The Project Gutenberg eBook of Lifvet på Island under sagotiden, by Hans Olof Hildebrand Hildebrand

Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af egen forskning.

De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva, uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål. Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag här velat i utkast meddela.

De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen, rådfrågat, äro Vigfússons afhandling om Timatal i Islendinga-Sögum, samt hans inledningar till Eyrbyggja-Sagan och de af honom och Möbius utgifna Fornsögur, Maurers afhandling Die Entstehung des Isländischen States und seiner Verfassung och hans stora arbete, Die Bekehrung des Norwegischen Stammes samt Weinholds Altnordisches Leben. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit af olika mening med mina föregångare.

Dasents förträffliga upplaga af Burnt Njal kom mig tyvärr ej tillhanda förr än under loppet af tryckningen.

INNEHÅLL.

RÄTTELSER.

1.
Utflyttningen till Island.

Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar, men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga, det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd, åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt kommande slägten.

Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans sina böljor. Dit förde de med[2] sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill jag framställa det forntida lifvet på Island.

Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor. Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia, om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes, jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss eller icke.

Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius, kallades från sin verksamhet härnere år 865 — ett af de få årtal i vår äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke till vår historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!

Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång [1]. Ingolf och Leif [2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen, genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord, “vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten, att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s. att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår, då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer[4] följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade, möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild, för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.

Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod, att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde vara något att försöka.

På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år 874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.

När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar ut sina högsätessuler i hafvet och[5] lofvade att, der han fann dem ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna [3] voro tvenne stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem gudarna leda sig vid valet af boningsplats.

Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare. Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877 fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der, som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i[6] dessa den Isländska odlingens allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes), förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son Allshärjar- eller hela folkets gode [4] vid den tid, då christendomen kom till Island.

Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.

På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge, bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.

Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen, ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade[7] honom till sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.

Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara sig i det yttre — farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100 fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med 300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.

Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde,[8] öfverfölls i Norska skären och togs — för kung Haralds räkning.

Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet. “Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom, for han i viking i österväg — till Östersjöns östra stränder — och vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen. Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt, hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens räkning tagit hans skepp — de voro konungens fränder — dödar en af dem och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte på sin konung.

Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf[9] vill ej gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27 år gammal.

Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf, dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren. Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda af konungens farkoster var hål hugget i botten.

Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått — Thorolfs skepp, som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre[10] sändas lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs skepp fick följa hans fränder till Island.

Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor. Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.

Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord. Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald[11] en ansedd Norrman Kettil Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter, att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de nuvarande Hebriderna, men — för egen räkning. Då drog Harald in hans egendomar i Norge.

Kettils son Björn [6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till dessa senare — de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd — och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem. Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på nåd eller onåd.

Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom — den s. k. skuldaliden — och många vänner dessutom samt sitt bohag samt större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning, på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga, snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det gamla templet i Norge — den ena var öfverst utskuren[12] till en bild af Thor — kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.

Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.

Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890 och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna — det är endast de märkligaste, jag omnämnt — spridde sig hastigt och lockade mången, som tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.

Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr), den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar — sagan tillägger honom begge hedersnamnen — och måste vika för öfvermakten. Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart.[13] En tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe. Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af Kettil Plattnäsas döttrar.[7]

En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då nyss hemkommen från en treårig vesterfärd [8]. Han var med sitt skepp i hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades Anund träfot.

Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga, om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till Island; han var den ende konung, som der bosatte sig [9].

Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit rätt illa med Irlandskonungen Kjarval[14] och var nära att blifva allvarsamt näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de, som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten, till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet, betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och qvad:

“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna en del af sin jord och då stannar Anund.

Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge. För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann Grönland.

Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande omständigheter, de foro dit — för ro skuld. Hur mången af oss skulle väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig. Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?

Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i Jämtland, Herjeådalen[16] och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka sig en fristad i något annat af Nordens länder — det var ju mången, som hade fränder i alla tre — men han gör det icke. Det skall vara god landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill han ensam stanna efter.

Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden, enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag framdeles får påpeka.

I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan, när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät, men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr.[17] Man rullade sitt skepp till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade, der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna — och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa stormarna.

Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år 888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men[18] det är sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig, den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.

Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200 år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080 och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn — de Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika — samt t. ex. tvenne trälar — Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera — och tre hemmamän — samme Geirmund hade åttatio — så blir den nyss uppgifna siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning, torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår — så hade ön år[19] 1786 tiotusen invånare mindre än tre är tidigare — och oberoende af dessa tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.

Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.

Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i våra bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde finnas en särskild sakernas ordning.

Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse[20] med den gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen, likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo, var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela utan andra förpligtelser än det moraliska[21] bandets. Här voro de första patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden, detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna, landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön — här var ingen brist på stridigheter — utan de foro ut, härjade för egen räkning eller gästade Nordens[22] konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren. Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000 och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före, huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.

2.
Land och folk.

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda. Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar[24] följderna af läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest — åtminstone under större delen af landnamstiden — man fick jord för allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro öfvergifna och ofta[25] trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet; endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda. Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa. Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill,[26] att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar, af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, kyliga vintern — och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden, af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt, och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström, som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden, som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen — hvem af oss ville väl der söka ett hem? Och likväl — för att nämna ett exempel — när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande, rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre. Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom Åker, Åkersnäs,[27] Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om man har skäl för antagandet, att skogen — han bestod förnämligast af björk samt i någon mon äfven af vide och rönn — derjemte var högväxtare, torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog slut och sedan fick enhvar föra det goda, han[28] förvärfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro — utom på ett ställe — vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en kulen höst, der

Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand, der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan like. Och här — jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig. Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka, rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild berusning — ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara mäktig — det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur striden på Vigrafjärden. Den ene kom till[31] gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann man — en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta rätterna, osten och skyret — den löpnade, vasselfria mjölken — och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den sången kallade de gamle för den “höga sången.“

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han[34] uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen,[35] som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders hednatid — Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden — och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet,[36] men det dröjer ej länge förr än den ornamentala charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med högre insigt — ett antagande, som allför ofta möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och lära, när Oden spörjer henne till:

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en mensklig kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror[39] evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i ett hus —

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi[40] icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne skepp — om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod — genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig eller slår hop sina händer.

Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte som helst?

Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan man bedöma folket och tiden.

Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare, dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne, för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden. Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem. Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam. Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han märkte icke, att spånorna föllo på marken.[45] I gömstället somnade han, men hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.

Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare. Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är. Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.

Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.

3.
Vikingalifvet.

Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?

Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig. Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor[47] samt allramest, först och sist, om — vikingatågen. Skulle jag lägga fram för eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt: “det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder — äfven om vi, när uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det — allenast som obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif utom Island.

Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven efter den tiden.

Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.

Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker. Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst[48] och begifver sig efter. Han kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:

Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.

Vid 20 års ålder — år 924 — följer Egil sin broder på dennas andra utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård,[49] der han och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.

Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja. En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver. Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit. Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:

Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.

Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf, men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna. Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången voro med runor[51] ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.

Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern, och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung. Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl emottagen.

Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.

Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen. Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge.[52] I hans ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen, men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade, skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom. Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges krona. Egil reser ut till Island.

Då han nu kom dit — år 945 — var, enligt sagans vitnesbörd, allt odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?

Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare, äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons vägnar i en process på[53] thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat. Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne. Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska litteraturen åt oss bevarat.

Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt öfver den åldrande vikingen.[55] Han blef lomhörd och fotstyf och till sist slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.

Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de mörka sidorna.

Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var dock ingalunda den siste vikingen från ön.

År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man, som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald Gråfäll var då redan fallen.

Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att duka under, då dess[56] tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod, men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade.

År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte sedan färden till Miklegård, Constantinopel, der han gick in bland Väringarna och tjente med stor utmärkelse. År 1030 kom han åter och red till hemmet, klädd i pelsverk, som han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt med guld och guld var lindadt kring handtaget. Hjelmen var förgyld, skölden var röd och derpå syntes en riddare i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i främmande land“. Hvar han kom med sina män, berättar Laxdæla Saga, brydde qvinnorna sig ej om annat än att se på honom och hans grannlåter. Samma saga förmäler, att han var den förste nordman, som vistats i Miklegård, hvilket likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som före hans tid företogo den långa färden; de tvenne förste[57] foro dit före 950. Dessa färder fortsattes efter Bolles tid. Hösten år 1032 kom Harald, som Norges konung kallad Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald for vida omkring på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna i Syrien och på Sicilien, mot Normanderna i Södra Italien. År 1044 lemnade han södern. När dessa färder började komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi.

Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; härjningstågen drefvos icke alltid med samma ifver. Efter den första tiden, då oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt i de vestra farvattnen, kom ett något lugnare skifte, då man for ut till Island eller nedsatte sig der man var, utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga. I stället för dessa enskilda företag började småningom mer storartade, utgående från Norge och förnämligast från Danmark, då konungasöner och sjelfva konungarne foro kring med samlad styrka och härjade, som Olof Tryggvason och Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist land och rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. Ju mer det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto mindre kunde några fortsatta vikingatåg till dessa trakter sättas i fråga. Christendomen, som vid denna tid vann allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste, äfven om den gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt stäfjades, åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma att anfalla länder och folk, der samma tro rådde, som när man gick hedning mot christen. Äfven om icke andra hinder mellankommit, skulle det tillväxande Normandiska väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta mynten Vilhelm eröfraren.

På det viset började det blifva trångt på de vestra farvattnen, mellan folken, hvilka man så otaliga gånger gästat med härsköld eller under fredliga förhållanden. Då[58] sträckte mången ut sina färder än längre. Från Gardarike, Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, till Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade den ära, som åtföljde den sjelfständiga ledningen af de oförvägna företagen, och till hvilka man kunde gå eller vanligen gick en och en, utan följe, aflöstes af vallfärderna. Föga mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd företager hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad pilgrim.

Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande land, der man var i tillfälle att se mycket, som hemlandet icke hade att uppvisa, hemfördes många dyrgripar, kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde kommo vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att sålunda en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna tala ofta derom, men deraf följer ingalunda, att allt kostbart, allt väl arbetadt och prydligt, som den tiden fans i våra fäders ego, var ett rof från andra. Man kan förundra sig öfver att icke finna från denna tid mera af bevisligen utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid icke om guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det utländska arbetets stämpel. Men å andra sidan finner man arbeten i oädla metaller, som utan gensägelse äro utförda i Norden och man varsnar i dem ett sådant mästerskap i technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, höll jemna steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna mellan Sverige och Norge uti folkligt, icke minst i antiqvariskt hänseende äro så stora och den Isländska utflyttningen var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de redan i Norge beträdda. I sammanhang med allt detta är det nödvändigt att tänka på, att mellan vikingaskeppen foro — enligt sagornas vitnesbörd — talrika köpmansskepp, hvarjemte[59] det förhållandet är ganska betecknande, att i Sverige, hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking, samlades större delen af de från vestern hemförda skatterna. Detta kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna antagit storartade dimensioner, detta åter förutsätter tillvaron af en inhemsk konstflit af ingalunda föraktlig art.

Det område, som så skattades af Nordens män, den verld, de mätte ut för sina manliga bedrifter, sköljes i norr af Hvita hafvet, uppe vid Bjarmaland, på dess södra gräns finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars sund, i vester hafva vi Virginien och Grönland. Detta är onekligen storartadt [11]. Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde man ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten riktades, krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. Det dröjde länge innan Nordens folk trädde in i den stora Europeiska utvecklingen, men när de gjorde det, hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes under ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En stor uppfattning höfves den, som vill handla stort.

Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i stort, kom ock den onekligen goda vanan att tänka på andras omdömen och råd, icke så att man försakade all sjelfständighet och blindt rättade sig efter andra, utan så, att man icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att förtälja. Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling icke tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. Vi få dock icke förgäta, att den tidens art icke var alldeles densamma som vår egen tids, och att man derföre då kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker helt annorlunda, än vi göra eller borde göra under den christna tidens nittonde århundrade.

Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande äfven i hemmet; det personliga inflytandet hade ännu icke hunnit i betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning, för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal. Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda var ett yrke, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva, blandade[61] sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller intog konungathronen.

I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna något splitter nytt.

Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra. Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar, som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna.

Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor, skuggsidorna äro tvärtom ganska djupa och dystra. Mången viking förde ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just emedan så är, måste vi fråga — hade Nordens folk, hade Islands invånare vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde tveka, huru denna fråga är att besvara.

Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola vi derom säga? Saken är icke så lätt afgjord, som han ansåg henne vara. På samma gång vi beklaga yttringarna af vikingalifvet, måste vi besinna, att rättsbegreppen då ej voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas icke öfver sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver kraften, som uti dem uppenbarade sig.

Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse likartad vikingatågen. Det kom en tid, då flottor i mängd svärmade ut öfver hafvet till förut obesökta länder, för att söka äfventyr och samla skatter. Månget af de enskilda dragen skulle, om vi blott ändrade namnen och skådeplatsen, alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes visserligen, om man så vill, intet nytt under solen, men det är icke af en tillfällighet, som samma sak vänder åter under en ny form. Den tid, då Gama och Columbus, Cortez och Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde, hade den Europeiska menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala, som herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i viking vid den tid, då folket vaknat ur barndomens mera medvetslösa tillstånd och ej visste beherrska sig i känslan af de svällande krafterna. Skulle ett motstycke till vikingafärderna uppenbara sig under en annan period af ett folks lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom.

4.
Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, liksom hela utflyttningen till ön. I hvad mening är detta att taga och hur skall det kunna rättfärdigas?

Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock får detta icke så förstås, som vore allt artificielt onaturligt och som sådant värdt tadel. Nej, långt derifrån — det vi här förstå med artificielt kan vara mycket gagneligt och särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller ett folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det naturliga och det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse.

Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? Derom har tvistats icke så litet och till förklarande af detta menniskans outsägligen vigtiga förvärf har det ena förslaget framstälts efter det andra, till och med det, att menniskorna kommit öfverens att beteckna det eller det med det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk hade? Roten till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, att talförmågan icke är något menniskans förvärf, ett resultat af mensklig verksamhet eller konst. Hon är från begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i alla[64] tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken urskilja denna förmågas upprinnelse — hon är icke artificiel, utan naturlig. Vi se det ju på barnen. Det händer aldrig, att språket, deras moder talar, är för dem något främmande eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med så mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på ett yttre tvingande inlärande.

Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till stjernhvalfvet, för att fröjdas och uppbyggas af den storartade anblicken och af den ordning, som herrskar deruppe mellan verldskloten och uti deras engång afmätta, aldrig sjelfvilligt rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan naturlig. Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår uppmärksamhet, för att finna denna storartade, af oss oberoende, ordningsfulla skönhet. Om vi läte våra ögon upplåtas, om vi brukade alla de hjelpmedel seklers erfarenhet och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom det vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna det, som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt ödmjuka det, emedan alltsammans är af oss oberoende. Hvad kan synas mera tillfälligt än de platser, bladen intaga på en växt och likväl sitta de der uti en ständigt sig återuppenbarande ordning. Det händer icke, att ett ämne inom den “döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon på ett annat. Ständigt samma form återkommer. Allestädes varsnar den vetenskapliga forskningen lagar och dessa äro icke beroende af oss. De äro icke artificiela, utan naturliga.

Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om[65] naturen, som är något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till menniskan och hennes område.

Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari, hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig, att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.

Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“ hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap, som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra hem tillsammans, så[66] att våra efterkommande må känna sig som en enhet gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken och dettas mångfaldiga uppenbarelser.

Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar, utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg, som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink, utan naturlig.

Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket, lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid, då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid, står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne, som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar, skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd. Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter[67] och dess olika yttringar äro således icke artificiela, utan naturliga.

Vår historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung, fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem, byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området. Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan, då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. — Alla dessa företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke artificiela, utan naturliga.

När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo till orter, der kanske aldrig en[68] menniskofot hade trampat jorden och der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början, hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd. Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket “helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd, att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara, tills solen stod i vester [12]. Eller ock kunde man rida med en glödande brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan dess båda yttersta näs — han tände upp eldar vid hvar flodmynning i fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område; hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en tvåårig, välfödd qviga.

Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle[69] göra det i detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar?

De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem ett nytt statsskick uppspira.

De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde, hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk, men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.

En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas ofta om hemmamännen — såväl i Norge som på Island — och menas dermed frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta förfarande friheten af sin herre.

En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet och taga med sig spade och hacka.

Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde, så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna, att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt var, hålla tillsammans i ondt och godt.

Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till höfdingen afgörandet.[71] Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden.

Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt.

Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu har.

Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse, var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång fått inom[72] detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått.

Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.

De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna, då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.

