*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48269 ***

Note: Images of the original pages are available through
      the Google Books Library Project. See
      http://www.google.com/books?id=ppZyDTv5fxMC





HAVSBOKEN

av

ANNA LENAH ELGSTRÖM







Stockholm
Albert Bonniers förlag

Copyright. Albert Bonnier 1912.

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912




FÖRSTA BERÄTTELSEN

  "Har du stigit ned till havets
  källor och vandrat kring på djupets
  botten?

  Hava dödens portar avslöjat sig
  för dig, ja, såg du dödsskuggans
  portar?"




I.


Milsvitt omkring fanns intet annat än vatten -- Kattegatts gråa vågor,
vilka mötte Nordsjöns långa dyningar och så vidare, undan för undan, kring
hela jordens rund. I denna vattenökens medelpunkt låg det lilla skäret som
kastat -- en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande,
svarta jättedjur, kvarglömda någon gång i skapelsens gryning. Men mitt i
deras mörker reste sig fyrens pelare, bärande sitt starka, vita ljus. I en
väldig solfjäder smög det runt, oupphörligt runt horisonten, fläktande bort
mörkret, än från en silverglittrande triangel av det öde havet, än från ett
stycke askgrå mark, beströdd med klippblock, för att sedan låta det falla
igen och treva vidare med sina sökande fingrar av ljus.

Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det
blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en
spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig
köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta.
Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den
halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med
telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå
till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr --
alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga,
gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var
världens gräns.

Överlotsen stod mitt i den -- i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta
punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en
lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände sig såg han blott
vatten och ljus -- stjärnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka
som voro vilka -- visste knappast om det bleka skimret där borta var fyren
på Hamneskär eller Kassiopeia och log åt den omätliga skillnaden, som ingen
skillnad var. Ingen i världsrymden, tänkte han och höjde högtidligt sitt
fanatiskt sammanbitna och stormbrända ansikte mot himmelen. Nej, där var
det nog ingen -- ingen mellan den lilla lyktan därnere och Sirius däruppe
-- ingen mellan tångens loppor och människorna. Liv som liv -- kraft som
kraft. Allt var samma utflöde bara -- samma hemlighetsfulla, eviga flöde av
kraft -- livets grundelement -- det, som kom havet att häva sig och vinden
att tjuta, som virvlade Malströmmen runt och tvingade de brunstiga djuren
hop till slagsmål -- det, som kom honom själv att jubla av fröjd då faran
var som störst, att skratta tyst för sig själv, ansikte mot ansikte med
döden, i en frisk och liksom salt glädje -- blott över att vara och vara
stark.

                                    *

Ty det var han, det visste han med sig och hade han icke vetat det skulle
han knappast velat leva. Om hans styrka visste också andra att berätta.
Överallt, vart ett fartyg gick, vilket en gång passerat Tistlarna, var han
känd, som en man, vilken vågade det otroliga -- en man, om vilken det talet
gick: »Kan icke Erik Utbult göra det eller det, ja, då kan ingen.»

Men det var sällan han icke kunde. Han var nära nog omöjlig att bringa ur
fattningen -- dussintals olyckor och farligheter, som han lugnt vänt till
en lycklig utgång, voro bevis nog för detta. Ty av vad slag den fara än
var, i vilken han råkat, tycktes hans livskraft vidga sig med den och, likt
en elastisk stålring, bli allt större ju större den var. I dess högsta
potens var han så mättad med energi, så laddad av vilja, att den nästan
slog gnistor av honom, som hade han varit en sorts mänsklig dynamo -- så
säker på sig själv att han alldeles glömde sig själv och liksom blev ett
med den stora gemensamma kraften...

                                    *

Leende sitt starka, hopbitna löje öppnade han omedvetet armarna, berusad av
denna sin egen styrka. Han hade velat kunna ta stjärnorna i famn, alla de
vita ljusen på himmelen och havet. Vad de voro små -- vad de dallrade och
flämtade, liksom färdiga att släckas av den vinande, vita vind, vilken kom
som från avgrunder bakom månens horn, isande kall av evigheternas köld.
Stigande och fallande i viskande stötar sög den molnen och vågorna med sig
i ett evigt sus -- -- stigande, fallande, susande, sorlande -- tills han
tappade andan, tappade bort sig själv i detta oavlåtliga viskande, vilket
pågått all tid och skulle pågå alltjämt all tid som ännu var kvar, under
den döda, vita himmelen, där månen stod, blek som ett tusenårigt lik, i sin
outhärdligt oändliga rymd.

Hans armar hade sjunkit ned, hans strålande övermod plötsligt smulats
sönder till intet av den ofattliga evighet, vilken genomisade rymden med
sin stumma likgiltighet för det minutlånga livet.

Han tänkte bleknande. -- Kanske den har rätt -- kanske allt detta lilla
levande blott är något felslaget, parasitiskt, övergående?

Kanske. I denna ödslighet kändes det nästan så. Men ögonblicket därefter
vaknade hans trots igen.

Kanske eller kanske inte, tänkte han, så äro vi bra modiga ändå, bra tappra
och starkhjärtade i all vår okunniga litenhet, vi bräckliga kräk på vår
ovissa, hårda och mörka vandring. Och ändå våga vi gå den, kämpande,
lidande och stridande för livet -- på väg mot den oundvikliga döden.

Han tänkte så, ty han hade fått se sina lotsar nere vid hamnen i färd med
att göra sjöbåten klar för att ge sig ut på sin veckas vakt, fyra engelska
mil norr om ön, ute i norra farleden.

Han såg deras gestalter ivrigt och målmedvetet syssla kring båten i det
klara, orörliga månljuset. Vad de verkade hjälplöst små gentemot det
väldiga, vita havet bakom dem. Och ändå hade de besegrat det många gånger
och skulle kanske besegra det ännu många till med samma små hjälpmedel som
förut -- den kallblodiga uppfinningsrikhet, van att beräkna allt på en
hårsmån för att kunna överlista döden så ofta som möjligt, det tysta enkla
mod och den sega uthållighet som de ärvt från generationer av havets
bevakare. Ty alla voro de av lotssläkt -- son- och ofta även dottersöner av
lotsar, vilka lämnat dem yrket och dess hårda privilegier på att få bringa
hjälp där all annan hjälp var ute, i arv och ägo till ytterligare
förkovran. Så hade de blivit vad de voro -- de bästa i sitt slag i
Skandinavien och därmed i Europa. Hundratals skeppare vittnade om dem: »Ja,
se en Tångalots, det är ändå alltid en Tångalots, få göra efter det han gör
och ingen gör det bättre!»

Hur skulle också någon kunna det? tänkte han leende. Hur skulle någon i en
mindre båt kunna gå ut i ett hårdare väder än det, där varje vrålande, vit
sjö tornade upp svallisen allt högre på däck och gjorde karlarna till allt
stelare stoder av is i sina glasstyva oljekläder och seglen till bräder,
som måste bultas mjuka då ett rev skulle tas in? Hur skulle någon under
dylika förhållanden kunna göra mer än rädda en besättning, där all räddning
tycktes omöjlig? Utom Tångalotsarna. De togo sig en funderare och räddade
fartyg och last också. Men på sin lotskaptens fråga om de tordes ta på sin
ed att de vågat sina liv, ty då skulle de få medalj, svarade de sedan att
det kunde de icke, ty hade de vågat sina liv den gången hade de gjort det
hundratals gånger förut.

Med några av detta gemensamma hundratal i sitt minne betraktade han med
varm tillgivenhet männen därnere -- stridskamraterna, dödskamraterna. --
Tånga lotsar, tänkte han, ni symboler för den lilla människans stora kamp
-- utan mål -- utan mening?

Den gamla frågan...

-- Tånga lotsar, kände han, en sådan kamp måste ha en mening -- fast kanske
en för stor för att vi ännu skulle kunna fatta den...

Huru många hade ej dött för den utan att fatta den, klagande, undergivna?
Skulle inte han också kunna dö för den? jo, men icke klagande, icke
undergiven. Nej! Kämpande för att komma den så nära som möjligt, för att
åtminstone ana dess storhet...

                                    *

Det var därför han levde. Detta begär hade följt honom genom livet -- ja,
till livet. Denna hemlighetsfulla brand, denna trånande längtan -- efter
vad visste de knappast -- hade havet sjungit in i den gamla sjömanssläkt
han tillhörde, sjungit in i varje nytt släktled och varje ny ättling, tills
den, likt en tusenstämmig kör, brusade fram genom den siste och blev hans
öde.

Ty han hade förstått vad den ville, denna evigt trängtande oro, vilken
gjort så många av hans att till grubblande drömmare och äventyrliga
våghalsar på en gång och vilken drivit honom själv ut till sjöss vid 16 års
ålder och så allt vidare och vidare om i världen, tills han vid 30 hamnat
här på Tånga och begripit vad det var han sökte.

                                    *

Hur väl han mindes när detta skedde. Aldrig kunde han glömma den första
kvällen på den lilla ön -- himmelens väldiga, gråa båge och därunder havets
oändliga cirkel, oupphörligt stadda på vandring mot klipporna, oupphörligt
skickande fram samma böljor i en oavlåtlig procession, tills han hisnade av
yrsel. Hopkrupen på en flat häll, så långt ut han kunde bland vågorna, såg
han dem komma från alla sidor -- dyka upp långt ute i knappast synliga
linjer, långsamt växa och därpå plötsligt lyfta sig, så att aftonsolens
sneda strålar, vilka då och då bröto fram mellan molnen och göto mjukt liv
över havets hårda grånad, lyste genom dem, som genom kallgrönt glas. Så
rullade de vidare och närmade sig alltmer -- allt större och vitare för var
sekund, tills de stegrade sig till sjudande skum och möttes i en yrande,
vit virvel under hans fötter. Där på undervattensklipporna krossades de och
sögos ut igen över de flata hällarna i tunna vitspräckliga skumhinnor,
under vilka han såg den bruna tången bölja upp och ner, likt en jättes
inälvor. En minut -- och de sögos åter in i nya vågor -- in och så tillbaka
igen -- oupphörligt vandrande men aldrig hinnande fram, oupphörligt bävande
och krympande samman, bävande och vidgande sig, tills han tyckte hela
världen följde med. Tills han kände himmelen skälva över sig för vindens
vin, tills horisontens cirkelbåge drogs hop och tänjdes ut kring honom med
varje långsamt rullande grå våg. Tills allt löstes och flöt ut och in med
varje glidande fläkt av vindens och vattnets eviga oro -- han själv med --
liggande stilla och passiv, likt ett stycke tång i en bölja, utan vilja,
utan tankar och känslor -- tom, som ett snäckskal, vilket havet sköljt ur
-- renad från allt, ont som gott -- från alla begrepp och åsikter, allt
människogjort och inlärt. Tills bara den nakna stommen var kvar, vaggande
med bland vågorna, med varje sköljd allt närmare tingens strand -- deras
grund och orsak. Tills han anade den och i fasa ryckte sig själv tillbaka
till medvetande igen.

Men för sent.

-- Vad? ropade det till inom honom.

-- Vad var han?

Han sprang upp och höjde sina händer som till en befallande fråga. -- Vad?
Vad var allt? Vart gick det och vad ville det?...

Blott tystnad svarade honom -- tystnad utom honom och tystnad inom honom i
allt det okända dunklet, som lyssnade på spänn mot oändligheten.

Grubblande vände han och gick in mot land. Skummet flög i vilda, vita
tottar om honom och bakom hans rygg mumlade havet -- detsamma, evigt
detsamma -- det sällsamma, oartikulerade, vilket susat i hans huvud allt
sedan han född blev, alltid och evinnerligen, liksom det susar i
havssnäckan, vore den ock tusen mil uppe på land -- det hemlighetsfulla
ljud, vilket var djupet, gåtan, närmare än något annat i världen --
oändlighetens ton.

Han ryste till -- i dunkel rädsla kände han att lyssnade han alltför länge
skulle den kunna förinta honom, skulle hans innersta kunna springa sönder,
likt det sköra glaset, då det träffas av den ton, som är dess grundklangs
hemlighet. Han satte händerna för öronen för att slippa höra den...

                                    *

Men det hjälpte icke -- skulle aldrig hjälpa mer. Hans öde var beseglat.
Hans livs längtan hade tagit form. Hädanefter skulle han aldrig mer slippa
dess pina. Hädanefter skulle han alltid virvlas kring i en cirkel av gåtor,
i vilken han trampade runt, som en ekorre i en bur, utan att ändå med alla
sina tusen frågor någonsin komma medelpunkten en millimeter närmare. Hur
han än grubblade och forskade, hur många filosofers och tänkares verk som
än sönderlästa tornade upp sig på hans hyllor -- lösningen fann han aldrig
minsta ljusning av. Han blev blott allt mera trött och förvirrad, tills han
i vredesmod slungade alltsammans -- för hundrade gången likvisst -- och gav
sig ut på sjön, helst med så stora segel i så svår storm som möjligt och
seglande så våghalsigt djärvt att hans lotsar stodo på stranden och
rådgjorde med varandra, om de skulle anmäla honom för lotsverket som tokig.
Det gjorde de dock aldrig -- därtill voro de på en gång för stolta över
honom och för rädda för honom. Utan att själva förstå det kände de iskylan
från den sällsamma, stelnade värld, vari han levde, kände en underlig oro i
hans närhet, som i en okänd och långväga främlings. Och alltid måste de se
på honom, frågande och smått förfärade, där han gick ibland dem, spikrak
och smal, med sina intensiva sjöblå ögon -- mystiskt fjärrskådande, som om
generationer av hans döda sjömanssläkt sett ut över havet genom dem --
alltid liksom riktade in i sig själv. Hans smala, fula huvud med dess höga,
avlånga panna och benhårt slutna käkar låg också alltid lutat åt sidan, som
lyssnade han efter för andra ohörbara ting och knappast vågade tala av
spänning. I själva verket yttrade han nästan aldrig ett enda ord, som icke
hörde till tjänsten. Den skötte han över allt beröm. Aldrig hade
strandningarna varit så få vid Tånga, och aldrig räddningarna så lyckade
och djärva, aldrig grundstötningarna under lotsning sällsyntare och aldrig
fartyg bordats under omöjligare väderleks- och sjöförhållanden än någonsin
tillförne. Överallt gick han före med gott exempel, sporrande sina män,
vilka blott behövde en sådan chef för att åstadkomma underverk.

                                    *

Men det var bara under storm och oväder som han hade något att göra. Annars
skötte allting sig själv på det gamla, vanliga viset. Sjöbåten gick in och
ut från sin station och reservbåten Delagoa, även kallad Sjöspöket,
seglade, regelbundet som ett urverk, var dag kl. 12 in till fastlandet för
att hämta dem, vilka dagen förut lotsat in till Göteborg och sedan återvänt
med skärgårdsbåten. Så gick den jämna följden av plikter -- lugnet stod
tyst och blankt över den lilla ön -- omkring den låg havet grått och stilla
och ångare från alla världens hörn gledo förbi och hälsade med flaggan. I
lotsstugan dåsade kurvakten utom den medlem som hade vakt vid utkiken och
gick fram och tillbaka där med sin kikare under armen.

På den smala stigen utmed vejern smällde då och då fyrfolkets träskor, då
och då skrek ett barn eller syntes en kvinna i en dörr. Ibland var det fru
Utbult, som kom ut på sin trappa och med sin smala, vackra slavinnenacke
sorgset böjd under det tunga, röda håret skuggade ögonen med handen och såg
efter sin make -- alltid åt samma håll.

Ty alltid gick han på klipporna invid det mumlande havet. På en kvart gick
man över ön -- havet fanns överallt. Han kunde icke undgå det och flydde
heller icke längre. Han hade givit sig och gick utmed det och lyssnade på
det, så ofta han kunde. De vackra sommardagarna, då kölden icke drev honom
in, lämnade han det knappast på hela dagen, låg invid det timme efter
timme, med uppåtvänt ansikte och öppna armar, på en sten så solstekt att
den kändes mjuk av värme.

Utan tankar, i en dröm för djup för sådana, smälte han in i den oändligt
djupblå himmelen -- ett tyst leende i den alltets glädje, vilken lyste i
luftens och havets glimmande glitter och dansade genom rymden med den
starka, salta vinden, som i ett rus av strålande övermod. Det steg honom åt
huvudet likt vin -- det kom honom att drömma, om hjältedåd och namnlöst
härliga bedrifter, om allt det stora, som människor i sin svaghet, sin
krafts begränsning, dock förmått -- det kom honom att drömma en brusande
dröm om en kraft utan gräns...

                                    *

Ännu lyckligare var han dock då det stormade. Då kunde ingenting hålla
honom inne. Då sprang han på klipporna, hoppade över klyftorna och halkade
ned för branterna -- obekymrad om huruvida han skulle kunna komma upp igen,
obekymrad om allt, om att ens leva en sekund till efter den i vilken han
famnat havet. Stormen ryckte med tvära, häftiga ryck i hans kläder, regnet,
av vinden drivet framåt nästan vågrätt, slog honom i ansiktet, likt
piskslag. Blott i korta, snabba glimtar kunde han se det vrålande, gröna
havet, som vältrade upp och ned, kastande sitt skum i vilda, vita
triumfbågar över öns uddar. I ett oavlåtligt hest och djupt mummel, en ton,
tusen gånger mörkare och hemskare än den vanliga, gick det löst på
klippsträndernas eviga motstånd, vräkte sig dånande upp mot
undervattensskären -- öppnade sina hålor och avslöjade sina hemligheter --
oanade djup, inför vilka hjärtat stegrade sig, likt en skrämd och sporrad
häst -- hemska, blanksvarta klipptaggar, skarpslipade av eoners böljeslag,
blott få gånger sedda av människoögon och förlamande det tillfälliga kryp
som skådade dem med sin orörliga evighet.

