*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48627 ***

ARBETARENS HUSTRU

SKÅDESPEL I FEM AKTER


AF

MINNA CANTH


ÖFVERSÄTTNING FRÅN FINSKAN

AF

HEDVIG WINTERHJELM



Borgå 1886

WERNER SÖDERSTRÖM


HELSINGFORS 1886

WEILIN & GÖÖS AKTIEBOLAGS BOKTRYCKERI




FÖRORD.


Då jag härmed i tryck utgifver en af mig verkstäld öfversättning af fru
Minna Canths "Työmiehen vaimo", önskar jag fästa uppmärksamheten på, att
jag ingalunda därmed velat göra anspråk på någon litterär förtjenst, utan
tvärtom måste be om öfverseende med de brister, som säkert nog vidlåda
densamma till följd af den svåra uppgiften att på svenska återgifva
finskans egendomliga färg, en uppgift, i hvilken äfven en mera van penna än
min torde mött svårigheter.

Men med det stora intresse jag -- som naturligt är -- hyser för Finland och
dess folk, önskade jag att få göra hvad på mig berodde för att äfven dess
på finska skrifna dramatiska litteratur kunde vinna insteg på främmande
scen, synnerligen som förevarande pjes ju tyckes egnad att gifva den
främmande publiken en bild af folkligt lif i Finland. Det var mig en kär
tanke, att likasom jag hade den lyckan att på Finska teaterns första afton
vara bland dem, som från dess scen för första gången läto finskan ljuda i
Kivis sköna skådespel, så skulle jag äfven nu få vara den första att å
främmande scen införa ett finskt skådespel.

Derför ville jag äfven, så troget sig göra läte, återgifva det finska
originalet för att om möjligt dess nationella färg kunde bibehållas. Men
jag inser mycket väl, att hvad som på så sätt vinnes å det ena hållet,
lätteligen kan förloras å det andra, och jag är därför fullt medveten om,
att detta mitt försök behöfver betraktas med öfverseendets mildhet.

Stycket uppfördes i svensk drägt för första gången å Nya teatern i
Stockholm den 17:de april 1886.

_HEDVIG WINTERHJELM._




PERSONER.


  RISTO, arbetare.
  JOHANNA, hans hustru.
  HELKA, en gammal zigenerska.
  KERTTU, med öknamnet HOPPTOSSAN, hennes dotterdotter.
  HAGERT, hennes son.
  ILONA, Hagerts hustru.
  HENRIK GABRIEL }
  ILONA          } deras barn.
  LEENA-KAJSA.
  ANNA-MAJA.
  VAPPU, torgförsäljerska.
  KATRI }
  LAURA }
  LOTTA } tjenstflickor.
  LISA  }
  YRJÖ, smed.
  TOPPO  }
  GUSTAF }
  HEIKKI } arbetare.
  JANNE  }
  FRU VÖRSKY.
  HERR VÖRSKY.
  FRU HANHINEN.
  FÖRSTE POLISBETJENTEN.
  ANDRE POLISBETJENTEN.
  EN VISMÅNGLARE.
  EN KLOK GUMMA.
  HERRAR. BRÖLLOPSGÄSTER. KÖPANDE och SÄLJANDE.

  Händelsen tilldrager sig i staden _Kuopio_.




FÖRSTA AKTEN.


  _Ristos_ och _Johannas_ bröllopsrum. Till höger en dörr till ett sidorum,
  till venster ett fönster. I fonden en dörr till farstun. Rop utanför:
  "Bruden. Fram med bruden." Vid ridåns uppgång står _Johanna_ i bruddrägt
  framför fönstret, _Katri_ och _Laura_ med ljus i händerna på begge sidor
  om henne, _Vappu_ vid avantscenen till höger. Längre bort _Risto, Yrjö,
  Toppo, Gustaf, Heikki, Janne, Lotta, Lisa, Leena-Kajsa_ och _Anna-Maja_
  jemte andra bröllopsgäster. Utanför fönstret höras lefverop.

    RISTO.

Hvad funderar ni på, Vappu? Skulle det inte vara roligt ändå att vara i
samma belägenhet?

    VAPPU.

Att vara brud, menar ni?

    RISTO.

Ja visst, ja, när man till på köpet blir så firad. Följ nu Johannas exempel
och tag er en man, ni också.

    VAPPU.

Nej, tack, jag vill inte ha någon.

    RISTO.

Hvarför inte? Ni har visst ändå haft så många friare som det fins grå
kattor. Hvad är det som gör er så betänksam?

    VAPPU.

Det är många bugter på vägen, många krokar i sjön.

    RISTO.

Ni är alltför försigtig.

    VAPPU.

Bättre att se sig för än ångra bakefter.

  Lefverop höras ånyo utanför. _Johanna_ nickar gladt med hufvudet.

    JOHANNA.

Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?

    KATRI.

Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna?
Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.

    JOHANNA.

Är det inte Hopptossan?

    KATRI.

Jo, sannerligen är det inte hon.

    LAURA.

Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.

    LOTTA.

Hopptossan, den där? Aldrig i verlden. Hopptossan har inte varit sedd här i
sta'n på ett halft år. Hvarifrån skulle hon nu ha flugit hit så plötsligt?

    JOHANNA.

Det vet jag inte, men säkert är att det är hon. Snälla Katri, bed någon gå
ut för att bjuda henne hit in till oss.

    KATRI.

Hvad tänker du på? Hopptossan hit in? Så'na trasor som hon troligtvis är
klädd i?

    JOHANNA.

Hvad gör det? Inte försämrar kläderna menniskan.

    KATRI.

Nå, inte just det.

  Går till dörren och talar sakta med Heikki, som derefter beger sig ut. --
  Man bjuder omkring thé.

    LAURA.

Du kommer nog att ångra att du sände efter Hopptossan. Du skall få se att
hon uppför sig opassande, som hon alltid gör.

    JOHANNA.

Hvad är det för prat? Hopptossan är inte så elak, om man bara bemöter henne
väl.

    RISTO.

Jag skulle vilja veta hvad de där gaphalsarna därute säger om min brud.

    YRJÖ.

Fast man inte hör det, vet man nog att de berömmer Johanna.

    RISTO.

Och afundas mig. Ja, ja, Yrjö, hur är det med dig sjelf? Det sägs att du i
många år haft ett godt öga till Johanna, men så kom jag och snappade ett,
tu, tre flickan ifrån dig.

    YRJÖ.

Hvad är det att tala om? Hon hade ju rättighet att ta hvem hon ville. Men
det säger jag dig i alla fall, Risto: I Johanna har du fått en riktig
skatt.

    RISTO.

Åja, du säger inte för mycket. Vet ni hvad? Hon har sexhundra mark i banken
förutom räntor; det är dagsens sanning. Skall jag kanske visa er det? Jag
har redan tagit sparbanksboken i min vård. Titta hit, ska ni få se.

    GUSTAF.

Sexhundra står det, tydligt och klart. Din lyckliga ost. För dig är det
minsann ingen nöd. Om jag också kunde bli lika lycklig. Hörde du, Toppo?
Sexhundra mark får den där lyckans gullgosse i hemgift med sin hustru. Ska
vi inte också gifta oss, du?

    TOPPO.

Med hin ondes mormor? De rika flickorna räcker inte till åt alla. En del
får nöja sig med fattiga eller vara utan. Och jag för min del är helst
utan, för då får jag lefva som jag sjelf vill.

    GUSTAF.

Prata inte. Om du också tar en fattig en, så får du i alla fall någon, som
kan laga dina byxor, så att du inte behöfver gå med knäna ute.

    RISTO.

Ja, och hvad är det för prat att inte mannen skulle få lefva som han sjelf
vill, om han också tar sig en hustru? Strunt. Kom och tag er en pipa,
go'vänner.

    GUSTAF.

Men nog skulle jag ändå helst vilja ha en rik flicka, jag också. Det är
bara dumt att de inte står att ta på hyllan, efter de vanligtvis ha så
många friare. Hur fick du Johanna att ge efter, Risto? Det skulle vara bra
att veta.

    RISTO.

Hvad betalar du, om jag säger dig det?

    TOPPO.

Lofva ingenting, Gustaf. Jag skall lära dig konsten utan betalning.

    RISTO.

Du? Nå, låt höra.

    TOPPO.

Hvad är det för konst, annat än att dra flickorna litet vid näsan? Och det
är lätt gjordt, ty de stackarna ha just inte mycken verldserfarenhet.

    JOHANNA.

Ja, kom ihåg hvad jag har sagt: Det blir ännu med tiden folk af Hopptossan.

    LAURA.

Af den där galningen? Aldrig i evighet. Af den där, som man inte kan få att
arbeta, om man bjöd till aldrig så mycket? En gång, då hon skulle hjelpa
mig att skölja kläder, började hon plötsligt att dansa vid vaken. Gud vet
hvad som for i henne, men det var omöjligt att låta bli att skratta åt den
slamsan. Tänk er bara, klädningen var ända från medjan så full af is att
den stod alldeles styf ut rundt omkring henne, och så flög och snurrade den
där längs glanskisen som en hvirfvelvind. Och af en sådan en skulle det bli
folk? -- Jo pytt också.

    LISA.

Säg inte det, du. Matmodern på Riistavesi berömde Hopptossan upp i
himmelens höjd härom sistens. Hon lär ha varit hos dem hela sommarn och
arbetat som en häst.

    JOHANNA.

Ser man på det.

    LISA.

Men drifvit hade de ändå med henne, stackars flicka, isynnerhet de unga
vildhjernorna. Man vet väl, hurudana de ä'. Kan de någonsin låta bli att
vara otäcka?

    KATRI.

Men om hon gaf dem anledning till det?

    LISA.

Visst inte. Hon hade bara varit så sparsam, att hon inte hade nänts äta
ordentligt, för hon ämnar gifta sig nu i höst, ser ni. Hon hade sagt att
hon har en fästman här i sta'n.

    KATRI.

Det är troligtvis någon som har drifvit gyckel med henne.

    JOHANNA.

Hvarför det?

    KATRI.

Det är ju klart. Hvem skulle ta en så'n där?

    LAURA.

Till på köpet som hon är zigenerska.

    LISA.

Det är hon visst inte, för hennes far var en Väänönen från Tuusniemi.

    LAURA.

Men modern var af zigenarslägt och lär dessutom varit en af rätta sorten.
Hon kunde ju inte finna sig i att stanna hos sin man, utan rymde sin väg
och tog Hopptossan med sig. Men Väänönens slägtingar for efter och tog
barnet ifrån henne. Sedan hade de skamlöse zigenarne gjort trollkonster och
därigenom bragt Väänönen till att supa så förskräckligt att han på några år
förstörde sin gård och allting. Han söp också slutligen ihjäl sig.

    JOHANNA.

Och lemnade sitt barn att ensamt och värnlöst trampa lifvets stig. Stackars
Hopptossa. Kanske skulle hon likväl haft det bättre hos modern.

    RISTO.

Seså, prata inga dumheter, Toppo. Jag blir aldrig i evighet rädd för hustru
min, om jag också har lust att supa aldrig så mycket. Åhå, jo, det skulle
se ut.

    TOPPO.

Nå, nå, vi få väl se. Hvad kan du göra, om din gumma säger: Pengarna ä'
mina; du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.

    RISTO.

Hvad jag kan göra? Nå, det var också en fråga. Hvem är det som sköter
förmögenheten, mannen eller hustrun? Känner du inte så pass Finlands lagar,
bror lilla?

    TOPPO.

Nog vet jag att lagen ger väldet åt mannen, men man ser ju att hustrurna
söker att stå på sig i alla fall.

    RISTO.

Ja, de spetsfundiga tör väl ha alla slags knep och konster för sig, men
Johanna är inte af den sorten.

  _Toppo_ ler spefullt i det han gnolar och stoppar sin pipa.

Ja, skratta du. Liksom jag inte skulle känna Johanna. Och snart ska ni väl
få se, om jag är man i huset eller om jag för ro skull bär byxor.

  Går till Johanna.

När får vi något att dricka?

    JOHANNA.

Snälla Katri, gå och skynda på dem där ute.

    RISTO.

Och sätt fart i dem se'n. Hvad sjutton sölar de så länge för? Karlarna
borde för längese'n ha fått något starkt i sig.

  _Katri_ går ut till höger.

    JOHANNA.

Risto, tycker du inte denna begynnelse af vårt gemensamma lif är just som
en solig vårmorgon?

    RISTO.

Tycker _du_ det? Herre Gud, så vacker du också är i afton. Det är riktigt
en fröjd att se på dig. Och hvad du är präktigt klädd, just så som en rik
brud bör vara. Jo, jag vill lofva det duger att få visa dig som sin brud.

    JOHANNA.

Om bara du är nöjd, så bryr jag mig inte om någon annan. Och det är du ju,
Risto?

    RISTO.

Ja, det är visst och sant. Och det frågar hon om. Jag är så glad som en
spelman, och kan jag vara annat när jag tänker på hur mången skulle vilja
vara i mitt ställe i afton? Var säker på att det skär pojkarna i hjertat
och att hvarenda en af dem tänker för sig sjelf: Fan besitta honom, som
fick en så rik och vacker flicka.

    JOHANNA.

Hvad bryr vi oss om dem?

    RISTO.

Än smeden då? Du kan tro att han är färdig att spricka af harm, fastän han
försöker dölja det. -- Nå, där ha vi nu ändtligen dryckesvarorna.

  _Katri_ ställer en bricka på bordet. _Risto_ häller i glasen.

    KATRI.

Hvad är det flickorna sysslar med? I afton måste alla vara glada. Det är
minsann inte hvar dag en så'n här fest firas.

    LISA.

Vi får väl dansa i qväll, eller hur, Johanna?

    JOHANNA.

Ni ska få dansa så mycket ni nå'nsin vill. Risto har bedt Hakalas Janne att
ta fiolen med sig.

    LISA.

Det var då riktigt roligt. Fötterna kliar redan på mig af danslust. Hör nu,
skall jag visa er, hur man dansar "en gammal flicka?" Maka åt er litet.

  Dansar och sjunger halfhögt:

  "De krafla; de krafla; på glasberget krafla
  De stackars gamla flickor; de krafla om hvarann,
  :,: Ty ingen gosse, ingen gosse kan de få till man :,:"

    LAURA.

Låt bli att väsnas så där. Alla ser hitåt.

    LISA
    slutar att dansa.

Låt dem se. Hvad bryr jag mig om det?

    JOHANNA.

Nej, svara du bara: När skall man väl få dansa, om inte på bröllop?

    LISA.

Ser ni, nu tar Janne fram sin fiol. Nu börjar glädjen snart, och bruden
skall föras främst i dansen. Åh, hvad du måtte vara lycklig i afton,
Johanna.

    JOHANNA.

Ja, jag har hvarken mål eller mått för min lycka i detta nu. En sådan dag
som denna har jag ännu aldrig upplefvat.

    LISA.

Du lyckliga menniska. När skall väl min tur komma?

    JOHANNA.

När den rätta kommer, Lisa lilla, som Gud har bestämt åt dig.

    LISA.

Ja, hvem vet det? Kanske ingen är bestämd åt mig.

    JOHANNA.

Jo, det är det visst. Åt dig såväl som åt andra.

    RISTO.

Er skål, go' vänner. Kom och smaka på. I afton, pojkar, ska ni få dricka så
mycket ni ha lust till. Jag svarar för att det skall räcka till. Se så, töm
glasen i botten som jag gjorde. Så där ja. Det är lätt att fylla på igen.
På mitt bröllop skall ingen kunna klaga att det dröjer för länge mellan
suparna.

    KATRI.

Bara de inte nu super sig alldeles fulla i afton?

    JOHANNA.

Ånej. Risto förstår nog att hålla måtta.

    KATRI.

Om han kommer ihåg det?

    JOHANNA.

Visserligen. Det behöfver man väl inte tvifla på.

    LISA.

Men vore det då så farligt, om de också skulle dricka litet? Då ä' karlarna
allra trefligast, när de ha en liten smula i hufvudet.

    VAPPU.

Så tanklöst du pratar, Lisa. Om du finge en drinkare till man, så tänker
jag du snart finge nog af den trefligheten.

    LAURA.

Men sant är det att karlarna nu för tiden aldrig ä' riktigt muntra annat än
vid flaskan.

    JOHANNA.

Det går verkligen inte an att säga så om alla. Det fins sannerligen ännu
hyggliga ibland dem. Inte sant, Vappu?

    RISTO.

Nu ä' de fylda på nytt. Tag era glas, pojkar, och drick, drick duktigt.
Drick tills verlden snurrar rundt för era ögon och det sjuder och susar i
örona värre än i Tammerfors bomullsfabrik. Då vet ni att ni ha druckit på
Ristos bröllop.

    TOPPO.

Rätt taladt. Det är ett dåligt kalas, som en karl går nykter hem ifrån.

    RISTO.

Och nu ska vi dansa polska. Är inte din fiol stämd ännu, Janne? Hugg i med
några riktiga danstoner. Så, så där ja. Hejsan. Janne är en karl hela da'n,
han. Skynda på nu, pojkar. När hvar och en tar sin, så tar jag min lilla
dufva.

  Går gnolande till Johanna.

"Hej hopp, min lilla sockertopp. Du och jag och Syrse-Lisa, Puntus Paavo
och Juortos Jussi, Krog-Lassi och Mjölnar-Matti -- --"

    JOHANNA.

Risto, låt mig först säga dig ett par ord.

    RISTO.

Tre, om du vill. Så-å. Ska vi gå riktigt långt undan, så att ingen hör oss.
Nå, hvad i all verlden är det nu med dig?

    JOHANNA.

De börjar väl inte att hålla oväsen här i afton? Jag begynner redan bli
ängslig.

    RISTO.

Hålla oväsen? Hvad fanken. Var det därför du blef så allvarsam? Så'na
dumheter. Hvad slags oväsen skulle man väl hålla här?

    JOHANNA.

Om karlarna dricker för mycket, så att de bli fulla?

    RISTO.

Nå, än se'n då? Det händer väl ibland, isynnerhet på ett så'nt här kalas.
Det vore väl inte så farligt.

    JOHANNA.

Det skulle förstöra hela bröllopsglädjen för oss. Käre Risto, du är ju
åtminstone på din vakt?

    RISTO.

Hm, jag?

  Gnolar:

  "I eget bröllop kan jag, min flicka,
  Väl gerna få ha en liten sticka."

Den är ingen karl, ser du, som inte vågar ta sig en tår på tand.

    JOHANNA.

Tyst, tyst, tala inte så högt. Du skämtar, Risto, och du menar inte hvad du
säger. Jag skulle skämmas ögonen ur mig, om du skulle dricka dig full.

    RISTO.

Hör man på. Det tycks det, eftersom -- Hör, Johanna, glöm du inte hvad
presten nyss sa' åt oss.

    JOHANNA.

Hvad då?

    RISTO.

Att "mannen är qvinnans hufvud".

    TOPPO.

"Mannen är qvinnans hufvud", liksom katten är råttans.

    GUSTAF.

Och det är i senaste laget för råttan att pipa, när hon är till hälften i
kattens mun.

    RISTO.

Rätt, Gustaf, rätt, ha, ha, ha. Det är i senaste laget för råttan att pipa,
när hon är till hälften i kattens mun. Nå, Johanna, ska vi begynna?

    JOHANNA
    lägger sina båda händer i Ristos.

Låt oss börja.

  Alla ställa sig på sina platser, och dansen begynner. Polskan blir allt
  lifligare, och glädjen har nått sin höjdpunkt i det ögonblick, då dörren
  öppnas och _Heikki_ släpar in _Kerttu_, som af alla krafter stretar emot.
  Dansen upphör, men alla förbli på sina platser.

    KERTTU.

Jag vill inte in hit, hör du, jag vill inte. Släpp mig, din otäcka
tjockskalle, eller jag biter fingrarna af dig.

