The Project Gutenberg EBook of Om mordet på Karl XII, by O. J. Hultgren
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
Title: Om mordet på Karl XII
Historisk och juridisk undersökning
Author: O. J. Hultgren
Release Date: September 21, 2016 [EBook #53114]
Language: Swedish
Character set encoding: UTF-8
*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK OM MORDET PÅ KARL XII ***
Produced by Richard Tonsing, Ronnie Sahlberg and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Books project.)
OM
MORDET PÅ KARL XII
HISTORISK OCH JURIDISK UNDERSÖKNING
AF
¯O. J. HULTGREN¯
FIL. D:R, J. U. K., VICE HÄRADSHÖFDING.
[Illustration]
STOCKHOLM
A.-B. SVANBÄCKS BOKTRYCKERIS FÖRLAG
[Illustration]
STOCKHOLM
¯A.-B. SVANBÄCKS BOKTRYCKERI¯
1897
[Illustration]
[Illustration]
Ehuru flera skarpsinniga forskare uttalat den åsigt, att Karl den tolfte
föll för en lönnmördares kula, har likväl allmänna omdömet allt sedan
den danske historieforskaren _C. Paludan Müller_ år 1846 i en i
Köpenhamn utgifven historisk tidskrift sökte bevisa, att Karl den tolfte
icke föll »ved Snigmord», lutat åt den meningen, att konungen föll för
en fientlig kula, afskjuten från fästningen Fredrikssten.
Men vid den undersökning af utmärkta vetenskapsmän, som den 31 augusti
1859 företogs å Karl den tolftes lik, kommo omständigheter i dagen,
hvilka påkalla en granskning af Paludan Müllers skrift, som år 1847
utkom i svensk öfversättning med titel: »Carl XII:s död af C. Paludan
Müller, öfversättning med tillägg af G. Svederus.»
Såsom inledning till en sådan granskning må ur 29 delen af Fryxells
»Berättelser ur svenska historien» de händelser anföras, som närmast
föregingo konungens död, hvilka det är nödvändigt att minnas, då man
vill sätta sig till doms om hans dödssätt.
I början af november 1718 började Karl den tolfte belägringen af
Fredriksstens fästning vid Glommen. Den hade en besättning af 2000 man,
men bakom Glommen stodo 13000 till dess undsättning. Fästningen angreps
af svenskarne från norra sidan. Ett utanverk, Gyllenlöw, togs genom
stormning den 27 november. Derefter uppkastades löpgrafvar mot
fästningen, hvilka gingo i sneda riktningar. Första natten blefvo två af
arbetarne skjutna från fästningen. Under natten till den 29 november
blefvo af 200 arbetare 55 dels sårade, dels dödade. Natten till den 30
november upptogs en 210 steg lång löpgraf, paralell med
fästningsvallarne. Bland 400 denna natt arbetande soldater sårades eller
skötos blott 30, emedan dimman hindrade fienden att sikta. Den 30
november, som var en söndag, red konungen klockan 4 på eftermiddagen
från lägret vid Tistedalen, följd af två i hans tjenst varande
officerare, fransmännen Maigret och Sicre, för att bese
belägringsarbetet, för hvilket Maigret var chef. I skymningen började 2
à 300 soldater att arbeta. Sedan Maigret anvisat soldaterna deras
platser på fältet, der en hvar lade sig bakom sin risknippa eller
skanskorg och började gräfva sig ned i jorden, återvände han till
konungen, som klockan 8 på aftonen förtärde sin aftonmåltid i en
löpgraf, belägen inom musköthåll från fästningen, från hvilken det sköts
skarpt, så att många af de arbetande soldaterna stupade. Kommendanten på
fästningen lät uthänga brinnande beckkransar och kasta lichtkulor,
hvarigenom fältet upplystes. Dessutom gick månen omkring klockan 9 upp
öfver horisonten. Konungen, som misstänkte ett utfall, steg upp från
löpgrafvens djup och lade sig på inre sluttningen af bröstvärnet med
hufvud och armar öfver krönet så att han kunde obehindradt se fästningen
och de på fältet arbetande soldaterna.
Om det vidare förloppet har man berättelser af två ögonvittnen öfverste
_Maigret_, till börden fransman, och dåvarande löjtnanten, sedermera
öfverstelöjtnanten, vid fortifikationen _Carlberg_. Enligt den senares
berättelse var, såsom nedan skall visas, den löpgraf, i hvilken konungen
enligt Fryxells berättelse förtärde sin aftonmåltid, icke belägen inom
musköthåll. Äfven är det tvifvel underkastadt, huruvida Fryxells
uppgift, att Sicre åtföljde konungen från Tistedalen, är riktig.
Maigrets berättelse utgör ett bref till svenske ministern i Paris, baron
Gedda (af Maigret oriktigt titulerad grefve), hvilken fått i uppdrag att
af Maigret söka underrättelse angående omständigheterna vid konungens
död. Det har enligt den svenska öfversättning, som är intagen i 3 delen
af Handlingar rörande Skandinaviens historia, följande lydelse.
»Paris den 23 december 1723.
Min bäste grefve! Jag har nyss mottagit det bref, hvarmed hr grefven
behagat hedra mig. För att svara derpå, får jag äran meddela, att då
konungen var i tranchéen mellan kl. 7 och 8 på aftonen, steg han upp på
bröstvärnet med halfva kroppen obetäckt för att se arbetena och den
starka musköt- och kanonelden från fästningen och dess skansar. Jag stod
under honom med hufvudet mellan hans stöfvelklackar och Kaulbars stod
vid min högra sida. Nyss efter sedan han stigit upp, kom Sicre förbi och
frågade mig hvad konungen gjorde, hvartill jag svarade, att det inte var
jag som placerat honom der. Sicre skyndade bort och jag besinnade mig på
en eller annan förevändning för att förmå Hans Maj:t att stiga ned.
Medan jag inom mig öfvervägde om hvad jag skulle säga till honom, fick
han ett kanonskott ofvanför venstra örat och som gick ut på andra sidan
ganska nära intill örat. Kulan var som ett stort dufägg. Då han fick
skottet, sade han icke ett ord: hans fötter halkade ned men han blef
kvar, stödd på bröstvärnet. Skottet, som träffade hufvudet, gaf samma
ljud som en sten, den man häftigt kastar i dy. Vid detta ljud sade
adjutanten Kaulbars till mig: kungen är sårad. Jag svarade honom att han
var död. Han sade: vi få se efter. Jag tillade, att det var tyvärr allt
för sant. Vi anmälde saken för generalen af tranchéen och läto
soldaterna draga sig tillbaka på det de icke skulle få kännedom derom.
Man förde honom tillbaka till batterierna, öfvertäckt med sin kappa
under namn af en ingeniör utaf hans storlek, som man sade hafva blifvit
skjuten. Man kan alldeles icke fatta någon misstanke om att det skulle
vara en person af hans armée som dödat honom, ty det vapen, som skjutit
den kulan, kunde icke bäras af någon menniska, huru stark den än måtte
vara. De som besigtigat honom efter hans död voro öfverens om denna
sanning. De som anklaga den person hr grefven antyder hafva sannolikt
sina bevekelsegrunder att söka bibringa folket denna åsigt.
Det är nu hr grefve den sanna berättelsen om denna store furste som man
måste hafva känt för att veta till hvilken grad han föraktade faror och
döden. Samma dag — det var en söndag — hade han bevistat gudstjensten,
ömsat linne och påtagit en alldeles ny klädning. Han kom också till
tranchéen i ganska muntert lynne, lät kalla mig och talte temligen länge
med mig om belägringsangelägenheterna.
Jag har äran o. s. v.
_Maigret_.»
Hvad som i denna berättelse är egnadt att ådraga sig synnerlig
uppmärksamhet, är försöket att vederlägga misstankarna om mord med
uppgiften, att kulan var _stor som ett dufägg och blifvit skjuten ur ett
vapen, som icke kunde bäras af någon menniska_. Då kulan aldrig blifvit
funnen och ingen bestämd anledning fins att antaga, att det varit en
kanonkula, så äro Maigrets uppgifter härom egnade att draga hans
sanningskärlek i tvifvelsmål samt ingifva den misstanken, att han
afsigtligt velat missleda.
Den af Carlberg vid äldre år författade berättelse, hvilken är intagen i
första delen af handlingar rörande Skandinaviens historia, har följande
rubrik: »Sanfärdig Berättelse af några få omständigheter, som sig
tilldrogo den natten då Högstsalig Hans Kongl. Maj:t konung Carl XII uti
tranchéen för Fredrikshall olyckligen blef skuten».