Allt lägre och lägre ner mot havsbrynet -- allt högre och högre upp flög
det stormpiskade skummet. Det kastade sig över honom och kringsvepte honom,
liksom rasande. Och hållande andan i en salig rädsla, vilken sög hans
hjärta till sig, som i en vansinnig kyss, smakade han, i det ursalta
stänket all havets svidande renhet -- all livets berusande storhet.

Att uppgå i den, hisnade han, att smälta tillsammans med denna eviga storm
av kraft, livets fullaste helhet, vilken människorna, de vid klippväggen i
bakvattnet inlimmade små snäckorna, sällan ens förmådde ana dyningarna av!
Han ville ut i den -- ville livet -- allt livet -- ville vara liv -- icke
blott levande...

                                    *

För var dag tog havet sålunda en atom mer av hans själ -- för var dag
holkade det ur honom allt mer och mer, tills han snart, likt en tom snäcka,
blott återsusade dess ton av oändlighet.

Snart, det anade han ibland, skulle han av idel liv kanske knappast längre
kunna leva -- av idel livsövermått gå över den hemlighetsfulla gräns, där
dess orgiastiska fullhet blev för full, blev för mycket att bära.

Det kändes så, kändes som mänaderna måtte känt det, då de mitt i sin yrande
berusning tillfogade sig de sår, varav de sedan i ursinnig glädje
förblödde. Det kändes som växte livet för var dag och som om den stund
nalkades då dess storhet skulle rycka balansen från honom och störta honom
ned i förintelsen -- dess gåta, likt en korkskruv, dra förnuftet ut ur hans
huvud.

Den var för djup för honom, anade han, därför att han sökte och grubblade,
icke likt de andra blott såg och sedan -- för van vid tingens alltför ofta
sedda yttre form, vid att stanna blott vid den -- gick förbi och glömde.
Nej, som en bölja strävar att förena sig med sitt moderhav, så strävade
hans innersta i hemlighetsfull frändskap mot djupet. Han såg det i allt,
han var besatt av det -- dömd till vansinne -- han visste det ibland, men
det skrämde honom inte.

-- Vem vet, tänkte han, kanske förnuftet blott är ett lyte, den skyddande,
tjocka slöja, vilken hindrar de ännu icke färdiga, de ännu nästan blinda,
från att se ett förbländande ljus. De som sett detta ljus, skalderna,
siarna, ha icke de ofta kallats besatta och oftast varit det?

Hårt leende hängav han sig åter åt sitt grubbel, där han gick invid det
viskande vattnet, dag som natt, morgon som afton.

                                    *

Aftonen var dygnets ljuvaste stund på Tånga. Skymningen kom som ett sken
från andra och renare världar, genomlyste allt och upplöste det till
skimrande silverglans, till sjungande ljuslek. Det stilla havet gick på
alla sidor upp i den orörliga, vindlösa himmelen, bildande liksom ett
ofantligt luftklot av en vithet så djup att ingenting tycktes vara upp
eller nere utan allt samma väldiga tomrum, en metalliskt lysande
luftavgrund utan början eller slut.

I den flögo tysta, vita fåglar och susade en stillhet, så ljudlös, så
orörlig, som hade själva evigheten unnat sig ett ögonblicks ro.

Han sjönk ner i den. Vinden gick rakt igenom honom. Klippan, varpå han låg,
blev luft. Allt släppte taget omkring honom. Och han kunde icke hålla sig
kvar; alla begrepp, all vanlig verklighet hade ju liksom slocknat under
honom. Den hemvana värld, vari han fötts och levat, hade plötsligt brustit,
likt den såpbubblas strålglans man blåser bort. En fläkt -- och den var
försvunnen, och han kunde icke återkalla den ens i sitt minne. Ty tron
fattades honom -- tron på det lödder av allsköns föreställningar, varav
människorna blåst upp världsfantomet, som de lämnat sina ättlingar i arv,
lärande dem att sådan var verkligen världen.

Villigt hade de lärt det, villigt glömt att de själva givit det namn och
därför icke kunde vara säkra på att de namnen voro de rätta -- att de icke
snarare blott voro som provisoriska broar, slagna över oändliga djup.
Villigt hade de slagit sig ned vid avgrunden, som de döpt till yta, för att
slippa vara rädda för den.

-- Feghet var det, tänkte han, slöhet eller feghet att icke våga se ned i
den därför att man kunde få svindel. Svindel! Var det icke blott då man
hade det som man levde?

                                    *

Darrande, likt en nästan bristande sträng, lät han sig med slutna ögon
vräkas med av de långsamt glidande dyningarna genom det sällsamma, susande
tomrummet, som vidgades med varje evigt återkommande våg och växte tills
det slök allt.

Med knutna händer drevs han allt längre ut, mellan sina sammanbitna tänder
ständigt viskande detsamma: Orsaken! Grunden!

Ursinnigt sökte han nå fram till den -- sin egen botten -- sin egen orsak.
Ja, om han så aldrig skulle kunna hitta tillbaka till sig själv ville han
nå den och fatta vad som var hans -- hur långt hans område sträckte sig.

Ty att det var större än hans tids människor trodde, det visste han. Att en
människa kan föras långt utom sig själv, sitt vanliga vardagsjag, nämligen,
utan att träffa några gränser, det hade dödsfara och hänryckning lärt
honom. Men han ville veta hur långt! Han ville slippa rysa för sitt eget
mörker, slippa rysa för allt och tiggande vända sig till allt -- till
vinden, som drog förbi -- ingen visste vart eller varifrån -- till havet,
som evigt mumlade samma sällsamma, ohörbara budskap.

Ibland trodde han sig för en sekund vara dess lydelse på spåren och spände
sin själ för att kunna uppfatta den. Dock alltid förgäves, alltid undvek
den honom gäckande och löstes liksom skrattande upp till blott vatten och
ingenting annat -- vatten, vilket glittrade i ljuset, som om det velat håna
honom -- den arme dåren, vilken ville det ingen annan lyckats med av alla
som levat på jorden -- ville veta vad han var.

Han knöt händerna i vanmäktig vrede och vaggade fram och tillbaka med
huvudet där han satt. En dag, det kände han, skulle han kanske komma att
ränna det i klipporna och krossa det bara för att försöka komma gåtan så
nära som möjligt! Därinne i honom själv var den och han skulle icke kunna
få den ut -- få den gripen och tydd!

Han stönade.

O, varför vara detta ynkliga, halvdana ting, som kallades människa -- en
lumpen övergångsform med vilja till allt och krafter till intet -- en
blind, vilken fått en sällsam uppenbarelse och nu nästan slet livet ur sig
för att få upp sina hoplimmade ögonlock.

-- Se Jahve och sedan bländas!

-- Leva ett enda ögonblick, helt och fullt förstå! Och sedan förintelse!
Ja, hur gärna! Ty han var trött på livet sådant det levdes på hans tid. Det
var så litet, så mycket mer begränsat än det ens behövde vara, så enahanda
-- alltid samma kretsgång av oförstådda eller halvförstådda fenomen och
erfarenheter, upprepande sig själva med gåtfull enformighet -- en
trampkvarn av födande, döende, handlande och älskande.

Kärlek! Han bleknade plötsligt av minnen och längtan. Nej, icke kärlek --
icke för honom; den var slut, död med den kvinna han en gång en sällsamt
brinnande, kort tid älskat intill döden.

Han längtade plötsligt efter den, efter att snart få sluta -- för att icke
vara så olik henne, så långt från henne -- längtade efter att vara död som
hon och som deras ofattliga kärlek.

Och han ryste då han tänkte sig trettio år till i trampkvarnen -- trettio
år av arbete, måltider och sömn -- alltid detsamma och ingenting begrep man
meningen med...

                                    *

Lyckligtvis fanns det ännu vågspel och livsfara. I dem kastade han sig allt
oftare. Han tyckte sig då vara gåtan och djupet närmast, sin egen kraft och
dess källa närmast.

Ju svårare och farligare, ju närmare.

Och för var gång blev han allt våghalsigare, försökte tränga allt närmare
och närmare, i extatiskt övermod, i en livstörst som nästan var dödstörst,
sökande slutet, gränsen, grunden -- sökande döden för att få mäta sig med
den.

Men hur han än sökte vek den liksom tillbaka för honom, fastän han jagade
upp den i dess innersta hålor i rusig och desperat hänryckning för att
trotsa den, håna den och bjuda den spetsen. Aldrig kunde han finna den --
måste i stället vånda tillbaka och ta mot beröm och räddningsmedaljer och
förvånade ögonkast, vilka inneburo rätt mycket av tvivel på huruvida han
var rätt klok, som vågade allt detta. För vad?

                                    *

Han skrattade föraktfullt där han stod på sin klippa. Begrepo de då inte,
de tama, halvdöda krypen, att han vågade för att våga -- att han spände
bågen så högt han kunde för att se hur mycket den tålde.

Gärna fick den springa -- ty då skulle den klinga -- klinga genom
oändligheten.

Han höjde stolt sitt huvud, där han stod liksom i havets hjärta, ensam
under den ödsliga rymden -- det levande, fria jag i vilket allt knöts
samman, blev medveten tanke och hänförd aning.

I sin själ famnade han allt.

Glädjen sjöd upp inom honom och steg över hans läppar i ett lågt skratt.

Han levde dock om också blott för ett ögonblick, han var dock, om också
blott en människa -- var en vilja, som visste att den ville och vart. Han
kände sitt sammanhang och såg sitt väsens utstakade väg stiga upp mot
förintelsens portar. Och han fylldes av en mållös hänförelse, som sträckte
sig utom livet och jublade mot döden och livet bakom den -- kanske på andra
stjärnor... Bävande av sällhet räckte han sig efter det. Att snart hava
genomlöpt den flammande, flämtande, jublande skala hans jordeliv var -- att
snart stiga högre -- högre mot hemligheten.

Han kände sig nära att förintas av längtan efter den -- av trånad att
genomsusa sin väg, likt en avskjuten pil -- att falla i strålglans genom
det härliga livet och sedan ned i den härliga döden.

Och genom den... till...

Det var som kunde han knappast en sekund till vänta på svaret. Vilt vände
han sig åt alla håll under den oändligt höga himmelen, på vilken månen
hängde, liksom lös, med avgrundsdjup av sugande, vit rymd bakom sig. Vilt
lyssnade och spejade han omkring sig i detta tomrum av tystnad och sken,
vari han levde sitt ofattliga liv -- lyssnade efter det som teg bakom
tystnaden, spejade efter det som sken bakom skenet.

Det fanns där -- meningen var där. Men hans eget lilla liv dolde den visst
-- -- hur länge -- hur länge?...




II.


En klagande röst ljöd över de manblanka klipporna -- en skugga, djupsvart
mot himmelens ljusfyllda gap, blev synlig uppe på stigen.

Brådskande gled den utefter vejerns blanka streck, med vilt flaxande kläder
i den skarpa vinden. Den kom allt närmare, fladdrande framåt, likt ett
nattmolns mörker, och Erik Utbult log förväntansfullt, ty han hade
plötsligt kommit att tänka på en gammal sägen om en vålnad i blanka, våta
oljekläder, vilken, var gång en havsolycka stundade, svart och klagande kom
från viken bortom Gattulven och sprang över klipporna fram till utkiken,
där den stannade, tog tuben ur lådan och satte den för ögonen. Nu föll
fyrens ljus i en bred silverklinga över den. Den var en kvinna -- hans
hustru. Som vanligt sökte hon honom, sorgset ropande på klipporna, då
mörkret föll på.

Hon stannade tyst invid honom och såg på sitt eget alltid ängsligt
spörjande sätt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken
ständigt väntar på smekningar utan att någonsin få några.

Plötsligt ryckt ur sin hänförelse besvarade han trött hennes blick. -- Vad
ville hon nu? Alltid ville hon något -- alltid flämtade hon och var orolig
-- alltid såg hon ut som brann hon av iver att säga något, fastän hon
aldrig vågade det. Tusen gånger hade hon det på tungan, tusen gånger klämde
hon sönder det mellan sina strängtunna läppar i ett ovisst tvetydigt löje,
som lika gärna kunde vara gråt som glädje.

-- Kommer du inte in snart? viskade hon.

Han ryckte otåligt på axlarna -- inte var det det hon ville! Så stodo de
ett ögonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred
vitlysande strimma.

I det såg han hennes blida getögon plötsligt flamma till i en blixtsnabb
pil av gult begär. De liknade lyktgubbar i ett kärr, tänkte han plötsligt
-- de ängslade honom -- allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla
väsen ängslade och tröttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt
flammande, liten låga, blåst hit och dit av slumpen -- vart visste hon icke
själv.

Stackars lilla pyre, tänkte han medlidsamt -- icke passade detta liv för
henne. Hon holkades ur av tystnaden, tärdes bort av ensamheten i denna
susande havsöken, som nästan skrämde vettet ur henne med sin väldighet. Och
inga barn tycktes hon kunna få. Ingen hade hon alltså att sluta sig till --
ingen att prata sitt lätta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmästarens
hustru var gammal och kunde inte tala om annat än kor. Mellan de andra
kvinnorna och fru Utbult låg åter rangskalans för dem oöverstigliga
avgrund.

Stackars liten, tänkte han, men han kunde ingenting göra. Hon var så
fjärran från honom. Det fanns en stängd dörr mellan dem, till vilken
ingendera hade nyckeln. Och vad båtade det att bryta upp den, då det
därinne i hans hjärta icke fanns en sak, som hon förstod -- inte en, som
hon icke skulle förfäras över! Stackars pyre, i hans hjärta skulle hon
frysa ihjäl.

-- Stackars pyre, sade han åter, men nu högt. Hon spratt till.

-- Vad du är vänlig i kväll, mumlade hon.

-- Det kom bara plötsligt för mig, hur synd det i alla fall är om dig! sade
han milt.

Hon svarade intet, såg blott på honom från sidan med samma pilsnabba,
jagade blick ur sina skyldiga ögon, som nyss.

-- Vad vill hon? Vad döljer hon? tänkte han ögonblickligen.

Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, bräddfull av vemod och
pinad förtegenhet, gingo de över klipporna och in i huset.

                                    *

Därinne var allt så lugnt och fridfullt i de små grön- och rödtapetserade
rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och
smala, bruna dörrar.

Fru Utbult var rädd för mörker. Fotogenlampor brunno därför överallt, var
de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande värmen, vilken
stod över rummen, som en orörlig sjö av sövande kvav stillhet, dubbelt dov
i blåsten, vilken tassade kring knutarna och strök utefter väggarna, likt
mjuka, trevande händer. Det lilla huset låg alldeles oskyddat uppe på en
klippa och stormiga nätter skallrade det från golv till tak, som färdigt
att lyfta sig och segla ut i blåsten, vilket ögonblick som helst.

Detta vindens dån var något fru Utbult hatade i lika hög grad som hennes
man älskade det. Också såg han helt nöjd ut då han nu konstaterade svårt
väder och antagligen tjocka till natten.

-- Usch, då ska den där otäcka mistluren hålla en vaken igen med sitt vrål,
knotade fru Utbult. Han hörde icke på utan sysslade med sina oljekläder ute
i tamburen.

-- Låt mig snart få mat, så skall jag gå ut igen och se till reservbåten,
sade han därutifrån. -- Det finns inte mer än tre lotsar kvar på kurvakten,
så kommer det mer än ett fartyg till, måste jag ge mig ut.

Fru Utbult liksom lystrade till, där hon stod i den halvöppna dörren till
köket, lysande i en rödbrokig gloria av sitt vackra hår och spiseleldens
flammor.

-- Vad för lotsar finns det då kvar? frågade hon spänt.

-- Vallberg, Vile och Läbom, svarade han, litet förvånad, ty hon brukade
annars aldrig bry sig om tjänsten.

Dörren föll igen om henne med en skarp smäll, men från andra sidan kom som
ett halvkvävt utrop: Vile!

-- Ja, Vile, eftersade han i likgiltig förundran, riktande sig mot den
stängda dörren. Vad är det för märkvärdigt med det?

Dörren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under
sitt flammande hår. Hon slog ut med armarna, som färdig att kvävas och in i
det lilla rummets susande, tjocka tystnad föll hennes tunna, skälvande
röst, likt en vass sten kastad i stillastående vatten -- ringarna efter den
vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig något slut.

Han tog ett steg framåt och hon också.

-- Vad är det för märkvärdigt med det? härmade hon nästan skrikande,
slungande ut orden, som om de bränt henne, som om hon icke visste hur fort
hon skulle göra sig av med dem. -- Bara det att han är min älskare. Bara
det att han icke är den förste heller! Bara det att jag icke längre orkar
tiga!

Jag gitter inte längre, hör du, jag gitter inte!

Hon var nu alldeles inpå honom och stirrade honom in i ansiktet med torra
och glimmande ögon.

-- Jag står inte ut längre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon
ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. -- Jag tål inte mera
se att du ingenting vet -- ingenting känner och märker.

Du skall känna det! Du skall lida, du träbeläte där, sade hon skälvande, du
stenmänniska, som låter mig gå här så ensam att jag måste ta vem som helst,
för att få gemenskap med någon.

Jag har kastat bort mig, gång på gång -- hennes röst fylldes plötsligt av
bittra tårar -- men jag har aldrig varit lycklig -- de ha alltid varit
otacksamma. Men ingen som han, ändå -- han är rädd för dig -- han grälar
ofta på mig -- han har slagit mig! skrek hon hatfullt. -- Och det är ditt
fel alltihop -- allt är ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag
kunde älskat dig...

-- Men du! skrek hon ännu högre med framskjutet huvud, nästan spottande
honom i ansiktet, där hon stod över honom med upplyftade händer, ty han
hade stel av häpnad sjunkit ned i en stol. -- Men du, du har aldrig gittat
se åt mig -- du har gått här och tigit och tigit, tills du nästan tigit
ihjäl mig! Vad är du för en? Vad bryr du dig om? Är du en människa? Jag är
rädd för dig! Jag hatar dig.

