*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48365 ***

Transcriber's note: Text enclosed by underscores is in italics (_italics_).
      Page numbers enclosed by curly braces (example: {25}) have been
      incorporated to facilitate the use of the Index.

Sidantal: {25}. Kursivskrift: _kursiv_.

       *       *       *       *       *




ÖFVERSIGT

AF

NORDISKA MYTOLOGIEN

AF

Dr D. A. SUNDÉN,

LEKTOR I SVENSKA SPRÅKET OCH FILOSOFI.

TREDJE UPPLAGAN.

STOCKHOLM,

J. BECKMANS FÖRLAG

1884.




STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,

1884.




_Förord._


_De mytologiska namnen hafva af fackmännen blifvit i vårt nuvarande språk
återgifna på skiljaktigt sätt. Så, för att anföra blott ett enda exempel,
skrifver E. Hildebrand i sin öfversättning af »N. M. Petersens
föreläsningar i Mytologi» HEMDAL, den bekanta signaturen Th. W. i »Nordisk
Familjebok» HEMDALL och P. A. Gödecke i sin öfversättning af den poetiska
Eddan HEIMDALL. Å andra sidan har man ock på mer än ett håll ogillat all
»transskribering» af de fornnordiska namnen samt till och med framhållit,
att denna »uppstått ur en blandning af falsk patriotism och malplacerad
lärdom». Men om ock onekligt är, att en dylik omskrifning i många fall
synes vara helt onödig, så vore det dock i andra olämpligt att bibehålla
den ursprungliga bokstafveringen, t. ex. »Óðinn» i st. för ODIN, »Þórr» i
st. för TOR o. s. v. Under sådana förhållanden har förf. ansett det vara
klokast att, jämte det han alltid vidfogar den ursprungliga formen inom
klammer, ansluta sig till Gödeckes skrifsätt uti ifrågavarande fall, enär
dennes öfversättning af den poetiska Eddan väl allmänt läses vid våra
läroverk. Dock har förf. bibehållit de vanliga formerna NORNA och NORNOR i
st. för »norn» och »norner» samt SAGA i st. för »Såga». Hvad det sistnämnda
ordet vidkommer, är det författarens öfvertygelse, att det aldrig skall
lyckas att åt det samma vinna burskap i språket i st. för SAGA, helst som
det är ganska tvifelaktigt, om formen »Såga» är den riktiga, enär
fornspråkets såväl A som Á återgifves i vårt nuvarande språk af särskilda
författare än med A och än med Å. Så finner man t. ex. fn. »Fólkvangr»
återgifvet med både FOLKVANG och FOLKVÅNG samt fn. »Rán» med både RÅN och
RAN o. s. v. Hvad åter beträffar »norn» och »norner», synes införandet af
dessa former ej vara mera maktpåliggande än nytjandet af t. ex. de
ursprungliga formerna »run» och »runar» i st. för de nu brukliga RUNA,
RUNOR._

_De arbeten i mytologi, hvilka förf. vid utarbetandet af föreliggande
»Öfversigt» företrädesvis begagnat sig af, äro:_

_Nordisk Mytologi, föreläsningar af N. M. Petersén, övfers. af E.
Hildebrand. Stockholm 1869. (Då N. M. Petersén citeras, hänvisas till denna
öfversättning.)_

_Omrids af den Nordiske Mythologi, till skolebrug, ved Chr. Dorph.
Kjøbenhavn 1862._

_Die Edda von Hermann Lüning. Zürich 1859._

_Om de Nordiska Gudanamnens betydelse, föreläsning af Carl Säve. Upsala
1869._

_Westerås i Oktober 1884._

_D. A. S._

Inledning.


Mytologi är en systematisk framställning af ett folks myter. Ordet _myt_
kommer af grek. [Greek: muthos], tal, ord, berättelse, sägen, och med myter
förstå vi de fornsägner, hvilka innehålla folkens äldsta religiösa
föreställningar. Den kunskap om det gudomliga och den ändliga verldens
förhållande dertill, hvilken är en yttring af föreställningsförmågan
(inbillningskraften, fantasien), men ännu icke af förståndets verksamhet,
utgör innehållet i ett folks myter; ty likasom hos människan i hennes
barndom föreställningsförmågan vaknar till lif och verksamhet, innan
förståndet utvecklas, likaså är hos ett folk i dess barndom uppfattningen
af mångahanda ting inskränkt till blotta föreställningar derom, enär det
samma ännu icke är så utveckladt i intellektuelt afseende, att det kan
komma till begreppsinsigt deri. Så t. ex. när tordönet dånar öfver
människans hufvud eller eko svarar på hennes rop i skogen, så kan icke
barnet eller ett folk, som är i sin barndom, med förståndet fatta dessa
företeelser, men inbillningskraften låter dem föreställa sig, att ett
lefvande väsende der är verksamt. Sålunda uppstår snart hos människorna den
tro, att dessa i naturen verkande, för dem främmande krafter äro mäktiga
väsenden, dels milda och välgörande dels fruktansvärda, och af såväl kärlek
som fruktan tillbedja och dyrka de dem såsom gudomligheter, personifiera
dem. Detta är den religiösa trons första utveckling, hvilken vi återfinna
hos hvarje folk. Det religiösa är således grundelementet i ett folks myter,
och att förklara en myt, är att angifva hans religiösa betydelse; men då
ande och natur stå i så nära samband med hvarandra, hafva myterna också en
fysisk betydelse, hvarjämte äfven historiska tilldragelser kunna hafva
medverkat vid deras bildande.

Bland de föreställningar, som återfinnas i alla folks religiösa
barndomstro, är föreställningen derom, att verlden småningom uppstått ur
ett eller annat grundämne, som från evighet varit till (Kosmogoni), samt
att gudarne också en gång blifvit till (Teogoni). I vår mytologi säges
grundämnet hafva varit is, och det ådagalägger, att vår mytologi med rätta
bär namnet »nordisk».

För att förstå ett folks mytologi bör man känna folkets eget lif, ty
gudarnes lif är en återspegling af naturens och folkens lif. Våra hedniska
förfäders lif var en beständig strid med naturen och människorna, och
derför voro ock deras gudar beständigt inbegripna i strid. Ja, kamp och
strid utgör sjelfva kärnan i våra förfäders religion, det väsentliga i
detta lifvet och det, som var att hoppas i det tillkommande. Derför går
också de flesta gudanamnens betydelse derpå ut, och gudarna äro till en
stor del stridsgudar i egentlig mening, och alla skulle de en gång deltaga
i den sista stora striden. Våra hedniska förfäder trodde likväl ej ensamt
på krig och örlig, på striden för dess egen skull, utan på en kamp för det
rätta, samt på ett lif och en vedergällning efter döden. Ett drag af ännu
djupare betydelse egde ock den forna nordmannatron, och det var
föreställningen derom, att denna verlden med allt, som deri är, en gång
skulle upphöra (Ragnaröksmyten) för att lemna rum för en ny och skönare
tillvaro, en tillvaro utan strid och möda, utan synd och sorg och död.
Denna djupsinniga och upplyftande föreställning höjer den gamla
nordmannatron öfver alla andra former af religiös tro, hvilka före
kristendomen framträdt[1].

Nordiska mytologien sönderfaller i tre hufvudafdelningar:

1) _skapelsen_, tingens blifvande och allt det, som hör till förberedelsen
för lifvet;

2) _lifvet_ sjelft, _gudalifvet_, d. v. s. naturens och människornas lif;

3) _undergången_ med dess nödvändiga ledsagerska _återfödelsen_.

Källor för nordiska mytologien äro: Sämunds Edda (fn. Sæmundar-Edda, den
äldre eller poetiska), Snorres Edda (fn. Snorra-Edda, den yngre eller
prosaiska) samt sagor och senare folktro.




I.

Skapelsen. Verlden.




A. Skapelsen.


§ 1. Begynnelsen.

Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, _Ginnungagap_. På
dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: _Nifelheim_ (forn-nord.
_Niflheimr_) i norr, dimmans och köldens verld, samt _Muspell_ (fn.
_Múspell_) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen _Hvärgälme_
(fn. _Hvergelmir_), från hvilken utströmmade tolf floder, _Elivågor_ (fn.
_Élivágar_). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter
_Surt_ (fn. _Surtr_) med ett brinnande svärd och vaktar.

_Ginnungagap_[2] af _gina_, gapa; jfr. adj. _ginn_, vid, stor, endast
brukligt i sammansättningar. _Niflheimr_ af _nifl_ (jfr t. _nebel_), dimma,
och _heimr_, verld, hem. _Múspell_, fht. _Múspilli_, är ett urgammalt ord
och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till _spilla_, tillintetgöra, samt
är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. _Hvergelmir_,
»kittelbrusare», af _hverr_, kittel, och _gelmir_ af _galm_, larm, brus (ej
i st. för _gemlir_ af _gamall_, gammal). _Élivág_, pl. _-ar_, stormflod, af
_él_, stormby, orkan. _Surtr_, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d.
_sort_); namnet har två former: _Surtr_ och _Surti_.

Jfr grekernas _Kaos_. Det bör anmärkas, att Surt är väktaren, som sitter
vid gränsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren öfver denna verld. Han
är svart af branden, under det att Muspellssönerna sjelfva, som bo midt i
ljuset, äro skinande och blanka.


§ 2. Yme. Rimtursar.

Då de floder, som kallas Elivågor, voro så långt ifrån sin källa, att det
etter (frostämne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena
lagret hopade sig öfver det andra på norra sidan af Ginnungagap, hvarest
beständigt herskar storm och oväder. Deremot var södra sidan varm och ljus
genom de från Muspell utflygande gnistorna, och då dessa träffade isen,
smälte han och började drypa, och genom hans kraft, som hettan utsände,
vardt det lif i dropparne, så att derur uppstod en människogestalt (en mans
kropp) _Yme_ (fn. _Ymir_). Från denne, urjätten, härstammar den onda
jätteslägten _Rimtursar_ (fn. _Hrimþursar_); ty när Yme sof, föll han i
svettning och då växte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena
fot födde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader _Örgälme_
(fn. _Aurgelmir_). Hans son är _Trudgälme_ (fn. _Þrúðgelmir_) och dennes
son _Bergälme_ (fn. _Bergelmir_).

_Ymir_, den larmande, stönande, af _ymja_, gifva ett doft ljud ifrån sig,
larma. _Hrimþursar_, frostjättar, af _hrim_, rimfrost, och _þurs_ eller
_þuss_, jätte, troll. _Aurgelmir_ af _aurr_, gytja, lera, det fasta
grundämnet, samt _gelmir_ (se § 1). _Þrúðgelmir_ af _þrúðr_, stark, fast.
_Bergelmir_ för _Berg-gelmir_ af _berg_, klippa, berg.

»Han som hettan utsände» har i allmänhet blifvit uppfattad som Surt; men
lika litet som denne är herskare i Muspell, lika litet är han den, som
utsände hettan. I de anförda orden ligger en häntydning på det väsende, som
man ej ville eller kunde nämna. Denne onämnbara gud omtalas blott på detta
ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens
undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).


§ 3. Gudarnes skapande.

Då isen smälte, uppstod äfven kon _Ödhumla_ (fn. _Auðhumla_), från hvars
spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig
genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första
dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår,
nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette
_Bure_ (fn. _Buri_), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en
son, som hette _Bur_ (fn. _Burr_, _Börr_). Bur fick till hustru en qvinna
vid namn _Bästla_ (fn. _Bestla_), dotter till jätten _Böltorn_ (fn.
_Bölþorn_), och födde med henne tre söner, _Odin_ (fn. _Oðinn_), _Vile_
(fn. _Vili_) och _Vi_ (fn. _Vé_), hvilka voro de förste gudar.

_Auðhumla_ är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj.
_auðr_, öde, som af subst. _auðr_, rikedom, eller af prefixet _auð-_, lätt;
_humla_ af _hum_, skymning. _Buri_, den aflande, _Burr_, den aflade, fadern
och sonen, af _bera_, bära, föda. _Bestla_ måhända af _bestr_, bäst; _Burr_
förband sig med det bästa af den låga materien (?). _Bölþorn_ eller
_Bölþorr_ (_Bölþurs?_) af _böl_, elände; således: Olyckstörne eller
olycksjätte -- det dåliga. _Oðinn_; se § 12. _Vili_ är det nysvenska
_vilje_. _Vé_ (_Vi_) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som
hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi,
Odensvi m. fl.

Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden
och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af
sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien,
och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den
lefvande kraften i allt skapadt; hans bröder äro yttringar af denna kraft,
men alla tre äro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men
genomträngande och ordnande omgestaltar hon materien. I _Odin_, _Vile_ och
_Vi_ hafva vi _tanken_, _viljan_ och det _heliga band_, som måste förena
dem för att frambringa det goda.


§ 4. Himmelens och jordens skapelse.

Gudarne, Burs tre söner, dräpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och
danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjöarne, af hans
kött jorden, af hans ben bergen, af hans tänder stenarne, af hans
hufvudskål himmelen, under hvars fyra hörn de satte fyra dvergar, _Östre_
(fn. _Austri_), _Vestre_ (fn. _Vestri_), _Nordre_ (fn. _Norðri_) och
_Södre_ (fn. _Suðri_).

Jorden är kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Längs
hafskusten gåfvo Burs söner jättarne land att bebygga, och der är således
_Jättehem_ (fn. _Jötunheimr_) eller _Utgård_ (fn. _Útgarðr_). Innanföre
bygde de omkring jorden en borg mot jättarnes anfall och använde dertill
Ymes ögonbryn. De kallade borgen _Midgård_ (fn. _Miðgarðr_), och denna var
för människorna bestämd till boning.

Då Burs söner dräpte Yme, rann det så mycket blod ur hans sår, att hela
rimtursaslägten drunknade deri, undantagandes Bergälme (se § 1) och hans
hustru. Denne for upp på sin ark jämte sin hustru och höll sig der, och
från honom härstammar den nya jätteslägten.

_Útgarðr_, den ytterst bebodda trakten af _út_, ut, ute, utom, och _garðr_,
hägnad, gård, boning. _Miðgarðr_, mellanboning, af _miðr_, mellerst. Genom
Ymes dråp uppkommer _Storfloden_, _t._ _Sinnfluth_; _sinn_ = fornnord.
_si_, städse, beständigt, mest brukligt såsom prefix; deraf förvrängt
_Syndaflod_.

Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås,
på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt.
Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är
likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden
skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af
ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret
(Petersen, sid. 56).


§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.

_Himlakropparne_ uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och
foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att
upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag
och årsräkning. _Mundilföre_ (fn. _Mundilfoeri_) hette en man, hvilken hade
en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen _Måne_ (fn.
_Máni_) och dottern _Sol_ (fn. _Sól_). Gudarne, som vredgades öfver detta
öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol
köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells
eldgnistor. Dessa hästar heta _Årvak_ (fn. _Árvakr_) och _Allsvinn_ (fn.
_Alsvinnr_ l. _Alsviðr_). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för
att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld
_Svalin_ (fn. _Svalinn_), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne
styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna
skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp
förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): _Skall_ (fn. _Sköll_),
som vill gripa solen, och _Hate_ (fn. _Hati_), som vill taga månen. Dessa
ulfvar äro födda utanför Midgård och af dem är den senare, som också kallas
_Månagarm_ (fn. _Mánagarmr_) och lefver af människors lik, den värste.

_Mundilfoeri_ härledes vanligen af _möndull_, axel, och _foera_, föra,
bringa, flytta; namnet betyder i så fall »den, som vrider himmelen kring
hans axel». _Árvakr_, tidigt vaken, vaksam, af _ár_, ss. adv. tidigt, och
_vaka_, vaka. _Alsvinnr_ eller _Alsviðr_, mycket snabb, hurtig; den urspr.
betydelsen af _svinnr_ är snar, n. _svind_, t. _geschwind_. _Svalinn_ af
_svalr_, sval. _Sköll_, den jagande, af _skella_, jaga. _Hati_, hataren, af
_hatr_, hat. _Mánagarmr_, månhunden, af _máni_, måne, och _garmr_, hund.

Att ulfvar förfölja sol och måne är en allmän folktro. Det svenska
»solvarg» betyder en bisol.

_Årstiderna_ äro två: vinter och sommar. Sommarens fader heter _Svåsud_
(fn. _Svásuðr_) och är så säll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter
hans namn. Vinterns fader heter _Vindsval_ (fn. _Vindsvalr_) eller
_Vindlone_ (fn. _Vindloni_), son af _Våsad_ (fn. _Vásaðr_). Denna slägt är
barsk och kallhjertad, och så äfven vintern.

_Svásuðr_ af _sváss_, söt, liflig. _Vindsvalr_, vindkall; _Vindloni_,
vindbringare. _Vásaðr_, den som bringar tö, af _váss_, fuktighet.

_Natt_ (fn. _Nótt_) är af jätteslägt och mörk som hennes fader _Nörfve_
(fn. _Nörfi_). Hon var tre gånger gift: först med _Nagelfare_ (fn.
_Naglfari_), med hvilken hon hade sonen _Ud_ (fn. _Udr_), derefter med
_Andre_ (fn. _Annar_), med hvilken hon hade dottern _Jord_ (fn. _Jörð_),
och sist med _Dälling_ (fn. _Dellingr_), med hvilken hon hade sonen _Dag_
(fn. _Dagr_), som var ljus och fager efter sitt fäderne. Allfader satte
Natt och Dag upp på himmelen och gaf dem två hästar och två vagnar, att de
skulle hvart dygn köra omkring jorden. Natt åker förut med hästen _Rimfaxe_
(fn. _Hrimfaxi_), från hvars mule hvarje dag faller dagg öfver dalar. Dag
far med hästen _Skinfaxe_ (fn. _Skinfaxi_), hvars man upplyser luft och
jord.

_Nörfi_ eller _Narfi_; jfr t. _nare_, _narbe_, ärr. _Naglfari_, _Udr_ (=
_Auðr_, rikedom?), _Dellingr_ äro till sin härledning osäkra. _Hrimfaxi_,
som har rim-manke, och _Skinfaxi_, som har skinande manke, af _faxi_,
manke.

Att åsaläran ej kommit till oss ren och oblandad, utan bildad af flere
element, det visar en del af det här anförda: himlakropparne, som förut
voro gnistor från Muspell, hafva här föräldrar; jorden, som danades af Ymes
kropp, härstammar här från natten. Mycket häraf är dock helt enkelt
metaforer, i hvilka föremålens egenskaper framträda såsom personer. Då
ordet _Nörfve_, nattens fader, helt säkert motsvarar det t. _narbe_, ärr,
fördjupning, så blir den enklaste förklaringen denna: natten är djupets
dotter; från djupets klyftor uppstiger hon. Nörfve är det samma som
grekernas Erebos, den underjordiska natten, liksom Nyx den jordiska
(Petersen, sid. 60).

_Vinden_ kommer från en jätte, _Räsvälg_ (fn. _Hræsvelgr_), som i
örngestalt sitter vid himmelens norra ände och slår med sina ofantliga
vingar.

_Hræsvelgr_, likslukare, af _hræ_, lik, och _svelgia_, svälja.

_Regnbågen_ eller _Bäfrast_ (fn. _Bifröst_) är gudarnes strålande väg till
jorden.

_Bifröst_ af _bifa_, bäfva, och _röst_, rast, väg; således: den gungande
(bäfvande) bron, vägen.


§ 6. Fornjot och hans slägt.

_Fornjot_ (fn. _Fornjótr_) hade tre söner _Lä_ (fn. _Hlér_), _Loge_ (fn.
_Logi_) och _Kåre_ (fn. _Kari_), hvilka herskade öfver haf, eld och vind.
Lä hade sitt säte på _Läsö_ (fn. _Hlésey_). Från Loge, som också heter
Håloge, har Norges nordliga del sitt namn Hålogaland. Hans hustru är _Glöd_
(fn. _Glóð_), hans döttrar _Öjsa_ (fn. _Eysa_) och _Ejmörja_ (fn.
_Eimyrja_). Kåre hade en son _Froste_ (fn. _Frosti_), en sonson _Snö_ (fn.
_Sniór_) och en sonsons son _Torre_ (fn. _Þurri_), hvars dotter _Goe_ (fn.
_Goi_) blef bortröfvad af kung _Rolf_ (fn. _Hrolf_) i Hedemarken. Hennes
bröder Nor och Gor drogo ut att uppsöka systern och efter många ströftåg
möttes de åter i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, der
han träffade Rolf. Nor äktade en syster till Rolf, och Rolf äktade Goe.
Detta var anledningen till Norges bebyggande.