    RISTO.

Kerttu.

  Drar sig afsides.

Hvad skall det nu bli för spektakel.

    HEIKKI.

Sakta, sakta. Jesses, så hon rasar alldeles som ett vilddjur. Kors, så'na
hvassa klor hon har. Aj, din rackarunge.

    KERTTU.

Vill du låta mig vara i fred?

    HEIKKI.

Väsnas nu inte för ingenting, för du skall in i alla fall. Här hjelper
hvarken lock eller pock. Gustaf, tag du henne i andra armen.

    JOHANNA.

Nej, nej, tvinga henne inte.

    GUSTAF.

Det vore då också underligt, om inte två karlar skulle kunna rå på en så'n
där flickslinka.

  Knuffar henne med ett tag fram midt på golfvet.

Se så. Så'na puffar ger jag, sa' käringen, körde hufvu't i väggen.

    TOPPO.

Hvad tusan är det där för en slamsmaja?

  Alla skratta och tissla. Flickorna dra sig, sins emellan hviskande, till
  venster. -- _Kerttu_ står orörlig med knutna händer och ser skarpt
  omkring sig.

    JOHANNA.

Välkommen, Kerttu.

    KERTTU.

Nu blef det ett tisslande och tasslande i vinklar och vrår.

    GUSTAF.

Hör du, Hopptossa, att bruden talar till dig.

    KERTTU.

Mitt namn är Kerttu.

    JOHANNA.

Välkommen till vårt bröllop, Kerttu.

    KERTTU.

För att tjena till åtlöje för er?

  Med knutna händer.

Välan, här är jag nu. Gör ert bästa. Försök om ni kan få mer af mig än hvad
yxan får af stenen.

    TOPPO.

Hvem är den där hundralappiga flickstackarn, som står där och visar tänder
och stirrar så vildt?

    GUSTAF.

Har du inte sett Hopptossan förr? Henne känner annars hela verlden.

    KERTTU.

Ja, just henne, som ni i kapp hackat i småbitar och tuggat mellan era
tänder. Har ni haft mycken nytta af ert arbete? Säg för ro skull. Synd fick
ni fullt upp i hjertat af det, men det hade ni tillräckligt af förut.

    TOPPO.

Kors för tusan, en sådan galla. Törs man alls närma sig den där, eller står
det en eldslåga ut ur munnen på henne; -- flyger det gnistor ifrån tungan?

    JOHANNA.

Gå din väg, Toppo. Ingen får ha Kerttu till narr, hon är bjuden till gäst
såväl som alla andra. Vill du inte gå dit bort till de andra flickorna,
Kerttu?

    KERTTU.

Nej.

    JOHANNA.

Jag svarar för att de ska bemöta dig väl, om du bara å din sida vill vara
vänlig emot dem.

    KERTTU.

Hellre böjer jag mig för skogens träd än för slynor; hellre förliks jag med
ulfvar än med trollpackor.

    LAURA.

Den skamlösa.

    KATRI.

Hur vågar hon --?

    GUSTAF.

Ska vi inte ta henne vid axlarna och ge henne samma skjuts ut som hon fick
in?

    HEIKKI.

Och med samma fart.

    JOHANNA.

Var stilla. Ni får inte förbittra hennes sinne så där. Ni hör ju hur
bittert det redan är förut. Kerttu, får jag inte bjuda dig ett glas vin?

    KERTTU.

Jag vill inte ha något.

    TOPPO.

Blixt och dunder. Hon är inte ful alls, när man ser litet närmare på henne.
Halsen är som en ljungstängel; läpparna ä' som vildhonung och kindbenen som
två halfmogna lingon. Det är inte långt ifrån att jag redan börjar att bli
kär i henne.

    KERTTU.

Kommer du mig för när, så rifver jag ut ögonen på dig.

    TOPPO.

Nå nå, det gör du väl ändå inte. Sjelfva katten får ju se på kungen, om
inte annat så från spiseln.

    KERTTU.

Går du din väg, bandhund.

    TOPPO
    ryggar tillbaka.

Inte så, skaparens skapelse.

    KERTTU,
    åter kall och lugn.

Skaparen tör väl ha skapat mig eller synden fostrat mig.

    JOHANNA.

Bry dig inte om dem, Kerttu. De ska inte få göra dig något ondt, så länge
du är under mitt beskydd.

    KERTTU.

Under ditt beskydd? Är jag då en sådan stackare att jag skulle behöfva
beskydd? Gå bort, långt ifrån mig. Dig hatar jag ännu mer än de andra.

    JOHANNA.

Stackars flicka. Hur har ditt unga hjerta kunnat bli så hårdt?

    KERTTU.

Det kan du fråga det där packet om. Och fråga framför allt din egen
eländige brudgum, som gömmer sig där bakom de andra och inte törs visa sig.

    JOHANNA.

Du får inte smäda Risto. Han har inte gjort dig något ondt.

    KERTTU.

Det vet väl jag bäst.

    JOHANNA.

Stig fram, Risto. Låt henne inte skymfa din heder med sina elaka
beskyllningar.

  _Risto_ kommer långsamt fram.

    JOHANNA.

Nå, ser du, Hopptossa, att han vågar.

    KERTTU
    betraktar Risto en stund under tystnad. Därpå utbrister hon med af
raseri qväfd stämma:

Eländigt svek du din ed. Som en hund åt du opp din ära.

    RISTO.

Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.

    JOHANNA.

Och det bara skrattar du åt, Risto.

    KERTTU
    går ett steg närmare Risto med utsträckt hand.

Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.

    JOHANNA.

Det kan du ju, Risto.

    RISTO
    skrattar litet förläget, vänder sig bort och säger halfhögt till sina
kamrater:

Alltid råkar man nå'nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.

    JOHANNA
    försöker att qväfva sin vaknande ångest.

Gör som hon säger, Risto. Jag vet att du kan det.

  Paus.

    JOHANNA.

Se henne i ögonen, Risto. Du är ju i alla fall oskyldig.

    KERTTU.

Vänd dig hit, om du vågar, eländige.

    JOHANNA.

Och på det sättet låter du dig skymfas i allas närvaro. Vore jag man,
skulle jag nog stoppa till munnen på henne. Jag skulle inte ha det minsta
medlidande med en sådan där.

    KERTTU.

Sticker du nu också fram dina klor, barmhertiga samaritanska? Skönt. Det
var just hvad jag önskade. Kom nu hit hvarenda en af er. Jag fruktar er
inte. Jag skall ändå ropa så att det skallar i öronen på er: Risto har
svikit sitt ord, brutit sin ed. Risto är den ohederligaste skurk, den
värste bedragare under solen.

    JOHANNA.

Store Gud, Risto, försvarar du dig inte? Förneka henne då. Krossa denna
orm, som spyr ut sitt gift öfver oss.

    KERTTU.

Förneka? Krossa? Mig? Åhå! Under stenen är min förnekare, under jorden min
förkrossare.

    RISTO.

Hvad är det du bråkar och väsnas för, Kerttu. Låt oss försonas och kasta
bort allt gammalt groll. -- Och så ska vi dansa polska. Det är mycket
bättre än att gräla om strunt. Jag skall hälla i ett glas vin åt dig,
Kerttu. Kom och drick.

    KERTTU.

Usling, med vin vill du utplåna din syndaskuld?

    RISTO.

Var det nu verkligen en så stor synd? Ja, Gu sa'e jeg det, sa' norrmannen.
Att en ung man gycklar litet med en vacker flicka utan att ha några
allvarsammare afsigter och isynnerhet när det är med en så'n stackare som
du är, kära Kerttu. -- -- Seså, ska vi inte ta oss ett glas, pojkar?

    KERTTU,
    nästan vansinnig.

Stanna.

  Med qväfd röst:

Jag har ännu ett ord att säga. Se'n kan ni supa. Du hycklade kärlek under
det att falskhet bodde i ditt sinne. Du störtade mig med afsigt i
förderfvet. Därför skall du också få din förtjenta lön.

  Tar fram en ring från sitt bröst och kastar den till Ristos fötter.

Med denna din förlofningsring sliter jag den sista ömma känslan ur mitt
hjerta. Från denna stund ska endast hatets och hämdens lågor flamma där.
Min förbannelse skall följa dig ända intill döden, ja, bortom den, på andra
sidan grafven. Den skall tynga dina axlar som ett berg. Den skall tära ditt
bröst som en mask, och dag och natt skall den påminna dig om hvems lycka
och lif du har förkrossat.

    JOHANNA.

Hjelp -- jag svimmar.

    YRJÖ
    för henne till en stol.

Vatten, hemta vatten.

  _Vappu_ ger vatten åt Johanna och gnider hennes tinningar.

    KERTTU.

Vissnar redan kärlekens blomma? Bleknar redan den af kyrkan helgade och af
folket ärade? Tiden är ju ännu inte kommen. Njut först den sällhet, som du
har grundat på en annans förderf. Njut fröjd och kärlekslycka så länge du
kan. Under tiden skall jag kretsa som en uf kring er lyckas tjäll och ropa:
Hämd, hämd, hämd.

  Störtar ut. -- Allmän bestörtning. -- Paus.

    VAPPU.

Hur är det med dig, Johanna?

    YRJÖ.

Mycket illa, fruktar jag.

    JOHANNA.

Kanske det går öfver. -- Bli här hos mig, ni båda.

    TOPPO.

Det var tusan till flicka att vara argsint. Hon fräste som en riktig
vildkatt. -- Och så stod du där, Risto, inför henne som en eländig syndare
och kunde inte klämma ur dig ett enda ord.

    GUSTAF.

Än vi andra då. Fan besitta, inte har jag heller ofta varit så handfallen
som nyss.

    LAURA.

Där kan ni se. Gick det inte som jag sade.

    KATRI.

Hvarför skulle också Johanna be henne komma hit. Det kunde man ju veta
förut, att inte Hopptossan kan vara folk.

    RISTO.

Usch, det är visst och sant, den här skakningen går inte ur kroppen med
annat än bränvin.

  Fyller i glasen.

Hvad är det du letar efter, Toppo?

    TOPPO.

Jag tittar efter hvart ringen tog vägen, som det där qvickhufvudet kastade
på golfvet.

    RISTO.

Låt den ligga, bror lilla. Det lönar inte mödan att leta efter den. Det var
bara en vanlig messingsring, alldeles värdelös, fast hon, den där fjollan,
bar den på bröstet. -- Kom hellre och tag dig en sup. Er skål, go' vänner.

  Tre starka slag höras i väggen. Alla spritta till, isynnerhet qvinnorna.

    QVINNORNA.

Hvad i Herrans namn var det?

    LENA-KAJSA.

Det var döden som bultade.

    ANNA-MAJA.

Eller kanske verldens sista stund är kommen.

    TOPPO
    ser ut genom fönstret.

Fan heller. Det var bara Hopptossan, som smälde i väggen. Nu hyttar hon med
knytnäfven hitåt och hoppar som vore hon besatt.

    RISTO.

Ut, pojkar. Tag fast den slynan och för henne till poliskammaren.

    JOHANNA.

Nej, låt henne vara i fred.

    RISTO.

Hon? Nej. I kurran med henne och det snart.

    TOPPO.

För sent. Hon springer sin väg så fort att ni inte får fatt i henne. Hon
har redan flugit så långt bort att af hela flickan syns inte mer än kjolen,
som fladdrar i blåsten.

    RISTO.

Nå, låt henne flyga då. Men fan må ta henne, om hon ännu en gång kommer
inom mitt område.

    LISA.

En sådan otäcka, som förstörde hela vår glädje. Få se, om det blir bra igen
efter det här.

    LAURA.

Knappast, när bruden ser så dyster ut.

    LOTTA.

Jo, det här var ett trefligt bröllop. Det lönade just mödan att köpa
blommor till bröstet för det här.

    KATRI.

Nå, än jag då, som måste skaffa en annan i mitt ställe, efter frun inte
ville ge mig lof annars.

    VAPPU.

Känner du dig bättre nu, Johanna?

    YRJÖ.

Vill ni kanske ha litet mera vatten?

    JOHANNA.

Jag behöfver ingenting mer. Om jag bara orkade så pass mycket, att jag
kunde komma bort härifrån.

    RISTO.

Johanna skulle man rakt kunna skrämma förderfvad. Bry dig inte om hela
saken. Inte går det an att bli vid dåligt lynne för så'nt där. Hör du inte?
Nej, men se, hvad hon är barnslig. Nu gråter hon.

    VAPPU.

Är det underligt? Låt hvar och en gå till sig sjelf. Det skulle väl inte
vara så roligt att på sjelfva bröllopsaftonen få höra sådana saker om sin
brudgum.

    RISTO.

Hvilka saker?

    VAPPU.

Bedrägerier.

    RISTO.

Bedrägerier. Allt måste man höra. Så-å, bedrägerier. Ä' ni alldeles tokiga?
Är det bedrägeri, om man gycklar en smula med flickorna? Det händer ju
jemt.

    TOPPO.

Ja, fördenskull ä' ju qvinnorna skapade hit till verlden, ty inte lär de ha
stort annan befattning.

    RISTO.

Ja visst, ja. Och hvad är det för ondt i, om en ung karl har en liten
kärlekshandel då och då med en vacker flicka. Han kan ju ändå inte gifta
sig med alla.

    VAPPU.

Men ni hade ju förlofvat er med den där flickan enligt hvad jag förstod.
Hvarför lemnade ni henne sedan utan vidare?

    RISTO.

Hvarför, hvarför? Det var också en fråga. Naturligtvis därför att jag fick
en bättre. Ty Johanna är sannerligen något annat än Kerttu, som inte har en
ordentlig klädning en gång, mycket mindre pengar i banken. Nej, då tog jag
väl hellre dig, Johanna, och inte lär du väl vara ond på mig för det, eller
hur, he, he, he?

    JOHANNA
    stiger upp.

Jag måste bort härifrån, bort, hvad än måtte hända. Flickor, hjelp mig af
med de här grannlåterna.

    RISTO.

Hvad nu? Hvart ämnar du ta vägen? Midt under festen. Men så säg då.

    JOHANNA.

Det vet jag inte, men jag måste bort. Det blir väl alltid någon råd. Men
det vet jag, att vi två passar inte tillsammans.

    RISTO.

Gud fördömme mig, tror jag inte att hon har mist förståndet.

    KATRI.

Hvad tänker du på, Johanna? Du gör dig ju alldeles till åtlöje för alla
menniskor.

    LAURA.

Nyss kommen ifrån vigseln, och nu redan vilja skiljas ifrån sin man. Något
sådant har man aldrig i verlden hört talas om.

    LOTTA.

Och af en så'n orsak se'n. För en galen flickas skull. Ja, galen -- för
ingen menniska anser Hopptossan för klok.

    JOHANNA.

Så hårdt ni ha satt i de här nålarna. Jag kan inte få ur dem på något sätt.

  Hon sliter kronan och slöjan af hufvudet. -- _Leena-Kajsa_ och
  _Anna-Maja_ komma fram och ställa sig på båda sidor om _Johanna_.

    LEENA-KAJSA.

Der ser man hur den onde anden förvirrar menniskan, när han en gång fått
henne i sina garn.

    JOHANNA.

Den onde anden? Mig?

    RISTO.

Ja visst, ja. Det där är den ondes anfäktelser, ingenting annat.

    VAPPU.

Det må vara som det vill, men i Johannas ställe skulle jag göra på samma
sätt.

    LAURA.

Där är också en. Att ännu mer egga upp den där tokan.

    KATRI.

Hvem bryr sig om Vappu? Hon är ju inte lik andra, tänker alltid annorlunda
om alla möjliga ting.

    LEENA-KAJSA.

Vappu är ett verldens barn. Hör inte på henne.

    VAPPU.

Men tänk då en liten smula efter, godt folk. Hur skall man kunna lefva
tillsammans med en man, som man inte kan lita på? Det är ju rent af
omöjligt. Hellre skulle jag sannerligen gå och dränka mig.

    JOHANNA.

Det är sant. Hellre gå och dränka sig än valla svin. Hindra mig inte, utan
låt mig gå.

    ANNA-MAJA.

Olyckliga, glömmer du så fort din heliga vigseled?

    JOHANNA.

Min vigseled.

  Sänker sitt hufvud.

    LEENA-KAJSA.

Är det så du är din man underdånig? Är det på sådant sätt du ärar honom som
din herre och man?

    ANNA-MAJA.

Voro vi inte nyss här alla vittne till att du gafs i Ristos beskydd för att
vara bunden till honom all din lefnads tid?

    LEENA-KAJSA.

Och för att i allt skicka dig så, att du måtte täckas din man.

    RISTO.

"Att du måtte täckas din man." Alldeles rätt, så ljöd prestens ord.

    ANNA-MAJA.

Och nu vid första motgång är du strax färdig att skiljas vid honom, för
hvars skull du är skapad --

    RISTO.

-- "ty qvinnan är skapad för mannens skull och inte mannen för qvinnans".
Det läste också presten i psalmboken.

    ANNA-MAJA.

-- är du färdig att skiljas vid honom, för hvars skull du är skapad, för
att följa den onde andens lockelser och ditt eget köttsliga sinne. Ve,
detta förderfvelsens djup, vid hvars rand du står, stackars menniskobarn.

    JOHANNA.

Kanske ni ha rätt. Jag kom inte att tänka på det. Gode Gud, hvad skall jag
göra?

    LEENA-KAJSA.

Bed din man om förlåtelse och bed honom ha öfverseende med din svaghet,
kommande ihåg att han är begåfvad med en starkare karakter och större
visdom.

    RISTO.

Ja -- det skall jag nog komma ihåg. Och att det tillkommer mig att styra
och leda hustru min till mitt bästa. Allt det där sades vid vigseln. Jag
hyser därför inte heller något onödigt groll, utan är färdig att skänka
Johanna min förlåtelse.

    LAURA.

Hör ni, så godsint han är. Inte ett enda ondt ord om allt der här.

    KATRI.

Det skulle inte mången man ha gjort i Ristos ställe. Johanna kan tacka sin
lycka.

    VAPPU.

Kom nu härifrån, Johanna. Du skall få bo hos mig till en början.

    JOHANNA.

Jag kan inte skiljas vid min man. Det skulle ju vara en stor synd.

    VAPPU.

Ja, tänk hvad det skulle vara. Synd? Att rätta ett misstag, som man märker
sig ha begått. Jag gitter inte höra.

    JOHANNA.

Du kommer inte ihåg att presten har vigt oss samman.

    VAPPU.

Nå, än se'n, hvad hör det hit?

    LAURA.

Bevare oss väl, en sådan hedning hon är.

  Rop utifrån: "Bruden. Fram med bruden."

    KATRI.

Se så, nu vill de se bruden igen, och hennes drägt är i en så'n oordning.

    LOTTA.

Sätt dig här på stolen, Johanna, så ska vi strax laga dig i ordning igen.

    KATRI.

Hvad de väsnas. Vänta då ett ögonblick och håll er litet i styr. Ni ska nog
få se oss, om ni också inte bråkar så fasligt. Seså, kanske det duger nu,
bara det är något så när. Kom nu.

  De gå fram till fönstret. Lefverop höras. _Risto_ dricker och bjuder
  männen.

    VAPPU.

Så ropade man ju också i gamla testamentets tid till offerlammen, då de
fördes att slagtas. Hvad tror ni om det, Leena-Kajsa?

    LEENA-KAJSA.

Jag känner inte till den saken. Men hvarför frågar du så?

    VAPPU.

För ro skull bara.

    LEENA-KAJSA.

Du skall alltid vara så klyftig. Ett sådant tal är eljest mycket opassande
för en bröllopsgäst.

    VAPPU.

Därför går jag också min väg. -- Adjö, Johanna.

    JOHANNA.

Nu redan? Dröj ännu en stund, Vappu.

    VAPPU.

Nej, tack. Jag har fått nog af bröllopsglädje för den här gången. Adjö med
er allesammans.