I denna berättelse förekommer följande:
»Ändtligen efter långt väntande kom manskapet med deras tilldelte
officerare anmarcherandes in uti den förut färdiggjorda linien, hvars
bröstvärn blef genomskuret till communication emellan begge linier, den
gamla och den nya, som nu skulle framföras. Så snart det var gjordt och
manskapet blifvit tilldeladt, trädde fransyske öfversten Maigret, som
var direktör af attacken, framför arbetarne och utstakade den nya linien
på det sättet, att efter honom defilerade soldaterna man för man som
buro fasciner jemte spadar och hackor. Så fort nu som Direktören gick
linien fram, lades fascinerna efter honom i en rät linie, hvarjemte
soldaterna blefvo liggandes. När då den tillernade linien var utstakad,
defilerade å nyo flera soldater fram, som äfven väl lade sig vid
fascinerna med nödiga verktyg försedde. Derefter framburos de förut
färdiggjorda skanskorgar, som fortifikationskaptenen Faschung blef
kommenderad att låta dem efter den utstakade linien uppställa.
När då skanskorgarne voro i ordning komne, blef jag anbefalld att gå in
i nya linien och låta fylla skanskorgarne. Hvarpå efter ett sakta gifvet
tecken arbetet begyntes, då jag uppmuntrade manskapet att flitigt arbeta
och gräfva sig neder, på det de snart måtte få skanskorgarne med jord
uppfyllde till deras betäckning.
Här måste jag åter något stanna och berätta, att från nya linien kunde
distansen till utanverken vara något öfver 200 alnar och således under
musköttskott. _Det var alltså nu den första natten under attacken, som
de belägrade kunde bruka muskötten_, hvarmed de ock hela natten igenom
höllo en sträng eld under täta kedjesalvor ditåt de märkte att arbetet
fortsattes, hvarjemte icke heller försummades ett oupphörligt
kanonerande och bombkastning samt lichtkulor till att upptäcka de
operationer som hos oss förehades. Fästningen var ock emot den sidan af
attacken upplyst med många brinnande beckkransar som gjorde ett vackert
anseende och upplyste hela fältet.
Då jag nu detta berättat, kommer jag åter igen till den nya linien eller
approchen, der jag höll på att låta fylla skanskorgarna och många gånger
gick linien upp och neder att anmana manskapet till flitigt arbetande,
som de icke heller underläto, helst då de sågo många af sina kamrater
stupa utmed dem, innan de hunno så djupt neder i jorden, att
skanskorgarne blefvo fyllda och gjorde betäckning för muskötkulorna. När
jag då vid pass 1½ timma varit hos arbetarne, gick jag derifrån in uti
den gamla färdiga approchen i den tanken att strax gå tillbaka igen, men
blef af en bedröflig händelse hindrad som vidare skall förmälas. Uti
denna approche var man genom bröstvärnet betäckt för skott så väl från
fästningen som begge skansarne Öfverberg och Malmberg, ty Gyllenlöw hade
vi genom Escalade reda intagit men på sjelfva fästningen var ännu icke
ett skott lossadt.
Då jag nu som bemält var kommen in uti den gamla approchen ungefär 6
eller 8 steg fram, såg jag Kongl. Maj:t liggande på tranchéens inre
talud eller docering, der Kongl. Maj:t hade dragit sig upp och låg på
venstra sidan med kappan om sig och hade dragit knäna något åt sig upp
så att fötterna lågo ungefär 6 kvarter högre upp än sjelfva botten af
approchen, hållande venstra handen under kindbenet och hufvudet upprätt
öfver krönen af bröstvärnet. Uti en sådan ställning låg H. M. med
ansigtet något vändt mot fästningen och nya linien derutanför hvar några
arbetare gingo. Denna nya linie, som formerade en spetsig vinkel mot den
gamla, lopp icke så synnerligt långt ut från den gamla der H. M. låg,
att ju åtminstone de närmaste arbetarne hade kunnat sett hufvudet af H.
M. öfver gamla liniens bröstvärn om de annars derpå hade aktning gifvit.
Denna omständighet anser jag för betydlig att anmärka.
Hvar nu H. M. anten stod eller satt i approchen så var vanligt att det
samlades strax åtskilliga högre och lägre herrar officerare som nu ock
hade skett till 8 eller 10 personer som stodo neder uti approchen nära
intill och framför H. M. fötter. När jag nu kom in i samma approche der
H. M. låg, ställde jag mig bland de officerare som der förut stodo och
hade H. M. för ögonen liggande tätt framför oss, som redan sagt är, med
hufvudet öfver bröstvärnet, men hvad derutanför passerade kunde ingen af
oss observera för det höga bröstvärnet efter vi stodo innan detsamma
neder på botten af approchen, ej heller vet jag huru länge H. M. hade så
legat exponerad för ett den natten öfver måttan träffligt skjutande utur
kanoner och handgevär.
Det var nu den olyckliga stunden för handen som gjorde slut på
alltsammans. Knapt en half fjerdedels timma hade jag bland dem som voro
tillstädes stått vid och framför H. M. fötter, så träffade utanifrån
tranchéen ett skott inpå venstra sidan genom H. M. hufvud hvarvid icke
den minsta rörelse mer förspordes än att handen undanföll venstra
kindbenet och hufvudet lutade sig så sakta neder uti kroppen utan någon
den ringaste ryckning på kroppen, som blef så alldeles stilla liggandes
som den förut låg, det var ej heller naturligt, att efter ett skott, som
så ackurat träffade genom hufvudet, annat kunde följa än att i ett
ögonblick vara död utan att röra minsta lem. Således hafva de som härom
andra orimligheter utspridt grufveligen afvikit från sanningen. Stället
hvarifrån detta olyckliga skott kom, om det skedde från ett längre bort
eller närmare håll, det kunde ingen af oss, som stodo lågt nere inom
bröstvärnet under ett så starkt skjutande utur kanoner och handgevär
ogörligen med rätt visshet utmärka.
Den förste af oss närvarande som nämnde konungens död var
generaladjutanten Kaulbars som i det samma då skottet träffade och
hufvudet sänkte sig så sakta neder, slog mig, som här då närmast stod,
på axeln, ropande helt bestört: »Herre Jesus, konungen är skjuten, sök
upp general Schwerin och berätta honom det.»
Fortsättningen af Carlbergs berättelse handlar om likets forslande till
högkvarteret i Tistedalen. Berättelsens klarhet och rikedom på detaljer
är egnad att ingifva förtroende. Anmärkningsvärdt är ock, att Carlberg
uppgifver, att skottet träffade »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud»,
hvilket blifvit bekräftadt vid en år 1859 af sakkunniga personer hållen
undersökning, ehuru man vid en år 1746 hållen undersökning kom till det
resultat, att skottet gått in på högra sidan.
I den danske öfversten och kommendanten på Fredrikssteen _Landsbergs_
rapport till konung Fredrik IV förmäles, att fienden, i trots af
fästningens eld ur kanoner, mörsare och musköter från contrescarpen
avancerade denna på 250 steg nära, i synnerhet gynnad af de långa, mörka
nätterna och en tjock dimma om dagen. »Hans Maj:t konungen» — yttrar
Landsberg (se sid. 119 i Svederi öfversättning af Paludan Müllers
skrift: Er kong Karl den tolvte falden ved Snigmord?) — »skall såsom
alltid hafva mycket blottställt sig och ofta nattetid hafva kommit
ganska nära under vår contrescarpe för att recognocera densamma, så ock
beständigt hafva uppehållit sig hos arbetarne i approcherna för att
påskynda arbetet, som icke gick så fort som han gerna ville, eftersom
arbetarne nödigt ville dertill för det de bekommo så många döda och
blesserade. Hans Maj:t hade sjelf en liten brädhydda, hvilken, allt
efter som arbetet avancerade, förflyttades till tätt under Gyldenlöwe
bakom ett berg, der den ännu står. Till denna lilla hytta har konungen
också låtit bära sin mat ända till söndagen den 11 december (gamla
stilen), då han mellan kl. 9 och 10 på aftonen blef skjuten i approchen,
som några tro med en karteschkula men andra af en muskötkula från
contrescarpen. — Om morgonen den 12:te sågo vi att de icke hade
avancerat vidare med deras arbete; vi märkte också att de marcherade
fram och tillbaka liksom i förvirring; äfvensom att här och der hastade
åtskilliga kurirer; dock kände vi ännu icke anledningen dertill.
Emellertid voro vi ganska uppmärksamma på vår post helst vi af
desertörer erfarit, att fienden om möjligt ville försöka en storm, som
också skulle gått för sig om icke generalerna afrådt derifrån; om
densamma skulle lyckats, lemna vi derhän; eljest vore stormstegarne
redan färdiga och i beredskap. Följande dagen, nemligen den 13 december,
kom en desertör, som väl med alla omständigheter bragte oss
underrättelse om konungens död, men vi kunde knappt till hälften sätta
tro till denna nyhet, eftersom den var af så stor vigt — —».
I svensk historisk tidskrift för år 1892 finnes en artikel med rubriken:
»Ännu en gång Karl XII:s död». Anledningen till den är, att i en rysk
tidskrift Russkaja Starina år 1891 förekommit en uppsats af baron N.
Kaulbars, grundad på en i hans familjearkiv på godset Mödden i Estland
befintlig handskrift af generaladjutanten hos Karl XII, J. F. Kaulbars,
enligt hvilken Karl den tolfte skulle blifvit mördad i löpgrafven af sin
privatsekreterare Sicre, som af J. F. Kaulbars i och för öfning i
målskjutning skulle lånat den studsare, med hvilken mordet begicks,
hvilken studsare, försedd med alla dess egares namn sedan 1669, ännu i
dag fins på nämnda estländska gods.