_Fornjótr_ kan uppfattas antingen såsom _Forn-jótr_, den åldrige jätten
(jfr _jötunn_, jätte), eller såsom _For-njótr_, den först njutande, den
förste egaren (»Förnjut») af _njóta_, njuta. Den förstnämda uppfattningen
synes hafva företrädet. _Hlér_ är att jämföra med det kymriska ordet
_llyr_, haf. _Logi_, flamma, låge. _Kári_, kåre, vindpust. _Eysa_, glödande
aska. _Eimyrja_, askmörja. _Frosti_, af _frost_, kyla, frost. _Sniór_,
_Snær_ och _Sniár_, snö. _Þurri_ betyder hufvudstyrkan, största delen af
något, samt är namnet på den kallaste vintermånaden, som också kallas
_þorramánaðr_ (slutet af Januari och början af Februari). _Goi_ är namnet
på Februari--Mars (jfr _Göje_-månad).

I åsaläran äro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits
en ännu äldre lära af finskt eller keltiskt ursprung; det ådagalägger den
fornjotiska naturkulten. Denna står på det lägsta utvecklingsstadiet och
framträder i synnerhet på tre ställen: i Finland (taget i mycket vidsträckt
betydelse), på danska öarna och i Hålogaland. Minnet deraf har bevarat sig
förnämligast på öar och i aflägsna landskap. Åsaläran har utträngt dessa
föreställningar (i äldre Eddan nämnes icke Fornjot utom på ett ställe i
Hrafnagaldr, str. 17), men då och då uppdyka de åter hos skalderna.

Genom förvexling af det fornnordiska _Kári_, kåre, med qvinnonamnet Karin
(»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås, Kajsa» i
stället för »Blås, Kåre.»


§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.

Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och
hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och
jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i
verlden, som kallades _Åsgård_ (fn. _Ásgarðr_). De möttes på _Idavallen_
(fn. _Iðavöllr_) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof
(tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte
för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt
både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor _Gladsheim_ (fn.
_Glaðsheimr_). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket
fager, och detta hus kalla människor _Vingolf_ (fn. _Vingólf_). Derpå
anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig
kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och
voro glade. Denna tid kallas _guldåldern_ och varade, tills tre mäktiga mör
(Nornorna) kommo från jätteverlden.

Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig,
huruledes _dvergarne_ fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade
nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes
beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och
stenar (se § 9).

Dernäst skapade gudarne _människorna_ ur träd. _Odin_ (fn. _Oðinn_), _Höne_
(fn. _Hoenir_) och _Lodur_ (fn. _Loðurr_) gingo längs med sjöstranden och
funno tvänne träd, _Ask_ (fn. _Askr_) och _Ämbla_ (fn. _Embla_), »utan
kraft och bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin
gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar
människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.

_Ásgarðr_ af _áss_, pl. _æsir_, (se § 10) och _garðr_, boning, gård.
_Iðavöllr_, flitslätten, af _ið_, flit, och _völlr_, slätt, vall.
_Glaðsheimr_, glädjens eller glansens hem, af _glaðr_, glad, klar.
_Vingólf_, vännernas rum, af _vinr_, vän, och _gólf_, golf, rum. _Hoenir_,
är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. _Loðurr_ hänföres till det
t. _lodern_, låga. _Askr_, askträd; _Embla_ förklaras med alm, t. _ulme_;
äfven med honträdet af asken.

_Guldåldern_ är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom
barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten
går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får
gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s.
jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse,
och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och
bekymmer. Då är det slut med guldåldern.

_Treenhet._ En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande
föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i
våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i
Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der
_Hár_ (hög), _Jafnhár_ (lika hög) och _Þriði_ (tredje). I bestämdare former
framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom _Odin_, _Vile_ och
_Vi_ (se § 3), samt vid människans skapelse såsom _Odin_, _Höne_ och
_Lodur_. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins
väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den
gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de
samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de
vore de samma, så funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta var
naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.

Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan
kom till vanerne (se § 11) och af dem gjordes till herskare. Vid människans
skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne
framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I
synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i
den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven _Lopt_ (fn. _Loptr_, af _lopt_,
luft) och är då den samme som _Loke_ (se § 24). Lodur är Loke, medan han
ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom
den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den
förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är
den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma
sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin,
så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid.
69-70).




B. Verlden[3].


§ 8. Jättar.

Jätteverlden framträder i två slags väsenden: _Tursar_ eller _Tussar_ (fn.
_Þursar_) och _Jättar_ (fn. _Jötnar_); men föreställningarna om dem
sammanfalla till en stor del. Dock tillhöra tursarne närmast det kalla,
vilda hafvet, under det att jättarne snarast må hänföras till bergen
(bergresar o. s. v.).

Jättarne beteckna den _vilda_, otämda, oordnade _naturen_, som icke är
genomträngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de höga,
ofruktbara bergen. Deras kroppar föreställas såsom öfvermänskligt stora,
deras hufvuden äro hårda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och
flere par armar. Deras qvinnor, _Gyger_ (fn. _Gygir_), äro för det mesta
hiskliga vidunder, men kunna också vara sköna som Gärd (se § 22). Såsom
mörkrets barn färdas de likbleka jättarne helst om natten; solljuset och i
synnerhet blixten förskräcker dem och förvandlar dem till sten. Deras
boningar äro det vilda, öde hafvet, de höga bergens klippor och hålor,
vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otämd
vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jättarne äro
kunnige, ty allt utgår från dem (naturen), men stränga och barska; dock
kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade äro de
fruktansvärda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner
sig i stillhet eller i uppror.

_Þurs_ eller _þuss_, pl. _-ar_, hänföres (af Grimm) till det gotiska
_þaursus_, torr, _þaursjan_, törsta, och betydelsen skulle således vara:
den törstige, dryckeslystne; jfr. sv. _tosse_ l. _tösse_, n. _tusse_.
_Jötunn_, pl. _jötnar_, hänföres till _eta_, äta, af roten _et_, med
brytning _jat_, och skulle således betyda: den glupske.

Då jättarne beteckna de råa, vilda naturkrafterna, som verka störande och
sätta sig emot allt, som gör himlen mild och jorden beboelig, så äro
gudarna ständigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tämja dessa krafter
antingen genom att tillintetgöra dem (Tor och Rungne), eller förbinda sig
med dem (Odin och Gunnlöd, Njord och Skade, Frö och Gärd). Ehuru
jätteverlden närmast är den kroppsliga råa naturen, uteslutes dock icke
derigenom ett öfverflyttande på andeverlden. Jättarne kunna tillika
uppfattas såsom ett uttryck af det vilda och obändiga i människans bröst.
Jfr folktron om trollen!


§ 9. Alfvar och Dvergar.

Likasom jättarne äro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet,
så äro _Alfvar_ (fn. _Álfar_) och _Dvergar_ (fn. _Dvergar_) ett uttryck af
naturen från hennes milda sida. _Naturens_ frambringande, utvecklande och
närande _krafter_ framställas såsom _alfvar_, när de verka ofvan på jorden,
men såsom _dvergar_, när de verka nere i jorden.

_Álf_, pl. _-ar_, kommer troligen af _ala_, nära; jfr grek. [Greek: alphô].
_Dvergr_, pl. _-ar_, anglos. _dveorg_, t. _zwerg_, är till sin härledning
obekant.

_Alfvarne_ framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små,
späda och fina; i synnerhet är _älfvan_ (alfqvinnan) outsägligt skön, och
hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfvarne äro mot gudar och
människor vänliga och hulda, såsom _ljusets_ och _luftens_ utvecklande
_krafter_. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar
och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i
daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott
(älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. _álfablót_), likasom åt åsarne,
och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne.
_Alfheim_ (fn. _Álfaheimr_) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens
gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva[4].

_Dvergarne_ stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras
tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn.
De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna
icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de
någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör _allt, som i jordens
inre_ hemlighetsfullt _verkar_ till människornas bästa: ur jordens sköt
skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden
bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en
välsignelse för människan.

Åtskiljandet af _ljusalfvar_ (fn. _ljósálfar_) och _mörkalfvar_
(svartalfvar; fn. _ðökkálfar_, af _dökkr_, mörk) synes vara af senare
ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr
(str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden.
Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum),
emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras
verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas
blott _Völund_ (fn. _Völund_) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda
såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt
gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding:
_Modsogne_ (fn. _Motsognir_, saft- eller kraftsugaren) _Durin_ (fn.
_Durinn_ af dur, slummer) och _Dvalin_ (fn. _Dvalinn_ af _dvali_, dvala,
sömn).

_Vättar_ (fn. _Vættir_) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden,
som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De
omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man
_hafsmän_ och _näckar_ (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll,
nissar, tomtar och lyktgubbar!

_Vættr_, pl. _-ar_, ting, oting; t. _vicht_, hvaraf _nicht_.


§ 10. Åsar.

_Åsar_ (fn. _æsir_, af sg. _áss_) kallas verldens _skapare_ eller _ordnare_
och _upprätthållare_. De äro _tankens_ och _lifvets andar_, som
genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan.
Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig
gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de
höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges
allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga.
Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: _Odin_ (fn.
_Óðinn_), _Tor_ (fn. _Þorr_), _Balder_ (fn. _Balður_), _Njord_ eller
_Njärd_ (fn. _Njörðr_; egentligen en af vanerne), _Frö_ eller _Frej_ (fn.
_Freyr_; också en af vanerne), _Ty_ (fn. _Tyr_), _Brage_ (fn. _Bragi_),
_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_), _Höd_ (fn. _Höðr_), _Vidar_ (fn. _Viðarr_),
_Vale_ (fn. _Vali_), _Ull_ (fn. _Ullr_), _Forsäte_ (fn. _Forseti_), _Loke_
(fn. _Loki_, uttalas Låke).

_Asynjor_ (fn. _Ásynjur_) eller gudinnor äro: _Frigg_ (fn. _Frigg_), _Saga_
(fn. _Saga_), _Eir_ (fn. _Eir_), _Gefion_ (fn. _Gefjun_), _Fulla_ (fn.
_Fulla_), _Fröja_ (fn. _Freyja_; en vana), _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), _Lofn_
(fn. _Lofn_), _Vår_ (fn. _Vörr_), _Syn_ (fn. _Syn_), _Lin_ (fn. _Hlin_),
_Snotra_ (fn. _Snótra_), _Gnå_ (fn. _Gná_), samt _Gärd_ (fn. _Gerð_; eg. en
gyg), _Skade_ (fn. _Skadi_; eg. en gyg), _Jord_ (fn. _Jörðr_), _Idun_ (fn.
_Iðunn_), _Nanna_ (fn. _Nanna_), _Noss_ (fn. _Hnoss_), _Rind_ (fn.
_Rindr_), _Sigyn_ (fn. _Sigyn_), _Rån_ (fn. _Rán_; eg. en gyg) m. fl.

_Áss_ (i st. f. _ans_), pl. _æsir_, måhända af _áss_, pl. _-ar_, bjälke, ås
(takås), och betyder _æsir_ då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande
stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet
sammanhang med Asia. _Ásynja_, fem. af _áss_. Om de särskilda gudanamnens
betydelse se § 15 och följande.

_Gemensamma benämningar_ för gudarne äro vidare: _megin_, makterna,
krafterna; _regin_, de styrande (regentes); _höpt_, de häftande,
sammanhållande; _bönd_, band, de verlden förbindande makterna; _tívar_
(lat. _divi_), _díar_, _goð_, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven
till en del vanerne (se § 11).

_Gudaverlden._ Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder
naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt
gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och
satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker
genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke
det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till
naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna (§ 11) kommer
denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta
utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor
förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden
uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring: Loke skiljer sig
från Odin och ställer sig sjelfständig mot åsarne. Dermed är det onda
uppkommet, hvilket småningom genomtränger hela verlden och slutligen, då de
förut segerrikt bekämpade makterna resa sig med ny kraft, medför hennes
undergång (jfr H. Lüning, sid. 47).

_Åsagudarnes antal._ Ofta framhålles åsarnes tolftal, men det framträder
dock ej tydligt. På Idavallen uppföra åsarne åt sig tolf säten och dessutom
ett högsäte åt allfader. »Det är 12 gudomliga åsar», men vid uppräknandet
(i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberäknad, hvarvid dock Härmod (se §
19) och Höne fattas. För att få fram tolftalet måste man frånskilja Njord
och Frö, som äro vaner, Höne, hvilken såsom gisslan kom till vanerne, samt
Loke i följd af hans affall. Följaktligen äro de tolf åsarne: _Odin_,
_Tor_, _Balder_, _Härmod_, _Ty_, _Brage_, _Heimdall_, _Höd_, _Vidar_,
_Vale_, _Ull_, _Forsäte_.


§ 11. Vaner.

_Vaner_ (fn. _Vanir_) kallas det lugna, böljande hafvets, det allt
organiskt lif genomträngande _vattnets gudomligheter_. De beteckna vattnets
alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen
och återspeglar henne, likaså är hos vanerne kunskapen om det förflutna och
det tillkommande. De äro derför befrämjare af vetande och kultur, af
välstånd och ordnadt samhälle. Då åsarne äro den fasta tankens gudar, äro
vanerne den rörliga känslans gudar. Åsar och vaner bekrigade i början
hvarandra, men slöto sedan fred och genom deras förbindelse uppnår
gudalifvet sin högsta utveckling.

När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvarandra gisslan. Vanerne
gåfvo åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja (se § 22), hvilka sålunda
upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne (§ 7), med hvilka de
sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se § 21).

_Vanir_ pl. af samma rot som _vinr_, vän.

Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande
elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif.
Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och
fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne
förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig
gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver
jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se § 23).


§ 12. Nornor.

_Nornor_ (fn. _Nornir_) kallas _ödets_, den nödvändiga utvecklingens
_gudinnor_. De heta _Urd_ (fn. _Urðr_), _Vardande_ (fn. _Verðandi_), och
_Skuld_ (fn. _Skuld_), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn
och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se § 14). Deras
värf är således att _hålla verlden vid makt_, och från dem utgår den
skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter.
Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror
af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma
lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens
uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton.
Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting
förmå.

_Norn_, pl. _Nornir_; jfr _njörva_, sätta samman, hopfästa, väfva. _Urðr_
af _verða_, varda, impf. _varð_, pl. _vurðum_ l. _urðum_, p. p. _vurðinn_,
betyder således »den vordna», forntiden. _Verðandi_ (icke _Verandi_) af
_verða_, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är
icke, emedan när den är, är den redan förbi. _Skuld_ af _skulu_, skola,
betyder »den som skall varda».

Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt,
oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi
öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära
sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den
kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen
händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en
oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne
intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen
mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet
mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa
naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig
utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne
äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet
ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han
talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt
gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas
beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till
hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till
åsarne (se § 7), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).

Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, våra utspänna sin väf
från öster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta förvexlade med
valkyriorna (§ 20).

_Fylgjor_ (fn. _Fylgjur_) och _Hamingjor_ (fn. _Hamingjur_) äro med
nornorna närbeslägtade väsenden. De äro fästade vid personer, antingen en
hel slägt eller enskilda personer, då nornorna deremot äro hela verldens
öde. Det är skilnad mellan öde, fatum, som betecknar hela verldsordningens
sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa
äro antingen milda eller vreda, beskydda eller förderfva. De uppenbara sig
derför i olika gestalter: närmast såsom qvinnor (äfven för män), men ofta
visa de sig såsom djur. _Diser_ (fn. _Dísir_) äro liknande väsen, qvinliga
dämoner, som, goda eller onda, inverka på de enskildes öde, men, såsom det
synes, icke äro fästade vid bestämda personer.

_Fylgja_, pl. _-ur_, af _fylgia_, följa, betyder »den åtföljande»,
skyddsande, genius. _Hamingja_ af _hamr_, gestalt, hamn, betyder »den
skiftande», föränderliga, lyckan. _Dis_, pl. _-ir_, brukas såsom namn både
för gudinnor och halft gudomliga qvinnor.

Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!


§ 13. De nio verldarna och språken.

_De nio verldarna._ Likasom andra folkslag i forntiden förestälde sig också
våra förfäder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen såsom
ett fast hvalf hvilade deröfver. Himmel och jord omtalas i de gamla
skrifterna såsom indelade i nio verldar: öfver och utom jorden: _Muspell_
(öfverhimlen), _Åsgård_ (himlen), _Ljusalfheim_ (jordens yta); på jorden:
_Vanaheim_ (vattnet), _Midgård_ (den af människorna bebodda jorden),
_Utgård_ (jordens yttersta omkrets, jättarnes verld); under jorden:
_Svartalfheim_ (närmast under jordytan), _Hälheim_ (djupt ner i jorden, de
dödas verld), _Nifelheim_ (dimmans obebodda verld, der också de fördömda
sägas bo).

Mellan gudars och människors verld finnes en å, _Ifving_ (fn. _Ifing_), som
öppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.

_Ifing_ af _if_ eller _ifi_, tvifvel.

Här talas blott om denna tidens verldar, hvarför det är ett uppenbart fel
att dit räkna Gimle (se § 26). Såsom det synes, tänkte man sig Häls rike
såsom en särskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemärkelse är Ifving
luften, som sväfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig
bemärkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden
mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan biläggas.

_Språken._ En sång i Eddan, som heter Allvismál, lär oss att känna de
särskilda väsendenas språk. De ord, som höra till gudars och människors
tungomål, äro ofta urgamla, men återfinnas i verkliga språk (tyska och
nordiska), medan de andra väsendenas vanligen äro simplare ord eller
omskrifningar och figurliga talesätt. Så t. ex. heter jorden hos människor:
_jörðr_, jord; hos åsar: _fold_, land; bland vaner: _vegar_, vägar; bland
jättar: _igroenn_, alltid grön; bland alfvar: _groandi_, groende; bland
dvergar: _aurr_, ler.

Jfr Homeros, som äfven gör skilnad på gudars och människors språk samt
anför ord af båda.


§ 14. Yggdrasil.

Verlden föreställes också under bilden af ett träd. Askträdet _Yggdrasil_
(fn. _Yggdrasill_) är bilden af verlden såsom ett helt, såsom en enda stor
organism. Det beskrifves sålunda. Det är det största och bästa träd; dess
grenar utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himmelen. Det har
tre rötter, som sträcka sig öfver måttan vida. Den ena roten är hos åsarne,
den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hör en
källa. _Hvärgälme_ (se § 1) är under den sista, och der gnager ormen
_Nidhugg_ (fn. _Nidhöggr_) roten nedantill. Under rimtursarnes rot är
_Mimes brunn_ (fn. _Mimis brunnr_); i honom äro klokskap och mannavett
dolda. _Mime_ (fn. _Mimir_), som eger den samma, är full af visdom, ty han
dricker hvar dag af källan. Dit kom Odin och bad om en dryck ur källan, men
fick honom icke, förrän han satt sitt ena öga i pant. Askens tredje rot når
upp till himmelen, och under denna är den heliga brunn, som kallas _Urds
brunn_ (fn. _Urðarbrunnr_). Der hafva gudarne sitt domställe. Hvarje dag
rida åsarne dit öfver Bäfrast eller åsabron, undantagandes Tor, som går
till fots och vadar öfver flere floder. Der står en fager sal under asken
vid brunnen, och från den samma komma tre mör, som kallas _Nornor_ (se §
12). Dessa nornor hemta hvar dag vatten ur brunnen, hvilket de ösa öfver
asken, att hennes grenar ej må vissna. Detta vatten är så heligt, att alla
ting, som komma deri, blifva hvitare än ägghinnan. Daggen, som faller från
trädet på jorden, kallas honungsfall, och deraf näras bina. Tvänne foglar
födas i Urds brunn; de heta svanor, och från dem härstammar detta
fogelslägte. Det sitter en örn i askens grenar, som är kunnig om mycket,
och mellan hans ögon sitter höken _Väderfalne_ (fn. _Veðrfölnir_). En
ekorre, _Ratatosk_ (fn. _Ratatöskr_), springer beständigt upp och ned i
asken, samt bringar afundsord mellan örnen och Nidhugg. Dessutom äro der
fyra hjortar, som löpa omkring i askens grenar och bita löf; men i
Hvärgälme hos Nidhugg äro så många ormar, att ingen tunga kan säga det.

_Yggdrasill_ härledes af Odins binamn _Yggr_, grubblaren, och _drasill_,
_drösull_, bärare, häst: trädet kallas Odins häst eller bärare, emedan Odin
hängde derpå i nio nätter, innan han uppfann runorna. _Niðhöggr_ af _nið_,
mörker, eller _nið_, försmädelse, hat, och _höggva_, hugga. _Mimir_; se §
23. _Veðrfölnir_ af _veðr_, väder; men om slutet kan hänföras till _fölna_,
blekna, är ovisst. _Ratatöskr_ af _rata_, gå, färdas omkring; härledningen
af _töskr_ är oviss.