Hon skakade sina knutna händer framför sig och snappade snyftande efter
luft.

-- O, vad jag är glad att du äntligen vet vad jag gjort -- på hämnd, på
hämnd, förstår du! Äntligen får också du känna på sorg och grämelse och
förödmjukelse! För vet du vad folk säger om dig? Hennes röst slog över i
översiggiven, rasande triumf. -- Vet du att de tro att du är galen, att de
skratta åt dig, där du ränner kring på klipporna, att de tycka synd om mig,
som har en dåre till man!

Å, du kan ingenting göra, skrek hon gällt, då han steg upp och hon vek
baklänges i tro att han ämnade slå henne.

-- Straffa mig gärna hur mycket som helst, du kommer ändå alltid att på
samma gång straffa dig själv och då skall jag jubla!

Hon tystnade, plötsligt utmattad, och sjönk ned på samma stol från vilken
han nyss stigit upp -- gömmande ansiktet undan hans blickar brast hon i
gråt med huvudet i sina sammanknäppta händer. Stötvis brusade hennes vilda
och hårda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet --
mellan dem kunde man höra blåsten hastigt och prasslande stryka utefter
väggarna.

                                    *

Erik Utbult stod stödd mot en dörrpost. Omedvetet lyssnade han till det
kända och kära ljudet av en storms stigande -- alltjämt bunden i sin gamla
förtrollning.

Ty -- nästan med förvåning och skrämsel likvisst -- hade han känt den
förbli alldeles orubbad, känt att han måtte seglat längre bort från den
lilla vanliga, mänskliga tillvaron än han själv anat -- så långt ut på de
vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga
begreppen och känslorna -- till sårad stolthet eller vrede.

Nej, allt det han nyss hört hade i stället blott verkat på honom så
underligt främmande, varit så ynkligt smått och pjollrigt att det endast
förvirrade och tröttade honom. Allt vad han kände var ett vemodigt
medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gått där mitt i
oändligheten, så omkapslad av sin egen lilla härva, att hon aldrig levat,
fastän hon trott att hon gjort det.

Deltagande såg han på henne, där hon satt och skakade -- på en gång lättad
av att ha fått kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne så
länge, och redan ångerköpt, det märkte han på de skygga tiggande blickar
hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Där satt hon och
darrade och undrade varför han icke sade något, väntade ångestfullt,
stackars lilla träl, på vedergällning, på hårda ord och vredesutbrott, på
att kanske bli jagad från hus och hem -- väntade -- som en helt naturlig
sak -- att allt skulle gå som det brukade, i den ordning av brott och
straff hon, likt alla andra, syndande, trötta, av småsaker pinade, av
fruktan och hämnd evigt jagade verklighetens trälar, vant sig vid.

Han suckade. -- Vad han var långt borta från allt det där -- så långt att
han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten på det. Hade han någonsin
ägt den? Om så varit hade den sköljts bort med allt det andra av de långa,
susande evighetsvågorna genom det ofattliga Alltet.

Han log stilla.

Och i det vågade människorna verkligen väva sina dvärgnät av lagar,
förbehåll och ordningar -- dvärgnät av luft utan fäste och bakgrund --
pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd för sin slöhet, till
ursäkt för att de sutto där de sutto -- för att de icke bättre förvaltat
sina pund.

Nej, det behövdes icke, tänkte han förbittrad, de uppfyllde allan
rättfärdighet -- de lydde sina självgjorda små lagar eller lydde dem icke,
bävande för straffet -- allt som allt dock tillräcklig sysselsättning!

Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belöning!

Och ändå voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre läto de sig
brytas ned i grunden av slöhet och sorg, än de togo på sig sin ensamma
storhets börda, bröto sig ur sin ombonade vrå och trängde närmare sitt eget
djup, hisnade sig yra, hårda och vanvettiga in i det.

Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!

Och här skulle han gripa in bland dem med deras talesätt! tänkte han i djup
olust. -- Nej, han gitte inte! Han endast ömkade alltsammans. Han skulle
bara velat ta den där lilla lidande, vredgade, sorgsna och ångerfulla
varelsen med sig ut och visat henne hur smått allt det var hon glatts och
lidit av -- skulle velat liksom lyfta bort hinnan från djupet, den tunna
hinna hon tryggt trampat på hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela
oändligheten av gåtan där inunder -- lära henne ana, hisna och flyga...

                                    *

-- Varför säger du ingenting? ljöd en darrande, dödsskrämd röst från den
lilla, sammankrupna gestalten i hörnet.

Han såg upp. Hon mötte hans blick och snyftade förfärad till. I dess
stelnade djup lekte en drömmande blå låga, som mareld på vatten. Den liksom
fosforescerade hans ansikte, där det lyste underligt fridfullt blekt i
lampans grella ljus. -- En främling var han -- en okänd från okända länder!

Och hon -- hon var rädd!

Men då höjde han sin tankspridda röst, liksom långt bortifrån.

-- Du frågar varför jag ingenting säger! Ack, kära, är där något att säga?
Kan det någonsin bli något?

Han teg, tänkte och talade så igen. -- Du trodde jag skulle bli kränkt och
sårad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade åt mig och trodde jag
var galen.

Åter tystnade han helt tvärt och ryckte på axlarna, men icke hånfullt --
blott som om han icke fann ord.

Hon krökte sig, liksom nära att kvävas, där hon satt.

-- Säg något! För Guds skull, säg något! bad hon i pina.

-- Kära, vad skall jag säga? frågade han än en gång, helt trött.

-- Du har ju rätt -- det är mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft någon
hos mig, som var levande på det vanliga, lilla sättet...

Han såg på henne, vänligt och blitt, som på ett barn. -- Du har nog inte
haft det så gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. -- Förlåt
mig om du kan eller gå, om du tror du blir lyckligare för det.

Hon såg blott på honom med halvöppen mun. Det var som om strömmar av is
sköljt ner över hennes heta, lilla kropp. Hon öppnade munnen ännu mer,
försökte få igen andan, få luft och ord.

Men bleknade så helt plötsligt och skrek till, pekande med ett darrande
finger på något bakom honom.

Han vände sig snabbt om.

Där stod Vile, en lång ung man, så blond att han formligen strålade i sina
gula oljekläder, med tjocka, hängande mustascher över en övermodigt buktad
mun och smala sjöögon, lysande, som blåa lyktor, i sitt bruna ansikte. Men
just nu var han mycket blek. Hans läppar darrade -- i sin häpnad sökte han
pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med två fingrar.

Ty Erik Utbult hade plötsligt skrattat åt honom, skrattat helt oförställt,
lutad mot sin dörrpost, utan att ändra en min, blott betraktande honom med
kyligt och vänligt förakt.

Med ännu ett rop sprang fru Utbult på dörren. Nu stod hon bakom den,
lyssnande efter det förfärliga, som skulle börja därute, och darrande så
att hennes tänder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av häpnad då
hon hörde sin mans röst, lika lugn och frånvarande som alltid.

-- Nå, var det något Vile ville?

Hon hörde hur lotsen vätte sina torra läppar.

-- Det kommer en ångare söder ifrån, sade han slutligen, skälvande på
målet. Läbom är i tur, men i det här vädret kan jag inte gå ensam hem med
båten.

-- Gott, jag kommer, så snart jag fått oljekläderna på.

Det blev en sekunds paus. Åter började hon darra.

Men så ljöd ånyo Erik Utbults stämma, blott en nyans mera tankspridd och
opersonligt hånfull än nyss.

-- Gå nu.

Vile gick sin väg -- i hans rygg brände som eld den blick han fått till
avsked, det stela, blåa ögonkast av ofattlig ömkan, som skrämt honom mest
av allt.

I hans inre växte och växte en bävande fråga.

Vad ämnade förmannen göra med honom? Hur tänkte han hämnas? Hur? Om Utbult
varit som vanligt folk -- då skulle han inte varit rädd. Men nu visste han
ingenting -- begrep ingenting -- kunde alls icke fundera ut vad den där
tysta djävulen ämnade ta sig för.

Aldrig bar han sig åt som andra, som om han varit en riktig människa. Gud
vete vad han var -- tokig förstås! Och med honom skulle han gå i båt!

Han drog upp axlarna, isad av skräck. Kom han med livet från den här
seglatsen skulle han då genast söka transport till ett annat ställe. Om,
ja! Men ännu fanns åtminstone en utväg kvar -- att försöka övertala gubben
Läbom att låta honom få gå i ångbåten i stället, så att han slapp segla hem
ensam med sin förman.

                                    *

Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glömt honom, som han
glömde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan länge hade allt i den
glidit förbi hans öron, likt ett betydelselöst sorl, ett tillfälligt
buller, som ej alls kom honom vid, där han gick i sina drömmar. Det hade
kommit honom litet närmare för tillfället, men han tillmätte det ingen mera
vikt för det.

Fridfullt och frånvarande gick han och tog på sig sina oljekläder, belåten
med att komma ut från allt det kvava lekverk, som förvirrade honom med sin
fordran att tas på allvar.

Men så hörde han sin hustru gråta i köket och gick dit ut för att trösta
henne och säga farväl.

Hon satt hopkrupen framme vid bordet, där fotogenköket brann. Lågan lyste
röd på hennes späda, gyllene nacke och skakande axlar.

Han lade blitt sin hand på dem. Hon såg upp helt skrämd -- in i hans stela
ansikte, vilket skimrade sällsamt vitt i skuggan av den mörka sydvästen,
där han stod böjd över henne, lång och skugglik i sina blanka, mörka
oljekläder. Hon drog djupt efter andan av skräck. Det låg en skugga över
honom, en svartblek skugga av storm och död och i den lyste han som ett
återsken av något ofattligt, skrämmande oändligt.

En kall fläkt av olycksaning genomisade henne -- hon sprang upp och kastade
undan hans hand.

-- Hu, du skrämmer mig! sade hon darrande. Han vände sig tyst om och gick
utan ett ord. Gripen av plötslig ånger följde hon honom. Men han hade redan
stängt dörren. Hon sprang till fönstret.

Klockan var redan ett på natten och ett vilt och sorgligt sken, varken
dags- eller nattljus, bävade över havet.

Väldiga, sönderrivna fragment av skyar drevo fram över himmelens ofantliga,
askgrå djup och släckte nästan månen, där den dallrade, blek och frusen,
med ett liksom halvdött sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens
ensamma gestalt på den branta stigen ner till båtbryggan. Och brast
plötsligt i ohejdad gråt. En smygande kallsvettig rädsla för allt och
ingenting hade gripit henne -- ett beklämmande, dödssjukt vemod. Allt var
så olycksvarslande.

Hon snyftade och grät -- rutan blev immig av hennes tårar -- hon torkade
ivrigt av den.

Därnere i hamnen lade båten just ut -- hon såg sin man stå i brunnen
bredvid den gamle lotsen Läbom med hans vilt flygande gråa skägg. Men vid
rodret blänkte den gula oljerocken. -- Vile! O, gode Gud, de skulle bli
ensamma på hemvägen!

Skakande av köld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i köket och sjönk ned
vid bordet, med sina dystra, gula ögon i hjälplös ångest fästa på fönstret,
utanför vilket dimman redan stod så tät att den skymde allt.

För var minut tjocknade den vita väggen allt mer.




III.


Ute på sjön vaggade reservbåten framåt i dimman och regnet, vilket sakta
börjat falla.

Den var på hemväg och de två männen ensamma, ty Vile hade icke kunnat förmå
Läbom att avstå sin tur åt honom.

Nu satt han till rors, likblek av spänd, förfärad väntan på det
oundvikliga. Med ögonen stelt fästade på Erik Utbult, hopkrupen bevakande
varje hans minsta rörelse, ryckte han till vid varje knäpp och tänkte: Nu!
Nu! -- utpinad av spänning: Ack, måtte det vara nu!

Men alltid var det falskt alarm. Alltjämt tyst och stilla satt Erik Utbult
i brunnen med händerna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina
stela, blå ögon, orörliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken kröp ihop
och våndades under dem utan att ha en aning om att förmannen dock alls icke
såg honom, alls icke tänkte på honom. Försänkt i ruvande ro tänkte han icke
på någonting, vaggade blott fram och tillbaka med båtens rörelser, vaggade
vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.

Hundskärs fyr blänkte till.

Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under kölen i ett
oavlåtligt suckande sus... Hela den töckniga, vita världen var som en
jättesnäcka, fylld av dess sällsamma, liksom stelnade och lugna oro.

Men plötsligt skallade ett långdraget dovt vrål genom rymden.

Det var mistluren på Tånga, som börjat gå -- med dystra uppehåll kastande
ut sina tjocka, råa rytanden. Där de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt
och himmelen kommo de honom att tänka på oändliga vidder av töcknigt
vatten, vari urdjur kämpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom
och ihålig värld -- som om intet funnits till utanför dimmans sakta
framvältrande bankar.

De kommo efter dem och omslöto dem i allt trängre kretsar. Men bakom de
tätnande molnen hörde han havet tissla och tassla allt starkare -- vinden
friskade snabbt i.

Han mumlade något för sig själv och Vile släppte rorkulten.

-- Nu!

Men även denna gång hade han misstagit sig. Förmannen stod vänd från honom
och lyssnade spänt utåt vattnet.

-- Nu ha vi dem här igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots
sin lättnad, ty med »dem» menades den hemvändande fiskeflottan, vilken de
måste genom för att komma tillbaka till Tånga igen. Men tjockan var ännu så
tät att man knappast såg handen för sig och fiskarna brukade varken höra
eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplöpning om vem som först
skulle komma in till Kalvsund och få bästa priset för sin fisk.

-- Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst,
upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.

De bytte plats och Vile gick till plikten.

En stund av spänt lyssnande förgick.

Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas,
men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det -- ett monotont dunk,
dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.

Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod
lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt,
grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer.
Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl,
oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar
sig men ännu icke ser.

I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem --
röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita -- gröna, liksom
skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.

-- Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.

Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt
dystra ljus.

Vile svängde det högt över sitt huvud. -- Se upp! Se upp! skrek han med
sina lungors hela kraft.

Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa
in bland lyktorna.

-- En grön förut!

Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en
gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda
andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.

Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd -- han levde i sådana
stunder -- levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i
mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft
och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.

Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med
faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.

Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet -- ännu en liten stund av
spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen
bleknade plötsligt bort.

Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.

Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile -- Se upp! Se upp!

En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare,
vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för
styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra
det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de
voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop:
Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!

Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon
glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt
skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en
laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem,
som om det velat gå tvärs genom dem.

Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i
lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.

Men för sent -- han såg det genast -- han släppte rodret och stod med ett
språng vid det ställe där livbojen låg fästad.

-- Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt
svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av
förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu
upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.

Men förgäves.

Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men
mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med
denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla,
verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.

Nu var stunden kommen!

Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka,
arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck -- där
hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna
yrde om honom, då han dök ned i dimman.

I samma ögonblick rände de bägge båtarna hop midskepps.

Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten,
likt en kniv i ett bröd.

Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten -- ett raspande, skärande brak
av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så -- intet mer.

Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.

Dimman slöt sig fridfullt om den -- en minut och vattnet hade jämnat ut
sig, som om de aldrig sjunkit.

                                    *

Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att
nås av några rop.

De svängde emellertid genast båten, vilken var skadad och läckte svårt, och
manövrerade den fram och åter på olycksplatsen, för att försöka finna de
förolyckade.

Men förgäves. De blossade och ropade, men dimman kvävde ropet och regnet
elden. Och intet ljud förnams till gensvar.

Till slut tog deras båt in så mycket vatten att de sågo sig tvungna att
begiva sig därifrån -- lugnande sina samveten med att de gjort vad de
kunnat -- stannat kvar, tills de själva hållit på att sjunka. Men i alla
fall, för att ingen skulle få något att säga, ämnade de försöka segla fatt
någon av de andra båtarna och i dess jolle återvända till olycksplatsen.

-- Inte för att det kunde tjäna till mycket -- de hade nog fått ett slag av
någon spira och gått till botten med båten, bägge två.

Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var så ung!
Och synd om överlotsen också, förstås! Men kanske ändå bäst för honom, som
skedde, fortsatte de, han skulle väl ändå snart blivit avsatt annars, så
galen som han var och värre blev han ju för var dag. Fast en karlakarl,
sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande våghals, men en man
modigare än någon annan på kusten i mannaminne!

Dock, en förstulen tanke, som ingen vågade uttala men alla tänkte, lekte
hela tiden på djupet av deras tungsinta, beklagande tal. -- Nu, när
troligen bägge två gått till botten, skulle ingen kunna komma och vittna
mot dem för deras huvudlösa manövers skull!...

Och sålunda -- uppskakade, men med hemligt lättade hjärtan -- begåvo de sig
på väg igen och försvunno i tjockan.

Ännu en stund vrålade mistluren över den vaggande, vita vattenöknen -- så
slutade den plötsligt. Ty en skarp vind hade börjat blåsa och slet långsamt
sönder dimman till spridda flak och bankar.

Mellan ett par av dem blev plötsligt en stor cirkel skummande, grått vatten
synlig och i den två människohuvuden, vaggande upp och ned -- Erik Utbults
bredvid Viles, hans armar stödjande denne.

                                    *

Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup,
vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer
och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig
stöt.

Ännu en gång rycktes han ned -- och stöttes så nästan medvetslös åter upp,
blödande ur ett djupt sår i nacken, som han väl fått då båten sjönk, men
alltjämt fasthållande sin livboj, alltjämt leende i ett stelnat, vilt grin,
där han kastades kring av vågorna, kippande efter andan i dödens smärtsamma
hänryckning.

Dock -- då Vile flöt upp ett stycke från honom, ännu medvetslös efter det
slag även han fått, då han följde med båten ner, blossade hans gamla
instinkt att hjälpa och rädda, där ingen annan kunde det, upp igen.