  Går.

    RISTO.

Det var tusan till brådska hon hade. "Fått nog af bröllopsglädje." Hå, nu
är det först den riktigt skall börja. Sätt i med en polska igen, Janne, så
att vi får dansa.

    KATRI.

Det var ett förnuftigt ord. Vi måste dansa så att bruden får röda kinder
igen. Ser ni, så blek hon är nu.

    JOHANNA.

Låt dansen vara för i afton. Den går inte nu mera.

    RISTO.

Och hvad skulle hindra? Nu först skall den just riktigt gå, se'n vi ha
smuttat litet på glasen. Tag, du Johanna, Toppo, så skall jag dansa med den
trefliga Lisa.

  Gnolar:

"Och flickan hon är fager, och gossen ståtlig är, Han trampar takt, och
flickan så prydligt dansar här." Inte sant, Lisa?

    TOPPO
    bockar sig för Johanna.

Får jag lof?

    JOHANNA.

Jag sitter hellre här och ser på.

    RISTO.

Hvad är det nu igen?

    JOHANNA.

Jag förmår inte, Risto. Jag är så trött och alldeles som om jag hade feber.
Jag faller bestämdt omkull, om jag försöker att dansa.

    RISTO.

Åh pytt. Kom nu bara. Visst måste du dansa. Hur skulle det eljest se ut?

    TOPPO.

Nå, Johanna? Låt nu alla sorger och bekymmer fara till skogs och kom och ta
en svängom med oss.

    RISTO.

Raska på nu, Johanna. Så där ja. Och ni andra också. Söla inte så, för då
kommer vi ju aldrig i evighet att få börja.

  _Janne_ spelar. Alla ställa sig på sina platser.

    ANNA-MAJA.

Till all lycka fick vi ändå Johanna att ta reson.

    LEENA-KAJSA.

Ja, Gud ske lof att allt slutades så väl. Jag började redan bli orolig för
hur det skulle gå.

  Polskan begynner.

    Ridån faller.




ANDRA AKTEN.


  Ett salutorg. Öfre delen af venstra sidan upptages af stånd och bord,
  fulla af alla slags varor. Handeln är liflig. Till höger äro pojkar med
  väskor under armarna sysselsatta att kasta boll. I fonden sjunger en
  _Vismånglare_ under det han säljer visor till de omkringstående, bland
  hvilka äfven _Lisa_ märkes. _Katri_ och _Laura_ köpa grönsaker vid ett af
  borden till venster. I det främsta ståndet håller _Vappu_ på att sälja.


    VISMÅNGLAREN
    sjunger:

  "På blommande kulle satt Hjalmar så tyst,
  Ty afskedets timma var när.
  Han skulle nu fara till främmande land
  Att strida mot fiendens här.
  Hans hjerta det suckar, men vinden den leker
  Med blomman, som doftar och nickar och smeker
  De älskande båda, som bröst emot bröst
  I kärleken hafva sin endaste tröst."

    JOHANNA
    kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de
pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:

En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall
kunna få en annan.

  Ser en stund tyst på pengarna.

Hvad skall jag nu göra med den här? Skall jag köpa mjölk åt barnet eller
bröd åt oss alla?

  _Katri_ och _Laura_ komma emot henne. _Lisa_ blir dem varse och skyndar
  till dem. Hon har en visa i handen och en korg på armen.

    KATRI.

Nå se, Johanna lefver ännu. God dag, god dag. Det är en evighet se'n jag
sist såg dig.

    LAURA.

Hvad du är rysligt förändrad. Och det är bara ett år se'n vi firade ditt
bröllop. Man skulle knapt kunna tro att du var samma menniska.

    JOHANNA.

Jag har legat sjuk en lång tid, och se'n har min lilla gosse varit dålig.
När man nätterna igenom får vaka vid vaggan, så blir man nog både blek och
mager.

    LISA.

Jaså, har du redan en gosse? Det visste jag alls inte af. Nej, verkligen?
Nå, hur gammal är han? Tre månader, säger du? Och hvem är han lik? Far
eller mor? Jag kommer och ser på honom en vacker dag. Jaså, du har en
gosse.

    JOHANNA.

Han är så späd och sjuklig, stackars liten. Kanske vår Herre snart tar
honom.

    KATRI.

Hvad är det för prat. Sjukliga barn bli ofta fullkomligt friska, bara man
sköter dem riktigt. Nog var också vår Ivar som liten så mager och klen, att
ingen skulle ha trott att det kunde bli något af honom. Men pass på bara,
när frun började föda pojken med ägg och hackadt, rått kött, så började han
strax att växa och fetma så man riktigt kunde se det. Ni skulle bara se hur
frisk och sund han nu är. Han har kinder så röda och tjocka att det riktigt
är en fröjd att se på dem.

    LAURA.

Vår Evelina återigen fick maltbad. Det häldes alltid en hel kappe malt för
hvar gång i karet. Försök du också det medlet, Johanna.

    JOHANNA
    småleende:

Ägg, kött, malt. Det hörs nog att ni tjenar hos herrskapsfolk. Man köper
inte sådant med våra medel.

    LAURA.

Nå, du milde Gud. Två unga, friska menniskor och ett enda barn. Nog skulle
man väl åt det kunna stå ut med att skaffa hvad som helst, och inte kostar
de där maltbaden heller hela verlden. Men du är så hushållsaktig, Johanna,
det är hela saken.

    LISA.

Du har ju egna pengar i banken. Köp för dem.

    KATRI.

Ja, det är ju sant. Menniskan har egna pengar, så att hon inte behöfver att
begära af sin man hvarenda slant, och ändå kan hon säga att hon inte har
råd. Hvem skulle förr i verlden ha trott dig om att bli så snål?

    LISA.

Hvad fattas dig, Johanna? Är du sjuk?

    JOHANNA.

Nej -- jag är inte sjuk. Det gör bara så ondt i hjertat ibland.

    KATRI.

Aj, aj. Du ser riktigt dålig ut. Orkar du gå eller skall jag leda dig? Du
faller väl inte?

    JOHANNA.

Nej, låt mig vara. Det går nog öfver. Adjö nu för den här gången, flickor.
Adjö, Lisa. Kom någon gång och se på min gosse, om du har lust.

    LISA.

Adjö, adjö. Jag skall nog komma. Hör på, Johanna, ännu en fråga, du. Hur
tycker du nu om att lefva tillsammans med din man? Är det inte litet roligt
i alla fall?

    JOHANNA.

Fråga inte om allt. Du får väl sjelf pröfva en gång, stackars barn.

  Går några steg till venster, stannar och säger för sig sjelf:

Egna pengar i banken. Egna pengar? Ja, nog hade jag redligt samlat dem
under tio års tjenst. Men gode Gud, va' de väl för den skull mina egna?

  Går till Vappu.

    KATRI
    ser efter Johanna.

Hvad felas den där qvinnan? Kom ihåg mina ord, hon är inte på rätta vägar.

    LAURA.

Hvem kan förstå sig på henne? Jag har inte kunnat tåla hela menniskan se'n
hon bar sig så dumt åt på sitt bröllop. Ämnar ni dröja här längre? Jag
måste i alla fall gå.

    KATRI.

Jag också. Det är inte rådligt att söla, när man är i andras bröd.

    LISA
    ser i sin korg.

Kors i Je. Jag har ju ännu inte fått allt hvad jag skall ha. Jo, nu lär jag
väl återigen få mina fiskar varma, när jag kommer hem till frun.

  Går för att göra ytterligare uppköp. -- _Laura_ och _Katri_ gå ut till
  höger.

    VAPPU.

Som jag sa', snälla Johanna, så bär det sig inte nu för tiden att sälja
bröd skålpundsvis under aderton penni, därför att mjölet är så dyrt. Men om
du köper ett lispund, skall du få det litet billigare.

  _Risto_ och _Toppo_ synas i fonden.

    JOHANNA.

Det kan jag inte. Jag har inte mer pengar än en mark och måste för den
också köpa litet mjölk åt barnet.

    VAPPU.

Der kommer din man. Kanske du får mer af honom --

  _Johanna_ spritter till, gömmer sin hand under förklädet och drar sig
  litet åt sidan.

    RISTO.

Ja, hvad ska vi nu göra, Toppo? En sup borde vi ju ha så här i
morgonrusket, och inga pengar ha vi.

  Vänder ut och in på sina fickor.

Inte en penni. Den ena fickan är tom; i den andra fins ingenting. Säg, bror
lilla, hvad ska vi nu ta oss till.

    TOPPO.

Ser du din hustru?

    RISTO.

Johanna? Är hon här? Nå tusan, gumman har inte kommit tomhändt till torget.

    TOPPO
    gnolar:

  "Hej trillerilleri,
  Det går nog din näsa förbi."

Hustrun har pengar, mannen inte. Kommer du ännu ihåg hvad jag sa' dig på
ditt bröllop? "Pengarna ä' mina. Du slösar inte med dem alldeles som du
sjelf vill heller." Slog det in?

    RISTO.

Nej, var viss på det. Så-å, "pengarna ä' mina". Åhå, minsann. Tro inte, du
kära själ, att katten flyger. Johanna finner alltid på någon utväg och
skaffar sig några penni, men de tillhör också mig, ty så säger lag och
förordning.

    TOPPO.

Men är inte gumman din af en annan mening?

    RISTO.

Emot lag och rätt i landet? Ohoj. Så går det ändå inte till. "Lef i landet
enligt landets skick eller bort ifrån det." Ser du, så rädd hon är för mig?
Gömmer sig undan och smyger bort som en tjuf. Det är bevis på att hon har
pengar. Vänta lite, Toppo, snart ska vi få oss några supar.

  Skyndar till Johanna.

    TOPPO.

Månne det verkligen lyckas? Men inte skulle jag i hustruns ställe -- --

    RISTO.

Johanna, vänta, gå inte? Hör du, har du några pengar?

    JOHANNA.

Hur så?

    RISTO.

Jag skulle behöfva litet. Gif hit och krångla inte för jag ser på dina ögon
att du har.

    JOHANNA.

Jag har en enda mark, som jag nyss fick i betalning för att jag stickat två
par strumpor. Jag kan inte ge dig den, Risto. Den måste gå till bröd, ty
barnet gråter därhemma af hunger.

    RISTO.

Stretar du nu inte emot igen, fast du mycket väl vet att det inte hjelper
till någonting? Ge nu vackert hit pengarna, så slipper du med mindre bråk.
Du får alltid så pass igen, som du behöfver till mat åt barnet.

    JOHANNA.

Jag behöfde tre hela dygn för att sticka de där strumporna. Innan jag
förtjenat en mark till, har barnet dött af hunger. Och inte förmår jag
heller arbeta längre, om jag inte får bröd. Jag har inte på flera dagar
ätit annat än saltvatten och potatis. Och så kommer det till, att bröstet
mattas ut af att amma barnet, så det är inte underligt att krafterna går
bort. Jag kan knapt längre stå på mina ben.

    RISTO.

Att du inte blygs att klaga, när det är ditt eget fel. Du skulle ha gått
att låna af smeden, som jag har sagt dig väl tusen gånger. Han skulle
säkerligen inte neka dig någonting.

    JOHANNA.

Jag kan inte förmå mig att göra skulder, då jag vet att jag aldrig kan
betala dem. Då försöker jag hellre att skaffa på något annat sätt eller
hjelpa mig ändå.

    RISTO.

Gör som du vill, men skyll då också endast dig sjelf om du lider brist. Och
kryp nu fort fram med din pluring. Toppo därborta skrattar åt mig, när jag
måste stå här och tigga dig så länge.

    JOHANNA.

Jag ger inte min sista slant, nej, inte om det gälde aldrig det. Hur vågar
du också begära det af mig? Är det inte tillräckligt att du har druckit och
slösat bort alla mina besparingar, utan att du också penni efter penni
skall röfva ifrån mig mina små förtjenster? Du har inte något samvete, inte
den minsta smula. Är det skick och fason att mannen inte gitter arbeta det
minsta mer, utan bara super och rumlar dagarna i ända, tills han har
förstört allt hvad hustrun har skrapat ihop? Och tänk se'n på hvad det
skall bli af oss. Vi ä' redan så godt som på bar backe, fast det inte är
mer än ett år se'n vi gifte oss. Tiggarstafven är hvad som väntar oss i
närmaste framtid. Det fins ingen hjelp för det.

    RISTO.

Låt bli och skrik så. Alla kan ju höra dig. Börja att väsnas midt på torget
som en galning. Skäms du inte en smula? Menniskorna gapar ju på dig som på
ett vidunder.

    JOHANNA
    gråtande:

Hur kan jag hjelpa det när jag är så olycklig? Jag skulle ändå inte bry mig
om mig sjelf, men när det arma barnet får lida så och alldeles förgås i
hunger.

    RISTO.

Ja, gråt nu till på köpet och jemra dig, och det för en marks skull. Man
skulle kunna tro dig vara i lifsfara.

    JOHANNA.

För en mark? Är det här då första gången, som du med våld tar ifrån mig
mina med svett och möda förvärfvade slantar? Utan att tala om hvad jag hade
samlat före mitt giftermål.

    RISTO.

Så-å, börjar du nu också sturska dig öfver din hemgift -- en så storartad
summa som hela sexhundra mark? Mången hustru har medfört tusen och
tiotusental åt sin man och ändå inte hållit några långa tal för det. Men du
är ett elakt stycke, det är hela saken.

    JOHANNA.

Det var första gången jag nämde om dem, och det skall också bli den sista.
Jag vet inte hur det undslapp mig. När sinnet är bittert, kommer menniskan
ofta att säga saker, som man inte skulle vilja.

    RISTO.

Ja, det må vara, men gif nu pengarna hit med godo. Eljest kallar jag
polisen till hjelp. Det skall väl visa sig om man kan få sin hustru att
lyda eller ej. Nå, hur går det? Skall jag ropa? Hej, po --

    JOHANNA.

Nej, ropa inte. Här ä' de. Du skulle ta mitt lif med detsamma, så sluppe
jag ifrån det här eländet.

    RISTO.

"Det här eländet." Hvad går det för nöd på dig? Gå åtminstone hem att lipa,
så att du inte blir till åtlöje för hela sta'n.

  Går till Toppo.

    TOPPO.

Nåå? Fick du pengarna?

    RISTO.

Naturligtvis. Ser den du här?

    TOPPO.

Hurra. Det får vi en hel butelj för. Nu går det an att lefva.

    RISTO.

Men käringen retar mig. Hon började ju pipa och gnälla så att man måste be
Gud bevara sig.

    TOPPO.

Jag tänkte just det. Men "var en man; fördrag allt". Det står ju i
psalmboken att "mannen måste ofta ha öfverseende med hustruns svaghet". De
ä' ju denna verldens bräckliga kärl, ser du.

    RISTO.

Ska vi nu gå till krogen, hvafalls?

    TOPPO.

Ja visst, bror lilla. Vi ska gå dit och ännu en gång lefva alldeles som
herrar.

  Lägger sin arm om Ristos hals. Sjunger:

  "Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
  Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats -- -- --"

  Ut till höger.

    VAPPU.

Hvart tog du vägen, Johanna? Kom nu och handla bröd.

    JOHANNA.

En annan gång, kära Vappu. Inte nu.

    VAPPU.

Hvarför inte? Tycker du att det är för dyrt?

    JOHANNA.

Nej, men jag får ändå låta det vara tills vidare.

    VAPPU.

Kom i alla fall närmare hit. Jag har något annat att säga dig. Säg, skulle
du inte vilja ta emot att väfva ett klädningstyg? Fru Vörsky bad mig
häromdagen att höra efter någon pålitlig person, som vore skicklig i sådant
arbete. Jag tänkte genast på dig, ty jag känner ingen annan, för hvars
redlighet jag skulle kunna gå i borgen.

    JOHANNA.

Åh, du kan inte tro hvad jag gerna tar emot väfning, om jag bara kan få
någon. Det skulle ju vara en riktigt stor hjelp för mig i dessa knappa
tider, ty man förtjenar ju alltid mer med väfning än med annat handarbete.
Hur snart tror du att hon skulle vilja låta mig börja?

    VAPPU.

Gå och hör efter. Säg att jag skickat dig. Men en sak till. Om du vill,
skall du gerna få bröd af mig på kredit. Jag känner ju dig så väl. Du
betalar sedermera, när du kan.

    JOHANNA.

Tack skall du ha. Nu, då jag får arbete, kan jag kanske snart betala det.

    VAPPU.

Se här är ett halft lispund. Låt mig lägga det i den där duken.

    JOHANNA.

Gud belöne dig för din godhet emot mig, Vappu. Jag kan inte tacka dig för
allt så, som jag borde.

  Binder ihop sitt knyte, tar farväl och går till venster.

  _Kerttu_ kommer springande från höger och skjuter en skottkärra framför
  sig, i hvilken hon har potatis. Gatpojkar följa henne i hälarna.

    POJKARNA.

Hopptossa, tattarunge, Hopptossa. I hvems potatisland har du varit och
stulit de där?

    KERTTU
    jagar pojkarna ifrån sig.

Vill ni hålla er i styr? Gå er väg, lymlar.

    EN POLISBETJENT.

Hvar har du odlat de där?

    KERTTU.

Ingenstans. Jag har fått hvarenda en i upptagningslön. Men hvad rör det
dig?

    FÖRSTE POJKEN.

Tossa, du, hvar har du din fästman?

    ANDRE POJKEN.

Gå inte för nära. Hon har en trut som en glupande ulf.

    TREDJE POJKEN.

Har du fått din växt af kråkan, Hopptossa, och har du knipit den där näsan
ifrån korpen?

    FÖRSTE POJKEN.

Och hur har du blifvit så svart i skinnet? Har din mor gräft dig fram ur
skorsten och matat dig med kol?

  _Risto_ och _Toppo_ komma i fonden. Toppo hindrar Risto från att gå fram
  till Kerttu.

    ANDRE POJKEN.

Tror du inte att vi känner din slägt, Hopptossa? Mor din var tatterska.

    TREDJE POJKEN.

Sophög, tjärtunna, slarfsylta -- --

    RISTO.
    sliter sig lös från Toppo och kör bort pojkarna.

Jag skall lära er, jag. Vill ni laga er i väg, eller --? Sådana slynglar.
Försök bara att komma hit igen.

  Tillbaka till Kerttu.

God dag igen, Kerttu, efter så lång tid. Hur står det till med dig?

  _Kerttu_ sätter sig på kärran och kastar potatis som bollar upp i luften.
  Låtsar inte märka Risto.

    RISTO.

Jag frälste dig från de där pojkarnes elakheter.

    KERTTU.

Onödigt besvär. Jag skulle nog sjelf ha redt mig med dem.

    TOPPO.

Där ser du nu hvad du får för tack af henne. Att du också gitter springa
efter den där slarfvan. Kom nu, så går vi tillbaka till krogen, tar oss
några partier och dricker ut buteljen.

    RISTO.

Gå du förut, så kommer jag efter så fort jag hinner. En karl skall väl
helsa på sin forna käresta, om också aldrig det vore i vägen. Inte sant,
Kerttu?

    KERTTU.

Blif bara där du är. Jag har ingenting med dig att göra.

    TOPPO.

Där hör du.

    RISTO.

Är du alltjemt ond på mig? Och hos mig kom den gamla kärleken i full låga
igen i samma ögonblick jag från krogfönstret såg dig springa förbi.

    KERTTU
    springer upp.

Bort ifrån mig.

    RISTO.

Nå, nå, sakta, sakta. Jag gör dig ju inte något ondt.

    TOPPO.

Tusan så morsk. Man måste tycka om dig, om man vill eller ej, Hopsalisa,
eller hvad du heter.

    KERTTU
    vänder sig till folkhopen.

Vill ingen köpa potatis? Tjugufem penni kappen.

    TOPPO.

Släpp mig närmare, Risto. Jag förstår bättre än du att skämta med
flickorna.