Yggdrasils-myten framställer den fornnordiska folktrons föreställning om
verlden såsom ett sammanhängande organiskt helt under en den mest
storartade och allt omfattande bild, hvilken söker sin like inom alla
mytologier. Verldsträdet är »en symbol, som förenar den omedelbara
mytologiens grundfaktorer så att säga i ett poetiskt system» (Hammerich).
Måhända har myten utgått från det gamla offerträdet med dess källa, hvaraf
tingsträdet ännu är en qvarlefva.




II.

Gudalifvet.


§ 15. Odin.

Åsarne stå i den innerligaste gemenskap med hvarandra, de hafva ett
gemensamt ursprung, och det är _Allfader_ (fn. _Alfaðir_), som från
begynnelsen varit till, men såsom en kraft, hvilken ännu icke yttrat sig.
Den sig förverkligande Allfader blir _Odin_ (fn. _Óðinn_), från hvilken
alla andra åsar utgå.

_Odins väsen och namn._ Odin är _solens och himmelens gud_, det allt
genomträngande väsendet: »som en andeflägt genomströmmar han lifvet och
herskar deri». Han är _gudars_ och _människors fader_. Han skapar icke
tingens begynnelse, men han ordnar och upprätthåller allt; lifvet utgår
ifrån honom och i denna mening kallas han skapare (fn. _gautr_). Alla
andliga väsenden mottaga från honom sin lifsande. Med Vile och Vi skapar
han himmel och jord, med Höne och Lodur människan, och sjelf gifver han
henne ande. Från honom komma alla andeliga gåfvor: skaldskap och
inspiration och all kunskap (runor); men han är också krigets upphof. Han
är den äldste af alla gudar, och huru mäktiga de öfriga gudarne än äro,
tjena honom dock alla som barn sin fader. Hans väsen är olikt de andras
deri, att han icke är bunden vid någon enskild verksamhet, utan omfattar
alla på en gång, ej är inskränkt till någon tid, utan är tidens konung och
herre. Derigenom är han Allfader. Åsarnes rika, sköna krans i Valhall är ej
annat än en återspegling af Allfaders rika, mångsidiga natur. Han är denna
tidens, denna verldens gud och i henne är han allsmäktig. Mångfaldiga äro
de gåfvor, hvilka Odin förlänar: synkraft, skaldskap, vältalighet, klokhet,
mod, seger, förlig vind, rykte, rikedom, vapen, smycken o. s. v.

Den stora mångfalden i Odins väsende betecknas genom ett stort antal namn.
Dessa kunna hänföras till följande klasser, hvilka kunna afse a) hans
gudomlighet i egenskap af ordnare och herskare: _Allfader_, _Ygg_ (fn.
_Yggr_), _Göt_ (fn. _Gautr_, _Aldagautr_) m. fl.; b) hans makt i naturen:
_Svinn_ (fn. _Svinnr_, _Fjölsvinnr_), _Gångläre_ (fn. _Gángleri_),
_Gagnråd_ (fn. _Gagnráðr_), _Vägtam_ (fn. _Vegtamr_), _Vidre_ (fn.
_Vidrir_) m. fl.; c) hans kroppsliga form: _Grane_ (fn. _Grani_), _Brune_
(fn. _Bruni_), _Sidskägg_ (fn. _Sidskäggr_), _Grimme_ (fn. _Grimnir_),
_Bålögd_ (fn. _Báleygr_) m. fl.; d) hans höghet i egenskap af poesiens,
stridens och segerns gud: _Fimbulty_ (fn. _Fimbultyr_), _Ropt_ (fn.
_Hroptr_), _Valfader_ (fn. _Valföðr_), _Härfader_ (fn. _Herjaföðr_),
_Segerfader_ (fn. _Sigrföðr_) m. fl.

_Óðinn_ härledes af verbet _vaða_, impf. _óð_, vada (jfr lat. _vadere_),
framgå med kraft, oemotståndligt; slutligen: frambryta ursinnigt, med
raseri, hvaraf adj. _óðr_, got. _vods_, rasande. _Alfaðir_, alltets skapare
och fader. _Yggr_, grubblaren, af _ugga_, tvifla, frukta. _Gautr_ af
_gjóta_, impf. _gaut_, gjuta; således blifver _gautr_ = den som göt, utgöt,
skapade. Andra låta _gautr_ betyda »den talande» af _gauta_, tala[5].
_Aldagautr_ af _öld_, hvars pluralis _aldir_ betyder både människor och
tider, och således är betydelsen af _aldagautr_, _aldafaðir_, människornas
och tidernas skapare och fader. _Svinnr_ (också _Sviðr_), klok, förståndig;
_Fjölsvinnr_ af pref. _fjöl_, mycket (ty. _viel_), _Gángleri_, vandraren,
af _ganga_, gå. _Vegtamr_, van vid vägen, af _vegr_, väg, och _tamr_, van,
tam. _Gagnráðr_, den gode rådgifvaren, af _gagn_, nytta, gagn, och _ráða_,
råda; eller den mycket rådige, kloke, af prefixet _gagn-_, genom,
mycket[6]. _Viðrir_, väderherskaren; jfr _viðra_, vädra. _Grani_, den
skäggige, af _grön_, gen. _granar_, läpp, skägg kring munnen. _Siðskeggr_,
som har långt skägg, af _siðr_, långt nedhängande, sid, och _skegg_, skägg.
_Brúni_, som har stora ögonbryn, af _brún_, ögonbryn. _Grimnir_, som har
hölje eller mask, af _grima_, mask. _Báleygr_, som har brinnande ögon, af
_bála_, bränna på bål, och adj. _eygr_, försedd med ögon, af _auga_, öga.
_Fimbultyr_, runogud; jfr anglosax. _fymble_, hemlig kunskap. _Hroptr_
betecknar Odin såsom krigets gud; jfr _hrópa_ (ursprungligen?) ropa, håna,
baktala. _Valföðr_ kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne, af
_valr_, val, urval (af de fallne), och _faðir_, i sammansättning vanligen
_föðr_, fader. _Herjaföðr_, hjeltefader, af _herr_, gen. _herjar_,
hjelteskara, här. _Sigrföðr_, af _sigr_, seger.

_Odins utseende och attribut._ Odin föreställes såsom en gammal, högväxt
man, enögd, med djupsinnigt, grubblande anlete och långt skägg samt en
bred, sid hatt; i strid eller vid ridt med guldhjelm och en blå mantel samt
spjutet _Gungne_ (fn. _Gungnir_) i handen. Han bär en guldring, _Dröpne_
(fn. _Draupnir_), på armen; två korpar, _Hugin_ (fn. _Huginn_) och _Munin_
(fn. _Muninn_), sitta på hans skuldror; två ulfvar, _Gäre_ (fn. _Geri_) och
_Fräke_ (fn. _Freki_), ligga vid hans fötter, och karlavagnen rullar öfver
hans hufvud. Han sitter på en hög stol och ser ut öfver all verlden, eller
far han fram i stormen på sin häst _Sleipne_ (fn. _Sleipnir_).

_Gungnir_; jfr sv. _gunga_. _Draupnir_, drypringen, af _driúpa_, drypa,
droppa. _Huginn_, tanken, af _hugi_, _hugr_, håg, tanke. _Muninn_, minnet,
af _muna_, erinra sig. _Geri_, den glupske, af _gerr_, glupsk. _Freki_, den
lystne, af _frekr_, lysten. _Sleipnir_, den glidande.

Spjutet Gungne, hvilket Odin fick af konsterfarne dvergar, Ivaldes söner,
träffar alltid och vänder af sig sjelft tillbaka i hans hand. Det är
symbolen af makt och herravälde. -- Ringen Dröpne är fruktbarhetens symbol.
Då dvergen Brock gaf ringen åt Odin, sade han, att hvar nionde natt skulle
åtta lika stora ringar drypa af honom. -- Odins korpar, som sitta på hans
skuldror, hviska honom i örat alla tidningar de höra och se. Han sänder dem
ut, när det dagas, att flyga kring hela verlden. -- Odins ulfvar få all
föda, som står på hans bord, ty sjelf lefver han af vin allena. -- Odins
häst Sleipne är den yppersta och hurtigaste häst, som på sina åtta ben går
lika bra i land, på vatten och i luft. Utom denna hade han äfven
stridshästen Blodighof.

_Odins vandringar._ Det, som uttryckes genom Odins korpar, häst o. s. v.,
uttryckes på ett annat sätt genom Odins vandringar. Rastlös genomvandrar
Odin verlden, han genomtränger naturen för att öfver allt väcka andligt
lif, för att pröfva människans sinne och för att utforska kunskap om
tingens väsen, ursprung och ände.

Såsom _Gagnråd_ (se sid. 29) uppsöker Odin jätten _Vaftrudne_ (fn.
_Vafþruðnir_) för att utforska dennes vishet och mäta sig med honom. De
förelägga hvarandra ömsesidigt frågor öfver verldens ursprung och ände, och
den, som icke kan besvara den andras frågor, skall hafva förverkat sitt
hufvud. Odin öfvervinner jätten, som på den sista frågan igenkänner honom
samt betages af vördnad och skräck. Nu är jättens undergång gifven, när han
vågat sig i strid med Odin (Sæm. E.: Vafþruðnismál); d. v. s. det
materiella går under, när det beröres af anden; det kan ej längre bestå i
sin grofva natur.

Såsom _Grimne_ (sid. 29) kommer Odin till sin ovärdige fosterson _Geirröd_
(fn. _Geirrödr_), och af denne satt mellan två eldar förkunnar han
åsaverldens härlighet, ömkar sig öfver sin fallne fosterson och förkunnar
honom döden, i det han gifver sig tillkänna (Sæm. E.: Grimnismál). Här
granskar och pröfvar Odin människosinnet.

Såsom _Vägtam_ stiger Odin ned i underverlden och väcker valan för att
utforska sin son Balders öde (Sæm. E.: Vegtamskvida).

Framför allt är det _Mime_, af hvilken Odin söker utforska tingens
förborgade väsen. För en dryck ur Mimes brunn, hafvets yttersta källa,
sätter han sitt ena öga i pant, och derför är han enögd; ur Mimes mun
mottager han hugrunor; vid de hotande förebuden till verldens undergång,
när Mimes söner begynna leka (verldshafvet reser sina stora böljor), då
talar Odin med Mimes hufvud, lyssnar till de brusande vågornas stämma för
att erfara, hvad de gömma i sitt sköte. Hvad som föregår i himmel och på
jord, det ligger klart för Odins flammande solöga, men det är icke nog för
honom; hafvet är alltings början och ursprung, och i dess urkälla, i de
förborgade djupen söker Odin med det andra ögat intränga; anden sänker sig
ned i erinringens djup (Lüning, sid. 52). Odins öga är solen; det pantsatta
ögat är den nedgångna, underjordiska, nattliga solen (Geijer).

_Odins högsäte._ Icke blott under sina vandringar utforskar Odin
verldsalltets alla höjder och djup, utan han har äfven sitt högsäte
_Lidskälf_ (fn. _Hliðskiálf_), från hvilket han hvarje morgon öfverskådar
verlden, utsänder sina korpar, samt hör och ser allt, som sker. Detta
högsäte är i _Valaskälf_ (fn. _Valaskiálf_), den första boning, som gudarne
bygde åt Odin och med silfver täckte. En annan Odins boning är _Gladsheim_
(se § 7); der är _Valhall_ (se § 20), hvarest Odin mottager de fallna
hjeltarne.

_Hliðskiálf_, till härledningen omtvistadt, synes betyda ett vakttorn, från
hvilket man fritt kan skåda omkring åt alla sidor, samt är icke att
förblanda med det vanliga högsätet (fn. _hásæti_) i dryckessalen.

Att Odins dyrkan fordom var allmän i vårt land, dertill kan man sluta af de
många ställen, som blifvit uppkallade efter honom. Dylika namn äro
Odensala, Odensvi, Odensåker, m. fl. Fjerde dagen i veckan, Onsdagen eller
Odensdagen, är äfven uppkallad efter honom.


§ 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor.

Odin, himmelens och jordens herre, hvilken åt alla sidor genomträngt sin
skapelse, står i den innerligaste gemenskap med den samma, och derigenom
utvecklar sig hela fullheten af hans väsende; d. v. s. han förmäler sig med
sin skapelse, och ur denna förmälning framgå de andra gudarne. Närmast
förmäler sig Odin med jorden, hvilken framträder på trefaldigt sätt, såsom
Jord, Frigg och Rind.

_Jord_ (fn. _Jörðr_) är Odins första gemål och betecknar den ursprungliga,
ännu _icke odlade_ och bebodda _jorden_. Hon heter äfven _Fjörgyn_ och
_Lodyn_ (fn. _Hlódyn_) samt är moder till Tor, den äldste och starkaste af
Odins söner.

_Jörðr_, got. _airþa_, fht. _erda_, jord; jfr det ofta förekommande namnet
Herta, hvilket är en oriktig bildning, utgången från Taciti Nerthus
(Petersen, sid. 149). _Fjörgyn_; jfr got. _fairguni_, berg. _Hlóðyn_ af
_hlóð_, härd, eldstad.

_Frigg_ (fn. _Frigg_) är Odins andra och förnämsta hustru, den _odlade_ och
bebodda _jorden_. Från henne stamma de gudar, som hafva bygt och bebo
Åsgård. Hon är den yppersta bland gudinnor, åsars och åsynjors drottning.
Med Odin sitter hon i Lidskälf och ser ut öfver all verlden; hon känner
derför människans öden, men säger intet derom. Hon herskar öfver hela
naturen på jorden; men i synnerhet är hon äktenskapets gudinna, och till
henne bedja qvinnor i barnsnöd, äfvensom vid ofruktsamhet. Hennes boning
heter _Fänsalar_ (fn. _Fensalir_); der satt hon och begret sin sons, den
ljuse Balders, död.

_Frigg_ är en utvidgad form af _fri_, som motsvaras af fornsax. _frí_,
qvinna, och af fn. _frí_, älskare, af got. _frijón_, älska. _Frigg_ betyder
således eg. den älskade, makan, den fruktsamma[7]. _Fensalir_ (Völuspá,
str. 37); i Schleswig betyder _fen_, _fenn_ (eng. _fence_) inhägnadt land.

Allmogen i Sverge kallar stjernbilden Orion Friggs spinnrock, och detta
hänvisar på den spinnande, husliga husfrun. Frigg och Fröja förblandas
stundom, men behöfva det ej, ty den förra är åsadrottning, den senare
vanadis. Frigg är moderskärleken, Fröja älskog.

_Friggs tjenarinnor_, som äro yttringar af hennes väsen, hvilket vi i dem
närmare lära känna, äro följande. _Fulla_ (fn. _Fulla_), fullhetens,
_öfverflödets_ gudinna, är en mö med utslaget hår och guldband om hufvudet.
Hon kallas Friggs askmö, emedan hon gömmer de askar, i hvilka Frigg har
sina gåfvor förvarade, som hon genom sin tjenarinna sänder ut öfver jorden.
_Lin_ (fn. _Hlýn_), är _hjelpsamhetens_ gudinna, satt att vaka öfver de
män, som Frigg vill hjelpa och skydda. _Gnå_ (fn. _Gná_), tankens,
_förståndets_ gudinna, sändes af Frigg i ärenden till olika verldar. Hon
har en häst Hofvarpne (fn. Hofvarpnir), som far genom luft och haf.
_Snotra_ (fn. _Snótra_), _vishetens_ och _behagets_ gudinna, är förståndig
och har vackra later. _Vår_ (fn. _Vör_), _edgångens_, _sanningens_,
vaksamhetens gudinna, hör de eder och förslag, som män och qvinnor ingå med
hvarandra, samt hämnar edsbrott, hvilka aldrig blifva dolda för henne.
_Lofn_ (fn. _Lofn_), en _kärlekens_ gudinna, är god och mild att anropa
samt har lofvat Odin och Frigg att befordra föreningen mellan de älskande,
mot hvilkas förbindelse hinder ställa sig. _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), är
_ungdomskärlekens_ åsynja, som sörjer för att människornas sinne vändes
till kärlek; hon hör närmast till Fröjas krets. _Syn_ (fn. _Syn_),
motbevisningens, _rättegångens_ gudinna, bevakar dörren till gudasalen och
tillsluter den samma för dem, som ej få komma in. Derjämte är hon på ting
satt till värn för åsarnes saker.

Till denna krets synas äfven följande åsynjor höra. _Gefion_ (fn.
_Gefjun_), är den jungfruliga gudinnan, den _första kärlekens_ åsynja,
hvilken de mör tjena, som dö ogifta. Ehuru berörande Friggs väsen,
framträder hon mera sjelfständig: hon deltager i gästabudet hos Öge (§ 23),
och på Lokes förebråelser mot henne svarar Odin, att hon känner lika väl
som han alla människors öden (Märk sagan om Gefion och Gylfe!). _Eir_ (fn.
_Eir_) är _läkedomens_ gudinna. _Mänglad_ (fn. _Menglöð_) är _jorden i_
hela hennes härliga _sommarprakt_; således en uppenbarelse af Frigg.

_Fulla_, fullhet, af _fullr_, full. _Hlýn_ af _hlýja_, värma, vederqvicka,
skydda. _Gna_ af _knega_(?), förmå. _Hofvarpnir_, hofkastaren, af _varpa_,
kasta. _Snótra_; jfr _snótr_, förståndig, klok. _Vör_ af adj. _varr_,
_vör_, _vart_, försigtig, var, varsam. _Lofn_ af _lofa_, lofva. _Sjöfn_;
jfr _sjafni_, sinne, kärlek, älskare. _Syn_, syn, förnekande, afslag,
vägran.

_Gefjun_; härledningen är dunkel; jfr _gefa_, gifva. _Eir_ uttrycker
skonsamhet, lindring, af _eira_, skona. _Menglöð_, glad och glimmande af
smycken, af _men_, smycke, halsband, och _glaðr_, _glöð_, _glatt_, glad.

_Rind_ (fn. _Rindr_) är Odins tredje hustru, den af vinterkölden _stelnade
jorden_. Länge motstår hon Odins kärlek, som förgäfves bjuder henne
sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale (§ 19), den starke
krigaren, som skall hämnas Balders död.

_Rindr_ härledes af _rindi_, ett stycke ouppodladt land.

Odins förhållande till Jord, Frigg och Rind är icke endast naturmyt. Odin
är icke blott naturens, utan äfven andens gud, som förmäler sig med det
jordiska sinnet: Jord är det obildade i människoanden, Frigg det ädla
sinnet, Rind det trotsiga sinnet.

Andra Odins hustrur äro _Grid_ (fn. _Griðr_), _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) m.
fl.

Man jämföre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord är Gaja,
Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behöfde henne ej; de
kände ej vår långa, stränga vinter (Petersen, sid. 148).


§ 17. Tor.

Odins väsen eller åsamakten öfver hufvud utvecklar sig vidare i Odins
söner; de äro utströmningar af hans allmänna väsen.

_Tor_ (fn. _Þórr_) är son af Odin och Jord, samt den äldste och mäktigaste
af Odins söner. Han är _åskans_ samt den kroppsliga _styrkans_ och
_maktens_ gudom. Han är den visserligen fruktansvärda, men
välsignelsebringande åskans gud, de luften rensande och jorden befruktande
regnskurarnas gud. Han är förfärligt stark och fruktansvärd i sin vrede,
men tillika i hög grad godmodig. Han är en oaflåtlig beskyddare af gudar
och människor, men en fiende till jättarne. Han ljungar icke för att
förstöra, utan för att välsigna jorden. Åkerbruket, i synnerhet jordens
förberedelse dertill, är framför allt föremål för hans omvårdnad.

Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, bär han ett rödt skägg.
Hans natur är eld. Styrkans bälte, _Megingjord_ (fn. _Megingjarðr_),
omgifver hans länder; hammaren _Mjöllne_ (fn. _Mjöllnir_) svingar han i sin
hand och har _järnhandskar_ att fatta honom med; han åker på en vagn med
två _bockar_, från hvilkas tänder och hofvar gnistor utflyga, och den
rodnande skyn gifver ett återsken af hans lågande blick. Det rike,
hvaröfver han herskar, heter _Trudheim_ (fn. _Þruðheimr_), och hans sal,
_Bilskirne_ (fn. _Bilskirnir_), har 540 golf (stockverk).

_Þórr_, smdr. af _þonr_ eller _þunr_, betyder eg. dån, dön, dunder; fht.
_donar_, forneng. _þunor_, _þunder_. _Megingjarðr_, kraftbälte, af _megin_,
kraft, och _gjarðr_, bälte, gjord. _Mjöllnir_, eg. mjölnaren, som likt
blixten krossar allt till mjöl. _Þrúdheimr_, styrkans, kraftens verld, af
_þrúðr_, stark; äfven _Þrúðvangar_ pl., af _vangr_, fält. _Bilskirnir_,
glimt-klarnande, såsom blixten glimtvis uppflammande, af _bil_, glimt,
ögonblick, och _skirr_, klar, _skirna_, klarna.