Med en övermänsklig ansträngning betvang han sin yrsel för en sekund och
lyckades få tag i lotsen innan denne sjönk för sista gången. Han lade hans
armar över bojen och höll mödosamt fast honom, tills han återkom till
medvetande. Men då han gjorde detta märkte Erik Utbult det knappast, märkte
icke heller den unge mannens uttryck av oändlig häpnad, då han kommit till
sig så pass att han kunde uppfatta vem som räddat hans liv. Skyggt och
häftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och började simma
bredvid honom så gott han kunde, rådbråkad och utmattad av slaget, som han
var. Men det dröjde icke länge innan han kände att hans krafter runno från
honom, likt vatten, och förskräckelsen slet genast ett skallande rop på
hjälp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljöd det över det
dimhöljda vattnet.

Men vid ljudet av den förtvivlade rösten vaknade Erik Utbult till ur sin
dvalas berusning. Långsamt kom han tillbaka till verklighetens främmande,
lilla värld med dess rädsla, feghet och skrik.

Redan liksom från andra sidan såg han nästan undrande på den skräckslagna
varelsen bredvid sig och hörde långt, långt nedifrån hans ångestfulla
viskning: Båten, överlotsen, båten! Måste den inte komma och rädda oss? Den
skar honom i öronen -- skar genom den brusande friden i hans inre. Han
skakade på huvudet för att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande
ångest och enträgenhet. Rörd till slut av dess barnsliga fasa försökte han
mödosamt dra sig till minnes vad som hänt. Det klarnade för honom -- han
kom plötsligt ihåg det och öppnade läpparna till ord, som han knappast
själv hörde, så långt borta från honom ljödo dessa betydelselösa fraser om
tålamod och hopp -- om att räddning säkert kom, men att det nog tog tid.

-- Tar det mycket, så sjunker jag nog innan dess! avbröt Vile. Han var
redan blek som ett lik -- hans av köld blåa händer rörde sig blott matt i
slappa simtag -- allt hopplösare blev den blick han allt oftare sände kring
den töckenmur, vilken ännu utestängde honom från den övriga världen,
ångestfullt spanande efter en hjälp, som aldrig kom.

Sålunda gick timme efter timme och med dem flöt Erik Utbults blod -- gick
och gick -- flöt och flöt -- tills han förlorat varje spår av förmåga att
mäta tiden, att mäta något -- tills allt tycktes honom stå stilla, liksom
från begynnelsen.

Ty närhelst han öppnade ögonen såg han samma vilda och dock orörliga
skådespel -- över honom himmelens stormiga valv, darrande för vinden, där
den kom farande i isande stötar, drivande dimman framför sig, likt
skräckslagna hjordar -- under honom havets svallande, gröna massor, utan
ett liv på sin yta, försvinnande under mistbankarna, vältrande fram ur dem
igen -- en ödslig och gåtfull värld av storm och töcken i gryningens
olycksbådande, gravkalla ljus.

Och i det vaggade Erik Utbult på sin livboj, leende sitt vilda, ljusa löje.
Hans värld var ny, byggd av död och dimma. Allt det gamla låg under
horisonten -- Tånga, fastlandet, den där historien från i går -- vad det
var länge sedan -- allt, allt. Var?

Det brydde han sig icke om -- med allt det där var han kvitt för alltid --
för alltid lössliten från sin klippa i bakvattnet, för alltid slungad ut i
krafternas fullhet -- för evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in
i Alltets stora.

Han log i nästan medvetslöst jubel, piskad av vågorna, nästan begraven av
dem, bredde han blödande och döende ut sina armar, jublade han dem till
mötes, sjöd han ut med dem -- skummande med havet, ropande med vinden -- så
ett med allt att han var intet...

                                    *

Då kved det plötsligt till bredvid honom. Han öppnade ögonen, ännu en gång
kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lämnat.

Blott ett litet stycke från honom tog Vile kvidande ännu ett par dödströtta
simtag, med slutna ögon och huvudet dinglande hit och dit, som om han
alldeles förlorat herraväldet över det -- han liknade redan en död.

Men ännu ett stycke längre bort lyftes, plötsligt och blekt, likt en
spöksyn, en väl bemannad jolle upp av vågorna, för att därpå lika plötsligt
och overkligt försvinna igen.

Men Erik Utbult hade sett den. Och hade också sett att Vile icke ens skulle
orka hålla sig uppe tills den hann fram -- utan livboj!

Med uppbjudande av sina yttersta krafter krängde han sig ur sin och simmade
fram till lotsen. Han hann honom just som han sjönk och lyfte honom med en
sista ansträngning i bojen.

-- Mod! Mod! De komma! skrek han i den nästan medvetslöses öra -- in i det
sista hjälpande -- för stark att icke överflöda ända in i döden.

Med öppna armar välkomnade han den -- välkomnade han allt.

Ty nu var han äntligen liv -- liv så levande att det var död -- att det
smälte hop med den och, som havet och stormen, var förstörelse, var rasande
begär att pröva sin styrka till bristningens gräns.

Och äntligen, äntligen över den -- i ett vansinnigt hopp att icke kunna
finna den -- att få veta -- att för evigt bli fri...

                                    *

Dimman kom svepande igen -- likt ett förhänge föll det över honom.

Då det åter lyftes hade båten redan hunnit bärga den medvetslöse Vile, men
icke sett till någon annan och icke hört ett ljud i det tjocka diset.

Så försvann den under horisonten. Havet låg åter öde, vältrade vidare och
vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastående
cirkel under himmelens oändliga djup, där morgonen nu stod, glimmande ljus
av sol och sälta, framför en ny dag i tidens evigt framflytande och dock
evigt stillastående ström.

Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och
klagade sitt gamla, sällsamma, ohörbara budskap.

En kåre -- så domnade den plötsligt av -- det var som höll den andan ett
ögonblick.

Tystnad -- intet.

Så långt ögat nådde -- intet.

Så långt tanken nådde -- intet.

Det, som varit Erik Utbult, den fläkt, som burit hans ande genom livets
eviga rymd -- likt den lilla kåre, vilken nyss smält hop med nordanvinden
över vattnet, hade den försvunnit och gått bort.

Vart?

Och varifrån?

Intet veta vi.

Intet...




BERÄTTELSEN

  "Ave, Cesar, morituri te salutant!"




I.


I mörkret lyfte hon trevande sin hand och lade den på sitt bröst för att
åtminstone få litet sällskap av sitt eget hjärtas slag och förstå att hon
ännu var kvar.

Jo, det höll alltjämt på. Rastlöst arbetade det i sin ensamhet mitt i det
tunga, tysta dunklet -- tickade brådskande, tåligt och regelbundet --
tickade och tickade, tills hon i vanmäktig ängslan skulle velat hejda det.

Ty det skyndade sig alltför mycket. Allt för bråttom hade det att kasta
bort sekunderna. De försvunno ju oåterkalleligen -- hon kunde aldrig få dem
igen. Och hon hade icke så oändligt många kvar.

Men hennes hjärta tickade stilla vidare och slungade oavlåtligt tiden bakom
sig ut i det gångna. Och hon måste följa med -- fram till nästa dag, tänkte
hon i ruvande bitterhet, och genom den måste hon så hasta till nästa natt
och så genom den -- ilande, ilande, utan spår.

Hon vred sig i sängen, vred och våndades och försökte fatta detta ofattligt
spårlösa.

Men kunde det inte -- kunde inte fatta något, sig själv, sitt liv, sin död
-- nej, inte något.

Allt tappade hon liksom bort -- allt var så flyktande, så ensamt och litet
att hon icke kunde finna det igen.

Bort gled det och rann ut i mörkret, vilket susade av tid, likt en flod --
tomheten slök det och gled vidare -- än tommare. Och det var som rycktes
hon med, allt längre och längre fördes hon ut och tänkte, bävande av
hjälplös fasa -- I nästa ögonblick, nästa kan jag ha försvunnit och har
icke märkt det, har förlorat mig själv i mörkret, för evigt förlorat mig
själv...

Men hon kunde inte få fatt i något att klamra sig fast vid -- allt vek
undan för hennes drunknande tankars grepp och blev till intet i detta
ofattliga, som intet var att fatta, emedan det var intet...

Allt mer och mer öppnade det sig -- till slut slog hon armarna om sin egen
lilla kropp, som för att hålla igen -- hakade sig krampaktigt fast vid det
enda ankare hon hade -- sitt eget lilla, tickande hjärta -- ett så
bräckligt och värnlöst ting, där det dunkade, hårt och hammartungt av
skräck, i hennes bröst.

I nästa ögonblick kunde det vara brustet och hon borta. Ack, händer, händer
att hålla i!...

                                    *

Intet svar, intet ljud -- blott mörkrets sus kring hennes ensamma säng. Med
vidöppna ögon låg hon där och stirrade in i det, spänt lyssnande,
ångestfullt vaktande på det, som smög omkring därute, smög i allt närmare
kretsar för var natt -- var där alltid och lyssnade och väntade. Ännu en
liten tid så hade det henne -- ännu en liten tid av väntan och vemod och
hon måste följa med -- ur livet och in i döden, likt en fången främling ur
ett främmande land i ett annat.

Ingen fanns som höll henne kvar. Ingen, som kunde göra det.

Till självförsvar frammanade hon ängsligt alla deras ansikten, vilka hon
kände och höll av -- sist sin älskade moders. Nej, ingen, ingen! Alla voro
de för långt borta -- skilda från henne av hennes ödes avgrund.

Över den kom blott ensamhet.

                                    *

Ensamhet -- alltid ensamhet.

Den skuggade hennes korta dagar, den ena den andra lik, som vattendroppar,
där de tomma föllo ned i tomheten. Den vek aldrig från henne.

Och ändå hade väl få människor fler vänner än hon.

Folk kommo till henne och gåvo henne förtroenden och talade ut sina
hemligheter, bekymmer och sorger i henne, som i en biktstol. Det var som om
något hos henne, vilket dock icke var hennes egen förtjänst, frikallat dem
från alla vanliga försiktighetsmått och masker människor emellan. De tyckte
att de andades lättare hos henne, som om luften där varit klarare och högre
än kring andra. Deras röster blevo så fria och blida och, hurudana de än
annars voro, så logo de, antagligen, utan att veta varför, sådana dallrade,
sällsamt ädla och förtroliga löjen mot henne. Var det icke som om de
dunkelt förnummit den kalla fläkten från den skugga hennes nalkande öde
redan kastade framför sig? Omedvetet ville de kanske trösta henne och vara
snäll mot henne -- goda, som de alla voro, innerst inne i sina hjärtan.

Det visste hon, ty för henne visade de sig alltid sådana de voro. »Annat
skulle inte löna sig,» hade en av dem en gång sagt till henne, »ty jag är
säker på att du i alla fall skulle se rakt igenom mig.

Men jag är också säker på -- fastän jag inte vet varför -- att du ser allt
på det rätta sättet, det som ingen annan kan finna!»

Då hon nu tänkte på detta, måste hon le för sig själv, det tunga leende hon
hade i ensamheten.

Han visste inte orsaken, men hon hade själv mycket väl reda på den.

Det var för att alla andra voro mer eller mindre jäviga -- skulle leva
mycket länge till och bullra vidare, som parter i det stora målet, under
det hon stod utom allt och snart skulle gå.

Därför var det i själva verket icke underligt att de vågade anförtro henne
sådana saker som de ibland gjorde -- saker, vilka skulle fört dem i
fängelse om hon inte tegat.

Det lättade dem, sedan gingo de tröstade och sade att hon talat mod i dem
och givit dem nytt liv och att de älskade henne.

Åter log hon sitt sega, sorgsna löje.

Även hon höll ju av dem -- mycket till och med.

Men ändå -- som drömmar, vilka en annan drömmer, skymtade de förbi. Djupast
inne angingo de henne icke, angick icke deras vänskap eller hennes egen
vänskap henne heller.

Därinne fanns alltid kvar något sorgset, oberört och likgiltigt, avskilt
från allt annat av en stilla lyssnande förbidan på det oundvikliga. Hon
låtsade icke om det. Hon talade och handlade och var alldeles som andra.
Men det hjälpte icke. Skuggan stod alltid över henne -- då och då föll den
djupare än eljest. Då smög hon sig bort, ty annars smögo sig människorna
från henne.

                                    *

-- Varför stanna de aldrig? tänkte hon nu i sorgsen vrede -- tro de då att
jag alltid är stark, att jag bara är till för att trösta och aldrig själv
behöver tröst? Icke medlidande -- när var det någon tröst? Nej, gemenskap,
det var vad hon ville ha!

Men trots allt kylde skuggan dem, märkte hon. Trots all sin godhet ville de
dock icke erkänna henne som sin jämlike. En utomstående var och förblev hon
-- och just därför bra att ha till förtrogen -- bra att gå till med sorger
och vemod, emedan hon genom sin frändskap med döden ock var släkt med dessa
bägge.

Men glädje, jubel, ljus -- allt det hon skulle velat värma sig med innan
hon gick -- när skulle hon få dela det med dem?

För det gingo de till andra -- till dem som voro mera lämpade för livet,
bättre i stånd att uthärda dess hårdhänta fröjder och mödor -- gingo till
de skrattande, starka och trygga -- förbi henne.

Där stod hon -- för sig själv -- måste gå vidare -- aldrig stanna -- aldrig
få tag i livet.

                                    *

Och då älskade hon det så som hon gjorde -- så oändligt och brinnande med
den smärtsamt brådskande och bristfärdiga kärlek man har till det man snart
skall lämna.

Skulle hon annars längtat och väntat så och så bönfallande sträckt ut sina
händer mot det okända? I det kända fanns ju icke någon, vilken ville
behålla dem i sina för alltid! Skulle hon annars så ångestfullt bakom hopen
av välbekanta och kära men dock så avlägsna ansikten spanat efter det enda,
som helt betydde något -- det okända ansikte, vilket tillhörde hennes
kärlek. Alla människor hade ju sin, som de någon gång mött och känt igen
och kanske fått behålla hos sig.

Varför skulle då just hon icke ha någon?

Människor kommo, många människor. De talade ord fulla av ömhet, de liksom
bäddade om henne med omedvetet medlidsam vänlighet. Undrande såg hon upp i
deras ansikten.

Men aldrig var det dens drag som hon väntade. Aldrig kände hennes hjärta
igen honom och blev glatt.

Så gingo de igen och hon blev ensam -- blev ensammare och ensammare där hon
satt -- stilla i skuggan, vilken föll allt djupare, vemodigt väntande det,
som kanske icke kom, icke hann komma...

                                    *

Hennes kinder hade glött upp i mörkret. -- Ja, men det måste väl ändå
komma! Det var ju så litet hon begärde. Hon ville ingenting annat än se och
igenkänna den kärlek hon skulle kunnat äga om hon varit som andra. Något
annat visste hon ju att det icke blev, icke kunde bli. Ty inte kunde hon få
ta upp en vanlig, varm och ljuvlig människolycka i sin famn.

En drömlik smekning, ett flyktigt ord -- det kunde hon kanske få, men
allvarligare och varaktigare ting voro icke för henne -- icke make -- icke
hem -- icke barn. Bleve hon mor skulle hon ju dö av det.

Men fick hon bara veta att det någonstädes bland jordens myllrande mängd av
människor fanns en enda, vilken icke skrämdes av hennes öde -- emedan han
var en del av det -- en enda, som icke blott ville ha tröst och hjälp av
hennes själs döende klarhet utan ville ha henne -- henne själv -- en enda,
vilken icke hyste medlidande med henne utan älskade henne -- en enda, som
var hennes -- så skulle hon vara nöjd, även om hon icke fick se honom mer
än en enda gång.

Ty då vore det ju ändå som hade hon fått litet del i livet. Då skulle allt
bli lättare, varmare, mjukare, skulle icke endast vara det höga och
fruktansvärda, varigenom hon nu irrade, uppehållen blott av sin vilja till
lugn och stolt värdighet -- irrade utan mål, likt en hemlös fråga.

                                    *

Men fick hon icke det, blev hon utan svar på sin existens -- ett svar som
hon kunde förstå -- hur skulle det då bli?

-- Hur skall det då bli, hur?

Hon hade satt sig upp och slagit sina smala, unga armar om sina knän och
vaggade, viskande för sig själv, enligt sin ensliga vana, fram och tillbaka
i dunklet, som börjat gråna av morgonljus.

En ny dag höll på att bryta in. Hon betvang sig och försökte fast se den
an. Lik alla de andra, naturligtvis! tänkte hon bittert. Och efter den
skulle så komma ännu många fler eller kanske blott få till, men alla lika
de föregående. Hon såg dem för sig som en lång, grå tunnel. Genom den
skulle hon glida, lika drömmande och flyktig som hittills -- hädanefter som
förut levande livet på ett oändligt avstånd från alla andra och på ett ännu
oändligare avstånd från sig själv -- sitt verkliga jag -- det bävande,
ensamma hjärta som stolt och slutet väntade att snart ha slagit sitt sista
slag, djupt inne i dunklet, där ingen kunde nå det.

Hon bet hop tänderna.

-- Det värsta hade hon ändå kvar -- den stunden!

Och hennes lilla svarthåriga huvud föll framåt mot hennes knän i en mörk
och tålig fråga. -- Var icke människan dock ett alltför svagt och bräckligt
ting för det stora, förfärliga liv och den stora, förfärliga död hon hade
att genomkämpa? Var det icke för mycket -- alltför mycket -- ett alltför
tungt och ensamt ansvar lagt på hennes ensliga själ -- en sådan svag, liten
låga och dock det i vars ljus allting sökte fatta sig själv... Det brann
och letade och led och hade så liten tid på sig och fick så litet veta, men
kämpade dock så modigt för att få klarhet, tills den stund var inne, då
mörkret kom och släckte allt och det försvann -- man visste icke vart --
blott att det icke tycktes ha varit till för något.

Hon vaggade och viskade för sig själv i gryningsljuset. Hennes själ --
hennes stackars lilla själ -- hon ömkade den -- hon vördade den -- tungt
var att bära dess korta storhet, dess tunga, ensamma, okunniga höghet --
tålamod, hjältemod fordrade det.

