The Project Gutenberg eBook of Vi stackars kvinnor ... This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook. Title: Vi stackars kvinnor ... Author: Elsa Gille Release date: March 30, 2025 [eBook #75751] Language: Swedish Original publication: Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1917 Credits: Jens Sadowski and the Online Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net. This book was produced from images made available by the HathiTrust Digital Library. *** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK VI STACKARS KVINNOR ... *** * ELSA GILLE * VI STACKARS KVINNOR ... ELSA GILLE VI STACKARS KVINNOR ... ROMAN STOCKHOLM — ALBERT BONNIERS FÖRLAG STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917 Ett kors över ett namn som en gång var mig kärt! Mitt hjärta stod stilla medan min blick sökte visshet ur den korta annonsen. Ja, sannerligen, den döda var en gång min vän. Hon var min vän under de dagar, hon drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes öde steg fram och med lismande judaskyssar förrådde henne, under de dagar ruelsen och ångern hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, under de dagar slutligen, då hon långsamt och motvilligt vände åter till livet och hennes ögon öppnades för plikten att söka sig ny väg genom det. Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon fann ro och glömska i ett liv levt för andra under vajande röda fanors blod och eld, bland strängaspel, skrällande hornmusik och hallelujarop. Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. Snart mindes jag henne icke längre. Jag glömde som vänner glömma varandra, när livets vägar föra åt skilda håll. Men då jag läste hennes namn under det svarta korset, steg hon åter livslevande inför mig, och min gamla tillgivenhet slog ut sina skära blom på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som förr en gång, så som endast den kan det, som med egna ögon och svidande hjärta sett en av livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig lust att förtälja hennes historia så som den utspelades inför mig, så som jag hört den berättas av henne själv och andra. I. Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner fördragna, men luften låg tung och kvävande het över den fullpackade kupén. Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som ett segel, fladdrade smällande upp mot taket och släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök, som långsamt vältrade fram genom kupén och svepte in människor och bänkrader i en tjock, blåskimrande molnstod. Myriader stoftpartiklar dansade i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak och pyrde in allt med sin fräna, dävna lukt. Ögon svedo, näsborrar täpptes till. Det blev svårt att draga andan och en och annan passagerare, som ännu ägde kraft att reagera, blåste ett argt, avvärjande ”puh” mot den kväljande röken. Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna i slö undergivenhet som inför det oundvikliga. Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, brösten höjdes i en lättnadens suck. Den kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt över kupén. Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna tillbaka till bok eller tidning. Men den upphettade hjärnan förmådde inte fatta det ögonen läste. Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband med nästa. Det var som kulor i ett radband, mellan vilka snodden brustit. Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, slöto sig mer och mer som om de dragits samman av en osynlig hand, medan ögonen beslöjade, själsfrånvarande fortsatte att envist, oavvänt, genom allt smalare springor stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev till ett suddigt, dimmigt grått, eller de svarta typerna fingo liv och började kräla upp och ned för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto sig ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet började sakta, oavlåtligt glida framöver, tills hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden med ett ertappat ryck. Ryggen blev stelt rak. En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett ögonblick oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå mekaniskt mot fönstret, där telegraftrådarna höjde och sänkte sig i glad flykt och landskapet drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, ideligen, ideligen utan rast och ro. Allt därute badade i vitt bländande solljus. Luften darrade, markerna suckade i vånda under en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt, skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande klövervångarna, träden, sädesfälten, himmel och vatten hårt och gråblått som nyfejat stål. Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga ögon rätt in i den stickande glansen tills martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt därute plötsligt började vackla, gunga, vika undan, lösas upp och med ens sveptes in i en purpursvart mantel med hoppande röda gnistor. Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, medan i samma nu öronens portar slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam de välvande hjulens rytmiska dunk mot den brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre, mera påträngande, närmare och närmare tills det slutligen kom inifrån huvudet självt och pulsarnas spända strängar hamrade i samma takt. Då började med ens det dunkande ljudet tala i meningslösa, olikbetonade stavelser. Det hjälpte ej att man sökte värja sig. Man måste med antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull makt att på en gång höra och inom sig upprepa hela raden av betänksamma trádada, trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, hastigt, liksom triumferande stöta fram: tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans oavbrutet, utan ända, om och om igen, ett infernaliskt perpetuum mobile. Det var redan långt lidet på eftermiddagen då tåget saktade och gled in på en stor station. Två unga flickor, den ena med studentmössa, den andra med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade raskt ned från tåget och arbetade sig mödosamt genom människohopen bort till en bänk framför stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck. — Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser efter skjutsen, ropade studentmössan och försvann åt bygatan. Strax därpå var hon åter tillbaka. Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är kamelen lastad — — — nej, gå före du, jag håller dörren! På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. Det var lördagskväll och traktens ungdom trängdes mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke till vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char à bancs förspänd med tvenne utmagrade arbetskampar med en sky flugor över sina hängande huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent karl med ryggen vänd mot stationstrappan. Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse mot flugsvärmen. De båda flickorna gingo brådskande bort mot vagnen. Karlen vände sig långsamt och lyfte med en tveksam rörelse ett par tum på mössan. Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare kring de tre. Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast vände sig Thyra till honom: — Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? — jaså, om ”Agust” är snäll och hämtar hit pollettergodset. Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från flickorna till hästarna och så åter tillbaka. Studentmössan gav till ett klingande skratt: — Tror Agust oss kanske inte om att kunna vakta de där? Agusts min mulnade. — De är förbanna mig inte så säkra heller, sade han stucken. Thyra lade armen om synderskans axel och förde henne en smula fram emot Agust. — Fröken Lisa här är en riktig överdängare att förstå sig på ök, må Agust tro, sade hon blidkande, hon kan både köra och rida. Agusts vattniga blick ljusnade. — Tro de, sade han med misstroget intresse i rösten. Ja, det förändrar ju, sade han med ett tonfall som ville han vädja till de kringstående. Med sävliga steg och polletterlapparna i handen gick han därpå bort mot stationshuset. Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit genom dörren. Då tog hon plötsligt studentmössan från huvudet och svängde den i luften: — Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, och båda flickorna brusto i skratt. De kringståendes blickar mulnade. En halvfull rödhårig karl vinglade fram emot dem, spottade och knöt hotfullt näven: — Förbannade stabbougglor, sluddrade han argt, står ni och gör spektakel åt hederligt folk, får ni min själ med mig att göra. De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. Hopen bröt ut i skadeglad munterhet. Situationen var deras. En stund därefter skakade den fullastade char à bancsen långsamt ut från stationsområdet neråt den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. En och annan bondpojke lyfte förläget, med till hälften bortvänt ansikte, på mössan, då de foro förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens pelargonior. En liten svart byracka rusade plötsligt med virvlande snabbhet ut från en bakgård och hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an framför hästnosarna, oberörd av tillrop och pisksnärtar, tills de färdande nått ut till landsvägen. Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, sprätte föraktfullt ett par slag med bakbenen, blev plötsligt stående orörlig med höjd nos spejande utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens lugna värdighet i rörelserna, tillbaka samma väg den kommit. Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna ut över nejden. Framför dem ormade sig vägen genom markerna som ett vitt från rymden nedkastat band. Över dem välvde sig himlen glansigt blå, och några handsbredder från horisonten lyste solen med vänlig guldglans. Träd och buskar kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, liksom på släp efter vagnen, gled en grotesk, vanskaplig skuggbild av de åkande och deras upptornade koffertar. Så flydde timmar i stilla ro. Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig och drog fram genom mörk, högrest barrskog. Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, där enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, halvdöda grenar mot himlen med en tragisk gest likt krymplingar förbannande sitt öde. En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. Endast bakom de glesa tallarna i väster brann himlen röd som av vådeld. Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan om armen: — Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande röst och pekade bort mot skogen. Allt skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som jag nu ser detta framför mig. Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm. — Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig skall kunna, sade hon mörkt. Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så började Thyra på nytt, lågt, lidelsefullt klagande. — Vet du, ibland när det riktigt går upp för mig, att jag hör till dessa olyckliga som fått konstnärslängtan i blodet utan förmågan att kunna nå fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig födas. Ni som sluppit från denna olycksaliga halvhet, ni förstår inte vad det vill säga att vara ... att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, bara längtan, längtan, längtan utan återvändo ... Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja ett annat yrke! Då hade jag kunnat ha illusionen kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå omkring och inbilla världen och mig själv att jag blivit en storhet, om jag fått utbilda mina anlag ... — Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande ton och höjde avvärjande och patetiskt handen, värmen har visst varit för mycket för din ande. Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar och driva de onda andarna på flykten. Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför sig utan att möta den andras blick. — Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade hon bittert. För er är mina känslor och mina sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat alltsammans, bara att driva åt, ingenting att fästa sig vid ... Men jag är dum som aldrig kan lära mig tiga, aldrig lära mig minnas, att man i sitt djupaste missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och utan vänner ... Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand på Thyras knä. — Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se mig in i ögonen, du tror inte själv på vad du säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner ginge med på allt, på alla dina utgjutelser? Vi minns vad du själv glömmer, då missmodet anfäktar dig. Du är ju ung, du har livet för dig och har redan haft vackra framgångar ... — Sådana framgångar som mina är värre än inga framgångar alls, sade Thyra missmodigt. Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se där, vad jag har att brösta på. Men det är sådant som förstör en, som gör att man inte slutar i tid och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar, innan man hunnit få etiketten ”misslyckad konstnär” hängd sig om halsen ... Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: det finns stunder då jag avskyr mig själv, därför att jag inte har kraft eller mod att bryta med det gamla och gå nya vägar ... Lisa satt eftersinnande en stund. — Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, sade hon slutligen. Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon hade intet att svara. Hon kände sig överbevisad av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, att hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade något annat än gå den väg, hon en gång slagit in på. Arbetet, missmodet, längtan som brände inom henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju ändå allt detta som gjorde livet till liv, som hindrade det att bli ett tröstlöst enahandas grått i grått ... Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas taktfasta tramp trängde plötsligt genom kvällsluften med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet. Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och lät blicken glida hän över landskapet. Allt såg mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande skymningen. I skum ljusning lopp vägen genom markerna rätt in bland skuggorna vid skogsledet. En känsla av vemodig resignation smög sig över Thyra. Hon slöt trött ögonen. Småningom föll hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon tyckte plötsligt att vagnen började växa under henne, bli allt högre och högre. Den följde icke längre vägens vindlingar utan rullade fram pilrakt, över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och snabbare, hän mot ett stort svart moln, som hotfullt tornade sig vid horisonten. Allt vildare blev färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, som väntade därborta. Och plötsligt var det icke längre ett moln utan något annat, något oförklarligt hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det becksvart natt. En outsäglig ångest började slita inom henne. Med ett svagt rop kröp hon ihop med armarna skyddande över huvudet och sökte gömma sig undan. Men i samma ögonblick sköt en jättestor arm likt en ljungande blixt fram ur det hemlighetsfulla mörkret och träffade med knuten hand i ett vinande, obarmhärtigt slag hennes ångestfullt krökta rygg ... En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. Vagnen höll stilla framför en hög, brant backe, och körsvennen krälade stelbent ner från sätet. Med tömmarna i handen började han gå jämsides med de uttröttade kamparna, som med bågspända ryggar och skumtottor kring mularna långsamt knekade vagnen uppför branten fram genom orörlig, liksom i skikt lagrad luft, varmare ju högre upp man kom. Löddriga av svett med skälvande sidor stannade hästarna på backkrönet. Framför de resande låg en vid mosse över vars hela yta torvpyramider stodo uppradade som pjäserna i ett schackspel, här och där skockade utmed randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna av längtan att skymta sina egna skumma spegelbilder. En nattskärra kretsade i ljudlös flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland skuggorna, snabbt åter framdykande mot natthimlens ljusa blå. Över synrandens mörka skogslinje satt månskäran blek och smal. Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En död, fuktig kyla svepte fram emot de åkande och väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev suckar ur deras bröst. Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin själs ensamhet och sin kropps förgänglighet. Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar och mossar bakom sig och sköt pilrakt ner i en dalsänka där små vita hus likt en sovande fårahjord lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, som strängt bjudande lyfte sitt grekiska kors mot himlen. I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på bygatan, fram genom en hög lindallé till ett vitt, långt envåningshus. En stor hund rusade ner från verandan och hoppade skällande kring vagnen. I fönstret bredvid verandan ströks eld på en tändsticka och en tjock, vit hand famlade med att tända lampan över det dukade salsbordet. Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den breda ljusgata, som i samma ögonblick föll snett ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet steg fram för att välkomna sina gäster. II. Luften stod full av klockklang och fågelsång, då Thyra Börjesson på söndagsmorgonen vaknade ur sin drömlösa sömn. En stund låg hon orörlig med slutna ögon och lyssnade undrande till de ovana ljuden. Så mindes hon med ens, och plötsligt klarvaken öppnade hon långsamt ögonen. Genom den mörkblå rullgardinen tittade en lysande strålomkransad sol rätt ned på henne, och fönsterpostens kors sträckte famnande ut sina armar. I fönsterkarmen gräto tre fuchsior sina blodiga tårar. En smal, lysande gul solstråle stal sig in över tröskeln från nästa rum. Thyra Börjesson gäspade sömnigt utdraget och lät blicken slött och intresselöst vandra från föremål till föremål. De blommiga tapeterna, oljetryckstavlorna, de virkade antimakasserna på det rödrandiga sofföverdraget, stolarna på ömse sidor om fönsterbordet, allt var så typiskt för ett sommarnöjesrum. Nåja, det var ju egentligen sol och luft och skog och fågelsång man hyrde. De mer eller mindre välmöblerade rum man fick på köpet, betydde ju ej stort. Och den, som tog på god tro efter annons, fick sannerligen skylla sig själv och göra sig beredd på allehanda överraskningar på gott och ont ... Men löftet hon givit sig själv skulle hon ärligt hålla: hon skulle vara ute från morgon till kväll, sitta i skogsdungarna med sin målning, ligga raklång i gräset med en bok eller följa skyarnas tåg och mäta med blicken djupet på den blåa, skimrande ocean, som kallas himlen ... Med tunn mässingsklang slog plötsligt en klocka i ett angränsande rum åtta dallrande slag. I nästa ögonblick stod Thyra Börjesson på golvet och lät rullgardinen fara i höjden med en skräll. En flod av strålande ljus strömmade emot henne och med kisande, solblinda ögon såg hon rätt ut i en yppig, blommande trädgård, som sluttade ned mot ett litet blinkande vatten. Hon kände sig plötsligt omåttligt glad. Bättre kunde hon då aldrig råkat ut! Hakarna på fönstret dansade av och med nattskjortan uppflängd över bröstet hängde hon sig ut över fönsterkarmen. Det var ljuvligt därute. Luften kändes varm och len som en smekande hand och grönskan var ung och fräsch utan spår efter de sista dagarnas hetta. Missmodet från föregående afton var som bortblåst. Å, det var härligt med sommar och sol, härligt att leva, härligt att vara ung! Dagar som denna kände man sig så uppfriskande säker på sig själv och hoppades allt av framtiden. Hon började plötsligt vissla, svagt och dämpat, en liten glad melodi. Högra fotens tåspets rörde sig lekfullt i takt upp och ned mot golvtiljan. Borta från syrénbersån bröt då och då en vårglad bofink ut i ett gällt, jublande kvitter. Plötsligt ryckte Thyra till och upphörde att vissla. Alldeles under hennes fönster, på en av starrgräs nästan övervuxen träbänk, solade sig en underlig liten man. Huvudet satt inkilat mellan de smala, höga axlarna, rygg och bröst sköto ut i pucklig båge, och de spetsiga rockskörten hängde rätt ned och över varandra som ett hopfällt vingpar. Det såg ut som om en jättefågel slagit ner på bänken och försjunkit i meditationer. Plötsligt vreds det stora, avlånga huvudet åt sidan och plirade upp mot fönstret. Thyra Börjesson rörde sig icke. Hon tittade självsvåldigt, nyfiket undersökande ned på den underliga skepnaden. Hon erfor en känsla som om hon betraktat ett sällsynt djur, icke en mänsklig varelse. Det kom ett ertappat, förläget uttryck i den lille mannens ansikte, då han såg sig upptäckt. Stillsamt vände han bort blicken för att i nästa sekund åter skyggt rikta den mot Thyra. Men hon låg kvar i fönstret, lugnt, till synes alldeles oberörd, och såg ned på honom spefullt mönstrande. Då han såg uttrycket i hennes ansikte, brydde han sig icke längre om att vända bort huvudet. En lång stund sågo de båda oavvänt på varandra. Så började det plötsligt rycka kring mungiporna på hans breda svalmun, läpparna skildes långsamt, så att de starka, vita tänderna lyste fram. Med en tveksam, bortkommen rörelse höjde han plötsligt sin långa spindelarm och lyfte förläget hälsande på mössan. I samma ögonblick kom det över henne en brinnande, intensiv skamkänsla. Blodet sköt upp i hennes ansikte som en het våg. Med en oreflekterad, snabb rörelse drog hon sig tillbaka utan att besvara hälsningen. Hon knöt händerna, på en gång skamsen och ond. Vad skulle väl den vämjeliga människan tänka om henne! Hade han bara inte hälsat! Men detta var helt enkelt oerhört, fräckt, en personlig förolämpning! Hon började kläda sig med nervös brådska, men hennes tankar kretsade ständigt kring uppträdet nyss, och hon kunde icke låta bli att undra, om fågelmänniskan alltjämt satt kvar därute på bänken. Med lätta fjät smög hon sig plötsligt bort till fönstret. Tryckt intill väggen lutade hon sig fram i skydd av den vita gardinen och såg ner. I samma ögonblick vred sig huvudet därnere och sneglade upp mot fönstret. Hon ryckte till i häftig skräck och med ett svagt rop flydde hon inåt rummet. Ett ögonblick blev hon stående i en vrå, orörlig, skamsen, med armarna hängande slappt utmed sidorna. Så drog plötsligt ett självironiskt litet leende hennes mungipor neråt. Med en beslutsam rörelse grep hon tag i hårborsten och började energiskt borsta ut sitt långa, skimrande hår. I detsamma knackade det vårdslöst hastigt på dörren och Lisa Ljungh kom in frisk, morgonglad och full av nyheter från en ensam, tidig rekognoscering. Det blev ny fart i Thyra. Den vita tvättklänningen kom på i en hast, och några minuter efter det gonggongen kallat till frukost, följdes de bägge flickorna åt till matsalen. Vid ena bordsändan stod redan pensionatets värdinna, fröken Pampe, och läste med ljudlig, andäktigt entonig predikoröst en lång bordsbön. Ett tjogtal sommargäster, uppradade framför småborden kring väggarna, lyssnade med vårdslöst hopknäppta händer och anletsdragen stelnade i låtsad andakt, medan ögonen i smyg snålt skelade på den framsatta maten. I människoklungan till höger om fröken Pampe trängde fågelmänniskan fram sitt platta huvud. Han glömde den obligatoriska bugningen efter amen och såg oavvänt med lysande uggleögon på Thyra och hennes följeslagerska. En känsla av obehag kom över Thyra. Långsamt sänkte hon blicken. Hon undrade, om hon aldrig i livet skulle bli kvitt den underliga blyghet, känslan av att vara utkastad, prisgiven, som alltid kom över henne, då hon stod ansikte mot ansikte med en massa okända människor. En svag rodnad steg henne i kinderna. Hon vred huvudet litet: — Detta är gräsligt, viskade hon beklämd i Lisas öra. — För mig är de kålhuven allihopa, svarade Lisa lugnt. Fröken Pampe kom hastigt fram emot dem. Hon var liten till växten med svällande former. Det såg ut som om hon studsade mot golvet, då hon gick. Med moderlig fryntlighet drog hon de bägge flickorna med sig runt salen. Med en viss tydlig, litet högfärdig betoning upprepade hon inför varenda person: fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie studerande. Från alla håll träffades de båda flickorna av nyfikna eller kallt mönstrande ögonkast. Det surrade i öronen av okända namn, och de olika fysionomierna flöto tillsammans till en suddig, oredig massa av ögon, näsor och halvöppna eller slutna munnar. Thyra Börjesson kände det som om hon gått i sömnen. Plötsligt stod hon framför fågelmänniskan. Det klack till i henne, och hon blev med ens fri från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt fröken Pampes presentation: prokurist Gerle — fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till hälsning. Hon såg hans aplikt långa hand sträckt emot sig. Det var omöjligt att slippa undan. Motvilligt lade hon sin hand i hans. Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt uppmuntrande klapp på skuldran lämnade fröken Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av viskande samtal, som plötsligt togo till i styrka och blevo högljudda, då alla med ens trängde fram till matbordet. Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, litet överlägset leende, då hon såg myllret kring bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i deras väg. Hon kände en plötslig medömkans sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt dessa människor, som själva tyckte sig vara utan förpliktelser och aldrig ansågo sig kunna få nog för sina pengar. _Sådana_ gräshoppor borde man sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda diken och hälla över med fotogen ... — Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt på er som på mig själv, sade plötsligt en mjuk röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp överraskad. Framför henne stod en medelålders, elegant dam och log emot henne med gropar i kinderna. Hennes stora, bruna ögon hade en milt sugande blick. En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, blandad med nyfiket intresse, for igenom Thyra Börjesson. Hon undrade över, att hon icke genast vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga, soignerade företeelse. — Jag kom in mitt under presentationen, sade damen plötsligt, som om hon läst Thyras tankar, och jag hörde både ert namn och ert yrke. Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, som illa passade till den ironiska glimten i ögonvrån. — Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von Heineman, änkefru, sade hon lågt med mästerlig härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen inte precis något yrke, men sanningen att säga har jag verkligen inte haft något annat under många år ... Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon sträckte vänligt sin hand mot Thyra och drog henne med sig: — Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god plats — och för er väninna också, sade hon hastigt, då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände Lisa, som modigt kämpade bland bränningarna kring matbordet. Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt bortkommen och generad inför fru von Heineman. Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket kring den leende munnen, kändes det som om orden stockade sig i strupen. Hon kunde omöjligt hitta på något att säga, utan satt med nedslagna ögon och svarade enstavigt och lågt på fru von Heinemans frågor och log förläget åt hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, som hade svårt att finna ord. Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon verklig lättnad. Men Lisa var stram och ordkarg och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den ståtliga damen. * * * * * De följande veckorna drogo förbi som en lång solskensdröm. Varje morgon bjöd solen till fest, och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett hav av glans och färg. Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat en sådan oändlig rad av bländande sköna solskensdagar. Hon kände sig sällsamt upplivad och lycklig, och arbetet gick med större lätthet än förr. Den ena skissen kom till efter den andra. Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid glänta med vajande, blomgenomvävt gräs och en skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset darrade och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje dag med sin målning. Och då hon icke orkade eller gitte arbeta längre, kastade hon sig raklång i det höga, mjuka gräset. Med armarna under huvudet och blicken rätt upp mot himlen låg hon i timtal och drömde om framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som himmelen själv och höljd i skimrande soldis som skogen där långt, långt borta på andra sidan tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna högst uppe i zenit. Då kunde hon plötsligt få en känsla som om hon själv krympte samman och blev allt mindre och mindre, medan himlen över henne växte och blev högre och djupare och oändligare för varje minut, tills den slutligen tycktes vilja sluka upp henne, tillintetgöra henne med sin storhet, henne, det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då tyckte hon, att det var som skulle hon i nästa ögonblick möta Gud själv, och i isande skräck slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, förbarmande, tills skräcken inom henne småningom löstes upp och rann bort med de tårar, som trängde sig fram under hennes ögonlock. Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman ut i skogen till Thyra. Hon bar alltid med sig en fällstol, som hon placerade än här än där, ibland helt nära, ibland på långt avstånd från Thyras staffli. För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad i en bok. Men långa stunder kunde hon sitta försjunken i tankar med boken i knät och blossa på sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött följde den tunna, blåaktiga röken på dess ringlande färd mot förintelsen. Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde sig bakom Thyra medan hon målade. Men obemärkt stod hon där endast några ögonblick, så kände Thyra hennes närvaro, vände sig raskt och lade ifrån sig palett och penslar. Då såg fru von Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma ögon och log med gropar i kinderna sitt mångtydiga, stillsamma leende. Men ibland tog hon varligt den lätta linnemössan från Thyras huvud och strök gång på gång lätt som en fläkt över hennes hår, medan hon lågt, halvt för sig själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke och guld. Eller också tog hon Thyras av färger nersmetade hand och såg på den länge, liksom begrundande. När hon slutligen med en varm handtryckning släppte den, var det alltid med samma ord och samma tonfall: jag håller så mycket, mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna — en riktig idealisk konstnärshand. Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra visste endast, att hon i Stockholm bodde tillsammans med en god vän, som nu var utomlands för att sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade sommartiden lugn och ro och lantliga förhållanden och hade därför föredragit att resa till fröken Pampes pensionat. Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. Blott sällan kom hon ut och satte sig i skogen hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde sig på en stol, sträckte benen ifrån sig och skrattade och pratade i timtal över dagens händelser. Och hon hade alltid sett och hört förunderligt många ting, om vilka Thyra intet visste. En afton sade Lisa plötsligt: — Jag tycker inte om att den där Heinemanskan springer efter dig jämt. Du borde akta dig, Thyra! Det klack till i Thyra. — Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du med det, sporde hon litet stramt. Hon är ju en bildad människa, och det är väl inte farligare att jag är tillsammans med henne, än att du själv är ständigt med Gerle och skolmästaren och den där pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad han heter ... Lisa for skrattande upp från stolen: — Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här är ju djupsta själanöd, och när de så allihopa skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte ta emot. — Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför skulle då inte jag ta emot det enda, som bjuds mig? Lisa blev allvarlig med ens: — Med Heinemanskan är det en annan sak. Henne är jag smått rädd för. Hon är som en olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande och säger: var så god och ta för er, gott folk ... Och så smickrar hon så otäckt. När ett fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där alltid något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet ... På högskolan har vi också ett sådant där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först kunde jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så en dag kom bössan fram: då skulle hon ta upp kollekten för alla de vackra omdömena. Och när jag ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag var otacksam och omöjlig att umgås med. Och så radade hon upp alla sina välgärningar och påminde om, vad hon sagt den och den gången, och hur hon berömt mina göranden och låtanden ... usch, sådana skulle det vara skottpengar på! Thyra såg frånvarande framför sig. — Det är svårt att vara avvisande, när folk är så vänliga som fru von Heineman mot mig, sade hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute i skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör mig i mitt arbete. Köra direkt bort henne kan jag ju knappast. — Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa försmädligt, men det är något så besynnerligt över hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall jag säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter blixt och dunder eller kall avrivning eller någonting ”starkt”, som då man fått för fet mat. Thyra skrattade. — Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att du är ”svart” på stackars Heineman. — ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns inte i mitt privatlexikon skall jag säga dig. Men jag vädrar olycka, som jätten kristet blod, fastän jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer tillbaka till Stockholm! Då skall jag allt avslöja den goda Heineman. — Om där nu finns något att avslöja. Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte sig på sängkanten. Hon slog armarna om Thyras hals: — Lova mig åtminstone att vara stram mot kvinnan! Hennes röst lät orolig och ömt bedjande. Thyra såg henne in i ögonen: — Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt. Lisa reste sig raskt: — Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga ton. Och nu går jag in till mig. Det är visst åtskilligt sent. Godnatt med dig, och sov gott! Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta framåt korridoren till sitt rum. Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande stegen. Så slöt hon ögonen. Men hon låg länge vaken och funderade över fru von Heineman och över Lisas ord. III. Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande jämt och enträget, då och då med ett plötsligt smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung och jämnmulen alldeles över trädtopparna. Det såg ut, som vore den färdig att ramla ner av trötthet. Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de tjocka molnmassorna för att se efter, hur det stod till på jorden. Men några minuter därefter var kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att ingen mer kunde se var det suttit. Fröken Pampes sommargäster slunko omkring fridlösa och utan självkänsla. Då och då prövade de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på golvet i fröken Pampes tambur. Pensionatets musikaliska talanger övade sig med förtvivlans mod på det stora pianinot i salongen, ett gammalt ostämt, gnälligt skrälle, som såg ut som vore det förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure. Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga sommargäster sig tillbaka till sina rum, där de sutto som råttor i sina hål, resignerat knaprande på den andliga spis, som dittills mestadels legat föraktad och bortglömd på bottnen av kofferten. Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det plötsligt att regna. Molnen började vältra fram över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. Det var som om allt lyssnade och väntade efter något underbart, som borde ske. Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, att detta allt var ett gott tecken och att vackert väder var att vänta på morgonen den fjärde dagen. Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt mod. Fröken Pampe, som var lycklig över att slippa höra de ständiga missnöjda utropen och hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord till bord med hela fång av vänliga ord. Men ingen brydde sig om henne. Det enda, som för tillfället betydde något var, om morgondagen skulle bjuda på värme och sol. Hela matsalen var fylld av surret av förväntansfulla, glada röster. Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans med fru von Heineman. För det mesta var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot Gerle, med en fräknig skollärare till vänster och en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att höra till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det oftast högljutt glam och skratt, och allehanda ämnen mellan himmel och jord diskuterades livligt och ogenerat. — I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade fru von Heineman till Thyra. Det tycks gå mer än vanligt hett till. Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas bord”. Det var skolläraren, som hade ordet. Han talade i sävligt docerande ton: — Vare det långt ifrån mig att vilja förneka sanningen av fröken Ljunghs påstående, att ingen hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat att uppvisa än sina manliga kolleger. Men det är icke blott detta frågan gäller. Som vi strax skola se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket djupare ... Låtom oss taga ett belysande exempel, som kan till fyllest illustrera min tankegång. Alltså: antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra värd hälften så mycket eller ett tusen kronor. Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet, tillryggalägga lika fort, lika hastigt en sträcka på, låtom oss säga, en mil — i detta exempel spelar avståndet tydligtvis ingen roll — så är dock _den ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra blott ett tusen_ ... Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa Ljungh satt en lång stund alldeles tyst. Hon var mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par gånger. — Jag får medge, sade hon slutligen och rösten darrade av indignation, att det är första gången jag hört ett sådant argument dragas fram, och jag känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har det hittills fallit mig in, att ni och ert kön kunde vara av ras och finare material än jag och mitt. Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och den pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning som herr Rudenstam. Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök sig gång på gång med en självmedveten gest över hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt hit och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt oupphörligt sin breda mun som en kajunge i väntan på mat. Men intet ljud kom över hans läppar. Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade förtjust sina händer. Han ville synbarligen icke stöta sig med någondera parten. — Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, inte vill jag påstå precis, att lädret vårt är finare just i allmänhet taget, men — det behöver avgjort mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ... Och med en menande gest tog han ölbuteljen och fyllde sitt glas på nytt till brädden. — Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det finare lädrets välgång, sade han därpå och drack glaset i botten. Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand hade alla tystnat för att åhöra meningsutbytet mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i skrattet: — Nu tror jag allt fröken Ljungh fick, så hon blev svarslös. Lisa Ljungh såg föraktligt på henne: — När själva gudarna kämpade förgäves mot dumheten, så må det väl inte vara någon skam för mig, om jag sträcker vapen inför det som värre är, sade hon häftigt. Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk och ämnade gå tidigt till sängs. Fru von Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en stund knackade hon på Thyras dörr och steg in utan att vänta på svar: — Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras hand, det gör mig så ont att se er lida. Låt mig försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer och är rätt förfaren i att ge massage. Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von Heineman var envis och började med sina mjuka fingrar stryka långsamt över Thyras panna och nedåt hennes axlar och armar. Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade en känsla av att hon borde energiskt sätta sig till motstånd, men med varje strykning fick hon mindre kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon kände sig genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. Då fru von Heineman ett ögonblick höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade hon till. Hon tyckte plötsligt att hon höll så mycket, mycket av henne, som stod därbakom hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. Med en oreflekterad, snabb rörelse tog hon fru von Heinemans händer från sina ögon och kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad hon gjort. Hon rodnade svagt: — Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu är jag alldeles bra. Nu önskar jag endast få sova. Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma leende. Hon kysste Thyra på pannan milt som en fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott, gled hon ut genom dörren. Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan de söndertrasade, drivande skyarna tittade en blekgul, sjuk måne vemodigt ner på henne. En obetvinglig lust att gråta kom över henne där hon stod. Med armarna mot fönsterposten och pannan lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste icke varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru von Heineman ur sina tankar. Vad skulle väl hon säga, om hon nu såge hennes tårar? Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh kom in till den sedvanliga pratstunden, låg Thyra med slutna ögon och hörde förstrött på utläggningarna över dagens text. Hon önskade bara att Lisa skulle lämna henne i fred, men hon hade icke hjärta att be henne gå, särskilt nu, då hon hade en smula samvetskval över att hon inte berättade för Lisa om fru von Heineman. Men ett visst något, en känsla av obehag höll henne tillbaka varje gång hon tänkte säga det. Och i själva verket var det ju en småsak inte värd att berätta. Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, vände sig mot väggen och försökte somna. Men inom henne jagade tankarna som molnen därute på himlen, och som en blekgul måne skymtade fru von Heinemans bild fram genom dem alla. Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I sin förtvivlan började hon räkna långsamt från ett till tio och så om igen, om igen. Det hjälpte visst. Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt närmare och närmare sömnens land ... Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: hon hade tydligt sett fru von Heinemans ansikte alldeles över sitt eget. Men det log inte som det brukade, utan såg bistert och strängt på henne. En lång stund låg Thyra och vände och vred sig oroligt i bädden. Hon var genomsvett och kände sig sjuk och utmattad som om hon haft brinnande feber i kroppen. Slutligen steg hon upp och ställde sig vid fönstret. Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt gulblek bland de drivande, bolmande skyarna ... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig en smula och bakom de tågande molnen syntes här och där en gråblå flik med små vita, gryniga tussar. Hon stod och såg ut tills hon började frysa. Så rullade hon ner gardinen, tände ljus och lade sig att läsa. Slutligen föll boken med en duns ur hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, förstod att hon sovit ett ögonblick och släckte ljuset. Hon låg orörligt stilla och försökte tänka på ingenting. För säkerhets skull började hon åter räkna från ett till tio i samma dåsigt långsamma takt som nyss ... Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka så brått och beskäftigt som vore den rädd att inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ... Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet som hon själv ... Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, mässingsklingande slag. Thyra Börjesson mindes med ens den första morgonen hon vaknade i detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, sprött och tunt. Hon mindes Gerle på bänken, den pinsamma presentationen, frukosten vid fru von Heinemans bord. Så länge det var sedan allt det där skedde! Det var nästan ofattligt, att det kunde vara så längesedan. Hon hade visst blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon sig icke mera lik. Nu kände hon det, fast hon inte trodde det den gången Lisa påstod det. Hon hade liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och förståndigare ... Aldrig i livet skulle hon nu kunnat ligga i fönstret och titta på den stackars Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... Men vad var det, som gjort henne så annorlunda? ... Ja, det var inte gott att svara på. Åtminstone kunde hon omöjligt fundera ut det i natt ... Tänk, hon kunde höra klockan gå dårinne i rummet bredvid! Den tickade så högtidligt och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu var det precis som om de talade med varandra, den stora därinne och den lilla på bordet bredvid hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, men den stora var alltjämt lika avvisande och upprepade oryggligt sitt: nej — nej — nej — nej. Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet och satte sig där på stolen bredvid sängen och såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu kände hon igen dem och leendet. Det var ... det var ju fru von Heineman, nu såg hon det tydligt. Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig häftigt upp i sängen och såg sig förskräckt omkring. Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon kunde tydligt urskilja allt. Ingen mänsklig varelse mer än hon själv fanns därinne. Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det var nog inte värt försöka sova denna natt. Det slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara visste hur hon skulle få timmarna att gå! Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver gömt i portmonnän sen i våras, då hon låg sjuk. Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig nästan glad. Nu — nu skulle hon äntligen få ro. Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon sjönk djupare och djupare ner bland kuddarna ... Men vad var det nu igen som tassade därborta vid dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, på sängkanten, och såg på henne. Kunde det vara fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde omöjligt se vem det var. Men hon måste veta det ... måste se efter ... äntligen se efter innan hon somnade, det ginge inte an annat. Hon fick inte somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste det säkert ... Med en våldsam ansträngning slog hon upp ögonen och såg sig förvirrat omkring. Rummet var grått och tyst och tomt ... Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade på morgonen. Den måste ju komma nu snart. Då skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde ro och natten hade ingen att ge. Det kände hon. Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg på dess ljusare färgton, att dagen höll på att gry. Och medan hon låg så och mätte det nalkande ljusets styrka, tänkte hon nyktert och lugnt på kvällens och nattens händelser. Det var kanske överspänt och fantastiskt, men man hade ju i alla fall ofta hört påstås att sådant var möjligt. Och den underliga, sugande blicken och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, hypnotisörerna hade ... Men om nu fru von Heineman verkligen kunde få människor i sitt våld, vad så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? Vad kunde det väl betyda för den vackra, eleganta fru von Heineman att få henne i sitt våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad och fjäsad — vad kunde hon då vilja henne, Thyra Börjesson? ... Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera ut, så litet man visste om henne och så hemlighetsfull hon var om allt, som rörde henne själv ... Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv här på landet. Det kunde ju också vara så, att fru von Heineman själv intet visste om den makt hon ägde ... Men det var kanske allt detta Lisa instinktivt känt hela tiden ... Lisa! ... ja, henne hade hon lovat att ”akta” sig för fru von Heineman. Och det löftet ville hon hålla. Nu efter denna natten i all synnerhet. Hon skulle hädanefter undvika fru von Heineman så mycket hon kunde. Hon ville vara sig själv, en fri människa utan påtvingat inflytande ... Fåglarna började plötsligt kvittra gällt och genomträngande utanför fönstret. Thyra såg på klockan. Solen skulle snart gå upp. Hon steg ur bädden och drog varligt upp gardinen. Himlen var klar utan ett moln. Plötsligt rann solen upp över horisonten i konungslig glans och höghet. Med långa, lysande röda strålar såg den hän över jorden. En känsla av ödmjuk hänförelse grep Thyra Börjesson. Det började sjunga inom henne på den skönaste av psalmmelodier: ”Höga majestät, vi alle” ... Allt inom henne blev en bön utan ord. Med huvudet mot kudden knäppte hon sina händer. Inför den frid som genomströmmade henne blev allt annat plötsligt så intigt och smått. Alla ängslande tankar flydde. Så somnade hon till sist. IV. Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården hack i häl efter en svartfläckig, främmande katt, som med värdiga steg, intet ont anande, kommit framsmygande vid verandahörnet och nu med knapp nöd hann rädda sig upp i den stora kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på en trädgren och följde med ondskefullt gnistrande ögon och skrämda huvudrörelser förföljaren, som under höga hopp och fruktansvärda skall ideligen rusade runt trädet. Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det varit milsvitt avlägset, men småningom nalkades det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det kom från trädgården utanför. Hon kände igen Ruffs djupa gluff, som momentant, då besvikelsen att ha gått miste om ett åtrått byte kändes smärtsammare, slog över och liksom stockade sig i halsen. Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig trött och förbi! Det värkte i varenda lem ... Hon kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, skulle hon genast ha sagt: ”Tacka Gud, att du _kan_ få sova och vila dig, då du är trött. Det finns många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna värka” ... Ja, visst var det sant och rätt. Och hon hade det ju bättre än många andra ... kanske de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer för sin utkomst hela livet igenom, om så vore. Ensam var hon, förstås, och släkten var inte mycket att bygga på, om hon också inte kunde säga att den var värst ... Ja, hon hade sannerligen mycket att vara glad och tacksam för, fast hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man varken med att vara moralisk eller tacksam. Det gick helt enkelt icke, trots god vilja ... Om den dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt tjut! Det var naturligtvis en katt eller ekorre, som den stormskällde på nu igen ... nej, en katt var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... Det var då besynnerligt att ingen människa kunde ropa på det dumma djuret och få det att tiga! Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på bordet, tills hon fick fatt i klockan, öppnade litet på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid intressant att veta vad klockan var slagen ... Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur visarna stodo. Då öppnade hon plötsligt bägge ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig till frukosten. Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka på kudden. Nattens feberheta fantasier runno henne svagt i minnet. Men småningom steg varje enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade inte glömt att hon lovat sig själv, att för framtiden undvika fru von Heineman så mycket som möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ... Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det var tvärtom bra, om hon komme sent. Då hade alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt undvika fru von Heineman ... Till middagen kunde hon göra på samma sätt. Det fanns så många, som inte voro punktliga vid måltiderna bara av hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina allvarliga skäl som hon ... Det _kunde_ ju, förstås, även de andra ha. Man kunde aldrig veta, men hon trodde det nu alldeles inte ... Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. I en viss spänning begav hon sig till matsalen och öppnade dörren. Det klack till i henne, och hon hade helst velat vända om, men det gick ju dess värre inte an: Fru von Heineman satt ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan viskande med varandra. Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och satte sig vid samma bord, där lärarinnorna sutto. Hon kände att de sände henne undrande blickar tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna ögon och låtsade ingenting märka. Litet darrande på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon väntade varje ögonblick, att fru von Heineman skulle komma bort till henne. Men hon rörde sig icke. Fröken Pampe kom in om en stund och frågade deltagande efter Thyras befinnande. Något högre och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att värken var borta och att hon nu endast kände sig trött och tung i huvudet. Medan fröken Pampe vitt och brett ordade om det vackra vädret, kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. Hon satt med slutna ögon. Kring hennes fylliga läppar spelade det sällsamma leendet, som i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning av segervisshet. Samma underliga känsla av beklämmande motvilja kom över Thyra, som då hon första gången såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja maten och hon svarade fröken Pampe på måfå. Lärarinnorna stego plötsligt upp och avlägsnade sig med en förvånad blick och en stel nackböjning för de närvarande. I samma ögonblick öppnades dörren till köket och en av jungfrurna ropade på fröken Pampe. Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon åt med nervös brådska och vågade icke se upp. Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände ådrorna svälla på hals och tinningar. Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt över golvet bort till fönstret där Thyra satt. Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på en stolsrygg. — Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i går kväll, frågade hon slutligen efter en lång paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan öm. Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. Hon kände att hon blev blek av sinnesrörelse. Fru von Heineman var således inte ond, tvärtom. Vad kunde nu detta betyda? Thyra svarade icke. Då upprepade fru von Heineman sin fråga, lågt, nästan viskande. Thyra samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg styvt och stadigt på fru von Heineman: — Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga som Pilati hustru: jag har lidit mycket i drömmen i natt. Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt ögonen och log strålande lyckligt. Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan ett ord vidare reste hon sig bryskt och gick mot dörren. — Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans röst efter sig. Ni är ju oförlåtligt barnslig — fast, tillade hon högre, det gör er ju bara ännu mera tilldragande i mina ögon. Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade in i sitt rum, tog första bästa bok och styrde med hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände sig ond, förolämpad och — hon ville knappt tillstå det för sig själv — en liten, liten smula smickrad av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något så underligt mystiskt och äventyrligt över alltsammans, som satte fantasien i rörelse ... Kanske var det i alla fall intet ont med henne, och hon själv barnslig och dum som fru von Heineman antytt. Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och försökte läsa. Det var bästa sättet att komma från sig själv och alla dumma funderingar. Men hon läste endast med ögonen. Tankarna vandrade oupphörligt sina egna vägar. Hon vände blad efter blad, men innehållet förblev henne fullständigt främmande. Långa stunder satt hon och stirrade rakt framför sig i djupa tankar. Äntligen reste hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa och tala om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju intet att berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig förr upplevat något sådant. Det var ju skäl nog. Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla med allt som angick förhållandet till fru von Heineman ... Det talades ibland om att den och den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt. Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man hade en förtrogen och ärlig vän att lätta sitt hjärta för. Då leddes tankarna åter in på naturliga banor ... Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: ”din sorg är din och du bör bära henne” ... Nå, det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev ju i viss mening alltid ens egen, om man så anförtrodde den åt aldrig så många. Andra människor kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt tyngas av den. Den, som drabbats av den, fick nog bära den själv genom livet ... Men om det nu kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, varför skulle man då inte göra det? Ytterst voro ju ända alla människor till för att hjälpa varandra ... Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick med sänkt huvud, helt fången i sina funderingar. Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med fru von Heineman. Hon tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa ögonblick tvärstannade hon. Fru von Heineman stod småleende och såg på henne. — Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför flyr ni den, som ni håller så mycket av? Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så oförställd häpnad, att fru von Heineman brast ut i ett klingande, glatt skratt. — Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och förolämpat på mig, det hjälper er ej. Förstår ni er inte själv så gör jag det. Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot Thyra: — Kom med mig nu, så får vi prata! Thyra gjorde en avvärjande rörelse. — Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman road, det går lika bra här. Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig lugnt avvaktande. Hennes sätt och minspel retade Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och ämnade gå förbi. — Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman halvt allvarligt, halvt skämtsamt. Om ni inbillar er, att ni inte kan med mig, så säg då åtminstone, vad det är, som misshagar er. Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon kände sig skamsen och olycklig. Hon ville knappast erkänna det för sig själv, men hon visste icke riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. Åtminstone kunde hon icke säga det med klara ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda för saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser inom henne. Hon sänkte blicken och teg. Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande friskt skratt. Thyra fick göra våld på sig för att icke stämma in. Det lät så smittande glatt. — Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. Ni har ingenting alls emot mig — om ni nu tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt. — Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra att invända. Jag tycker ... jag tror ... Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, att hon lät som en tolvårs flicka. — Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman godmodigt. Thyra betänkte sig ett ögonblick: — Jag tror, sade hon långsamt, att ni har hypnotiserat mig. Men jag tål inte sådant — hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara en fri människa, inte mot min vilja tvingas in under andras inflytande. Fru von Heineman blev med ens allvarlig. — Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad skada kunde ni väl ha av det, frågade hon dröjande. En gång förr har det hänt mig att en människa sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men vi blevo vänner efter den betan ... vänner för livet ... Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter handen mot Thyra: — Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner? Thyra svarade icke. — Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, frågade fru von Heineman på nytt, mjukt, lockande, nästan sorgset. — Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt. Hon kände, att den andra fick makt över henne, och att hon själv gärna ville ge efter. Det var ju egentligen något att vara glad över, att den vackra, distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin vänskap. Men längst inne var det något, som ropade, att hon borde vara på sin vakt. Och hon hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått slut på allt. Så var det över och förbi, och hon skulle bli fri och glad som förr. Så samlade hon allt sitt mod: — Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. Jag är ju så mycket yngre än ni, jag kan ju ingenting vara för er. Fru von Heineman skrattade glatt. — En sådan misstrogen själ ni är! Så blev hon plötsligt allvarsam. En ung och en gammal kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade hon hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade hon lågt och fäste sin djupa, sugande blick på Thyra. Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt och eftertryckligt: — Jag vet inte varför, men jag känner mig rädd för er. Det gjorde jag från första stunden ... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni inte är en bra människa och att försynen kanske vill varna mig ... Jag har aldrig förr känt mig skrämd för någon människa ... åtminstone inte på detta sätt ... Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var mycket blek och ställde sig hög och stolt framför Thyra: — Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt försök att låta lugn. Men jag råder er: väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, över vilka inte ens en hysterisk flicksnärta får gå. Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur hon skulle draga sig ur spelet, om hon borde ursäkta sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von Heineman. Hon märkte, att det sammetslena, sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats för ett hårt, kallt uttryck. — Jag skall inte längre hindra er, fröken Börjesson, om ni önskar gå, sade hon i iskall men förbindlig ton. Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde hon huvudet till avsked, olycklig, stukad, nästan ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen framåt. Hon visste att fru von Heineman följde henne med blicken, och hon tyckte, att den brände hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att bära sig så klumpigt och taktlöst åt. Men hon visste, att hon handlat av något slags obegriplig självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. Men det kunde ju ej fru von Heineman förstå. Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit annat än vänlig och god, fastän hon ofta mötts bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt. Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att behandla på detta sätt en främmande människa, som visat henne sympati och vänlighet? Till sin skam måste hon erkänna, att hon inga andra skäl haft än att fru von Heineman hade underliga, bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt leende, och att hon själv varit febersjuk en natt och legat och fantiserat om henne ... Sannerligen, fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk, oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade vara. Och hon, som alltid tyckt, att det var ett så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut om än en, än en annan av hennes vänner och bekanta! Och nu sades det om henne själv — och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott. Efter något sökande fann hon Lisa liggande på magen på en utbredd filt under ett träd i parken med huvudet över en bok. — Är du ond på mig för att jag inte kom in till dig i morse, ropade Lisa emot henne. Det var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra dig gott att sova. Och sen var buren tom ... Men vad står på? Du ser så konstig ut. Är det något ledsamt? Hon reste sig på armbågen och såg spörjande på Thyra. Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och började berätta. Lisa hörde på under tystnad, hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra slutat, låg hon tyst en stund och funderade. Så rullade hon sig runt, så att hon kom på rätt sida, satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan. — Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, min kära Thyra, sade hon därpå i den lätta, nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång var road och chokerad. Du är då ett litet nöt att bära dig odiplomatiskt åt. Men det som inte kan ändras, skall man helst inte spilla ord på ... Det är visst uttryckt på något spirituellt sätt genom ett ordstäv om krut och kråkor, som jag inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var det inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. Nu är du kvitt människan för all framtid. Och det är bestämt värt en hallelujasalva ... Men mycken trevnad blir det nog inte efter denna dagen på det här stället för varken Heinemanskan eller dig, tillade hon tankfullt. Hon satt tyst en lång stund och funderade. — Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore allra bäst om en av parterna avträdde. Men då vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i stället. Jag skuddar gärna stoftet av mina fötter, om jag därmed kan spara dig obehag ... Och för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor och manspersonernas huvud på silverfat ... Nå, vad säger högst densamma om förslaget att resa redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga mig att klara. Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa kändes som en tagg inom henne. Det var så soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, allt annat, som hörde till stället — ja, varför inte erkänna det, efter fru von Heineman allra mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma barn, varför flyr ni den, som ni håller så mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta det? Då visste hon ju det inte själv. — Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i hennes öra. Thyra hade nästan glömt, att hon skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över pannan. — Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir nog det bästa. Tack skall du ha, Lisa! Hon reste sig dröjande: — Ja, så går jag väl in och börjar packa då. Det är drygt nog. Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången fram och försvann bakom knuten. Då lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. Men efter en liten stund smällde hon den argt i backen: — Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt fruntimmersgrej! Hela tiden har jag trott att det var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och fiska med Adonis i morgon klockan fem! Och Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda resan. Fast — något måste utfunderas som låter sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den inte skulle brukas” ... Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt upp boken, rätade omsorgsfullt ut de blad, som blivit vikna, då den slungades i marken, och gick långsamt med filten släpande efter sig bort mot huset. V. November ruvade mellan husen med blygrå himmel över våtglänsande tak, halvskumma, tröstlösa dagar, tunga av dis och dimma, pinande som ett ont samvete. Äntligen en dag kom solen med gulvitt ljus över ett snötäcke av små korniga flingor. Det var som att vakna efter en lång mardröm. Människorna ilade fram över gatorna ivriga, gladlynta, med nyvaknad energi och kinderna röda av den friska kylan. Thyra Börjesson stod framför sitt staffli i fotsitt bumullsförkläde och målade friska tag. Då och då trädde hon ett par steg tillbaka, kisande med ögonen och huvudet på sned. Det var bestämt den bästa tavla, hon någonsin målat! Hon smålog belåtet, då hon lade penslar och palett ifrån sig. Nu hade hon då verkligen gjort sig förtjänt av en hygglig frukost! Hon betänkte sig ett ögonblick: Skulle hon gå två trappor ner till sin inackorderingsfru eller greja frukosten själv? Den stora, ljusa ateljéen var avgjort gemytligare än mamma Munters mörka matsal med dess inpyrda lukt av lök och härsket flott. Och besväret var ju överkomligt ... Beslutsamt lade hon sig på knä framför den gula, åbäkiga kakelugnen, kastade in några vedträn och blåste liv i den falnande glöden. Så föste hon omilt undan skisser och utkast från ett hörn av det stora, avlånga bordet och ställde fram käx, ost och smör. Hon vägde betänksamt en ask konserver i handen ... Skulle hon? Den var ju egentligen avsedd för oväntade gäster, men för en gångs skull och till solens och den nya tavlans ära ... Med armbågarna på bordet och huvudet stött i händerna satte hon sig mitt framför anrättningen i väntan på att vattnet i tekitteln skulle koka. Hon följde med blicken den blåa, susande spritlågan, som brann så stilla och lugnt, så länge den fick vara i fred för pustarna från hennes näsborrar. Men då vred och slingrade den sig som i plågor eller slog upp höga, trotsiga, upproriska flammor kring kitteln ... Var hon icke själv som den susande blåa lågan, som brann lugnt och roligt, så länge vinden icke blåste? Och vred hon sig icke i smärta eller reste sig upprorisk och trotsig mot det som låg närmast, därför att hon icke förstod, att det var det fjärmare, ödets pustar, som drev en hit eller dit ... Plötsligt knackade det på dörren. Hon for häftigt ihop. Vem kunde det vara? Knappast Lisa, som stormläste på examen. Och hon brukade dessutom alltid stiga på utan onödiga ceremonier. I en viss spänning gick hon bort till dörren och öppnade. Fru von Heineman stod utanför, vackrare nästan och elegantare än förr. Thyra rodnade starkt och kom sig icke för att bedja henne stiga in. — Så överraskad ni ser ut och inte alls glatt, sade fru von Heineman och log sitt strålande leende. En gång skulle jag väl ändå komma och söka upp er. Men _jag_ är bara glad att se er ... Hon tog Thyras hand mellan båda sina och drog henne med sig bort under det stora snedfönstret. — Låt mig se på er, se om ni är er riktigt lik som jag minns er! ... Å, vad det är länge, längesedan jag såg er, många, många år tycker jag ... Hon strök med handen över Thyras huvud. — Alltjämt samma underbara hår: silke och guld ... men edra ögon äro så allvarliga, jag saknar den skälmska glimten i ögonvrån ... Men kära, ni ser ju nästan pinad och olycklig ut! Inte tänker ni väl på den lilla schismen från i somras? Det var ju ingenting allvarligt som man minns länge. Men ert brev minns jag. Det var så likt er själv med sina böner om förlåtelse och självanklagelser. Det gjorde mig mycken glädje, och hade jag kunnat, hade jag kommit för länge, längesedan för att tacka er ... men ser ni omständigheterna rår man i allmänhet inte över, och jag säkert mindre än de flesta ... Men jag har tänkt på er så mycket, mycket och längtat efter att se er ... Hennes röst blev plötsligt låg, nästan viskande: — Och ni — har ni också tänkt på mig — åtminstone ibland? Thyra kände sig bortkommen och blyg som nästan alltid, då hon var tillsammans med fru von Heineman. Nu stod hon där rodnande med nedslagna ögon: — Nog har jag tänkt på er ibland, det vore väl underligt annat, sade hon dröjande. Fru von Heineman drog henne häftigt intill sig och kysste henne på pannan: — Ni lilla kära barn, tack för det! Det gör mig glädje att höra. — Jag trodde, att ni inte ville förlåta mig, då ni aldrig svarade på mitt brev. Det har pinat mig så mycket, sade Thyra i samma tveksamt dröjande ton som nyss. — Lilla barn, sade fru von Heineman lätt, _er_ kan man väl inte låta bli att förlåta ... Men nu skall vi inte tala om det som varit, nu skall vi begagna tiden rätt och ni skall visa mig, vad ni målat sedan vi skildes. Hon såg sig om i ateljéen. — Så förtjusande trevligt ni har häruppe, ni avundsvärda! Sprakande brasa och lugnt och fridfullt ... jag önskar jag finge stanna här alltid ... Hon avbröt sig med en suck: — Ni höll visst på med er frukost, då jag kom. Låt mig inte störa. Jag sätter mig i ett hörn och ser på edra tavlor. Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut genom pipen i en lång kometsvans. — Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en flyktig blick på den enkla anrättningen. Det är inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje, om ni ville göra mig sällskap. Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von Heineman av med kappan. Hon kände sig åter sig själv och svarade ingående på fru von Heinemans frågor. Hon berättade självmant om sina planer och förhoppningar visavi sitt arbete. De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan de slutat äta, Thyra med tankarna ännu dröjande vid de nyss upprullade framtidsperspektiven. Fru von Heineman sände henne från sidan en hastig, litet osäker blick. Så drog hon fram en liten hopviken papperslapp och lade den mitt framför Thyra. — Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt och såg med stora, bedjande ögon på Thyra. Ni skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor glädje. Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med svaret: — Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, sade hon slutligen. — Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, ja, ni får helt enkelt inte neka, tog hon ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag, och jag har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få gå på operan i ert sällskap ... Jag är ensam, min vän är bortrest på några veckor till släktingar, och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig hem och superade ... — Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. Hon visste inte, vad hon skulle finna på för invändning. Fru von Heineman skrattade glatt. — Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag hämtar er i bil och lovar att föra er oskadd hit tillbaka. Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen: — Sover ni häruppe? — Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, ibland häruppe, ibland nere i mitt ”riktiga” rum hos fru Munter. Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne plötsligt med en obändig glädje. Det var så längesedan hon hade något riktigt festligt. Och detta lät så lockande. — Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen störa, om det skulle bli sent, och kan smyga er upp tyst som en ande och krypa till kojs. * * * * * Regementets dotter ... Det var då ingenting för den, som älskade musik som hon. Men glatt och oförargligt. Och hon var i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru Oscàr och Svedelius skämde heller inte bort sina roller. Salongen var glest besatt. Fru von Heineman och Thyra sutto ensamma i en loge på första raden. Ett par damer på andra radens sida satte oupphörligt sina kikare på dem. Fru von Heineman rodnade svagt och gjorde en nekande skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon visste, vilka de voro. Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana. Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den upprörda, lidelsefulla, sinnligt trånande musiken. Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid av samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade och slet inom henne och fyllde hennes ögon med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det kunde dröja dagar, innan hon åter var helt sig själv. Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists fiol löste sig ur orkestern och stego upp förklarade, nästan skärande rena, tog fru von Heineman plötsligt Thyras hand och tryckte den häftigt. Strax därpå gick ridån ned. De smattrande applåderna slogo som hagelskurar mot Thyras trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar. Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von Heineman. Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda gatorna, sade fru von Heineman med sin mjuka, låga röst: — Ångrar ni, att ni följde med i afton? Thyra tog ivrigt hennes hand. — Jag är glad och tacksam, sade hon varmt. Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom fönstret. De foro förbi klungor av hemvändande teaterbesökande och ensamma fotgängare, som sände långa blickar efter den framsusande, tutande bilen. Äntligen vek den in på Karlavägen och stannade framför ett modernt hus i början av gatan. Fru von Heineman böjde sig fram och pekade på två upplysta fönster i andra våningen: — Däruppe bor jag! Så gick hon före uppför trappan och öppnade tamburdörren. En svartklädd jungfru i vitt förkläde kom utspringande och hjälpte dem av med ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på Thyra. Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, att något kommit i olag i hennes klädsel. Så tog fru von Heineman hennes arm och förde henne genom en elegant salong in i matsalen. Bordet var dukat med blommor och kristall och en massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack upp sin raggiga guldhals ur en iskylare. Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt dukat bord och ovanlig mat. — Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon förtjust, vi två ”ensamma fruntimmer”! Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll det Thyra. Fru von Heineman märkte det och gav henne en sträng, högdragen blick. — Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i salongen över spritlågan, sade hon i iskall, befallande ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp oss själva ... Ni har väl ingenting att invända däremot, vände hon sig i samma ögonblick soligt leende till Thyra. Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande gjorde hon en medgivande böjning på huvudet. Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun iskylaren från bordet och slog upp buteljen med en kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en skarp smäll. — Det är välkomstsaluten för _er_, sade fru von Heineman med en lång blick och stark betoning. En känsla av kväljande obehag for igenom Thyra. Hon såg envist ner i sin tallrik utan att säga något. Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med en ödmjuk nigning försvann hon därpå ur rummet. De två blevo ensamma. Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes ögon lyste svarta. Det egendomligt stilla leendet lekte kring läpparna: — Tack för att ni ville komma, sade hon i ett tonfall som om hon haft att tacka en högtstående för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck över sitt ansikte. — Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade hon osäkert. Så teg hon tvärt. Hon satt och undrade över, varför hon alltid blev så obegripligt dum och tafatt, då hon var tillsammans med fru von Heineman. Nu kunde hon omöjligt hitta på något att säga, satt bara och kände sig underligt bunden. Men när vinet började bränna i ådrorna, blev hon plötsligt glad och fri, och hon steg upp från bordet med känslan av att det varit en underbart trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om den på nytt. Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska koppar. Då hon tog chartreuseflaskan och ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt ifrån sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne var det enda, hon var svag för. Men det hjälpte icke. En liten smula kunde hon väl ändå smutta på. Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman satt lutad mot soffhörnet med en cigarrett mellan fingrarna. Hon såg förstrött drömmande på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket. Thyra tyckte att det var som dagarna ute i gläntan, och dock var allt så annorlunda ... — Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von Heineman plötsligt. — Mycket, mycket. — Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror ni ännu, att jag inte är ”en bra människa”, frågade fru von Heineman skämtande. Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. Hon hade svårt att inte vara ärlig. — Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon tvekande. Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett djupt veck, som strax åter slätades ut. Med ens sade hon i lätt ton: — Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi två går och titulerar varandra — på den fot vi står med varandra? Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga bort titlarna med någon. Hon rodnade litet och slog besvärat ner ögonen. — Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält. Fru von Heineman sträckte fram handen mot Thyra. — Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men du måste säga du och inte bara namnet. Det har jag aldrig kunnat tåla. Hon betänkte sig ett ögonblick. — Men säg, vore det inte förtjusande, om vi två behölle vårt du alldeles för oss själva ... som en liten hemlighet, som inte angick andra? Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket allvarsam. Hon såg stramt, nästan högfärdigt utmanande på fru von Heineman. — Sådant förstår jag mig inte på, sade hon stelt. Jag lägger aldrig bort titlarna med andra personer än hela världen kan få veta av, att jag är du med. Jag skulle aldrig kunnat göra en människa ett sådant förslag som — — — som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande ... — Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i förtvivlad ton, du missförstår mig alldeles, det kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen att jag skulle skämmas för att låta någon höra, att vi två är du med varandra ... Det är ju barnsligheter, inte värda att bemöta en gång ... Det är bara en egenhet av mig: då jag håller av någon så, som jag håller av dig, vill jag gärna ha någon liten hemlighet tillsammans med den personen ... Då blir det något så tjusande mystiskt, något så obeskrivligt charming över hela förhållandet ... Kan du inte förstå detta? — Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i samma korta, mörka ton. Så reste hon sig bryskt för att säga farväl. Med milt våld tvingade fru von Heineman henne ner i stolen igen. — Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du missförstår mig så grymt. Jag kunde inte tro annat än att du i den saken tänkte och kände som jag. — Jag börjar tro, att vi känner och tänker mycket olika, sade Thyra tvärt. Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans drag. — Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt med en underlig anstrykning av glädje i rösten. Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. Så sänkte hon blicken på nytt. Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt ner i sitt knä. Plötsligt böjde sig fru von Heineman fram emot henne och lade sin hand över Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under små ömma tryckningar lät hon handen glida uppefter armen och böjde sig allt närmare fram emot Thyra. — Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt lågt, i öm beslöjad och ändå befallande ton. Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg motståndslöst, oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill hennes egna, djupa, sugande som en brunn och med en rödskimrande glans längst inne bakom pupillerna. Det rev och slet inom henne av en underlig, ångestblandad lustkänsla. Det blev rött för hennes ögon. Det var som sveptes hon in i ett hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor, som brände hennes hud och omtöcknade hennes sinnen. Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, sina armar, slingrade dem om fru von Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill henne. VI. Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade med en känsla av att en oerhörd olycka brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten bröt fram över hela hennes kropp. Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans en hemsk, ohygglig dröm? Hon knöt händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna ögon. Ett brutet, rosslande ljud trängde fram ur hennes strupe, ett kvidande, tårlöst snyftande som hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — minnet, skammen skulle följa henne livet igenom. Aldrig skulle det kunna göras ogjort, aldrig plånas ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt, förfärligt ord detta aldrig, hemskt och grymt och ohyggligt, då det rymde bittert svidande allvar som nu ... Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, ut från detta ställe, som gömde hennes förnedring, hennes skam och synd, bort, bort, innan någon hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl ut? Skulle de kunna se det på henne? Med darrande händer trevade hon i den gråa halvskymningen efter tändsticksasken på bordet och rev eld på en sticka. Hon ryckte förskräckt till för det sprakande ljudet och tappade stickan. Så strök hon nervöst brådskande eld på ännu en och smög sig bort till spegeln. Ett gråblekt ansikte med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset. Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar. Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande tryckte hon på nytt händerna mot sina tårlösa ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta. Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. Utanför fönstret brann en gaslykta och kastade in litet av sitt gula ljus genom den tjocka gardinen. Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att tända ljus. Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt dörren. Så smög hon fram genom rummen. Efter varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt var dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn förbi. Med darrande händer trevade hon rätt på sina ytterkläder och öppnade tamburdörren. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst, då dörren fallit i lås bakom henne. Hasande utefter ledstången flydde hon som ett skrämt djur ut ur huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig ångest för att någon skulle få se henne och hindra henne från att gå. Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo myllrande tätt från den gråa himlen. Halvt bedövad plumsade hon nedför Sturegatan. Renhållningskarlarna upphörde att skotta och sågo undrande efter henne. En mötande herre slängde till henne några glåpord. Hon kände ett slags lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju bara rätt och sant. Hon var värd hån och förakt nu och i all evighet. På Stureplan tog hon en automobil och åkte hem. Hon tryckte sig in i ett hörn och satt orörlig med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst och snabbt uppför de fem trapporna till sin ateljé. Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i en korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon i timmar, orörlig, blek, med slutna ögon och mätte rysande djupen i de avgrunder, som gapade emot henne ur hennes själ. Och hon som trott, att hon nu var en stark, fri människa, som äntligen hade sig själv i hand, efter alla de många gångna årens strider mot kött och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle kunna lockas från det rättas väg av sitt blods sirénsånger! Och nu voro alla års heta strider förgäves. Alla hade de varit lönlösa, betydelselösa som om de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat på några få, korta minuter. Det var som när jorden bävat under en stad och störtat stolta människoverk över ända, och av allt blott återstod en hop grushögar och jämmerliga ruiner. Vad livet ändå var meningslöst för människors barn — mest för henne själv och hennes arma systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet skulle man brottas och strida och vakta sig mot sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem aktade man, dem förlät man allt — även sådant, som inte borde förlåtas. Men hon och hennes ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och släpa det leende, ja, leende genom livet. Den, som inte kunde, inte orkade, den var en dålig människa, eller åtminstone en människa, som gicks förbi under en tystnad, mera sårande och dömande än tusenden av ord. Och de, som stritt hela livet igenom och segrat och lyckats bevara sin ”skatt” — hur gick det väl dem? När spåren efter de tysta lidandena och den bittra kampen började träda fram i deras ansikten, när de tusende striderna röjde sig i deras förkonstlade tal och sätt, som ju ofta ingenting annat var än en förstenande rädsla att det kunde märkas, hur det egentligen såg ut inom dem, då skrattade fruar och män med hånande ömkan och tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, vissnade, ofärdiga varelser. Och det var sant. Förkrympta, ofärdiga varelser blevo de, vissnade i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då de åtminstone unnades ett självständigt arbete till hjälp och glömska. Men somliga — de varmblodiga, de som inte hade grodblod i ådrorna och inte kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng inom dem ... Men inte kunde Gud ha menat, att så många, många, som ju sattes i världen utan egen vilja, skulle offras på det stora Molochaltare, som kallas samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de kloka och upplysta. Men alla, alla tego de, ingen ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig den som kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som inte förmådde, den fick gladeligen offras ... Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, som lyckats ”rädda sig”. De stoltserade över att de blivit utvalda, och satte sig själva framom andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande dygd under armen”: allesammans sade de sig inga känslor ha utan hade offrat sig för sina män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam att vara kvinna så, som Gud skapat en ... Men hon visste, att om hon sade allt detta högt och öppet, så skulle de alla fara över henne som ett koppel tjutande hundar — även de, som visste och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda henne och kalla henne osedlig och en osedlighetens apostel. Och kvinnorna, även de, som lidit mest, skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte var sant, det hon sade. De skulle i stället klappa i händerna, då männen sade, att de voro skuggvarelser utan varmt blod, att deras sinnen sovo en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. Och alla skulle tiga om de tusende, tusende oäkta barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att blodet också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det fanns saker, som aldrig fingo sägas högt, fast de voro riktiga och sanna och så många tusenden suckade under förbannelsen. Människorna bara tego och tego. Prästerna tego. Från sina predikstolar dundrade de nog mot synden och köttets begärelser och världens ondska. Det hade de gjort sedan århundraden! Men det var till ingen nytta, ty i själva verket dundrade de endast mot kvinnorna, aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade det högt. Men alla männen visste det. För dem fanns det alltid tysta förbehåll. Och prästerna hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för män och en för kvinnor. Men vilken präst dundrade emot detta? Hade någonsin en präst dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen egentligen fanns till? Hade någonsin en präst från sin predikstol tagit sig an deras sak, dessa olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. Och dock var det tillsammans med männen de syndade. Dundrades det någon gång mot lättfärdiga män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga kvinnor, som levde i synd och snärjde männen — de starka, stolta, härliga männen! Men mot det heliga samhället, männens eget samhälle, som reglerade osedligheten med polisförordningar, dundrades det icke. På de rikas gator fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på de fattigas. Ty de rikas unga döttrar skulle skyddas och helst ingenting veta om sina olyckliga systrar ... Thyra Börjesson stönade högt: Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din himmel och se allt detta! Vilket hyckleri, vilket bottenlöst elände, vilken skam och nesa var icke livet för de arma människorna! Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa och började gå oroligt av och an på golvet. Det var kallt i rummet, men hon märkte det icke. Hon ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön välte ideligen ned där utanför. Hon öppnade en ruta och andades in den kyliga, friska luften. Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår och kylde hennes heta panna. Det var som att få nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop läpparna och stängde rutan. Så började hon rastlöst gå upp och ned i rummet. Plötsligt stannade hon mitt på golvet och skrattade hest. Nytt liv! Ja, sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö! Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad båtar det att hela livet igenom sitta på huk och vakta med piskan en liten dygd, som inte är en dygd? Vad båtar det att strida och strida, man faller ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: ”en god Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: ”den rättfärdige faller sju resor och står åter upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det gällde icke hennes. Efter något sådant kunde man aldrig stå upp. Och Gud själv hade velat hennes undergång. Han hade sett hennes strider, sett hennes lidanden, sett hennes vilja att hålla sig obesmittad ... Och när hon trodde sig fri och stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har krukmakaren icke rätt att göra ett käril till heder eller oheder. Jo, det hade han väl. Men vilken fröjd kunde det väl vara att göra somliga till oheder? Skulle det fula ge relief åt det vackra. Ja, vem förstod väl det? Men ett var visst: henne hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, vad hon var ämnad att bli. Hon skulle icke längre spjärna emot ... Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg upp inom henne en underlig bitter, trotsig fröjd. Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, som kunde straffas som vilken annan som helst, som stulit och rövat och mördat ... Men hon skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, på Gud och världen och sina framfarna dagars dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig glad och släppa Barabam lös, nu när allting var slut, förlorat, förfelat. Aldrig, aldrig mer skulle hon tänka. Så bleve livet lätt ... Hon kastade sig på schäslongen och drog filten över sig. Hon låg och såg på den vackra foten i den eleganta lackskon, som stack fram under den. Det var som om den inte varit hennes. Så somnade hon till sist. VII. Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade och riste i låset och ropade Thyra Börjessons namn. Slutligen fick hon svar. Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig frisk. Men nu hade hon sovit och vore tacksam för litet mat på en bricka och en brasa i kakelugnen. Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade upp dörren. Så lade hon sig åter på schäslongen och drog filten över sig. Hon blev liggande, medan hon åt, med brickan framför sig på en stol. Det var underligt ändå, att hon kunde äta och vara hungrig, hon som varit så utom sig, så förtvivlad, så förbittrad på hela livet! Nu kände hon bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna hade blivit tröga och tama. Sömnen hade visst tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på allt, så led vid sig själv, att hon inte heller skulle orkat höra på, om de blivit vilda igen som förr i dag ... Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade utefter vedträden, lyste och hoppade och slingrade, blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt att se deras spel ... Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte vända på huvudet, då dörren gick upp. Det var väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan. — Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom henne. Man tycks moja sig riktigt och njuta av livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade kapitalisterna! Det är så man får längtan efter både Brand och Nya Folkviljan! Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa Ljungh gav henne en lång, talande blick. Så flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem över en stolsrygg. — Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! Målningen duger väl inte nu igen, kan jag förstå, sade hon med ett försök att skämta. Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, smala hand och betraktade den förstrött undersökande som hon brukade, då hon var utpinad och förbi. Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på schäslongen och strök litet tafatt över hennes hår. — Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag har försummat dig så mycket sista tiden. Men det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att knoga ser du ... Jag blir färdig till jul, sade hon plötsligt i samma glada ton som nyss. Thyra tog hennes hand och lade den mot sin panna. — Käraste, vad jag är glad för din skull och ... och, rösten stockade sig i strupen, vad du är lycklig som kan nå ditt mål ... — Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall vara glad och inte sentimental! Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för elden. Nu skall jag kvintilera litet på harpan och pigga upp dig med litet pikant sladder ... Du kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon tvärt. Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med ens så brännande hett, att hon kände pulsarna slå mot tinningarna. — Nog gör jag det, sade hon lågt. — Kommer du också ihåg att jag sa, att det var något sattyg med henne? — Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra famlande. — Nå, nu skall du få höra — värre än du någonsin kunnat tro! Inez Törneblad — hon är fil. kand. för resten — satt i dag och pratade med en av kamraterna om Heineman. Hon hade sett henne på operan i går kväll med en ung, ljus dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, men hennes ton var så mystisk. Och den hon berättat det för drog ner mungiporna och sade högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat sig ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, förstås — jag har aldrig haft en aning om att Inez kände till Heineman — och gick fram och frågade vad det var för märkvärdigt med människan och berättade att jag varit på samma inackorderingsställe som hon halva sommaren. Och då fick jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, att hon var en sådan där en ... en sådan där, som har till specialitet att dra till sig unga flickor ... Du må tro, jag blev glad att vi reste som vi gjorde. Dig hade hon bestämt ämnat sätta klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att reda sig för henne. Flickorna säger, att hon lär ha en alldeles underbar makt över människor och kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den sidan till ... Nåå, du säger ingenting ... Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och gick bort till schäslongen. — Varför tiger du så, frågade hon förebrående. Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och tände det elektriska ljuset. Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och handen tryckt mot bröstet. Då hon vaknade till sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade knäppt upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över pannan. Lisa tvingade i henne en klunk vatten. Hon var bestört och ledsen: — Hur kunde jag ana, att den där historien skulle ta dig så hårt! Du är bestämt sjuk, det är inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i säng och be fru Munter telefonera efter doktor? Thyra slog avvärjande med handen: — Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk. — Men sannerligen jag begriper det här. Hur kunde du svimma för en sådan historia, envisades Lisa. — Det är nog svårt att förstå, sade Thyra lågt. Det kom så plötsligt. Det blev svart för ögonen och så underligt här i hjärttrakten. Lisa strök henne smeksamt lugnande över pannan. Så sade hon plötsligt: — Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. Du blev bestämt så glad över att du slapp undan för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan hända känsligt folk som dig ... Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman i hennes bröst. Hon slöt ögonen på nytt. Hon kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där. Det blev tyst en stund. — Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför har du din bästa klänning på dig? Ämnar du dig bort? Thyra öppnade icke ögonen. — Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. Men i dag får du ingenting veta om den saken. Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon längtade efter att få vara ensam och gråta, ty nu kände hon, att hon kunde. Det bubblade och spände inom henne av idel innestängd gråt. Hon steg upp och släckte ljuset. Det pinade henne att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa i sin välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. Hon behövde mörker och tystnad omkring sig. Hon kastade sig framstupa på schäslongen och borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. Hela hennes varelse skakade och skälvde av konvulsiviska snyftningar. — — — Fru von Heineman hade upprepade gånger knackat på dörren utan att få svar. Så steg hon in till sist. Hon blev stående som förstenad inom dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen lyste över Thyras skälvande kropp. Rummet genljöd av hennes obehärskade snyftningar. Vad betydde detta? Stod det i samband med händelserna från föregående kväll? Hon hade ju smugit sig ut, innan någon var uppstigen. Fru von Heineman gick långsamt fram och lade sin hand på Thyras axel: — Thyra — Thyra då — vad betyder detta? Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då hon hörde fru von Heinemans röst. Så bröt hon ut i ännu häftigare snyftningar: — Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte går, ropade hon vilt. Jag vill aldrig, aldrig se dig mer! Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte. — Vad säger du, frågade hon hest, nästan hotande. Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med flammande onda, förgråtna ögon på fru von Heineman: — Du har förstört mitt liv, gjort mig till en eländig, usel brottsling. Aldrig mer kan jag se en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka, att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig — hatar dig av hela mitt hjärta. Över fru von Heineman hade kommit något hemskt, underligt förstenat. Hennes ögon stirrade svarta och glanslösa på Thyra. — Du hatar mig _icke_, sade hon lågt och fast, med isande kall röst. Spara dina stora ord, med dem imponerar du inte på mig ... Jag har förstört ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. Du har följt ditt blods röst, om du nu kallar det ett brott ... Har väl jag lockat dig? Var det inte du själv, som slog armarna om min hals, tryckte dig intill mig? Ånej, hennes ton blev hånande skarp, inbilla en annan än mig, att du är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog har Thyra Börjesson erfarenhet alltid! Och är ditt liv förstört, som du säger, så är det genom ditt eget och inte genom mitt förvållande ... Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på fru von Heineman med vidöppna, ångestfyllda ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna mot sitt bröst: — Vid allt som är mig heligt — — — vid allt som jag ännu kan hoppas, svär jag dig, sade hon med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett, det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det så mitt sista ord. Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt på henne. Inte en muskel i hennes ansikte rördes. Thyras blick blev allt ostadigare och hennes hållning slappnade. Det började darra och rycka kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på golvet framför fru von Heineman och slingrade armarna om hennes knän. — Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande röst, du har rätt, jag ljuger, när jag säger, att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur det är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner jag, att jag gör det, mycket ... mycket ... Men du och jag och alla andra människor är för goda för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det kändes inom mig i kväll, då Lisa berättade, att hennes kamrater sagt, att du ... att du lockat så många ... Det var som om någon pressat samman mitt hjärta ... det svartnade för ögonen och jag svimmade ... Men du ... du får inte vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är ämnad att vara ... Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som om hon ingenting hört. Thyra låg alltjämt framför henne på golvet med armarna slingrade om hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman ner och lyfte upp henne. — Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, fin själ. Inte får _du_ ligga så framför _mig_. Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. Halvt bedövad sjönk Thyra ned på armstödet bredvid henne. — Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag ”lockat så många”, sade fru von Heineman plötsligt med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid mera än man själv ... Tår efter tår trängde sig fram under hennes slutna ögonlock. Hon tog en spetsnäsduk ur barmen och torkade långsamt bort en efter en. — Inte visste jag, att jag var så illa beryktad som du säger, sade hon slutligen kvävt. Och du ... du vill, att jag skall bli en bättre människa ... Ack, lilla barn, det är för sent nu, mycket för sent ... Inte vet jag, om jag varit ämnad till en god människa som du säger, men jag vet, att för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig ... Då trodde jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte längre, var det rätta upphör och det orätta börjar ... Jag ser inte längre som förr några skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans. Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. Orörlig, som om hon mejslats i sten, satt hon och såg med stirrande blick på glödens små hoppande lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från de sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över Thyra Börjesson. Hennes hjärta klappade nästan hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse. Minuterna blevo tryckande långa. — Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu är, sade fru von Heineman plötsligt. Hennes röst lät trött med en underström av bitterhet. Och jag — jag vet det knappast själv ... sådant går så småningom och omärkligt. Varje dag som gått har fört mig längre och längre bort från mitt ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: ingen är väl helt densamma i dag som i går, den ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu en gång ... Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men jag vågar säga att min ömhetshunger, min längtan att betyda mycket för en människa är större än min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min man levat — ja, då törs jag säga, att allt varit annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig den gången, jag miste honom! Han var ung och varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan tokig ... Ett par år var jag oavbrutet på resor. Vart jag kom ingen rast, ingen ro. Alla mina tankar kretsade kring honom, som jag mist ... Det var då, därute, jag mötte henne, som nu är min vän ... Hon var en stackars själ, som hungrat och törstat efter lyckan sen sin tidiga ungdom, och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon kunde få med minsta risk ... Den gången ryste jag som du gör nu. Men nu är det annorlunda. Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. Nu ser jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, inte urartning. Och därför om två människor kan känna så och ge varandra en smula lycka på det sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, jag förstår inte, hur jag någonsin kunnat tycka att det är synd eller orätt eller föraktligt ... Är inte kulturens försyndelser mot vår natur vida större och orättfärdigare, då den fordrar att vi ett helt långt liv skall förneka vårt blod och leva som könlösa varelser? Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt huvud i hennes knä. — Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, när du hörde, vad Lisas kamrater sagt om dig ... Tyckte du inte att det är orätt och synd, skulle du väl inte gråtit? Fru von Heineman svarade inte. Då slog Thyra Börjesson händerna för ansiktet och började tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett en bön: — Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! Bliv som förr. Låt din själ åter få herraväldet. Låt den brinna inom dig som det flammande ljus den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt oss bli goda impulser i varandras liv. O, lova mig detta, så skall jag välsigna den stunden, vi möttes! Fru von Heineman strök sakta lugnande över hennes hår. — Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är så upprörd! Du förstår ju, att sådant icke bara är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig till något annat ... Det är för sent nu, tro mig! — Du _får_ inte säga så, sade Thyra vilt. Säg åtminstone, att du vill försöka. Eljest får jag aldrig ro i min själ! Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände det så underligt, att en annan, en ung flicka som Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde ju rätteligen förbannat och hatat. Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne. — Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade hon vekt. VIII. Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson länge vid fönstret och såg ut över staden. Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och tak. Tusende och åter tusende ljus glimmade och blänkte därnere långt under hennes fötter. Det var som om någon bundit girlander av himlens alla stjärnor och virat dem i mjuka slingor kring kajer och hus. I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga skyar. Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta mot sitt bröst. Hon kände en stilla glädje inom sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam! Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot henne ur olyckans mörker. Hon skulle icke tveka, icke förtröttas. Till sist skulle hon nå fram. Plötsligt trängde tonerna av Schumanns ”Glückes genug” upp till henne. Det lät som jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över Thyra Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen sin ”Glückes genug”, den stackars halvgamla, fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon kom hem om kvällen började hon med detta samma stycke. Det var väl någon mening med det. Kanske ett försök att trösta sig över en eländig, glädjefattig tillvaro. Ack, var och en hade sitt kors att släpa fram genom livet ... Thyra Börjesson började gå av och an i rummet med händerna hopknäppta över bröstet. Mer och mer kände hon, att Gud givit henne en mission att fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande i henne, skulle hon kanske kunna finna de rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det rätta sättet. Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med bläck och penna framför sig. Nerinunder spelade den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna kväll, stackare ... Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt tog hon pennan och började skriva: ”Kära min vän! Sedan du lämnade mig har jag gått här fram och åter, stått vid fönstret och sett ut över staden och så åter gått och gått. Och ideligen, om och om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela detta dygns upplevelser ha fått något drömlikt och overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa, goda, förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne såg glida över ditt ansikte, det är icke dröm, det är ljuvlig verklighet. Så måtte du sett ut, ’när själen brann som ett flammande ljus inom dig’. Så vill jag minnas dig och hålla av dig i hela mitt liv. Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud höll av mig och var god emot mig på ett alldeles särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller sorg, tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning om att Gud sänt mig detta, därför att han älskade mig och såg, att jag behövde just detta för att bli en bättre människa. Mången gång har jag funnit det förmätet och barnsligt av mig att tänka så. Varför skulle väl Gud särskilt bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de flesta andra, jag, som i förstone alls icke är undergiven i olyckan utan klagar och knotar och jämrar mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men denna föreställning är så djupt rotad i min själ, att ingen och intet skulle kunna helt rycka upp den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. Ty den har hulpit mig att övervinna. Den har hulpit mig att resa mig, när lidandet och missmodet slagit mig till marken, att åter sträva och hoppas, när jag lidit nederlag. Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och jag fördes tillsammans? Den frågan har jag denna förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan att finna något svar. Det har synts mig, som vore meningen blott att sänka nesa, skam och smärta över min arma själ. Intet stort eller gott kunde olyckan, som gått över mig, någonsin föra med sig. Jag var bara ett stackars käril, som Gud gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig brytt sig om, fast jag älskade att tro det. Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig själv och dig och hela världen, och jag hade bara en känsla av att jag ville riva ner och förstöra och utplåna allt det inom mig, som jag förut mödosamt byggt upp ... Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens ljuva ånger, som märker sig vara älskad, då han trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu tror jag, att Gud sände mig i din väg för att du skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du en gång var och som i afton strålade ur dina ögon och lyste upp och förandligade ditt uttryck så underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att detta förkvävdes och förintades? Då sände Han mig i din väg, då gav Han mig en mission att fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ... Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att tro, att jag i egentlig mening kan göra något för att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud är stor och god nog till detta. Men vi människor kunna så att säga bli goda impulser i varandras leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra trots den skröplighet, som vidlåder oss alla. De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, som älska fram det goda hos oss, som styrka oss i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga längtan efter det goda till målmedveten strävan efter fullkomning. En sådan gudsmening tror jag nu att det är i detta, att vi lärde känna varandra. O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras leverne, låt oss älska fram det goda i varandra! Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft i detta att älska en människa och veta sig vara älskad av henne tillbaka? _Det_ ger kraften, tron som försätter berg. Hur mycket lättare går det icke att övervinna sig själv, då man vet, att ett hjärta klappar för en, lider och sörjer, om man sviker det goda, idealet! Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu och allt framgent älskar dig, att du inte kan göra mig en större glädje än när du låter din ursprungliga ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt stoft. Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du visa det bättre än på detta sätt, aldrig, aldrig ... Och säg icke mera att det är för sent att bli en annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och kraft åt den, som ärligen vill? Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, som det är vanskligt att skriva om. Det smyger sig så lätt in ord, som kunna missförstås, misstolkas. Men du vill ju inte missförstå mig, säg? Du vill ju tro, inte sant, att jag bara vill ett: att din själ åter skall ’brinna som en flamma inom dig’. För detta vill jag strida och brottas som Jakob med Gud tills äntligen välsignelsen kommer. O, hjälpe oss Gud, vi som farit vilse! Din _Thyra_.” Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne medan hon skrev. Hela huset sov, och gatan låg utdöd och tom med ett kritvitt månsken över snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, i vilka de bundits in och sutto och glänste som bleka guldmynt på en klar och blå vinterhimmel. Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste som i feber. Allt såg så underligt dött och skrämmande ut där utanför, och ateljéen hade fått något kallt och främmande över sig. Hon stod en stund och vägde tveksamt brevet i handen. Så släckte hon ljuset och smög sig darrande och tyst nedför trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att fru von Heineman skulle ha hennes brev genast på morgonen hon vaknade. IX. En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret. Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången. Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led mot två. Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan, slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka. Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig. Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske ögonblickligt och genast, utan uppskov ... Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade. En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne. — Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och såg frågande på Thyra. Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet. Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och letade fram en tjugufemöring: — Se där, sade hon kort. Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en flyktig avskedsnick stängde hon dörren. Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet. Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade det och började läsa: ”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din Viveka H.” Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”. Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord! Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja slängde hon den plötsligt utåt bordet. ”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ... I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst, när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig, Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda ... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över, reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande illusioner lyste och lockade på nytt ... Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand. Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och samvetskval? Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka. Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den gamla björksekretärens hemliga fack. * * * * * Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd. Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna, villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild, oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ... På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden. Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar. Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen gled in i samma stämning, som hon, som frågade. Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en gång sövande och tjusande. Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland hennes hand och tryckte den hårt. — Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och stolt! Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt: — Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och självbedrägeri ... * * * * * Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa. Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den blivit lurande och skrämmande djup. Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord: ”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”. De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon tänka ... Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft. De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ... Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande av eldsljus. Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud, varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den ideligen om på nytt ... En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick, drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt dess röda, glödande vin ... * * * * * För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg. Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna ... Till sist skulle de nå fram. Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror. Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt. En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt oförberett: — I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa. Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen. Hon satt tyst en stund och suckade tungt. — Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula sentimentalt. Thyra for upp. — Slut, sade hon häftigt, vad menar du? Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon. — Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton. — Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt. Fru von Heineman dröjde med svaret. — Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova. Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet. — Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv? Thyra rörde sig icke. — Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ... Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret. — Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får träffa dig? Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne. — Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte bråka. Sätt dig, så får vi talas vid! Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv och kall. — Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas, så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ... Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ... Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att de en gång skall komma ... — Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut, att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra? Fru von Heineman skrattade hårt: — Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ... Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan: Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud” och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant, säg själv! Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet. Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras axel. Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind. — Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits nedåt i stället för uppåt ... Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von Heineman hört en gång förr: — Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för dig ständigt, ständigt ... Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen. Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande ställning. — Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull. X. Det var en solklar vårdag med seglande skyar och snabba, vassa vindilar. Den hade kommit som en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar, plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen bryter in i passionstidens mörker. Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. Med lätta, snabba fjät gick hon över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar och tärnor omkring i luften i tvära vändningar. Thyra Börjesson stannade mitt på bron och såg efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår på allvar. Det hördes så väl på det glada skränet. En bråd vindil slet nästan hatten från hennes huvud. Blixtsnabbt sträckte hon upp händerna, stack nålen säkrare genom hatten och slätade till sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen. På de tunna isflaken fram under land stodo hundraden av sjöfåglar i maklig ro. Solen lyste på bröst och vingar, så att färgschatteringarna trädde fram i all sin underbara mjukhet. Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då de kunde få svinga sig i den klara, tunna luften! Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock ström av vårglada människor. Ljudet av röster och klapprande steg vävdes samman och hängde liksom orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. Då och då for en automobilstöt eller vindil fram och sopade bort det. Men i nästa ögonblick hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat och orörligt som nyss. Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon gick in i ett gammalt gulmålat, illa underhållet hus och klev raskt uppför de höga, nötta trappstegen. Andfådd stannade hon framför en dörr i fjärde våningen och drog i klocksträngen. En gäll, skrällande klockklang ljöd genom huset. Den usla klockan! Antingen gav den inte alls något ljud ifrån sig eller också stormringde den som nu. Det kom brådskande steg genom tamburen. Dörren slogs upp av Lisa Ljungh. Hon såg ond ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på Thyra, lyste ett soligt leende upp hennes ansikte. — Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. Du ringer ju som om fadershuset mitt stode i ljusan låga! Hon drog Thyra med sig in i sitt rum. — Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med en blick på Thyras ansikte. Nå, vad har du för roligt att förtälja? Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa tog den ivrigt. — Står det något om dig, sporde hon ivrigt. Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt förlägen ett stycke ner på en spalt med rubriken ”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför sig på bordet och började läsa. Thyra böjde sig fram över hennes skuldra och ögnade på nytt igenom de rader, hon längesedan kunde utantill. Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa plötsligt och kramade ihop tidningen och kastade den upp mot taket som en boll. — Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående och sökte fånga tidningen. Men Lisa slog till den på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. Och i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om livet och svängde henne vilt upp och ned i rummet, döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa min docka, medan du är unger”. Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda slutligen handlöst i ett soffhörn. — Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, kämpande efter andan. — När man är glad skall man dansa, sade Lisa oberörd. Men du tycker, förstås, det är vanvördigt att dansa så där med en stor konstnärinna ... Hur var det nu där stod? Hon reste sig från soffan och gick beskedligt bort och tog upp tidningen från golvet och slätade omsorgsfullt ut den. — ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker teckning” ... ”saftig färgbehandling”, läste hon halvhögt. Så satte hon plötsligt i med långsam, entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson har medelst de utställda dukarna avgjort dokumenterat sig som en av våra talangfullaste och löftesrikaste kvinnliga artister.” Lisa gav till ett smackande ljud som om hon med stort välbehag avsmakat en maträtt. — Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. Försök inte att komma med några Saulanfäktelser efter denna betan. Du får absolut intet gehör, åtminstone inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär att gripa tag i harpans strängar. Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, satt bara och såg frånvarande rakt fram med stel, skräckslagen blick, som om hon såg en hemsk syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter smärta. Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. Hon förstod inte anledningen till den plötsliga förändringen. Inte kunde väl Thyra ändå känna sig sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon visserligen, ryckvis nästan sjukligt, men detta vore ändå för galet. Dröjande och osäkert gick hon bort och satte sig i soffan bredvid Thyra. Hon slog med en förlägen rörelse armarna om hennes liv: — Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att jag är utom mig av stolthet och glädje över din framgång ... jag önskar dig ju all världens lycka ... Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot Lisas axel. Hon suckade tungt och blev liggande så en lång stund utan att säga något. Lisa strök henne tafatt smeksamt ned över armen. Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna hängde fulla av tårar. Hon log svagt. — Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök att anslå en glättig ton, jag önskar, att alla mina vänner varit mot mig som du ... Lisa såg undersökande på henne. — Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon lätt förebrående. Sannerligen — antingen är du inte riktigt frisk, eller också är du kär ... alla de granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl haft någonting att betyda, kan jag tro. Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande. — Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! Så blir det lagom sen till utställningen. * * * * * En oavbruten människoström rann ut och in genom utställningslokalens salar. Luften var tung och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg och röster. Här och där stodo klungor av människor framför en i teckning eller färg särskilt vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen. Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk. Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna och lyssnade till samtalen med ett litet ironiskt smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon av en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag och gratulationer. Framför hennes tavlor samspråkade några herrar och damer. Hon drog Lisa med sig och ställde sig bredvid dem. En korpulent gammal dam i blank sidenkappa och plymagerad jättehatt sträckte fram huvudet och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför de närsynt kisande ögonen. — Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, förnämt bräkande röst, speglingen i vattnet är bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara djur ... jaså, _jaså_, ett fruntimmer, det var då för märkvärdigt, det hade jag knappast trott ... Hur var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ... jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, det säger inte mycket ... alldeles okänd person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller hur, Hedvig lilla? Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. En av damerna vände sig om och såg indignerat på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och vände sig om för att gå. I samma ögonblick tvärstannade hon och rodnade djupt. Hon släppte Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon fram handen mot Viveka von Heineman. — Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, sade hon lågt. Vad jag är glad, att du är här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du tycker om mina tavlor, sade hon ivrigt. Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande med halvslutna ögon och tog dröjande hennes framsträckta hand. — Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, som om hon önskat näpsa en underordnads taktlösa påflugenhet, och med en flyktig böjning på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt mot en blond dam, som mörkt och misstroget fixerade Thyra och hennes följeslagerska. — En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant upplysande ton till den blonda damen. Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några intressanta dukar ... Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. Hon såg på Viveka von Heineman med en onaturligt vidöppen blick. Golvet gungade under hennes fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt hörde hon Lisas röst som långt ur fjärran. — Att du bryr dig om, hur en sådan där en är emot dig! Det var, förstås, betalningen för vad du sade henne i somras nere hos Pampe. — Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, att hon borde säga något. — Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort titlarna, fortsatte Lisa. Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och märkte, att de voro på väg nedför trapporna från utställningen. — Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig berättat, sade hon dröjande. Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans och började med ens tala med nervös livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna och människorna på utställningen. Men hon kände det hela tiden som om det varit en annan, som talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen röst som om den kommit från en annan strupe. Lisa följde henne över flottbron. Vid Ragvaldstrapporna tog hon avsked. Thyra gick långsamt vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen och såg genom den smala öppningen mellan husväggarna rakt bort över vattnet till husen på andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen och pustade upp ofantliga, vitgråa rökmoln mot himlen. Solen sken ännu strålande, molnen seglade som förut för bråda vindkast, men måsarnas glada skrän hade förstummats. Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och styrde långsamt stegen hemåt. Hon suckade tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt en smula till ro inom henne, var åter rivet upp och sårt ... Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid inom sig, skulle allt det gamla stå upp på nytt, ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger och smärta och böner om frid aldrig bringa ett samvete till tystnad? Skulle det alltid bli så, att ett enda litet ord, ett tonfall, en blick kunde väcka kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig få ro? Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, då hon steg in. Hon sjönk ner i en stol och slog händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes historia. Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte tänka längre. Hon var så trött, så led vid sig själv och hela världen. Hon ställde sig framför spegeln och började ordna sitt ostyriga hår, som stod som en gyllene sky kring hennes bleka, fina ansikte. Så öppnade hon dörren och steg utför trappan. Det var middagstid hos fru Munter för längesedan. Då hon gått nedför första trappan, kom en flicka emot henne med en inlindad bukett i handen. Det var samma bud, som burit blommor till henne hela denna vinter. Hon log glatt igenkännande mot Thyra och räckte henne buketten. Thyra blev stående i trappan tills flickan gått. Med kalla, fientliga ögon såg hon på de vackra, röda rosorna. Så slet hon häftigt det lilla dinglande kuvertet från basttråden. Adressen var skriven med fru von Heinemans sirliga piktur. Det kom ett hånfullt, föraktligt leende kring Thyra Börjessons mun, då hon ögnade igenom biljetten. Fru von Heineman bad henne i bevekande ordalag försöka förstå, att hennes uppförande på utställningen dikterats av klokhet och av hänsyn för hennes ”gamla, goda vän”, som inte tyckte om, att fru von Heineman hade andra vänner. Till sist skrev hon: ”Du vet ju, att folk pratar om mig. Och jag vill inte genom oförsiktighet skada dig, som är så dyrbar för mitt hjärta.” Med darrande händer rev Thyra Börjesson sönder biljetten i små, små bitar, slet bladen från de röda rosorna och kastade alltsammans genom det öppna trappfönstret. En vindil lyfte rosenbladen i virvlande dans ett kort ögonblick mot himlen. Så dalade de sakta med vaggande rörelser som om de gruvat sig över någonting, tills de lyste som tunga blodsdroppar mot gårdens gråa asfalt. XI. Naturen bugade och log mot västanväder och glittrande solljus. Majus hade slagit upp sommarens port på vid gavel, och i drömmande längtan vandrade människorna in i den strålande värld, som låg framför dem med gyllene solskensdagar i oändliga, blånande perspektiv. Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var som om våren jagat all vinterns dysterhet in i människornas bostäder. I alla vinklar och vrår lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste över gator och torg, kommo de fram från sina gömslen som rovlystna spindlar och spunno snärjande nät kring människornas själar. Då blev arbetet plötsligt en bitter oförrätt, en livslustens och glädjens fiende. Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden flytt. Allt därinne såg fattigt och frysande naket ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt avvisande som en människa, som känner sig övergiven och omaka i främmande miljö. Men stundom stod den där dystert bjudande som en domare och stirrade föraktfullt och förebrående med sina svarta ugnsluckor på Thyra Börjesson. Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet eller det oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. Minnet av det förgångna brann plötsligt på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat krympte i ångest, och en namnlös fasa jagade blixtsnabbt utefter nervtrådarna i hennes kropp och frös blodet i ådrorna till is. Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och oavvänt på de svarta ugnsluckorna som om hon velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte till i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden omkring sig. Lyste då solen över inloppets krusiga böljor, tog hon skyndsamt hatt och kappa och gav sig ut på långa, ensamma strövtåg. Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där himlen välvde sig som en oändlig, genomskinlig kupa över den grönskande, mjuka mattan under hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. Hon drev planlöst omkring, gick och gick, tills hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk ned mitt i solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i alla lemmar, lyckligt tom på tankar och känslor, blott förnimmande värmen och stillheten omkring sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, sövande ... * * * * * En dag, då hon åter satt därute i solskenet, maktstulen, med slutna ögon och utan tankar, halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare, än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna sommaren i lockande syner för hennes minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där solljuset silade sig ned i djupet och glödde och lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna drömmande och betagen på välkända, vindlande trädgårdsgångar bland yppiga buskager och färgprunkande blommor. Framför henne låg den långa vita byggnaden med den tidiga morgonens breda solgata snett över fönstren. Dröjande vandrade hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor susade frid över hennes huvud. Så vek hon om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon stående och följde med blicken vägen, som drog bort från gården in bland de svarta skuggorna under alléträdens mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene solmynt regnande över sig. Ruff vände på huvudet och såg spörjande på henne från sin plats i solgasset. Så reste han sig motvilligt och kom bort och stack nosen med en frågande puff i hennes hand. Då vaknade hon till och gick långsamt vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog med ett osäkert, tacksamt leende emot den lilla runda värdinnans översvallande vänlighet ... * * * * * På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt och tyst. Vid matsalens ena fönsterbord sutto fyra torra fröknar i virkade axelschalar och västar, alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan i sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, skarpa tungor talade de tre ständigt i munnen på varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande till de andra med ett frånvarande, blekt leende kring de tunna läpparna. Mitt emot, vid det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon lyste större och uggleaktigare än förr. Benen löpte som två jämnsmala streck utefter stolsitsen ned mot golvet. Det var något av ruggande hönors ynkedom över dessa fem stackars varelser. Thyra Börjessons hjärta krympte samman i suckande beklämning. Obekymrad om de gamla fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och satte sig vid Gerles bord och började tala med honom som med en gammal vän. Till sin egen förvåning märkte hon, att den forna vederviljan var som bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas av denna av medömkan och tacksamhet sammansatta sympati, som den lyckligare lottade erfar inför olyckan. Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute i skogen. För det mesta bar hon en bok i handen med pekfingret instucket till märke mellan bladen. Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna samman. Hon kunde blott ett i denna solljusa, underbara vår: se och lyssna. Och hon tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge och mycket. Snart skulle ju allt vara förbi. Men nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet och glädjen med fylligare, glansfullare röst. Och i skogsdjupen, bland fågelsång och skumma, grågröna dagar bodde sagornas fe ... Dagarna kommo och svunno. Solen rullade segerviss sitt klot allt högre och högre upp på himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra Börjesson åter vaknade vid fågelsång och med blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, var det midsommar. Hon sprang upp ur bädden och lät gardinen fara till väders. Hon blev stående vid fönstret och såg med leende ögon ut över trädgården, där allt låg yppigt blommande i strålande ljus. Det var nästan som om hon ägt alltsammans, med sådan glädje tänkte hon på, att hon i dag skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh all härligheten. För Thyra Börjesson blev det en lång dag. Skogspromenaden gav icke samma utbyte som vanligt. Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna skulle gå. Slutligen vände hon hemåt. Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. Klirret av glas och tallrikar, som ställdes fram på borden, trängde ut i korridoren. Thyra kastade en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett litet rop och kom springande efter henne med ett telegram i handen. Thyra Börjesson visste, redan innan hon läst det, att det hade en missräkning att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var endast några få ord, men hon stod en lång stund och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet. Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon bittert, ty då står genast missräkningen på lur och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! Men nu var det också detsamma. Lisa kunde gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt över en sak, som hon icke fick den gång, den blev henne lovad. Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren och in i sitt rum. Hon satte sig i gungstolen med händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt i det milda luftdraget från det öppna fönstret. Utanför lyste solen, men Thyra Börjessons ögon sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna midsommardagar, då hon ännu ägde sin mor i livet. Då hade hon vaknat till fest och glädje och blomstersmyckat födelsedagsbord. Och varje stund under hela dagen hade hon fått känna, att bara det, att hon fanns till, var till glädje för en annan människa. Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde det något, om hon levde eller dog. De ljumma lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var ensam, fruktansvärt ensam, utkastad, liksom regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller syskon ... Hon suckade tungt och slöt ögonen. Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin tryckande, fasansfulla övergivenhet! Och dock — vad betydde väl deras ve mot de sista månadernas! Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad av skam och nesa och helvetets suckan och vånda ... Nu förstod hon skriftens ord. Sannerligen — nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld som ej släcks, den mask som ej dör” ... En tung suck stal sig på nytt över hennes läppar: O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten åt sig själv, då hade hon kanske än i dag varit en människa, som kunnat gå med högburet huvud bland de andra! ... Men nej, det var icke lönt att försöka leka blindbock med sig själv. Hon visste ju gott att orsaken till hennes olycka icke bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon hade att söka den också på annat håll: i sitt eget bröst. Själv visste hon ju bäst, vilka strider hon haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått medeltidens munkar och asketer: djävulen hade drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en annan, hemskare, vederstyggligare ... Då det ringde till middagen for hon upp ur sina tankar och gjorde brådskande toalett. Matsalen var stimmande full av nyanlända gäster. Thyra Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade förstrött till Gerles konversation. Så snart middagen var över, drog hon sig tillbaka till sitt rum. I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa med likgiltiga, främmande människor. Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut för att se på folklivet och njuta av aftonens skönhet, smög hon sig ut och satte sig på verandatrappan. Ruff låg nedanför på sanden. Då och då vände han på huvudet och såg medlidsamt frågande på henne. Slutligen reste han sig upp och lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon strök ett par gånger smekande över hans huvud. Så lyfte hon åter blicken mot den skimrande blekblå himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga kronor. Långt borta ifrån kommo då och då spröda fioltoner, brottstycken av en dansmelodi ... Alla voro glada, alla utom hon ... Det knastrade i sanden av långsamma, försagda steg. Gerle kom gående om husknuten fram emot verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut än någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga i hans bleka, tärda ansikte. Han stannade nedanför trappan och stod en lång stund och koxade tigande upp mot Thyra. — Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han till sist, lågt, liksom trevande. Thyra satt orörlig och tog icke blicken från himlen. — Ja, vi är visst så, sade hon entonigt. Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. Så gick han tveksamt uppför trappan och satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i sitt ansikte som om han väntade att bli bortkörd. Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. Då och då kommo fioltoner stötvis, långt borta från skogen, liksom simmande emot dem fram genom luften. — Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de glada och dansa! Där tänker ingen på, att det är vemod över sommarens längsta dag. Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. Gerle satt och såg på henne från sidan. — Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade han med ens i helt annan ton. Vad båtar det väl att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och försöker fånga litet av deras midsommarfröjd! Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, gamla fröknarna kommo ut i detsamma och slogo sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen på varandra. Den fjärde satt där stillatigande med sitt eviga, bleka leende kring läpparna. Thyra vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld ömkan fyllde plötsligt hennes hjärta. Hon reste sig brått. — Ja, så går vi då, sade hon hastigt. Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre fröknarna stannade mitt i samtalet och utbytte menande ögonkast. Med framsträckta huvuden och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, smärta gestalten, som rörde sig så fritt och säkert bredvid den lille vanskapte, koxande mannen vid hennes sida. — Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten darrande av indignation, det är synd och skam! Att arbeta med händer och fötter för att få den lille puckelryggige stackarn kär i sig ... Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i melodien med små runda, porlande toner. Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på paren, som svängde därinne. Det var något på en gång rörande naivt och groteskt lössläppt över deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky över de dansandes huvuden, och i det taktfasta tropp, tropp, som dunsades fram mot banans bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade nästan musikens toner. — Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust och såg med förnöjt lysande ögon upp mot Thyras leende ansikte. — Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över mig och tog mig med er, sade hon vänligt ... Jag är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar inte mycket till att vara ledsen. En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. Han lyfte stillatigande med en tafatt rörelse på mössan. — Men nu är jag i alla fall mätt på det här, återtog Thyra. Låt oss gå ett slag, innan vi ger oss hem. Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den skumma, slingrande stigen. Från buskar och snår hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko älskande, par efter par, förbi dem. Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått ut i skogsbrynet, satte hon sig på en kullfallen trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes sida. Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över stammen. Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga åsen över vidsträckta, rykande ängar. En enda blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit. — Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle plötsligt. Då var jag nästan rädd för er ... Ni var så kall och högdragen och avvisande ... Första morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen ... då trodde jag förstås, han hejdade sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma ... nu är ni så god och vänlig mot mig, stackare ... Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd av Gerles sätt och ord. Hon försökte slå an en lätt ton. — På avstånd tror folk alltid, att jag är värre än jag är. I själva verket är jag så osammansatt, jag borde vara lätt att komma underfund med. Gerle satt tyst ett ögonblick. — Ni var så mycket tillsammans med den där charmanta, högfärdiga frun, sade han slutligen, man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man än så gärna ville. Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon på Gerle. Men han satt stilla utan att märka något och såg rätt framför sig. — Har ni varit tillsammans med henne i vinter också? Thyra Börjesson dröjde litet med svaret. — En och annan gång, sade hon stelt. Gerle betänkte sig ett ögonblick: — Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra angelägenheter ... men ... men man säger så mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde aldrig synas i hennes sällskap ... Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande och såg rakt framför sig bort mot åsen. Gerle såg oroligt forskande på henne. — Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer till unga flickors öron, började han åter med låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och jag, hans stämma darrade en smula, jag ville skydda er för allt, allt ont, om det stode i min makt ... Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte lyste vitt i skymningen, och det ryckte nervöst kring hennes läppar. — Jag förstod inte, att mina ord kunde såra er, sade Gerle, olycklig och ångerfull. Förlåt mig! Av alla människor ville jag minst göra er ledsen. Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande på henne: — Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer mig. Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg på Gerle med en osäker, flackande blick. — Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, jag är inte sjuk ... jag är er tacksam, jag förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då kunna vara ond? Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne. — Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, frågade han upprörd, ni ... ni ser så underlig ut ... Thyra lade sin hand i hans. — Visst ... visst kan ni det, sade hon med samma frånvarande, främmande röst. Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och ångerfull. I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade de stillatigande sida vid sida över ängar och stigar, genom alléns mörka skuggor fram mot det vita, långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon stående ett ögonblick, eftersinnande, lyssnande. Musiken från dansbanan trängde fram med plötslig, nästan skrämmande tydlighet. — Den, som midsommarnatten lägger nio slags örter under huvudkudden, får se sin älskade i drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande. Thyra såg styvt på honom. — Sådant är inte för mig, sade hon strävt. Hon räckte honom sin hand till godnatt och gick långsamt uppför trappan in i sitt rum. Omständligt, som gällde det bara att få tiden att gå, tog hon av sig hatt och kappa och hängde in dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett annat, onödigt länge och blott för att ha något för händer. Det var som om hon gjorde sig i ordning för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, hopkrupna smärtan i hennes bröst, och som hon samtidigt vore rädd för att få tid med den och sig själv. Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret och såg ut över trädgården. Nu var hon färdig. Nu stod hon och väntade på att smärtan inom henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte bara ligga som en förstenad klump i hennes hjärta. Från buskarna kring dammen kom det plötsligt smäktande näktergalstoner. Thyra Börjesson lyssnade andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var det åter kallt och strängt och orörligt. Med en häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon tryckte sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst gå av och an i rummet. Då och då bröt sig en stönande, ångestfull suck fram mellan hennes sammanpressade läppar. Gråten brände som eld bakom ögonhålorna. Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned vid bordet framför fönstret. Ett par oskrivna pappersark lyste spöklikt emot henne i skymningen. Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna och började skriva. Den ljusa skymningen blev allt tätare omkring henne. Hon såg icke längre sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, hon strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen de motspänstiga orden lydde och ordnade sig till rytmiska strofer. Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan ifrån sig. Det hade blivit stiltje inom henne medan hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan hade löst upp sig i dov ro. Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig och såg ut. I öster drog himlen över i blekgrönt med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt borta. Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom borta från sig själv. Allt omkring henne blev främmande och underligt, och hon visste icke säkert, om hon levde, och om det verkligen var hon själv och icke en annan människa, som satt där orörlig i stolen. Och då hon lyfte upp papperet med de bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom det hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick som om hon läst, vad en annan tänkt och känt: Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt. En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken. Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar, i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås. Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan. Jag skådar betagen än ut över slätten den vida än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till. Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick, Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne. Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid: nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld. Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar: Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser, då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ, vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus, då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle? Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?” Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten? Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida, att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer. Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav, när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger. Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop papperet och stoppade det under huvudkudden. Så klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den mjuka dynan och somnade utan böner och tankar som ett trött barn. Men utanför på verandatrappan satt Gerle och lyssnade som i dröm till näktergalssång och fjärran fioltoner. Han satt och undrade över, varför hans usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt och rött hjärta. Ack, livet var icke stort annat än bitterhet och ironi. XII. Thyra Börjesson stod barhuvad på verandan och lyssnade spänt utåt vägen. Men allt låg utdött och tyst. Träden stodo mörka, orörliga, stelnade i ro och hemlighetsfull väntan. En flädermus fladdrade fram och tillbaka som en orolig, sökande själ. Tätt över trädtopparna lade månen sitt blekgula ansikte på sned och tittade melankoliskt ömkande ned på jorden. Plötsligt trängde ljudet av rasslande vagnshjul genom tystnaden. Hästhovarnas tramp blev allt tydligare. Med ens stämde byns bandhundar upp i korus. Efter hand förstummades deras skall, och djupare, underligare än nyss, nästan hörbar vände tystnaden tillbaka och föll på nytt över nejden. Så förgingo några minuter. Plötsligt förnams det malande ljudet av hjul, som skära sig fram genom djup sand. Thyra Börjesson gav till ett litet rop och sprang i två språng nedför trappan fram mot allén. En vit näsduk svängdes emot henne från mörkret därinne. Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick tårarna i ögonen. Aldrig hade hon trott, att hon skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, som stod henne riktigt nära, som hon kunde lita på, förtro sig till — om det gällde. Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och kysste henne ömt. Och med något av den bittersöta glädje, varmed en ödesmärkt människa tar emot en oväntad lycka, förde hon henne in i den långa, vita byggnaden. * * * * * Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden stodo som skyddsvakt omkring, och tjärnens vatten blänkte lockande hemlighetsfullt. Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram genom det höga, blomgenomvävda gräset. Lisa Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned på marken. — Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga våra hyddor här, ropade hon glatt. Hyddor lika med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg, upplysande ton. Thyra gav till ett litet stönande: — Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av att höra. — Inte rår man för, att man är vid humör och vigör, sade Lisa oberörd. Tacka försynen du, att jag blev så underliga gjord! Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset med armarna under huvudet. Thyra sträckte tigande ut sig bredvid henne. Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet mot kinden, himlen lyfte sig högre och högre för deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt bort över furornas toppar. Under en lång stund växlade de båda flickorna inte ett ord. Slutligen vände Lisa sig på sidan. Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på armbågen började hon tankfullt tugga på det, så att det vippade upp och ned mellan hennes läppar. — Tänk, inte en enda en av de gamla mer än det beskedliga, vanskapta livet Gerle, sade hon plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min speciella vän, den haltande småskolelärarinnan. Thyra rörde sig icke. — Ja, det är skada, sade hon frånvarande. — Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag kan kanske småningom upptäcka andra lysande andar att skifta hugg med ... Man får se tiden an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam brukade uttrycka sig. Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa upp med ett häftigt ryck: — Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt berätta för dig. Det är om Heinemanskan. Tål du att höra det? Thyra kände det som om hjärtat stannat ett ögonblick i hennes bröst. Så började det plötsligt slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen och blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig att svara. — Nog gör jag det, sade hon långsamt. Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med svaret, att Lisa borde funnit det egendomligt, men hon tycktes ingenting ha märkt. — Tänk dig, började Lisa, strax efter det du rest var jag ute en kväll på Djurgården med Inez Törneblad — den där flickan du vet som i vintras avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte Inez mig ivrigt i sidan: ”Pass på, där kommer Heineman med sitt nyaste offer!” Jag tvärstannade i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick for Heineman förbi oss i en av Freys elegantaste vagnar och med en förtjusande söt ung flicka bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan fientlig blick, men så ändrade hon med ens taktik, log hult emot mig och böjde förbindligt på sin vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och sade några ord, antagligen om Inez och mig, ty offret vred på huvudet ett par gånger för att riktigt taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i armen och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt åt, men det var som om jag inte kunnat förmå mig att gå ur fläcken förrän vagnen var ur sikte ... Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen. — Nå, sade hon till sist med främmande, entonig röst, vad underligt är det väl i, att hon var ute och åkte på Djurgården med en ung flicka. Lisa gav till en lång, menande vissling. — När man vet vad det innebär, så är det verkligen ganska anmärkningsvärt, sade hon torrt. Det är för resten synd och skam, for hon plötsligt ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! Inez påstår, att välborna Heineman är så ökänd, att en ung flicka knappast kan visa sig tillsammans med henne utan att bli komprometterad ... Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp mot himlen. — Det kan ju vara förtal, sade hon famlande. — Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man får sådant rykte för ingenting ... ånej! ... Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå och började fundersamt tugga på det. — Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har tänkt många gånger, att jag skulle fråga dig, men det har aldrig blivit av ... Du minns den där kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman och du svimmade ... var hade du då varit? Du låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och att du skulle berätta mig om detta en annan gång ... Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra Börjesson. Hennes ögon sågo oavvänt upp mot himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup och blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. Varför erkände hon inte ärligt att så var? Varför skulle hon låtsas vara bättre än hon var? Varför skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som voro indirekta lögner? Ack, allt var ju ändå så hopplöst, så lönlöst, så utan mening. Och egentligen önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika gott på vad sätt. Hon var så trött på att jagas och pinas och gisslas av samvetets furier. Kanske skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut sig själv. Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. Rösten kom nästan sömngångaraktigt monoton. — Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos Viveka Heineman. Hon bjöd mig på operan, på supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till ateljéen först andra dagens morgon ... och ... och allt vad du i detta ögonblick fruktar och misstänker, det är sant. Hela tiden kom rösten med samma styrka och monotoni. Så blev den plötsligt borta, utan att man förstod, att den skulle upphöra. Lisa Ljungh hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon där som förstenad och väntade på, att den åter skulle börja tala. Men allt förblev tyst. Hon vågade icke se på Thyra och efter hand började hon pinas av känslan, att hon själv borde säga något. För varje minut som gick blev tystnaden mera tryckande. Men Lisa Ljungh kunde omöjligt hitta på några passande ord. Hon satt och hoppades och väntade på, att medkänsla med vännen skulle stiga upp inom henne och lösa hennes tunga, men alla känslor voro borta, döda, frusna till is. Hon kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, och ändå satt hon där och kände fasa och vämjelse över detta, som hennes förstånd nekade att tro. Så med ens började hon minnas så mycket, som under den gångna vintern förefallit henne oförklarligt och obegripligt hos Thyra. Nu kastade plötsligt Thyras ord ljus över allt detta. Men mitt under alla dessa funderingar, som kommo spontant och som hon icke förmådde värja sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, bara det blev något. Men när hon ville öppna läpparna, var det som om någon lagt en järnhand över hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. Visste icke ett ord att säga. Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte var stelt och lysande vitt. Hon undvek att se på Lisa. — Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma monotona röst som nyss. Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid sida genom skogen. Nedanför verandan stannade Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon uppmärksamt betraktat den blommande clematis som klängde sig uppför ståltrådsnätet. — Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade hon plötsligt i klagande ton, hur skulle väl du då kunna göra det. Ibland tänker jag, att alltsammans inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... Men stundom vet jag alltför väl, att det är sant. Då önskar jag bara, att jag vore borta från mig själv och hela livet. Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför trappan. Hon önskade så innerligt, att hon skulle kunna känna för henne som förr. Men allt var kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände det, som om det varit en främmande människa, som gick där före henne uppför trappan. XIII. Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började hon med nervös brådska plocka fram sina tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon slängde allt huller om buller på soffsitsen, bordet och stolarna, och då alla förvaringsställen voro tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, sköt hon den därpå tillbaka in i garderoben och stängde dörren. I detsamma klang den gälla middagsklockan genom huset. Thyra Börjesson for förskräckt ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på bordet till blusarna och småsakerna på soffsitsen. Å nej, det var omöjligt att hinna få undan allt nu i en hast. Hon bredde brådskande ett par handdukar över alltsammans. Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon ordna sin toalett. Hon kastade en flyktig blick i spegeln över byrån. Ett förstört, blekt ansikte med brinnande ögon och blodröda, torra läppar stirrade emot henne. Håret stod som en gyllene gloria kring huvudet. Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick förde hon ansiktet tätt intill glaset. Hon såg hårt, kritiskt undersökande på sin egen spegelbild, såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla djup, som liksom vek undan, sänkte sig, blev större och större och bottenlösare för varje sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och hon till sist tyckte, att den djupa sammetssvärtan, som nere på djupet tätnade och knöt sig till en glödande purpurgnista, var hennes egen själ. Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart som en mefistodräkt! Hon ryste till i plötslig skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. Å nej, det var ju ingenting annat än överspända fantasier alltsammans. Hon var trött och förbi av sinnesrörelser och själsspänning och den brådstörtade packningen ... Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför hennes ögon. Allt omkring henne började med ens darra och vackla, sveptes in i böljande, svarta och röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. Thyra Börjesson tog sig famlande för pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina knutna händer mot ögonlocken. Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret omkring henne lösts upp i en grå, ljus skymning med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon stod där frånvarande, bedövad, halvt lamslagen av ångest och lyssnade till de dova, plumsande ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot tinningarna. Hon hade en dunkel förnimmelse av att det var något, hon skulle göra, att hon av någon anledning borde skynda sig, men hon mindes inte varför, och hon förmådde inte göra något försök att få det klart för sig. Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom huset. Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle ju göra sig i ordning till middagen! Hon sprang bort och lyfte på handduken på bordet. Var hade hon gjort av hårborsten! Hon sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring i rummet. Hade hon av misstag fått ned den i stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under spegeln. Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick hon framåt korridoren. Plötsligt tvärstannade hon och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt sinnessjuk! Varför reglade hon inte helt enkelt dörren! Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, medan hon hastigt gick fram mot matsalsdörren. Ett ögonblick blev hon stående med handen på låset. Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle det sprängas. Med en våldsam viljeansträngning tvang hon sig att vara lugn. Kosta vad det ville, skulle hon försöka synas glad och oberörd som vanligt. Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt blekt leende darrade kring hennes brännande röda mun. Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon drog en lättnadens suck. Ingen tycktes ge akt på henne. Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt omkring. Mitt emot, längst borta vid väggen stod Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra med stora, sorgsna ögon. Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något och sänkte blicken. Händerna skälvde, då hon böjde sig ned och lade mat på sin tallrik. Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes rörelse, att hennes ögon följde henne, vart hon gick, men själv undvek hon att möta dem, såg ständigt förbi dem. Hon satte sig vid Gerles bord och talade och skrattade forcerat livligt under hela måltiden. Men hon kunde knappast tvinga maten genom strupen. Lukten äcklade henne och det svartnade för ögonen, då hon svalde. Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud mot den svala, vita bordduken och gråta, gråta, så länge det fanns tårar inom henne ... * * * * * Så var då äntligen middagen genomliden! Hon förstod inte själv, hur hon kunde härda ut. Det föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap med den förtjust leende Gerle. Och den beskedliga stackars själen hade ingenting märkt, inte haft en aning om den komedi, hon spelade, och hur hon satt där och kämpade mot gråten och vämjdes vid sig själv, som man vämjes vid ett giftigt kräldjur ... Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren och steg in i sitt rum. Hon reglade inifrån nervöst brådskande som om det gällt komma undan en förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående orörlig tätt invid dörren. Med en övergiven, förtvivlad rörelse sträckte hon plötsligt sina sammanknäppta händer rätt upp över huvudet. — Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan också straffa! Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram över hennes läppar. De träffade hennes öra, som om en annan uttalat dem och gjorde henne med ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon lust att gråta. Hon lät armarna sjunka och grep sig skyndsamt an att packa in tavlor och måleriutensilier. Hon rörde sig hastigt med smygande fjät. Då och då stannade hon mitt i arbetet andlöst lyssnande. Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt förskräckt till. Hjärtat stannade nästan i bröstet. Hon stod orörligt stilla och stirrade med en hypnotiserads stela ögon på låset. — Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt Lisa Ljunghs bedjande röst utanför dörren. Jag måste tala med dig. Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade hon i låg, underligt likgiltig och ändå bestämt avvärjande ton: — Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att vara ensam ... Jag orkar inte, mitt huvud är tungt som bly. — Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät sorgset undergiven. Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade sig bortåt korridoren. Hon kände på en gång djup besvikelse och lättnad. Hon suckade tungt. Så tog hon i med förnyad fart. Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på en stol. Nu, då allt var färdigt, kände hon inom sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på klockan. Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon trott. Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, tog fram papper och kuvert och började skriva till Lisa. I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade hon om sin avresa och bad att få packsakerna eftersända till Stockholm fortast möjligt. Inte med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. ”Du har full frihet att säga åt Pampe och de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,” skrev hon till sist. Vid de sista orden började hennes hand att darra. Bokstäverna blevo osäkra och hjälplöst lutande. De voro som stelnade rop av ångest och förtvivlan. Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat mot handen och stirrade rakt ut i luften sedan hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett hopviket papper ur handväskan. Ett ögonblick vägde hon det i handen, innan hon lade det till brevet i kuvertet. Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade den upproriska, brännande smärtan i hennes inre, midsommarnattens och den långa, långa raden av förflutna dagars och nätters ve, men kanske skulle de ändå kunna verka något gott för henne hos Lisa ... Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra som hon nu gjorde — att vilja tigga, om också indirekt om förbarmande och förstående av en annan människa. Sådant borde ju ges frivilligt för att ha värde. Men hon hade inte längre någon stolthet. I detta ögonblick kände hon det som skulle hon kunna kläda sig andeligen naken, riva de sista skylande trasorna från sin själ för vem som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud mot. Hon var ensam, ensam och arm ... Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för att hålla tillbaka gråten, som tryckte samman hennes strupe. Hon _ville_ inte gråta, _ville_ inte vara annat än behärskad och lugn — åtminstone inte nu. Hon slog upp ögonen och såg sig nästan trotsigt omkring i rummet. Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med den tunga resväskan i handen smög hon sig som en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång blick såg hon sig tillbaka. Huset låg tyst och utdött, skinande vitt i eftermiddagssolen. Ingen människa syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men Ruff följde henne ridderligt genom allén och byn fram till gästgivaregården. Tåligt bidande låg han vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet i trädgården och väntade på skjutsen. Då hon reste sig upp, reste han sig även och följde henne långsamt och högtidligt bort till vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg han henne vemodigt frågande in i ansiktet. Då fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon satte sig på huk och slog armarna om hans hals: — Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. Med sakta viftande svans stod Ruff och såg efter henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. Då gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma solsken. XIV. Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs. Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt, oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart. Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande, rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och avlägset som om hon sett på det på långt avstånd. Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter mannen, som lugnt gick nedåt gatan. — Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick hade med ens gjort henne nyktert vaken. Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna, främmande världar ... Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ... Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra ... Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen stack het ... Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter allvarligt. Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro? Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju deras söndagsnöje, deras vila ... Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen. Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort. Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen, men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven. Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt förföljde det andra ... Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet. Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne, voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta, vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst ... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ... Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen, sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta ... Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen. Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som inte längre ville lämna hennes tankar ro. Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick dröjande längs planteringens slingrande gångar. Slutligen stannade hon framför ett stort femvåningshus och lät blicken glida utefter andra våningens kritade fönster. Hon hade inte varit däruppe sedan ... sedan ... Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes ansikte, medan hon stod och såg upp mot fönstren. Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. Hon såg sig nyfiket undrande omkring i halvskymningen. Hon hade aldrig förmått erinra sig, hur där såg ut. Och nu var det som om hon såge den stora vestibulen för första gången ... Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde, plymagerade riddare inom ramen av gula och röda fyrkanter! Med nästan smygande fjät steg hon uppför trappan. Framför henne bredde trappavsatsens mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens grinande brevlådsmun satt en blank mässingsskylt där namnet von Heineman lyste emot henne i förnämt enkla typer. Thyra Börjessons hjärta började klappa med hastiga, plumsande slag. Hon stannade framför dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund på namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen ut handen och tryckte på den elektriska knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom huset. Så blev allt åter lika gravlikt tyst som nyss. Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. Hon visste, att ingen skulle komma och öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för att gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, kände hon, hur en oresonlig vrede steg upp inom henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet sköt upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande hand tryckte hon åter på knappen och lät klockan ljuda i ursinniga fanfarer. Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt lugn. Hon vände sig skamsen och ämnade just gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka och blev varse fru von Heineman i dörrspringan. Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren på vid gavel. Thyra Börjesson bleknade märkbart. Hon blev stående alldeles orörlig, stel och högtidlig. — Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade fru von Heineman i en ton, som uttryckte oförställd glädje. Om jag kunnat ana att det var du, som ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att det var någon, som gjorde det på okynne eller för att tigga ... Och till sist, när du ringde så där ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste inte vad jag skulle tänka och tyckte bäst se efter vad som stod på ... Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och drog henne med sig in i tamburen. — Men, käraste barnet, hur kommer det sig, att du är i staden — och framför allt, hur visste du, att jag var här? Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra fri från fru von Heineman. — Jag visste inte alls var du var, sade hon stelt, men jag ville försöka om möjligt få träffa dig ... Det är något, jag måste tala med dig om. Fru von Heineman gav henne en snabb blick. Så öppnade hon dörren till salongen. — Inbjudande är det inte därinne varken för mal eller människor, men det är väl ändå bättre än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta ton, som alltid kom Thyra Börjesson att känna sig blyg och bortkommen. Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von Heineman sjönk ned i soffan mitt emot henne. Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att fru von Heinemans blick vilade på henne. En god stund sutto båda tysta. — Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump eller tankeöverföring, sade fru von Heineman plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog är detta sammanträffande underligt. Jag kommer in till Stockholm på några dar för att få litet i ordning till en tilltänkt Schweizerresa, bor under tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för att hämta en del saker, som jag vill ha med mig på resan, och så — så står du, _du_, plötsligt utanför min dörr och ringer just det ögonblick, jag är häruppe ... Säg, om inte det är underligt! Fru von Heineman lade plötsligt armarna på bordet och böjde sig ännu längre fram emot Thyra: — Har du tänkt på mig något, längtat efter mig något under denna långa tid? Hennes röst var låg och beslöjad. _Jag_ har längtat så outsägligt efter att se och träffa dig ... Thyra svarade icke genast. — Det är något jag vill tala med dig om ... be dig om, sade hon slutligen. Fru von Heineman såg snabbt och forskande på henne. — Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka _dig_, sade hon i sentimentalt ridderlig ton. En känsla av kväljande avsmak for igenom Thyra Börjesson. Hon lyfte blicken och såg kallt och stadigt på fru von Heineman. — Det är om den där unga flickan, som du åkte med på Djurgården, jag ville tala, sade hon med eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt upp dig. Du får inte förstöra henne också ... Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, underligt mjukt och lågt skratt. Så blev hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun. — Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag håller mera av henne än dig, sade hon plötsligt. Thyra gav henne en stickande ond blick. — Vad tror du jag numera frågar efter, om du håller av hela världen mer än mig, bröt hon ut skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du kunde göra andra lika olyckliga och förtvivlade, som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund och förbarmande och inte störta flera i samma helvete, som du störtat mig ... En mörk sky drog över fru von Heinemans ansikte. Det ryckte nervöst kring hennes mun, men i nästa ögonblick var hon sig åter lik. — Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon lugnt. Det är inte omsorgen om andra, som fört dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla ditt. Hon skrattade till i plötsligt övermod. — Ja, se du gärna så förolämpad och ond och stel och hög ut som helst. Det hjälper dig inte. Jag känner dig bättre än du känner dig själv. Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro hårt sammanpressade. Allt förakt, all avsky, som i månader jäst och grott inom henne, speglades i detta ögonblick i hennes ansikte. — Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till ingenting att tala med dig ... åtminstone inte för mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ... Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en hjälplös, övergiven rörelse slog hon plötsligt händerna för ansiktet och stönade tungt. — Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad det kostat mig ... Jag ville ge halva mitt liv, om jag aldrig kommit i din väg, bröt hon lidelsefullt ut. Fru von Heineman reste sig upp och kom hastigt bort till Thyra. Hon lade händerna på hennes axlar och tvingade henne med milt våld ner på stolen, där hon nyss suttit. — Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade hon i låg, ömt befallande ton. Av alla människor är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, jag gav dig den sista kvällen på din ateljé ... Och för övrigt, hur kan du väl tro, att jag efter allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... skulle vilja, hennes röst kvävdes med ens av frambrytande tårar, skulle ha mod att gå igenom något sådant en gång till ... Tro mig, det har varit lidande också för mig ... Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till ögonen under djupa, snyftande suckar. Efter några ögonblick tog hon näsduken från ögonen, och med läpparna ännu skälvande av gråten såg hon på Thyra Börjesson med en road glimt i ögonvrån. — Och så, hon strök liksom under varje ord, så kan du hälsa Lisa Ljungh, att det var min systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i våras ... Hon var uppe några veckor för att se Stockholm i vårskrud. Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles orörlig med händerna för ansiktet, sedan fru von Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig upp och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin hand. — Tack för vad du sagt mig nu, sade hon mumlande, nästan ångerfull. Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte den varmt: — Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill du inte? Hennes röst var på en gång mjuk och befallande. — Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, sade Thyra pressat. Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande skratt. — Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag ändå vet, hur mycket du håller av mig! Är du rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet i dina ögon? Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och såg motståndslöst rätt in i fru von Heinemans djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon. — Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande röst, jag är inte rädd längre ... Du har rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig mycket, mycket ... * * * * * Skymningen låg tätare över trappuppgången, då fru von Heineman öppnade tamburdörren och släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg efter henne, då hon gick utför trappan. — Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i morgon, ropade hon plötsligt lågt och ivrigt efter henne. Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig ett ögonblick motvilligt tillbaka. Hennes ansikte var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt i skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i sömnen. Med en frånvarande rörelse höjde hon handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman. Så försvann hon i trappkröken. Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt genom vestibulen fram till porten. Där blev hon stående liksom redlös med handen på låset, tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne från portvaktsfönstret och sporde, om hon var sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde ta sig ut genom en port. Då vaknade hon till och gick hastigt ut på gatan. Det var bländande ljust därute. Det skar till i hennes ögon. Men luften kändes friskare. En svag vind strök smekande kring hennes panna. Med osäkra steg gick hon utmed husraderna fram över Sturegatan och Floras kulle ned i Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i skuggan av några granar. Hon satt alldeles orörlig med ögonen halvslutna och såg rätt framför sig med ett slappt, slött uttryck som hos en drucken. En ofattbar olyckas dova, stelnade ro hade dragit in i hennes själ. Allt inom henne var hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och känslor. Timme svann efter timme. Solen sjönk längre och längre ned mot Engelbrektsgatans tak, solljuset fick aftonens milda guldfärg. Spårvagnarna rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande lekar, men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig och såg framför sig med stirrande blick. Hon hade glömt världen omkring sig. Hon märkte endast att det i hennes bröst låg något oerhört tungt och svart, som nästan hindrade hjärtats slag. En fattig gammal kvinna haltade långsamt framåt gången. Hon stannade framför bänken och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande på Thyra Börjesson. Så satte hon sig tveksamt bredvid henne. Efter en stund sökte hon fram en snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt en pris, medan hennes livliga pepparkornsögon sände Thyra Börjesson ett listigt, spörjande ögonkast. — Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, med ett tonfall som om hon gjort en reflexion för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag skall säga henne, hon lutade sig fram emot Thyra och rösten blev förnumstigt hemlighetsfull, sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast man tror så i ungdomen. Det vet jag bäst, åhå-ja! Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda två går på gravens brädd ... Men hade någon sagt till mig för fyrtio år sedan, att det skulle gå så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ... Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås ... Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. Thyra Börjesson satt som hon ingenting hört eller förstått. Gumman såg på henne från sidan ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt lindade en smutsig näsdukstrasa om dosan och stack den ner i fickan igen. Så gav hon till en djup, improviserad suck: — Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack till mig en hacka då och då, fick jag väl aldrig en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan ... Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, att jag får vara utan för det mesta ... Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och rösten blev snyftande jämmerlig: — Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, fast rikt folk aldrig tror det ... Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en lång stund stillatigande framför den gamla och såg på henne med stora, svartglänsande ögon: — Det är synd om _alla_ människor, inte bara de fattiga, sade hon slutligen med ett skarpt, tillrättavisande tonfall. Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg förskräckt på Thyra. — Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt ödmjukt, att jag pratar ... Tungan är en liten lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt. — Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar bara att vi har det svårt alla, alla människor, fast på olika sätt ... Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän och tryckte den ångerfull i gummans vissnade hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt och osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser yrde omkring henne, men hon hörde dem inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare som vore hon rädd att inte hinna fram i tid till ett avlägset mål. Men hon gick planlöst omkring utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet inom henne hade börjat lösas upp. Det brände, jäste och bubblade inom henne av tankar och känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp i hennes medvetande. Men hon vågade liksom icke märka det. I namnlös ångest höll hon andan långa stunder som om hon därmed kunnat få makt att pressa dem tillbaka i tystnad och ro. Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. Plötsligt var hon mitt inne i en flock människor, som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon sig dragas med, gick ständigt i samma takt som de närmast framför henne gående. Hon försökte lyssna till deras samtal för att slippa höra sina egna tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än lösryckta meningar och att man använde bror och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig vara det, hon hade framför sig. Slutligen var man framme vid målet: ett stort gult stenhus med hög, rundad portal. Thyra Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan. Avbrutna toner från en andlig sång och svagt orgelackompanjemang trängde ut till henne där hon stod. Den ena hopen människor efter den andra gled förbi henne in genom portalen och försvann bakom järngrinden. Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen in i den skumma förgården. Musiken tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade framför de glappande dörrarna med handen på handtaget. En kraftig mansröst tog plötsligt vid och läste högt, nästan befallande en kort bön. Så blev allt åter tyst. Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och steg in. En stor sal, proppfull med folk, öppnade sig framför henne. På en estrad längst fram stod en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel i handen. De långa, magra fingrarna slöto sig nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen. Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade ansikte låg ett underligt, blekt skimmer. Ögonen hade fanatikerns brännande glans. En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon tyckte, att det var Guds dömande, hämnande rättfärdighet, som stod framför henne. Hon önskade gå sin väg, fly undan vart som helst, men hon blev stående som fastnaglad innanför dörren. Hon kunde icke ta sina blickar från mannen på estraden. Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. Hon ryckte till och sjönk ihop som om hon träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon som sett på henne i dag på Sturegatan ... Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken ifrån henne bibeln mot ljuset, som strömmade in över honom från tvenne breda sidofönster, och började läsa med stark, skallande röst: ”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, Babels dotter, sätt dig på marken utan tron, du kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, drag undan din slöja, lyft upp släpet, blotta benet, vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke anfalla på människovis. Vår förlossare, Herren Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!” Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra Börjessons läppar. Hon slog händerna för ansiktet och störtade ut. Hon sprang framåt gatan som en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för livet, utan tanke på de mötandes häpna, undrande blickar, sprang och sprang, tills det kändes som om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då saktade hon farten, stannade ett ögonblick med händerna tryckta mot bröstet och började så åter gå, långsammare och långsammare, tills stegen nästan blevo släpande tunga. Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig över staden, då Thyra Börjesson instinktivt styrde vägen mot Söder. Hon gick som i dröm, osäkert, vacklande, nästan som en drucken. På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet och såg ner i det blanka, ilande vattnet, som brått och oroligt dansade fram under brovalven. Det var som om det fattats av ett yrt, besinningslöst begär, en obändig åtrå efter havets famntag, så störtade det framåt, så kämpande, trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver små kullriga vågor med varandra. Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram över bröstvärnet. Hon kunde icke ta sina blickar från det dansande, blanka vattnet. Det låg något trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. En sugande, orolig längtan började slita i hennes hjärta. Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i samma glidande, snabba takt, att brottas och kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt bars framåt som av osynliga händer, mjukt och svindlande hastigt och tyst ... Och sinnena och de brännande, svidande tankarna skulle sövas till ro, skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de skulle somna och sova, och hennes själ skulle få ro, sjunka in i saligt lugn ... En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande fram sin tidning, men Thyra Börjesson stod orörlig och såg ned i vattnet. Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i armen och ryckte henne upp emot sig: — Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här i penséer, sluddrade han och såg henne med den drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och oresonlig nu! Inte rår jag för, att kommersen gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu! ”Jag bjuder dig kärlek och rödaste vin!” Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han försökte sjunga de sista orden, och han gav till ett rått skratt. Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på honom med en sömngångares oförstående, orörliga blick. Hans cyniska skratt väckte henne. Med en häftig rörelse slet hon sig lös och sprang några steg framåt bron. Den druckne vinglade efter med utbredda armar, som om han schasat på en höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt och snabbt klängt uppför bröstvärnet. Ett ögonblick blev hon stående däruppe. Hon bredde ut armarna, som ville hon famna världen ännu en sista gång. Ett svagt, hisnande rop banade sig väg över hennes läppar. I en stor båge störtade hon ned i det ilande, dansande vattnet. XV. Slumsystern reste sig sakta från stolen och lade bibeln ifrån sig. Hon blev stående invid sängen och såg forskande ned på Thyra Börjesson, som låg som död, orörlig, med slutna ögonlock. Som vita blomkalkar vilade händerna mot det vinröda täcket. Sov hon eller låg hon blott och tänkte över ordet, hon nyss fått höra? Slumsystern böjde sig ned över sängen och lyssnade. Andedräkten kom jämnt och susande. En sky av missräkning drog över slumsysterns tärda drag. Ja, sannerligen, hon sov! Hon hade låtit Herrans heliga ord lulla sig till sömns! Slumsystern rätade upp sig och tog ovilligt ett par bråda, tysta fjät åt sidan. Men i nästa ögonblick trädde hon tillbaka och började på nytt betrakta Thyra Börjesson. Ett uttryck av medlidande sköt upp i hennes tomma, ljusblå ögon, klara och genomskinliga som glas. Det var ju som att ha ett sjukt barn framför sig. Det bleka, fina ansiktet och draget kring den veka munnen rörde en på samma sätt. Och håret var underbart. Som en guldskimrande flod flöt det fram från nacken ned över örngottsvaret. Slumsystern suckade tungt. Såg hon inte ut som en, på vars panna Herren tryckt sitt insegel? Och i stället var hjärtemarken övervuxen med tistel och törne, och Herren tilläts icke komma in och röja ... Men lov, pris och ära vare Herren att Han var trofast och outgrundlig i godhet och nåd! Ännu fanns tid till frälsning. Döden hade gått miste om sitt byte. Genom Herrens nåd hade hon, som låg där så blek och orörlig och sinneshård ryckts undan djävulens käftar. Genom Herrens nåd hade hon räddats från synden att taga sitt liv och kasta bort den dyra nådatiden ... Slumsystern knäppte sina händer. I hennes ögon tändes en exalterad glans. Herren är stor och god. Gud är kärleken. Vilken nåd, outrannsaklig och stor hade Han icke låtit vederfaras henne själv! I det rätta ögonblicket hade hon fått gå fram, där fara var å färde. Sin ringa tjänarinna hade Herren låtit komma till hjälp vid ett dyrköpt människolivs räddning! O, aldrig skulle hon glömma sitt hjärtas saliga glädje, då Gud hörde hennes böners rop och lät livet vända åter i den stela, halvdöda kroppen! Aldrig, aldrig skulle hon förgäta, hur Herren låtit sin nåd överflöda! Allting hade Han lagt till rätta, allt hade Han underliga lett. Alla hinder hade Han röjt ur vägen. Dagligen tillstaddes hon kämpa med djävulen om denna arma, vilseledda själ. Det fanns varken släkt eller vänner som stred emot och sökte hålla den fattiga själen kvar i synden. Hon kunde komma så ofta och stanna så länge övriga plikter tilläte. Det fanns intet annat motstånd att övervinna än motståndet från henne, som låg där sovande — andligen och lekamligen sovande. Men hennes motstånd, var det tysta, sega, ordlösa, som var värre att övervinna än hädelser, verop och förbannelser. Dag efter dag låg hon lika tyst och stillsam, så modlös och knäckt, att kroppen blev maktlös och tung som hos en döende. Att höra Guds ord stred hon inte emot, men hennes mun teg, och hjärtat förblev stängt. I snart åtta dagar hade hon legat lika orörlig, lika tyst, lika likgiltig. Icke en min förändrades i hennes bleka ansikte, om man kom eller gick. Allt studsade tillbaka från detta förstenade väsen. Maten stod orörd, tills den tvingades i henne. Breven som kommit lågo oöppnade. Och den enda människan, som sökt henne, hade förbjudits att komma in ... Den gången hade hon visat en nästan vild energi för att få sin vilja respekterad. Men snart nog hade hon sjunkit in i samma apati som förr ... Den exalterade glansen i slumsysterns ögon hade efter hand slocknat. Hennes ansiktsdrag uttryckte nedslagenhet och djup smärta. Plötsligt sjönk hon på knä framför sängen och dolde ansiktet i händerna. Så låg hon länge i tyst bön. Småningom blev hjärtat åter brinnande i henne. Läpparna började mumla ödmjuka, enträgna ord, som växte i tydlighet och styrka ju mera bedjerskan greps av bönens makt. Till sist fylldes rummet av hennes röst. Den blev ropande hög, som hos en som är stadd i ångest och nöd. — O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv mig makt över hennes själ! Stå vid min sida, hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt och ge Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad! Hjälp mig, Herre, att strida för Dig om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden! Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade hjärta, som våndas under satan utan att själv förstå det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn och lyste dem i natt och mörker fram till Kanans förlovade land ... Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. Orden sinade för den bönhörelsens ljuvliga glädje, som plötsligt strömmat in i hennes själ. Med salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens löfte om bönhörelse och seger. Med salig glädje kände hon, att Herren aktat henne värdig att med Hans hjälp förvandla en satans boning till ett tempel, där lovsångerna icke skulle förstummas och Herrens prisande aldrig upphöra ... De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan väckte slutligen Thyra Börjesson ur hennes slummer. Hon slog upp ögonen och såg med en tom blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. Inte en muskel rördes i hennes bleka ansikte. Långsamt vände hon bort blicken och såg upp mot den skimrande blåa sommarhimmel, som spände ut sitt kupiga tält över det stora snedfönstret. Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande kvarnar och fjärran brusande vatten, kom storstadens buller dragande in genom den öppna rutan över hennes huvud. Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta från henne. Himlen hade de hindrat henne från att nå, och människorna i den bullrande staden ville hon intet. Alla voro de henne så främmande och likgiltiga. Bara ett ville hennes själ: vila och frid ... Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem värkte av trötthet! Hela hennes varelse kändes tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och frid ... salig ro ... salig vila ... Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. Den växte, steg, skälvde, tiggde, starkare, högre, i bävande hänförelse. En ilning av plötslig skräck gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte sig häftigt upp och lyssnade spänt. — Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad ... Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick slappnade plötsligt. Hon sjönk tillbaka mot kudden. Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten grep om hennes strupe, tryckte ihop den, spände och gurglade i hennes bröst. Hon svalde krampaktigt, hennes kropp knöts i motstånd, hon bet samman tänderna, men intet halp. Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft bryter alla fördämningar, vällde tårarna plötsligt fram ur hennes ögon. Hela hennes varelse skakade under konvulsiviska snyftningar. Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes glasklara, genomskinliga ögon sågo med ett hänfört, halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. Över det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens extas. Hennes ögon sågo ännu in i Herrens härlighet, och öronen hörde Hans ords ljuvlighet. Långsamt reste hon sig från sin knäböjande ställning. Hon blev stående orörlig, glömsk av tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte henne slutligen. Hon strök sig över panna och ögon som en, som vaknat ur en djup sömn. Med en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad glans spred sig över hennes ansikte. Hon sjönk överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra Börjessons hand i sin. — Halleluja, Herren är nära, sade hon med en röst, som lät andfådd av sinnesrörelse. Nu är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt upp och gå till din Fader! Si, allting är redo! Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. I nästa ögonblick togo de till med förnyad styrka. — För mig finns ingen frälsning, sade hon slutligen med rösten darrande av gråt, mig har krukomakaren gjort till oheder. Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon stilla med trosvisshetens fasthet i rösten: — Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. Ingen kan gå förlorad till evig tid, som böjer sitt hjärta till Honom. Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta. Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga sång drog då och då in genom den öppna rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig regelbundenhet. Så började slumsystern åter tala. Hennes röst lät mjuk och stilla, monoton, som om hon läst ur en bok. — Si, säger Herren, jag står för dörren och klappar; den som hörer min röst och upplåter, till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt upp hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv Honom som offer alla livets gåvor och krafter! Då skall Han för visso säga en gång: det hon kunde, det gjorde hon ... Åter blev det dödstyst i rummet. Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret föll som en gyllene mantel kring hennes axlar. Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina förgråtna ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes röst kom liksom långt borta ifrån. — Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt bröst, ty Gud har äntligen öppnat mina ögon: egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. Så vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp mig, Gud, att leva för Dig och andra! Styrk min vilja till det goda! Vänd av Din vrede från mitt huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din frid och välsignelse! Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns tärda drag. Hon reste sig upp och lade välsignande sina händer på Thyra Börjessons huvud. — Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig nu och i all evighet! Och dig, Herre, storhetens och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, ty stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! Prisad vare Du, kärlekens Gud! Ett ögonblick varar Din vrede, men hela livet Din nåd. Noteringar: Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter): [s. 169]: ... i dina ögon. ... ... i dina ögon? ... [s. 177]: ... väg över dennes läppar. I en stor båge störtade ... ... väg över hennes läppar. I en stor båge störtade ... *** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK VI STACKARS KVINNOR ... *** Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed. Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution. START: FULL LICENSE THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license. Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works 1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. 1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below. 1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others. 1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States. 1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: 1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed: This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook. 1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. 1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work. 1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™. 1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License. 1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1. 1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. 1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that: • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.” • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works. • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work. • You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works. 1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. 1.F. 1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment. 1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE. 1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem. 1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. 1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions. 1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause. Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™ Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life. Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org. Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws. The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS. The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate. While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate. International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate. Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support. Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition. Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org. This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.