Tors kostbarheter äro tre: bältet Megingjord, som fördubblar hans styrka,
när han spänner det på sig; den skaftkorte hammaren Mjöllne, hvilken alltid
återvänder i Tors hand, när han blifvit kastad mot fienden; samt
järnhandskarne, hvilka han behöfver för att fatta hammarskaftet. Tors
bockar heta _Tanngnyst_ (fn. _Tanngnjóstr_) och _Tanngrisne_ (fn.
_Tanngrisnir_); dessa draga honom i hans vagn, och derför kallas han
_Åka-Tor_ (fn. _Öku-Þórr_). Han kallas äfven _Lorride_ (fn. _Hlórriði_),
_Ving-Tor_ (fn. _Ving-Þórr_) och såsom Åsgårds och Midgårds värn _Veor_
(fn. _Véorr_). Hans tjenare äro _Tjalfve_ (fn. _Þjálfi_) och dennes syster
_Röskva_ (jfr sid. 41).

Efter Tor äro flere ställen uppkallade, såsom Torshälla, Torstuna, Torsång,
Torsåker m. fl. Till hans minne eger vårt språk vidare Torsdagen, tordön
och ordet åska, som är sammandraget af ås-ikja, ås-åka, d. ä. åsens åka,
vagn eller åkning.

_Tanngnjostr_, tandgnistraren; _Tanngrisnir_, den som skär tänderna.
_Öku-Þórr_, den åkande Tor, af _aka_, åka. _Ving-Þórr_; jfr sv. _vinge_,
fn. _vængr_; ordet antyder åskvädrets flygt. _Hlórriði_, glöd- eller
strålkastaren, af _hlóa_, låge, och _riða_ för _vriða_, vrida, kasta,
slunga. _Véorr_, invigaren, beskärmaren, försvararen, af _véa_, utvidgadt
_vigja_, viga, helga, beskärma. _Þjálfi_, den uthållige, af _þjálfa_,
tvinga till arbete. _Röskva_, af _röskr_, rask, stark.

_Tors hustru_ heter _Sif_ (fn. _Sif_), den hårfagra gudinnan, som prålar
med gyllene lockars ymnighet, likasom fältet är smyckadt af gyllene ax. Hon
kan anses för _åkerbrukets_ gudinna, som endast trifves i fred och lugn.

_Sif_ betyder frändskap, vänskap, frid, och är beslägtadt med _säflig_; jfr
got. _sibis_, fredlig, _sibja_, fht. _sibba_, frändskap, forneng. _sib_,
fred, enighet.

Loke hade en gång arglistigt afskurit Sifs hår. Tor hotade då att krossa
alla ben i hans kropp, hvadan Loke måste lofva att ersätta skadan. Han for
till dvergarne, Ivaldes söner, och dessa förfärdigade åt Sif nytt hår af
guld, hvilket växte som annat hår. Sifs hår betecknar de gula sädesaxen;
det är ett verk af dvergarne, d. v. s. sädesaxen frambringas af de i jorden
dolda krafterna.

_Tors söner._ Tor har med en annan hustru _Järnsaxa_ (fn. _Járnsaxa_) två
söner, _Mode_ (fn. _Moði_) och _Magne_ (fn. _Magni_), hvilka öfverlefva
verldens undergång och i den nya skapelsen skola föra hammaren Mjöllne.

_Ull_ (fn. _Ullr_) är Sifs son och styfson till Tor. Han är den ypperste
bågskytt och skidlöpare, har ett fagert utseende och en krigares skick,
samt är god att åkalla i envig. Hans boning heter _Ydalar_ (fn. _Ýdalir_).
Han anses för _vinterns_ gudom, motsatt Balder såsom sommargud.

_Járnsaxa_ af _járn_, järn, och _saxa_, hugga, hacka i stycken. _Móði_, den
modige, af _moðr_, mod. _Magni_, den starke, af _magn_, kraft, styrka.
_Ullr_ är (enligt Säve) det samma som got. _vulþus_, (med bortfallet _v_
och _lþ_ assimileradt till _ll_), fht. _wuldar_ och forneng. _valdor_, ära,
härlighet; gudens namn betyder således: den ärofulle, härlige. _Ýdalir_,
idegrans dalar, af _ýr_, idegran, hvilket träslag helst nytjades till
bågar.

_Tors strider._ Tor är Åsgårds och Midgårds skyddande gudomlighet, och
derför utvecklar sig ock hans väsen i en mängd strider mot gudars och
människors fiender, jättarne.

_Tor och Rungne._ Jätten _Rungne_ (fn. _Hrungnir_) hvars hufvud, hjerta och
vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid
hans sida lerjätten Mockerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare Tjalfve.
Denne sprang till Rungne och gaf honom det rådet att lägga skölden under
fötterna, emedan Tor, såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då
kastade Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba med bägge
händerna. Derpå förnam han blixt och dunder, och såg Tor träda fram i sin
åsakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som föll med ringa ära. Tor
kastade sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba mot Tor.
Hammaren och klubban möttes i luften, hvarvid klubban sprang sönder i små
bitar, af hvilka några foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till
jorden. Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att hufvudskålen
krossades. Jätten föll omkull, och hans ena fot kom att ligga öfver Tors
hals. Tjalfve gick dit för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart åsarne
sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att lyfta bort foten,
men kunde ej rubba honom från stället. Då kom Magne, Tors och jättinnan
Järnsaxas son, som blott var tre nätter gammal. Han lyfte bort foten som
ett intet, och sade: »Det är stor skada, fader, att jag kom så sent; denna
jätte, tänker jag, kunde jag hafva slagit ihjäl med min näfve». Tor reste
sig då upp och helsade vänligt sin son och sade, att han nog skulle blifva
en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig hästen Guldmanke,
som Rungne egde». Odin sade då, att det icke var rätt, att han gaf denne
präktige häst åt en jättinnas son, och ej åt sin fader.

Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner i fjället och splittrar
det.

_Hrúngnir_, förmodligen af _hrúga_, rynka, lägga veck på veck, är det
nakna, skrofliga fjället med sina tinnar. _Mökkrkálfi_ af _mökkr_, dimma,
tjocka, och _kálfr_, kalf; »kalf kallas ett mindre föremål i jämförelse med
ett större».

_Tor och Geirröd._ Loke hade en gång låtit fånga sig af jätten _Geirröd_
(fn. _Geirröðr_) samt, för att rädda sitt lif, måst lofva att skaffa Tor
till hans gård, utan att denne hade med sig sin hammare, sitt bälte och
sina järnhandskar. Loke förmådde äfven Tor att företaga denna färd, samt
gjorde honom sällskap, likasom ock Tjalfve. Under vägen tog Tor in hos en
gyg, som hette Grid. Hon hade en gång vunnit Odins kärlek och blifvit moder
till Vidar (§ 19); hon var derför vänligt sinnad mot åsarne. Grid gaf Tor
underrättelse om Geirröd, att det var en hundvis och farlig jätte, och hon
lånade honom sitt starkhetsbälte, sina järnhandskar och sin staf. När Tor
derpå vadade öfver en flod, under det att Loke och Tjalfve höllo sig fast
vid hans bälte, växte vattnet så högt, att det sköljde hans skuldror. Tor
såg upp mot åmynningen och fick se i en klyfta Geirröds dotter Gjålp, som
vållade att strömmen växte. Då tog han en stor sten och kastade efter henne
och sade: »I mynning skall man å dämma.» Med det samma kom han till land
och fick tag i en rönnbuske och steg sålunda upp ur ån. Deraf har
talesättet kommit, att »rönn är Tors räddning.» Sedan Tor och hans
ledsagare framkommit till Geirröd, fingo de härberge i ett gästhus, men det
fans blott en stol, och derpå satte sig Tor. Han märkte då, att stolen
under honom lyftes upp mot taket, och stack derför Grids staf upp mot
bjälkarne och tryckte sig sjelf ned. Stolen sjönk ned igen, och då hördes
ett starkt brak och stort jämmerskri. Under stolen hade suttit Geirröds
bägge döttrar Gjålp (fn. Gjálp) och Greip (fn. Greip), och på bägge hade
Tor brutit ryggen. Derpå lät Geirröd kalla Tor in i salen till lekar. Der
brunno stora eldar, och när Tor kommit midt framför Geirröd, kastade denne
en glödande järnkil på Tor; men Tor grep kilen med järnhandskarne och
slungade honom efter Geirröd, som sprungit bakom en järnpelare för att
skydda sig. Kilen gick genom pelaren och genom Geirröd samt genom väggen
och utanför långt ned i jorden.

_Geirröðr_ af _geir_, spjut, udd, spetsigt föremål, och _hröðr_, jätte.
_Gjálp_, brus, larm (böljornas). _Greip_, klyfta, grep.

_Tor och Skryme._ På en af sina färder öster ut tog Tor, i sällskap med
Loke, natthärberge hos en bonde. Till qvällsvard slagtade Tor sina bockar
och inbjöd äfven bonden med hustru och barn att deltaga i måltiden. Han
befalde, att benen skulle kastas på bockskinnen, som lågo bredvid
eldstaden. Bondens son hade ett lårben af den ena bocken och knäckte det
med sin knif för märgens skull. Nästa morgon vigde Tor bockskinnen med sin
hammare, och bockarne stodo då åter upp, men den ene var halt. Tor vardt
mycket vred, men lugnade sig, då han såg värdfolkets skräck, samt tog i
förlikning deras barn, sonen Tjalfve och dottern Röskva, hvilka sålunda
blefvo hans tjenare och ständige ledsagare.

Tor lät sina bockar blifva qvar hos bonden, begaf sig jämte Loke, Tjalfve
och Röskva på väg till Jättehem, och satte öfver det djupa hafvet. Omsider
kommo de till en stor skog och gingo framåt, tills det mörknade. Tjalfve,
som var en rask fotgängare, bar Tors matsäck. De sågo sig om efter
natthärberge och funno ett mycket stort hus med en dörr, lika bred som hela
huset. Här slogo de sig ned. Vid midnattstid uppstod ett stort jordskalf.
Tor stod upp och kallade på sina reskamrater. De kände sig för och funno en
sidobyggnad till höger, dit de begåfvo sig. Då det dagades, gick Tor ut och
fick se jätten _Skryme_ (fn. _Skrymir_) ligga och snarka i skogen. Han
begrep då, hvarifrån larmet kommit i skogen. Huset, som de legat i, var
Skrymes handske, och sidobyggnaden tummen derpå. Skryme frågar Tor, om han
ville hafva honom till reskamrat, och han svarar ja. På Skrymes förslag
slogo de tillsammans sitt munförråd, och jätten tog matpåsen på ryggen samt
gick framför dem med stora steg hela dagen. Om qvällen uppsökte han åt dem
ett nattläger under en stor ek. Han sade till Tor: »Nu vill jag lägga mig
att sofva, och kunnen J taga matsäcken och göra eder aftonmåltid». Strax
derpå föll han i sömn och snarkade hårdt. Tor tog matsäcken och ville lösa
upp honom, men kunde icke. Då blef han vred, grep hammaren och slog Skryme
i hufvudet. Denne vaknade och frågade, om ett löfblad fallit ned på hans
hufvud samt om de fått mat och vore färdiga att lägga sig. Tor svarade, att
de nu skulle lägga sig. Vid midnattstid hör Tor att Skryme snarkar så
hårdt, att det dånar i skogen. Han går då och slår Skryme midt i hjessan
med hammaren, så att denne trängde djupt in. Jätten vaknar och frågar, om
ett ållon fallit ned på hans hufvud. Tor gick hastigt tillbaka och sade,
att han nyss vaknat samt att det vore midnatt och således tid att än längre
sofva. Något före dagningen märker Tor, att Skryme sofver tungt. Han går
till jätten och slår honom på tinningen, så att hammaren sjunker ned ända
till skaftet. Skryme reste sig då opp, strök sig om kinden och sade: »Mån
det sitter några foglar i trädet öfver mig? Jag tyckte att något föll ned i
hufvudet på mig. Hvad, är du vaken, Tor? Det är nu tid att stiga upp,
fastän J icke hafven lång väg till Utgård. Jag har hört er hviska om, att
jag ej vore liten till växten, men J skolen få se större män, om J kommen
till Utgård. Ett råd vill jag gifva er, att J der ej tagen munnen för full,
ty ingalunda lär man der tåla slammer af slika småttingar; men i annat fall
vänden hellre om, ty det anser jag vara bäst för eder. Viljen J dock draga
vidare, så gån åt öster; min väg går åt norr till de fjäll, som J sen der.»
Skryme tager så matsäcken på ryggen och går från dem in i skogen. Huru vida
åsarne önskade träffa honom igen, det är ej kunnigt.

Tor drog vidare med sina reskamrater. Vid middagstiden sågo de en borg på
en slätt, och de måste böja nacken tillbaka för att se det öfversta af
honom. Så hög var han. De gå dit. Der var en grind, och hon var stängd. Tor
sökte förgäfves öppna grinden, hvarför de kröpo mellan spjälorna och kommo
så in. De sågo nu borgen framför sig, och då dörren var öppen, gingo de in
och fingo se många män, de fleste mycket stora, sittande på två bänkar.
Derefter gingo de fram till konungen, _Utgårda-Loke_ (fn. _Útgarða-Loki_),
och helsade honom. Denne var ej snar att se på dem, men sade omsider
småleende: »Sent är att spörja tidningar långväga ifrån, eller förhåller
det sig annorlunda än jag tänker, att denne pys är Åka-Tor? Men du tör vara
större än mig synes. I hvilka idrotter ären J, du och dina kamrater,
öfvade? Här bland oss får ingen vara, som icke utmärker sig i någon konst
eller färdighet.» Loke, som gick sist, svarade: »Den konsten kan jag att
förtära min mat fortare än någon annan.» Utgårda-Loke säger då: »Idrott är
det, om du förmår det, hvilket vi strax skola pröfva.» Han framkallar från
bänken en man, som hette Loge (fn. Logi), att han skulle täfla med Loke.
Ett tråg bars in fullt med kött, och Loke satte sig vid ena ändan, Loge vid
den andra. De åto bägge det fortaste de kunde och möttes midt i tråget.
Loke hade förtärt allt köttet af benen, men Loge benen också samt tråget
dessutom. Alla tyckte då, att Loke blifvit efter i leken. Sedan vände sig
Utgårda-Loke till Tjalfve och frågade, hvad den unge mannen kunde. Denne
svarade, att han kunde springa i kapp med hvem som helst. Utgårda-Loke
ropar då på en liten pilt vid namn Huge (fn. Hugi) och befaller honom att
springa i kapp med Tjalfve. De började första loppet, och kom Huge dervid
så långt förut, att han vid rännarbanans slut vände om mot den andre. Vid
andra loppet var Tjalfve ännu ett långt pilhåll från banans slut, när Huge
vände om der. Tredje gången kom Huge till målet, innan Tjalfve hunnit
midten af banan. Då sade alla, att den leken var afgjord. Sedan sporde
Utgårda-Loke Tor, hvilken idrott han ville visa dem, då det ginge så stora
rykten om hans storverk. Tor svarade, att han ville dricka i kapp med hvem
som helst. Utgårda-Loke befalde då sin munskänk att taga fram hornet, som
hans hirdmän plägade tömma. Tor såg på hornet och fann det ingalunda vara
stort, men tämligen långt. Han var mycket törstig och drack af alla
krafter, men då han tog hornet från munnen, tycktes honom drycken ej stort
lägre än förut. Då sade Utgårda-Loke: »Det är väl drucket, men icke öfver
höfvan mycket. Nog trodde jag att Åsa-Tor skulle dricka bättre, men nästa
gång skall du tömma det.» Tor drack för andra gången med än mindre
framgång, samt slutligen för tredje gången af alla lifvets krafter, hvarvid
det något sjönk i hornet. Sedan ville han ej dricka mer. Då sade
Utgårda-Loke: »Lätt är nu att säga, att din makt icke är så stor som vi
trodde. Vill du fresta andra lekar?» Tor svarar, att han nog ville fresta
andra lekar, men att det vore underligt, om man hemma hos åsarne skulle
finna det dåligt drucket, samt frågar, hvad för en lek de ville bjuda
honom. Utgårda-Loke sade då, att det vore en ringa sak för hans små svenner
att lyfta hans katt från marken, och att han ej skulle bjuda Tor slikt,
såvida han ej funnit honom vara mindre dugtig än han trott. Derpå sprang en
stor grå katt fram på golfvet. Tor grep då katten under magen och lyfte upp
honom, men katten sköt rygg, allt efter som Tor lyfte, och högre kunde han
ej få upp katten, än att denne lyfte ena foten från marken. »Det gick som
jag tänkte», sade Utgårda-Loke; »katten är stor, men Tor liten mot en af
oss.» »Så liten J än kallen mig», svarade Tor, »så låt hvem som helst komma
och brottas med mig, ty nu är jag vred.» Utgårda-Loke genmäler: »Här är
ingen man, som ej skulle anse det för en skam att brottas med dig; kalla
derför hit gumman, min fostermor Älle» (fn. Elli). Med brottningen gick det
nu så, att ju fastare Tor tog uti, desto fastare stod den gamla käringen.
Sedan brukade hon knep, och till sist sjönk Tor ned på ena knäet. Då gick
Utgårda-Loke fram och sade, att de nu skulle upphöra och att det icke vore
värdt för Tor att uppfordra flere till brottning. Han visade Tor och hans
kamrater till säte, och de blefvo natten öfver samt åtnjöto all gästfrihet.

Följande morgon, då Tor och hans reskamrater ville gå sin väg, följde
Utgårda-Loke dem ut ur borgen och sporde vid skilsmessan, hvad Tor tyckte
om sin färd. Tor yttrade sitt missnöje deröfver, att han af deras
sammanträffande haft mycken vanära. Då sade Utgårda-Loke: »Nu skall jag
säga dig sanningen, då du kommit ut ur borgen, dit du aldrig mer skall
komma, om jag får råda, och dit du aldrig skulle hafva kommit, om jag
vetat, huru stark du är och att du lätt kunnat bringa oss i olycka. Jag har
användt synvillor mot dig. Matpåsen hade jag knutit till med segt järn, så
att du ej kunde upplösa honom. Det första af de tre hammarslagen hade varit
nog till min bane, om det träffat mig i hufvudet; men der du såg vid min
borg ett berg med tre fyrkantiga dalar, den ena djupare än den andra, der
voro spåren af din hammare. Jag sköt berget för slagen, utan att du märkte
det. På samma sätt var det med lekarne. Loke var hungrig och åt dugtigt,
men Loge var elden, som förtärde både tråg och kött. Tjalfve sprang i kapp
med Huge, som var min tanke, och med hans snabbhet kunde han ej mäta sig.
Då du drack af hornet och tyckte att det gick långsamt, skedde ett stort
under. Hornets ena ände stod i hafvet, utan att du såg det; men när du
kommer till hafvet, kan du se, i huru hög grad det är minskadt och du
åstadkommit ebb deri. Att du kunde lyfta katten med ena foten från jorden
förfärade alla, ty det var Midgårdsormen. Brottningen med Älle var också
ett stort under, ty så stark har ingen varit eller skall blifva, att ej
ålder får bugt med honom. Nu skiljas vi åt, och bäst är det för båda
parterna, att J icke oftare besöker mig; ty en annan gång skulle jag också
värja min borg med samma eller andra konster.» Då Tor hörde detta, grep han
hammaren och svängde honom i luften; men då han skulle slå till, var
Utgårda-Loke försvunnen. Han vänder sig om till borgen att förstöra den
samma, men ser endast sköna och vida slätter, ingen borg. Han vänder då
åter om och drager å stad till Trudheim (Snorra Edda).

_Skrýmir_, storskrytare, skrymtare, af _skrum_, skryt. _Hugi_, _hugr_,
tanke, håg. _Elli_ f., ålderdom.

Denna myt är liksom de bägge myterna om Tors strider med Rungne och Geirröd
af yngre ursprung. Tilldragelsen med Tjalfve har troligen utgjort en egen
myt, hvilken här är bifogad endast derför, att Tjalfve var med i Utgård.
Den halta bocken betecknar åskvädrets afstannande genom att stöta på ett
föremål, och följden deraf är starkt skyfall med storm. Skryme kallas
Utgårda-Loke, ty jättarne skulle väl också hafva sin Loke. Det hån, som Tor
får lida af Skryme, den svaghet och vanmakt, åt hvilken han, oaktadt sin
åsakraft, synes vara hemfallen genom trolleri och synvillor,
öfverensstämmer föga med anden i de gamla myterna; dock förekommer en
häntydan derpå äfven i Eddadikterna, t. ex. på de fasta säckbanden och
vistelsen i handsken i Harbarðsljóð och Oegisdrekka (jfr Petersen, sid.
255).