Artikeln i den ryska tidskriften innehåller, utom förenämnda uppgifter,
den upplysning, att baron N. Kaulbars i Wien sammanträffat med svenske
ministern baron Åkerman och med anledning af ett samtal mellan dem,
angående Karl den tolftes dödssätt, hade baron Kaulbars till Stockholm
skickat ett fotografikort af studsaren jemte en afbildning i vax af
kulan. I Stockholm hade skett en undersökning, som ledt till det
resultat, att kulan icke passade till sårets öppningar och att dess
storlek icke svarade mot densamma.
Häremot anmärker baron Kaulbars i den ryska tidskriften, att sårets
öppningar under tiden kunna ha undergått förändringar vid kroppens
upplösning. Dessutom betonar han, att löpgrafven låg utom skotthåll för
fästningens musköteld, så att konungen ej kan ha blifvit skjuten från
fästningen.
Författaren i den svenska historiska tidskriften bestrider
trovärdigheten af J. F. Kaulbars berättelse bland annat på den grund,
att uppgiften att Siquier, hvilken af Maigret kallas Sicre och sannolikt
hade sistnämda namn, icke var Karl den tolftes privatsekreterare, utan
adjutant hos arfprinsen af Hessen.
Men om också Sicre eller Siquier egentligen var adjutant hos konungens
svåger, arfprinsen af Hessen, kan han likväl, när så behöfdes, samtidigt
ha tjenstgjort i egenskap af handsekreterare hos Karl den tolfte,
hvilkens ekonomiska ställning gör sannolikt, att han vid denna tid icke
hade någon egen privatsekreterare, utan vid sin fransyska korrespondens
begagnade sin svågers adjutant. Utan all anledning har väl konungens
generaladjutant J. F. Kaulbars icke kallat Sicre för Karl den tolftes
privatsekreterare.
Likaledes bestrider författaren i svensk historisk tidskrift baron N.
Kaulbars påstående, att löpgrafven, i hvilken konungen blef skjuten, var
utom skotthåll för fästningens musköteld.
Men i detta påstående har baron N. Kaulbars ett godt stöd i Carlbergs
förenämnda berättelse, att den nya linie, som började uppkastas den
natt, då konungen blef skjuten, var inom musköthåll men att detta var
»den första natten under attacken som de belägrade kunde bruka
musköten», hvaraf följer, att den löpgraf, i hvilken konungen befann
sig, då han träffades af skottet, hvilken var belägen bakom den nya
linien, var utom skotthåll för fästningens musköteld.
Författaren i den svenska historiska tidskriften förklarar slutligen,
att den omförmälda handskriften af generaladjutanten J. F. Kaulbars icke
bevisar mera än att Siquier eller Sicre under tiden närmast efter Karl
den tolftes död varit föremål för misstankar att ha mördat konungen —
och häri har han utan tvifvel rätt.
År 1722 fick den nämnde officeraren Sicre eller Siquier en feber och
under yrseln yttrade han till sin läkare att han skjutit konungen,
hvilket han ock ropade till på gatan gående menniskor. Sedan han
tillfrisknat, nekade han, att han begått mordet, men från den tiden
började rykten om konungens mord att flyga kring land och rike och kommo
äfven till främmande land; dock hade redan 1719 vid Ulrika Eleonoras
kröning i Upsala arkiater Rudebeck i ett tal yttrat, att skottet icke
var danskt.
Sicre, son af en fransk officer, hade under konungens vistelse i Turkiet
fått anställning i hans tjenst. Efter konungens hemkomst blef hans
adjutant och sekreterare hos konungens svåger, arfprinsen af Hessen,
sedermera konung Fredrik den förste. När konungens lik skulle bäras från
löpgrafven, grep Sicre hans hatt och satte på liket sin egen hatt och
sin peruk, på det soldaterna ej skulle igenkänna den döde, skyndade med
konungens genomskjutna hatt till arfprinsen, hvilken han bragte första
underrättelsen om konungens död. Af arfprinsen skickades han till
Stockholm för att underrätta dennes gemål, konungens syster, om
dödsfallet. År 1721 var Sicre misstänkt för ett mordförsök mot hertigen
af Holstein, Karl den XII:s systerson. År 1728 skickades han till Ludvig
den femtonde med Fredrik den förstes och hans gemåls porträtter. Han
mottogs väl och stannade till sin död i Frankrike, der han lefde på
vänners understöd.
År 1746 skedde en besiktning å Karl XII:s lik af riksråden Höpken och
Ekeblad samt öfverintendenten Hårleman. Ingen läkare var der vid
närvarande. I protokollet öfver denna besigtning är följande antecknadt:
»På högra sidan strax nedanför tinningen fans en plåsterlapp, så starkt
fastsittande, att man med möda kunde upplyfta och aftaga den, då
derunder sågs och kändes en aflång öppning på tvären lutande nedåt
bakhufvudet, 7 linier lång och tvenne bred, på venstra sidan under en
annan plåsterlapp var hela tinningen bortrifven och kanterna af benen
uti en sådan ställning, att skottet nödvändigt måste hafva gått ut
derigenom.»
Emellertid hvilade länge på Sicre den misstanken, att han var Karl XII:s
mördare, men då man ej känner detaljerna af hans bekännelse, äro skälen
till denna misstanke temligen svaga. Bekännelsen kan hafva skett i yrsel
men sannolikare är, att den skett i en låtsad sjukdom, för att afleda
misstankarna från den verkliga mördaren. Denna förmodan vinner stöd
deraf, att Voltaire i sin »l’histoire de Charles XII» uppgifver, att
endast Sicre och Maigret befunno sig i den löpgraf, der konungen stod,
då han träffades af skottet. Denna bevisligen falska uppgift, som
antagligen meddelats Voltaire af Sicre och Maigret sjelfva, hvilka
befunno sig i säkerhet i Frankrike, då Voltaire skref sin historia, har
påtagligen tillkommit för att afleda misstankarne från andra.
På enahanda sätt torde man ock böra förklara, att en i Karl XII:s tjenst
anställd militär vid namn Fabricius vid slutet af sitt lif anklagat sig
att ha mördat konungen. Han vistades i Tyskland, då konungen blef dödad,
och kunde således ha bevisat, att han var oskyldig, ifall han blifvit
anklagad för mordet.
Hvad Fryxell berättar derom, att Sicre ifrågavarande afton skulle följt
konungen från Tistedalen, synes icke sannolikt, då Sicre var adjutant
hos arfprinsen af Hessen, hvilken hade sitt kvarter i Torpum, ¾ mil från
Fredriksten. Fryxell nämner honom icke heller bland de i löpgrafven
varande officerarne, då konungen blef skjuten. Bland dem uppräknar han
endast Kaulbars, Schlippenbach, Marchetti, Schultz, Carlberg och
Maigret.
En fransman, vid namn _de la Motraye_ som vistades i Sverige 1714-1720,
har i en skrift med titel »Voyages de S. A. de la Motraye en Europe,
Asie & Afrique» uppgifvit, att Sicre, skickad med depescher af
arfprinsen af Hessen, skulle kommit till Fredriksten _strax efter_
konungens död, hvilket ock öfverensstämmer med den berättelse, som
general Liewen, såsom nedan skall visas, meddelat.
Om ingen sett Sicre vid Fredriksten innan konungen blef skjuten, och om
han ingen annan bössa hade än den han i och för målskjutning lånat af
Kaulbars, hvars mynning icke passade till den kula, af hvilken konungen
träffades, så äfventyrade Sicre icke mycket på en falsk bekännelse, att
han skjutit konungen, helst de maktegande fruktade undersökning och
Sicre såsom fransman hade att påräkna sin mäktiga regerings beskydd, men
genom denna falska bekännelse afleddes misstankarne från den verklige
mördaren.
Men om falska bekännelser i nämnda afsigt afgifvits, så måste man
antaga, att en verklig mördare funnits och att hans medbrottsliga
föranledt de falska bekännelserna.
_Finnas anledningar att misstänka att Karl XII blef mördad?_
På sätt Fryxell berättar, framkom år 1768, således 50 år efter Karl
XII:s död, en skrift, som sades vara författad af den år 1759 aflidna,
för sin fromhet allmänt värderade kyrkoherden i Stockholm Erik
Tollstadius. Den skall ha innehållit, att en högre artilleriofficer
(såsom sådan utmärkt) vid namn Karl Cronstedt skall på sin dödsbädd år
1750 för Tollstadius under samvetsångest bekänt sig ha i _samråd med en
officer vid namn Magnus Stjernros_, som var Karl XII:s drabant under de
sista 11 åren af hans lefnad, begått mordet å konungen, dervid skulle så
ha tillgått, att Cronstedt laddat geväret och Stjernros aflossat
skottet. Cronstedt skulle bedt Tollstadius besöka Stjernros för att
förmå honom till bekännelse, men Stjernros hade nekat och sagt sig tro,
att Cronstedt yrade. När Tollstadius kom tillbaka med detta svar,
yttrade Cronstedt: »För att visa att jag icke talar i yrsel så säg
honom, att den bössa, med hvilket skottet lossades, är den tredje i
ordningen bland dem som hänga i hans rum.» När Tollstadius framförde
denna helsning till Stjernros, blef han nedslagen och bad Tollstadius
gå.