    KERTTU.

Potatisen är god. Kom och se på den.

    TOPPO
    till hälften sjungande:

  "O filia mansulalii,
  O filia mansulalii."

Kommer du ännu ihåg din slägts språk, du svartögda sorgebarn?

  "Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
  Ala bingelibii, ala dackeli dii, Saridoo.
  Ala baskusi, nellusi, vatsusi,
  Sulamola, sulamola sumperin sutsatsii.
  O filia mansulalii,
  Simsilä, kimsilä, rattentaal."

    KERTTU.

Hvad står du där och idislar och tuggar för, så att du är färdig att vrida
käkarna ur led?

    TOPPO.

Det är ju tattarspråk, din stams tungomål. Känner du inte det?

  "Ala bingelibii, ala dackeli dii, vaktartaa.
  Konsunellos vad, ala vengos vad, ala miira, miira
  Surted sudsura vaktartaa."

    KERTTU.

Så kommer väl din tunga också en gång att fräsa mellan djefvulens tänger.

    TOPPO.

Nej, Risto, låt oss gå vår väg. Med den där ormgadden lönar det sig inte
att glamma.

    RISTO.

Kanske jag försöker ändå. Kerttu, min sköna, lilla gullhöna, min
rosenknopp, min sockertopp, kom, gif mig nu ett ärligt handslag och säg:
"Bort hat och vrede, välsignelse sig brede, emellan oss igen, min egen,
egen vän."

    KERTTU.

Hör opp att plåga mig, ni huggormar. Eljest går det aldrig väl.

    RISTO
    sjunger:

  "Heju veju pojkar och heju veju mor,
  Hvar är väl den kärlek, som en gång var så stor --?"

    KERTTU.

Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.

    TOPPO.

Det där är en argbigga af den rätta sorten.

    RISTO.

Hon har en riktig björngalla.

    KERTTU.

Ja, björngalla, och naglarna ä' tio liar. Kom bara hit, så -- --

    RISTO.

Tror du att jag är rädd för dig ändå? Jo, pytt också. Jag sluter dig i min
famn, innan du vet ordet af.

    KERTTU.

Låt mig vara, eller jag trollar dig hufvudstupa i en lergrop, så att du
skall vända ut och in på ögonen.

    RISTO.

Inte kan du trolla, Kerttu lill.

  Tar fatt i hennes lifbälte.

    KERTTU
    rifver sig lös och kastar potatis på honom.

Där skall du få, där, där och där -- --

    RISTO.

Åhå, kära barn. Tror du dig kunna rå på en duktig karl med potatis till
vapen?

  Försöker åter att ta fatt i henne.

    KERTTU
    tar sand ifrån marken och kastar rakt i ögonen på honom.

Än nu -- -- än nu då --?

    RISTO.

Låt bli, för böfveln i våld. Tusan, om hon har förderfvat ögonen på mig.

    KERTTU.

Fick du ändtligen nog?

    TOPPO.

Nåå, Risto, kunde du också bli stukad?

    RISTO.

Låt bli att drifva gäck. Det här är allvarsamt.

    KERTTU.

Kantänka, om de nu också skulle svida en stund. Du kan då komma ihåg att
hädanefter låta mig vara i fred.

    TOPPO.

Du kunde ha lydt mig och blifvit qvar på krogen.

    RISTO.

Hjelp, godt folk. Fins det ingen, som har en droppe vatten eller mjölk?

  Folk samlas rundt omkring honom. _Kerttu_ sätter sig på kanten af sin
  kärra.

    EN KLOK GUMMA.

Hvad har kommit åt ögonen?

    RISTO.

Flickan där kastade dem fulla af sand och mull.

    GUMMAN.

Hvilken flicka?

    KERTTU.

Jag.

    EN RÖST UR FOLKHOPEN.

Tatterska, hedning.

    EN ANNAN.

Du skulle förtjena stryk, din slyna.

    GUMMAN.

Sätt dig där på kärran, så får jag se på dem litet bättre.

  _Kerttu_ stiger upp och ger plats.

    RISTO.

Åh, de bränner som eld.

    GUMMAN.

Är det underligt? Gode Gud, det flyter ju renaste blod ifrån dem. Men gnid
dem inte så, stackars man. Aj, aj, aj. De kommer aldrig i verlden att duga
mer, de där ögonen.

    TOPPO.

Åhå? Skulle det verkligen ha gått så galet?

    GUMMAN.

Karlen stackare blir ohjelpligt blind. Sanna mina ord.

    KERTTU.

Blind. Blir han blind? Ni ljuger.

    EN RÖST UR FOLKHOPEN.

Det vet nog Badstu'-Anna bäst. Hon är en skicklig ögondoktor, hon.

    KERTTU.

Inte kan synen gå bort för så litet.

    GUMMAN.

Kom och se sjelf, ögonen ä' ju som riktiga blodkulor.

    RISTO.

Är du nu belåten, Kerttu? Aj, satan, hvad de svider.

    KERTTU.

Dryp något i dem.

    GUMMAN.

Hvad skulle man kunna drypa i dem?

    KERTTU.

Droppar -- eller lägg salva på dem. Kan ni inte råda till någonting?

    GUMMAN.

Jo bevars, om det blott funnes pengar.

    KERTTU.

Det skall fås. Det skall jag skaffa om det också vore från månen.

  Tar från sitt bröst en penningpung.

Se där, tag det där så länge. Skicka någon till apoteket. Till det nya
apoteket här i närheten. Fort, fort. Jag skall under tiden skaffa mera
pengar. -- Vill ingen köpa potatis?

  _Gumman_ hviskar några ord till en pojke, som därefter beger sig af.

Spring, pojke, spring allt hvad du förmår.

    RISTO.

Smärtan blir värre och värre. Nog lär jag mista mina stackars ögon.

    KERTTU.

Ängslas inte ännu. Låt oss vänta. Snart kommer pojken med droppar. Kanske
det hjelper om du får mycket droppar, riktigt mycket.

  Springer till fonden, hvarest några herrar stå, rökande cigaretter.

    EN RÖST UR FOLKHOPEN.

Nu är flickslinkan rädd, skall jag säga.

    EN ANNAN.

Jo, det kan du tro. Men man kan också bli det för mindre.

    KERTTU.

Gode herrar, ger ni mig pengar, om jag dansar för er en underskön
zigenardans?

    FÖRSTE HERRN.

Tusan till vacker flicka.

    ANDRE HERRN.

En zigenerska, tror jag.

    KERTTU.

Ger ni mig pengar?

    FÖRSTE HERRN.

Så innerligt hon ber, den sötungen.

    TREDJE HERRN.

Nej, men se på de ögonen.

    FJERDE HERRN.

Charmanta.

    KERTTU.

Gode herrar, får jag dansa för er?

    FÖRSTE HERRN.

Vi låter henne dansa.

    ANDRE HERRN.

Ja, ja, naturligtvis.

    TREDJE HERRN.

Ypperligt.

    FJERDE HERRN.

Dansa, dansa, du vackra flicka. Vi ska ge pengar. En vacker flicka får
alltid mycket pengar.

    KERTTU
    kastar kärran ur vägen.

Gif plats och sjung.

  Folkhopen sjunger. Kerttu dansar.

  "Qvällen är härlig.
  Trefligt att hoppa få.
  Tonerna sköna
  Locka till dans också.
  Skåda nu alla
  Som ögon fått.
  För er jag dansar
  Och sjunger blott.
  Jag hoppar, och jag sjunger, jag,
  Jag hoppar, och jag sjunger, jag."

  Svart är mitt hår, ja,
  Vacker min växt också.
  Fattig dock går jag.
  Ödet det ville så.
  Dansar om dagen
  Med sång och skratt,
  Gråter och suckar
  Hvarenda natt.
  Jag gråta får hvarenda natt,
  Men nu blott dans och sång och skratt."

  Samlar in pengar i sitt förkläde, hvarefter hon ger dem till Risto.

    Ridån faller.




TREDJE AKTEN.


  En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken.

    KERTTU
    kommer från höger.

Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser.
Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna
återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för
mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud,
skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som
ingen, ingen, ingen älskar?

  Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter
  gråt. -- Från venster kommer en zigenarflock, _Helka_ främst, _Hagert_,
  _Ilona_ och deras båda barn efteråt.

    HELKA.

Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På
höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.

    ILONA.

Mor, ser du, där ligger någon under trädet.

    HELKA.

Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?

    KERTTU.

Ett jordkryp, en grafmask, fiskmat.

    HELKA.

Gud förbarme sig, då är du ju nästan eländigare än vi. Hvarifrån är du,
stackare?

    KERTTU.

Hvarifrån jag är? Ja, det skulle jag säga, om jag visste det. Har den
försvarslösa väl en hydda? Har den fullkomligt värnlösa något hägn? Anden
har sitt varma skjul och alfågeln sitt trygga bo, men den vanlottade har
blott vildmarken till hem och skogsdungen eller åkerrenen till fristad.

    ILONA
    afsides till Hagert:

Hör du, Hagert, hvad hon säger? Hon är ju lika hemlös som vi.

    HAGERT.

Var stilla. Tror du att hon ändock skulle vilja följa med oss?

    HELKA.

Du ser ännu mycket ung ut och likväl är du redan så olycklig. Har du ingen
i verlden som kan ta vård om dig? Föräldrar, slägtingar eller åtminstone
bekanta?

    KERTTU.

Ingen. Min mor vandrar på okända stigar; min far hvilar under torfvan på
kyrkogården. Jag har inga andra bekanta än himmelens väder och vind, ingen
kärare vän än fältets friska vårluft. Men hvad gör det? De skymfar en inte
för sitt nöjes skull. De bedrar inte så fegt som menniskorna.

    HELKA.

Sant, mitt barn, sant.

    KERTTU.

Hädanefter går jag inte heller mer till de trakter där menniskor vistas, ty
jag passar inte bland dem. Det är godt att vara ensam. Då är man ingen i
vägen. Då fins det ingen som hånar en, ingen, hvars ögon man kan förderfva.

    ILONA.

O Hagert, det gör mig så ondt om den olyckliga.

    HAGERT.

Stilla nu, när mor talar till henne.

    HELKA.

Hvad är ditt namn, stackars flicka?

    KERTTU.

Kerttu.

    HELKA.

Kerttu? Hör du, Hagert, hennes namn är Kerttu. Än ditt slägtnamn, ditt
slägtnamn, barn?

    KERTTU.

Väänönen.

    HELKA.

Från Tuusniemi?

    KERTTU.

Ja, min far var därifrån.

    HELKA.

Och din mor, barn, hvem var din mor?

    KERTTU.

Det sägs att hon var af er stam. Det sägs att hon lemnade min far medan jag
ännu bara var ett lindebarn. Sedan dess har man inte hört något af henne.

    HELKA.

Kom hit, barn, bort från trädets skugga hit i månskenet, att jag måtte få
se dina ögon. Åh, himmelska fader, du är ju min egen Aili, helt och hållet
hennes lefvande afbild. Hagert, se på de här ögonen, den här pannan, det
här håret. Sannerligen för Gud, du är mitt eget kött och blod. Kom i min
famn, barn, kom i din mormors famn.

    HAGERT.

Var helsad, Kerttu, här ser du din morbror.

    ILONA.

Och här hans hustru. Nu är du inte mera ensam, Kerttu. Du har slägtingar
och vänner.

    KERTTU.

Jag slägtingar och vänner? Är det möjligt? Än min mor, hvar är hon?

    HELKA.

I jordens sköte, barn. I dödens sömn ha hennes ögon varit slutna redan
sexton år. Din mor fick slita mycket ondt, Kerttu, under det hon trampade
lifvets stig. Alla sina skarpaste vindar lät himmelens Herre fara fram
öfver hennes hufvud.

    KERTTU.

Min stackars mor.

    HELKA.

Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför
drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre
lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de
bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en
vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes,
tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren
jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden
hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta
och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna
tjäll.

    KERTTU
    sakta gråtande:

Lycklig hon.

    HELKA.

Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i
verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga
trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss
tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?

    HAGERT.

Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.

    ILONA.

Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?

    HELKA.

Och fast vi inte har gods eller gårdar i vår ägo, så ha vi i dess ställe
den gyldene friheten. Hvad fattas väl oss, då vi genomströfvar kärr och
länder, då vi i skogarna lyssnar till gökens galande eller sträcker ut oss
i solskenet på de bärrika markerna? Härberge finner vi på landsvägen eller
på tufvorna, och som en värmande härd öfver allt ha vi kärlek och endrägt.
Nej, ehvad man än bjöde mig, detta lif ville jag inte byta bort, inte mot
en konungs spira.

    KERTTU.

Mormor, jag följer er. O, nu dagas ett nytt lif. Och dessa barn? Ä' de era?
Kom i min famn, ni små, kom. Jag håller så mycket af er, så riktigt,
riktigt mycket. Får kusin alltid bära er i sin famn på färderna och sköta
och vårda er? Säg, får hon?

    BARNEN.

Ja, ja.

    KERTTU.

Och dessemellan ska vi leka blindbock och kurra gömma och sista paret ut.
Och så skall kusin också lära er att dansa. Åh, vi ska få så roligt, så
rysligt roligt. Men fryser du inte, stackars liten, då du är så bar om
halsen? Se här skall du få se. Nu skall kusin knyta en halsduk om dig. Se
så, nu blir barnet snart varmt. Hvad heter du, min lilla unge?

    FLICKAN.

Ilona, liksom mor.

    KERTTU.

Jaså, du heter som mor. Och du, min lilla gosse, du heter väl som far?

    GOSSEN.

Nej, jag har mitt eget namn: Herman Gabriel.

    KERTTU.

Vi ska säkert bli goda vänner, Herman. Tror du inte det?

    HERMAN.

Jo, det tror jag. Och jag kan redan laga potatislåda, men det kan inte
Ilona. Hur skulle också flickorna kunna förstå sig på sådant?

    KERTTU.

Så-å -- potatislåda -- --

  Lösgör sig från barnen och stiger upp orolig.

Hur kunde jag glömma det. Mormor, du är ju gammal och erfaren. Du känner
säkert många läkemedel. Skulle du inte kunna laga en sådan salva för
ögonen, som hindrar en från att bli blind. Jag kastade i dag sand i ögonen
på en karl, och man säger att han kommer att bli blind af det. Tänk dig,
blind, blind för hela lifvet. Och jag, eländiga, gjorde honom så olycklig.
Mormor, om det är dig möjligt, så bota hans ögon. Annars får jag aldrig ro
mera.

    HELKA.

Hvarför kastade du sand i hans ögon, barn?

    KERTTU.

Därför att jag är så ondsint, mormor. Jag hatade honom alldeles ursinnigt
och ville störta honom i förderfvet. Hade jag haft ett vapen, så skulle jag
säkert ha dödat honom. Jag är så häftig och har ett så förfärligt lynne.

    HELKA.

Och hvarför hatade du honom, Kerttu?

    KERTTU.

Hvarför jag hatade honom? Ja, hvarför? Säkert endast derför att jag förut
älskade honom så gränslöst.

    HELKA.

Har han bedragit dig?

    KERTTU.

Fråga inte om allting, mormor.

    HELKA.

Har han bedragit dig, Kerttu? Jag vill veta det.

    KERTTU.

Och om han också skulle ha gjort det, hvad mer? Kan man klandra honom för
att han öfvergaf zigenarflickan, när han hade tillfälle att få en bättre?
Alla andra skulle ha gjort på samma sätt.

    HELKA.

För visso, det är ju deras sed. Det är inte någon synd, om en man förför en
ringa flicka och gör henne olycklig. Tusentals ha gjort det utan att någon
räknat dem det till last. De ha hvarken fått bota för det eller kommit i
fängelse. O, ni kristne, hurudana ä' ni? Skrymtare, skenhelige, ingenting
annat. Nog låtsas de vara fromma, när de sitter så andäktiga i kyrkan och
lyssnar till prestens tråkiga predikan, men, pass på bara, knappt ha de
vändt ryggen till kyrkan, förr än ulfven sticker fram under fårakläderna.
De lär ett; de lefver ett annat. Det är dagens klara sanning. Och låt mig
inte vara annat än en zigenerska, men det säger jag: Jag vämjes vid dessa
menniskor.

    HAGERT.

Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.

    HELKA.

Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden.
De ä' likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss
föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud
har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå
i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. -- -- Hur var det? Du
ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en
salva till hans ögon?

    KERTTU.

Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.

    HELKA.

Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle
hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista
ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.

    KERTTU.

Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag
säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?

    HELKA.

Hvilken galenskap. Du skulle ta lifvet af dig för den mannens skull, som
har bedragit dig? Du skulle ömma så för dessa vilddjur som jagade din mor
till döds och som förbannar din stam? Nej, så vanvettig kan inte min
dotterdotter vara. Det får du mig inte att tro.

    KERTTU.

Mormor, kort och godt: Botar du hans ögon eller ej?

    HELKA.

Nej. Om han också för evigt skulle komma att vandra i mörker, nej. Inte då
heller, nej.

    ILONA
    lindar sin arm kring Kerttus hals.

Kerttu, tala inte mer nu med mormor om den saken. Vänta tills hennes sinne
veknat.

    HELKA.

Hvad är det du hviskar, Ilona? Gå in i ladan där med dina barn och lägg er
allesammans att sofva i höet. Du också, Kerttu. Eller afkyl först ditt
sinne härute, om du så vill. Men tala inte mer ett ord till mig om den där
karlen. Kom ihåg det.

  Går in i ladan efter de andra.

    KERTTU.

Farväl, mormor. Farväl allesammans. Mig ser ni inte mera. Bättre att vara
på sjöbotten till rof för fiskarna än tillsammans med sådana hårdhjertade
slägtingar.

  Ämnar gå.

    RISTO.
    från höger.

Nå, hej. Där fick jag verkligen fatt i dig. Jag gissade just att det inte
var värdt att söka dig nå'n ann'stans än vid Niittyläs hölada.

    KERTTU.

Hur är det med dina ögon, Risto? Blir du verkligen blind?

    RISTO.

Jag fruktar det värsta. Jag kan inte se synnerligen mycket, isynnerhet inte
med det här ena ögat.

    KERTTU.

Men droppar och salvor? Kan inte de hjelpa?

    RISTO.

Fan heller. Det började bara att svida dubbelt värre.

    KERTTU
    lutar hufvudet mot Ristos axel.

Hvarför hämnas du inte på mig, Risto? Du skulle ta din knif och stöta den i
mitt bröst.

    RISTO.

Hvad skulle det tjena till. Skulle ögonen bli bättre af det?

    KERTTU.

Om jag åtminstone på något sätt kunde göra det godt igen Risto?

    RISTO.

Skulle du verkligen allvarsamt vilja det, Kerttu? Sant att säga, så var det
i det hoppet jag kom efter dig hit.

    KERTTU.

Om jag skulle vilja? Och det frågar du? Jag skulle vilja ge mitt lif, om
jag kunde skaffa dig din syn igen.

    RISTO.

Det är omöjligt. Men du skulle ju på annat sätt kunna gagna mig.

    KERTTU.

Risto, nu vet jag. Du kan inte längre sjelf förtjena ditt uppehälle om du
blir blind. Men jag skall arbeta och försörja dig. Och jag kan arbeta, det
skall du få se. Ingen har så mycket krafter som jag. Så galen jag var. Jag
ville kasta mig i sjön, emedan jag var så förbittrad på mig sjelf och mitt
lif. Jag kom ju inte att tänka på att jag kunde vara dig till hjelp och
nytta.

    RISTO.

Det skulle du verkligen kunna. Men en qvinnas arbete betalas så dåligt. Man
kommer inte långt med de inkomsterna.

    KERTTU.

Ja, så vet jag ett annat råd. Jag färdas på marknaderna och dansar och
sjunger. Och något ännu bättre, på värdshusen och caféerna. Åh, jag skall
nog finna på råd. Mins du, så mycket pengar jag fick i dag af de där
herrarna på torget?