_Tor och Hyme._ Ledsagad af Ty far Tor till hafsjätten _Hyme_ (fn. _Hymir_;
se § 23) för att hos honom hemta en bryggkittel i och för gästabudet hos
Öge (§ 23). I Hymes sal träffar Ty sin moder, en gyllene och brunhvit
qvinna, som gifver sonen en dryck. Hon råder sina gäster att gömma sig
under kittlarne i salen, ty hennes man vore understundom barsk mot
främlingar. Sent kom Hyme hem från fiske. »Hell dig, Hyme», sade qvinnan.
»Vår son, som vi länge väntat, har kommit till våra salar, och med honom
följer jättefienden och människovännen Veor.» »Se, hur de hafva gömt sig
der bakom pelaren!» Pelaren sprang i tu för jättens blick, bjälken brast
och alla kittlarne föllo ned. En var så hårdhamrad, att han förblef hel.
Gudarne kommo fram, och spejande såg den gamle jätten på sin fiende. Hans
hug bådade honom intet godt, men han lät dock slagta tre stutar och koka
dem på en gång. Tor åt ensam två. Måltiden syntes jätten något för stark
och han utbrast: »En annan afton få vi lefva af fiskmat.» Veor svarade, att
han skulle ro ut på viken, om jätten kunde skaffa honom bete. »Det skall du
lätt finna», sade Hyme, »om du har mod dertill, bland mina oxar». Tor grep
då en kolsvart oxe vid hornen och slet af hufvudet. De rodde ut. Hyme ville
stanna vid sitt vanliga fiskställe, men Tor befalde honom att ro längre ut.
Två hvalar drog Hyme upp på en gång, men Tor drog upp Midgårdsormens hufvud
till relingen och slog med sin hammare hufvudskallen på ulfvens broder (se
§ 24). Det dånade i klipporna och tjöt i hålorna, och hela den gamla jorden
for samman, men ormen sjönk tillbaka i hafvet. Ej var jätten glad, då de
rodde tillbaka. På jättens uppmaning drog Tor skeppet med åror och allt i
land och bar jättens hvalar till gården. Derpå uppfordras Tor att ännu
aflägga några styrkeprof, men omsider erhåller han kitteln och drager så
bort med honom. Då komma månghöfdade jättar ur hålor och klyftor för att
förfölja Tor, men denne svänger sin hammare och krossar dem alla, samt
kommer lyckligt med kitteln till de i Öges sal församlade gudarne (Sæm. E.:
Oegisdrekka).

Tor hemtar kitteln hos Hyme, d. v. s. han gör det af vintern fjättrade
hafvet åter öppet och fritt. För öfrigt uttrycker myten åskvädrets strid
med det vilda, upprörda hafvet.

_Tor och Trym._ Tor låg en gång och sof. När han vaknade, var hammaren
borta, detta vapen, som i synnerhet afvärjde de onda makternas anfall och
som jättarne derför ständigt sökte få i sitt våld. Vred vardt Ving-Tor, när
han vaknade och sin hammare saknade. Han sade till Loke: »Hör hvad ingen
vet på jorden eller i himmelen: Hammaren är från guden stulen.» De gingo
till den fagra Fröjas salar, och Tor sade till henne: »Låna mig din
fjäderhamn, att jag min hammare må finna.» Fröja svarade: »Honom ger jag
dig gerna, vore han ock af guld eller silfver.» Loke tog nu fjäderhamnen
och flög, tills han kom till jättarnes verld. Tursadrottnen _Trym_ (fn.
_Þrymr_) satt på en hög, snodde guldband åt sina hundar och hyfsade manen
på sina hästar. Han sporde Loke: »Hur är det med åsar, hur är det med
alfvar, efter du kommer till jätteverlden?» Loke svarade: »Illa är det med
åsar och alfvar. Har du gömt Lorrides hammare?» Trym genmälde: »Ja jag
håller Lorrides hammare gömd åtta mil under jorden, och ingen hemtar honom
upp, om han ej till mig för Fröja som brud.» Då flög Loke på fjäderhamnens
susande vingar till åsarnes gårdar. Han mötte Tor midt i Åsgård, och denne
sporde honom: »Har din möda lönat sig? Säg dina tidningar i luften; ofta
sviker minnet den sittande och lätt brukar den liggande lögn.» Loke
svarade, att Trym, tursadrottnen, hade hammaren och att ingen skulle få
honom åter, med mindre han förde till honom Fröja som brud. De gingo då att
träffa den fagra Fröja, och Loke sade till henne: »Bind dig, Fröja, i
brudelin; vi två skola åka till jättehem.» Vred vardt då Fröja och fnyste
af harm, så att åsaborgen skalf och Brisingskedjan brast i bitar. »Jag
månde bland qvinnor», sade hon, »den mest manlystna vara, om med dig jag
fore till jättehem.» Åsar och åsynjor drogo nu till tings och rådslogo om,
huru de skulle återfå hammaren. Då råder Heimdall: »Låt oss binda Tor i
brudelin, och må han bära den stora Brisingskedjan! Låt nycklar skramla
under bältet och qvinnokläder falla kring hans knän, ädelstenar smycka hans
bröst, och hufvudet höfviskt siras.» Tor svarade: »Mig månde åsar usling
kalla, om jag läte mig binda i brudelin.» Då sade Loke, Löfös son: »Tig du,
Tor, med det talet. Snart skola jättarne bebo Åsgård, om du ej hemtar
hammaren åter.» De bundo så Tor i brudelinet och i den stora Brisingskedjan
o. s. v. Då qvad Loke: »Tillåt mig, Tor, din tärna vara! Vi två skola åka
till jättarnes verld.» Hem drefvos bockarne strax och spändes i skacklor;
bergen brusto och jorden brann i lågor, Odins son åkte till jättarnes hem.
Då sade Trym, tursadrottnen: »Stån upp, jättar, och strön halm på bänkarne,
fören mig nu Fröja till brud, Njords dotter från Noatun! Guldhornade kor gå
på min gård, helsvarta oxar till jättens gamman; många skatter har jag,
många smycken, endast Fröja fattas mig ännu.» Strax om qvällen samlades
jättar och öl bars kring. Sifs man åt ensam en oxe, åtta laxar samt alla
läckerheter, som jättarnes hustrur skulle hafva, och drack så ur tre åmar
mjöd. Trym qvad: »Hvar såg man brudar bita hvassare, hvar såg man brudar
bita bredare eller en mö mera mjöd dricka?» Den sluga tärnan (Loke) satt
framför dem och tog till orda vid jättens tal: »Fröja åt intet på åtta
dagar, så längtade hon till jättehem.» Då lutade sig jätten under
brudelinet, lysten att kyssa; men sprang tillbaka längs den stora salen.
»Hvi äro Fröjas ögon så vilda? Det brinner ur hennes blick likt eld.» Den
sluga tärnan sade: »Fröja sof icke i åtta nätter så trängtade hon till
jättarnes verld.» In kom jättens arma syster för att bedja om brudgåfva,
sägande till den förmenta Fröja: »Lemna dina röda ringar från händerna, om
du vill vinna min vänskap och huldhet.» Då qvad Trym: »Bären hammaren in
att bruden viga, läggen Mjöllne i möns knä, vigen oss samman med Vårs
band!» Hjertat log i Lorrides bröst, då han, hård i hugen, kände sin
hammare. Trym dräpte han först, och krossade derpå hela jätteslägten. Den
gamla jättesystern, som bedt om brudgåfva, fick slag för klingande guld,
hugg af hammaren för ringars mängd. Så fick Odins son sin hammare åter
(Sæm. E.: Hamarsheimt l. Þrymskviða.)

_Þrymr_, den larmande, dånande, af _þruma_, larma, dåna.

Få eddadikter hafva så, som denna, genomträngt folket öfver hela norden.
När Tor hvilar, d. v. s. när sommaren med sitt åskväder är förbi, larmar
och rasar den lösta jättekraften i oväder och stormar; hon har röfvat Tors
hammare, d. v. s. hon tror sig kunna efterhärma Tor. Men Tor far och hemtar
sin hammare och bringar jättekraften till ro. Den i denna myt omtalade
hufvudprydnaden, brudelin, är ännu i bruk på Island.


§ 18. Balder.

_Balder_ (fn. _Baldr_) är son till Odin och Frigg. Han är så fager till
utseende, att det lyser af honom. Han är _ljusets_ gud, men han är icke
blott _naturens ljus_, utan ock _själens ljus_, renheten, oskulden,
godheten. Han är tillika den visaste och mildaste af åsarne, och hans domar
äro oryggliga. Han är hela naturens, gudars och människors älskling. Hans
boning är _Breidablick_ (fn. _Breiðablik_), och der kan intet orent vara.
Hans hustru heter _Nanna_ (fn. _Nanna_), och hon älskade så högt sin man,
att hennes hjerta brast, när han brändes å bål. Hon är _blomstergudinnan_,
som med sin blomstermatta täcker jorden. Nanna är dotter af _Nep_ (fn.
_Nepr_).

_Baldr_ är, enligt Säve, utan tvifvel befryndadt med got. _balþs_, djerf,
båld; möjligen finnes dock urbetydelsen i det litauiska _baltas_, hvit,
god. Enligt Petersen betyder _Baldr_ den starke, den som bryter fram med
kraft (om ljuset); jfr _bella_, _ball_, bryta fram med styrka, starkt
framvälla. _Breiðablik_, den vidt utbredda glansen, af _breiðr_, bred, vid,
och _blik_, blink, sken, glans. _Nanna_, den ständigt sysslande; jfr
_nenna_, got. _nanþjan_, syssla med, hänvända sinnet åt, nännas. _Nepr_ för
hneppr = _hnappr_, blomsterknopp.

_Balders död._ Om Balders lif förtäljes blott litet, men deremot mycket om
hans död. Så berättas, att Balder hade svåra drömmar, som bådade fara för
hans lif. Då tager Frigg ed af alla ting på jorden, af alla djur, plantor,
malmer, stenar, jord, eld och vatten, sjukdomar och gift, att de icke
skulle skada Balder; endast den obetydliga telningen Mistelten underlåter
hon att med ed binda. Åsarne förlusta sig nu med att kasta och skjuta på
Balder; ingenting skadar honom, och det synes dem alla vara en stor heder.
Loke kan ej lida det. Han hemtar mistelten, gifver honom åt den blinde Höd
(se sid. 57) samt öfvertalar denne att äfven bidraga till Balders ära. Höd
kastar, och Balder störtar död ned. Stum fasa griper alla gudar, och de
brista ut i häftig gråt. Odins son Härmod (se sid. 54) erbjuder sig att
rida ned i underjorden och gifva Häl lösepenning för Balder. Han stiger upp
på Odins häst och rider skyndsamt å stad.

Emellertid föra åsarne den döde Balder till hans skepp _Ringhorne_ (fn.
_Hringhorni_) för att der förbränna liket; men skeppet går ej af stället,
hvarför jättinnan Hyrrocken måste efterskickas. Hon fattar skeppet och
skjuter det ut med ens, så att eld står ut deraf och jorden skälfver.
Balders lik varder nu utburet på skeppet, der ett bål är tillredt. När hans
maka Nanna ser det, brister hennes hjerta af sorg, och hon blir lagd hos
sin man på bålet. Dit föras ock hans häst och ridtyg. Odin ditlägger äfven
sin ring, och Tor viger bålet med sin hammare, innan det antändes. Alla
åsar äro närvarande vid Balders likbrand, äfvensom ock många rimtursar och
bergresar.

Härmod, som ridit till Häl att erbjuda lösepenning för Balder, fick der se
sin broder sitta i högsätet hos de döde. Häl ville återgifva Balder, om
alla ting i verlden, lefvande och döda, utan undantag, begrete honom.
Balder ledsagade derpå Härmod ur salen och gaf honom ringen Dröpne att
öfverlemna åt Odin såsom minne; Nanna sände Frigg en matta (slöja) med
flere gåfvor, samt till Fulla en fingerring af guld. Derpå red Härmod åter
till Asgård.

Nu sände åsarne budskap ut öfver hela verlden, att alla måtte gråta Balder
ur Häls våld. Alla gjorde det: människor och djur, jord och stenar, träd
och all malm, såsom man ännu ser dessa ting gråta, när de komma ur frost i
värme. Men på hemvägen funno sändebuden en gyg vid namn Töck (fn. Þökk);
hon vägrade att gråta, och så måste Balder förblifva hos Häl. Jätteqvinnan
trodde man vara Loke.

Baldersmyten kan, likasom de andra, förklaras dels naturligen dels
andligen. I förra afseendet är Balder ljuset, denna verldens ljus, som är
det bästa af allt, hvitt och rent, och som af ingenting kan dödas utom af
sin negation mörkret, den blinde Höd. Loke afundas det, d. v. s. det rena
himmelska ljuset och eldens sken äro eviga fiender. Balder utför inga stora
bedrifter, han lyser blott och strålar och är allas välsignelse. Han är
herskare öfver den ljusa årstiden, och såsom sådan, såsom sommargud,
motsatt Ull (sid. 38), vinterns gud, hvarför han ock kallas Ulls frände.
Men likasom Balder är det himmelska ljuset, är han ock själens ljus. Han är
det ljus, hvars trenne strålbrytningar äro det sanna, goda och sköna. Han
är _sanningen_, ty han är den visaste af åsarne och hans domar äro
oryggliga; han är _godheten_, ty han är den mildaste af åsarne, oskuldsfull
och ren som ljusets strålar; han är _skönheten_, ty han är så fager, att
det lyser af honom, och ingenting är skönare än ljusets strålar. Balder dör
i naturen, när skogen afklädes, blommorna vissna och vinterstormarne rasa;
han dör i anden, när själen förmörkas och glömmer sitt himmelska ursprung.
Balder vänder åter i naturen, när vårvindarne susa och näktergalen slår
sina toner, och han återvänder i anden, när den fallna själen lyfter sig på
nytt och stiger såsom en strålande alf på ljusets vingar mot himmelen. Då
Balder är ljuset, så är hans boning Breidablik den vidt strålande glansen,
som upptager hela rummet mellan himmelen och jorden. Nanna är
blomstergudinnan, som alltid vänder sitt hulda anlete mot ljuset. Likasom
Idun vaktar sina äpplen, så sysslar Nanna träget med sina blommor på äng
och mark. Hennes hjerta brister af sorg, då Balder lägges på bålet; d. v.
s. då ljusets gud dör, förgås äfven blomsterverlden. Till Nannas sällskap
höra gudinnorna _Ilm_ (fn. _Ilmr_, doft) och _Njörun_ (fn. _Njörunn_, den
bindande, flätande). (Jfr Petersen, sid. 225 o. f.)

Den sköna Baldersmyten hänvisar, på samma gång han är en symbolisk
framställning af årstidernas omvexling, tillika på verldens undergång såsom
en följd af godhetens och rättvisans död i verlden. Men ehuru Balders död
sålunda är förebudet till verldens undergång, följer denna dock ej
omedelbart derpå. Jordens fruktbarhet och blomsterskrud skola icke strax
försvinna ur verlden; derför sänder Balder Dröpne, fruktbarhetens ring, och
Nanna sin blomstermatta tillbaka till öfverjorden. Naturens död under den
mörka årstiden och uppvaknande till nytt lif under den ljusa är det sig
oupphörligen förnyande förespelet till verldsaltets undergång och förnyelse
(jfr Lüning, sid. 66).

_Forsäte_ (fn. _Forseti_) är son till Balder och Nanna. Han är _rättvisans_
gud, och till honom komma alla, som hafva rättstvister, och från honom gå
alla förlikta. Hans boning _Glitne_ (fn. _Glitnir_) hvilar på guldpelare
och är täckt med silfver. Der är den bästa domstol bland gudar och
människor.

_Forseti_, försittare, rättens föreståndare, domare, af _for_ = _fyrir_
för, och _setja_, sätta. _Glitnir_, den glänsande, af _glita_, glänsa,
glittra.

Rättvisan skipades på tinget under bar himmel vid den ljusa årstiden och
endast medan solen var uppe i den blomstrande naturens sköte. Tingets
helighet och rättvisans renhet uttryckas med gudens på guldpelare hvilande
och med silfver täckta boning. Balders glans utbreder sig öfver sonen. Om
Syn se sid. 35.


§ 19. Odins öfrige söner.

_Härmod_ (fn. _Hermóðr_) är det _krigiska sinnets_, _modets_ gudom. Han är
Odins sändebud och erhåller af honom sköld och brynja, medlen att visa sitt
krigaresinne. Han användes till hvarje farlig budskickning, och red derför
till Häl för att befria Balder. Han kallas den snabbe och Odins sven.

_Hermóðr_, krigiskt sinne, mod, af _herr_, här, och _móðr_, mod.

Det tillhör ett fritt och sjelfmedvetet väsende att med mod och djerfhet gå
faran till mötes och i hennes betvingande finna sin tillfredsställelse.
Denna sida i Odins eller öfver hufvud i åsaverldens mångfald betecknas
genom Odins söner Härmod och Ty, modets och djerfhetens personligheter.
Deremot svara dessa gudomligheter ej mot något naturfenomen, ehuru Odin och
hans söner i allmänhet kunna uppfattas dels fysiskt dels andligt.

_Ty_ (fn. _Tyr_) är den _krigiska ärans_ gud och råder för seger. Han är
den djerfvaste och modigaste bland åsarne, god att anropa för tappra män
men ingen fredsstiftare bland människor. Ett prof på hans djerfhet är, att,
då åsarne lockade Fänresulf att låta binda sig, lade han sin hand såsom
pant i ulfvens gap. Då gudarne sedan icke ville lösa ulfven igen, bet denne
af hans hand, och derför är han enhänd.

_Týr_, _tir_, heder, t. _zier_, af _týja_, te, visa sig.

Då Tor for till Hyme (sid. 47) följde Ty med. På en så vådlig färd måste
Tor naturligtvis hafva djerfheten med sig. Tys moder är en skön jätteqvinna
(sid. 47), och således betecknar han det förädlade jättesinnet, som genom
Odin förbinder sig med åsa-ätten. Efter Ty är tredje dagen i veckan,
Tisdagen, uppkallad.

_Brage_ (fn. _Bragi_) är _skaldekonstens_ och _vältalighetens_ gud. Berömd
är han ock för sin visdom. Han kallas stundom för sitt långa skägg den
sidskäggige åsen. Hans hustru heter _Idun_ (fn. _Iðunn_) och hon är
_ungdomens_ och _föryngringens_ gudinna. Hon förvarar i en ask de äpplen,
af hvilka gudarne äta, när de åldras, och blifva de då åter alla unga. En
gång hade jätten Tjasse genom Lokes svek lyckats bortröfva Idun och hennes
äpplen, och derefter blefvo åsarne snart gråhåriga och gamla. Loke måste
då, hotad med plågor och död, lofva att återföra henne till Åsgård, hvilket
han ock gjorde. En annan gång sjönk Idun ned från Yggdrasil.

_Bragi_, hvaraf härledes _bragr_, skaldestycke, är beslägtadt med det i
Dalskan lefvande _brågå_ (för _braga_) hastigt röra, vara i stark rörelse;
deraf äfven _bragð_, snabb rörelse, listigt påfund, konst, bragd (Säve).
_Iðunn_, den idoga, den verksamma, af _iðja_, arbeta, _ið_, arbete, id.

Från himlen stammar sångens gåfva, hvilken gläder, upplifvar och föryngrar
människans hjerta. Sångens gud är ock genom vältalighet och visdom utmärkt.
Vid gillen plägade en bragebägare drickas och dervid löfte afläggas om en
eller annan storbragd, som kunde blifva ämne för skaldernas sånger. -- Idun
betecknar den sig ständigt förnyande verksamheten; hon är den föryngrande
och uppehållande kraften i den af människor omhägnade naturen (utom Åsgård
verkar hon ej), ty flit och verksamhet styrker och upplifvar. Hon
försvinner två gånger, vid hösten (bortröfvad af Tjasse) och om natten
(nerfallen från Yggdrasil), men hon kommer båda gångerna tillbaka och
börjar åter sin välgörande verksamhet. Jfr Vidar.

_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_) är _vaksamhetens_ och _försigtighetens_ gud.
Han kallas också »den hvite åsen», är stor och helig samt född till verlden
af nio systrar. Han är gudarnes väktare och bor på _Himmelsberg_ (fn.
_Himinbjörg_) vid Bäfrast eller regnbågen (se sid 11), der han sitter vid
himmelens ände att vakta bron för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än
en fogel, ser lika långt natt och dag, samt hör gräset växa på marken och
ullen på fåren. Han har en häst, _Gulltopp_ (fn. _Gulltoppr_), samt en lur,
_Gjallarhorn_, hvars ljud höres i alla verldar.

_Heimdallr_, af _heimr_, verld, kan betyda: den, som kommer verlden att
»dallra» (Säve); Petersen härleder det af _dallr_, fem. _döll_, ungt skott,
telning, och betyder det då: uppsprungen ur, en yttring af verlden (jfr
_Mardöll_, sid. 67). _Gjallarhorn_, skallets horn, af _gjalla_ (_gella_)
skalla, dåna; jfr adj. _gäll_.