Sent under landnamstiden — omkring år 920 — kom en man vid namn Hallfred ut till ön med sin femtonåriga[73] son Rafnkel. De bodde först tillsammans, men snart sökte sonen ut plats för sig inne i landet och byggde der. Han var mycket villig att låta andra bosätta sig i närheten, men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han dyrkade företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf fick han namnet Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig man, så fattig, att han icke kunde föda hela sin barnaskara, utan måste sända ut den äldste sonen att söka sig tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap uppe i fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, men en gång, då han skulle söka upp några vilsegångna får och det var angeläget att skynda, red han efter dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade förbjudit det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader till den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, men han får af Rafnkel till svar, att han icke hade för sed att gifva böter, när han gjort något ondt, dock tillade han, att intet af de dråp han föröfvat, förtröte honom som detta; till ersättning ville han underhålla den fattige mannen, så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos Rafnkel, när han ville slå sig till ro. Men den fattige Thorbjörn ville icke taga emot en allmosa, utan fordrade, att andre skulle döma emellan dem. Då svarar goden: “du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant vilkor förlikas vi ej.“ Så skildes de åt.

Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm att åtaga sig hans sak, som nu hänsköts till allthinget. Såm och Thorbjörn sökte förmå de förnämligare af de vid thinget församlade att bistå deras mål, men ingen var hogad att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno de dock på sin sida en viking, som nyss var kommen från Miklegård och dennes broder, som var gode. Såm framställer saken i enlighet med alla lagliga former och får Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans skull[74] komma fram på thingplatsen och, som han var van, med någon fint göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom och vände hem till sin gård och dröjde der, som om intet hade händt.

Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, som han hade blifvit fäld. Såm och hans tvenne hjelpare drogo till Rafnkels bostad, der han, gripen och misshandlad, fick välja mellan två ting — att dö eller att flytta från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva att aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, bosatte sig icke långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande egor, fälde skogen och byggde sig en bättre gård. Snart hade han gjort sådant intryck på sina nya grannar, att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot alla. Hans ifriga gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, som icke hade velat, att Rafnkel skulle få lefva, hade uppbränt Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna från gudarnas armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej annat än dårskap att tro på gudarna.“ Sedan blotade han aldrig.

Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde deras bifall till den försiggångna förändringen. De gåfvo det, ehuru icke utan betänklighet, men Såm gjorde sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge. Så gingo sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att minsta antydning på det förflutna gjordes.

Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina mångåriga vikingatåg, under hvilka han varit ända bort till Miklegård. Med rikt byte kom han åter. Han och fem andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar. En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga tåget, skyndar till husbonden och eggar honom att nu hämnas. Han bryter upp med aderton man, förföljer Övind,[75] anfaller utan ett ord till förklaring och dräper honom och hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly och kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga Såm att dö eller lemna allt och vända med Övinds skatter åter till sitt forna hem. Han vände hem och Rafnkel innehade nu begge godorden; han lemnade dem sedan att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär vid midten af 900-talet.

Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne generationer stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan de som lefde inemot midten af 900-talet. Rafnkel, som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje generationen lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en af sin tids mest betydande män, Snorre gode, som icke får förblandas med den 200 år senare häfdatecknaren Snorre Sturleson.

Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. Hans farfars far var den Thorolf, som byggde det beryktade hofvet på Thorsnäs vid Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes fredlös för mordet just på Snorres fader, sin svåger. Några nätter efter mannens död födde Thordis sonen Snorre (964). Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre uppfostrades hos en man vid namn Thorbrand och for sedan ut. Han kom åter till modrens hem år 979 och löser följande året ut stjuffadren från gården och Thordis skiljer sig från Bark. Förhållandet mellan makarna hade varit mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom fadren, farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. Han var af medelmåttig längd, mager, med regelbundna anletsdrag, ljus hy, ljust hår och rödt skägg. I allmänhet var han godsint af sig, men egde i fullt mått den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas hos en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, om han tyckte väl eller illa om en sak. Månge sågo[76] med afund hans makt, då de icke tyckte sig vara sämre ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i styrka. Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville vara hans ovän.

I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga uppgifter om Snorre gode. Hans första mål afgjordes år 982. Hans svåger hade en morgon funnit sin son ligga sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, men förlorade henne, till skam för sig och sin svåger, mot Geirrids broder Arnkel gode. Kort derefter förlorar Snorres svåger sina hästar och misstänker Geirrids son Thorarin för att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna fara från ön. Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin och hans medhjelpare till thinget, bränner hans skepp och får honom dömd till fredlöshet.