    RISTO.

Ja, det är ingen dum idé. Jag tänkte också på någonting ditåt.

    KERTTU.

Du skall lefva som en grefve hädanefter, Risto. Litet emellanåt skall jag
föra pengar till dig. Och då blir du ju glad för hvar gång. Inte sant,
Risto?

    RISTO.

Det tror jag, det. När jag får pengar.

    KERTTU.

Hvad jag är för en toka. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag känner
mig så lätt och glad nu, fast tårarna ändå tränger sig i ögonen. Så
besynnerligt, att jag inte genast tänkte på, på hvad sätt jag skulle kunna
något försona min olycksaliga handling.

    RISTO.

Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så'nt underligt lynne du
har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och
god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?

    KERTTU.

Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera
på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.

    RISTO.

Men vet du hvad, Kerttu?

    KERTTU.

Låt höra.

    RISTO.

Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och
samlar pengar som gräs.

    KERTTU.

Tillsammans? Du och jag?

    RISTO.

Ja, just vi båda. Jag känner ju ändå bättre till herrarnas samlingsplatser
och så'nt där, ser du. Du får aldrig reda på dem, om inte jag kommer med
för att råda och leda dig.

    KERTTU.

Men hur kan du göra det, om du blir blind?

    RISTO.

Åh, kanske jag inte blir det heller. Ja, jag menar naturligtvis. Kanske jag
inte blir riktigt alldeles stockblind, förstår du.

    KERTTU.

Än Johanna?

    RISTO.

Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så
mycket arbete hon nå'nsin vill ha.

    KERTTU.

Ja, men -- --

    RISTO.

Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper
mig.

    KERTTU.

Dig, sin man? Hur är det möjligt?

    RISTO.

Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss
i väg tillsammans?

    KERTTU.

Om jag skulle fråga mormor.

    RISTO.

Mormor?

    KERTTU.

Ja, mormor och morbror, som sofver därinne i ladan. I deras sällskap måste
vi i alla fall komma att vandra.

    RISTO.

Fan besitta. Är det folk därinne i ladan? Låt oss då tala sakta. Kom och
låt oss sätta oss där under trädet, Kerttu, så får vi prata -- där litet
längre bort.

    KERTTU.

Hvarför just där? Här är ju lika bra.

    RISTO.

Nej, kom med dit, så skall jag hviska något i örat på dig. Nå -- hvad
tvekar du för?

    KERTTU.

Jag vet inte. Det är redan natt nu och där är så mörkt.

    RISTO.

Seså, var inte barnslig nu, utan kom bara.

  Fattar Kerttu i handen och vill draga henne med sig.

    HELKA
    ropar från ladan:

Kerttu. Hej, Kerttu. Är du därute?

    KERTTU
    drar undan handen.

Släpp mig. Mormor ropar. Och gå genast din väg, Risto. Gå, gå, att inte
mormor får se dig.

    RISTO
    griper fatt i henne på nytt.

St, stilla. Låt oss vänta en stund. Hon kommer säkert inte hit.

    HELKA.

Kerttu, hvar är du?

    KERTTU.

Släpp mig, Risto. Jag är viss på att hon kommer. Om ett par dar skall du få
bud ifrån mig. Farväl till dess.

    RISTO.

Är det riktigt säkert?

    KERTTU.

Du kan lita på det. -- Nu kommer hon.

    RISTO.

Adjö då så länge.

  Går.

    HELKA
    ser ut genom ladudörren.

Hvarför dröjer du därute så länge? Kom nu och lägg dig att sofva.

    KERTTU.

Mormor, hör. Älskar du mig, om också aldrig så litet?

    HELKA.

Hvad nu, barn? Hvarför frågar du det så häftigt? Visst älskar jag dig. Du
tillhör ju vår egen förtryckta stam, och du är ju mitt eget kött och blod.
Ja, visst älskar jag dig.

    KERTTU.

Då upptar du också min vän som din egen ibland er och anser honom liksom
mig tillhöra vår slägt. Gör du det, mormor?

    HELKA.

Menar du den mannen, som bedrog dig?

    KERTTU.

Han gör det inte mer.

    HELKA.

Och om jag inte skulle gå in på att ta honom med oss, hvad se'n, Kerttu?

    KERTTU.

Då vandrar vi våra egna vägar.

    HELKA.

Barn, barn, du är blind, men inte den mannen du kallar din vän. Kom nu in i
ladan från den här nattkölden. Det är inte helsosamt att vaka om nätterna i
ensamhet, Kerttu. Din mor hade den vanan, och det lindrade inte hennes
hjertesorg.

    KERTTU.

Svara mig först: Samtycker du eller ej?

    HELKA.

Jag måste väl. Det hjelper ju inte med mindre.

    KERTTU.

Tack, mormor.

    HELKA.

Men kom också ihåg: Om han ännu en gång bedrar dig, så dödar jag honom.

    KERTTU.

Om han ännu engång bedrar mig, så skall inte _du_ döda honom, utan _jag_.

    Ridån faller.




FJERDE AKTEN.


  _Johannas_ och _Ristos_ boningsrum. Till venster en väfstol med en under
  arbete varande klädningsväf uti. Till höger en vagga. Vid fondväggen till
  höger en bädd. Midt i fonden en dörr till farstun. _Johanna_ sitter på en
  pall och vaggar sitt barn. _Risto_ ligger utsträckt på bädden.

    JOHANNA
    sjunger sakta:

  "Vyss, vyss, barn till grafvens gömma,
  Dit till kyrkans stilla sofrum.
  Där med torf din stuga täckt är,
  Sanden fin till åkerjorden.
  Dödens lund, fridens lund,
  Fjerran strid från fridens blund,
  Fjerran den falska verlden ----"

    RISTO
    vänder sig otåligt åt andra sidan.

Var tyst, så att jag får sofva.

    JOHANNA
    upphör att sjunga. Vaggar ännu en liten stund, ser efter om barnet har
somnat och stiger sakta upp.

Risto, är du vaken?

    RISTO.

Ja, än se'n?

    JOHANNA.

Jag ville be dig att se efter barnet en liten stund. Jag måste gå till fru
Vörsky för att få nytt inslagsgarn till väfven.

    RISTO.

Dröjer du länge där?

    JOHANNA.

Nej, bara några ögonblick.

    RISTO.

Ja, för jag är alldeles hjelplös, om ungen vaknar undertiden och börjar
skrika. Jag kan inte få honom att tiga se'n, om jag bjuder till eller ej.

    JOHANNA.

Det ar inte troligt att han vaknar, då han just nu somnade in.

    RISTO.

Du kunde gerna be fru Vörsky om ett par mark som afbetalning på ditt
arbete. Det nekar hon dig visst inte.

    JOHANNA.

Det är så svårt, Risto. Jag kan inte begära betalning på förhand. Inte ha
vi ju heller för ögonblicket något större behof, då vi ha både bröd och
sofvel hemma.

    RISTO.

Man behöfver väl pengar till annat också och inte bara till mat. Mina
stöflar ä' sönder. De skulle behöfva lagas.

    JOHANNA.

Du har ju ett annat par, som ä' hela. Nyttja dem så länge tills jag får
väfven färdig.

  Vid dörren:

Du stannar väl säkert hemma, så att inte barnet blir ensamt?

    RISTO.

Åh, gå bara. Jag sköter väl om det.

  _Johanna_ går.

  _Risto_ ropar:

Eller -- Gick hon redan? Johanna. Så hör då, när jag säger: Jo -- han --
na.

  _Johanna_ öppnar dörren och stannar på tröskeln.

Hemta åtminstone litet pengar med dig hem, i alla fall så mycket att jag
kan få en butelj öl igen efter långliga tider.

    JOHANNA.

Omöjligt. Hvad skulle frun säga, om jag begärde pengar af henne till öl?

    RISTO.

Är du tvungen att tala om det för henne, din fjolla? Du kan ju säga att jag
är sjuk och att jag behöfver droppar.

    JOHANNA.

Jag börjar inte att ljuga, Risto.

    RISTO.

Du börjar inte; du börjar inte. Jo, sådan är du. Alltid och evigt emot, men
aldrig med om någonting. Gå din väg då, så att du en gång kommer tillbaka
igen. Gå nu bara.

  _Johanna_ går.

  _Risto_ gäspar långt och reser sig upp i sittande ställning.

Nej, det här går inte. Tråkiga qvällar och dagarna så långa som
hungersåren. Inte hörs det något af den där Hopptossan heller, fast hon
lofvade det så bestämdt. Jag måste väl bege mig af att söka henne igen.

    TOPPO
    sticker hufvudet in genom dörren.

Morjens. Ser man på bara att han är hemma.

    RISTO.

Hvar skulle jag eljest vara?

    TOPPO.

Och det frågar du? På krogen har du hitintills varit säkrast att träffa.

    RISTO.

Hvad skall jag där att göra, när pengarna ha gått för böfveln i våld?

    TOPPO.

Inte räckte de heller särdeles länge i dina klor, det måste man bekänna.

    RISTO.

Var det något underligt? En sexhundra mark. Med den summan kommer man
minsann inte långt.

    TOPPO.

Nåja, inte är den just så stor när det gäller att göra af med den, fastän
man nog får svettas, innan man får ihop den.

    RISTO.

Har du eljest varit något på krogen?

    TOPPO.

Jag kommer just derifrån.

    RISTO.

Var det några der?

    TOPPO.

Ja, visst var det, ja. Där är ju alltid folk, det må vara hvilken tid på
da'n som helst.

    RISTO.

På da'n eller på natten. Nog ä' vi ändå ena rummelkurrar, Toppo, när allt
kommer omkring.

    TOPPO.

Prata inte. Vi ä' just de bästa karlarna, om du tänker riktigt efter. Utan
oss skulle verlden knappt ha bestånd en gång.

    RISTO.

Stopp nu litet. Du säger ju det där alldeles som på allvar?

    TOPPO.

Nå, hör på. Hvilkas skuldror är det som bär bördan, herrarnas eller
arbetsfolkets? Hvem är det som arbetar och hvem njuter frukterna af
arbetet? Svara mig på det.

    RISTO.

Ja, ja, det må så vara. Men jag menade egentligen så'na här glada laxar som
du och jag och många andra.

    TOPPO.

Som dricker, menar du? Men det är just knuten. Ser du, här i landet är det
så ytterst visligt inrättadt att vi inte i något tillfälle är onyttiga
medlemmar i samhället. Vi må lefva si eller så, alltid hjelper vi likväl
landets bästa framåt. Om vi arbetar, så är det bra. Om vi dricker, är det
heller inte illa. Om det inte funnes några bränvinsdrickare, så skulle det
inte finnas några bränvinsbrännare, och om det inte funnes några
bränvinsbrännare, så skulle det inte finnas några bränvinsskatter. Och hvad
skulle man då bygga skolor och jernvägar för?

    RISTO.

Ja, det är min själ sant. Att jag inte har kommit att tänka på det där. Du
är inte någon dum karl, du Toppo.

    TOPPO.

Men herrarna i dess ställe. De dricker dyra utländska viner. De går i
utländska kläder. Mat, husgeråd, ja, ända till de allra obetydligaste
småsaker, allt måste hemtas från utlandet. Tynger inte det på landet
kanske? Och med hvad skall det ersättas, om inte just med folkets svett och
möda?

    RISTO.

Och hunger.

    TOPPO.

Ja visst, ja. Hunger till på köpet. Vi må anstränga oss hur mycket som
helst, så förtjenar vi ändå inte så mycket att vi hederligt kan slå oss ut.
Den är galen som arbetar mycket. Den vise lefver med mindre. Jag för min
del bryr mig inte om att nöta ut mina axlar med för mycket arbete. Då super
jag hellre, när jag därigenom ännu mera storartadt kan gagna menskligheten.

    RISTO.

Än genom arbete?

    TOPPO.

Ja visst, för tusan. Hör nu, är det inte klart? Om jag arbetar, så riktar
jag blott dem, som förut ä' rika, så att de får lefva i ännu större
öfverflöd, men om jag super, så befrämjar jag bildningen i landet, och det
är, ta mig fan, något annat, det. När jag härom sistens läste i tidningarna
hur stora inkomster krogarna hade gifvit i fjol och hur dessa medel räckte
till en lässalong, ett folkbibliotek, en flickskola och allehanda goda
inrättningar, så tänkte ja för mig sjelf:

  Sjunger:

  "Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
  Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats --"

  Slutar plötsligt, talar:

Kom med till krogen, lille bror.

    RISTO.

Dengi nietu.

    TOPPO.

Har du ingenting här som kan pantsättas?

    RISTO.

Vänta. Åter en ljus tanke -- du sa' ordet. Låt se. Skulle vi inte kunna
skära ner Johannas väf och föra den som pant till krogen. Hvad tror du? Går
det för sig?

    TOPPO.

Hvarför skulle det inte gå? Men hvad skall hustru din säga?

    RISTO.

Hvad bryr jag mig öm Johanna? Hvad kan hon göra mig? Hon kommer först att
lipa. Se'n skaffar hon nog pengar och löser ut väfven. Därmed är det
gjordt. Kom nu och råd mig, för jag vet inte riktigt hur man skall bära sig
åt med det här.

    TOPPO.

Klipp inte så nära, lemna ett qvarter af det väfda och låt det se'n gå
längs den där randen. Just så ja. Nu är den af. Nu ska vi bara få lös den
från bommen. Hvad är det nu för nöd? För en så'n här väf får vi nog
bränvin.

  Sjunger:

  "När jag behöfver att dricka,
  Pengar jag får af min flicka.
  Därför jag gladeligen trallar
  Och sjunger och rallar och rallar --"

    RISTO.

Låt nu bli att tralla, utan hjelp mig i stället att rulla ihop väfven. Om
lyckan är god, kommer väl Johanna hem, innan vi hinner härifrån.

    TOPPO
    slår takten med fötterna.

  "När jag behöfver att dricka,
  Pengar jag får af min flicka.
  Därför jag gladeligen trallar
  Och sjunger och rallar och rallar --"

    RISTO.

Är du alldeles galen eller har du redan fått några supar för mycket på
morgonqvisten?

    TOPPO.

  "Mannen äter, och mannen får.
  Allting honom i handom går."

Ä' vi inte nu också välsignade med något nytt, så fort det förra tog slut.
Vi ä' riktigt ena lyckans gullgrisar, Risto.

    RISTO.

Men jag är alldeles olycklig med den här väfven, som är så lång. Jag kan
inte få ihop den. Och du står bara där och sladdrar dumheter i stället för
att hjelpa mig.

    TOPPO.

Du är då en äkta drummel. Gif hit. Hvad är det här för konst. Du jemrar dig
bara för ro skull. Så här skall det göras. Så, så och så. Seså. Tag den nu
vackert under armen och fort i väg till krogen. Nu kan man se stursk ut,
när man har en sådan tygpacke att bära.

    RISTO.

Bara vi inte möter Johanna på vägen. Då skulle det väl bli ett väsen, innan
vi slapp förbi.

    TOPPO.

Var inte rädd, hon kommer inte. Vår goda tur följer oss nog.

  De ämna gå, då dörren i detsamma öppnas och _Leena-Kajsa_ stiger in.

    RISTO
    förskräckes, tar ett skutt så att han kommer bakom Toppos rygg och
försöker gömma väfven.

Nu är fan lös.

    TOPPO.

Pulihit, sa' ryssen, när skägget brann.

    LEENA-KAJSA.

Guds fred. Hvarför blir ni så rädda för mig?

    RISTO.

Jag trodde det var Johanna som kom. God morgon.

    LEENA-KAJSA.

Hvart gäller färden?

    RISTO.

Åh, just ingenstans. Vi tänkte bara som hastigast ta en titt ut i sta'n.

    LEENA-KAJSA.

Är Johanna hemma?

    RISTO.

Nej. Hon har gått till fru Vörsky. I ett ärende, tror jag.

    LEENA-KAJSA.

Men hur kan ni då gå bort och lemna barnet ensamt?

    RISTO.

Tusan. Jag kom inte alls ihåg barnet.

    TOPPO.

Är det karlars göra att se efter barn? Nu håller väl verlden på att bli upp
och nervänd.

    RISTO.

Kanske Leena-Kajsa blir här en stund hos gossen? Johanna kommer nog snart.
Hon dröjer säkert inte länge.

    LEENA-KAJSA.

Det är detsamma. Jag kan ju bli här, eftersom ni har något att uträtta.

    RISTO.

Så beger vi oss af, Toppo.

    TOPPO.

Napletsoo, marsch.

  De gå.

    LEENA-KAJSA.

Hvarför gömde han den där väfrullen bakom ryggen så där? Var han rädd att
jag skulle ta ett stycke af den med ögonen?

  Sätter sig på pallen och för vaggan med foten. Tar fram en stickstrumpa
  ur fickan.

Inte är det rätt af Johanna heller att lemna sin man att sköta barnet,
medan hon sjelf ränner omkring i gårdarna. Ett ärende, sa' Risto. Jo visst
också. Det skall man tro. Man hittar lätt på ett ärende, när hågen leker ut
i sta'n. Håhå ändå, dessa menniskor.

  Sjunger med sakta röst:

  "O syndaträl, som i din dvala dröjer,
  Där syndens lust din säkra själ förnöjer,
  Vak upp och se dig om. Det är hög tid.
  Ännu dock är din Gud dig huld och blid."

    JOHANNA
    kommer in.

Se, Leena-Kajsa. God dag.

    LEENA-KAJSA
    vänder sig om.

Gud signe.

    JOHANNA.

Hur står det till?

    LEENA-KAJSA.

Inte bättre än vanligt. Hur är det med dig sjelf?

    JOHANNA.

Tack som frågar. Med Guds hjelp skall det väl återigen börja reda sig litet
för oss också. Ni vet väl att jag var så lycklig att få klädningsväfning.
Vappu skaffade mig det från fru Vörsky. Hon är en riktigt hjertegod
menniska, den Vappu.

    LEENA-KAJSA.

Hur mycket betalar fru Vörsky för alnen?

    JOHANNA.

Inte mer än tjugufem penni, men det blir ju ändå något. När jag får sitta
vid hela dagen, kan jag väfva fyra alnar, och det blir en mark. Med hvad
kan vi annars förtjena så pass mycket? Och för det kan ju två menniskor
nästan lefva. Skada bara, att jag för barnets skull inte alltid kan få vara
så flitig.

    LEENA-KAJSA.

Det är en påminnelse till dig, att du inte allt för mycket måtte börja att
fika efter denna verldens goda.

    JOHANNA.

Det kan så vara. Men hör, Leena-Kajsa, tror ni inte också att jag
hädanefter kommer att få fullt upp af arbete, när fruarna lär att känna mig
och får se hvad slags tyg jag väfver? Jag har också varit så glad öfver det
att jag inte kan säga det.

    LEENA-KAJSA.

Bry dig inte om att glädja dig allt för mycket öfver sådana fåfängliga
ting. De för dig likväl inte till himlen.

    JOHANNA.

Nej, de för ju en inte dit, det är nog sant. Men när lifsuppehället är så
mödosamt, fäster tanken sig med makt vid det. -- Fru Vörsky kommer strax
hit för att se på tyget. Få se hvad hon tycker om det. Inte skall hon komma
att klandra mitt arbete, det svarar jag för.

    LEENA-KAJSA.

Alltid vänder du tillbaka till din väf. Månne du kan tala om något annat nu
mera.

    JOHANNA.

Ja, en så'n där toka är jag. Jag måste riktigt skratta åt mig sjelf. Men
inte är det ju så underligt, när man rätt tänker efter. Här satt jag natt
och dag med min stickstrumpa i handen och var nära att dö af hunger med
mitt barn. Hur lugnt han nu sofver, stackars liten, se'n han har fått mat.

    LEENA-KAJSA.