För att gudarne må kunna träda i beröring med människorna behöfves en
förbindelse mellan himmel och jord. Bilden deraf framställer regnbågen,
gudarnes strålande väg till jorden. Regnbågens gud är således en medlare
mellan gudar och människor. Likasom i regnet, bestråladt af solen,
himmelens välsignelse faller ned till jorden, så stiger Heimdall ned såsom
en välgörande gudom till människorna. Hela människoslägtet kallas Heimdalls
barn (Völuspá). Han är ståndens stiftare. Under namn af Rig vandrar han
omkring på jorden och blifver stamfader för de tre olika stånden, trälar,
bönder och jarlar (Rigsmál).

_Höd_ (fn. _Hödr_), äfven en af Odins söner, är det blinda
_stridsraseriets_ gud. Han är mycket stark, men blind, och blef derför
genom Lokes list narrad att döda Balder.

_Höðr_, kamp, strid; fht. _hadu_, forneng. _heaðu_.

Då namnet Höd betyder kamp, strid och ursprungligen (enligt Munch) blind
häftighet, så framgår deraf, att Balders dödande genom Höd ej blott
betecknar mörkrets seger öfver ljuset, utan äfven att lidelse och våld
tillintetgöra lifvets ljusa frid.

_Vidar_ (fn. _Viðarr_) är den starke, tyst verkande _naturkraftens_ gudom.
Han kallas »den tyste åsen», är näst Tor den starkaste och öfverlefver
gudarnes undergång. Hans moder är gygen Grid (jfr sid. 40). Hans boning
_Landvide_ (fn. _Landviði_) är beväxt med ris, högt gräs och tät skog. Han
har en järnsko, till hvilken det har samlats i alla tider. Denne sätter
han, då Fänresulf slukat Odin, i hans underkäft, under det han med handen
frånrifver öfverkäken.

_Viðarr_, af _viðr_, skog.

Vidar betecknar naturens oförgängliga kraft, framstäld såsom den ofantliga,
oförstörbara urskogen, hvarest människofjät aldrig gick och intet mänskligt
ljud höres. Der herskar tystnaden, och derför kallas Vidar med rätta den
tyste åsen. Han öfverlefver Ragnarök, ty naturkraften är oförgänglig; eljes
kunde ingen förnyelse, ingen utveckling ega rum. Jfr Nanna.

_Vale_ (fn. _Vali_) är en son af Odin och Rind (sid. 35). Han är den starke
krigaren, _valplatsens herre_, som på Höd hämnas Balders död och blifver
hans bane. Likasom Vidar öfverlefver äfven han verldens undergång.

_Vali_, valplatsens herre eller den som väljer dem, som skola falla, af
_valr_, val, urval; jfr _Valhall_, _Valfader_.

Likasom Balders död genom den blinde Höd betecknar mörkrets seger öfver
ljuset, vintermörkrets öfver sommarens ljus, så betecknar Vales hämd den
ljusare årstidens inbrott efter vintermörkret.


§ 20. Odin, såsom krigets gud, Valhall.

_Krigets upphof_ skildras sålunda i Völuspá. Valan minnes den striden först
i verlden, när å svärds udd _Gullveig_ (fn. _Gullveig_) lades och de henne
brände i den höges salar. De tre gånger brände den tre gånger födda, tidt
och ofta, och likväl hon ännu lefver. Då gingo å rådstolar makterna alla,
de höghelige gudar, och höllo rådslag, om åsarne skulle ogerningen straffa
eller alla gudar försoning mottaga. Brutet blef åsaborgens värn, och
stridspående vaner kunde öfver slätterna fara. Odin kastade sitt spjut
bland folket, och det var det första folkdråp i verlden. Härmed var tecken
till kriget gifvet. Såsom krigets gud kallas Odin _Ropt_ (fn. _Hroptr_).

_Gullveig_, guldström, gulddryck, af _gull_, guld, och _veig_, stark dryck.
_Hroptr_; se sid. 30.

Denna myts förklaring är enkel. Gullveig är en personifikation af guldet,
och hennes tredubbla dråp är guldets luttring i elden och dess
förarbetande. Då hon kom ut bland folket, åstadkom hon strid, ty hon
förtrollade alla. De kallade henne _Heid_ (fn. _Heiðr_), den klara,
glänsande; hennes makt på sinnet var stor, och i synnerhet väckte hon de
ondas lystnad (Völuspá, str. 25). Gudarne rådslågo, men Odin visste ju hvad
som måste ske; han kastade derför sitt spjut och gaf derigenom tecken till
striden. Vanerne, som likaledes anade, att strid skulle följa med deras
välgerningar, utbredde sig öfver landet. Oskuldens ålder och dess frid
upphörde genom vinningslystnad och girighet. Det är krigets källa. Likasom
åsarnes guldålder upphörde, då de tre mör kommo till dem (§ 5), och det var
slut med den stilla enformigheten, då de begynte verka och skapa; så gick
det nu med vanerne, och så var det nu ock slut med människornas guldålder,
då Gullveig yttrade sin makt öfver dem och de började att verka på sitt
vis, att skapa familjer, stater, handel och vandel o. s. v. (jfr Petersen,
sid. 178).

Guldtörsten var således en orsak till kriget; det säger oss myten, det
bekräftar hjeltelifvet. Men icke guldtörst allena, utan äfven äregirighet
och qvinnokärlek äro orsaker till kriget; det säger oss äfven hjeltelifvet,
och en annan myt bekräftar det. Denna myt är berättelsen om _Hild_ (fn.
_Hildr_), som finnes i åtskilliga sagor, hvilka alla äro mytiska, änskönt
de bära en historisk drägt.

_Hildr_ f., krig.

Myten är i korthet denna. Loke stjäl från Fröja halskedjan _Brising_ (sid.
67), och lemnar den åt Odin. För att återfå kedjan måste Fröja, i
öfverensstämmelse med Odins uppstälda vilkor, uppväcka ett krig mellan två
mäktiga konungar, som evigt skulle vara. Konung Högne hade en dotter, Hild,
som bortröfvades af konung Hedin. Högne förföljer Hedin och träffar honom
på Hå-ö (nu Hoy), der de kämpa till gudarnes skymning, i det att Hild
hvarje natt åter uppväcker de fallne.

_Valhall_ (fn. _Vallhöll_) heter den guldstrålande sal, hvilken höjer sig i
Gladsheim, den femte himmelsboningen. Dit komma efter döden alla, som falla
i strid, och der herskar Odin som _Valfader_ (fn. _Valföðr_). Med
spjutskaft är huset bjälkadt, med sköldar salen täckt, med brynjor bänkarne
strödda. Till kännetecken hänger en ulf vestan för dörren, och deröfver
sväfvar en örn. Af blixtrande svärd upplyses salen, och om hans storlek kan
man göra sig en föreställning, då man får höra, att der äro 540 dörrar och
att 800 hjeltar på en gång kunna gå ut genom hvarje dörr. Utanför Valhall
sträcker sig den strålande lunden _Glase_ (fn. _Glasir_); allt hans löf är
det röda guld. Borgen har sitt hägn, och _Valgrind_ heter den port, genom
hvilken man kommer in deri.

_Valhöllr_, af _valr_, val, urval, de utvalde hjeltarne, och _höll_, hall
(eg. rummet mellan husets båda pelarrader), sal, borg. _Valföðr_ kallas
Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne; se sid. 30.

_Enhärjar_ (fn. _Einherjar_) kallas de hjeltar, som äro hos Odin i Valhall.
Härligt är deras lif. Hvarje morgon härkläda de sig, gå ut på gården och
kämpa, och den ene fäller den andre. Det är deras lek. När det lider åt
dagvardstid, stå de åter upp, rida hem till Valhall och sätta sig till
drycks. Deras mat är fläsket af galten _Särimne_ (fn. _Sæhrimnir_), som
hvarje dag kokas af kocken _Andrimne_ (fn. _Andhrimnir_) i kitteln
_Eldrimne_ (fn. _Eldhrimnir_) och om aftonen är åter hel. Deras dryck är
mjöd, som i outtömlig myckenhet flyter ur spenarne på geten _Heidrun_ (fn.
_Heiðrun_).

_Einheri_, pl. _-ar_, den utmärkte krigaren, af _ein_, en, och _herja_,
kriga, härja. _Sæhrimnir_, _Andhrimnir_, _Eldhrimnir_ af _hrimnir_, den som
åstadkommer _hrim_, rimfrost, den finaste öfvergången från flytande till
fast form, samt _sær_, sjö, vatten, _önd_, ande, luft, _eldr_, eld.
_Heiðrun_, den klara strömmen, af _heidr_, klar.

Enhärjarnes mat frambragtes af vatten, luft och eld. Grundämnet är (likasom
i Ambrosia) vattnet, som kokas vid elden, som näres af luften. Drycken, som
flyter ur Heidruns spenar, är den klara ström, som utrinner från himmelens
högsta trakter, den rena eterfloden (jfr Petersen, sid. 189).

_Valkyrior_ (fn. _Valkyrjur_) kallas de unga och sköna mör, Odins
tjenarinnor, hvilka han såsom krigets gud utsänder i stridens tummel att
leda dess gång och ledsaga de fallna hjeltarne till Valhall. Här uppvakta
de Odin och enhärjarne vid dryckeslaget, samt hafva vård om bordsbonaden,
dryckeskaren och dylikt.

Det gifves också, såsom af hjeltesångerna framgår, andra valkyrior halft
himmelska, halft jordiska, åt hvilka Odin förlänar en högre hjeltekraft, så
att de dels segrande deltaga i männens strider, dels såsom väsen af högre
art sväfva öfver slagfältet, afgöra striden och beskydda de utvalda
hjeltarne. Dessa kunna äfven förena sig med sina hjeltar i kärlek och
blifva då som andra qvinnor utan att dock helt och hållet förgäta sin
tidigare, högre lifsform.

_Valkyrja_, pl. _-ur_, den som utväljer de hjeltar, som skola falla, af
_valr_ (se ofvan) och _kjósa_, _kaus_ pl. _kurum_, kora, välja.

Valkyriorna, som Odin utsänder att ledsaga de fallna hjeltarne till
Valhall, äro ett poetiskt uttryck för den förbindelse, som eger rum mellan
krigets gud och hjeltarne. Det är sina tankar och sin vilje som Odin
utsänder i stridsvimlet såsom mäktiga och väpnade mör, likasom han utsänder
sina korpar öfver all verlden (jfr Petersen, sid. 193).


§ 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga.

_Runor_ (fn. _Rúnar_) äro ett uttryck af vetandet om tingen och andens
herravälde öfver dem. Anden, som genomtränger och utforskar naturen, är
Odin, och då han har fattat tingen, trycker han sitt tecken på dem, och
dessa tecken äro runorna. Således är Odin runornas uppfinnare.

_Rún_ (pl. _-ar_) betyder hemlighet, hemlig lärdom, sång, tal, skrift (jfr
lat. _carmen_). Troslärorna sjelfva kallas ofta i de gamla dikterna _runor_
eller _stafvar_. Den första benämningen betecknar ursprungligen tal, den
andra skriftecken, hvilken senare betydelse runor också fick längre fram.
Ofta benämnes sjelfva trollsången eller trollformuläret _rúnar_ (Keyser).

_Skaldskap_ (fn. _Skáldskapr_) föreställes såsom en inspirerande dryck;
den, som njuter honom, är skald. Jätten _Suttung_ (fn. _Suttungr_)
förvarade i det inre af Nitberget denna kostbara dryck, som derför kallas
_Suttungs mjöd_, samt satte sin dotter _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) att vakta
den samma. Odin stiger ned i berget efter att hafva besegrat alla hinder,
vinner omsider Gunnlöds kärlek och får tillåtelse att tömma drycken. Han
för så upp Suttungs mjöd till öfverjorden och gör människorna delaktiga
deraf. Sålunda uppstår och utbredes skaldskap.

_Gunnlöð_, som inbjuder till strid, af _gunnr_, strid, och _laða_, inbjuda;
utan strid vinner ingen seger i diktkonsten.

Af denna myt finnes en utförligare, men långt yngre framställning i
Snorra-Edda. Brage berättar, huru åsar och vaner i början krigade med
hvarandra, men sedermera ingingo förlikning och gemensamt bildade (genom
att spotta i ett kar) ett fredsmärke, som åsarne togo och gjorde till en
man, _Kvåse_ (fn. _Kvásir_). Denne man är så vis, att ingen spörjer honom
om något, som han icke kan förklara. Han for vida omkring för att undervisa
människorna. En gång kom han till ett gille hos dvergarne Fjalar och Galar.
Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och läto hans blod
rinna i två kar och en kittel, som hette _Odröre_ (fn. _Oðrærir_); karen
hette _Son_ (fn. _Són_) och _Bodn_ (fn. _Boðn_). De blandade honung i
blodet, hvaraf uppkom ett så härligt mjöd, att hvar och en, som dricker
deraf, blir skald eller kunskapsman. Detta mjöd fick Suttung i bot för sin
fader och moder, hvilkas död Fjalar och Galar förorsakat.

_Oðrærir_ som rör sinnet, af _óðr_, sinne, förstånd, snille, inspiration,
poesi, och _hræra_, röra. _Són_, försoning. _Boðn_, anbud, offer.

Mytens förklaring är denna. Af åsars och vaners förenade kraft (spotten)
uppkommer Kvåse, d. v. s. frukten, hvarur saften pressas, som, blandad med
honung, gifver inspirationens andliga dryck. I Odröre ligger inspirationen,
sinnets upplyftande till det gudomliga, i Bodn sinnets hängifvande deråt, i
Son sinnets fulla genomträngande deraf (Petersen).

_Saga_ (fn. _Saga_) är _historiens_ gudinna. Hon är bland åsynjorna den
andra i ordningen och följer näst efter Frigg. Hennes boning heter
_Söckvabäck_ (fn. _Sökkvabekkr_), hvarest svala böljor brusa fram. Glada
dricka der Odin och Saga alla dagar ur gyllene kar.

_Saga_, den förtäljande; jfr _segja_, säga. _Sökkvabekkr_, den nedsänkande,
med sig bortspolande bäcken, af _sökkva_, sjunka, sänka, och _bekkr_, bäck.

Söckvabäck är tidens, historiens ström. Jfr grek. Klio, hvilken utvecklar
sig som en blomma i musernas krans. I norden står Saga ensam, endast
slutande sig till Odin, alla bedrifters stamfader (Petersen).


§ 22. Vaner.

När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvar andra gisslan (§ 11).
Vanerne gåfvo då åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja, hvilka
sålunda blefvo upptagna bland åsarne.

_Njord_ eller _Njärd_ (fn. _Njörðr_) är det _farbara_ och _fiskrika
kusthafvets_ gudom, hvarifrån skeppsfart, handel och välstånd utgå. Han
åkallas på sjön och vid fiske, råder för vindens gång, samt stillar haf och
eld. Hans boning heter _Noatun_ (fn. _Nóatún_), och han är så rik, att han
kan gifva rikedom åt alla dem, som bedja honom derom.

Njords hustru är _Skade_ (_Skaði_), en dotter till jätten Tjasse, som
gudarne hade dödat. Skade erhöll Njord till man i förlikning för sin dödade
fader. De trifdes dock ej väl samman. Skade ville bo, der hennes fader
bott, på några fjäll i Trymheim; Njord åter vid hafvet. De förliktes så,
att de skiftevis skulle uppehålla sig nio dagar i Trymheim och nio på
Noatun; men Njord blefvo fjällen leda, ty illa tycktes honom ulfvars tjut
mot svanars sång, och Skade kunde ej sofva vid hafskusten för måsarnes
skri. Derefter drog Skade upp på fjällen och förblef boende i Trymheim. Der
går hon på skidor, jagar med båge och skjuter vildt. Hon kallas
skidgudinnan, samt är fjälljagtens och snöängdernas herskarinna.

Njords och Skades barn äro Frö och Fröja.

_Njörðr_ kommer troligen af _njörva_, förena, hopfästa (§ 12), och betyder
då den »bindande, förenande», emedan det farbara hafvet förenar länderna,
eller Njord är sambandet mellan åsar och vaner; jfr _Njörvasund_,
Gibraltars sund, eg. det trånga sundet. _Nóatún_ skeppens land, af _nór_,
skepp, och _tún_, inhägnad plats, gård. _Skaði_, den skadliga,
skadevållerskan (hon upphängde ormen, som dröp etter i ansigtet på den
fängslade Loke); jfr _skaði_, m. skada.

Njord, det jorden närmast omgifvande hafvets gudom, är gift med Skade, d.
v. s. den vilda bergfloden förenar sig med hafvet, men hennes ursprung,
hennes hem förblir på fjällen, i Trymheim, det larmande hemmet (se _Þrymr_,
_Þruma_, sid. 50). Efter Njord eller Njärd hafva vi ännu Närding-hundra
härad, Närlunda och Närtuna i Upland samt det forna Nærdha-vi, Njords
helgedom, i Linköpings stift (Säve).

Skades fader Tjasse dödades af åsarne, då han i örnhamn kom till Åsgård för
att återtaga Idun, som han med Lokes hjelp förut bortröfvat, men som Loke,
dertill tvungen, under hans frånvaro återfört till gudarne.

_Frö_ eller _Frej_ (fn. _Freyr_) är _årsväxtens_ och _fruktbarhetens_ gud.
Han är den härligaste bland åsarne, råder för regn och solsken samt jordens
gröda, och är god att åkalla för fruktbart år och fred. Han råder ock för
människors lycka med gods. Han herskar öfver Alfheim, som gudarne i tidens
begynnelse gåfvo honom i tandgåfva (§ 9), och der färdas han som kung
mellan de idoga alfvarne och frambringar växtlighet på jorden. Han rider på
galten _Gullborst_ (fn. _Gullinbusti_), hvars borst lysa i den mörka
natten, samt eger dessutom skeppet _Skidbladne_ (fn. _Skiðblaðnir_), som
alltid har förlig vind. Hans hustru är den sköna gygen _Gärd_ (fn.
_Gerðr_), och hans tjenare heter _Skirne_ (fn. _Skirnir_).

_Freyr_, got. _frauja_, fht. _fró_, herre, herskare. _Gullinbusti_ af
_gullin_, gyllen, och _bursti_ (_busti_), försedd med borst, af _burst_,
borst på djur. _Skiðblaðnir_ af _skið_, skida (att åka på), och _blað_,
blad, årblad; således: ett skepp, som far undan likasom en skidlöpare.
_Gerðr_, det omgärdade såningsfältet, af _gerða_, gärda; eller »den
omgärdande, beskyddande» eller »gårdsfrun» af _garði_, gård. _Skirnir_, den
som far med de luften renande solstrålarne, af _skira_, rena, skira.

Såsom årsväxtens och fruktbarhetens gud är Frö äfven en _solgud_, d. v. s.
herre öfver solstrålen, som är det svärd han svingar, en herskare öfver
ljuset, så vidt det är nödvändigt för sädens grodd i jorden. Också blir
galten en solgalt med skinande borst. Frö dyrkades i Sverge ännu allmännare
än Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om
julaftonen, då Frös galt inbars, på hvars hufvud kämpar och konungar lade
sin hand, då de nu gjorde löften om de bedrifter, som de under det följande
året ämnade utföra (jfr Bragebägaren). Många äro de ställen, som blifvit
uppkallade efter honom och der således hans tempel funnits; t. ex.
Fröslunda, Frösvi och Frövi, Frösåker, Frösö, Frösunda, Frötuna m. fl. Märk
sagan om Yngve Frö och Ynglingaätten!

_Frö och Gärd._ Frö hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla
verldar. Då fick han se jätten Gymes dotter Gärd, hvars armar lyste så, att
himmel och jord gåfvo återsken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i
sitt sinne, förrän han vann Gärds kärlek. Han skickade sin tjenare Skirne
till henne att fria för sig, sedan han förut skänkt honom sitt eget svärd.
Gärd vill ej lyssna till Skirnes böner; förgäfves bjuder han henne gyllene
äpplen och ringen Dröpne (sid. 30 och 54). »Aldrig skola», sade hon, »Frö
och jag samman bygga och bo.» Omsider förmår likväl Skirne Gärd att lofva
Frö sin kärlek, och nio nätter derefter skulle de mötas i lunden Barre.

Gärd betecknar jorden med den nedlagda säden, Skirne luften, som kommer med
solsken. Vårluft och solstrålar söka genomtränga den af vinterkylan stela
jordskorpan och frambringa sädesbrodden, men jorden är motsträfvig som
ungmön, hvars hjerta ännu ej blifvit genomträngdt af aningen om ett högre
lif. Emellertid blefvo vårsolens strålar allt starkare, och omsider
öfverlemnar sig Gärd åt Frö; de omfamnas, när knopparne brista i lunden
Barre (fn. _Barri_ af _bar_, knopp, grodd).