Och hon knöt händerna tillsammans. -- Giv mig det, viskade hon -- mod att
tiga, icke fråga, jag får ju ändå aldrig svar -- icke klaga, jag får ju
ändå aldrig hjälp -- mod att värdigt taga mot vad som helst -- hur svårt
det än är.

Men ack, gör det kort då, bad hon, gör det kort, ty jag orkar kanske icke
mycket mer. Och jag förstår ju ingenting -- bara att jag skall vara modig.

                                    *

Ty mest av allt fruktade hon att icke förmå vara det intill slutet --
fruktade det till och med mer än detta slut.

Hon var sådan. Hon teg och log och när det blev för svårt talade och
skrattade hon.

Och alla som visste om vad som väntade henne -- Gudskelov, tänkte hon, de
voro icke många och hon hade bett sin mor låta bli att inviga fler, emedan
hon fick så underligt svårt att fördra dem efteråt -- voro därför på något
sätt skygga för henne.

Det var, märkte hon, som gav hennes öde henne en sällsam gåtlikhet -- ett
visst spetälskt majestät, vilket folk vördade och beklagade men även skydde
en smula för. Ty de kunde ju alls icke grunda ut vad en sådan som hon, med
betingelser så himmelsvitt olika deras egna, kunde tänka och känna och
visste därför aldrig riktigt var de hade henne.

Minst av allt begrepo de sig på hennes glättighet, vilken gjorde att de
icke vågade sig på henne med sitt medlidande. -- Det skulle bara fattas!
tänkte hon hett.

Den rätte men ingen annan skulle bryta hennes ensamhet. Och träffade hon
icke honom skulle hon nog förstå att bära den obruten -- skulle ingen få
förödmjuka henne. -- Man kan vad man vill! sade hon sig segt, skulle då
inte hon kunna göra ännu några leende grimaser till för sin stolthets
skull.

                                    *

Just då slog klockan åtta. Hon vek undan täcket med en otålig suck av
inbunden beklämning och steg ut på golvet, liten och smal i sitt långa,
vita nattlinne, över vilket hennes fläta buktade sig, likt en tung svart
orm. -- Nu skulle hon börja med dem igen, de där grimaserna, tänkte hon
betryckt, medan hon redde sitt alltför tjocka hår och välvde upp det över
hela huvudet, likt en mörk hjälm.

Härom dagen hade hon och hennes mor kommit hem från Tyskland och hon hade
glatt sig åt en liten tids paus i den ständiga vallfarten från kurort till
kurort.

Men efter några dagar kom modern med nya uppbrottsorder. Och om ett par
timmar skulle de nu i väg till en liten ö, någonstädes utanför västkusten,
för att gästa hos en sjökapten, med vars hustru hennes mor räknade släkt
och vänskap.

Luften skulle vara så bra på det stället så här års.

Alltså skulle de stanna där tills luften blev bra på nästa station i routen
-- en vinterkurort i Norrland.

Hon suckade en gång till. Det fanns intet hon var mera trött på än dessa
sanatorier, havsbad och kurorter, där man skulle behärska sig från morgon
till kväll, omgiven av människor, av vilka ingen var den man sökte.

Men hon kunde ju inte gärna ge uttryck åt sin leda sa länge hon såg att
vallfärderna gåvo hennes mor litet lindring i hennes ständiga ångest för
sin dotters liv.

Och ändå kunde väl modern aldrig på allvar hoppas att de gåvo någon hjälp
-- den sjukdom, som hotade hennes enda barns liv var ju obotlig!

Så att det hela var väl närmast ett försök att döva sin egen oavlåtliga oro
-- att fördriva tiden till det slutliga avgörandet.

Stackars lilla mor!

I detsamma spratt hon till vid ljudet av steg. -- Se så, där kom hon ju
redan -- alltså fort in i selen igen!

Där hon stod mitt på golvet lyfte hon ofrivilligt händerna med en åtbörd av
oändligt, trött tålamod -- en ny dag av tomhet -- -- ännu en -- --.

Så sänkte hon dem igen -- knutna för ett ögonblick -- och öppnade dörren
för sin mor, hälsande henne med det bekymmerslösa uttryck modern var van
att finna på sin dotters ansikte. Och som hon, det lovade denna sig dyrt
och heligt, aldrig skulle behöva sakna där. Ty den lilla fågelaktiga
varelse, som nu kom in i rummet och vände sitt oroliga, mörka ansikte mot
dotterns mörka, lugna, var av den sorts människor vid vilka man omöjligt
kan förknippa föreställningen om ansvar och bördor av något som helst slag,
ja, vilka man omöjligt kan tänka sig som riktigt fullvuxna.

Det var något så barnsligt bortkommet över henne, något så hjälplöst och
sprött, att hennes dotter aldrig ens i sina mörkaste stunder nändes ty sig
till henne, aldrig hade hjärta att visa sig för henne sådan hon i
verkligheten var. -- Stackars lilla mor, sade hon sig, hon hade nog ändå!
Det lättade hennes börda litet att få tro att dottern var resignerad och
nästan nöjd. Och då fick hon väl tro det, då.




II.


På aftonen samma dag stod Miriam, dimvitt blek under sitt nattdävna, svarta
hår, bredvid sin mor på skärgårdsångarens däck och såg Kalvsunds brygga
komma stickande ut ur strandens skymning. Den liknade ett långt
skuggstreck, vilket tycktes fiska efter ångaren med det lilla ljuset som
glimmade allra ytterst. Nu hade det den och sträckte ut sig bredvid,
blänkande våt under den ensamma lyktans sömntungt gula cirkel, vilken
liksom svävade fritt i den tjocka, mörkvåta luften, blott upplysande
översta delen av sin påle. Under den rörde sig ett par otydliga gestalter i
diset -- en sprang fram för att ta mot trossen, men den andre hälsade blott
med handen mot mössan.

Miriam såg gäspande på honom och gick så över landgången efter sin mor,
fortfarande beklämd och motvillig men, som vanligt, förskansande sig och
sina stämningar bakom sitt skärmlika leende av vänlig sorglöshet.

Men hejdade sig så helt plötsligt och liksom tappade masken. Gestalten
under lyktan -- en lång, smal, uniformerad man -- hade stigit fram till
hennes mor, fortfarande med handen lyft till honnör.

Fru Bamberg, vars lilla spetsiga ansikte nästan försvann i allt hennes
strida, mörka pälsverk, tog mot honom med en ström av ord. Miriam stod tyst
bakom henne med sina annars så frånvarande ögon plötsligt fyllda av levande
ljus.

Som om han känt deras sällsamt betydelsefulla tyngd lyfte han upp sina
egna.

Tvärs över de andras huvuden möttes deras blickar.

Långsamt böjde Miriam sitt hårtyngda huvud bakåt, öppnade ögonen liksom
törstigt ännu mer och drack hans blick, tigande, djupt och girigt. Hennes
läppar skälvde -- ett ljust och undrande löje av nästan smärtsam glädje
delade dem lätt.

Och som om de varit pärlor på en och samma tråd, vilken någon just då ryckt
i, så dallrade nu på hans läppar samma häpna lamslagna löje, bävade i hans
stela, blåa ögon samma sällsamt viljelösa hänryckning.

En sekund av lågande ljus, som flammat upp och försvunnit, men hunnit visa
dem ett och samma brinnande under -- så förnummo de bägge detta första
ögonblick.

Sedan blev allt mörkt igen -- han märkte åter dimmans kalla väta mot sitt
ansikte, hon hörde ånyo sin mors tunna, alltid ängsliga röst --
verkligheten omgav dem på nytt.

Förvirrade vände de sig från varandra -- trodde att hela världen sett deras
plötsliga, gåtfulla sinnesfrånvaro. Men ingen tycktes ha märkt något
ovanligt och de försökte inbilla sig själva att de heller icke gjort det.

Var för sig sade de sig att det hela blott varit en hastig villa, en
besynnerlig, vaken dröm, ett sällsamt gyckel av deras fantasi.

Dock -- de vågade icke se på varandra. Ty de kände bägge, ehuru utan att
ännu våga tänka det, att vad de än sade sig, så hade dock avgörandet redan
skett -- överlämnandet -- igenkännandet.

Miriam tänkte, där hon tyst gick bredvid honom ner till hans båt -- tänkte
åter och åter i en underligt tung och ödesdiger berusning -- Är det du? Är
det verkligen du!

För honom hade allting stannat i sin gång från den sekund han mött hennes
ögons budskap av öde och dröm.

I den stora, bedövande tystnaden ropade det genom hans på allt annat
plötsligt tomma sinne -- Vad är detta? Vad är detta? Han dristade att se på
henne från sidan -- såg i dunklet föga mer än en svart skugga. Men han
kände i alla fall hela henne. Med varje nerv i sin kropp förnam han varje
linje i hennes. Den lidande, glidande, sömngångaraktiga rytmen i hennes
rörelser ekade genom hela hans varelse. Som ett smärtsamt ljuvt och
vemodigt stygn i sitt hjärta kände han den passivt sega böjningen på hennes
små skuldror och nackens trötta fall under den stora, tunga kasken av svart
hår, vilken drog hennes lilla huvud bakåt.

Hon vände det åt honom. Likt en skygg smekning -- något oändligt sorgset
och flyktande förnam han den hastiga glimt han fick av hennes ansikte, där
det liksom slumrade, insövt och intvingat i hård slutenhet, under hårets
mörka dunkel. Så vände hon åter bort det. Han såg blott en bjärtvit kind
och en tunn, liten mun, sammanpressad, som i alltid spänd vilja. Men han
anade redan allt om henne -- visste det liksom på förhand. Hennes väsens
vemodiga glöd, dold och kuvad och närd i övergiven, tyst stolthet, hennes
ögons mörker av ruvande väntan, all hennes ensliga, dödsmärkta ljuvhet --
allt kände han och kände han igen.

Dock icke med sitt minne utan på ett underligt, dunkelt uppflammande sätt
-- som om han varit född med hågkomsten av det men icke förrän nu kunnat
komma på den -- med sitt innersta röda hjärteblod, vilket flög i pulsarna
och bultade i hjärtat och susade och sjöng -- Vad är detta! Vad är detta!

Och redan visste det -- visste allt.

                                    *

Genast de kommo ned till båten gick Miriam fram till den stora styrluckan
och satte sig i den. Ty därupptill, vid rodret, skulle han väl sitta,
tänkte hon. Han hade visst haft för avsikt att gå ner, men när han såg
detta gick han genast akteröver.

Fru Bamberg stod en stund och ängslades över att dottern skulle sitta uppe
på däck, men han lugnade henne med att det alls icke var för kallt, och då
gick hon äntligen ned.

-- Jag tar rodret, sade han till lotsen, vilken redan satt vid det. Så gick
även denne ner och de voro ensamma.

Miriam kände det i hela sin varelse, likt en nästan bedövande, ljuv och
orolig tyngd. Men hon tvang sina händer stilla och satt kvar, mjukt
följande med varje rörelse av båtens porlande, snabba färd. Den gick genom
ett formlöst, grått dis, som varken var mörker eller ljus utan blandade hop
himmel och hav i ett och samma overkliga källardunkel.

Men genom det dallrade då och då ett underligt, avlägset sken, vilket
tycktes komma någonstädes långt underifrån horisonten.

Rakt genom stänket, då fören skar genom, droppade det blekt guldstoft över
hela båten, ända fram till dem bägge.

Hon såg skenet stryka över hans ansikte och uppenbara hans på henne fästade
blick, därpå hastigt fylla rymden över dem och sedan dö bort i dess ovissa
grånad bakom hans svarta silhuett. Hennes ögon förlorade sig i den ilande
skymningen, men vart hon såg kände hon dock -- som hade den varit djupt
inbränd i hennes ögon -- närvaron av den mörka gestalten vid rodret med ena
armen kastad över det, vibrerande det fram och åter med en maskinmässig
vanerörelse. Orörlig reste den sig mitt i havets och himmelens flyktande
fantom som alltings mörka medelpunkt -- det enda, vilket var verkligt och
förblivande, medan allt annat blott glimtade till och försvann innan hon
hunnit uppfatta det, där hon satt och stirrade in i det levande mörkret som
in i sig själv och sitt öde. Och inne i det visste hon att två andra ögon
lika orubbligt blickade tillbaka på henne och genom henne på sitt öde.

Så seglade de in i det -- seglade och seglade genom det dallrande skimret
från fyren på Tånga. Det kom i strålar och krossades till glimmande stoft
och försvann i luften men kom igen, för var gång allt starkare, lekande sin
ljuslek med det flyktande dunklet.

Så dök själva ljuskällan upp vid horisonten -- en stadigt brinnande, liten
vit punkt långt borta över det svarta vattnet.

Då sträckte han ut armen och talade för första gången på aftonen till
henne.

-- Där, där det lyser, skall Ni bo -- hos mig.

I hans röst voro som länkar och band av ömhet. De drogo henne så saligt
tätt intill honom.

Hon log och kände att hon före denna kväll aldrig verkligt lett. -- Ja,
svarade hon bara. Ja, ja!

Så tego de båda medan ekot tonade och tonade, djupt därinne i deras
gemensamma hjärta.

                                    *

Då han lyfte henne i land på den höga bryggan vid sin ö och kände hennes
lilla kropps alla bävande linjer smyga sig in i hans famn och blott
dröjande skiljas från den talade han för andra gången till henne -- bara
ett ord: Välkommen!

Och sedan yttrade han på hela kvällen knappast något mer. Icke heller hon
talade vidare.

De hade ju ingenting att säga varandra. Allt var ju redan sagt. Den tystnad
de tego tillsammans innehöll ju redan ting som ingen annan tystnad, dem och
andra människor emellan, någonsin skulle kunna innehålla. -- Underverk?
Självklara saker? Ack, bägge delarna, men för höga för ord, omöjliga att
utsäga.

De sågo på varandra -- alltid -- icke en enda gång -- tänkte icke, kände
icke -- voro blott i varandra.

Bredvid dem rörde sig några främmande -- hennes mor, hans lilla rödhåriga
hustru. Då och då kommo de fram ur det dunkla fjärrtöcken, vari allt var
inhöljt, och talade till dem. Och frånvarande hörde de sig själva svara så
lågmält och stilla, långt borta -- i en enda dröm -- ett enda begär --
tystnad -- enslighet -- dunkel -- ack, väck oss icke -- tala sakta -- --
allt har ju redan hänt -- kan icke hjälpas -- icke av er -- icke av oss --
-- tystnad om oss -- bägge -- vi bägge...

Vad luften var underligt tung -- allt det osägbara tyngde dem --
hemlighetsfull ömhet fladdrade och spann sin brinnande väv mellan dem, ut
och in, likt en sällsam skyttel bland de andra, där i fjärran, bredvid dem
vid bordet.

Blott de voro varandra nära...

                                    *

Han hade satt sig så att han kunde se henne rakt i ögonen.

Hon satt i ett hörn mitt emot, med huvudet lutat mot väggen, så att lampans
röda sken föll rakt ner i hennes uppåtvända ansikte. Lysande och dallrande
av sin bedövande glädje liksom gav det sig åt hans blick.

Men så småningom blev det så betydelsefullt tyst omkring dem. De bägge
andra sågo beklämda på varandra. Något på andra sidan den värld de visste
om mognade ödesdigert och obevekligt mitt ibland dem, det kände de, ehuru
de ännu icke visste vad det var -- icke vågade veta.

Miriam log ännu, brinnande och undergivet.

Modern såg på henne och tilltalade henne därpå nervöst, skrämd av det
underligt nakna och djupa ansikte hon hade. Men Miriam svarade lugnt,
ögonblickligen vorden sig lik igen, med ögonen alldeles gömda under
ögonlocken, som ville de vara i fred och slippa förråda sin brand.

Hon tog sig åt strupen som om hon haft svårt för att andas. Luften hade
blivit så tryckande het och liksom trång, tyckte hon -- var icke längre
blott deras, hennes och hans -- de andra hade kommit så nära -- hans
hustrus blick vilade på henne, likt två brinnande, fientliga händer.

Hon reste sig hastigt. -- Jag är så trött, jag tror jag går upp på mitt
rum, mumlade hon otydligt.

Fru Utbult såg efter henne -- hennes tunna läppar krökte sig masklikt.

Så småningom kom samtalet i gång igen. Men det fördes blott mellan de bägge
fruarna -- värden satt tyst och till slut reste sig också han och gick ut.
Även denna gång såg Birgit Utbult upp med samma bittra, hjälplösa uttryck
av en mask, som vill resa sig men icke kan.

                                    *

Han gick ner till stranden. Endast rymden av himmel och hav tycktes honom
nog vid just då. Han strövade omkring på klipporna över hela ön -- hur
länge visste han icke själv, men det var säkert långt över midnatt, då han
kom hem igen.

Därför blev han helt förvånad, när han genom glasrutan på salsdörren fick
se sin hustru och fru Bamberg ännu sitta tillsammans, ivrigt samtalande.
Deras röster trängde ut till honom i ett oredigt sorl av bittra och
ängsliga tonfall -- deras underligt sorgsna och vredgade ansikten mörknade
allt mer, där de lutade sig intill varandra och viskade. Medan han stod och
såg på dem mörknade även hans.

Så vände han sig om och gick uppför trapporna till sitt eget rum. Där
började han att hastigt gå fram och tillbaka med allt mera svartnande ögon.

                                    *

Birgit Utbult låg vaken hela natten, bittert grubblande.

Tidigt nästa morgon gick hon ut -- bortåt telegrafstationen. Då hon kom
igen, hade hon ett telegram med sig, vilket hon sade sig ha fått av
telegrafisten, då hon gick förbi hans hus. Det var ställt till henne själv
och innehöll en ivrig bön från hennes mor att hon genast skulle komma till
henne, där hon låg sjuk i Helsingborg.