Har du längre, stackars menniska, någon omsorg om din odödliga själ?

    JOHANNA.

Det blir, Gu'na's, inte mycken tid öfrig till det. Sedan jag fick gossen
har jag inte en gång kunnat komma i kyrkan om söndagarna.

    LEENA-KAJSA.

Det är högst beklagligt. Tänk, om du skulle dö i denna stund. Hvarthän
skulle du då ta vägen?

    JOHANNA.

Det vet jag inte.

    LEENA-KAJSA.

Till den onde, utan nåd och barmhertighet.

    JOHANNA.

Måtte den gode Guden bevara oss från en hastig död.

    LEENA-KAJSA.

Du blir småningom så förhärdad, att du inte ens längre önskar att förbättra
dig eller höra Guds ord.

    JOHANNA.

Nog läser jag det ändå litet emellanåt här hemma, Leena-Kajsa. Och inte
glömmer jag heller att tacka Gud för att jag har så pass goda dagar. Mången
annan stackare får lida mycket mera brist och elände än jag.

    LEENA-KAJSA.

Så-å, du är således nöjd. Då är det väl ingen grund i det ryktet, att Risto
har börjat dricka så fasligt.

    JOHANNA.

Folk vet också allting. Nåja, det hjelper väl inte att säga att det är
osanning. Men de andra dricker ju också. Och Risto är i alla fall bra med
det att han inte är elak emot mig, när han är drucken. De ondsinta männen
misshandlar beständigt sina hustrur, men Risto har ännu inte en enda gång
slagit mig.

    LEENA-KAJSA.

Du har allt blifvit bra mycket ödmjukare än du var förut. Jag mins ännu hur
egensinnig och uppstudsig du var på din bröllopsdag.

    JOHANNA.

Lifvets skola lär en hvar af oss åtskilligt, Leena-Kajsa.

    LEENA-KAJSA.

Jaja, det är väl så, det. -- Men hör du, Johanna, hvad var det för en väf,
som Risto nyss bar bort?

    JOHANNA.

Väf? Det vet jag ingenting om. Jag tänkte just fråga om han var hemma ännu,
då ni kom.

    LEENA-KAJSA.

Han var just på väg att gå ut med Toppo. Vi stötte emot hvarann där i
dörren.

    JOHANNA.

Och Risto hade en väf under armen?

    LEENA-KAJSA.

Ja, och det såg ut att vara en vacker väf. Hvit botten med blå och röda
ränder.

    JOHANNA.

Besynnerligt. Jag kan inte begripa hvad det var för en väf -- hvit botten,
sa' ni, med blå och röda ränder?

  Går till väfven, skriker till och sjunker ned öfver väfstolen.

    LEENA-KAJSA.

Nå, hvad är det nu? Johanna, hvad fattas dig?

  _Johanna_ försöker att tala, men kan inte.

Har det händt någonting?

    JOHANNA
    qvidande:

Gode Gud, gode Gud -- -- --

    LEENA-KAJSA.

Väfven?

    JOHANNA.

De ha tagit ifrån mig fru Vörskys väf -- hela långa väfven --

    LEENA-KAJSA.

Är det sant? Nå, det var inte för ro skull Risto gömde den bakom ryggen.

    JOHANNA.

Hvad skall jag göra? Hvad skall jag olyckliga nu göra?

    LEENA-KAJSA.

Det begriper jag inte. Men sörj inte så. Det blir inte bättre af det. Låt
oss hellre finna på något råd.

    JOHANNA.

Om vi kunde få fatt i dem -- om vi kunde få väfven tillbaka. Kära, goda
Leena-Kajsa, hjelp mig. Såg ni åt hvilket håll de gick?

    LEENA-KAJSA.

Försök inte. Du träffar dem inte i alla fall. De ha nog redan sålt den. Och
hvar skulle du dessutom söka dem?

    JOHANNA.

På krogen naturligtvis.

    LEENA-KAJSA.

Det tjenar till ingenting, tro mig. Det skulle bara bli tvist emellan er,
och sådant är bäst att undvika. Folk säger nog ändå att det är din skuld
att Risto dricker så mycket.

    JOHANNA.

Min? Hur skulle det kunna vara min skuld?

    LEENA-KAJSA.

Det vet jag inte, men så säger man. De kan väl inte heller ha så alldeles
orätt i det, ty -- tyck inte illa vara -- men det är alltid mer eller
mindre hustruns fel, när mannen dricker. Om du vore annorlunda -- Ämnar du
gå ändå?

    JOHANNA.

Jag måste ju. Kanske jag åtminstone kan få pengarna af dem.

    LEENA-KAJSA.

Inte kan du gå, stackare, i ett sådant tillstånd som du nu är. Du ser ju ut
som döden och raglar ju rent af. Blif hemma och försök att lugna dig litet.
Jag skulle förr kunna gå att söka dem, men jag vet att det gagnar till
ingenting. -- Gud nåde och bevare, hvad är det du gör?

    JOHANNA.

Jag? Jag gör ju ingenting.

    LEENA-KAJSA.

Du kastar ju alla dina kläder på golfvet. Se nu där.

    JOHANNA.

Föll de på golfvet? -- Goda Leena-Kajsa, jag är förlorad. Mig frälsar
ingenting -- ingenting.

    LEENA-KAJSA.

Det var illa gjordt af Risto. Man kan inte säga annat.

    JOHANNA.

Om han hade slagit mig lam och förderfvad, skulle det ha varit ingenting
emot det här. Jag skulle låta hacka mig i stycken, om jag bara kunde få
väfven tillbaka.

    LEENA-KAJSA.

Den ena pröfvas på ett sätt, den andra på ett annat. Gud har lika många ris
som han har barn.

    JOHANNA.

Den som kunde lita på att detta kommer från Gud, men det gör det inte. Gud
dref dem inte till att stjäla min väf. Det var väl snarare den onde.

    LEENA-KAJSA.

Gud tillät likväl att det skedde, och det tillkommer dig att vara
undergifven Hans vilja. Och hvad mer, om menniskan lider aldrig så mycket i
denna jemmerdalen? I det tillkommande lifvet får hon belöning för allting.

  "Så aga här,
  Men hjelp oss där",

sjunger vi också i psalmen. Du borde hellre glädjas, Johanna, ty din krona
blir strålande på detta sätt.

    JOHANNA.

Hörde ni? Det var någon, som körde in på gården. -- Fru Vörsky.

  Går darrande till ett hörn af rummet.

Gode Gud -- gode Gud -- --

    LEENA-KAJSA
    ser ut genom dörren.

Var lugn, det är ingen. Det kom troligtvis från gatan. Men kära Johanna,
stå inte där borta i vrån. Du är ju alldeles ifrån vettet, som kan ge dig
till att på det sättet sörja öfver fåfängliga, verldsliga ting.

    JOHANNA
    griper om sitt hufvud.

Kronan blir strålande på detta sätt, sa' ni. O, jag skulle vara nöjd med en
mycket dunklare krona, om blott Risto upphörde att dricka och lefde som en
menniska -- och om fru Vörsky finge sin väf igen.

    LEENA-KAJSA.

Nog hörs det, nog hörs det att du är ett sorglöst, verldens barn. Gud får
ännu tukta dig mycket, stackars qvinna, innan du börjar vandra den rätta
vägen.

    JOHANNA.

Leena-Kajsa -- nu är det någon i farstun.

    LEENA-KAJSA
    ser ut genom dörren.

Det var inte annat än blåsten, som smälde till yttre dörren.

    JOHANNA.

Snart kommer hon likväl, och då -- då är jag förlorad. Jag uthärdar inte
det här, Leena-Kajsa. Det är omöjligt.

    LEENA-KAJSA.

Den, som lägger bördan på, hjelper en också att bära den.

    JOHANNA.

Anklaga inte Gud för denna börda. Det är endast Ristos verk, men han
hjelper en minsann inte att bära den.

    LEENA-KAJSA.

Alltid samma visa: Inte från Gud, inte Guds verk. Hur djupt har inte du
stackare sjunkit i vantrons rysliga synd?

    JOHANNA.

Men sjelfva förnuftet säger ju, att Gud inte tvingar menniskorna till onda
gerningar.

    LEENA-KAJSA.

Hvad är ditt förnuft? Blindt, förmörkadt. Det fattar inte dem, som tillhöra
Guds rike. "Förnuftet måste tagas till fånga under trons lydno", säger den
helige Paulus.

    JOHANNA.

Om jag åtminstone hade pengar, så att jag kunde betala fru Vörsky för
väfven.

    LEENA-KAJSA.

Fins det ingen, som du kan låna af?

    JOHANNA.

Ingen. -- Jo, vänta --

    LEENA-KAJSA.

Nåå --?

    JOHANNA.

Om jag skulle be Yrjö?

    LEENA-KAJSA.

Hvarför inte? Det går ju an att försöka.

    JOHANNA.

Men det är också så svårt, så rysligt svårt.

    LEENA-KAJSA.

Inte tycker jag det är någonting. Frågan är fri. Se'n kan han göra som han
vill.

    JOHANNA.

Nej, nej -- jag kan inte vända mig till honom.

    LEENA-KAJSA.

Fruktar du ett afslag?

    JOHANNA.

Nej, inte det, men det käns ändå så omöjligt för mig.

    LEENA-KAJSA.

Ja, gör som du vill. Jag säger hvarken ja eller nej. Men nog vore det bra,
om du kunde ge fru Vörsky pengarna i handen strax som hon kommer.

    JOHANNA.

Ja, visst vore det bra. Kanske hon då inte skulle bli så ond. -- Hörs det
inte nu steg där ute.

    LEENA-KAJSA.
    efter att ha lyssnat en stund.

Nej, dina öron bedrar dig.

    JOHANNA.

Ja, om jag hade pengar att ge henne strax. Kanske likväl -- eftersom ni
också tycker att det inte är någonting. -- Snälla, goda Leena-Kajsa, gå ni
till Yrjö.

    LEENA-KAJSA.

Ja, nog kan jag gå.

    JOHANNA.

Kanske ni kunde hinna tillbaka innan frun kommer.

    LEENA-KAJSA.

Ja, jag dröjer inte länge där.

  Går.

    JOHANNA
    ser ut genom fönstret.

Det syns ingen på gatan.

  Ser ut genom dörren.

Inte heller här. Kanske kommer hon inte ännu. Kanske hon inte alls kommer i
dag. Det kan ju ha kommit hinder i vägen, främmande eller något annat.

  Lyssnar. Med ett qväfdt skri:

Ett åkdon stannade vid trappan. -- Det är hon -- det är hon.

    FRU VÖRSKY
    kommer in.

Här är jag ändtligen. Jag dröjde så länge i garnboden, då jag inte riktigt
visste hvad jag skulle ta till inslag. Ty olika måste vi nödvändigt ha det.
Ni sa' ju att ni hade tjugufem alnar färdiga? Det blir just lagom åt mig
och lilla Alma. Mer behöfs det inte. Här har jag några nya proflappar. Hvad
säger ni om det där mönstret till exempel?

  _Johanna_ tar maskinmessigt emot lappen. -- _Fru Vörsky_ ger henne en
  annan lapp.

Än det där? Det är heller inte fult. Där är visserligen litet olika
ränning, men inte gör det något. Kanske det till och med blir ännu vackrare
med den ränning vi ha. Eller hvad tror ni?

    JOHANNA.

Kanske.

    FRU VÖRSKY.

Väf en liten bit till prof, så får vi se. Jag sätter mig ner här så länge.

  Tar af sig ytterplaggen och sätter sig.

Se så, och nu kan jag berätta er något roligt. I garnboden träffade jag fru
Hanhinen, som är ordförande i fruntimmersföreningen, och hon lofvade att ge
er arbete för hela vintern. Inte just väfning, men sömnad, och det är väl
detsamma eller hur? Ni kan naturligtvis sy? Ja, det behöfver jag väl inte
fråga om heller. Fruntimmersföreningen, ser ni, har fått stora
beställningar från en kasern, och därför behöfver de skickliga och ärliga
sömmerskor. Nå -- ni svarar ingenting? Jag trodde mig göra er en stor
glädje, när jag så snart uppfylde er begäran.

    JOHANNA.

Goda fru Vörsky, om ni blott först ville höra -- Om jag skulle våga -- --

    FRU VÖRSKY.

Lita på det? Visserligen, när fru Hanhinen har lofvat.

    JOHANNA.

Nej, nej, hvad bryr jag mig om det nu? Om jag skulle våga tala om för er --
--

    FRU VÖRSKY.

Tala om? Hvad då? Hvad fattas er, Johanna? Har någonting händt?

    JOHANNA.

Ja.

    FRU VÖRSKY.

Någon skada? Med väfven? Det kan jag väl aldrig tro.

  Stiger upp och går fram till väfstolen.

Du milde Gud, hvad är det? Har ni klippt af den?

    JOHANNA.

Den är afklippt.

    FRU VÖRSKY.

Och hvar är väfven?

    JOHANNA.

Det är just det värsta att den fins inte mer.

    FRU VÖRSKY.

Fins inte mer? Hvad vill det säga?

    JOHANNA.

Den är borttagen. Jag kan inte hjelpa det. Jag kan inte --

    FRU VÖRSKY.

Borttagen? Afklippt och borttagen? En tjugufem alnars väf. Nej, men det är
verkligen -- Jag vet inte mer hvad jag skall tänka.

    JOHANNA.

Jag har varit i en sådan förfärlig ångest öfver det, goda fru Vörsky. Om
jag åtminstone på något sätt kunde få den tillbaka, men därom fins inte det
minsta hopp.

    FRU VÖRSKY.

En sådan skada. Hvad skall nu min man säga. Åh, att jag skulle börja på
hela den här historien. -- Efter det här får ni troligtvis inte något
arbete från fruntimmersföreningen.

    JOHANNA.

Inte från någon menniska, det är klart. Ett olycksöde förföljer mig i
allting.

    FRU VÖRSKY.

När togs den bort då? Ni talade ju nyss inte något om det.

    JOHANNA.

Det hände just under den tiden som jag var hos frun.

    FRU VÖRSKY.

Och hur slapp tjufven in? Var dörren inte låst?

  _Johanna_ tiger.

Var dörren inte låst, frågade jag?

    JOHANNA.

Nej.

    FRU VÖRSKY.

Ni lemnade den öppen? Hvarför? Hur kunde ni vara så oförsigtig?

  _Johanna_ tiger.

På så sätt har ni ju utmanat olyckan. Är det underligt, om man blir
bestulen, när dörren är öppen och ingen fins i rummet?

    JOHANNA.

Frun misstar sig. -- Det var inte så.

    FRU VÖRSKY.

Hur då? Så tala.

    JOHANNA.

Jag skulle säga sanningen, men det är så rysligt svårt.

    FRU VÖRSKY.

Inte förstår jag heller hur ni kunde lemna ert barn ensamt. En sådan liten
stackare. Han hade ju kunnat alldeles gråta ihjäl sig. Ni måtte inte älska
ert barn särdeles mycket.

    JOHANNA.

O, hvem skulle älska honom, om inte jag?

    FRU VÖRSKY.

Men ni lemnade honom ändå utan vård en timmes tid? En skön kärlek.

    JOHANNA.

Han var inte ensam.

    FRU VÖRSKY.

Var inte ensam? Ni talar kors och tvärs. Ah -- nu klarnar det för mig. Ni
bedrar mig. Ni har ljugit för mig hela tiden. Ni har sjelf förstört väfven.
Er fruktan och bäfvan förråder det. O, jag stackare, för hvilka menniskor
har jag inte råkat ut.

    JOHANNA.

Blif inte så ond, kära fru Vörsky. Låt mig förklara alltsammans för er ända
från början.

    FRU VÖRSKY.

Jag vill inte höra någonting. Jag tror er inte mer det allra minsta, när ni
är så förskräckligt falsk. Jag går genast och berättar hela saken för min
man och låter honom sköta alltihop. Det är det allra bästa, för ett fint
och bildadt fruntimmer kan inte reda sig med råa och oärliga menniskor.
Karlar ha ni ändå litet mera respekt för.

  Tar på sig ytterkläderna.

    JOHANNA.

Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela
tilldragelsen.

    FRU VÖRSKY.

Jag har ju redan sagt er att jag inte tror er. Hur kan ni också vänta det,
efter att ni så har belönat all min godhet? Och hvad tror ni er ha vunnit
med det här? Ni har gjort er sjelf mycket större skada än mig.

    JOHANNA.

Om ni inte vore så häftig -- --

    FRU VÖRSKY.

Bort, kom mig inte nära. Jag måste ut härifrån. Eljest qväfs jag.

  Öppnar dörren. I farstun syns _Yrjö_, som viker åt sidan för _fru Vörsky_
  och kommer in efter att hon har gått ut.

    JOHANNA.

Yrjö. Gud ske lof. Af er får jag hjelp.

  Springer ut i farstun.

Fru Vörsky, fru Vörsky, vänta, kom tillbaka.

    FRU VÖRSKY.

Ni anstränger er förgäfves. Fort, Matti, först till Vappu och sedan hem.

    JOHANNA
    kommer tillbaka.

Nu berättar hon också åt Vappu allting på tok. Nej, af det här blir en
menniska snart alldeles galen.

    YRJÖ.

Hvad har händt er, Johanna? Jag måste komma för att höra det af er sjelf,
ty Leena-Kajsas tal var så besynnerligt att jag inte kunde tro allt. Men
det måste väl ha varit sant ändå, eftersom ni är i en sådan ångest.

    JOHANNA.

Allt är förloradt. Jag förmår inte tänka mer hvarken hit eller dit.

    YRJÖ.

Lugna er. Kanske vi kan reda den här saken, om vi rådslår tillsammans.

    JOHANNA.

De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera.
Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.

    YRJÖ.

Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på
det sättet. Det skadar helsan.

    JOHANNA.

Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon
får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?

    YRJÖ.

Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om
saken. -- Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta
er, Johanna.

  Lägger sina händer på hennes axlar.

Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger
pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga.
Hör ni?

    JOHANNA.

Jag hör. Men kan jag ta emot pengar af er, när jag inte vet hur jag skall
kunna återbetala dem? Jag kan det inte. Nej, nej. Må de hellre föra mig i
fängelse.

    YRJÖ.

I fängelske ska de inte föra er i någon händelse, det kan ni vara lugn för.
Och hvad betalningen vidkommer, så behöfver ni inte oroa er det minsta
öfver den. Jag blir inte fattigare af det, om jag också aldrig skulle få de
pengarna igen.

  Böjer sig öfver Johanna.

Seså, Johanna, var nu förnuftig. Här är min börs. I den ä' femtio mark, och
mer kostar säkert inte väfven. Nå, Johanna, hvad tvekar ni för?

    KERTTU
    kommer hastigt in, blir ett ögonblick stående.

Åhå. Risto hade således rätt, då han sa' att här skulle man inte sakna
honom. Nåja, hvarför skulle jag då längre hysa några betänkligheter?

    JOHANNA.

Hvem där?

    YRJÖ.

Blif inte rädd. Det är bara den där fjolliga flickan. Hvad har du för
ärende?

    KERTTU.

Hvad skulle väl en fjolla ha för ärende? Jag vill bara säga er att ni inte
längre kommer att ha någon förtret af Risto. Nu skall jag nog dra försorg
om honom. Adjö.

    JOHANNA.

Ämnar hon göra Risto något ondt?

    YRJÖ.

Åh, hvem bryr sig om hvad en sådan där halfgalning pratar. Risto sörjer nog
för sig sjelf. Tänk ni på era egna affärer. Jag trugar med våld på er den
här börsen, om ni inte vill ta den med godo. Seså. Och nu måste ni betala
väfven till sista pennin, så att den där frun inte mer kan komma åt att
förolämpa er. Ni får inte se så där rädd och skygg ut. Var modig. Ni har ju
inte gjort något ondt. Här i verlden måste man stå på sig. Annars kommer
man ingenstans.