År 1847 utkom i en dansk historisk tidskrift den förutnämnda skriften af
Paludan Müller med titeln: »Er kong Karl den tolvte falden ved
snigmord?» Deri söker författaren bevisa, att konungen blef skjuten från
fästningen.
Den 30 augusti 1859 skedde en undersökning å Karl XII:s lik af anatomie
professorn Retzius, kirurgie professorn Santesson och medicine doktorn
V. Lundberg, hvilka på ansökan af professor Anders Fryxell af kongl.
Maj:t förordnats att företaga en sådan undersökning.
Det dervid förda protokoll, som fins i riksarkivet, slutas sålunda:
»På grund af ofvanstående få vi undertecknade härmedelst förklara och
tillika såsom svar på antydda frågor meddela följande:
1) Skadan har varit ögonblickligen dödande och tillkommit genom
skjutvapen;
2) Skottet har _gått in_ på _venstra_ sidan vid yttre kanten af
ögonhålans benring (margo orbitalis) derifrån med i det närmaste
horisontal riktning passerat genom hjernhålans främre hälft, utefter
dennas botten _snedt bakåt_ till trakten framom _högra örat_ och _der
gått ut_. Skulle någon skottkanalens afvikning från horisontalplanet
möjligen hafva egt rum, synes denna, att döma af skadorna i
hufvudskålen, hafva bestått uti en _lutning mot utgångsstället_, sålunda
antydande, att skottet afskjutits från en punkt belägen högre än den
plats på hvilken konungen befann sig då han träffades af detsamma;
3) Hvad angår formen och beskaffenheten af den dödande kastkroppen, så
kan derom intet med bestämdhet sägas. Sannolikhet synes dock, att denna
varit en muskött eller karteschkula; möjligen, ehuru mindre sannolikt,
(att döma af formen på hålet i betäckningarna å högra sidan) ett
skrotstycke eller en bombskärfva. I sistnämnda båda fallen har dock den
sårande kroppen haft minst lika stor utsträckning, som genomskärningen
af endera utaf nämnda kulor;
4) Har kastkroppen varit en kula eller ett skrotstycke, så måste skottet
hafva blifvit aflossadt från så långt håll, att detsamma, redan då den
träffade konungens hufvud, något mattats, d. v. s. dess primitiva
hastighet minskats; ehuru farten ännu var tillräckligen stark att drifva
projektilen tvärt igenom hufvudet;
5) Hvarje stöd för den förmodan, att tvenne kulor följts åt och
åstadkommit skadan, saknas;
6) Ingen del af skottet fanns vid den af oss gjorda besigtning
kvarstannad inom hufvudskålen;
7) Att uppgifterna uti besigtningsinstrumentet af den 12 juli 1746 om så
väl skadornas i hufvudskålbenens dimensioner som skottets riktning äro
dels ofullständiga, dels oriktiga, hvilket tydligen berott derpå, att
undersökningen verkställts utan att hudbetäckningarna förut blifvit
öppnade, så som nu skett, och hvarigenom det endast blifvit möjligt att
fullständigt öfverse skadan i hela dess utsträckning och riktigt bedöma
beskaffenheten af densamma.
_A. Retzius, Carl Santesson, Vincent Lundberg._
* * * * *
Denna besigtning skingrade icke misstankarne, att Karl den tolfte blef
mördad. Snarare kan man påstå, att _genom denna undersökning
anledningarne till antagande, att konungen blifvit mördad så ökats, att
de närma sig till en öfvertygande bevisning._
Såsom bevisadt anses det, hvarom en för hvarje sundt och af partisinne
oförvilladt omdöme giltig öfvertygelse åstadkommits. Denna öfvertygelse
måste hvila på klara skäl.
Bevisning åstadkommes ej blott genom åsyna vittnen utan äfven genom
liknelser och omständigheter, när de äro af den beskaffenhet att de
verka öfvertygelse. Men _när_ liknelser och omständigheter äro att anse
som öfvertygande bevisning, kan icke genom allmän regel bestämmas utan
endast af ett upplyst och opartiskt omdöme i hvarje särskildt fall
afgöras. Emellertid är bevisning genom omständigheter och liknelser
oftast den enda i gröfre brottmål användbara, emedan sådana brott sällan
begås i närvaro af åsyna vittnen.
De liknelser och omständigheter, som förekomma till antagande, att Karl
den tolfte blef mördad, äro följande:
Redan år 1713 hade en riksdag varit sammankallad utan konungens
samtycke, på hvilken grunddragen uppgjordes till 1719 års regeringsform,
genom hvilken Sverige snarare blef en adelsrepublik med en namnkonung
till statens representant än en konstitutionel monarki. Så länge
konungen lefde kunde emellertid en sådan regeringsform icke blifva
antagen.
På 1719 års riksdag hördes bittra anmärkningar öfver reduktionen och
häftiga rop höjdes om ersättning för genom den lidna förluster. Så länge
konungen lefde, hade sådan ersättning ej varit att hoppas. De öfver
reduktionen missnöjde önskade derföre konungens död.
I landet rådde ett doft missnöje med konungens långa och olyckliga krig,
så att en suck af lättnad höjdes af hela svenska folket vid
underrättelsen om konungens död. Detta förklarar hvarför man vågade
underlåta att företaga undersökning, oaktadt både Sicre och Fabricius
bekände sig ha mördat konungen.
I Paludan Müllers skrift om Karl den tolftes död omtalas, att en engelsk
resande vid namn Wraxall i ett bref, dateradt Elfkarleby den 8 juni
1774, berättat, att han varit på godset Forsmark, der han träffat grefve
Liewen, en af de 16 riksråden, och att, när deras samtal fallit på Karl
den tolftes död, grefven yttrat: »Få menniskor äro ännu i lifvet, som
kunna tala om denna sak med så mycken säkerhet som jag. Jag var i lägret
för Fredrikshall och hade den äran att såsom page uppvakta konungen den
natten då han blef skjuten. _Jag tviflar icke att han ju omkommit genom
lönnmord._ Natten var ovanligt mörk och det var nästan omöjligt att en
kula från fästningen kunde träffa hans hufvud på ett sådant afstånd och
på det ställe der han stod. Jag såg konungens lik och är öfvertygad att
såret i tinningen var af en pistolkula. Hvilken som skänkt honom den, är
ovisst; man misstänker Sicker, _emedan han före skottet icke var hos
konungen men lät se sig ett ögonblick sednare_. De, som hafva erfarenhet
af kriget, känna bullret och smällen af en kanonkula men smällen af
detta skott var _närmare invid_ och helt annorlunda. Jag tror icke att
prinsen af Hessen haft del deri, eller på något sätt vetat derom, men
_hela arméen trodde, att han blifvit dödad af okänd hand_.»
Carlbergs berättelse innehåller, att då han genast efter konungens död
af general Schwerin skickades till konungens hytta efter en bår »för en
officer som blifvit skjuten», kom öfverstelöjtnanten grefve Posse emot
honom »med några herrar som befunno sig i hyttan», och frågade: »är
konungen skjuten?»
Vidare berättar Carlberg, att då han fått båren och därpå lagt konungens
lik samt beordrats att begära nödigt manskap af kaptenen baron Malkolm
Hamilton, som kommenderade gardets betäckning, och Carlberg bedt
Hamilton om 12 karlar »som skulle bära en officer som var blifven
skjuten», hviskade honom Hamilton sakta i örat: »kungen».
Dessa Posses och Hamiltons frågor kunna endast förklaras genom antagande
af en mot konungens lif riktad sammansvärjning.
Enligt Tollstadii förutnämnda berättelse skall Cronstedt hafva bekänt,
att Stjernros afskjutit det mördande skottet. Stjernros hade under Karl
den tolftes regering haft en ganska trög befordringsbana, hvaröfver han
kan antagas hafva varit missnöjd. Född 1681 på Öland och son af en
prest, hade han 1717, ehuru han deltagit i slaget vid Pultava och i
kalabaliken vid Bender, ej hunnit längre än till löjtnant och korporal
vid lifdrabanterna. Efter Karl den tolftes död blef han 1723 öfverste
och 1744 generalmajor, samt dog år 1762 som general. I Paludan Müllers
skrift anföres, att en engelsman vid namn _Wilh. Coxe_, som i senare
hälften af förra århundradet utgifvit en beskrifning om sin resa i
Polen, Ryssland, Sverige och Danmark, deri berättat, att man i Sverige
påstått, att Stjernros på dödsbäden bekänt sig hafva mördat konungen.
Den vigtigaste omständighet i fråga om mordet på Karl den tolfte är
Tollstadii förutnämnda berättelse om Cronstedts bekännelse på
dödsbädden. Hvad man härom vet förekommer i nionde delen af det af _P.