Och då gick det naturligtvis icke an för fru Bamberg och hennes dotter att
stanna kvar -- det kom den förra genast underfund med. Varpå hon och fru
Utbult snabbt gjorde upp ressällskap in till Göteborg. Det hela var väl
planerat -- Birgit Utbult visste att hennes man just denna dag måste ut och
sätta sjömärken och skulle vara borta till in mot aftonen. Fru Bamberg kom
alltså och sade honom farväl strax efter frukosten, vid vilken de tre varit
ensamma, ty Miriam låg ännu, utmattad, som hon var, av den starka
havsluften.

-- Så ledsamt att kapten måste ge sig ut genast, sade hennes mor, då måste
jag väl säga adjö nu, om kapten icke skulle hinna hem igen innan sju, ty då
måste vi väl segla härifrån för att hinna niobåten från Kalvsund, eller
hur?

-- Hinner gör jag nog, om inte till Tånga, så dit, svarade han.

Men hon låtsade icke om det.

-- Jag får väl hälsa min dotter? frågade hon.

-- Jag hinner! sade han häftigt.

Då gick hon. Han stod och såg efter henne. -- Visste hon och Birgit vad de
gjorde? frågade han sig tungt. -- Trodde de verkligen att de med att nu
skilja honom och Miriam åt skulle få slut på deras kärlek? Få slut på den
sedan de en gång träffats! Sedan de på en enda, oförgätlig sekund i
varandra igenkänt allt det de var för sig längtat efter och drömt om hela
livet igenom!

Förstodo de icke, de två, att det allaredan var för sent -- att Miriam och
han efter detta alltid måste älska varandra? Tvärs genom långa år, tvärs
genom allsköns band och plikter måste de hädanefter älska varandra -- måste
-- måste.

Ty en sten, som börjat falla, faller.

Och de föllo -- föllo tillsammans ned i djup, varom ytans trygga vandrare
icke hade någon aning. Deras varningsrop däruppe vid randen, vad kunde de
ha att säga dem, som redan voro nere i avgrunden!

Allt vad de ropande uppnådde var att pina och förvirra dem -- att yttermera
öka deras smärta. Men det förstodo de icke -- förstodo ingenting annat än
att han var gift och dylikt.

Ynkedom -- ynkedom. Vad frågade stormen och havet efter om han var gift,
ifall de dränkte honom.

Hans och hans käras kärlek, den var av samma slag -- det kände han i mörk
och flammande bävan -- den var livets djupaste grepp ner i sig själv.

-- Kunde de hjälpa att de blivit slagna med den? frågade han sig, ärlig och
stilla, som inför dödens dom. -- Ja, då kunde de också hjälpa att de levde.

Deras bestämmelse var det -- kanske också deras undergång. -- Vilketdera --
det kom dem icke vid -- de kunde blott älska och förgås.

Men det kunde de. Det visste han liksom och det gjorde honom så trygg --
allt så enkelt.

                                    *

Ännu vid halvsjutiden var han långt ute i Kattegatt. Till Tånga fanns ingen
möjlighet att hinna men kanske dock till Kalvsund, ty dit hade han slör.
Han tog ut de tre rev han haft inne för blåstens skull, ty det började
redan köra upp vind till den stora stormen på natten. Så att den gick som
en pil, hans färd -- gång på gång kastade båten rufftaket i sjön och då han
kom in på Dana fjord sprungo folk ut på holmarna och skreko åt honom att
han var galen, som förde så stora segel. Hade han icke varit ensam skulle
han heller aldrig vågat det, men för sig själv var han icke rädd. Han
skulle hinna välbehållen fram och träffa henne.

Och hann gjorde han också men blott för att endast finna sin hustru och fru
Bamberg på däck och mötas av den underrättelsen att Miriam på grund av
trötthet redan gått till ro i sin hytt, men bad om sin hälsning.

Allt föll på ett enda ögonblick ihop för honom -- det var som om han fått
det rakt i hjärtat -- något gick sönder, han stod där bruten, förvirrad och
ynklig. -- Hade han då bara inbillat sig alltsammans -- att hon älskade
honom, som han henne -- att hon utan ett ord förstod att hon var hans --
var det möjligt? frågade han sig svindlande. Var det möjligt att det varit
en villa allt det han tyckt sig förnimma? Hade han då verkligen haft rätt
först, då han ville tro att det hela blott varit en underlig vaken dröm? Ja
-- ja -- så var det nog! Varför hade hon annars inte väntat på honom -- hon
måste ju ha sett honom komma seglande och förstått att han nästan vågat
livet för att hinna till henne.

Han hade tvärt vänt ryggen åt Birgit, ty hon skrattade åt honom. Omedvetet,
som i sömnen, gick han över däcket och hoppade genom den öppna
lastrumsluckan ned i sin egen båt, som låg långsides med ångaren. Han lydde
ett dödssårat djurs instinkt -- han bara längtade att få gömma sig -- dölja
sin smärta -- vara i fred och sörja.

                                    *

Det var ljus i ruffen.

Han ryckte upp dörren. Hans hjärta stannade.

Han såg hennes ansikte. Stilla och stel vände hon det mot honom, sa
dödsglatt lugn och utom sig, utom allt, att han ryggade baklänges med allt
orörligare hjärta.

Då tog hon sig om strupen på det halvkvävda sätt han redan kände igen.

-- Jag glömde -- jag glömde -- -- sade hon sviktande och stammande,
förtvivlat kämpande för att få ord och luft.

Men då rörde hans hjärta sig igen. Han tog durken i ett steg. Han hade
henne i sin famn -- äntligen, äntligen hade han henne. Äntligen, äntligen
kysste han henne -- tungt, skoningslöst, länge, länge. Han hade mycken och
lång hunger efter hennes kyssar att stilla -- han kände det nu.

Vad hon grät i hans famn! Det var som om många års isar smält även i hennes
hjärta.

Han kysste henne -- kysste henne.

Därute gav båten avgångssignal. Hon ryckte till men tryckte sig genast
tätare intill honom.

En gång till blåste den. Hon knöt sina händer om hans hals.

Hans älskade, måttlöst älskade -- själ av hans själ, kropp av hans kropp --
hon gick icke.

Tredje och sista gången gav båten signal.

Hon mumlade något invid honom. Han böjde sig ned och hörde vad det var. --
Jag kan inte, jag kan inte gå! viskade hon för sig själv. Hennes ögon voro
slutna, hennes ansikte var likt en saligt drunknandes.

Med ena handen trevade han bakom sig och drog till ruffdörren.

Aldrig så länge han levde glömde han hennes leende då -- hennes modiga
leende av stilla underkastelse, av frivilligt, stolt givande.

Hans hjärta darrade vid den synen.

                                    *

Men han visste ju ännu icke huru mycket det var hon i den stunden gav --
hade han blott vetat -- hade han blott förstått!

Det att han icke förstod, det kunde han aldrig sedan förlåta sig själv. Han
begrep icke hennes flämtande tystnad, hennes rasande kyssar, hennes
darrande, kalla händer, då hon smekte honom. Han förstod icke varför hon
icke tillät honom att minska seglen, då de seglade tillbaka till Tånga i
den växande stormen. Hon gladdes åt den -- hon reste sig i styrluckan och
ropade utmanande åt de stora, nattmörka vågorna, vilka kommo dem till mötes
allt resligare och resligare, tills de nästan skymde fyrens ljus för dem,
där de kastades omkring i de dunkla dalarna nedanför deras skummiga toppar.
Hon var vild och vit, som de, där hon höll sig fast intill honom. Och han
fröjdade sig åt att hon var av samma sort som han. Åter och åter lutade han
sig ned och med den ena handen manövrerande båten drog han henne intill sig
med den andra och kysste hennes läppar, som voro kyligt salta av havsstänk.
Han viskade till henne att han längtade att komma hem, längtade till
natten. Hon smekte honom bleknande till svar -- det var som om hon med
knutna händer handlöst låtit sig falla ned i en avgrund.

Men ännu förstod han ingenting och allra minst förstod han henne då hon,
efter att tigande, i ett stelt leende, som blottade hennes sammanbitna
tänder, ha överlämnat sig åt honom, icke svarade honom ett ord på alla hans
darrande smekningar och snyftande kyssar, ty han grät av lycka och blygdes
icke för det.

Genom fönstret i hans rum, vilket skakade av storm, kom fyrens ljus in i
stötvisa strimmor, likt band av vit imma, invävda i mörkret. Det var som om
någon andats ljus och skymning om vartannat utanför och hans käras ansikte
kom och försvann bredvid honom på kudden liksom i hastiga flämtningar.

Hon låg stilla och bara stirrade på honom med allt mera vidgade ögon. De
voro som mörka djup, vilka sakta öppnade sig. I dunklet blev hennes ansikte
till blott en vit fläck med svarta hålor i. Han närmade sitt eget intill
det.

Och plötsligt var det som om han sett ned i själva livets och dödens
gemensamma gåta. Han såg dödskallen i hennes huvud -- han såg ner i hennes
ögons hjälplösa mörker, som i bottenlösa brunnar, bräddfulla av det okända.
Det mest främmande av allt -- en annan varelse -- stirrade mot honom -- med
fasa, allt större fasa, ty nu förstod hon att även han varsnat detsamma som
hon.

Så lågo de en minut, stela, tigande, med ögonen nere i varandras ohjälpliga
djup av hemlighet -- två dödskallar på samma kudde -- två liv, som levde
var för sig och skulle dö var för sig.

Tills Miriam kved till och ryckte blicken från honom.

-- Du såg det också ... mumlade hon och drog sig allt längre bort från
honom -- visste icke vart hon skulle vända sig -- kastade sig åt sidan med
ryckande läppar -- förfärad, vilse, vanmäktig. Men han tvang henne åter in
i sin famn, slöt henne hårt intill sig i ett oändligt medlidande med dem
bägge -- som trott att de voro varandra så nära, tills en plötslig glimt
visat dem klyftan, vilken ingen av dem kunde fylla igen.

-- Älskade, älskade, viskade han, glöm inte att jag älskar dig och att du
älskar mig. Det andra kan vi inte rå för -- det enda viktiga är att kunna
älska ändå -- älska varandra även genom avstånd och klyftor.

Älskade, älskade, kunna vi inte det?

Hon svarade inte -- vad han än sade så svarade hon inte.

Han hade varit så bristande lycklig nyss -- nu hade det brustit -- brustit
i vemodig smärta.

Han fruktade hennes tystnad. Med varje sekund blev den hårdare och
ödsligare -- det var som byggdes en stenmur sakta upp mellan dem.

Älskade, viskade han bönfallande -- gå inte från mig!

Men hon gick -- allt längre och längre bort, fastän hon låg stilla bredvid
honom -- gick ensliga, förtvivlade vägar.

Vidden av hennes vånda kunde han icke fatta -- han visste ju intet om den
ensamhet hon längtat så mycket ur, att hon köpt sig fri från den, kanske
med sitt liv -- blott för att mötas av en ny -- ensamheten i dens famn hon
älskat högre än sig själv -- den ohjälpliga avskildhet, vilken låg i att
hon dock måste gå ur tillvaron ensam. Men hon klagade icke med ett ljud --
sade icke ett ord -- hur skulle han då kunnat veta...

Ensam bar hon det -- så ensam -- så ensam.

                                    *

Timmarna gingo. Hon teg. Han teg också -- låg och lyssnade, halvt
omedvetet, till stormens dån utanför. Den tog till. Han hörde byarna komma
allt tätare och tätare. Likt ljudet av en väldig kanonad i fjärran ljödo nu
deras ihåliga och sugande stötar, ett i ett utan nämnvärt uppehåll.

Men plötsligt hörde han i deras avlägsna brus ett annat, närmare ljud --
den välkända, ursinniga bultning på ytterdörren, vilken alltid betydde
fara.

Han sprang upp. Hon rörde sig inte ens. -- Nu har det gått galet
någonstädes ute på sjön! sade han.

Hon svarade inte.

Och han skyndade nedför trapporna.

Då han öppnade dörren kom lotslärlingen Anton Vile formligen inblåsande i
en virvel av regn.

-- Det står ett skepp på därute, överlotsen! Herre Gud, det står redan på!
sade han ångestfullt, pekande ut genom dörren åt sydost till.

Erik Utbult såg dit bort. Natten var svart som en tunnel och vinden ven
genom den, drivande regnet framför sig med en så våldsam fart att det
förblindade allt. Men då fyrskenet i detsamma svepte förbi såg han Stora
Brottets skumpelare häva sig därute, lysande vit i allt det svarta. Han
riktade in kikaren och väntade på nästa stråle.

Då den kom varsnade han i en plötslig, spöklik glimt ett svart skrov
hängande i virveln, med masterna pekande rätt ut från sidan.

Det var som en syn i en dröm, tyckte han. Och vid den synen fylldes han av
det drömmens orubbliga lugn, vilket av intet kan störas. I hans ådror flöt
plötsligt nytt blod -- det pilsnabba, svala och lätta, som gjorde hans
hjärna isklar och kall, då fara var å färde.

Han gav skyndsamt order att göra allt klart till bärgning och rusade så
uppför trapporna, för att ta på sig sina oljekläder. När han var färdig
gick han in till Miriam för att få en sista kyss -- ja, han kunde ju inte
så noga veta vilket det blev.

Men då var hon borta. Han tände ljus och letade överallt genom hela huset.
Hon var och förblev försvunnen. Till slut gick han ut för att se om hon
kanske var utanför -- tyckte sig se en skymt av något ljust glimta till på
den smala stigen ner till hamnen och skyndade efter, sökande sig fram
utefter vejern. Men halvvägs ner mötte han alla de lotsar, som voro kvar av
kurvakten på ön. Först kom Läbom, vaggande likt en trygg, gammal säl och
bredvid honom mästerlotsen Dahl, med sitt hårda, mörka ansikte nästan dolt
av sydvästen. Bakom dem gick Anton Viles broder, lotsen Olaus Vile och med
honom en annan ung lots, med eldrött hår, »Junge Jan» kallad, efter ett
grund, som han en gång stött på.

Erik Utbult såg genast på deras ansikten att de icke voro vidare hågade för
saken.

-- Äro ni färdiga? frågade han emellertid.

Det blev tyst ett ögonblick -- därpå svarade en av dem, lågmält och
allvarligt: -- Att gå dit, där vraket nu ligger, är detsamma som att gå
rätt i döden. En annan föll in: -- Båten står inte med botten ut, så som
det nu blåser. -- Och för resten vänder han inte ute bland brotten med så
hårt revade segel, även om han skulle bära dem, tog en tredje vid, han
kastade rufftaket i sjön gång på gång i eftermiddags -- ja, det vet
överlotsen väl bäst själv, för resten -- och nu blåser det tio gånger
värre.

-- Inget flytetyg finns på vattnet i denna natt mer än vrak och
vinddrivare, förstås, tillfogade den siste, och det bli vi med, om vi gå ut
-- till ingen nytta!

Till ingen nytta -- det voro alla fyra ense om, ty det var alldeles
omöjligt, menade de, att någon människa fanns kvar därute, så som det bröt
över.

Överlotsen stod med kikaren för ögonen. Han rynkade pannan åt vad han såg i
den. Masterna höllo på att falla av därute genom de hårda sättningarna på
brottet. -- Det kan väl hända, medgav han, men innan vi varit ute och sett
efter kunna vi inte vara säkra.

De skakade på huvudet -- de voro säkra. Och överlotsen kunde väl förstå,
att hade de inte varit det, skulle de tvärt gått ut.

De hade blossat men icke fått något svar. Så att allt var nog slut.

Troligt, var det, det måste han medge. Genom kikaren såg han att fartyget
redan gått i flera bitar, så att endast akterdelen var kvar över vattnet.
På den tyckte han sig dock ett ögonblick skymta en massa huvuden i en
klunga akterut och ropade triumferande till. Men sedan lotsarna en efter en
sett genom kikaren förklarade de att det endast var trasorna av
mesanseglet, som fladdrade på bommen, och han måste snart ge dem rätt.

Medan de stått och talat om detta, hade emellertid vraket genom en särskilt
hård by kommit löst från Stora Brottet men blott för att åter fastna på
Mariagrundet strax intill. Sjön bröt där över det med våldsam kraft och
kastade det på sidan.

När Erik Utbult såg detta försvann hans sista förhoppning att det
möjligtvis kunde finnas något människoliv kvar ombord. Han kände en smärta
som vid en stor sorg och började få samvetskval över att han icke genast
tvingat lotsarna ut -- ehuru detta skulle överskridit hans befogenhet -- ty
dylikt låg utom tjänsten och över plikten.

Just då ropade lotslärlingen till och de sågo att sjöarna kastat vraket
från Mariagrundet också och drivit det ner mot öppna sjön, där det snabbt
försvann allt mer och mer.

De vände sig om för att gå var och en till sitt -- togo några steg och
vände sig så mot sjön igen, för att kasta en sista blick på dödsseglatsen.

Men i samma ögonblick blinkade, plötsligt och otroligt, som en
uppenbarelse, ett klart, litet ljus till därute.

Det svängdes häftigt och slocknade så, men de hade alla sett det och bröto
ut i ett högt och häpet rop. -- Där är ju ändå folk! Nej, men där är ju
folk!

-- Nå, gå ni ut nu! skrek Erik Utbult. Men visste naturligtvis svaret.

De voro ju Tångalotsar.

-- Ja, visst gå vi ut! Stackare! Stackare! ljödo deras rörda röster. Och i
nästa sekund störtade de alla åstad utefter stigen ner till hamnen. Medan
några satte segel, sprungo de andra fram utefter stranden, för att leta
reda på fyrekan. Ty en liten båt voro de tvungna att ha, eftersom de inte
kunde komma upp under vraket med sin stora kutter, och fyrekan var
starkast. Där lågo många båtar, men hur de letade och trevade i mörkret
funno de den inte utan blevo tvungna att ta en annan. Då de sköto ut den i
vattnet föll kölen av, men de hade inte tid att byta. Åter lyste det
förtvivlade, lilla ljuset därute -- icke en minut var att förlora.