    JOHANNA.

Det är lätt för er att säga, som är en man. Det är annorlunda för oss
qvinnor. Hvad förmår vi?

    YRJÖ.

Försök, försök i alla fall. Ni ä' ju också menniskor. Glöm inte det. -- Nu
körde det igen in på gården. Kanske är det bäst att jag går. Hon behöfver
inte veta att ni har fått pengarna af mig. Adjö, Johanna. Låt henne inte
sätta sig på näsan på er. Kom ihåg det. Var ni också behjertad en gång.
Lofvar ni mig det?

    JOHANNA.

Jag skall försöka.

    YRJÖ.

Nå, bra. Så går jag min väg.

    JOHANNA
    fattar ännu en gång hans hand.

Yrjö, Gud välsigne er.

    YRJÖ.

Tack.

  Går.

  _Herr_ och _fru Vörsky_ jemte _fru Hanhinen_ komma in.

    FRU HANHINEN.

Var det där hennes man?

    FRU VÖRSKY.

Nej, det var någon annan. Kom hit och se, Ville. Så här är det skuret af
och väfven borta. Tjugufem alnar. Tänk, hvilken skada. Tjugufem alnar. Jag
är så, så bedröfvad, att jag vore färdig att gråta.

    HERR VÖRSKY.

Hvad behöfver man lita på alla slags menniskor? Har jag inte sagt dig det
många gånger?

    FRU VÖRSKY.

Hur skulle jag kunna tvifla på den här, som Vappu så säkert borgade för?

    HERR VÖRSKY.

Med rätta borde Vappu nu få betala väfven.

    FRU HANHINEN.

Hvad säger Vappu om det här nu?

    FRU VÖRSKY.

Åh, hon. Hon håller bara med den där menniskan och tror inte det minsta
ondt om henne. Föga fattades att hon inte drifvit mig till lögnerska.

    HERR VÖRSKY.

Hon har naturligtvis gjort sig till för Vappu och dragit henne vid näsan
liksom dig, tänker jag. Det måtte vara ett riktigt stycke.

    FRU HANHINEN.

Sådan är stadens lägre befolkning öfver hufvud taget. Den lär nog att känna
dem, som har så mycket med dem att göra som jag till exempel.

    HERR VÖRSKY.

Är det hon som står där?

    FRU VÖRSKY.

Ja.

    FRU HANHINEN.

Åh, man ser strax att det inte är någon bra menniska. En sådan orolig blick
är alltid kännetecken på ett ondt samvete.

  _Herr Vörsky_ betraktar skarpt Johanna och närmar sig henne ett par steg.

    FRU VÖRSKY
    afsides till fru Hanhinen:

Hu, hvad det här är obehagligt. Jag mår riktigt illa.

    FRU HANHINEN.

Bry dig inte om det. Sådana där måste man ta i med hårdhandskar. Annars
vore man förlorad.

    HERR VÖRSKY.

Nåå, käring, hvart har du gjort af vår väf?

    JOHANNA
    förskräckt och ängslig:

Jag har inte -- den -- inte jag -- den där -- --

    HERR VÖRSKY
    bultar med käppen i golfvet.

Redigt svar. Hvar är väfven?

    JOHANNA
    stammande:

Jag -- vet inte -- hvar den är.

    HERR VÖRSKY.

Vet du inte? Inte?

    JOHANNA.

Nej.

    HERR VÖRSKY.

Än om jag skulle ge dig litet prygel? Kanske du se'n skulle veta.

    FRU VÖRSKY.

Åh, låt bli, snälla Ville. Det pinar mig så.

    HERR VÖRSKY.

Nog borde hon få smaka käppen.

    FRU VÖRSKY.

Nej, nej, låt bli. För min skull, Ville. Jag fruktar nog ändå dåliga
följder för min helsa af alla de här sinnesrörelserna.

    HERR VÖRSKY.

Hvarför kom du hit, då du är så finkänslig? Du kunde hållit dig borta.

    FRU HANHINEN.

Herr Vörsky, jag ber också för den stackarn. Hon skulle visserligen
förtjena en grundlig aga. Det vore alls inte för mycket. Men det vore så
svårt för oss att se på det.

    HERR VÖRSKY.

Ni fruntimmer ha allt för ömt hjerta. Nå, det får vara. Du kan tacka de här
fruarna att du slipper stryk. Men tro inte att det är slut med det. Du
skall dras inför rätta. Du skall få plikta, så att det förslår, och
dessutom dömas till fängelse. Du skall sättas på vatten och bröd. Ja, du
skall få sitta i bojor, det lofvar jag. Vi ska väl se, om du får lust att
bedra bättre folk en gång till.

    JOHANNA.

I fängelse? -- Dyre, himmelske fader. Blir det aldrig något slut på dessa
sorger?

    HERR VÖRSKY.

Aha. Börjar du nu att märka att det är allvarsamt.

    JOHANNA.

Hvarför skulle jag sättas i fängelse? Jag har ännu aldrig i mitt lif gjort
orätt åt någon, hvarken stulit eller bedragit någon menniska. Fråga dem som
känner mig, om ni inte tror mig. Jag har alltid försökt att sträfva framåt
genom redligt arbete. Det kan de bevittna.

    FRU HANHINEN.

Nej, men hör en sådan oförskämdhet. Hon försöker ännu att ställa sig
oskyldig.

    HERR VÖRSKY.

Vågar du ännu fortfarande ljuga oss i midt i ansigtet? Jag skall lära dig.

    JOHANNA.

Jag skulle ha berättat er sanningen, bekänt allt från början till slut, men
ni ha ju inte tillåtit det. Ni ha inte velat höra någonting, som jag kunde
säga till mitt försvar.

    HERR VÖRSKY.

Hör opp att sladdra, eller jag -- --

    JOHANNA.

Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle
han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en
sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?

    FRU VÖRSKY.

Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i
verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor
och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring
sig?

    FRU HANHINEN.

Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom
från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.

    JOHANNA.

Mitt barn skulle ta's ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej,
inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä' grymma
vilddjur. -- Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger.
Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. -- O, ja, jag har ju inte
kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget
kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull,
låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i
fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt
mer än väfvens värde.

    HERR VÖRSKY.

En sådan ordström. Nå, hur ska vi göra? Ska vi förlikas? Och skall jag ta
pengarna? Du vet bäst om de räcker till att ersätta skadan?

    FRU VÖRSKY.

Tag dem inte, innan du vet hvarifrån hon har fått dem.

    JOHANNA.

Jag har inte stulit dem. Frukta inte. Tag dem bara, herr Vörsky. Det kommer
ingen att ta dem ifrån er.

    FRU HANHINEN.

Jag anar någonting.

    FRU VÖRSKY.

Jag också, jag också. O, o, allt rysligare, allt rysligare.

    HERR VÖRSKY.

Huru? Att --?

    FRU HANHINEN.

Den där menniskan har säkert också andra laster.

    HERR VÖRSKY.

Åhå. Mycket troligt. Hvad var det väl också för en karl, som nyss skyndade
härifrån så hastigt, då vi kom?

    FRU HANHINEN.

Det menade jag just. Tro mig, de där pengarna ä' från honom.

    FRU VÖRSKY.

Hvilken gränslöst dålig moral. Kära Ville, låt oss gå härifrån. Jag börjar
redan må illa. Det käns, som om sjelfva luften här vore förpestad. Du kan
ju sedan genom rätten få ut vår fordran.

    FRU HANHINEN.

Ja, i sanning, här är inte godt att vara längre.

    HERR VÖRSKY.

Ja, låt oss gå.

  Fruarna gå.

Du skall få höra ifrån oss.

    JOHANNA
    på knä.

Herre, herre, goda herre, gå inte utan förlikning. Tag pengarna, kläderna,
allt hvad jag har --

    HERR VÖRSKY
    i dörren.

Håll munnen -- sköka.

    JOHANNA.

Å-åh, å-åh.

  Faller först framstupa, men reser sig åter hastigt upp.

Sköka, sa' han.

  Betraktar börsen i sin hand.

Sköka och tjuf.

  Kastar börsen långt ut på golfvet.

Har Gud också öfvergifvit mig? Fins det ingen hjelp, intet stöd någonstäds
i verlden? Ska alla få förtrycka och trampa mig? Och mitt barn ska de röfva
ifrån mig, min egen vackra gosse? Nej -- vid himmel och jord, det ska de
inte. Risto kommer hem. Han skall hjelpa mig. Han är barnets far. Ja, ja.
Denna olycka, som han störtat mig i, skall röra honom, och han skall hjelpa
mig, skall rädda mig och barnet. Om han bara komme snart. Denna ångest --
denna -- St -- tyst. Det hörs röster på gatan. Han kommer -- han kommer.

    TOPPO.
    sjunger i det han går förbi fönstret in i farstun:

  "Min älskade gaf mig på båten
  Och gjorde förbund med en ann'.
  Farväl då med hela ståten.
  Inte sörjer jag minsta grand."

  Kommer in.

God dag. Här är jag. Tag inte illa upp att jag har en liten florshufva. Vi
ha druckit afskedsskålar, ser ni.

    LEENA-KAJSA
    kommer in efter Toppo.

Ja, har du någonsin hört på maken, Johanna?

    TOPPO.

Den där Leena-Kajsa har släpat mig hit för att framföra helsningar från
Risto. Ja. --

  "Min älskade gaf mig på båten
  Och gjorde förbund med en ann'."

    LEENA-KAJSA.

Åh, tig med era eviga slagdängor. -- Ditt mått var ännu inte fullt,
stackars Johanna. Nu först kommer det värsta. Kan du höra det?

    JOHANNA.

Hvad? Säg fort.

    TOPPO.

Risto bad helsa så mycket. Han är sin kos, kos, kos. Långt i fjerran med
Hopptossan.

    LEENA-KAJSA.

Ja, tänk dig. Är karlen klok längre? Att på vinst och förlust ge sig till
att vandra kring verlden med en halfgalen flicka.

    JOHANNA.

Hvilken flicka? Hvad talar ni om?

    TOPPO.

Hej, om Hopptossan. Förstår ni inte det? Många, många helsningar från
Risto, fast han egentligen inte sände några. Han glömde allting i glädjen
att komma tillsammans med sin gamla flamma. Ja, nog har han nu lemnat er
att reda er sjelf, men lägg inte det på sinnet. Sjung ni bara:

  "Min älskade gaf mig på båten
  Och gjorde förbund med en ann'.
  Farväl då med hela ståten.
  Inte sörjer jag minsta grand."

    JOHANNA.

Risto farit sin väg? Nej, det är inte sant. Det kan inte vara sant. Hur kan
ni, Leena-Kajsa, genast vara färdig att tro hvad en full karl pratar?

    LEENA-KAJSA.

Det var fler än Toppo som berättade det. Han hade bjudit alla karlarna där
på afskedsglas och sagt att nu skulle man inte få se honom här på långliga
tider. -- Ja, ja. Guds vrede drabbar dig hårdt, stackars Johanna. Men tag
emot allt med ett ödmjukt hjerta och mins, att han endast tuktar af kärlek.

    JOHANNA
    sjunker ned på pallen vid vaggan.

Far har lemnat oss. Stygge, stygge far.

    LEENA-KAJSA.

Man kan ändå inte anklaga Risto så mycket för det. Den där flickan -- ja,
det är inte bara mina ord -- hade enkom gått till krogen för att locka
honom. Nog förstår så'na där att lägga ut sina snaror. Är det se'n
underligt om en stackars karl blir galen och förlorar vettet?

  _Johanna_ ligger på golfvet, jemrande sig.

Gif nu inte så fritt lopp åt sorgen i alla fall. Hvarför ligger du där på
golfvet? Hör då, Johanna, hvad fattas dig?

    JOHANNA.

Ingenting, ingenting.

    TOPPO
    ser på väfstolen.

Kors i Je. Hvem har tagit bröd från renseln? På qvällen var det fem, och nu
är det bara sex. Tst, Toppo. Låtsas inte veta något. Inte det ringaste
dyft.

  "Min älskade gaf mig på båten
  Och gjorde förbund med en ann' --"

    LEENA-KAJSA.

Tyst, Toppo. Se hit. Här står det inte bra till. Stig upp, Johanna. Hvarför
skall du så där -- Stig upp.

    JOHANNA.

Jag kan inte. Golfvet gungar så.

    LEENA-KAJSA.

Där ha vi det. Hon är sjuk.

    JOHANNA.

Nej. Det är bara hufvudet som bränner för att kronan skall bli strålande.
Hela hufvudet står i ljusan låga. Tag bort den, bort.

    LEENA-KAJSA.

Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.

    JOHANNA.

Fruarna -- Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och
skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. --
Åh, slå inte, herre. -- Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof
käpp.

    TOPPO.

Åhå, det här är allt bedröfligt.

    JOHANNA.

Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade
mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar
sig ingen? -- Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp,
barmhertiga menniskor, hjelp.

    TOPPO
    torkar sina ögon.

Stackars qvinna.

    LEENA-KAJSA.

Kom och hjelp mig att få henne i sängen.

    TOPPO.

Jag kommer; jag kommer. Vet ni, Leena-Kajsa, nog ä' vi karlar ändå ena
uslingar. Det måste man erkänna.

    LEENA-KAJSA.

Bry er inte om det nu. Skynda er bara hit och hjelp mig, för jag kan inte
ensam få henne någon hvart.

    TOPPO.

Vi ska lyfta tillsammans. Det ska vi.

    JOHANNA.

Bort, bort. Gör mig inte illa.

    TOPPO.

Nej, var inte rädd. Vi ska bara helt sakta föra er till bädden. Se så.
Stackare. Månne det är hjernfeber?

    LEENA-KAJSA.

Hvem vet det? Om Risto åtminstone vore hemma.

    TOPPO.

Ja, säg det. Att han också skulle ge sig af just nu. Men hur kunde han ana
det här? Ser ni. Det ligger en penningpung här på golfvet -- och den tycks
minsann inte vara tom. Se där, tag den i er vård. Den kan komma väl till
pass, om hon får hjernfeber.

    LEENA-KAJSA.

Ja, minsann. Den kom som från himlen.

    JOHANNA.

Det bränner -- bränner --

    LEENA-KAJSA

Spring och sök en läkare, Toppo.

    TOPPO.

Ja, ja. Jag är ju redan alldeles nykter. Inte märks det väl mer någonting
på mig? Jag skall nog hemta en läkare hit, Leena-Kajsa. Herre Gud ändå, så
bedröfligt.

  Går.

    JOHANNA.

Bort med kronan, bort med den, bort. Det bränner -- bränner -- bränner.

    Ridån faller.




FEMTE AKTEN.


  Samma bostad. _Leena-Kajsa_ håller på att städa rummet. _Risto_ kommer
  utifrån.

    LEENA-KAJSA.

Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt
här under tiden?

    RISTO.

Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något
sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.

    LEENA-KAJSA.

Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. "I dag röd, i morgon
död." Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta
nådens dagar, utan noga betänka att: "som en ström vår tid förrinner; som
en dröm vårt lif försvinner".

    RISTO.

Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är
visst och sant.

    LEENA-KAJSA.

Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort
lemna henne så där.

    RISTO.

Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan
nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. -- Johanna tog väl
mycket illa vid sig öfver det?

    LEENA-KAJSA.

Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon
fattade det visst knappast riktigt.

    RISTO.

Det var åtminstone väl, det.

    LEENA-KAJSA.

Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt
rädd för fru Vörsky.

    RISTO.

Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver
den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det
här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den?
-- Hon var rädd för frun, sa' ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var
fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp.
-- Hon var väl mycket ond på mig öfver det?

    LEENA-KAJSA.

Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa' att du ingen
enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med
sin hustru.

    RISTO.

Sa' hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra
tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.

    LEENA-KAJSA.

Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste
man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä' stora. Du
behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru
med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här
tyvärr så ofta får se och höra.

    RISTO.

Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger
inte gerna hand på någon. -- Jaså, Johanna talade också om det innan hon
sjuknade?

    LEENA-KAJSA.

Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra
sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i
hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.

    RISTO.

Ja, det är sant. Hur skall jag nu bära mig åt med barnet?

    LEENA-KAJSA.

Det har jag också funderat på.

    RISTO.

Om han åtminstone vore äldre, hvad skulle det då vara för nöd? Då kunde han
gå och tigga, om det inte fans någon annan råd. Men ett så'nt där litet
kräk. Hvad kan jag göra med honom? Nej, nu är jag illa ute. -- Månne de
skulle ta emot honom i fattigvården? Om man skulle försöka?

    LEENA-KAJSA.

Det tror jag inte de gör. Men vet du hvad Johanna hoppades?

    RISTO.

Nej, säg.

    LEENA-KAJSA.

Att Vappu skulle ta gossen till fosterson.

    RISTO.

Ja, tänk om hon skulle göra det.

    LEENA-KAJSA.

Det går alltid an att fråga. Om jag skulle bära gossen till henne och tala
vid henne om det? Hvem vet, kanske skulle hon förbarma sig öfver honom.

    RISTO.

Det vore utmärkt. Då behöfde jag inte bry mig det minsta om pojken.

    LEENA-KAJSA.

Ja, så går jag.

    RISTO.

Gör det. Jag kommer efter så fort jag har snyggat mig litet.

    LEENA-KAJSA.

Brådska inte för mycket. Om inte Vappu går in på det, så tar jag gossen med
mig tillbaka igen.

  Tar upp barnet från vaggan.

Stackars liten. Ett innerligt vackert litet barn är det.

    RISTO.

Vappu tar honom nog. Det skall ni få se. Uppfostrar pojken till prest till
på köpet, om allt går väl.

    LEENA-KAJSA.

Tänk att han sofver så djupt att han inte vaknar. Ja, adjö då på en liten
stund.

    RISTO.

Adjö, adjö. Lycka på resan. Men hör ännu ett ord, Leena-Kajsa. Det där --
det -- Hvad var det nu jag skulle säga utan att ljuga? Jo. Om det faller
sig så -- så nämn åt Vappu -- så där i förbigående, hur snäll jag var emot
min förra hustru. -- Om det faller sig så, menar jag.

    LEENA-KAJSA.

Hvarför inte? Men tänker du redan på en annan, fast den förra ännu inte är
kall?

    RISTO.

Åh, bry er inte om det. Gå ni bara och gör som jag sa'. Jag kommer efter
strax på stund.

    LEENA-KAJSA.

Om jag dröjer, så förstår du att Vappu samtycker att ta barnet.

  Går.

    RISTO.

Bra, bra.

  Öppnar en skåpdörr, tar därifrån spegel och en kam och begynner att ordna
  sin klädsel.

Jag är i alla fall en ganska ståtlig karl.

  Ser sig i spegeln.

Hvad skulle hindra att jag ännu kunde behaga en qvinna? Nå, vi får väl se.

  Det bultar på fönstret.

Hvem där? Aha, Toppo. Kom in, din lurk.

    TOPPO
    kommer in.

Du kom snart igen.

    RISTO.

Ja. Jag hade inte lust att stryka omkring i det här höstvädret. Det var
rysligt ruskigt.

    TOPPO.

Det var underligt att Hopptossan släppte dig.

    RISTO.

Jag rymde. Tror du att jag annars skulle ha sluppit lös ifrån henne? Jo,
pytt också. Sådan som hon är.

    TOPPO.

Men fan tar dig, om hon ännu en gång får fatt i dig.

    RISTO.

Låt henne försöka. Jag skall nog hitta på medel, om hon börjar plåga mig
för mycket. Jag skall ett, tu, tre laga att hon kommer i kurran som
lösdrifverska. Men hon kommer inte. Hvad kan hon göra mig? Ingenting. Det
vet hon nog.

    TOPPO.

Tacka din lycka, om du slipper så lätt. Den flickan har fan i blodet. Jag
fruktar att det inte är rådligt att leka allt för mycket med henne.

    RISTO.

Pytt.