Wieselgren_ utgifna Delagardieska arkivet sid. 128 och innehålles i en
der meddelad uppsats af excellencen grefve Jacob de la Gardie af denna
lydelse:
»Historisk upplysning af säker hand om konung Carl XII:s död.
Man vet huru många olika omdömen blifvit fälda om k. Carl XII:s död och
att åtskilliga personer, stundom efter nog starka liknelser, både
sjelfve såsom af samvetskval bekänt och andra åter blifvit misstänkte
att genom något förrädiskt skott i förtid hafva slutat denne konungs
dagar. Ja, man har härom icke en gång tyckts behöfva tvifla och man
ansåg en sig sjelf anklagande brottsling icke allenast såsom den rätta,
utan hans samvetskval äfven såsom ett honom redan tilldeladt straff.
Dock har detta varit gissningar, grundade på andra gissningar. Och
förvisst kunde man ej säga mera än att all liknelse varit, det en
rebellisk kula slutat hjeltens lif, men hvem det varit som lossat detta
skott, har ända hittills varit förborgadt, åtminstone icke bevist. Man
har ändtligen dragit täckelset af denna okunnighet och funnit helt andra
handlande personer än man tillförene föreställt sig. Den för sina
geschwinda skotts uppfinnande rekommenderade öfversten grefve Cronstedt
blef på sitt yttersta angripen af en mattande feber, som påskyndade hans
slut. Sin biktfader N. N. (salig kyrkoh. Tollstadius i St. Jacobs och
Johannis församl. — uti mscr. satt som not —), som ständigt var hos
honom, bad han en dag gå till öfverste Stjernros, sägande till honom:
Hälsa Stjernros, säg honom att jag nu för eder bekänt det jag så länge
slutit inom mig sjelf och att mitt samvete nu först känner den största
förebråelse. Bed honom för Guds skuld göra detsamma och påminna sig hvad
han gjort samt att han skjutit konungen. Då presten kom till öfverste
Stjernros med Cronstedtens begäran, svarade denne: att han alldeles icke
kändes härvid utan måste säkert Cronstedt radottera. Då presten kom
tillbaka med detta svar, sade grefve Cronstedt: på det han skall finna
att jag ej radotterar, så säg honom, att det är den 3:dje bössan bland
de gevär som hänger i hans kammare. Vid detta budskap blef öfverste
Stjernros helt och hållet förstämd, svarade intet utan bad presten
endast gå sin väg. _Att så var passeradt, har man funnit efter den
omtalta presten i dess förseglade papper, hvilket han med ed intygat
vara händt._ Han nämner deruti äfven, då han kommer att tala om grefve
Cronstedt, att dennes egen berättelse på dess yttersta lydt sålunda: att
sedan han hade laddat geväret, tog öfverste Stjernros det och sade: nu
skall det vara gjordt; gick så åstad och då han fick se att konungen
ännu stod kvar neml. i sjellva approchen framför communikation, som
krökte sig något, _gick han ofvanpå gräsvallen ikring, och då skottet
lossades stod konungen följaktligen lägre än han och att detta skott
således gått på sne igenom hufvudet, kan man deraf finna_. Han har äfven
derjemte yttrat sig att Stjernros fått 500 ducater men af hvem står det
ej. Man tycks således tämmeligen vara hulpen ur det mörker, hvari man i
denna sak hitintills lefvat. Men olyckligt nog, att man måste tillstå,
det både äldre och nyare historiska berättelser i denna sak alltid
kommit öfverens att det varit en svensk som begått denna gerning och att
detta allt mer tyckes bekräftas. Detta har jag afskrifvit ur ett
manuscript som finnes i Rammelska samlingarne 17-13/8-99.
_J. D._
A tergo anmärkt å samma dokument:
Denna H. E. Grefve Jacob De la Gardies copia är tagen från en d:o, som
tillhört H. Ex. baron Malte Ramel. Jag omnämnde denna i sällskap i
Stockholm samt det stöd dess innehåll syntes få af de äfven på Löberöd
förvarade origin. dokumenter om krigskassans fördelning efter Carl XII:s
död (der Cronstedt är en bland de få som får större andel än efter sin
grad inom militären). Men då jag nämnde Cronstedts namn, for en gubbe
upp och svor, _att det var lögn, ty Cronstedt vore hans morfar_. Jag
fann, att detta skäl vore ännu svagare _för_ än de anförda skälen vore
_emot_ Pres. Cronstedt, hvarvid vreden lade sig och gubben (Frih. Funk,
riksrådets son) med vänligt anlete ledde mig i enrum samt der med mycken
omständlighet utlade hvad som var grunden till det utkomna ryktet och
huru originalet till dessa copior tillkommit. Hans föräldrar, hette det,
hade en donation för morfadrens förtjenster. Denna önskade k. Gustaf III
ega skäl att återtaga. Han lät förfalska en berättelse om Carl XII:s död
i Tollstadii namn och försegla. Detta konvolut lät han i R. R. Funks
närvaro inbära och öppnade detsamma, uppläsande det för R. R. m. m.
Derifrån afskrifterna och ryktet. Denna berättelse medger emellertid,
att ett original funnits, det må ha varit verkligt eller förfalskadt,
och äfven i sednare händelsen gynnade det misstankar, visande att ryktet
både om gerningen och bekännelsen fans till och ansågs ega grund i de
kretsar, som borde vara om slika katastrofer bäst underrättade. Ty
annars hade svårligen ett slikt mystifikationssätt valts. Emellertid har
jag hört af äldre personer intygas, att detta rykte fans till i vissa
kretsar förr än Gustaf III började både intrigera och regera.
_P. Wieselgren._
Paludan Müller gör flera anmärkningar mot denna berättelse.
Den första är, att handlingen icke angifver sig vara original utan blott
en uppsats efter ett obekant dokument, som säges hafva innehållit
berättelsen om Cronstedts bekännelse på dödsbädden.
Vid detta ostridiga förhållande kan man ej tillmäta handlingen samma
bevisningskraft, som om den varit en originalhandling, men viktigt är,
att, såsom Wieselgren erinrar, Cronstedts dotterson icke vågade förneka,
att i Gustaf III:s tid funnits en originalberättelse af uppgifna
innehåll, samt att han icke kunde anföra någon sannolikare orsak,
hvarföre ett falskt dokument skulle tillverkats än att Gustaf III skulle
derigenom fått anledning att icke längre utbetala en donation till
Cronstedts dotter och hennes man, riksrådet Funk.
Hvad som åtminstone bekräftar, att en skriftlig berättelse af
förutnämnda innehåll funnits till, är dels att en tysk resande vid namn
_Büsching_ i ett år 1776 utgifvet arbete (Wöchentliche Nachrichten) om
von Cr., med hvilken utan tvifvel menas Cronstedt, meddelat en
berättelse liknande den, hvilken Tollstadius meddelat, dels att den
förutnämde engelske resande _Coxe_ uti en i senare hälften af förra
århundradet utgifven reseberättelse omtalat sig i Stockholm ha hört
ryktet om Cronstedts bekännelse för Tollstadius.
Büsching berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers skrift, s. 9),
att von Cr. inbjudit några slägtingar och vänner till sig, men då man
skulle sätta sig till bords, utbröt han i största häftighet, anklagande
sig såsom Karl den tolftes mördare, och visade på ett skåp, der han hade
förvarade saker, som han tagit ur den döde konungens fickor, hvarefter
han öppnade ett fönster för att störta sig ut. Det förskräckta
sällskapet höll honom väl tillbaka men några dagar senare dog han och de
omtalade sakerna funnos då i skåpet. Dessa saker kunna, om berättelsen
är sann, ha blifvit tagna sedan liket förts till Tistedalen.
Coxe berättar (se Svederi öfvers. af Paludan Müllers ofvanämnda skrift,
s. 10), att han i Stockholm hört, att Cronstedt på sin dödsbädd bekänt
för presten Tollstadius, att han haft del i Karl den tolftes mord och
att presten antecknat bekännelsen och lemnat den till konungen och
riksrådet samt att, då Coxe skref sin berättelse, den skrift, som
innehöll bekännelsen, fans i arkivet, hvarmed sannolikt menas
riksarkivet. I fråga om tiden då Coxe skrifvit detta, kan blott
upplysas, att Paludan Müller hemtat uppgiften ur en år 1786 utgifven
tysk öfversättning af Coxes resebeskrifning. Det är derföre sannolikt,
att originalet till Tollstadii skrift fans i riksarkivet i början af
1780-talet. I denna Coxes resebeskrifning förekommer följande: »Jag
kunde icke få reda på de närmare omständigheterna vid denna bekännelse,
blott i allmänhet att Cronstedt försäkrade, att han laddat pistolen och
att Stjernros, hvilken dog som generallieutenant och öfverste för
lifvakten, varit den, som på nära håll bakom konungen skjutit skottet på
honom; _man påstår äfvenledes, att Stjernros på dödssängen bekänt sitt
brott_.»
