — jajamen hvad det går an, hur skulle man annars kunna hålla så mycket af originaler, hos hvilka de löjligheter man skrattar åt, äro själfva _quinta essentia_ af deras älskvärdhet. Det finns t. ex. folk, som kan finna välbehag i att deras vänner skoja med dem, men det kräfves smak och verklig vänskap för att icke gränsen skall öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån och begabberi kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när man vill ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt plågsam. Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på något sätt — men jag vill icke ge mig längre »jenseits des bösen und guten» för närvarande. Ni kunde ta mig på orden och det vill jag inte. Dessutom vill jag inte predika vishet för er. Sådant räknar man väl hälst ut själf. Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet. Er vän _Gustaf Fröding_, Slottsherre. Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann jag ej hans bref, men eftersom han icke tycktes rädd att vidröra återlösningsproblemet, kunde det ej vara om detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han gjort någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände mig ej orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade — och han kunde ej mena annat än godt — samt hålla fast vid det jag älskade och äfven vid honom, om han än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal. En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen på Utö, är Gustaf Frödings födelsedag. Han hade till en början med välbehag upptagit våra bemödanden att göra den så festlig som möjligt och ifrigt uppmanat mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog hans stämning om i dysterhet. »Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag. »Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till helvetet, bli minuterna till år ....» »Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli till minuter?» föreslog jag. »Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt för mycket försyndat mig mot detsamma?» Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och han gned sig nervöst öfver den kala hjässan. Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom enkom skapade att gripa om strängar. »Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider. »Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’». Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta munterhet. Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i sitt eget hem. »I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi öppnade». Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste, att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan upptagit en jämnårig gosse. Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar». Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet. »Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag. Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse». Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen, något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa, svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne. Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han. »Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid, »men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande enfald». Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem. »Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem. »Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande från pannan. Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen. »Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att göra det, som vållar er obehag». Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå med ett ömkligt försök till skämt. Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt om Moses eller David. »Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds tystnad. Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag. »Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad». »Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten. »Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig». »Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt. »Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda». »Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!» »Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår». »Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade jag, fortfarande i jäsning. »Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt», medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt. Omsider kom den dag, då jag måste återvända till skolan. Gustaf Fröding hade en stund dragit sig tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig ha något särskildt att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle göra en promenad i den närbelägna skogen. »Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att det snart stundar en tid, då namnet Fröding kommer att få en missljudande klang och att ni gör bäst i att ta afstånd från oss». »Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade jag sorgset och smög min hand in i hennes. Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt ömt, att en glädjevåg satte mitt inre i gungning. »Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. »Det fordras en hög grad af själsstyrka att hädanefter hålla fast vid oss. Ni kommer att djupt bedröfva edra anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att fordra af er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni kan bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss». Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag borde be henne förklara, hvad hon menade. Något så oerhördt djärft som att ens önska veta mer, än hon fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade ej se på henne, då jag tänkte mig möjligheten att bli skild från alla de andra, för hvilka mitt sinne var varmt. Men skulle jag göra ett val — om det ej fanns någon utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så starkt emot mig, att jag knappast såg något annat i hela världen än just det. »Det är sant, att många band binda mig vid människor, helt olika er», sade jag, »men intet af dem gör mig dock tveksam .... jag kan ej lämna er». Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig gång på gång. »Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade hon, »och du skall ej behöfva gå i större oro öfver det, som händer, än nödigt är. Jag skall skrifva till dig så ofta som möjligt om Gustaf». Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar. Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna. En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort. Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem. Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag, endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med. Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96: — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt kär i henne. — — — — — — — — — — — — Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer. — — — — — — — — — Er vän _Gustaf Fröding._ Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat deras gemensamma hem. Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen» kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar. Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa den. Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne. Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu och ej tviflade på sig själf i något hänseende. För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref jag följande bref: Den 7:de okt. 1896. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare — fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes studerkammare, så — — — — — — Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl. Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting nytt för mig åtminstone. Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — — Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall tycka om den. Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala, kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat. Er _I. B._ Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade den. Jag bjöd till att lyda henne och skref: Den 10 okt. 1896. — — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken. Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något, som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna styggt. Däri ligger det. Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle tända omkring dem. Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att Ni må kunna se och förstå. Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — — Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons tillvaro, som jag öfver Er. _I. B._ Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha varit nästan helt och hållet uppdiktat. Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min närmaste vän däremot skref: »Och konungen skall fatta mod Ty många äro, som med honom lida Och han är vis och är af hjärtat god Och har en själ, som skapades att strida». samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att jag också gör det». Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag då svarat. »Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt, att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det — jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —» * * * * * Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade. Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig emellan oss. Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller andlig skavank. Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes, stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra. Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning. Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom sina egna idéer, att han ej stördes däraf. * * * * * Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje in i hans? Efter en dags öfvertänkande skref jag: — okt. 1896. Kära Cecilia. — — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag kan ej bedöma den saken själf. — — — — Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — — Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut, som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och hört det mer än en gång. Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart. Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag, om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att göra det i hvilket fall som helst. — — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill, såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller mycket af. — — — — — — — — — — — — — — din _I. B._ Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min oro. Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse. Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade något förhastadt beslut rörande hennes bror läsa dennes senaste dikter. Inte hvem som helst kunde se sanning och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den, som stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel strid, oro och stor isolering. Hon slutade brefvet med den förmodan, att min brefväxling med hennes bror och henne helt visst ej räknades mig till rättfärdighet på respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig på hvad som skulle komma. I denna sak fick jag handla, som jag själf fann för godt, hon ansåg ej för sin skyldighet att hindra mig. — — — — * * * * * Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit till Uppsala. Hans tillstånd var då mycket betänkligt, och han hade ej velat återvända hem utan hade tagit in på ett hotell, där hans sjukdom förvärrades. Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt rum och hoppades, att han nu var på bättringsvägen. Men ännu var han mycket klen och låg i en sorts dvala, afbruten af hetsiga sinnestillstånd. Några bref hade han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna i villervallan. Den inträffade krisen var den, som hotat redan på Sandhamn, men som han under denna oroliga tid genom en stor viljeansträngning hållit tillbaka för att ansvaret i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf Frödings krafter uttömda, och det föreföll, som allt då gjorde honom detsamma. Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att afsända det bref, som någon vecka legat färdigt. Kanske kunde det åtminstone för ett ögonblick rycka upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han måste till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta dagen. Om ej, skulle man törhända ta den sjukdom, som hindrat honom att infinna sig, till förevändning att stämpla hans dikter som framsprungna ur vanvett. Och då han afsett dem till att säga människorna något för deras frälsning betydelsefullt, hur skulle ej detta sedan för all framtid fräta på hans sinne! Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något sådant som att koppla mitt namn vid hans dessa tider? undrade han. Det var så lustigt morskt, och fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig dock åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne. Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning i hans sinne, dessa rader läto mig ana. Kanske skulle han återvinna kraft och mod, innan den ödesdigra lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte mig i denna förhoppning. Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert förestode stora svårigheter vid att förmå honom att stiga upp, så att han var redo att försvara sig vid rätten, så klen och ointresserad af allt, som han likväl ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag ökade min glädje med att säga mig att hans förbättring alltjämt fortskred, han låg visserligen till sängs och var fortfarande mycket matt, men hade rökt en cigarr, hvilket man tog som ett godt tecken, då han de föregående dagarne ej ens haft smak för denna njutning. Inuti detta meddelande låg utan någon som helst motivering följande urklipp ur en tidning. Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst? Der svulmer det mer end i Bølgens Gang, Der findes jo Kilden til hver en Sang, Der voxer Blomster med evig Duft, Der brænder det ud den kjølende Luft, Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst, De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst. En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt från Skåne, råkade dessa kritiska dagar ankomma till Uppsala. Af en ren händelse tilldrog den sig Gustaf Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska olämplig ton, att jag per omgående skulle skicka honom räkning på sändningens innehåll. Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag honom, att jag ej handlade med omskrifna varor och att dessa voro en affär mellan Cecilia och leverantörerna. Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig, att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig med rättegången. Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat, men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig, det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju ännu ej var nog tränad. Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs. I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen stor skandal. Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande, underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset. Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit. Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort eller begå någon exentricitet. Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var, att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att behålla det, utan genast kastade det på elden. Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri. I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding, tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark förnimmelse af renhet och sundhet. »För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster». Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade, att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm. Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin jämnvikt till själen. Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma litteraturbetraktelser. Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang. Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara». Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan — blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men ej förr». Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes han ej våga sig på. Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om våra upptäcktsresande. Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om detaljerna vid upptäckten af Grönland. Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom, och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras bedrifter. »Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt. »Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka. Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han hållit min uppmärksamhet fången. »Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt skamligt!» »I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den antar motbjudande former!» Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret. Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom våren 1897. Underrättelserna från Uppsala hade varit relativt goda. Min oro, att Gustaf Fröding skulle känna sig plågsamt berörd af några uppläsningar, som höllos för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom, lugnade han genom att skrifva: »— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon redan börjar tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen Fyris var det redan i höstas tal om »kungssorg» efter mig, så att jag är van vid att vara afliden, och det var ju i alla fall hyggligt af fr. L. att slå ett slag för mig. — — — —» Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som gaf mig åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade rakat skägget af sig, skref hon, och gick omkring och yfdes öfver att han såg ung ut. Hans tillstånd hade nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är klart, menade hon, att han borde gifta sig och att han behöfde en hustru på alla sätt, men utom det att han själf ej alls ville eller kunde tåla någon sorts band, så återstode också den etiska sidan af saken, om det vore rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta sig vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot sina ofödda barn, och detta skäl vore helt säkert det för G. afgörande. Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som skulle kunna uthärda ett samlif med honom. Han var mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men han kände detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den som lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, och så pass trodde hon sig känna kvinnorna, att hon visste, det ej ens den allra bästa skulle finna sig däri. Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan kvinnlig ömhet, därom var hon öfvertygad, äfvensom att han själf kände, att han ingenting hade att ge igen samt att detta var orsaken till mycket af hans lidande. I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju ibland kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode formerna för förhållandet mellan man och kvinna nu för tiden på så vacklande grund, att den hade det lugnast, som var ensam. Men detta borde ej hindra en, som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon. Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något särskildt och den andra blott röra sig i mera allmänna ordalag. Sedan jag betänkt mig några dagar, skref jag ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande för det förnuftiga sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat äktenskapet. Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala och motsåg detta med stor glädje. Cecilia, som en längre tid varit klen, ämnade sig i början af juni till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför det blef öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och sedan följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade emellertid gjort henne orolig för Gustaf Fröding och oviss, huruvida hon ens för några dagar kunde lämna honom. I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding sedan några dagar försvunnit och att man ingenting kunde veta om utsikterna för den närmaste framtiden. Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och stålsätta mina nerver. Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande dag mötte mig vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes af ett ungt skaldeämne, som förärade oss hvar sin bukett hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan synnerligen lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte min förundran, att hon under närvarande förhållanden ägde känslor till öfvers för sådant. »Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, sedan vi en lång stund konverserat i likgiltiga ämnen. »Han for först till Stockholm och låg där på flera illa renommerade ställen, men jag har säkra underrättelser, att han redan rest därifrån och hit». »Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad att min stämma ljöd lika lugn som hennes. »En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande. Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf Fröding vistades på hotell Svea. Han hade uppgifvit sig vara kandidat, men ingen hade kommit att fästa sig vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på sitt rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, hvem han var. Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än nästa dag. Hon var för trött, sade hon. Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia fann lämpligt att gå till hotellet. Hans spritbegär hade upphört, och han var fullständigt redig, men så utmattad, att han blott med största svårighet kunde sitta uppe. Endast Cecilia fick komma in i hans rum, och han ville ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen att återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas så, att vi gingo i förväg, hvarefter hans vän K. sedermera afhämtade honom. Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa skick, och nu väntade vi blott på vagnen. Skulle väl K. få honom med sig, eller månne han ändrade sig i sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de beskrifningar från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. Omsider hördes bullret af vagnshjul, och en droska stannade utanför vår port. Jag lämnade fönstret, där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se på honom, då han steg ur vagnen. Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans tunga steg och det slocknande i hans stämma, då han talade med sin vän. Jag skyndade in i mitt rum, ifall han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i närgränsande. Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade ett leende. Jag förstod, att det betydde: »Hvilken stor lycka för oss båda är det ej att nu åter ha honom hemma!» och lyssnade sedan ifrigt till de anordningar hon föreslog för natten. »Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka i natt», sade hon, »men akta dig väl, att han ej får se dig — det kunde då hända, att han gjorde sig själf något ondt». »Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter honom?» frågade jag. »Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu godnatt!» Hon kysste mig ömt, och jag var ensam. Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket och mellan mitt och Cecilias matsalen, hvilken liksom Gustafs rum ledde direkt till tamburen. Jag lade mig fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej somna, ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag hörde honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade tillsagt, att denna ej fick reglas, emedan det kunde reta honom, och helt säkert hvar femte minut smög jag mig fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af hans andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan för låset, hvilken anordning ej blott lät mig tydligare höra, om han skulle gå sin väg, utan äfven gjorde det möjligt för mig att kontrollera, om han var inne, ifall min ängslan skulle komma mig att misstro min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag ut för oron, att han kanske försökte döda sig inne i sitt rum. Jag svepte en filt omkring mig och lade mig utanför hans dörr. Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes välgörande att lyssna till, och min fantasi sysslade oafbrutet med hans glädje att vid uppvaknandet se sig hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia hade lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle få ro, och jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle behöfva anlitas. Plötsligt hörde jag Gustaf Fröding resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt rum och gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom öppna dörren till förmaket, och snart var han inne hos mig. Hans steg ljödo så tunga, att jag tyckte hela huset gungade. »Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade han. Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag stod vid sängfoten, inrullad i vecken af dem. Genom en liten rispa kunde jag se honom, och i sin långa nattrock med rep om lifvet föreföll han mig som en botgörande gigant. »Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda riktigt goda jag kunde göra vore att befria henne från lifvet. Hon skulle ej vägra att dö, det förstod jag, då jag i julas läste Byrons Jephta för henne». Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under Cecilias ord, att finge han se mig, kunde han göra sig något illa? Ej så att jag fruktade, det han ens skulle kröka ett hår på mitt hufvud, men han skulle kanske sedan låta det gå ut öfver _sig_, att hans kraft ej räckte till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom. Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara honom, och för hvarje ögonblick stegrades min fruktan, att gardinen skulle skakas af mitt hjärtas slag och röja mig. »Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit mig. Hon är ej här — inte tror jag, att hon rest bort, kanske bor hon på ett hotell. Lika godt ...» — han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och gick in i sitt rum. Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, emedan Cecilia ej ansåg sig kunna vårda honom hemma. Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför hans dörr de stunder, Cecilia besökte honom på sjukhuset, emedan han enligt hennes utsago ännu ej ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket från dem, och ej heller besvärade jag henne med ingående frågor, men jag fick likväl då vistas under samma tak som han, se dörren som ledde till hans rum och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade vi sällan direkt om honom, men väl om hans dikter och diktkonsten i allmänhet. Blott en enda gång häntydde Cecilia på mina känslor för hennes bror. »Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore, sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag drog hennes hand till mina läppar. »Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en sorg som vår?» undrade jag. »Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så», sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat. En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka. Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den. En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding, att hon skall ha en sådan bror». »Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt. »Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde». I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne och grep hårdt hennes hand. Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att se sådant». »Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig». Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat. Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja. Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det till sjukhuset och lämna det till sköterskan. Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta, tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra. Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas. »Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är trött och tänker sofva länge». Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt, och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det, som nu förvred hans läppar. »Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång skickat dig hit». Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt. Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad jag. Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig? Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?» »Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket du kan få fram, men säg det _blott till mig_ och låt det gå fort ... någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal». »Törs du kyssa mig?» sade han. Jag böjde mig ned och kysste honom. »O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig. »Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det», sade jag. »Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar, men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde. Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla Ida Bäckmann?» »Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver, tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans inpass. Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig. »Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl, att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig». Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig. »Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han. Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär att skratta, men lyckades kväfva det. »Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är något, som jag aldrig kommit att tänka öfver». »Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade han. »Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den riktningen och står svarslös af ren okunnighet». Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton, kom honom att småle. »Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana, att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis hos ögonen?» »Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!» Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar. »Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd, om jag stannar längre». »Är hon elak mot dig?» frågade han. »Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig, då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden. »Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog bli trött på mig». »Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?» Jag nickade gladt och dansade hem. Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul och blodsprängd. »Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska, då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag alltför mycket för att kunna tilltala henne. »Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre blef synnerligen lifligt. »Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för att lämna honom. Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf Fröding och jag merendels ensamma. En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som leende stannade framför oss. »Hvem är det väl jag ser?» skämtade han. »Konung Salomo .....» presenterade jag. »Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst. »Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare. * * * * * »Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge fixerat mig. »På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han. »Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende. »Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid detta jordiska». »Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det, som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag har kallt sodavatten». Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han den inträdande sköterskan. Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det jag önskade, var därtill allt för stor. »Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna skrifva visor, som du får sjunga ....» »Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....» »Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade. »Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad. »Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran kan prestera. Hon kan sälja visorna». »Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och ta upp pängar ....» »Men hon måste ha ett plakat på bröstet». »Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den stackars poetens visor!» Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans kvällsvard, och striden afblåstes. * * * * * »Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han en dag plötsligt. »Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon redogörelse», svarade jag. »Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden han talade. »Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han. Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till, men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna törhända klar nog att arbeta, som jag vill». Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att tydligare förnimma hans röst» sade jag. »Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet. Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste tala inför dig». »Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?» »Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han, »och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år». * * * * * »Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst mot edra ofödda barn». »Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad. »En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara skiljedomare». Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som detta. Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken. Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd, buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid. Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald. En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä. »Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt. Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han. »Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen. »En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel har svarat ....» »Nåå», sade jag ifrigt. Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt. Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom. »Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt. »Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot honom. »Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt. »Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen. »Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han. Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det stackars plågade ansiktet. »Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad». »Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning. Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig, och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra». »Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag. »Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig. »Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna angelägenhet». Han såg lättad ut och började tala om annat. Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra, hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher. »Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon, »meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad, innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan ....» Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad jag. »Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade snart från sina kval». »Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef herre öfver min stämma. »Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet till grund». »Kanske är det en vision», tänkte jag. Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak för något. »Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?» sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och beundrade parkens alla träd. Jag vände mig mot honom och smålog. Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge. »Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han. »Ja, och det vet du», svarade jag. Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen. »Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget. »Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade jag med karrikerad högtidlighet. Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje. »Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick därefter, och granskade mig på nytt. »Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick — »antydningen ligger i citatets sammanhang». »Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han därpå. »Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick af vårt lif ett experiment med döden». »Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades ögonblicket därpå till andra ämnen. * * * * * Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af dem var hållen i den ton han önskade. Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S. och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där. »Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist — och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas». Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände, att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse. »Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång. »Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte vara något nöje för mig», tillade han. »Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag. »Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången. Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans skrifbord. Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera sång af folkskolebarn?» Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet. »Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han. »Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag bedjande. »Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», — han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst. »Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände jag leende, gjorde mig lös från honom och gick. »Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad utan honom». »Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen. »Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an». Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen, om ej han själf! »Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd. Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig nog att tro dem». »Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle få kortare död tid härhemma». »Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö med dig!» »Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af dig!» Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren. »Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt. »När kommer du tillbaka?» »Aldrig!» »Får jag komma till dig?» »Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer». »Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg. »Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!» Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna. »Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp. Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad igen. Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum. »Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått». »Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?» »Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute». »Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?» »Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det arbete jag hade för händer. Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon: »Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage». Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till sjukhuset. Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och låta mig hel och hållen komma till synes. »Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara här redan klockan sex». »Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg försiktigt närmare. »Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig genom pince-nezen. Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga», tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga småsaker». Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap». Han bugade sig artigt och aflägsnade sig. »Han tycktes i oss se David och ....» »Goliat», afbröt jag. »Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’». När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog. Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per. »Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga». »Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på», skämtade hon. Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om henne. »Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne». »Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig. »Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och uppnäst». »Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig plågsamt ofri». I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning. I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne. Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du är ...» »Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt», afbröt jag. Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd». Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång. »Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!» »Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund. »Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig», erkände han slutligen. En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom. »Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!» Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud. »Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt. * * * * * Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc. »Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting». »Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem sedan». Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en ödmjukhet, som afväpnade honom. »Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande nick. Jag steg upp och neg. »Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en man sådan som mig?» »H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes Härlighet». »Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned på mig. Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade som sin normalinkomst? Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll den hos sig. I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till min intimaste vän. Från Stockholm afsände jag följande bref: Stockholm juli 1897. Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade inom honom. Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet. Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är. din tillgifna _I. B._ Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt om förlåtelse. Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag skref jag följande bref: Ö. juli 1897. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något för din person känner jag för ögonblicket». Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara. Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra och sådant där. Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig. — — — — — — — — — — — — Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — — — — — Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — — Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen. Din tillgifna _I. B._ * * * * * Åmål aug. 1897. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten hit i går kväll. — — — — — Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade hon. Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick älska något fullkomligt. »Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt. »Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de. »Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag). Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning kommer jag antagligen att fortsätta med. — — — Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål. Din tillgifna _I. B._ Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning. Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den 21 aug. 1897. Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och själ, gods, heder och ära m. m. Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och kanhända finna nåd inför den som makten hafver. Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min blygsamhet att omtala. I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har mitt liksom andra sitt. — — — — Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig genomsjuk till din ära. Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse. din tillgifna _Ida Bäckmann._ Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897. Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt, riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den. Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung. En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än. »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! — — — — — — — — — — Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det är. För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord. Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har vederfarits mig. — — — — din tillgifna _I. B._ P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och sådant är hämtadt ur Sodoms historia. Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt omkring mig. Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända. Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej förstå. Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige. Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans, då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista stund. Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje. Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref, hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far. Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad. Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne, hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt. * * * * * Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref. Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98. M. K. Ida. Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner ditt gillande — äfven ogillande gillas. Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke af ovilja mot dig .... Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna. Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige andes verkningar. Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning. Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas »helig ande» tillstädes. Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop borde vara sådana, att han där kunde vara gäst. Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att jag måste småle. Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes mycket påtvingadt lidande, som är onödigt. Mitt svar lydde: den 22 jan. 1898. Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden, som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern. Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten af det land, dit du vill föra ditt folk. Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar något som verkligen kommer inifrån. din tillgifna _Ida B—n._ * * * * * Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98. M. K. Ida! Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af känslor inifrån i dig. din gode vän _Gustaf Fröding._ Den 5:te febr. 1898. Käre Gustaf! Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de andra böckerna med förresten. (Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse vid offren.) Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11, och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är vackert, inte sant? Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du svettades blod. Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — — — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt, men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min själ sin ro». Om jag är illa sjuk? Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det. Din tillgifna _I. B._ * * * * * — den 14 febr. 1898. Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig, jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte. Forskaan mig, mine Herrer, dog for Videnskab og Videnskab, for Darwin og for Spencer, I vrøvler om med Lidenskab. Jeg hænger med Beundring ved Enhver navnkunnig Vismands Mund Saalænge jeg har Ungdom, er glad og frejdig, stærk og sund. Men ligger jeg i Askehob forpint og nøgen, fuld av Saar forgaar mig Lysten meget snart til høj Belæring for min Aand jeg trænger til en Hjælper der løser mig av Smertens Baand en mægtig og en varsom Haand der plejer mig med Lidenskab og lœger mine Vunder — det gjør dog ingen Videnskab. Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig. Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — — Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad, som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska tillståndet. Han blir ej mindre därför. Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer, innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer från dig. Din _I. B._ * * * * * Mars 1898. Käre Gustaf! Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast ikläda mig min nya skepelse. Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då. Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld, som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som blifvit till genom hans tankeverksamhet. Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve blott skoj. — — — — — — — — — — Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt? — — — — — — — — Din _I. B._ Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d. Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora hela — det förtappade människosläktet. Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske måste upplösas. Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig. * * * * * En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda andra vågstycken. I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala träffade jag honom. »Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet, men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’. Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte på hatten och — smålog. Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig — kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod dödat». Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt. * * * * * Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda. Den 13 juli 1898. Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — — Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje individ särskildt. — — — Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig, det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning att stå väl den här tiden. din _I. B._ I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll. Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd. Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer — gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra, och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade kallsvetten på min panna. Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land. Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några släktingar. Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom sig och till världens synder. I början af september skickade han mig några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde mig sorg, och jag svarade honom med följande bref. den 11 sept. 1898 Käre Gustaf! Tack för det du sände mig. Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka, hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos henne. — — — — — — Hälsa Cecilia din _I. B._ Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig. den 14 sept. 1898 Käre Gustaf! Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig för alla? — — — — Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.) Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — — din _I. B._ Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande: den 27 nov. 1898 Käre Gustaf! Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest. Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans skull, då denna andra har det bra. Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken. Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också. — — — — — din _I. B._ Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa. Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom. Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga skilsmässan från henne. Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land och vatten, som då skilja mig från er». »Ja», svarade hon, »men — också från honom». Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade, det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds. Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia, utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska bekymren .... det var för sent nu — — — Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom! En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från Afrika. »Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel. »Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man. Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig — allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!» Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala. Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde hon en släde och följde mig till hospitalet. Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet — alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg, hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar. »Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag. »Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne ville ännu en gång småle. Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl mig!» »Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka. »Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka, men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen». »Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna rätt att säga någonting. »Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några ögonblick. »Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i bokhyllan». Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd af Cecilia nådde jag släden. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika. II. Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon oryggligt. Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ej underlåtas. I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt igen sin omgifning. Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej låta skjuta ihjäl mig. Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider till Sverige. Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia. Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna korrespondenser till Dagens Nyheter. Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han kräfde. Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som piskrapp. Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat. Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den förbannade ryssen’». Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa just dit. Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia, däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer. Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig, och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt henne att dölja sin medkänsla för mig. Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag en dag lyckas bli insläppt. Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K. för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala, medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding infördes jag i hans rum. Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet. »Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!» bad han. Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom Troels Lunds Livsbelysningar. Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia». »Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt ansikte i händerna. En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande lilla norrsken?» frågade han därpå sakta. »Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom fingrarne. »Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han. »För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med återvunnen jämnvikt. Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom. »Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?» »Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig. »Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda». I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började svida. »Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå. Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen». Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade. »Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i hvarje din rörelse». »Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott afvakta tillfälle att ta synlig form?» »Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag. »Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din kraft». Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om hans. »Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt, »nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det är den väg man afvaktar en sådan som dig». Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har behållit spjellet öppet». Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla. En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig. »När kommer du tillbaka?» frågade han. »I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag. »Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag Swineburn med dig, så läsa vi Erotion». Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det betydligt upplifvat honom. Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm. Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf Fröding. Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång utestänga mig ... Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......» »Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte med ett leende mitt ansikte mot honom. »Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig», skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af skalkaktighet. Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina tårar, och hon drog mig sakta intill sig. »Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och .... ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är möjligt att uthärda det». Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö. Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske». »Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag. »Ja, till björkarne och tallarne». »Jag längtar att få höra den dikten färdig». Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och blicken». »Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag. »Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han. Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan. »Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen man kan lita sig till». »Du har mig», sade jag. Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig drömmer och diktar han». »Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag. »Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne — man störtar ned och fördärfvas». »Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag. »Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt. Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar», fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt mig en lång och ensam ålderdom». Jag betraktade honom eftertänksamt. »Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?» »Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant? Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna att upptäcka lilla Ida Bäckmann?» Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka, pröfvande blick. Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från kulturländerna. »Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom. »Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara professorer, läkare o. d». Han betraktade mig forskande. »Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar, att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag, ängslig öfver att han alltjämt teg. »Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog han med ett svagt leende. Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf. Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte han, »din natur kanske hungrar efter resor?» »Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa», sade jag, tänkande på Cecilias ord. »Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen. * * * * * Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara skrifvet i medio af juni 1903). Käre Gustaf! Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt härnadståg i sommar. Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera utställningen och sedan — dit vinden för mig. Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är afrifven). Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds, och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos Gustaf Fröding. I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande, som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän, och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade. Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding: Blaricum, Holland aug. 20 1903. I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom kort få säga dig och höra din mening om. Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta, kan man dock ej behålla det mer än en liten stund. Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran, de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den andre sade. Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om allt detta. Alltid din _I. B._ Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den. Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding, som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta. »Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf Fröding. »Har du varit nöjd med mig?» Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa», förklarade han. »Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög min hand in i hans. »Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han därpå sakta. »Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar från staden. »Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon. »Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i Vatikanen». »Kände du dig ängslig?» frågade jag. »Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla väder». Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom. Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam oro. Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta. Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o. G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson vill». Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom och samtidigt ett offentligt dokument. Bref till Gustaf Fröding. Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903. Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron, bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att ta reda på, då han blir flygfärdig igen. För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka! Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar, men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter. I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var så att säga af Gudi eller icke. Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon. Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au revoir. Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej ser mig. alltid din _I. B._ Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken. »Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga, att bådas vår munterhet kom i stark jäsning. I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en måttfull lögnaktighet. »Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång fråga. »Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende. Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju rent af min skyldighet efter interneringen». »Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla. Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten. Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig, då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång. »Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft». »Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag. »Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han eftersinnande. »Sjöng du?» frågade jag öfverraskad. »Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen. Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika uppskattadt». »Men gällde väl det vid serenaderna?» »Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig, som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig, slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt, punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan». »Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i studentexamen?» frågade jag. »Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam». »Hur utföllo dina skrifningar?» »Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils _Brahes_ värjspets’. Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade. »När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja». »Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta». »Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften». »De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom af svagheterna i dessa». Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick. »Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa». »Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på frukostbordet, för ätten B.?» Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej uttrycket var inspireradt af dig?» »Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St. Petersburgs grundläggning». »Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt. »Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag. »Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten». Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen. Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att allt ibland återuppta ämnet. Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma. För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde hånet. Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....» Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden. Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på hans läppar. »Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag. »Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som kommer mig att finna den äkta .... men ..» »Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag. »Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver bergen, där kungsörnen for — — —» * * * * * Bref till Gustaf Fröding: Käre Gustaf! Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt inneliggande bref och öfversättning. Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade han, som någon slags fornsvenska. Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen aning om, hur den tar sig ut. Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för att afskicka ditt. I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg, som bär »Upp till Salem». Din _I. B._ En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i fönstret och såg utåt parken. »Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då tystnaden slutligen blef honom tryckande. »Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket och gick fram till honom. »Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet», sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto, som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af skämt. Hvad tror du?» »Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt. Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok», fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre, och då skall du få höra det». »Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en sanningstolkare?» »Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten». »Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag. Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?» »Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig, att bilden kommer först och att orden emanera från denna». »Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska långt ned». »Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du skulle tröttna». »Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på dårhus’». »Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du vill!» sade jag ifrigt. »Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», slutade han bittert. »Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl kunskaper för en disputation?» »Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid. Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du vore tusen år, och kanske är du blott trettio!» Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han: »Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet ....» »Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag. »Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek». »Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag. »Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig. »Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en lämplig studieort för dig». »I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och sträckte sig efter kartboken. Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.». »Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en blandning af skalkaktighet och ironi. »Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald». »Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och deklamationstonfall?» Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag. »Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika vackert och då ....» »Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt. »Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät han sig. Jag teg eftertänksamt. »Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande. »Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag. »Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare af kvinnan i Svenska Akademien». »Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig». »Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig beskyddande på hufvudet. De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri, måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig förfelade att ge uppslag till nytt skämt. »Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård brödbit. »Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!» citerade jag. »Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag, hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande nick. Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika hastigt, som han kommit. »Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag. »Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt, att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner». »Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo oss?» frågade jag. »Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något uttömda, när turen slutligen komme till dig». »Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag vidare. »Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han. »En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag allvarligt skadad». »Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag. »Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga». »Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter, skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall». »Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd». »Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det», lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett djupare vetande om mig själf». Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej tröttade honom. En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde, svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på dissekeringsbordet och själf föra knifven». Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina, och jag gömde mitt ansikte i händerna. »Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han, »exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå fjäderskrud åt min hvita korp». »Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig få fylla sitt ändamål?» »Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral? Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i kronans kläder?» »Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig, tills du skall lämna anstalten». »För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», tillfogade han. »Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag ångerköpt. »Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag, som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt. »Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt. »Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd. Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren. Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder. En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som aldrig existerat. Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom, gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons äfventyr som afgudabild i Indien. En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast han sökte dölja det för mig. »Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag. »Det gör jag alltid», lät det undvikande. »Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på sängkanten bredvid honom. »Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad», kom det slutligen. »Blef du biten?» frågade jag rysande. »Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig». »Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades småle. Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’». »Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande Guden Apollo’». Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner hit». »Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade». »Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en skälmsk blick på mig. Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på hvilket ord som helst. »Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig. »Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt. Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och skanderade: ’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål, Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’. »Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka». »Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande. »Du menar ....?» frågade jag. »Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt misslyckande». Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag dröjande. »Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den». »Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne. »Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp till mig». Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903. Det lyder: Stockholm den 4:de dec. 1903. Käre Gustaf! Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna. Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana. Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna. Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att komma på söndag. Alltid din _I. B._ Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning. »Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?» »Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag. Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja detta olösta problem». Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast. »Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och räckte honom boken. »Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen». Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor. Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton. »Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer hem». Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den trogna ge’. »Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter. »Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne, innan du går», bad han. Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål». Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg. Åmål den 26 dec. 1903. Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var något gräsligt. En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det drar med sig. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet». Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt böja sig och lyda. I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —. Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål. Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit. Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför kan jag också säga alltid din _I. B._ Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills skolarbetet började. »Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom. »Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse, i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika rädd för patienterna här?» fortfor han. »Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar gång jag passerar korridorerna», tillstod jag. »Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han. »Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till din dörr». Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde», fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå». »Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag. »Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap». »Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade jag. »När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem ungefär som vid gatbuller». »Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det ingen hjälp mot dem?» »Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom. Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför fungerar ohöljdt». * * * * * Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och jag måste redogöra för hur det uppkommit. »Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro. »Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft, skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de andra patienterna på jordarbete. Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig ....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min hand in i hans. »Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt hans hjärta slog vid detta minne. »Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande», slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min värdighet». Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit föröfvad mot honom. »Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du tuktat den oförsynte med att påvisa». Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade han. »Jag undrar, hur de se ut». »Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud, just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna». »Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är det väl, du begagnar?» Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag visar klorna», sade jag. »Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika trafva omkring med dylika rubinprydda klor». »Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar», bekände jag. Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt föregående samtal undanskymdes. Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag. »Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min intressesfer». Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för dig». »Det kanske han kunde», medgaf han. »Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag. »Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han. »Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag. Bref från mig till Gustaf Fröding: Stockholm den 18 jan. 1904. Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så trefligt att du har det roligare än jag. För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt. Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då jag kommer. Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en liten stund men måste gå på fest för — — — _Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum. Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade mig ej. Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia. Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan och Ryssland förstås. Alltid din _I. B._ Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon, att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något, som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne. Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K. och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed. För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar — jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals. Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den. Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade. »Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock». Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen. Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn. »Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare. »Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom. »Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?» frågade han. »Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt. En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare». Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!» »Hur lät din franska?» frågade jag. »Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den, försvann fransmannen». »Hur såg han ut?» frågade jag. »Det iddes jag ej undersöka». »Satt du kanske och såg ned hela tiden?» »Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset». Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser». »Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden». Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann hans misstämning. * * * * * Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding stort nöje. »Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under denna tid. »Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom. »Åh — hå!» sade jag skrattande. »Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han. »Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som lefde för flera hundra år sedan», invände jag. »Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda», återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men ....» »Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag. »Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han. Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot tronföljden, då han lät afrätta henne. Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade jag. När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af henne och den andra på en resa till Uppsala. Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom, att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa honom». I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig. »Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han. »Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta uttryck gälla som det för mig uttömmande. »Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni förlofvade?» Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad? Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet .... Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort några sannolikhetsberäkningar. »Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen — »de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat». För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och lämnade sedan hans lokal. Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej uppträdt direkt förolämpande. Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan hon hade äfven förtegat för mig _deras_ planer om förflyttning för Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet. Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s. v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets hårda realiteter. Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat, hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt framhålla för mig. Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap, som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen. Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot. Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig. Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej finge bedömas efter vanlig måttstock. Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans vän, hvilket han också nämnt. Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif, som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen. Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle. Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det alldeles klart med G. desto bättre. Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden, nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om jag ville. Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare. Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf. Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla, som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig. I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej energi att bråka åt höger eller vänster. Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade, om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös. Var jag säker på att det ej var jag, som började? I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker, och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju hos honom på hospitalet», hade man sagt. Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen, och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G. var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle »tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det onda, de kunde vålla. För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle fortsättas eller afbrytas. Bref från mig till Gustaf Fröding. Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904. Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas, att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig. Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min hosta — — — — Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden. Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — — att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar fortsätta. Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra människor att öfversätta dig. Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna. »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det själf. Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag har, jag tror det är kikhosta. Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som du. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en rysligt dum vers på en papperskaramell. I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick. Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka. Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många dagar. En hälsning till dig från mig. alltid din _I. B._ Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg. Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den. Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet. Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne — förutsatt, att hon _toge allt ansvar på sig_ — att ställa med G:s resa och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne. Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han ville. Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende. Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man gärna anse klokt och välbetänkt. * * * * * I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad. Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, och allra minst då saken gällde hennes bror. Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet med doktor Lundborg. Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade hon i andra också en tanke för mig. Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde. Uppsala hospital den 24.2 04. — — — Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding. Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag. Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat. Med utmärkt högaktning Eder _Dr H. Lundborg._ När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan dina ögon ha blifvit djupare». »Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds utan .... ja, du känner citatets fortsättning». »Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang. Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn. »Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå. »Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog temperamentfull». »Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst». »För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han. »Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf. Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt. »Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin håg». »Jag vet ej, jag tror, att _hans håg_ låg åt att predika för mig och föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’». Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far ....» »Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’», afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?» »Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro mig förhatliga». Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne, och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket denne försäkrade. »Längtar du efter henne?» frågade jag. »Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?» »Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig tröstande intill sig. Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten. Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende. Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag kort därpå ett bref. Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag. Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju, medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker. För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig. Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner. Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra. Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande. Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju hade en förutfattad mening. Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej onödigtvis skulle oroas. Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej hjälpas, förklarade hon. Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd. * * * * * Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter. Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig. Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra, för att det ej skulle bli bortglömt. »God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående vid dörren. Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin blyertspenna. Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig. »Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar. »Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka». »Må ske», sade han leende. Jag fick fram papper och grep blyertsen. »Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade jag, »nu är det din tur!» »I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!» »Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer. »Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök undan mitt hår för att bättre kunna se mig. »Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim. Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i midten, så är det ditt rim, som fattas». »Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade han, »skrif nu, så skall jag diktera!» »O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka Du ser oss i dag i extas bocka, Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!» Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min. »Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag. »Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han. Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka». »Din styrka —» afbröt jag förvånad. »Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter». »Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!» »Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig». — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Bref till Gustaf Fröding: Stockholm Tegnérgatan 14. Käre Gustaf. Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig, och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag tänkt. Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås. I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger om Entzückung und Kälte. Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka den till van E. Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri starka stöd för mina eld- och vattenteorier. En hälsning till dig från _Mig._ I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog, men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den annalkande våren. Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik. »När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig». Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se, hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af». »Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den manliga skönhet och energi jag eftertrådde». »Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag allvarsamt. »Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga någon», snäste han. Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter. »Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i spegeln», sade han omsider. »Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade jag kort. »Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor han ironiskt. »Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid tanken på realiserandet af hans förslag. »Kom hit, får du se mina ritningar», bad han. Jag lydde. »Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig». »Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag. »Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver bredvid mig». Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen till Goethes. »Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre». »Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag. »Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar», fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m. fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig, då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner bättre ord för än jag». »Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och söker likt och olikt efter spön». »Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande ton. Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda. »Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig. »Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den». Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper). Stockholm mars 1904. Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo, det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig. Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold». Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande. Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler. Alltid din _I. B._ Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge denne främmaten mä’. Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904. Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v. kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf. Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna. Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam, än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap. Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien. Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just det han beskref. Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig, han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig. Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din säng, och dock är det en god portion sanning i det. Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret. Alltid din _I. B._ För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid hos bekanta på hospitalet. Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt försökte leta ut något, som kunde roa honom. »Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som är oss emellan». »Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig». Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats på stolen vid hans säng, då han sade: »Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd dig ej om och se ej på mig». Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf ton. »Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag. »Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att skämta», sade han. Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes mig obrukbar, och lade undan den. »Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt». »Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro, att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne. »Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din hand till afsked». Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han ville förskona mig från att se dem. Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då jag hade dörren på glänt. »Darf man heute anrühren?» frågade jag. »Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer. »Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på åratal?» skämtade jag. »Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade han. Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten öfver mig och ropa på vakten». »Hvad menar du?» frågade jag bestört. »I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen. Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?» Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta öfver hvad du lidit för min skull». »Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han, »jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa». »Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade jag. Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten. »Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas. Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva. Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde. Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen». Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna. »Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till krigsskådeplatsen?» »Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant», svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig». Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller har du föresatt dig låta mig gå till Canossa». »Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad du menar». »Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det. Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?» »Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet afvisande svarade jag därför: »Jag vill inte heta Fröding». »Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra barn låta vi välja mellan de båda namnen». Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig», fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt». »Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag bestört. »Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning, hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt. »Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. — Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då det gällt mig?» Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade. »Jag är själf förebild», sade han. Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min plikt att inberätta det. Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen. »Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd, och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag kommer». »Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut. Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade råd att undvara. Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var mer än ett ögonblicks infall hos Fröding. Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt, och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig. »Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter». »Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat än godt, det är otänkbart», sade han. Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade, medan de oafvändt betraktade mig. »Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han slutligen. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga. »Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag, »jag tillhör en mycket äldre familj». »Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom». »Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt. »Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling». »Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till». Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om deras mening, innan jag sade något till dig». »Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?» frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller känslan för mig». Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är sant, att tacksamhet föder kärlek ....» »Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra, att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag. Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga Mignon. Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren, professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla. Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle gå in på denna anordning. Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna riktning. I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt, men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående förflyttningen. »Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna gifta oss», fortfor han. »Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende. »Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter». »Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne. »Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och jag slog mina armar omkring hans hals. »Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter. »Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick fram till fönstret. »Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän, och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa mig, så söt var jag». Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda. »Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag, »dina krafter räcka ej till härför». »Nej, kanske det», medgaf han. Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från hans ögon. »Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han. »På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla lamm», gissade jag. »Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit. Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl behöfver ....» Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna honom armen fri. »Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf själf skulle kunna göra som eremiten?» »Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne. »Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i ömheten för den det gällt». Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några små fåglar». »Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i stigande oro. Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad. Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne. * * * * * Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret. »Märker du ej, att jag är här?» frågade jag. Han gaf intet svar. Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i samma ställning. »Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen förbindligt. »Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans återkomst?» »Var så god», uppmanade han. En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade jag, på en gång skrattlysten och ängslig. »Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen. Jag teg afvaktande. »Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet». »En lycklig man med andra ord», insköt jag. »Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och vet du, hur han då förfor med henne?» »Dräpte henne», föreslog jag mildt. »Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för mig nu». »På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag. »Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din återkomst», upplyste han. »Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse». »Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig. Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag försvunnit, än att kasta mig på magen». Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna läsning. Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom samtidigt lycklig resa. »Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig »lappen». »Har han haft något besök under veckan?» frågade jag. »Ja, systern har varit här». Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en klang, som var mig främmande. »Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?» »Nej», svarade jag kort. »Är hon elak emot dig?» fortfor han. »Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom skrattande in i ögonen. »Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig». »Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade jag. »Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?» »Nej, gör du?» frågade jag. »Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig. Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta». »Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig», sökte jag lugna honom. Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min släkt och bryta dess kraf på mig». Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt resonemang. Tegnérgat. 14, maj 12 1904. Herr und Gebieter! Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i sängen. Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig. För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag behöfver uppmuntran. I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling, som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då jag kommer. Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’ Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka mig ett urklipp. Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt. I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande. din _I. B._ »Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag nästa gång visade mig. »Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då det nu en gång kom att stå där, fick det stå». »Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill ej häda, och dock hädar man». Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka». »Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag. »Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång, och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror du dig stark nog att kunna lyssna?» »Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra». Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad». Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf besöka honom. »Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina läppar». Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln. »Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans. Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig, var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse för honom. »Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det, så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en». Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och han förde min hand till sina läppar. »Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!» »Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och du skall ej ängsla dig för min skull». »Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning». »Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden. »Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka, tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen till människornas befrielse ur guden Priapus våld ...... Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — — då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda längta efter rytm och klang till sången.....» Han tystnade och tycktes lyssna efter något. »Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan. »Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog miste ...» Han försjönk i grubbel. »Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!» Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska röster. Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han. »Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?» »Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat, serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?» Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen kry ut, ja, hvad mer är — oskadd». Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas till ro och glömska. Tegnérgatan 14 maj 1904. Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag stänger en dörr mellan mig och dig. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott du har tålamod med mig. Om jag har lyckokänslan kvar? Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt, men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd någonstans inne i mig. Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla mig som en lång skilsmessa. Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15 år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större nöje däri än jag. Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant — det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — — alltid din _I. B._ * * * * * Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde äfven afhandla det med hospitalsläkarne. Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här, och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska råheter trillade ur mig som ärter». »Stackars Cecilia», undföll det mig. »Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han, »och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din skyldighet att afläsa hvad den säger». Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt öppen och mottaglig för hjälp. Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem. »När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver», trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej mer pina dig». * * * * * Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas, hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf skref jag följande bref. Tegnérgatan 14, juni 2 1904. Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken fröjd. Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista läsdagen. Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid 2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen — Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig vara mycket dålig. Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — — — — — — — — alltid din _I. B_. Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg». Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne brefvet. Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig, sammanträffade vi ånyo. »Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa långt bort». »Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag, »du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord, oberoende af hur han själf varit». »Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag förstår ditt kraf på dig själf för hans skull». »Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden sågat sönder allt annat i mitt sinne. »Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet, men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös». På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn. Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans mottagning. Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm för att afsluta dem. Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det, haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt honom att se saken i ett annat ljus. Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och att jag för Frödings skull borde stanna. Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag stannar, gör jag det». Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas oss emellan. »Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka irriterande på honom». Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till Gustaf Fröding. Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han. Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp den utlofvade festmåltiden. »Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han. »Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?» Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han sorgset, »och dock är det min namnsdag». »Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed ....» Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned och kysste honom. »Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig». »Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu — genast?» frågade jag ifrigt. »Ja, om du kysser mig». »När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram kläderna. »Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!» bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet lockelsen skulle börja. Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta, spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken. »Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?» sade jag jublande. »Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han. Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste följa honom i en sidogång. Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle kvarblifva i parken mer än en timma. Tisdagen den 7:de Juni 1904 Professor Herr Frey Svenson. Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom, vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen. (Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans uppmärksamhet på annat.) I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök skulle inskränka sig till några få timmar dagligen. »Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig», sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle betett mig, om hon muntligen sagt mig detta. Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af sanningen. »Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig, läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda». »Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han. »Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelset». Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan. Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett par timmar. Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara händelsen äfven här. Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant bord med ovan penna. Er tillgifna och tacksamma _Ida Bäckmann_. Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf, men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll. Uppsala den 10 juni 1904. Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn skall läsa detta först, det är något jag måste tala om. Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N. »Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han. »Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot honom. Han såg svårmodigt på mig. »Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han, »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej kysst mig i dag?» »Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt. »Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker jag vara dig till nöjes». »Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han lydde. »Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan jag är», fortfor jag. Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta öfver håret. »Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han mitt hufvud intill sig och kysste mig. Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för mig, att det hade varit orätt. »Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar dig och mig med sin härsklystnad». Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna. »Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt. »Nå, låt höra!» svarade jag. »Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....» »Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade jag och lade fram hans hvita kostym. Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig ut och åker en dag». Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och en fest för sultaninnan där, som jag bevistat. Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord — hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse. »Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång lära dig». »Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur. »Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen Tjusning!» Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning», upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång). »Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron. »Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf. »Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten, som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn till fader’ — du har varit frikostig med namn». »Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill skrifva ett poem om den dansen». Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han. Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!» Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå. Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det, men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om jag vore uthvilad skulle allt gå lättare. Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl pinar det mig (som om jag gjort det). Er _Ida Bäckmann_. Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904) Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast. Er _Ida Bäckmann_. * * * * * Måndagen den 13 juni 1904. Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro blodsprängda, och blicken borta. »God dag Saul!» sade jag. »Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han. »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig, den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande — »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful». Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto snällare». »Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap. Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur eländet». »Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag. »Och om jag ser det plågade draget kring din mun?» »Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran. »Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så. Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s. v.». »Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig kraft?» frågade jag. »Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har jag tyckt mig själf haft ledningen». »Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och leda hela mänskligheten?» »I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra — jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.». »Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?» »Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. — »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor han. »Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia. Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för att kunna göra något extra dessa dagar. »Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han. Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna, men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» — han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken». Han skrattade åt sig själf. »Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå. »Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för oresonliga för att bli hörda». »Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_» Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf Frödings skaplynne än just denna bön. Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom. _Ida Bäckmann._ Tisdagen den 14 juni. Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna voro öfver. Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad därför», sade han. »Blir du —? Hur då?» frågade jag. »Du går». »Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande. Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång. Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga. Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att »Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del meningslösa saker. Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag ville ha en del af hvad han åt. Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med hem. »Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc. Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i sängen. »Du har befallt mig hoppa», sade han. »Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte om honom filten. »Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så mer. Stanna och drick kaffe med mig!» Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar tvärs öfver sänggafveln. »Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i säng. Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod». »Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa». »Jag har försökt detta ofta», återtog han. »Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det mera». »Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände han. Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när jag fann honom något lugnare lämnade jag honom. Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade han. Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada sig. Hans gifna ord kan man ej lita på. Er _Ida Bäckmann_. Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör jag det. Onsdagen den 15 juni 1904. Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska. Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går. Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster för sitt sätt att bära håret. Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm. »Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han, »det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor orättvist». »Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII». »Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas — han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade, och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt allvarsam ut. »Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag. »Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han. »Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju, att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt vara Guds bud». »Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt, såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han. Nu brusto vi båda i skratt. »Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge», började han åter. »Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag. »Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går». »Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem, som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott tankegymnastik». Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg», sade han förbittrad. Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding. Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn, kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom bränningarne. Jag tog min hatt för att gå. »Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande. Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med att få en stunds hvila. Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och tyckte om att höra Hellberg läsa det. Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som skrifvit Mister Johansson». »Hvad sade jag då?» frågade han. »Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid bifall utaf svinet — — — —» »Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får för Vallarelåt och dylika». »Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig». »Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han. »Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig upp och ned». »Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika djurarter. Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom, emedan jag upphört att hålla af honom m. m. Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster. Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag. Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur sängen. Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade gärna velat se Gustaf lugnare först. Er _Ida Bäckmann_. Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och den prostestantiska statsreligionen i Sverige. Torsdagen den 16 juni 1904. Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina skrifverier. Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar blott ett gladt faktum. Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det. »Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till K:s». »Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga till honom, att han ej väntar». Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå. »Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag, då han varsamt satte ned mig i soffan. »Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han. »Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig, skall du skrifva till mig under tiden?» »Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte. Och du?» »Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje ord». Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig. »Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad. »Professorn har förbjudit det». »Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig». »Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du gör det». »Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man angifvit för skäl för detta förbud?» »Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt för dig». »Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller». Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått klädda just som han, och så lämnade vi den frågan. »Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på samma gång som ett renande kraf». »Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man åtminstone humbuga inför sig själf». »Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om budet: ’Varen fullkomlige’». »Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han var af sina egna tankar. »Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara fullkomlige». »Det står dock ej så», invände jag. »Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller allt, finns det väl blott en Gud». »Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?» »Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att det är något gudomligt i oss». Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den och förtär blott, hvad jag medför åt honom. »Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln. »Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att drottningen af Saba var ljushårig och blåögd». »Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för att få höra Salomos visdom», menade jag. »Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han. »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att erfara en lyckokänsla — —» »Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg. »Jo, då du kysst mig ........» »Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar Malm och den äkta stämning, som fanns i denna. »Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de öfriga filosoferna jag läst». »Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför jag ser saken så». Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall gå igen, bryter hans misstänksamhet ut. Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom, men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom, att han kunde tro mig. Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom. Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon. Er _Ida Bäckmann_. När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och hans stämma hade en främmande klang. »Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han. »Kanske fem minuter», sade jag. »Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig ej». Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut». Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han, alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats. Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro. Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade han dock med ett stänk af vilja varit med därom. Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer, som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt hjärta och sina armar omkring människosläktet_». Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans läppar, och hans ansikte var dödsblekt. »Gustaf!» ropade jag ångestfullt. Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund. »Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och drog hans hufvud mot mitt bröst. Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det. Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida Bäckmann, som vill tala vid honom!» Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte, och hans ögon fästes strålande på mig. »Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja mig?» frågade han skälmaktigt. »Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag. »Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han, för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga betydelse». Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund. »Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa». »Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?» Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet. Du fann det och därför ...» »Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom. Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne. »Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor». Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna. Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han plågat oss båda därmed. »Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss». Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag. Han medgaf, att hans svar fallit så. »Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag. Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen». Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda. En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur snart jag skulle återvända till honom från Åmål. Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser, då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök hos mig». »Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för dem till professorn». »När skrifver du dessa?» frågade han skarpt. »På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom». Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!» »Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag. »Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och kristlig kärlek du hyser för mig». Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt. »Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad, och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig, när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade jag retligt. Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri». Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack, mot gudars bröt jag ej». Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom ur. * * * * * Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding. »De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång. Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och förströr, — då du gått, blir jag ensam». Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa pinade honom, erbjöd jag mig att stanna. »Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....» »och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag. »Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget». Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med sina båda händer min hand hårdt tryckt mot sitt bröst. Vi hade talat om de plågsamma rösterna, som förlamade hans arbetskraft och gjorde hans lif helvetiskt, vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma och Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, genom hvilken han tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad öfver jorden. »När hörde du rösterna första gången?» frågade jag. »I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på Stadshotellet och rökte en cigarr. Jag hade lagt ned handen på bordet och höll cigarren mellan fingrarne. Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och ånyo skedde detsamma». »Blef du ej rädd?» frågade jag. »Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning från min far, att jag ej skulle få röka. Ser du, jag var från barndomen van vid spiritistiska fenomen; ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk skrift och äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, jag lydde befallningen och lade bort cigarren. En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft lyfte mig högt, högt upp. En förfärlig ångest grep mig och jag höll mig med all kraft kvar vid bordet. Samtidigt ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt berg. — Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig ut, och jag bad henne hjälpa mig in i ett rum, där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej, att de öfriga gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig där, kände jag ånyo samma öfvernaturliga makt omkring och uti mig. Jag hade lagt mig på soffan, men någon tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst som oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ För hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig kraft genombrusa mig, och blott genom en oerhörd viljeansträngning kunde jag fasthålla min varelse vid jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam, att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft skall fullkomnas i din svaghet’, hörde jag, och i sanning jag kände mig vara den uslaste, den svagaste och den ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet mot bröstet. »Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt jag och lutade mitt ansikte mot hans knä. »Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i denna utgrunda meningen med alla de syner och röster, som omgåfvo mig. Att jag ej förmådde bära det», fortfor han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan sina händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett allt för bräckligt redskap!» »Din historia har en viss likhet med Mohameds», sade jag. »Minns du, eller skall jag berätta?» »Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag gjorde det. »Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed drog ut i öknen och förberedde sig på sitt kall — du har inneslutit dig i detta kloster. Ett långt lif ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud — — —» Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång sorgsna och bittra leende. Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans som är så egendomlig för honom. »Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat här och tänkt, uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva i jorden eller sy kläder. När jag en gång får kraft — när jag fått ligga här ett år eller så, under det du passar upp och förströr mig, då kanske jag har något att säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om jag också ej skulle kunna göra det klart för dem, kunde mina ord kanske åtminstone leda dem in på rätta spåret». »Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra det», sade jag. »Ofta komma dina ord en förlåt att remna i de tempel jag byggt. Jag ser och känner glimtar af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, då du en gång talar till den». »Kanhända», sade han. »Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom dumma, stundom ohyggliga och osannfärdiga röster, hur vill du förklara dem?» fortfor jag. »Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många olika röster, mitt öra är känsligt för dem alla». När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, märkte jag genast, att han hade något plågsamt att meddela. »Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han. »Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag. »Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök». Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej ytterligare besvikelser. Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet. Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende. Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — — »Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?» »Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann kommer tillbaka till mig», erkände professorn. Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde. Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om Öfvermänniskan. Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig. Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans, och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade. »Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt». Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät stilla. »Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte. »Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig». »Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för mig ej finns någon annan än du i hela världen». »Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt, att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej. Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma honom». Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du vet det, när misstron ej förblindar dig». Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig psalmboken han skänkt mig. »Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken. »Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han. »Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du aldrig upphör att söka återvända till mig». »Det lofvar jag». »Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....» »Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag. »och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....» »och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall». »Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och ansiktet lyste. Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning. »Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill, att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig». Några minuter förgingo .... och ännu några .... Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom tystnaden. Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett järngrepp. »Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig ....» »Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp. Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan sina händer för att kyssa det. »O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning att för alltid stänga hans dörr för mig. »Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer skall du pinas af att mina läppar besudla dig». Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han hviskade inristades i mitt hjärta. I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd följde jag denne. I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare. Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter, öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes i sin uppfattning af sina kollegor. (Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.) Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det». Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta, därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera. I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid, och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till Gustaf Fröding. Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida man hade för afsikt att _för alltid_ skilja mig och Fröding. En för honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig tillåtelse att besöka Fröding. Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga. Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse: Uppsala, Centralhospital Till Ida Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och förblifva lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten och om man skall tala kristianskt, jag tänker här möjligen på änglabilder jag sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet jag en gång sett hos dig, behåller jag i erinringen som en glimt af lyckan och såsom en jag icke förtjänat. Jag skrifvet litet oredigt, ty jag lider af språkförbistring och logikomani. _Gustaf._ Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, därom vittnade ej minst pikturen. Hur många gånger hade väl rösterna afhånat hans ord och utdömt betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det skrifvet lika tydligt, som om jag själf varit närvarande. Mitt svar lydde. Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp är dömd att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit. _Du_ — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig, lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller hört talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att få återse dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång förverkligas. Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep dig, binder mig den okufliga känsla för dig, som växt in i mig och blifvit min tillvaros ryggrad. Minns du, då du för en kort tid sedan läste: »_Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård som dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. Starka vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva den_». Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min kind mot din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång till Gudarne, som gifvit mig dig och därmed förmågan att älska. Om du erinrar dig denna stund och tänker på dessa ord ibland, skall förvisso suset af din hvita korps vingar nå ditt öra. alltid din _I. B._ Pris Kr. 5:50. [Illustration: Small-sign] WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. GÖTEBORG 1913 *** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK GUSTAF FRÖDING *** Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed. Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution. START: FULL LICENSE THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license. Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works 1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. 1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below. 1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others. 1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States. 1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: 1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed: This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook. 1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. 1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work. 1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™. 1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License. 1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1. 1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. 1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that: • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.” • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works. • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work. • You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works. 1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. 1.F. 1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment. 1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE. 1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem. 1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. 1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions. 1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause. Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™ Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life. Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org. Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws. The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS. The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate. While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate. International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate. Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support. Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition. Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org. This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.