    TOPPO.

Och gumman din som dog ifrån dig under tiden.

    RISTO.

Ja, hon gjorde det.

    TOPPO.

Inte lär du, din kanalje, komma att sörja henne länge heller? Du tar dig
nog en ann, så fort du bara kan.

    RISTO.

Ja, det är säkert. Hvad tjenar det till att sörja? Det skall inte heller
dröja länge, innan jag har mig en igen.

    TOPPO.

Hör man på den slyngeln. Man skall få se att han ännu visar oss några
underverk.

    RISTO.

Titta ut genom fönstret, om du ser Leena-Kajsa komma hitåt.

    TOPPO.

Hvad? Är det henne du har i kikarn?

    RISTO.

Leena-Kajsa? Är du galen?

    TOPPO.

Nå, jag tänkte väl också. -- Det syns ingen alls på hela gatan.

    RISTO.

Bra. Godt tecken.

    TOPPO.

Hvad är det du bråkar och putsar dig så fasligt för? Skall du gå nånstans?

    RISTO.

Jag tänkte gå på "visit" till Vappu.

    TOPPO
    hvisslar.

Hö -- hö -- hö -- hö -- hör bara. Så-å, till Vappu. Inte mindre än så.
"Fint skall det vara", sa' käringen. Men "den, som gapar efter mycket,
mister ofta hela stycket." Kom ihåg det.

    RISTO.

Lugna dig, du. Lyckan står den djerfve bi. Ingen vet hur det kan gå. Ska vi
byta rockar? Din ser i alla fall snyggare ut.

    TOPPO.

Tag den.

  De byta.

Men jag vill vara skapt som en nors, om Vappu bryr sig om dig. Det tror jag
aldrig i evighet.

    RISTO.

Låt bli att tro. Det är ingen som tvingar dig. -- Så, för hin. Här fins
inte en vattendroppe, och jag borde ha tvättat mig i syna.

    TOPPO.

Jag skall hemta åt dig från brunnen. Har du någon bytta?

    RISTO.

Det tycks inte heller finnas. Se efter där ute på gården eller i lidret,
bara du kan få fatt i ett kärl.

  _Toppo_ går.

  _Risto_ står med ryggen till dörren och speglar sig.

Leena-Kajsa hörs inte af. Således behåller Vappu barnet. Nå, det vore väl
underligt, om hon inte då skulle samtycka att ta fadern också.

  Dörren öppnas. Risto spritter till och vänder sig om.

Hvad, kommer hon nu? Nej -- Hopptossan -- Fan anamma.

  _Kerttu_ står orörlig.

Hvad gör du här?

  _Kerttu_ tiger och pressar en revolver i sin hand.

Hvad gör du här, frågade jag.

    KERTTU.

Jag kommer för att ta farväl af dig, Risto.

    RISTO.

Farväl? Jaså. Nå, får gå, då du inte vill något annat. Du har bara kommit
litet olägligt.

    KERTTU.

Hur så?

    RISTO.

Jag ämnade just gå ut.

    KERTTU.

Jag skall inte uppehålla dig länge.

    RISTO.

Inte? Nå, det är en annan sak. Men du ser så besynnerlig ut. Och -- hvad
har du i handen?

    KERTTU.

Min morbrors revolver. Ett ganska godt arbete.

    RISTO.

Hvarför för du den med dig?

    KERTTU.

En sådan tingest är ibland behöflig.

    RISTO.

Du håller den så oförsigtigt. Är den laddad?

    KERTTU.

Ja.

    RISTO.

Lägg den ifrån dig. Med skjutvapen skall man inte leka.

    KERTTU.

Hvarför inte?

    RISTO.

Du kan råka att skjuta dig sjelf.

    KERTTU.

Eller dig.

    RISTO.

Ja eller mig.

    KERTTU.

Eller oss båda. Hvart går du?

    RISTO.

Jag går bara ut som hastigast. Jag kommer strax igen.

    KERTTU.

Om du rör dig ur fläcken, så skjuter jag genast.

    RISTO.

Du har ondt i sinnet, Kerttu?

    KERTTU.

När hade jag annat?

    RISTO.

Jag fruktade det just. Zigenarblodet sjuder och jäser beständigt i dig.
Försök en gång att beherska dig, kära Kerttu. Försök för himlens skull.

    KERTTU.

Onödigt besvär. Himlen är ändå inte gjord för min skull.

    RISTO.

Jag lofvar dig hvad som helst, bara du styr ditt sinne.

    KERTTU.

Jag litar inte på löften.

    RISTO.

Du trodde kanske att jag ämnade lemna dig, därför att jag gaf mig i väg så
hastigt, men det är inte min mening, Kerttu. Så fort jag fått Johanna i
grafven, så förenar jag mig med dig igen. Det är dagsens sanning.

    KERTTU.

I jordens sköte förenas vi, när vi begge ä' mull. Inte förr.

    RISTO.

Men tänk dock litet på saken, älskade Kerttu. Om jag nu låter viga mig vid
dig och du blir en hederlig mans äkta hustru? Då skall du inte längre vara
förkastad af hela verlden som hitintills.

    KERTTU.

Du har bedragit mig två gånger. Du skall inte göra det den tredje.

    RISTO.

Men hör då hvad jag säger dig. Skjut inte, för Guds skull. Vänta åtminstone
ett litet ögonblick. Du ser ju att jag inte kan komma härifrån, om jag
också skulle vilja.

    KERTTU.

Så tala fort.

    RISTO.

Om jag bara visste hvad du egentligen vill. Vid min själ, nu vore jag
färdig till hvad som helst. Säg, önskar du någonting?

    KERTTU.

Ja.

    RISTO.

Hvad? Kerttu, säg: Hvad önskar du?

    KERTTU.

Hämd.

    RISTO
    torkar sin panna. Afsides:

Hvar dröjer Toppo så länge?

    KERTTU.

Har du något annat att säga?

    RISTO.

Ja. Ja, mycket, mycket. Men du skrämmer mig så, att jag inte kan säga
någonting. Lägg revolvern ifrån dig. Bara en sekund. Sötaste Kerttu, gör
det.

    KERTTU.

Nej.

    RISTO.

På den där stolen och stå sjelf bredvid.

    KERTTU.

Hvarken där eller annanstans. Och låt oss sluta det här. Tiden går till
spillo.

    RISTO.

Nej, vänta.

  Toppo kommer in.

Gudskelof. Ändtligen kom du dock.

    TOPPO.

Du skulle ha sagt mig att liket stod i lidret. Jag skulle sannerligen inte
ha gått dit för att söka en bytta, om jag hade vetat det.

    RISTO.

Stod det der? Ja, hvart skulle de eljest ha fört det?

    TOPPO.

Gud bevare mig, så ohyggligt det var. Jag går in, går bort till en mörk vrå
-- och plötsligt ser jag liket framför mig. Hjertat hoppade riktigt till i
bröstet på mig, fastän jag just inte är någon kruka. Hon hade ju ögonen
öppna. Det var det hemskaste af alltihop. Ja, stirra inte på mig så där.
Jag har inte en droppe vatten. Skulle jag kanske hemta det i näfven, då jag
inte fann något kärl? Hu-uh, det ryser ännu i mig. Man säger det betyder
ondt, när ett lik ligger med öppna ögon. Det väntar andra efter sig, sägs
det.

    KERTTU.

Just så. Hon väntar andra efter sig.

    TOPPO.

Hvad, är den där här? Nåå, Risto, hvad sa' jag?

    RISTO.

Du kom i grefvens tid. Hon ämnade just döda mig här.

    KERTTU.

Ämnar ännu och gör det också.

  Höjer revolvern.

    RISTO.

Toppo, Toppo, hjelp.

    KERTTU.

Om du kommer emellan, så skjuter jag dig först.

    TOPPO.

Gud sig förbarme. Här är man såld.

  Skyndar till dörren.

    RISTO.

Gå inte, Toppo; gå inte. Hon skjuter inte dig.

    TOPPO.

Det vet icke fan.

    KERTTU.

Packar du dig i väg, eller -- --?

  _Toppo_ hastigt ut.

    KERTTU.

Är du färdig, Risto?

    RISTO
    på knä.

Förbarma dig, Kerttu. Hvad gagnar det dig, om du dödar mig? Haf
förbarmande.

    KERTTU.

Hade du förbarmande med mig, skurk? Du bedrog mig illistigt på nytt. Du
lockade och förförde värre än förut. Du tänkte: Hon är en förkastad
varelse. Man får inte något straff om man skändar och tillintetgör henne.
Men du misstog dig. Den förkastade, som ingen bryr sig om, hämnar sig
sjelf.

    RISTO.

Hämna dig på annat sätt. Skona endast mitt lif.

    KERTTU.

Nej, du måste dö. Och jag också.

    RISTO.

Nåd, nåd.

    KERTTU.

Ingen nåd hvarken åt dig eller mig.

    RISTO.

Vänta. Låt mig åtminstone bedja först.

    KERTTU.

Det tjenar till ingenting. Du kommer ändock lika litet som jag till
himmelen.

    RISTO.

Jo, jag är inte sämre än andra. Det fordras inte mer af menniskorna än att
de ska tro. Och jag tror, tror. Jo, det gör jag. Jag kommer säkert dit, om
du bara ger mig tid att göra bön.

    KERTTU.

Så bed.

    RISTO.

Skjuter du inte förr än jag har sagt "amen"?

    KERTTU.

Börja. Eljest skjuter jag strax.

    RISTO.

Jag börjar; jag börjar. Om jag bara komme ihåg någonting utantill. Nej --
jag mins ingenting. Jag olycklige -- Vänta, nu vet jag: "När min sista
stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand." Tänderna skallra i munnen på
mig af rädsla. "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand.
Låt min ande --" Nog är du ändå förfärligt hårdhjertad. -- Nej, nej, jag
fortfar. "När min sista stund månd' vara, Uppehåll mig med din hand. Låt
min ande salig fara Hädan till ditt fröjdeland." -- Hur var det se'n? --
"Hädan till ditt -- --

  Ute i farstun hörs buller. _Kerttu_ spritter till och blickar mot dörren,
  hvarifrån _två polisbetjenter_ jemte _Toppo_ komma in. Hon skjuter.
  _Risto_ skriker till och faller. Den ene polisbetjenten slår revolvern ur
  Kerttus hand och griper tag i henne. _Kerttu_ sjunker ned på golfvet.

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Aha, din vargunge, nu råkade du i fällan.

    TOPPO.

Vi kom för sent. Det var sjelfvaste hin.

    ANDRE POLISBETJENTEN
    böjer sig öfver Risto för att undersöka honom.

Ingen fara. Han lefver ännu. Hvar träffade skottet?

    RISTO.

Jag vet inte riktigt.

    ANDRE POLISBETJENTEN.

Försök om ni kan resa er.

    RISTO
    stiger upp med polisbetjentens hjelp.

Kanske det inte alls träffade. Jag blef kanske bara skrämd.

    TOPPO.

Träffade det dig inte? Nå, det var tusan så lyckligt.

    RISTO.

Tack, Toppo. Det här skall du inte ha gjort för intet.

    TOPPO.

Ingenting att tacka för. Så pass mycket skall väl alltid den ena karlen
hjelpa den andra. Men nu är väl flickan ändtligen tämd. Hon ser ju ut som
ett lik. Månne det fins något lif qvar i henne mer?

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Åh, hon qvicknar nog till igen.

    RISTO.

Låt henne bara inte rymma ifrån er. Tag er i akt.

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Ingen fara. Det är inte svårt att få bugt med en så'n där flickslinka.

    RISTO.

Men hon har niomanna styrka, när hon börjar rasa.

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Det hjelper inte att rasa, när man kastas i fängelse. Då kommer man bara i
tyngre bojor.

    RISTO.

Men om de släpper lös henne? Då är mitt lif återigen i fara.

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Hon slipper inte lös. Var inte rädd. Så mycket känner jag lagen. Först
dömmes hon för mordförsök till flera års fästning, och se'n dömmes hon till
tvångsarbete. För ingen menniska tar ett så'nt där kräk i beskydd.

    ANDRE POLISBETJENTEN.

Nej, det är säkert. Kronan får nog hädanefter dra försorg om henne.

    RISTO.

Bra. Det är i alla fall en välsignad sak, att det fins lag och rätt i
landet, som värnar om menniskornas säkerhet. Hvilken karl skulle kunna reda
sig om sådana där skulle få gå lösa? Men när de genast tagas i förvar --
När lag och rätt --

    TOPPO.

Hvad säger hon? Tst, låt oss höra.

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Flickan? Hon säger visst ingenting.

    TOPPO.

Hon sa' något, för hon rörde läpparna. Ser ni, nu igen.

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Hon rör läpparna, men det kommer inte något ljud ifrån dem. Res på dig,
flicka, ty jag tänker inte bära dig. Du är minsann duktigt tung. Nå, försök
nu om du kan stå på benen.

    ANDRE POLISBETJENTEN.

Och tala tydligare, om du har någonting att säga.

    TOPPO.

Ja, tala rent ut så att vi också får höra. Mumla inte bara för dig sjelf.

    RISTO.

Och skynda dig se'n.

    KERTTU.

Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha.

    TOPPO.

"Era lagar och er rättvisa." Hvad menar hon?

    KERTTU.

Dem hade jag bort skjuta.

    TOPPO.

Hon är rubbad. Usch, det här börjar att kännas kusligt. Ser ni, hur ögonen
rullar i hufvudet på henne?

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Kanske hon nu är fullständigt galen. Men månne hon nånsin har varit riktigt
klok?

  Fattar Kerttu i armen.

    KERTTU.

Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha --

    ANDRE POLISBETJENTEN
    fattar i den andra armen.

Ska vi gå nu?

    KERTTU.

Dem hade jag bort skjuta.

    RISTO.

Galen, hon? En illistig kätterska är hon. Det är bara af ilska som hon
smädar till och med den höga rättvisan. Hon är inte för ro skull
zigenerska. Det passar för öfrigt bra att sätta i protokollet att hon har
hotat lagen och rättvisan.

    KERTTU.

Era lagar och er rättvisa -- --

    TOPPO.

Det är väl inte nödvändigt.

    RISTO.

Jo, visserligen.

    TOPPO.

Hon gör ju det i sitt vanvett, stackare.

    KERTTU.

Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha --

    FÖRSTE POLISBETJENTEN.

Låt oss gå nu.

    KERTTU.

Dem hade jag bort skjuta.

    RISTO.

Får jag lof att bjuda herrarna till utskänkningsstället, sedan ni fört
flickan i förvar. Jag skulle gerna vilja dricka några glas med er till tack
för hjelpen här.

    POLISBETJENTERNA.

Tackar ödmjukast. Vi ska komma.

    KERTTU
    i dörren och i farstun:

Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha -- --

    RISTO.

Gud ske lof. Nu är man fri ifrån den.

    TOPPO.

Stackars flicka. Det gick illa för henne.

    RISTO.

Hvems fel är det? Hon kunde ha lefvat som en menniska. -- Men hör, hur ser
jag egentligen ut nu?

    TOPPO.

Åhjo, så där.

    RISTO.

Jag är väl smutsig i syna?

    TOPPO.

Nå, kantänka, hvad gör det?

    RISTO.

Hvad det gör? Då tycker inte Vappu om mig, kan du förstå. Vänta litet. Jag
går ut och tvättar mig vid brunnen.

  Öppnar dörren till farstun, men drar sig i detsamma tillbaka, då _Vappu_
  kommer in.

Se bara, här kommer ju Vappu sjelf.

    VAPPU.

God dag.

    RISTO.

God dag, god dag. Jag ämnade mig just till er. Var så god och stig fram och
sitt.

    TOPPO.

Var så schangtil. Här är en stol.

    VAPPU.

Jag orkar nog stå den stund jag dröjer här.

    RISTO.

Nej, för ingen del. Var så god och stig fram. Er plats är inte vid dörren.

    VAPPU.

Det är likgiltigt hvar den är. Jag skulle vilja tala ett par ord om ert
barn.

    RISTO.

Om barnet, ja. Ja, det ville jag också.

    VAPPU.

Får jag vårda och uppfostra det som om det vore mitt eget?

    RISTO.

Du gode Gud, och det frågar hon. Skulle jag kunna begära något bättre.

    VAPPU.

Ja, jag menar, att ni inte sjelf skall ha det minsta att säga i det
hänseendet.

    RISTO.

Jag skall inte befatta mig ett grand med hela ungen. Det lofvar jag.

    VAPPU.

Bra. I det fallet tar jag er son och skall med Guds hjelp försöka att göra
folk af honom.

    RISTO.

Men jag hade också ett litet annat ärende. Kom nu ändå och sätt er. Inte?
Nå, gör som ni vill. Ja, jag hade också ett litet annat ärende. Ni kan väl
nästan gissa det? Ser ni, jag är ju enkling nu, och det är icke godt för
mannen att vara allena, som det står skrifvet. Skulle det inte passa sig --
men ni tycker väl att det är allt för tidigt? Enligt min mening skulle vi i
alla fall kunna språka litet om det.

    VAPPU.

Prata inga dumheter. Det lyckas er ändå inte att förleda mig. Var nöjd med
att ni redan har förstört två qvinnors lif. Det borde vara tillräckligt för
en man.

    RISTO.

Förstört två qvinnors lif? Hvad är det för tal?

    VAPPU.

Er hustru dog af sorg och bekymmer för er skull.

    RISTO.

Hvem har sagt det?

    VAPPU.

Inte nog med det. I dubbelt rysligare läge har ni bragt den olyckliga
flickstackarn, som polisen nyss förde förbi mig härifrån.

    RISTO.

Jaså, Hopptossan? Var obekymrad. Med henne förfares det enligt lag och
rätt.

    VAPPU.

Och enligt hvad förfares det med _er_?

    RISTO.

Med mig? Hvad skulle jag kunna dras till ansvar för?

    VAPPU.

För ingenting, det är klart. För ingenting. Verlden har fått af er hvad den
har velat. Den straffar inte er, ty den anser ju inte era fel vara några
fel. Till och med presterna och domarena står på er sida, ty synden
förblindar deras ögon. I mörkrets tjenst använda ljusets tjenare sin makt.
Men allt är inte slut med det. Det sista ordet är ännu inte sagdt. Och så
sant som att äfven den mäktige har en herre öfver sig och den eländige en
Gud, så sant är det också att ni och alla era likar en gång ska stå inför
den thron, hvarest menniskorna inte efter eget behag kan förfalska rätt och
sanning. Då först skall er dom fällas.

    RISTO.

Hvar är den thronen?

    TOPPO.

Ja, hvar? Det frågar jag också.

    VAPPU.

Där, hvarest _rättfärdigheten_ lefver och herskar nu och i evigheters
evighet.

  Går.

    RISTO.

Hvad menade hon?

    TOPPO.

Månne hon inte menade Gud? Så fattade jag det.

    RISTO.

Ja, det var väl något så'nt där. Nå, men månne det verkligen också skulle
--? Åh fan. Inte är jag rädd ännu. Hvad vet Vappu om den saken? Hon har väl
inte haft något samtal med Gud. En qvinsperson.

    TOPPO.

Men jag kan inte heller låta bli att ha litet medlidande med det där
flickkräket.

    RISTO.

Åh, hvad är det för prat, bror lilla? Du vill väl inte beklaga ett sånt där
stycke. Hvem bad henne komma och försöka döda en? Beklaga en sådan? Allt
annat.

    TOPPO.

Ja, säg hvad du vill, men, men -- --

    RISTO.

Men hvad?

    TOPPO.

Om du har stält så till att hon --? Det påstås att somliga qvinnor råka
alldeles ur jemnvigten när de bli på det viset.

    RISTO.

Pytt. Slidder sladder. Nu går vi till krogen.

  De gå.

    Ridån faller.





End of the Project Gutenberg EBook of Arbetarens hustru, by Minna Canth

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 48627 ***