Detta i förening med den omständigheten, att intet motiv kan uppgifvas,
hvarföre någon många år efter Cronstedts död skulle hopdiktat och
utspridt en så ohygglig lögn om honom, hvilken under sin lifstid var en
för sina uppfinningar i artilleriet högt ansedd militär, som blef
erbjuden att bli riksråd, men undanbad sig detta förtroende, gör det
svårt att frånkänna Tollstadii berättelse trovärdighet. Hvad Coxe
meddelat i nu omförmälda resebeskrifning förringas icke deraf, att Coxe
i berättelsen om en senare företagen resa i norden säger sig ha erfarit,
att de anekdoter, han anfört i den först utgifna resebeskrifningen, äro
osäkra och att berättelsen om Cronstedts bekännelse saknar all grund.
Detta bevisar endast, att vid Coxes senare besök i Stockholm allmänna
tänkesättet ändrat sig i fråga om Cronstedts brottslighet, men icke att
den af Coxe i den tidigare utgifna reseberättelsen meddelade
underrättelsen saknar all grund.
Paludan Müller anmärker vidare, att det icke är sannolikt, att Stjernros
skulle haft mordvapnet på ett bestämdt ställe i sitt rum liksom för att
hvarje ögonblick hafva en påminnelse om sin illbragd.
Men 32 år efter Karl den tolftes död och sedan det fria regeringssättet
blifvit befästadt, kunde Stjernros anse sig ganska trygg mot en
angifvelse för mord å konungen, och kan med en viss stolthet ha
föreställt sig ha varit den svenska frihetens Brutus.
Paludan Müller anmärker också, att Tollstadii namn ej förekommer i
berättelsen, som blott uppgifves vara författad af Cronstedts biktfader.
Detta förklaras deraf, att kyrkolagen i 7 kapitlet 2 § stadgar
dödsstraff för prest, som röjer hvad en syndare vid hemligt skriftermål
yppat. Ehuru Tollstadius således aldrig ämnade i sin lifstid
offentliggöra berättelsen, torde han likväl, af fruktan att den i hans
lifstid, honom ovetande, kunde komma i obehöriga händer, ha underlåtit
att utsätta sitt namn.
Vidare anmärker Paludan Müller, att berättelsen gifver både Cronstedt
och Stjernros oriktiga militära titlar.
Detta kan förklaras deraf, att Tollstadius, som till lif och själ var
prest, kan hafva misstagit sig om titlarne. Deremot är det mindre
troligt, att tillverkaren af ett falskt dokument skulle gifvit de deri
omnämnda personerna oriktiga titlar.
Derjemte anmärker Paludan Müller, att hvarken Cronstedt eller Stjernros
nämnes bland dem, som voro närvarande vid dödstillfället, och särskildt
erinras, att Cronstedt såsom artilleriofficer ej hade något att der
beställa.
Denna omständighet är snarare egnad att öka än minska trovärdigheten af
Tollstadii berättelse, enligt hvilken Stjernros icke utförde sitt dåd i
löpgrafven utan »gick ofvanpå gräsvallen ikring.»
Slutligen anmärker Paludan Müller, att om så tillgått som Cronstedt
uppgifvit skulle mördaren utsatt sig icke blott för den största fara
utan äfven utfört sitt dåd i åsynen af en mängd soldater.
Häremot erinras, att konungamördare i allmänhet icke sky faran samt att,
då mordskottet aflossades, soldaterna sannolikt gräft sig så djupt ned i
löpgrafven, att de, hindrade af skanskorgarne, ej kunde se hvad som
tilldrog sig på något afstånd från den löpgraf, hvari de arbetade.
Man kan numera ej alldeles bestämdt utvisa platsen der konungen föll, ty
strax sedan svenskarne aftågat, fyllde danskarne löpgrafvarne. En hög
obelisk uppsattes der konungen, enligt en svensk öfverlöpares
berättelse, skall hafva fallit, men på svenskarnes begäran blef den i
anseende till den för dem kränkande inskriptionen redan år 1730
nedrifven. Denne öfverlöpare, som enligt Paludan Müllers meddelande var
fänrik Hallenfeld, har dock lemnat oriktig uppgift, då han sagt, att
skottet träffade konungen ofvanför högra ögat, hvilket strider mot hvad
som upplystes vid den år 1859 hållna besigtning, vid hvilken utröntes,
att skottet gått in på venstra sidan. Detta hindrar dock ej, att
uppgiften om platsen der konungen föll kan vara riktig. År 1788
uppsattes ett träkors der man då trodde, att konungen föll, och år 1814
har en mindre obelisk der blifvit uppsatt.
Enligt Voltaires sannolikt på Sicres och Maigrets uppgifter grundade
berättelse skall konungen, då han stupade, ha stått vid ett ställe, der
den nya linien gjorde en vinkel mot den gamla. Med den gamla linien
menas här den löpgraf, som fullbordades natten till den 29 november 1718
(nya stilen), hvilken förut i denna skrift kallas paralelen och är
utmärkt med nummer 6 på närstående planritning, som är kopierad efter
den i Svederi öfversättning af Paludan Müllers skrift befintliga »plan
af Fredrikstens fästning och belägringsarbeten 1718» och kompletterad i
riksarkivet efter der befintliga kartor. Med den nya linien menas den
löpgraf, som påbörjades aftonen den 30 november och på planritningen är
utmärkt med nummer 7.
Enligt Carlbergs berättelse stod konungen, då han träffades af skottet,
i den gamla approchen (n:o 6 på planritningen) 6 eller 8 steg från det
ställe der den nya under arbete varande linien (n:o 7 på planritningen)
utgick »från den gamla approchen». Detta ställe är utmärkt med
bokstafven m å planritningen.
De la Motraye, hvilken vistades i Sverige åren 1719 och 1720, har i sin
förutnämnda resebeskrifning (Svederi öfversättning af Paludan Müllers
skrift, s. 86) yttrat: »deraf slöt man, att det varit en falkonettkula,
samt af den ställning, hvari han stod, att skottet kommit från
Overbjerget, som underhöll en fruktansvärd eld och hvars skott
förnämligast riktades på den punkt der konungen stod».
[Illustration:
_M_ = höjden der mördaren stod.
_m_ = platsen der Karl XII stod.
]
Att de la Motraye fått oriktig underrättelse, att det den ifrågavarande
aftonen sköts från Overbjerget, skall nedan visas, men anmärkningsvärdt
är hvad han förmäler, att man af den ställning, hvari konungen stod,
slöt, att skottet kom från Overbjerget. Såsom planritningen visar,
ligger Overbjerget rakt i vester från den punkt, der konungen stod då
han träffades af skottet. Enligt detta antagande har alltså skottet gått
in på _venstra_ sidan, hvilket bekräftas af 1859 års undersökning, och
om konungen blef lönnmördad, skall mördaren ha stått så, att skottet
kunde förmodas ha kommit från Overbjerget.
I Carlbergs berättelse uppgifves ock, att skottet träffade utanifrån
tranchéen »inpå venstra sidan genom H. M. hufvud».
Deremot berättar Voltaire, hvilkens »l’histoire de Charles XII» utkom år
1731 och således efter Sicres återkomst till Frankrike, att kulan
träffade _den högra tinningen_. Då Voltaires sagesman troligen är Sicre,
synes denna uppgift ha tillkommit för att vilseleda.
Den förutnämnde engelsmannen Coxe berättar (Svederi omförmälda
öfversättning s. 118) att han under sin vistelse i Fredrikshall uppsökt
en 96-årig man Bengt Elkenson i Tistedalen, som tjent vid artilleriet i
fästningen under belägringen, hvilken sagt honom, att det dödande
skottet sannolikt kommit från fästningen men icke från Overbjerget,
_emot hvars eld löpgrafven var skyddad af en mellanliggande höjd och
hvarifrån den natten icke ett enda skott lossades, hvilket Elkenson med
så mycket större visshet kunde säga, som han sjelf då befann sig
tjenstgörande i det sistnämnda utanverket_.
Man har invändt mot denna berättelse, att då Bengt Elkenson var 96 år
gammal, då han samtalade med Coxe, han kan hafva glömt, huruvida det
sköts från Overbjerget den ifrågavarande aftonen. Men det, hvarom han
icke bör hafva misstagit sig, är uppgiften, att platsen, der konungen
stod då han stupade, af en mellanliggande höjd skyddades mot eld från
Overbjerget.
Hvad som bekräftar Bengt Elkensons berättelse, att ifrågavarande afton
det icke sköts från Overbjerget, är att kommendanten på Fredriksstens
fästning Landsbergs dagbok gifver anledning till antagande, att det
_icke_ sköts från Overbjerget den aftonen då konungen föll. I denna
dagbok nämnes nemligen, att det »kanonerades» från Overbjerget den 28
november och den 2 december (gamla stilen), hvaremot deri icke omnämnes,
att det sköts från Overbjerget de öfriga dagarne.