_Fröja_ (fn. _Freyja_) är _kärlekens_ och _skönhetens_ gudinna samt näst
Frigg den yppersta af åsynjorna. Hon finner behag i älskogssång och är god
att åkalla i kärleksvärf. Hennes boning heter _Folkvang_ (fn. _Fólkvangr_),
hvilken har en stor och rymlig sal, _Sessrymne_ (fn. _Sessrymnir_). När hon
far till strid, tillfaller hälften af de fallne henne, hälften Odin, och
hos henne samlas de älskande, som varit hvarandra trogna i döden. Hon eger
halskedjan _Brising_ (fn. _Brísingamen_) och en falkhamn samt åker i en
vagn, som drages af två kattor.

Fröja gifte sig med en man, som hette _Od_ (fn. _Oðr_). Deras dotter _Noss_
(fn. _Hnoss_) är så fager, att allt hvad fagert och kosteligt är uppkallas
efter henne. Äfven säges _Gerseme_ (fn. _Gersemi_) vara deras dotter. Od
drog långt bort, och deröfver gråter Fröja tårar af guld samt drager under
olika namn omkring bland okända folk för att leta efter sin make.

_Freyja_, fem. af _Freyr_, betyder _fru_, gmsv. _fruva_, _fruga_; deraf
_husfröja_, husfru, sedermera förvandladt till hustru. _Fólkvangr_, folkens
vång, äng, mark. _Sessrymnir_, den sätesrymliga, af _sess_, säte, och
_rýma_, rymma, upptaga en viss rymd. _Brisingamen_, Brisingarnes (en
dvergslägts) kedja; eller kan Brising (enligt Säve) betyda »det
sammanvridna»; jfr gotl. _brisugur_, vresig, _bris_, bröstkörtel på kalf,
kalfbress; _men_, halskedja, halsband. _Óðr_; se _Oðrærir_, sid. 63.
_Hnoss_, klenod. _Gersemi_, kostbarhet, klenod.

_Vanadis_ (fn. _Vanadis_), vanernes gudinna, kallas Fröja såsom dotter af
vanen Njord. Hon har också flere andra namn, af hvilka _Mardöll_ (af _mar_,
haf), »den på hafvet dallrande, gungande», synes hänvisa på en märklig
öfverensstämmelse med grekernas Afrodite (Säve). Hon kallas ock »den
gråtfagra gudinnan», emedan de tårar, som hon fäller öfver förlusten af sin
make, äro det röda guld. Fröja delar med Odin de fallna hjeltarne, ty
hjeltens sinne har två hufvudlidelser, strid och qvinnokärlek, och de
älskande tillhöra henne. Salen Sessrymne är stor och har många säten, ty
kärleken är tillgänglig för alla. Brisingasmycket betecknar skönheten i
kärleksgudinnans väsen, och hennes man Od kärlekens berusande makt; hennes
saknad och tårar öfver den förlorade maken uttrycka kärlekens längtan och
gråt. Hennes kattor äro bilder af smeksamhet och hetsig kärlek. Till Fröja
kunna hänföras lika väl som till Frigg åsynjorna Snotra (behaget), Sjofn
och Lofn (jfr § 15).


§ 23. Hafvets personligheter.

Vanerne i allmänhet och Njord i synnerhet äro det milda, välgörande hafvets
gudomligheter (§ 11). Öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder,
äro Öge, Hyme och Mime, hvilka egentligen tillhöra jätteverlden.

_Öge_ (fn. _Oegir_) herskar öfver det _vilda_, upprörda, mera _aflägsna
hafvet_, der fiske och seglats ej väl kunna trifvas, den stora oceanen,
hvilken likväl ännu icke är helt och hållet otillgänglig för gudars och
människors verksamhet. Deraf kommer Öges dubbla natur: han är en jätte, men
har likväl fredligt samqväm med gudarne. I hans sal, som upplyses af
skinande guld, bärs den skummande drycken omkring af sig sjelf.

Öges hustru _Rån_ (fn. _Rán_) har ett nät, hvarmed hon söker fånga dem, som
färdas på sjön, och de, som omkomma deri, föreställas komma till henne.
Öges döttrar, böljorna, hafva bleka lockar och hvita slöjor, äro sällan
blida mot män, vagga i vinden och fara omkring i hafsbränningens skär, men
leka sällan i lugn.

_Oegir_, den förskräcklige, af _oegja_, förskräcka. _Rán_, rån, plundring,
rof.

Öge förblandas understundom med den i fornjotiska naturkulten förekommande
Lä (§ 6). Förhållandet mellan Öge och Njord är det samma som mellan
grekernas Okeanos, det yttre verldshafvet, och Pontus, medelhafvet, inom
jordens gränser (Petersen).

_Öges gästabud_ (fn. _Oegisdrekka_). Öge kom en gång till Åsgård och
hedrades af gudarne med ett präktigt gästabud i deras lysande salar. Han
satt vid bordet bredvid Brage, som flitigt drack honom till och för honom
berättade många af åsarnes bragder. Öge blef upprymd och inbjöd i sin
ordning gudarne till ett gästabud hos sig. Emellertid saknade Öge en
kittel, tillräckligt stor för att deri brygga mjöd åt alla gästerna, men
denna brist afhjelptes derigenom, att Tor, åtföljd af Ty, från Hyme hemtade
en kittel, som var en mil (rast) djup. Nu föranstaltades gästabudet, och
åsar och alfvar församlade sig der, men Tor var icke med. Det var ett
präktigt gille. Der var lysande guld i stället för eldsljus och ölet
skänkte sig sjelft, och man prisade mycket Öges tjenare Fimafäng och Älde.
Strängt fredlyst var detta ställe. Icke dess mindre dödade Loke, som
objuden infann sig vid gillet, Fimafäng, då denne vägrade honom inträde i
gästabudssalen. Då lyfte gudarne sina sköldar och lupo med anskri mot Loke
samt drefvo honom till skogen; men sjelfva återvände de till gästabudet.
Loke vände emellertid också tillbaka, trädde in i salen och uppmanade
gudarne att anvisa honom plats eller drifva honom bort. Brage affärdar
honom, sägande, att åsarne aldrig skulle gifva honom plats i gillet. Då for
Loke ut i ohöfviskt tal och hånande ord mot alla gudar och gudinnor.
Sjelfva Tor, som slutligen kommer, får höra smädeord, derför att han en
gång tagit sig nattläger i jätten Skrymes handske (sid. 41) och för det han
kastat bort sin hammare vid det fåfänga försöket att meta upp
Midgårdsormen. Men sedan Loke sålunda retat Tor, vågade han icke längre
stanna qvar i salen, utan dolde sig i Frånangers fors under skepnad af en
lax. Der togo åsarne honom slutligen och öfverlemnade honom åt ett
välförtjent straff (se sid. 75).

_Hyme_ (fn. _Hýmir_) är herskare öfver det vida, öde _Ishafvet_, inom hvars
område ingen utom Tor kan intränga. Då åsarne skulle gästa Öge och denne
icke hade en tillräckligt stor bryggkittel, hemtade Tor en ännu större från
Hyme (sid. 47).

Hit hör äfven den mot gudar och människor fiendtliga Midgårdsormen (§ 24).

_Hýmir_ af _húm_, skymning.

Att kittelns hemtande från Hyme betecknar det af vintern fjättrade hafvets
frigörande, är förut (sid. 48) anmärkt.

_Mime_ (fn. _Mimir_) är herskare öfver _hafvets_ egentliga _urkälla_, och
såsom sådan står han bakom både Njord, Öge och Hyme. Mimes brunn är under
den rot af verldsträdet, som går till rimtursarne, och i den samma äro
fördolda vishet och förstånd (§ 14). Odin kom dit och bad om en dryck, men
erhöll honom icke förr, än han satt sitt ena öga i pant (se sid. 26 och
32).

_Mimir_, erinring, minne; jfr lat. _memor_.

Då åsar och vaner slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, gåfvo åsarne åt
vanerne Höne, hvilken blef deras höfding, samt sände med honom den vise
Mime, som gaf Höne alla goda råd. Men när Höne var på ting och Mime ej i
närheten, då kunde Höne intet råda, hvarför vanerne misstänkte, att åsarne
bedragit dem i mannaskiftet. De togo då Mime och dödade honom samt sände
hans hufvud tillbaka till Odin. Denne tog hufvudet, smorde det med örter,
qvad galder deröfver och trollade så, att det talade med honom och sade
honom många fördolda ting (jfr sid. 32).

Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i
minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag,
som vi tänka en ny tanke, har denna minnena att tacka för sin födelse;
hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjärran aflägsna, måhända blott
halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse
tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).


§ 24. Loke och hans slägt.

_Loke_ (fn. _Loki_) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det
onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, _det ondas_ gud.
Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfverallt väcka ett högre
andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I människans ådror
rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen
framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt
som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som
den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det
innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under
namn af Lodur eller Lopt (§ 7) deltager han i människans skapelse och
gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig
från Odin och blef ond samt beständigt allt värre och värre. Loke är som
elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och
nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.

Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men
har en skygg, ondskefull blick. Han bragte åsarne ofta i stor förlägenhet
och olycka, men var äfven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans
fader var jätten _Farböte_ (fn. _Farbauti_) och hans moder _Löfö_ (fn.
_Laufey_) eller _Nål_ (fn. _Nál_). Hans bröder äro _Byleist_ (fn.
_Býleistr_) och _Hälblinde_ (fn. _Helblindi_).

_Loki_ är enligt någras uppfattning = _logi_, eldslåge; enligt andras är
Loke = lockaren, förföraren: andra åter härleda namnet af verbet _lúka_,
ända, tillsluta, igenlycka, och skalle det då betyda antingen »den slutne,
inbundne» eller »den slutande, gudamaktens ände». _Farbauti_, den som
drifver skeppet, vind, af _far_, skepp, och _bauta_, slå, stöta. _Laufey_,
Löf-ö, af _lauf_, löf, och _ey_, ö. _Nál_, nål. _Byleistr_ af _býr_, bebodd
ort, stad, och _leysa_, upplösa. _Helblindi_, den dödligt bländande, af
_hel_, död, och _blinda_, blända.

Att de gamle vid Loke närmast och ofta tänkt på elden är uppenbart. Likasom
jorden och hafvet efter sina olika yttringar hafva flere gudomligheter,
likaså har elden sina former: han är himmelsk, förbunden (såsom Lodur) med
Odin, jordisk som en Fänresulf, underjordisk som den fjättrade Loke. Också
antyda namnen på Lokes slägt föreställningen om honom såsom elden: Farböte,
som slår skeppet, är vinden; Löfö eller Nål är det bränbara trädet, löfvet
eller barret på träden; Byleist ock Hälblinde kunna beteckna den förtärande
flamman. Men detta är blott en sida i Lokes väsen; hans natur, såsom en
hela sinlighetens uppenbarelse, omfattar vida mera. Han är det onda öfver
hufvud, det förderfliga i naturen, och den onda lidelsens makt i den
sedliga verlden. Så har han ock bibehållit sig i folktron: han är den onde,
djäfvulen (jfr Petersen, sid. 310). Ehuru han visserligen i begynnelsen är
ett med Odin, framträder han dock, i följd af sin onda utveckling, tillika
såsom af en annan stam (jfr hans föräldrar och bröder).

Loke griper öfverallt in i åsarnes lif, förderfvande eller hjelpande. Märk
myterna: Tors tåg till Jättehem, Sifs hår, Iduns bortröfvande,
Brisingskedjans stöld, samt den största ogerningen, Balders död, m. fl.

_Lokes barn._ Med sin hustru _Sigyn_ (fn. _Sigyn_) hade Loke sonen _Nare_
eller _Narfve_ (fn. _Nari_, _Narfi_), och en broder till honom var _Vale_
(fn. _Vali_).

Med jätteqvinnan _Ångerbåda_ (fn. _Angrboða_) födde Loke tre barn: _Fänre_
eller _Fänresulf_, _Midgårdsorm_ och _Häl_. Att dessa tre syskon, som hade
en sådan moder och ännu mer en sådan fader samt uppföddes i Jättehem,
skulle vålla åsarne mycket men, det visste de af spådomar, och derför lät
Allfader gudarne taga och föra dem till sig.

_Angrboða_, den olycka bådande.

_Fänre_ eller _Fänresulf_ (fn. _Fenrir_ l. _Fenrisulfr_) uppfödde åsarne
hemma, och endast Ty hade nog djerfhet att gifva honom mat. Då de sågo,
huru mycket han växte, och visste, att han skulle bringa dem skada, då
beslöto de att binda honom. Tvänne gånger hade han också låtit sig fängslas
af dem, men båda gångerna sprängt banden. Då han tredje gången skulle visa
sin styrka på det osynliga bandet _Gleipne_ (fn. _Gleipnir_), lät han
endast med det vilkoret binda sig, att någon af åsarne lade sin högra hand
i hans gap till underpant derpå, att bandet vore gjordt utan svek. Ty
uppfylde vilkoret och ulfven lät sig bindas, men förmådde icke spränga
bandet, hvarför Ty miste sin hand. Då åsarne nu sågo, att ulfven var
bunden, fäste de bandet vid en klippa och satte ett svärd i hans mun,
hjaltet i underkäften och spetsen i öfverkäften. Så ligger vargen, bunden
och tjutande, till gudarnes skymning.

Fänresulfven är den af människorna _fjättrade elden_ på jorden. Han är
fruktansvärd, när han befrias ur sina band, och far som en glupande ulf
fram öfver människoboningarna. En gång, vid gudarnes skymning, skall han
tillintetgöra den himmelska elden, Odin.

_Midgårdsorm_ (fn. _Miðgårðsormr_) kastade Allfader i det djupa hafvet, som
omgifver alla länder. Der har ormen växt till en sådan storlek, att han
slingrar sig om alla länder och biter sig i stjerten. Tor kämpade med
honom, men förmådde icke dräpa honom.

Midgårdsormen betecknar således det vilda, upprörda hafvet.

_Häl_ (fn. _Hel_) kastade Allfader ned i underjorden. Der herskar hon i
Hälheim (§ 13) såsom den förskräckliga, likfärgade, obevekliga
_dödsgudinnan_ samt de _eviga straffens_ gudinna. Till henne komma alla,
som dö af sjukdom och ålderdom. Stor är hennes boning och står under en af
verldsträdets rötter. Framför den samma ligger den vaksamma hunden Garm vid
Gnupahålan och rusar mot de ankommande med blodigt bröst och fradgande gap.
Der sitter Häl, girig och obarmhertig, vid städse halföppen dörr för att
allt mottaga och intet återgifva. För de onda är der en särskild afdelning
nere i djupet.

Föreställningarna om Häls rike och lifvet efter döden äro dunkla. »Att
komma till Häl» kallas öfver hufvud att dö. Balder kommer, ehuru dödad
genom ett vapen, till Häl; likaså Sigurd Fafnesbane, som föll för lönmord.
Hos Fröja samlas de älskande, som varit trogna i döden, till Gefion komma
alla mör, till Tor trälarne, och till Rån de, som omkomma i böljorna;
således hvarken till Häl eller Valhall. Ehuru Häl fasthåller sitt rof,
kunna dock de döda komma såsom spöken till öfverjorden och inverka på de
lefvande (t. ex. Helge Hundingsbane), eller ock (såsom Helge Hjorvardsson),
återfödas. Sjelfva orten bortom grafven kallades också Häl, äfvensom
Hälheim. Deraf hafva vi slå ihjäl (gotl. _sla i hál_) och helvete (fn.
_helviti_, eg. Häls straff). Jfr Garm (fn. _Garmr_, hund) med grek.
Kerberos.

_Lokes straff._ Mycket ondt hade Loke ostraffad begått. Framför allt hade
han förorsakat Balders död, samt såsom Töck hindrat hans återkomst från
Häl, och gudarne hade icke vågat hämnas detta, ty Balder hade blifvit dödad
på ett heligt och fridlyst ställe. Så blef Loke städse mera öfvermodig. Med
triumferande hån uppträder han vid Öges gästabud mot gudarne och öfveröser
dem alla med skymford. Derefter gick han bort och gömde sig i forsen
_Frånanger_ (fn. _Fránangr_) under skepnaden af en lax. Der fångade åsarne
honom med ett nät, hvartill han sjelf gjort modellen. Nu var Loke fången
och fredlös. Hans son Vale förvandlade gudarne i en ulf, som sönderslet sin
broder Narfve, och med dennes tarmar fastbundo de Loke vid trenne stenar.
Derpå tog Skade en etterorm och fäste den samma öfver hans ansigte, så att
ettret skulle drypa honom i ansigtet. Hans hustru Sigyn står hos honom och
håller en skål under etterdropparne, och när skålen är full, går hon bort
och slår ut ettret. Under tiden dryper ettret från ormen ned på hans
ansigte, och då vrider han sig så våldsamt, att hela jorden skälfver. Det
kallas jordskalf. Der ligger Loke i länkar till gudarnes skymning.

I Völuspá och Snorra Edda följer Lokes straff omedelbart på Balders död,
men i Oegisdrekka förlägges det efter gästabudet hos Öge. Berättelsen om
Sigyn, som står hos sin man och håller en skål under etterdropparne,
framställer en rörande bild af den äktenskapliga troheten.




III.

Undergång och återfödelse.


§ 25. Undergång.

Allt skapadt förgås. Icke blott verlden, såsom hon i tid och rum utvecklat
sig, utan äfven gudarne sjelfva förgås, emedan också de äro skapade. De
förgås genom de krafter, hvilka före dem varit till och hvilka de
visserligen segerrikt bekämpat, men ej kunnat tillintetgöra. Striden
fortfar och under den samma uppstå ännu värre fiender: inom gudarnes egen
krets uppreser sig det onda såsom en sjelfständig makt och förenar sig med
de fiendtliga makterna. Denna motsats förmå åsarne icke öfvervinna, ty det
onda framträder såsom en sida hos dem sjelfva. De duka under för sin egen
svaghet: Frö gifver bort sitt svärd för Gärd, Ty mister sin hand, gudarnes
lättsinniga öfvermod gifver anledning till Balders dråp, o. s. v.
Visserligen äro Loke och hans afföda fjättrade, men det ondas makt
utvecklar sig mer och mer, de fängslade odjuren växa och frodas, tills de
slutligen spränga sina bojor och rusa fram till den sista stora striden.

_Ragnarök_ (fn. _Ragnarökr_). Tre år igenom skola bröder strida och
hvarandras bane varda, luften fyllas med odjur, och ingen den andre skona.
Derpå kommer den stora vintern (fn. _Fimbulvetr_), som består af tre
vintrar efter hvarandra utan sommar emellan. Då faller snö från alla
kanter, stark frost herskar och bistra vindar, och solens värme förtages.
Yggdrasil skälfver, det gamla trädet suckar. Loke och hans afföda varder
lös. Fänresulfven far fram med gapande mun, med öfverkäken i himmelen och
underkäken vid jorden, och än mera skulle han gapa, om rum vore dertill.
Midgårdsormen vältrar sig i jätteraseri och söker komma på land samt utspyr
så mycket etter, att det utbreder sig öfver luft och haf. Jätten Rym (fn.
_Hrym_) far fram öfver stormhäfda vågor med skeppet _Nagelfar_ (fn.
_Nagelfar_). Med honom följa alla rimtursarne. Bergen braka, himmelen
remnar, och Muspells söner med Surt i spetsen rida derifrån. När de rida
öfver Bäfrast, brister den samma. Muspells söner fara fram på den slätt,
som _Vigrid_ (fn. _Vigriðr_) heter och är hundra mil åt alla håll. Der
skall striden stå. Dit kommer Fänresulfven och Midgårdsormen. Dit ha också
Loke kommit och med honom hela Häls följe, äfvensom Rym med alla
rimtursarne. Medan detta sker, står Heimdall upp, blåser starkt i
Gjallarhornet och väcker gudarne. De hålla ting samman och Odin rådfrågar
Mime. Åsarne och alla enhärjarne härkläda sig och rycka fram på slätten.
Der kämpar Odin med ulfven och uppslukas af odjuret, men Vidar hämnas sin
fader och blifver ulfvens bane. Tor kämpar med Midgårdsormen och fäller
honom, men kan blott vackla fram nio steg, innan han sjelf faller ned,
qväfd af det etter ormen utblåst på honom. Frö strider tappert med Surt,
änskönt han saknar sitt svärd, men fälles af honom. Hunden Garm, som var
bunden vid Gnupahålan, är lös och kämpar med Ty. De blifva hvarandras bane.
Heimdall och Loke fälla hvarandra. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden
och uppbränner hela verlden. Solen svartnar, jorden sjunker ned i hafvet,
och från himlen försvinna de klara stjernor. Allt är förbi.