Och så släppte de av.

Men just då for som ett glödande skott genom Erik Utbult. -- Miriam!
Miriam! Var var hon? Varför hade hon gått och gömt sig för honom i denna
stund? Hon måste ju ändå ha hört vad det gällde -- och ändå hade hon icke
ens brytt sig om att säga adjö! Varför? Han förstod det icke -- förstod ju
icke varför hon var olycklig -- blott att hon var det. Och måste gå ifrån
henne så -- lämna henne ensam och övergiven i hennes hemlighetsfulla smärta
-- hon, som var honom kärare än allt -- än han själv -- och dock var så
långt ifrån honom. Gick han nu under därute -- huru mycket större skulle då
inte avståndet bli -- så stort att det utplånade allt.

Likt vikande skuggor tycktes honom det som varit -- tomhet -- tomhet -- det
som var...

                                    *

Tog den natten då aldrig slut -- växte och växte blott dess ödsliga fasa,
tills hon dignade under den, så ensam och tomhänt, som aldrig förr i sitt
ensamma, tomma liv? Ty nu fanns ju inte ens något att hoppas -- intet annat
att göra än att vänta på döden -- om så och så många månader -- ifall --
hon ryste rodnande -- kanske förr -- kanske också senare -- men intet annat
än detta. Och ensam måste hon möta den -- förintelsen, som hon säkrat,
fasan, som hon påskyndat. Han, för vars skull det skett, mannen, vilken hon
älskat och som hon ännu älskade med en kärlek, kall och brinnande av
undergång och död -- inte ens han skulle kunna hjälpa henne. Till och med
för honom hade avståndet varit för stort -- den dödens cirkel, vilken var
slagen kring henne, likt ett galler kring en bur -- till och med för honom
hade den varit för vid.

Nu förstod hon det. Och vred händerna i vemodig ångest. -- Men varför,
varför hade hon icke förstått det förut -- innan det var för sent -- innan
hon, fattiga fånge, dömd att lita blott vid sig själv, givit bort allt
sitt.

Dåre, dåre, som hon varit -- det hon aldrig kunde få igen -- livet -- det
hade hon i sin dröms yra slungat bort i förtid, likt värdelöst skräp, för
att nå sin älskades famn! Och vaknat -- känt gallret -- sett att han var
för långt borta -- en fånge även han! Och stod nu där med sin tomma famn --
hade intet vunnit -- emedan intet var att vinna -- hade intet kvar.

-- Dåre, dåre, varför förstod du det icke förr? frågade hon sig darrande.
Men kände i samma minut att hade hon också gjort det, skulle det inte
förändrat något. Hade hon haft ett liv till att kasta bort, skulle hon
givit ut det på samma sätt -- icke leende längre, nej, förbannande, utom
sig av ensamhet, men dock tvungen att lyda. -- Vad? Ja, det visste hon icke
-- visste icke varifrån det kom eller var det hade sitt mål, visste icke
dess namn -- Kärlek? -- Ett för litet namn! -- Öde? -- Ett för litet även
det, för det väldiga, skoningslösa, mörka, som fått henne i sitt våld.

Hon reste sig med händerna för strupen -- det kvävde henne -- hon ville ut
-- fly --

Plötsligt såg hon att hon var ensam och hörde röster nerifrån -- hörde
budskapet om förlisningen. Men det sade henne ingenting -- blott att hon
måste skynda sig om hon ville vara borta, innan han kom igen och hindrade
henne. Brådskande smög hon sig ut.

                                    *

Vinden slog mot henne, likt en fallande mur. Slungad framåt hundratals mil
i ett enda, ljungande sträck förde den med sig från de öde vidder av
dimmigt vatten den rört upp en vild och rå lukt av saltslemmigt skum, som
fyllde hennes lungor med sin tunga köld och genast snappade andan från
henne.

Flämtande och förblindad vände hon sig instinktlikt om. Men då grep vinden
henne över nacken och kastade henne framåt.

Med kläderna smällande kring sig, likt flaggdukar, svepte hon i väg genom
dunklet, allt längre och längre in i en okänd värld, full av främmande
faror.

Ty ingenting kände hon igen, ingenting var som det hon förut sett på denna
jord -- hon var rädd för allt. Kring henne stod en vägg av mörker, men
bakom den hörde hon stormen dåna genom rymden högt över sig och under sig
havets larm. Därnere i den svarta hålan glimmade båtlanternor och ljödo
korta, hesa rop bland gnisslet av block och taljor. Hon skyndade bort från
det -- jagande framåt, vart som helst, i besinningslös rädsla. Ty själva
klippan hon sprang på skrämde henne, där den då och då blänkte till i
fyrens sken, liksom belagd med en tunn, glimmande våt hinna av ljus, och
visade henne sin ödsliga gyttring av stenar och block, kringkastade,
sönderbråkade och ituskurna, som i stela marter under eoner av is och eld.

Så drömlikt vilda förekommo de henne att hon var rädd att sätta foten på
dem -- rädd, liksom för fiender. Så drömlikt overkliga tycktes de henne
också, där de försvunno i stormbyarnas dunkel och kommo igen då det var
över -- mörknande och ljusnande, glimmande till och grånande, likt svävande
bilder i ett skuggspel -- så hastigt och gäckande, att hon var rädd att de
i nästa ögonblick skulle svika henne och aldrig komma igen och hon
försvinna med dem -- slockna i gråa djup -- falla ned genom gåtor.

Allt var möjligt, ty allt var dröm -- hon själv med sitt ensliga hjärta,
sitt dödsdömda liv, sin lott kastad ut i det yttersta mörkret -- mannen,
som nyss ägt henne och vilken hon kanske aldrig skulle få återse -- de arma
liven, som svängde sitt lilla bloss därute på det drivande vraket -- alla
och allt i den svarta, dånande cirkel, som glimtade till och försvann med
fyrens dödsbleka ljus, var dröm -- måste vara det. Ty allt i den brann för
högt och lågande, pulserade för tungt och brännande, svepte i väg alltför
rasande för att kunna vara annat -- vara verkligt. Ett sådant tempo hade
aldrig verkligheten. Detta skenade ju -- besinningslöst -- utom sig av
skräck och berusning -- ner, ner i en sugande malström av gåta. Allt
djupare drogs hon med -- ville icke -- rysande och iskall av fasa -- men
måste. Ty det i henne, vilket vaknat den sekund hon liksom igenkände Erik
Utbult -- det mörka, skoningslösa, vilket drivit henne in i hans famn --
det reste sig nu med varje sekund allt mäktigare över henne, växande med
det yrande djupet, som i hemlighetsfull frändskap. Hon kunde icke fly från
det, ty det var inne i henne -- det piskade henne framåt -- dit hon icke
ville -- icke vågade -- men tvangs att störta sig. Allt hastigare skyndade
hon utför stigen -- in -- djupt in -- allt djupare och djupare in i
stormens brus, liksom in i en grotta.

Det väldiga sorlet steg och föll i vågor -- det dallrade genom hela hennes
kropp, visslade i telefontrådarna utefter klippstigen, tjöt i stagen kring
den gamla fyren, vilken hon nu virvlade förbi, skrek och sjöng i varje
klyfta. Hela Tånga var som en jätteflöjt för den att ljuda i -- själva
klippan under henne vibrerade, ihålig och urholkad av alla de djupa
skrevor, vilka, lodräta, som skurna med kniv, delade ön nästan mitt itu
från söder till norr.

Vart hon såg gapade de under henne i fjärran och ur deras mörka brunnar
sprutade havet upp i sjudande strålar, lysande, likt vita blixtar, i
mörkret. De blevo allt flera, tyckte hon i oviss ångest, de slöto sig
samman till ett enda djup av mumlande, sugande fasa.

Stelt stapplade hon på.

Det var som hade djupet hennes hjärta och drog henne till sig med det.

Snyftande och snubblande halade hon sig fram utefter vejern.

Så tog den slut.

Nästan krypande letade hon sig väg genom mörkret ut till de yttersta
klipporna och klättrade rysande över deras ytor, glatta och runda, likt
väldiga paddors ryggsköldar. Även de skrämde henne med sin liksom lömska
orörlighet i det smygande ljuset -- skrämde henne på samma sätt som allt
annat -- hon förstod nu dunkelt varför.

Därför att allt var okänt och hon för första gången i sitt liv såg det --
icke kunde se något annat, alltsedan hon i sin älskades hjälplöst främmande
ansikte först fått syn på det.

Det drog liksom undan fotfästet för henne -- vände ut och in på allting,
tills hon överallt omkring sig förnam bottenlösheten i allt och svindlade i
en underlig, hänryckt ångest. Så nådde hon slutligen, halvkvävd av vinden,
havsbrynet, hörde ingenting, såg ingenting, ty allt var svart av storm,
klängde sig bara fast vid de våta hällarna, från vilka hon oupphörligt blev
riven loss av blåsten, och andades djupt och flämtande, stelt berusad av
skräck.

Ty något kväljande, tungt, oändligt hävde sig långsamt upp och ned i det
svarta och vita töckensvalget under henne.

Det var som såg hon själva urdjupet, vari livets krafter kokade, ohöljt
sjuda därnere.

Hon låg stilla och bara stirrade ned i det.

Sakta sög det henne till sig i sitt väldiga uppstigande ur det dånande
mörkret -- stilla drog det henne med sig ut i sitt väldiga sjunkande i
virvlar av skum -- kom och gick igen -- gick och kom igen -- i en oändligt
lugn kamp, en liksom evigt stormande vila. Tills hon var mycket långt ute
med det -- dit, där hon icke längre kände rädsla, kände något. Därför att
hon liksom kände igen -- kände igen det nyss okända -- kände igen djupet --
förnam samma djup svara inom sig själv -- det väldiga, mörka, skoningslösa
högtidligt liksom igenkänna sig själv -- förnam sig själv igenkänna det.
Sig själv -- sig själv -- i allt.

Djup jublade mot djup -- icke längre två utan ett.

Icke längre något för sig, något litet avskilt, ensamt, räddhågat, utan ett
stort allt, gemensamt med allt, var hon i detta ögonblick -- ett enda. Och
i det var det som om hon på något sätt känt livet direkt -- icke längre
blott genom förmedling av sin egen lilla, trånga varelse utan alldeles
omedelbart och oförkrympt -- som om hon varit det.

Så slocknade det -- hon var åter isolerad -- var åter blott en form, en
ledningstråd för kraften, vilken går genom allt, förbrukande det och
överlevande det. Men nu hade hon känt dess väldighet -- nu kunde hon i sin
ensliga litenhet, sin sorgsna hjälplöshet, jubla över dess storhet, som
hade den varit hennes egen.

Stilla, vita tårar i en hög och tålig glädje utan gräns fyllde hennes ögon.
Hon bredde ut armarna mot stormen och rymden. Hon kysste det flygande
stänket ur bränningarna -- kysste genom det hela havet, hela livet --
alltet -- med denna ödmjukt stolta och bävande vasallkyss liksom
överlämnande sig åt det.

Stort var det att hava fått vara med i alltet, stort och ansvarsfullt, högt
och förfärligt -- för högt för glädje och lycka, för värme och gemenskap --
annat än på lek -- ett ödsligt, stolt offer i verkligheten.

Nu förstod hon det.

Och ensammare än någonsin -- med alltets oändliga ensamhet ekande inom sig
-- förstod hon nu att hon aldrig kunde bli annat än ensam -- att ingen
människa någonsin var annat.

Ty vidderna kring dem voro alltför gränslösa, den helhet, varav de voro
delar, alltför bottenlöst stor och gåtfull, meningen med deras tillvaro
alltför hög och tragisk. Gåtans stumma tjänare fingo icke ha något ljuvt
och varmt, som band dem -- invigda, som de alla voro, till ett liv i blind
kamp -- för vad visste de icke. De kunde blott ana -- ana att de måste lida
så mycket för att andra kanske skulle lida mindre -- ana att de, bävande i
mörkret, måste trampa väg dit de själva aldrig kunde nå -- men kanske
andra.

Så gick kedjan framåt -- bron av liv, som oupphörligt kastades fram över
djupet för att nå den okända stranden.

Nu var det hennes tur att offra. Icke ens hennes skärv försmådde helheten.
Även hon skulle med -- skulle ge liv och dö.

Men illa hade hon tagit mot budskapet -- trott att det varit kärlekens bön
-- hans till henne -- att ensamheten var slut -- lyckan kommen -- alls icke
förstått att det i stället varit livets befallning till släktet -- livet,
som icke vet av sina verktyg, icke frågar efter om de existera, långt
mindre då hur, innan deras stund att återbörda sina pund och fylla sina
ändamål är kommen och de, likt gnistor, träda fram ur mörkret och bliva
till, få mening och vikt, först i det ögonblick de förbrinna.

Hon log nu, modigt och lugnt, åt sig själv.

-- Och i denna väldighet hade hon höjt sin lilla gråt, frågat sina sorgsna,
små frågor, tredskats, knotat och anklagat.

Hon blygdes.

Illa hade hon vetat sin plats -- fordrat och fordrat och icke förstått att
hon var på en gång för liten och för stor för att fordra något. En fånge --
ja, visserligen, men sitt ensamma ansvars -- sin storhets offer, icke sin
hjälplösa fattigdoms, som hon nyss klagande trott. Livets medel -- ja,
visserligen, men därmed livet själv -- intet förmående mot det men med det
-- allt.

Hon knäppte samman sina händer i frid -- en stolt klarhet var över henne.
-- Ett rike söndrat mot sig själv hade hon varit. Men ville icke längre
vara det -- ville vara stilla, likt lövet, vilket sin tid ut sitter på
grenen och i sin stund faller till marken för att multna och bli stoft och
löpa det okända kretsloppet -- tåligt och tyst, som alla de andra i
syskonringen av tyst och tåligt liv.

Hon räckte ut armarna mot dem i sitt hjärta, bräddfull av sin nya kärlek --
kärleken till livet, men icke som förut blott till sitt eget liv utan till
allas, allas. Hon såg dem alla för sig -- löven, som föllo -- tänkarna och
hjältarna, vilka grubblade och stredo för att föra släktet framåt --
kvinnorna, som våndades i födslosmärtor för att föda dem lärjungar och
kämpar -- kvinnornas män, vilka arbetade för att vidmakthålla de nya liven
-- alla, alla kände och älskade hon i detta ögonblick.

Ingen av dem arbetade för sig själv, innerst inne stredo de alla för det
kommande, strävade de medvetet eller omedvetet mot alltets okända mål.

Evighetens eldmärke brann i deras själar, drev dem framåt, gav dem mod till
deras oavlåtliga, tysta, obelönade offrande på måfå ut i mörkret. Av dess
brand levde och ledo och dogo de -- ensamma i en öken av sin egen och
alltets storhet.

Modiga voro de -- hon älskade dem -- varmt och medlidsamt och brinnande
sände hon dem sin kärleks hälsning genom de ödsliga vidderna.

Ty nu -- nu begrep hon Erik Utbults sorgsna ord: »Det andra kunna vi inte
rå för. Det enda viktiga är att kunna älska ändå -- älska även genom
avstånd och över klyftor.

Kunna vi inte det, älskade, kunna vi inte det?»

Skarpa eggar gingo genom hennes hjärta. -- Ack, hon hade icke kunnat --
icke med den rätta kärleken -- den, som skulle fått henne att glömma sitt
eget hårda öde för att genom hinder och galler le in i döden mot kamraten i
hans. Ack, till det hade hennes stora kärlek varit för liten!

Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt överfulla
hjärta: -- Älskade, kom igen, älskade, så att jag får älska dig mer! O, kom
igen! Kom igen!

Med ögonen spända av ångest försökte hon genomtränga dunklet. -- Var fanns
han, hennes älskade, som icke klagade, blott lydde -- lydde kanske till
döds just nu!

O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mörkret.

Kom då aldrig fyrens ljus!

Men då det äntligen lyste fram kunde hon ändå ingenting se -- varsnade
blott vita virvlar, som överallt därute sprängde sönder det svarta dunklet,
likt rämnor in i det okändas fasa.

Utom sig av spänning ansträngde hon sina värkande ögon -- men det var
lönlöst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihåg att hon
sett en stå nere i Erik Utbults rum och störtade i nästa minut bort över
klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad
plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till ögonen, just som
fyrskenet på nytt kom sopande.

Darrande förde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till.
Ty hon hade sett båten dyka upp i den -- en liten, svart punkt långt ute i
allt det gråa svallet. Den höll rakt ner mot vraket -- en ännu mindre punkt
ändå längre bort. Hon tog stöd mot klippan och följde med varje nerv spänd
dess drömlika färd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sällsamt,
ljust virrvarr, som hon först trodde vara vrakdelar men sedan fann vara
timmer från vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den
stora, tunga båten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det
hopgyttrade träet, vaksamt och smidigt försökande undvika dess stötar så
mycket som möjligt. Hon skrattade stolt till -- det var nog han, som satt
till rors därute -- så kallblodigt kunde blott han sköta det varpå allas
liv berodde.

Så fällde regnbyarna sitt förhänge av ogenomträngligt mörker över
vågstycket igen. Allt blev blint omkring henne i några yrande minuter. I
den svarta och bländande virveln hörde hon blott stormens ihåliga dån och
strävade att hålla sig fast intill klippan för att icke bli kastad ned i
djupet. Men därpå kom fyrens breda ljussvärd farande genom den stillnande
luften, klöv mörkret och grånade allt. Åter kunde hon urskilja något och se
att lotsbåten med några meter minskat avståndet mellan sig och vraket. En
gång var den plötsligt försvunnen och hennes hjärta stod stilla av fasa en
sekund, men så syntes den igen -- med alla segel uppe. Den hade
synbarligen, för att sätta dem, varit nere i lä om skäret, vilket skymtade
där i norr.