Den första underrättelse, som från Sverige i utlandet offentliggjordes
om konungens död, är, efter hvad Paludan Müller upplyser, ett meddelande
i en tidskrift benämnd »Historische Nachrichten von dem Nordischen
Kriege», hvilket börjar sålunda: »Förliden fredag, som var den 15
december, ganska sent på aftonen, sedan H. K. H. redan gått till sängs,
ankom H. Durchlaucht arfprinsens generaladjutant Sicker, anmälde sig vid
hofvet och begärde skyndsammast audiens, som också genast beviljades
honom. _Han hade intet bref med sig_, men aflade muntlig berättelse om
H. Majestäts, vår allernådigaste konungs olyckliga och beklagliga
bortgång vid stormen på skansen som hörde till Fredrikshalls
hufvudfästning. Skottet har skett med en kartesch _från en annan skans
som låg på sidan på afstånd derifrån_.»
Underrättelsen är oriktig deri, att det var vid en stormning konungen
blef skjuten. Det är icke utan vigt, att den första underrättelsen om
konungens död, som var afsedd att meddelas allmänheten, innehöll en
afsigtlig lögn. Anmärkningsvärdt är vidare, att uppgiften icke
innehåller, att konungen blef skjuten från fästningen utan från »en
annan skans som låg på sidan på afstånd derifrån.» Med denna skans menas
påtagligen Overbjerget, som ligger på venstra sidan om den plats der
konungen föll på omkring 500 stegs afstånd derifrån. Men om skottet i
anseende till den mellanliggande höjden icke kan hafva kommit från
skansen Overbjerget, så ligger det antagandet nära till hands, att
skottet kommit från den mellanliggande höjden. Afståndet mellan denna
höjd och platsen der konungen föll tyckes vara omkring 300 steg och
således icke längre än att en muskötkula derifrån kunde nå konungen.
I 1859 års undersökningsprotokoll uppgifves, att det dödande skottet
varit antingen en musköt- eller karteschkula, men möjligen, ehuru mindre
sannolikt, ett skrotstycke eller en bombskärfva. Enligt Carlbergs
berättelse kunde en muskötkula från fästningen icke nå fram till den
löpgraf, hvari konungen befann sig. Om konungen skulle blifvit skjuten
från fästningen med en kastkropp ur en kanon, så enär han, enligt
Carlbergs berättelse, låg »med ansigtet _något_ vändt mot fästningen,»
och således hufvudets venstra sida endast obetydligt var vändt mot
fästningen, skulle en kastkropp ur en kanon, som gått in genom venstra
tinningen, gått mera i riktningen åt bakhufvudet än ifrågavarande
kastkropp enligt 1859 års besigtningsinstrument gått.
Det dödande skottet måste således hafva kommit från ett vapen, som
afskjutits från ett ställe, hvilket var beläget i riktningen åt den
mellan Overbjerget och löpgrafven, i hvilken konungen befann sig,
varande höjd.
Cronstedts bekännelse enligt det tollstadiska dokumentet gifver väl
ingen bestämd anledning till antagande, att mördaren stått på nämnda
höjd, men ingenting deri motsäger ett sådant antagande. Deri uppgifves,
att mördaren »gick ofvanpå gräsvallen ikring», men det förmäles hvarken
hvarifrån han utgick eller hvar han stod. Ledning för gissning angående
utgångspunkten lemnar emellertid Carlbergs berättelse om den
utomordentliga aningsförmåga, som ådagalades af grefve Posse, hvilken
»med några herrar» befann sig i konungens, bakom skansen Gyllenlöwe
befintliga, hytta eller koja. Om mördaren utgått derifrån och gått öfver
löpgrafven vid det ställe, som å planritningen är utmärkt med »den 24
nov.», hvarest löpgrafven blott synes hafva utgjort ett dike, och om han
vidare »ofvanpå gräsvallen» gjort en kringgående rörelse, så har han
just kommit till den ofvannämnda höjden.
Om mördaren stått på nämnda höjd och afskjutit en muskötkula mot den
punkt der konungen enligt Carlbergs berättelse låg på tranchéens inre
docering »med hufvudet upprätt öfver hörnet af bröstvärnet», så skulle
kulan hafva »gått in på venstra sidan» af hufvudet och kunnat gå ut
»framom högra örat» samt, emedan »skottet afskjutits från en punkt,
belägen högre än den plats på hvilken konungen befann sig då han
träffades af detsamma», fått »en lutning mot utgångsstället». Skottets
riktning, om det kommit från den nämda höjden, skulle således varit
alldeles öfverensstämmande med beskrifningen i 1859 års
besiktningsprotokoll, hvilken beskrifning också öfverensstämmer med
Cronstedts bekännelse, att »då skottet lossades stod konungen
följaktligen lägre än mördaren» och att skottet gick »på sne igenom
hufvudet».
Om vidare mördaren vid gerningens begående stått på den nämnda höjden,
så kan det antagas, att kastkroppen, alldeles såsom i 1859 års
besigtningsinstrument anses utrönt, »blifvit aflossad från så långt
håll, att densamma, redan då den träffade konungens hufvud, något
mattats d. v. s. dess primitiva hastighet minskats, ehuru farten ännu
var tillräckligt stark att drifva projektilen tvärt igenom hufvudet».
Om det Tollstadiska dokumentet varit falskt, skulle författaren till
detsamma, för att bli trodd, utan tvifvel skrifvit bekännelsen i
öfverensstämmelse med 1746 års undersökningsprotokoll. Han skulle då
låtit skottet gå in på högra och ut på venstra sidan med lutning »nedåt
bakhufvudet» och således låtit det gå i alldeles motsatt riktning mot
den, som 1859 års besigtningsinstrument angifver.
Att Cronstedts bekännelse enligt det tollstadiska dokumentet, som redan
fans i Gustaf III:s tid, i alla väsentliga omständigheter
öfverensstämmer med 1859 års besigtningsinstrument men står i strid med
1746 års felaktiga syneprotokoll, är ett särdeles starkt inre bevis för
dess äkthet och trovärdighet, _så att man numera knapt kan betvifla, att
Karl den tolfte blef mördad af Stjernros_.
Om mördaren befann sig på den förenämnda höjden, så var han ej
blottställd för någon fara, då det ej sköts från Overbjerget och skotten
från fästningen riktades åt ett annat håll. Funnos på höjden, såsom
sannolikt är, stenar och buskar, så var det nästan omöjligt att från
löpgrafvarne varseblifva honom.
Såsom bevis på det lättsinne, hvarmed historiska författare ofta
behandla vigtiga ämnen, kan anföras, att i _Starbäcks_ »Berättelser ur
svenska historien» uppgifves (s. 654), att vid den år 1859 hållna
undersökning utröntes, »att skottet gått in på venstra sidan, således
den som var vänd åt fästningen», hvaraf författaren drager den slutsats,
att det är »nära till visshet sannolikt, att Carl XII fallit för en
fientlig och ej för en lönnmördares kula».
Vid 1859 års undersökning kunde ej utrönas, hvilken sida af konungens
ansigte var vänd åt fästningen då han träffades af skottet. Då ändamålet
med konungens uppklättring ur grafven var dels att uppmuntra de
soldater, som gräfde den nya linien, dels att iakttaga, om ett utfall
skulle ske från fästningen, så kan venstra sidan af hans ansigte icke
hafva varit vänd åt fästningen, emedan ögonen då skulle varit vända både
från fästningen och soldaterna, hvilket icke hindrar, att enligt
Carlbergs berättelse, konungen kan hafva legat med »ansigtet _något_
vändt mot fästningen och nya linien».
I »Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia för skolans högre
klasser af _C. T. Odhner_» yttras om Karl den tolftes död: »Plötsligt
såg man honom rycka till och hans hufvud sjunka ned i kappan — en kula
från fästningen hade genomborrat hans bägge tinningar och ändat hans
hjeltelif.»
Deremot antaga äldre författare af läroböcker i Sveriges historia —
_Silfverstolpe_, _Bruzelius_ och _Ekelund_ — att Karl den tolfte föll
för en mördarekula.
För den åsigten, att Karl den tolfte blifvit mördad, hafva tvenne
ansedda historieskrifvare uttalat sig.
_Rühs_ i sin Svea rikes historia yttrar: »Jag tviflar icke att Carl blef
mördad; att hans död var beräknad, förutsedd, ådagalägges af många
omständigheter som framdeles än mer skola uppdagas; huru öfver måttan
misstänkt förefaller icke regeringens likgiltighet för alla sägner om
hans död, som dock väl hade förtjent en undersökning äfvensom
skiljaktigheterna derom».
I _Schlossers_ verldshistoria yttras: »Den mening, att Karl fallit såsom
offer för en sammansvärjning och att hans yngre syster icke var alldeles
obekant med de sammansvurnes plan, synes bekräftas så väl genom
revolutionen som följde i Sverige omedelbart efter Karls död, som äfven
genom några andra omständigheter. Adjutanten Siquier, som 4 år derefter,
ehuru likväl i tillstånd af vansinne, anklagade sig själf för konungens
mord, var den förste som öfverbragte underrättelsen derom till
arfprinsen af Hessen, hvilken vistades på ett i grannskapet beläget
herresäte och genast skickade Siquier i hemlighet till sin gemål i
Stockholm.»