_Ragnarökr_, gudarnes skymning, af _ragna_, gen. af _regin_ n. pl. (se sid.
20), och _rökr_, skymning, mörker, eller _Ragnarök_ n. pl., gudarnes
undergång, af _rök_, en saks utveckling från början till slut, upplösning.
_Naglfar_ af _nagl_ l. _nögl_, nagel, och _far_, skepp; kallades så, emedan
det var gjordt af döda människors naglar. _Vigriðr_, valplats, af _vig_,
strid, och _riða_ för _vriða_, vrida, knyta samman.

Hvilka makter uppträda mot hvarandra i den sista stora striden? De, som
hittills herskat öfver himmel och jord, och mot dem deras eviga fiender, de
krafter, som utvecklat sig, innan himmel och jord blefvo skapade, och de,
som utvecklat sig i jordens och hafvets sköt. Från Muspell komma Muspells
söner i skinande rustning, rimtursarne utgöra den andra skaran, och den
tredje skaran är Lokes barn. De, som förut stridde i lifvet, fälla nu
hvarandra i döden. Odin, från hvilken allt lif utgått, uppslukas af
Fänresulfven, den jordiska elden. Ulfven åter dödas af den oförgänglige
Vidar, naturkraften utanför människolifvet. Tor strider med Midgårdsormen:
moln och haf förstöra hvarandra ömsesidigt. Frö, som efter Balders död är
den klaraste och renaste makten, dödas af Surt, den himmelska eldverldens
väktare. Heimdall med den skimrande regnbågen och Loke, den jorden
genomströmmande elden, döda hvarandra (jfr Petersen, sid. 323).


§ 26. Återfödelsen.

Ur hafvet uppstiger en ny jord, härligt grön, forsarne falla, och örnen
flyger hän öfver bergen. Ej mindre skön än den slocknade solen, vandrar en
ny sin moders bana. Osådda skördar växa. Allt ondt är öfvervunnet. Balder
och Höd komma tillbaka och bo samman i Ropts segersalar. Höne får fritt
följa sitt val, och de båda brödernas (Balders och Höds) söner bebo det
vida Vindhem. Vidar och Vale, Odins och Balders hämnare, lefva ännu.
Hammaren Mjöllne finnes qvar, och Tors söner Mode och Magne föra den samma.
På Idavallen möta dessa åsar hvarandra och tala samman om förgångna tider.
De gyllene taflor, som gudarne egde i tidens morgon, återfinnas i gräset.
En ny guldålder vänder åter.

I _Hoddmimeshult_ (fn. _Hoddmímisholt_) hafva två människor, _Lif_ (fn.
_Líf_) och _Liftrase_ (fn. _Lifþrasir_), dolt sig undan Surts låga.
Morgondagg är deras spis, och från dem härstammar den nya, bättre
människoslägt, som skall bebo den nya jorden.

I _Gimle_ (fn. _Gimli_) är en sal, fagrare än solen och täckt med guld. Der
skola dygdiga skaror bo och idel lycka evigt njuta.

Vilkoren för en ny lifsutveckling äro gifna och

  »Då kommer den mäktige
  till verldsdomen,
  den starke ofvan,
  som allt styr.
  Domar han fäller,
  frid stiftar,
  stadgar hvad evigt
  stånda skall.»

_Hoddmimisholt_; _Hoddmimir_ af _hodd_, skatt, och _Mimir_, Mime, som
bevarar lifskraften såsom en skatt; _holt_, skog, t. _holz_. _Lif_ n. är
här att taga såsom femin., lifskraft. _Lifþrasir_, den lefnadsfriske, af
_þrasa_, strida, larma. _Gimli_, _gimil_, glans.

Den skapade verlden och hennes utvecklingskrafter (Odin, Tor, vanerne o. s.
v.) hafva förgåtts, men icke den skapande urkraften. Ljus och mörker
(Balder och Höd) skola fredligt herska tillsammans och ej mer, såsom i
begynnelsen eld och köld (§ 1), stå fiendtligt mot hvarandra. Höne har
vändt åter från vanerne, som försvunno med den gamla jorden; han kommer
visserligen utan Odin, men också utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han
väljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se åsamakten
förnyad och förädlad. Vidar och Vale äro den oförgängliga naturkraften, den
förre i den vilda naturen, den senare i jorden såsom människoboning.
Tordönsgudens mod och styrka äro ännu qvar i Mode och Magne.

Det nya människoslägtets stamfäder, Lif och Liftrase, äro af en långt
ädlare natur, de lefva af morgondagg.

De goda människorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men
alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) på det ställe, som heter
Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin _Sindre_ (fn. _Sindri_, af
_sindra_, gnistra) och jätten sin dryckessal, _Brime_ (fn. _Brimir_, af
_brim_, hafsbränning, eller _brimi_, flamma).

Det finnes också straff-orter för människorna. På _Nåstrand_ (fn.
_Náströnd_, likstranden, af _nár_, lik) står en stor sal, hvars dörrar
vända sig åt norr. Han är bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden äro vända
in i huset och de utblåsa etter, så att giftströmmar löpa genom salen. Der
vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och förförare. Dock är det
värst att vara i Hvärgälme, ty der suger Nidhugg de hädangångnas lik[8].

Så kommer den mäktige, den onämnbare (_Hundlyljóð_) guden till stordomen.
Han domar afsäger, stillar träta och insätter fredens heliga lagar, som
evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i örat på
Balder, då han lades på bålet?

Lönen är evig. Månne också straffet är det? När Balder och Höd omfamna
hvarandra, när mörkret går upp i ljus, då skall också det onda upplösa sig
i det goda. Då sänker sig Nidhugg med sina liktyngda vingar djupt ned i
afgrunden, medan det goda och sköna lefver. Det är stordomen (jfr Petersen,
sid. 329; Lüning, sid. 87).


AFSLUTNING.

Sådana voro våra hedniska förfäders föreställningar om verldens upphof,
utveckling, undergång och återfödelse. Likasom andra hedniska
religionsformer, var åsatron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de
särskilda naturkrafterna uppfattas såsom gudaväsen. Men dessa
naturgudomligheter fattades tillika såsom väsen med mänskliga former och
egenskaper af den högsta och fullkomligaste art, och således är denna
religion tillika antropomorfistisk. Odin är solens gud, men tillika den
ordnande och styrande, den allsmäktige och allvise verldsherskaren; Tor är
åskans gud, men derjämte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder
är ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rättrådighetens gudom;
Vanerne äro vattnets gudomligheter, men derjämte befordrare af fruktbarhet,
välstånd, kultur; Loke är ursprungligen eldens gudom, men blir det
personifierade onda, djäfvulen o. s. v.

Nordmannatron var genomträngd af medvetandet om sina gudars ändlighet och
ofullkomlighet: denna verlden skulle en gång upphöra och lemna rum för en
ny och skönare, i hvilken icke Odin, utan en mäktigare skulle herska, hvars
namn ingen vågade nämna. Genom denna upplyftande föreställning, äfvensom
genom sitt klarare medvetande af själens odödlighet utmärker sig åsatron
framför alla andra hedniska religionsformer, bland hvilka den grekiska
närmast fängslar vår uppmärksamhet. Grekerna, som lefde under en mildare
och skönare himmel samt i lyckligare lefnadsförhållanden, kände intet behof
att skapa sig en bättre verld, under det nordbon, hemfallen åt strider och
försakelser, kände sig otillfredsstäld i denna tillvarelse och derför
skapade sig en bättre och härligare. Lifvet efter döden uppfattades af
grekerna såsom ett uselt skugglif i Hades, under det nordbon förestälde sig
det samma såsom ett verkligt och personligt lif hos Odin i Valhall.
Grekiska mytologien utmärker sig framför den nordiska genom en mängd sköna
enskildheter och hänförande bilder, och hennes gudagestalter äro mera
bestämda och formfulländade; men hon saknar den storartade enhet och
sammanhållning, som vi finna hos den nordiska, hvilken utvecklar sig nästan
som ett drama, fullt af handling med den mest gripande katastrof.

  »Från fäder är det kommet, till söner skall det gå,
  Så långt som unga hjertan ännu i norden slå.»
                                   Geijer.

INNEHÅLL.


                                                                      Sid.
  Inledning                                                           1-4.

  I. SKAPELSEN. VERLDEN.

  A. _Skapelsen._
  § 1. Begynnelsen                                                   5, 6.
  § 2. Yme. Rimtursar                                                6, 7.
  § 3. Gudarnes skapande                                             7, 8.
  § 4. Himmelens och jordens skapelse                                8, 9.
  § 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen           9-11.
  § 6. Fornjot och hans slägt                                       11-13.
  § 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse                 13-15.

  B. _Verlden._
  § 8. Jättar                                                      16, 17.
  § 9. Alfvar och Dvergar                                           17-19.
  § 10. Åsar                                                        19-21.
  § 11. Vaner                                                      21, 22.
  § 12. Nornor                                                      22-24.
  § 13. De nio verldarna och språken                               24, 25.
  § 14. Yggdrasil                                                   25-27.

  II. GUDALIFVET.
  § 15. Odin                                                        28-32.
  § 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor                           33-36.
  § 17. Tor                                                         36-50.
  § 18. Balder                                                      50-54.
  § 19. Odins öfrige söner                                          54-58.
  § 20. Odin såsom krigets gud. Valhall                             58-61.
  § 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga 62, 63.
  § 22. Vaner                                                       64-68.
  § 23. Hafvets personligheter                                      68-71.
  § 24. Loke och hans slägt                                         71-75.

  III. UNDERGÅNG OCH ÅTERFÖDELSE.
  § 25. Undergång                                                   76-78.
  § 26. Återfödelse                                                 78-81.
  Afslutning                                                       81, 82.




NAMNREGISTER.


            A.

  Aldagautr, sid. 29.
  Alfvar, 17 följ.
  Alfheim, 18.
  Allfader, 28, 29 m. fl.
  Allsvinn, 9.
  Andre (Annar), 10.
  Andrimne, 60.
  Asar, Asgård, se Åsar o. s. v.
  Ask, 14.
  Asynjor, se Åsynjor.

            B.

  Balder, 19, 21, 50.
  Barre, 66.
  Bergälme, 6, 8.
  Bestla, se Bästla.
  Bilskirne, 37.
  Blodighof, 31.
  Bodn, 63.
  Brage, 19, 21, 55.
  Breidablick, 50, 53.
  Brime, 80.
  Brisingamen, Brinsingasmycket, 59, 67.
  Brune, 29.
  Bur (Burr, Börr), 7.
  Bure, 7.
  Byleist, 72.
  Bålögd, 29.
  Bäfrast (Bifröst), 11.
  Bästla, 7.
  Böltorn, 7.

            D.

  Dag, 10.
  Delling, se Dälling.
  Diser, 24.
  Dröpne, 30, 52, 54.
  Durin, 19.
  Dvalin, 19.
  Dvergar, 18, 30, 38.
  Dälling, 10.
  Dökkálfar, 18.

            E.

  Eir, 20, 35.
  Ejmörja, 12.
  Eldrimne, 60.
  Elivågor, 5, 6.
  Elle, se Älle.
  Embla, se Ämbla.
  Enhärjar, 60.

            F.

  Farböte, 72.
  Fenre, se Fänre.
  Fimafäng, 69.
  Fjörgyn, 33.
  Fjölsvinnr, 29.
  Folkvang, 67.
  Fornjot, 11.
  Forsäte, 20, 21, 54.
  Frej, se Frö.
  Freja, se Fröja.
  Frigg, 20, 33.
  Friggs tjenarinnor, 34.
  Froste, 12.
  Frånangers fors, 75.
  Fräke, 30.
  Frö, 18, 19, 22, 65, 66.
  Fröja, 20, 22, 48, 67.
  Fulla, 20, 34, 52.
  Fylgjor, 24.
  Fänre, Fänresulf, 73.
  Fänsalar, 33.

            G.

  Gagnråd, 29.
  Garm, 74, 77.
  Gefion, 20, 35.
  Geirröd, 31, 40.
  Gerseme, 66.
  Gimle, 25, 79.
  Ginnungagap, 5.
  Gjallarhornet, 56.
  Gjålp, 40.
  Gladsheim, 13, 32, 60.
  Glase, 60.
  Gleipne, 73.
  Glitne, 54.
  Glöd, 12.
  Gnupahålan, 74, 77.
  Gnå, 20, 34.
  Goe, 12.
  Grane, 29.
  Greip, 40.
  Grid, 36, 40, 57.
  Grimne, 29, 31.
  Gullborst, 65.
  Gulltopp, 56.
  Gullveig, 58.
  Gungne, 30.
  Gunnlöd, 36, 62.
  Gyger, 16.
  Gyme, 66.
  Gångläre, 29.
  Gärd, 16, 20, 66.
  Gäre, 30.
  Göt (Gautr), 29.

            H.

  Hamingjor, 24.
  Hate, 10.
  Heid, 59.
  Heidrun, 60.
  Hel, se Häl.
  Heimdall, 19, 21, 56.
  Hild, 59.
  Himmelsberg, 56.
  Hoddmimeshult, 79.
  Hofvarpne, 34.
  Hugin, 30.
  Hvärgälme, 5, 26.
  Hyme, 47, 70.
  Hyrrocken, 52.
  Håloge, 12.
  Hár, 14.
  Häl, 74.
  Hälblinde, 72.
  Hälheim, 24, 75.
  Härfader, 29.
  Härmod, 21, 54.
  Höd, 19, 21, 56.
  Höne, 14, 21, 22.

            I.

  Idavallen, 13.
  Idun, 20, 55.
  Ifving, 25.
  Ilm, 53.
  Ivaldes söner, 30, 38.

            J.

  Jafnhár, 14.
  Jord, 10, 20, 33.
  Järnsaxa, 38.
  Jättar, 16.
  Jättehem, 8, 24.

            K.

  Kvåse (Kvásir), 22.
  Kåre, 11.

            L.

  Landvide, 57.
  Lidskälf, 32.
  Lif, Liftrase, 79.
  Lin, 20, 34.
  Ljusalfvar, 18.
  Ljusalfheim, 24.
  Loder, 14.
  Lodyn, 33.
  Lofn, 20, 34.
  Loge, 11, 43.
  Loke, 15, 20, 71.
  Lopt, 15.
  Lorride, 37.
  Lä (Hlér), 11.
  Läsö, 11.
  Löfö, 72.

            M.

  Magne, 38.
  Mardöll, 67.
  Megingjord, 36.
  Midgård, 8, 24.
  Midgårdsorm, 47, 70, 74.
  Mime, 22, 26.
  Mimesbrunn, 26.
  Mistelten, 51.
  Mjöllne, 36.
  Mockerkalfve, 39.
  Mode, 38.
  Modsogne, 19.
  Mundilföre, 9.
  Munin, 30.
  Muspell, 5, 24.
  Måne, 9.
  Månagarm, 10.
  Mänglad, 35.

            N.

  Nagelfar, 77.
  Nagelfare, 10.
  Nanna, 20, 51.
  Nare (Narfve), 73.
  Narfve (Nörfve), 10.
  Natt, 10.
  Nep, 51.
  Nidhugg, 26.
  Nifelheim, 5, 24.
  Nitberg, 62.
  Njord (Njärd), 19, 21, 22, 64.
  Njörun, 53.
  Noatun, 64.
  Nordre, 8.
  Nornor, 22, 26.
  Noss (Hnoss), 20.
  Nål, 72.
  Nåstrand, 80.

            O.

  Od, 67.
  Odin, 7, 14, 19.
  Odröre, 68.

            R.

  Ragnarök, 76.
  Ratatosk, 26.
  Rig, 57.
  Rimfaxe, 11.
  Rimtursar, 6.
  Rind, 20, 35.
  Ringhorne, 54.
  Ropt, 29, 58.
  Rungne, 39.
  Runor, 62.
  Rym, 77.
  Rån, 68.
  Räsvälg, 11.
  Röskva, 37, 41.

            S.

  Saga, 20, 63.
  Segerfader, 29.
  Sessrymne, 67.
  Sidskägg, 29.
  Sif, 38.
  Sigyn, 20.
  Sindre, 80.
  Sjöfn, 20, 35.
  Skade, 20, 64.
  Skall, 10.
  Skidbladne, 65.
  Skinfaxe, 11.
  Skirne, 65.
  Skryme, 41.
  Skuld, 22.
  Sleipne, 30.
  Snotra, 20, 34.
  Snö, 12.
  Sol, 9.
  Son, 63.
  Surt, 5.
  Suttung, 62.
  Suttungs mjöd, 62.
  Svalin, 9.
  Svartalfvar, 18.
  Svartalfheim, 24.
  Svinn, 29.
  Svåsud, 10.
  Syn, 20, 35.
  Särimne, 60.
  Söckvabäck, 63.
  Södre, 8.

            T.

  Tanngnyst, 37.
  Tanngrisne, 37.
  Tjalfve, 37, 41.
  Tjasse, 64.
  Tor, 19, 21, 36 följ.
  Torre, 12.
  Tredje (Þriði), 14.
  Trudgälme, 6.
  Trudheim, 37.
  Trym, 48.
  Trymheim, 64.
  Tursar (Tussar), 16.
  Ty, 19, 21, 55.
  Töck, 52.

            U.

  Ud, 10.
  Ull, 20, 21, 38.
  Urd, 22.
  Urds brunn, 26.
  Utgård, 8, 24.
  Utgårda-Loke, 43.

            V.

  Vaftrudne, 31.
  Valaskälf, 32.
  Vale (Lokes son), 73.
  Vale (Odins son), 20, 21, 58.
  Valfader, 29, 60.
  Valgrind, 60.
  Valhall, 32, 60.
  Valkyrior, 61.
  Vaner, 21, 64.
  Vanaheim, 24.
  Var, se Vår.
  Vardande (Verdandi), 22.
  Veor, 37.
  Vestre, 8.
  Vi, 7.
  Vidar, 20, 21, 57.
  Vidre, 29.
  Vigrid, 77.
  Vile, 7.
  Vindheim, 78.
  Vindlone, 10.
  Vindsval, 10.
  Vingolf, 13.
  Ving-Tor, 37.
  Vår (Var), 20, 34.
  Våsud, 10.
  Väderfalne, 26.
  Vägtam, 29.
  Vättar, 19.
  Völund, 18.

            Y.

  Ydalar, 38.
  Ygg, 29.
  Yggdrasil, 25.
  Yme, 6.

            Å.

  Åka-Tor, 37.
  Ångerboda, 73.
  Årvak, 9.
  Åsar, 19.
  Åsgård, 13, 24.
  Åsynjor, 20.

            Ä.

  Älle, 45, 46.
  Ämbla, 14.

            Ö.

  Ödhumla, 7.
  Öge, 47.
  Öjsa, 12.
  Örgälme, 6.
  Östre, 8.



FOTNOTER.

[1] Jfr C. Säve: Om de Nordiska Gudanamnens betydelse.

[2] De forn-nordiska (isländska) namnens betydelse och härledning blifva på
    detta sätt öfverallt angifna.

[3] Efter en framställning af skapelsen allt ifrån början och intill
    människan följer en allmän betraktelse af de väsenden, som framträda i
    lifvet och den verld, i hvilken de röra sig.

[4] De gamle nordboar plägade gifva en gåfva åt barnet, när det fick sin
    första tand.

[5] Ordet _gautr_ återfinnes i _Götar_ samt i namnet _Gustaf_, fordom
    _Göstaf_, Göts eller Odins staf. Jfr Säve: Om nordiska gudanamnens
    betydelse.

[6] Att detta namn i Svenskan blifvit återgifvet med _Gångråd_, såsom af
    Afzelius m. fl., är, såsom synes, orätt.

[7] »På grund af identiteten mellan _fri_ och _Frigg_ är det också nästan
    troligt, att _Fredagen_ är uppkallad efter denna gudomlighet och icke
    efter _Freya_, såsom det vanligen eljes antages; ty i detta fall borde
    det heta _Fröje-_ eller _Fröjdag_, icke Fredag, hvilket sista åter mera
    öfverensstämmer med det isl. _friádagr_, dalska _friådag_, gotländska
    _fridag_» (C. Säve: Om de nordiska gudanamnens betydelse).

[8] Efter äldre Eddan synes det, som om de onda människornas straff i
    Nifelheim (Nåstrand) går före Ragnarök och att de dervid försvinna med
    Häl och alla onda makter. Således uppstå blott åsarne, derför att de
    till sitt väsen äro goda, af sig sjelfva i den nya verlden; och den nya
    människoätten, som härstammar från Lif och Liftrase, är god och salig
    och kan derför intet straff lida. Emellertid har redan Snorre i den
    yngre Edda och efter honom de fleste uttolkare satt Nåstrandsstraffen
    efter Ragnarök, i det de sätta vers 41, 42, 43 i Völuspá efter vers 62
    (Dorph, sid. 34).







End of the Project Gutenberg EBook of Öfversigt af Nordiska Mytologien, by 
Daniel Anton Sundén

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48365 ***