Nu skulle alltså arbetet begynna.

Spänt väntade hon på nästa ljusminut -- och på nästa och nästa -- stod där
och höll vakt på dem, med kikaren oavlåtligt för ögonen, färdig att fånga
upp den sällsamt drömlika syn, vilken i de snabba glimtarna dök upp inom
kikareglaset.

Inne i dess lilla rundel kom och försvann lotsbåten därute i fjärran,
seglande bidevind för styrbords halsar, så att sjöarna röko om den. De
reste sig tvärbrant och föllo över den, likt skyfall. Ibland såg hon icke
båten på ett par minuter och höll andan med sammanbitna tänder -- det
tycktes omöjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men så småningom kom
den dock upp i lä om vraket och hon såg, i en glimt mellan två väldiga
sjöar, hur en liten roddbåt sattes ut och folk gingo i den. Så släppte
roddbåten och lotskuttern gav sig i väg utåt sjön igen -- för att icke vara
i vägen -- förrän i det rätta ögonblicket. Då kom den vinande tillbaka och
lade sig att passa på ekan, där den full av folk kom från vraket, ridande
på vågorna, så högt ibland att halva botten syntes.

I nästa sekund hade lotskuttern fångat upp dess last av räddade och släppt
av den igen. Det var som om den stora båten spelat boll med den lilla,
tyckte hon. Det hela gick så fort att hon knappast hunnit uppfatta det,
innan hon fick se ekan, tom, så när som på två roddare, taga sats för att
följa med en stor våg så nära som möjligt intill vraket och lotskuttern
långt ute i sjön, beredande sig på nästa kast.

Och så höll det på -- i en darrande evighet, tyckte hon -- tiden hade
stannat och stod och skälvde, som i en hemsk och sällsam dröm, i vilken hon
oupphörligt tänkte: Nej, nu går det galet! Nu brister allt i tusen bitar!
Men i nästa minut såg hon faran glida bort -- besegrad -- och en ny komma
-- och glida bort även den -- lämnande allt lika oberört och henne själv
lika litet förvånad över vad som än hände, som man är i drömmen -- lika
ångestfullt lugn, klar och kallt glad.

Allt plånades så småningom ut -- begreppen liv och död och fara -- allt.
Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, där hon
stel av köld hakade sig fast invid klippan och vaktade på dess utgång.

Mörker och ljus kommo och försvunno -- växelvis flämtande över striden --
alltjämt varade den.

Så kom en by, svartare och hårdare än någon av de föregående men gick helt
snart över igen. Hennes kikare flög åter till ögonen -- ett ögonblick, och
hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn
drivit lotsbåten alldeles upp under vraket -- i nästa minut skulle dess
bräckta stormast, vilken hängde ut över sidan, kantra den och allt vara
slut.

Hon slöt ögonen. Men då hon darrande öppnade dem igen trodde hon knappt vad
de sade henne -- att lotsbåten, som genom ett under, gått klar, och nu med
bottenrevade segel stävade in mot Kalvsund i den strykande stormen.

Hon nästan föll ned på klippan.

Det var över -- allt var räddat -- allt var väl.

-- Tack, snyftade hon -- O, tack -- tack -- -- --




III.


Älskade, minns du när du kom hem igen, översköljd av saltvatten, med ditt
ansikte ännu stenstelt av spänd beslutsamhet, med hundra överståndna dödar
i din blick.

Minns du då mina armar om din oljerock, mitt överlyckliga hjärta, som slog
mot ditt bröst, svällande av stolthet över dig, min segrare -- hela mitt
älskande, jublande, omfamnande jag, som längtade att undfå dig.

Stilla och stolt med varje atom av min kropp och min själ tog jag mot din
kraft. Hur saligt kände jag icke då var del i det eviga kretsloppet; hur
lycklig sträckte jag mig icke liksom ut i mörkret mot alla de liv, vilka
skulle tändas av den gnista vi tänt denna styrkans och lidelsens natt efter
en seger över döden.

Ty även jag hade ju besegrat den.

Jag minns, när jag slog armarna om dig och drog upp ditt huvud att vila mot
min axel -- hur du viskade då - »Käraste, vad du är förändrad nu -- du är
ju som en moder, så öm och stilla och stark.»

Men jag var ju ock en moder då. Genom dig var jag bliven en livgiverska --
genom dig kunde jag nu älska det kommande, fick jag samband med det gångna
-- knöt jag hop min brustna kedja till en hel vid dem bägge -- såg dem
försvinna in i oändligheten framför och bakom mig -- älskade oändligheten
-- älskade genom alla de mörka öknarnas övermänskliga ångest med en moders
modiga kärlek.

Älskade, genom dig icke blott är utan blir jag -- genom dig är jag odödlig,
som du genom mig -- oövervinneliga äro vi -- föräldrar -- vilka leva tusen
liv från släkte till släkte.

Älskade, höves det oss icke att vara modiga, stolta och stilla då -- att
vara tåliga och ge tröst -- vad som än sedan blir av det vi kallat oss
själva -- att älska, älska och dö?

Kom och hjälp mig med det! Kom och låt mig trösta dig! Var icke så vilt
förtvivlad, anklaga dig icke så -- anklaga då hellre livet, som ville vår
kärlek -- ville liv.

Men varför anklaga -- varför icke le och tiga?

Du skall icke sörja. Du kan inte ana vad jag redan älskar det dyrbara,
lilla liv jag bär -- vad jag gärna dör för det -- för ditt barn, min egen,
käre hjältes barn, som skall växa till en hjälte -- en man eller kvinna,
modig, som du, tålig, som jag -- men större än vi bägge.

Käre, i det barnet äga vi ju varandra genom tiderna.

Käre, i det barnet skall jag alltid älska dig.

Kom det ihåg -- jag skall alltid, alltid älska dig!

_Miriam._

                                    *

Strax efter sedan han fått detta brev kom han till henne för att vara hos
henne den sista tiden.

Hans hustru hotade visserligen att kasta sig i sjön om han reste och
Miriams moder att lämna sin dotter om han kom, emedan hon kände att hon
icke kunde uthärda hans åsyn. Men han brydde sig icke om det -- han anade
-- begrep det instinktlikt -- att då döden bara kom tillräckligt nära
skulle den stilla de bägge kvinnornas vrede, som den stillar allt. I dess
skygd skulle hans kära och han få en fristad -- utanför den måste de andra
stanna och bävande känna att i dessa gränstrakter upphörde livets lagar att
gälla -- att här kunde ingenting hända, som var av vikt för det.

Därför att en döende varken har rätt eller orätt, emedan han så snart skall
vara bortom bägge delarna -- emedan han har så liten tid på sig att det gör
allting likgiltigt.

Det skulle de nog omsider förstå och lämna dem i ro.

Och han fick rätt.

Ju närmare Miriams stund kom, desto tystare och fridfullare blev det kring
henne och honom -- desto längre avståndet från de levandes värld, där den
larmade vidare. De voro ju ännu kvar i den, de talade och handlade, men
alltid liksom mycket långt borta från sig själva, utan att något av allt
det de själva och andra sade eller gjorde kunde störa den vita tystnad, i
vilken de voro som inlåsta tillsammans. Därinne levde de sitt verkliga liv
i ett trofast och vemodigt kamratskap -- den ene, som skulle leva,
hjälpande den andra, som icke skulle göra det, vaktande på varje hennes
minsta tanke och känsla, oavlåtligt strävande att komma henne så nära som
möjligt.

                                    *

Ty han förstod att ett stort svalg dock var befäst mellan den plats mitt
uppe i livsvirveln, vilken snart väntade honom tillbaka, och det öde rum,
varifrån hon inom kort skulle följa ut med tidvattnet, som strömmar ur
livet. Han begrep att hennes hjärta måste trotsa mörka vidder för att nå
hans. Han kände att hon icke ens invid det alltid kunde glömma dem -- att
hon ständigt hade avskedet för ögonen, likt en långväga resenär, vilken
icke får stanna längre än till gryningen och därför ber tusen farväl genom
hela den sorgsna natten.

Allt vad hon tänkte och sade var ett underförstått farväl -- hela den
återstående, lilla tiden var ett enda sådant farväl -- på avstånd, ty komma
honom riktigt nära kunde hon ju icke. Hennes liv gick redan bakåt -- hon
fördes snabbt utför floden och såg honom avlägsnas allt mer och mer.

Men genom ödsligheten vinkade hon modigt åt honom -- O, du min kamrat i
fjärran, tycktes hon säga -- ensam är även du, ensam skall också du en gång
följa ut med den snabba strömmen utan mål -- ensamma äro vi och rymden är
så vid och mörk -- allt är farväl -- för evigt farväl -- i ett stort och
stilla vemod utan gräns och hjälp...

Men hon kunde bära det. Allt klarare blev det med var dag inom henne. Det
var som såg hon i den ljusnande gryningen till dödens bleka dag allt bättre
och bättre alltings rätta proportioner.

Det lilla i livet krympte hop, tills det blev så litet att hon icke kunde
uppfatta det. Även det stora avlägsnade sig. Allt blev så vitt och högt, så
tyst och stilla i den isande ro, som vaggade henne allt djupare in i sin
kalla och stolta vila.

I den hörde hon åter -- som i stormnatten på klippan -- blott livsflodens
sus genom tiderna -- såg i djupet dess hastigt rinnande fåra, vari eonerna
föllo likt brådskande droppar.

Likgiltigt anade hon i den -- för smått för att synas -- sitt eget
ofattligt tillfälliga liv.

Och det tröstade henne -- med en underligt sval och avlägsen tröst -- att
alltet var så stort och hennes liv så litet.

En sekund och det hade susat förbi och all verklighet det haft var
helhetens, som det tillhört.

Men helheten varade.

Vad mer om då det försvann? Vad se'n huru det då varit -- om soligt eller
stormigt, om kort eller långt?

Blott det varit helheten värdigt.

Blott det stolt underordnat sig den, likt en del, vilken, hur liten den än
är, dock, genom att vara i det hela, bär ansvar för allt.

-- »O, min själ,» skrev hon en gång under denna tid på ett av bladen i en
för henne mycket kär bok. -- »O, min själ, var då icke så lik en inbilsk
slav, vilken knotande och klagande måste tvingas in i oket. O, min själ, en
dödsdömd gladiator lik, hälsa frimodigt Cesar, giv honom villigt det honom
tillhörer. Blott så blir du Cesars like och det du ger en gåva och icke en
träls tribut.

Blott så blir du icke längre ödets offer utan ödet själv.

Därför att du icke längre är en motspänstig del utan en villig. Och alltså
icke längre en del utan helheten själv.

Om lycklig eller olycklig, om levande eller död»...

                                    *

Detta hade hon till slut kunnat säga sig själv och menat det -- tröstat och
lugnat sig själv med det, då dödens fasa ännu ibland kommit över henne och
hon mitt på stora, ljusa dagen varit färdig att ropa av skräck över det
ofattliga i att nu vara och snart icke längre finnas till.

Men hon visste ju nu att allt djupast inne dock var harmoni -- en väldig,
vild och vemodig enhet av styrka. Hon ville icke störa den med sin svaghet.
Hon ville försöka uthärda den.

Och hon gjorde det också. Men vad det kostade henne, det fick icke ens han
någonsin veta. Hur mycken ensam, undrande smärta hon innan dess måste
genomlida, det förrådde hon aldrig med ett ord.

Det var ju heller ingenting att tala om, sade hon sig -- det skulle ju
snart alltsammans vara över -- som hon själv.

Ja, underligt var det att ha levat, underligt att dö...

Livet var stort, döden också -- men större än sitt liv var dock människan,
större än sin död också -- det enda mått varmed hon kunde mätas var
Evighet.

Evighet -- det ordet ekade nu inom henne dag som natt -- Evighet --
Evighet...

-- Vad du är tyst, käraste, vad tänker du på? kunde Erik Utbult ofta fråga,
då de sutto tillsammans och hon tegat i timtal.

-- Evighet -- -- susade det inom henne -- ack, kunde någon, som skulle
leva, förstå hur osägbart det ordet var -- hur osägbart det gjorde allt
inom en!

-- Säg, käraste, vad är det? frågade han -- i vemodig ängslan att icke få
veta allt.

Hon kunde ju icke svara. Men hon lade sitt lilla, mörka huvud mot hans
bröst och smög sig stilla intill honom.

Ännu en gång, ännu en liten tid, slogo deras hjärtan tillsammans, tego de
sin gemensamma, bävande tystnad på djup, dit ord, likt alltför korta
lodlinor, icke nådde -- djupet för det hemlighetsfulla, ogripbara, som
skiljer varelse från varelse -- djupet, där den okända grunden ligger --
den okända skiljemuren står.

Tysta, bleka, men liksom icke av sorg och ångest utan av en högtidlig
välsignande ömhet, genomlevde de de sista veckorna.

Det var deras kärleks skönaste tid.

Icke ens i de första, berusande sekunderna av igenkännande, då de trott att
de icke längre voro två utan en, hade de varit så införlivade med varandra.
Nu visste de bättre -- visste att människor måste leva var för sig i ensamt
ansvar och dö i ännu ensammare.

Men nu älskade de också bättre, ty nu älskade de, likt två sorgset modiga
stridskamrater, varandras ansvar -- älskade stolt och stilla i varandra
släktet, livet, alltet.

Och det var som om skiljemuren slutligen smällt ner litet för deras
okuvliga, blinda kärlek, som om slöjan blivit mindre tät. Ofta under de
sista dagarna tyckte han sig hos sin kära se det ansikte, som var hennes
rätta -- det, som döden skulle skåda men aldrig någon människa sett.

Han älskade det och älskade därmed allt det eviga i henne och i sig själv
-- allt det, vilket mitt i det förgängligas ängslan med stjärnlikt lugn
avbidade döden och som skulle överleva den.

                                    *

Han satt vid hennes säng. Bredvid satt hennes mor och höll hårt fast hans
hand. Hon hade glömt allt annat än att de bägge älskade samma döende -- hon
slöt sig intill honom, likt ett darrande barn.

Långt borta kommo och gingo andra människor -- alla väntade -- ingen
talade.

Hon var sanslös och läkarna trodde icke att hon någonsin skulle vakna mer.

Men vid tiotiden på kvällen slog hon upp ögonen och talade till allas
förvåning klart och lugnt -- Barnet -- låt mig få se barnet -- -- viskade
hon.

Men barnet hade nyss dött -- skulle aldrig ha kunnat leva. Hennes mor
störtade ut ur rummet -- i den tystnad som nu föll kunde de höra henne
brista i gråt därute, snyftande i långa, pinande strupljud.

Sjuksköterskan stängde genast dörren, men Miriam hade redan hört det.

Hon förstod visst. Hon försökte resa sig.

-- Barnet! stammade hon med ångestfullt vidgade ögon -- Barnet!

De vågade inte annat än lyda henne. Sköterskan lyfte upp det från den bädd,
på vilken det ännu låg, och bar fram det till henne.

I en lång, tyst minut, under vilken alla i rummet höllo andan, tills deras
blod susade, mötte de varandra -- den döende modern och det döda barnet --
ansikte mot ansikte.

Ljusskenet föll klart på bägges -- på Miriams, vars läppar och ögon slöto
sig som för ett slag för att därpå öppnas igen, dödsstela och vita -- på
barnets, vars sällsamt orörliga, små drag voro liksom skulpterade i hårt,
mörkt trä.

Där sköterskan höll upp det i luften liknade det en underligt gåtfull och
uråldrig liten avgudabild. Ett ljus fladdrade till bredvid det och
reflekterades blänkande i dess stora, svarta, oändligt tomma och visa ögon
utan blick. Dess små, blåa läppar voro lätt skilda -- det såg ut, som log
det åt sin egen gåta -- ett allvarligt och stenhårt löje. Miriam såg på
det, tills en svag reflex förstenade även hennes ansikte. Det var som om de
frågat och svarat varandra i hemlighetsfullt samförstånd -- underligt och
outhärdligt lika varandra i detta ögonblick.

Då splittrades tystnaden i otaliga skärvor av en mans hårda och hesa
snyftningar.

Erik Utbult föll på knä -- fram ur dunklet där han suttit och in i ljuset
vid hennes händer, som stelt lågo på hennes bröst.

Han grep dem och tryckte dem mot sina ögon och sin mun för att dämpa sin
gråt -- hon hörde den dock och flyttade ögonen från barnet till honom,
långsamt och liksom drömmande.

Nu var det de som sågo på varandra.

-- Det är så stort -- för stort för att förstå -- vi måste tåla det --
stammade hon plötsligt.

Ingen mer än han förstod vad hon menade.

Han svarade henne med ögonen -- de sågo på varandra, tigande sin sista
tystnad tillsammans.

Modern hade kommit in igen, stod, skakande av gråt, och höll sig fast i
sänggaveln men vågade sig icke fram och störa dem.

Ingen vågade det -- döden var helt nära nu -- allt hade fått sina rätta
mått -- hade trätt fram ur vardagstillvarons döljande hölje av illusioner
och uppenbarat sin storhet, så väldig och rättfärdig, att de för ett
ögonblick blivit tvungna att förstå -- att darrande och vördnadsfulla vända
sig bort från den oförgängliga lidelses förgängliga offer, som här togo det
eviga avskedet av varandra.

Med hopbitna tänder lutade han sig fram och kysste henne för sista gången.

Och med hans läppar på sina samlade hon sina yttersta krafter och borrade
sina ögon in i hans blick.

De vidgade sig, de lyste, tysta och ensamma, ur de okända viddernas mörker.
Tätt intill honom och dock så långt borta ropade de stumma ett darrande,
stolt och hjälplöst farväl och gledo så bort... Han kände henne liksom
stelna under sig -- draga sig tillbaka för att kämpa den sista kampen, den
ingen kunde hjälpa henne med -- försvinna ut i det stora fjärran -- ensam
-- gåtfull -- oåtkomlig -- död.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48269 ***