Äfven hafva två framstående svenska skriftställare, Brunius och Per
Wieselgren, framställt den anklagelsen, att Karl den tolfte blef mördad.
Professor _C. G. Brunius_ har i »antiquarisk och arkitektonisk resa» s.
143 yttrat: »Erinrom oss att fästningen då var på detta håll vida
svagare än den nu är; att breschebatterierna skolat dagen efter
konungens död öppnas och att Maigret trott densamma inom 8 dagar falla
och att dessutom allting var beredt till en stormning. Det tyckes
åtminstone att i händelse den älskade konungen stupat för en fientlig
kula och en behjertad furste stått i spetsen för hären Fredriksten med
dess utanverk snart blifvit såsom en naturlig hämnd förvandlad i
grushögar. Denna tilldragelse liknade en mörksens gerning som inger dess
upphofsmän fasa och feghet». Och å sidan 144 yttrar samme författare:
»Om härtill lägges en lågsint hätskhet mot hertig Carl Fredrik af
Holstein, en afskyvärd blodsdom öfver friherre von Görtz — — — så kunna
häraf sammansättas mörka titelemblemer för minnesteckning öfver Ulrika
Eleonoras och Fredrik den förstes uppträdande på den blodiga
slägttronen.»
I 9:de delen af De la Gardieska arkivet yttrar domprosten _Per
Wieselgren_: »Hvad som här faktiskt ådagalagts, nemligen krigskassans s.
k. fördelning torde för en hvar med det rätta historiska ögat innebära
mera än ett svenskt sinne önskar att se kungen skynda att stupa förr än
penningarna och ryska fredsfördraget och Görtz hinna fram; att se det
mynt, som i förening med Carls och hans bussars mod snart torde gjort
Sveriges och Norges förening till en sanning, fördelas mellan herrarne
under det de gemene och det lägre befälet förfors på hemvägen, är visst
upprörande — — Mordet torde varit först tänkt i den afskyvärde fransyske
minister kardinal Dubois hjerna och påskyndades sedan den tidens
kvadruppelallians kommit till stånd. Carls ridderliga sinne drog hans
hjerta till Maria Stuarts dåvarande landsflyktiga ättling, som hoppades
åtminstone rädda Skottlands krona åt sig om än Englands fästades på en
hannoversk hjessa och det ridderliga i hugen eggades här af ett svenskt
patriotiskt bemödande att bibehålla alla de länder, som förvärfvades med
Gustaf Adolfs och andra svenska fältherrars blod. 1715 hade Georg
blifvit herre öfver Bremen och Verden. Han kunde bättre anfallas i
spetsen för alla missnöjda i England och Skottland, hvaribland största
delen bland det af Whigs undanträngda torypartiet torde räknats i samma
stund hjeltekonungen af Sverige och Norge ledt operationerna än genom
svenskt krig på tysk botten utan bundsförvanter och penningar — — —
Frankrike, som nu slutit sig till konung Georg och Whigpartiet, hade ock
mycket att frukta, än mer att hoppas då ej ett jernhufvud ledde Sveriges
utrikes politik. I dåvarande franska ministèren — den ateistiska — fans
hvarken religion eller moral. Hertigen af Orleans och Kardinal Dubois
ansågo säkert som en god finansoperation om de kunde genom lönnmord
undanrödja det lif, hvarpå allt berodde. — — — Vi se i lägret vid
Fredrikssten en fransk ambassadör grefve de la Marck — — — Grefve de la
Marck hade två handtlangare för sin politik i sina landsmän direktören
öfver belägringsverket Maigret och generaladjutanten Siquier — — — Hvem
skulle dock verkställa det vid slika tillfällen s. k. nödvändiga? Denna
fråga lär nog brytt prins Fredrik. På de båda fransosernas hand var
mindre att lita än på deras goda vilja att tjena ett kabinett. Den
snällaste laddare i arméen, Cronstedt, kunde väl för 4000 specier ladda
en liten reffelbössa. I hans karakter låg både kärlek till eld och
kärlek till frihet, hvilket han sedermera uttryckte i sitt valspråk:
malo quam vincula flammas, men något oridderligt låg dock i aflossandet
äfven för den liberalaste ridderlighet. Den som läsit eller hört det
tollstadiska dokumentet uppläsas vittnar att Stjernros för afskjutandet
fått 500 dukater men af hvem står der ej. Det kan ock göra detsamma om
de togos af de 1200 daler silfvermynt som Essen uttog till partisaner
och kunskapare eller ur Prinsens eller grefve de la Marcks pung eller ur
alla tre källorna. — — — Emellertid tror utg. det vara klart att kung
Carl ej föll blott för en kvinnas kärlek till en man utan alla högre
egenskaper, eller för denne mans kärlek till en krona som han ej kunde
ambiera med synnerlig styrka, då han så ringa frågade efter den makt hon
kunde skänka, ja att Carl ej ens föll för ett folks frihetskärlek, i sin
tids formation varande en aristokratisk egennytta, utan _att han som
kämpat mot en verld också stupade för en koalition af Europas väldigaste
makter, hvilka dock måste för att segra om ej ‘mörda sömnen’ dock köpa
lönnmördaren_.»
=På Svanbäck & Komp.= förlag har i bokhandeln utkommit:
=DIKTER=
=af=
=Filip Tammelin.=
Pris: häftad 3 kr., eleg. inbunden 4: 50.
[Illustration]
=EDISON=
Elektriska skisser af =Emil Dürer=.
Pris: 1: 75.
[Illustration]
=Reseminnen från Andeverlden=
af
Adelma von Vay.
Pris: 1:50.
[Illustration]
=Ekoröster ur templet=
af
Joseph Rosenius.
Pris: 50 öre.
På =A.-B. Svanbäcks Boktryckeris förlag= har utkommit:
=KURIÖSA HISTORIER=
från Häxornas tid
af
=Voldemar.=
Auktoriserad öfversättning
af
=Birger Mörner.=
Den välkända signaturen G—g N. skrifver i A. B:
»I Voldemars nya samling »Kuriöse Historier fra Hexernes Tid» finnas
ett par kulturhistoriska noveller af första rang, behandlande
djefvulstrons offer. — Det fins bland de skandinaviska ländernas nu
lefvande författare absolut _ingen_, som öfverträffar honom som
kulturhistorisk novellist. — Voldemars historier tillhöra
konstverken af rang inom den moderna skandinaviska litteraturen.
Författaren är teolog och hans borgerliga namn är V. Holm.
[Illustration]
=Minne från Stockholm=
Illustrerad vägvisare
inom
Hufvudstaden och dess omgifningar.
Pris 75 öre.
Ur pressens omdömen: »_Synnerligen redigt uppstäld — — innehållsrik.
Goda och talrika illustrationer.» »En värdefull och på samma gång
prisbillig handbok öfver Stockholm._»
[Illustration: ’Pris:]
TRANSCRIBER’S NOTES
1. Corrected sannigskärlek to sanningskärlek on p. 10.
2. Corrected grafva to gräfva on p. 12.
3. Corrected i to och on p. 16.
4. Corrected sekretetare to sekreterare on p. 24.
5. Corrected 1739 to 1759 on p. 28.
6. Corrected Wöchentlishe to Wöchentliche on p. 45.
7. Corrected resanden to resande on p. 45.
8. Corrected generallientenant to generallieutenant on p. 47.
9. Corrected Elkensen to Elkenson on p. 55.
10. Corrected kononerades to kanonerades on p. 56.
11. Silently corrected typographical errors.
12. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
13. Enclosed italics font in _underscores_.
14. Enclosed bold font in =equals=.
15. Enclosed spaced font in ¯macrons¯.
16. Superscripts are denoted by a carat before a single superscript
character or a series of superscripted characters enclosed in curly
braces, e.g. M^r. or M^{ister}.
17. Subscripts are denoted by an underscore before a series of
subscripted characters enclosed in curly braces, e.g. H_{2}O.
End of the Project Gutenberg EBook of Om mordet på Karl XII, by O. J. Hultgren
*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK OM MORDET PÅ KARL XII ***
***** This file should be named 53114-0.txt or 53114-0.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/5/3/1/1/53114/
Produced by Richard Tonsing, Ronnie Sahlberg and the Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This
book was produced from scanned images of public domain
material from the Google Books project.)
Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.
Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.
START: FULL LICENSE
THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.
Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works
1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.
1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.
1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.
1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.
1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:
This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no
restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
under the terms of the Project Gutenberg License included with this
eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
United States, you'll have to check the laws of the country where you
are located before using this ebook.
1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.
1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.
1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that
* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
within 60 days following each date on which you prepare (or are
legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
payments should be clearly marked as such and sent to the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation."
* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
License. You must require such a user to return or destroy all
copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
works.
* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
receipt of the work.
* You comply with all other terms of this agreement for free
distribution of Project Gutenberg-tm works.
1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
1.F.
1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.
1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.
1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.
1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.
1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.
Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.
Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org
Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.
The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact
For additional contact information:
Dr. Gregory B. Newby
Chief Executive and Director
gbnewby@pglaf.org
Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation
Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.
The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate
While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.
International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.
Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.
Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org
This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.