Följande året komma nya stridigheter. Snorres och Vigfus’ fårherdar hade råkat i strid och skadat hvarandra. Vigfus stämde Snorre, men af målet blef intet. Senare sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar att dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och lyfter upp en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, då denne gick ut. Snorre gick fri, men hans farbroder sårades. Trälen springer från gömstället, hoppas att kunna fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det ställe, der Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans enka hade ganska svårt att förmå fränderna till att uppträda mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel deras talan och Snorre fick böta.

Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka råd af Snorre. Han hade af sin broder fått tvenne berserkar, som denne fört med sig från Norge, och nu började den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot Styrs[77] dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, ty en berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom råd och berserkarne bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre sig med Åsdis. Både han och Styr ansågos vinna derpå. Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig att utföra en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän.

Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf låg i strid med en frigifven och sände sina trälar att taga honom af daga. De börja tända eld på huset, men öfverraskas af Arnkel, som för dem bort och hänger dem. Thorolf vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet mot sin ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom löfte om en skog, som Thorolf egde, “den största dyrbarheten i trakten.“ Saken kom för thinget. Arnkel undskyller sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. Snorre svarade, att så hade det blifvit, om han dräpt dem på stället, men då han hade fört bort dem, dugde ej detta. Snorre vann verkligen målet och sonen fick betala böter till fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var derföre missnöjd med Snorre.

Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. Arnkel och Snorre voro fortfarande rivaler och derföre uppsöktes den senare af alla, som icke voro ense med den förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina fosterbröder mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten på sin sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra fadrens talan; denne ville nämligen få åter sin skog, som Snorre afverkade. Men när Thorolf var död, blef Arnkel sjelf angelägen om skogen och inledde stridigheter med Snorres män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och dödas en vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem hö från en aflägsen lada (993). Hans enka förde hans talan, men vann ej mer än att han, som gaf banehugget[78] blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna utgång stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig man skulle få föra talan om någons dråp.

Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första åren af Snorres verksamhet som gode. Han var vid deras slut ännu icke 30 år gammal. Det blefve för mycket att genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad. Han dog år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad, således under Anund Jakobs tid.

Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans gelikar. Taflan är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är sådan sagorna teckna henne. Som betecknande för samhällsskicket vill jag till slut anföra Snorre godes svar till Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. Han svarade: “till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, till jorden hafven I och han lika giltiga anspråk; torde saken derföre bero på hvem som är handstarkast.“

5.
Lagarne. Thingen.

Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och ur det så uppkomna chaos sökte man rädda sig genom att skaffa sig en lagordnad styrelse. Dermed tillgick på följande sätt.

På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, bodde en utvandrare Ulfljot. Han hade kommit sent ut och då han fann landet före sig bebyggdt, köpte han den nämnda gården. Det var han, som skaffade Island lagar. Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo denna märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af landets förnämsta, t. ex. godarne, vändt sig till den nyss ankomne och bedt honom skrifva en lagbok; i annat fall kan man icke förklara den beredvillighet, med hvilken de nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der i samråd med sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag.

Den tiden fans det icke en lagbok för Sverige, en för Norge. Äfven om det i hvardera landet denna tid fans en konung kan man icke säga landet i alla afseenden vara ett. Hvart landskap beboddes af en stam, mer eller mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville[80] i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade sig om att hafva en gemensam konung, liksom man alltsedan den från Svearna utgångna eröfringens dagar hade gemensamma offer. Som ett uttryck för denna stammarnas sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar. Vestgötarne hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en tredje o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra äldsta form. De lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, men de tala understundom om dem, som funnos till under den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de intill våra dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, finner man lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt system. Den har allt utseende af att vara tillkommen på det sätt, som synes vara det rimliga för alla dessa gamla folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det, som af gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten och visa mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa lagar i förbindelse med namn på någon deras upphofsman, hvilken snarare är att anse som en ordnare och fullständiggörare af det redan förhandenvarande. Han var icke i egentlig mening författare. — I Norge finna vi likartade förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra äldsta tiderna stod till och derföre ej heller, hur pass stora förändringar den under Harald Hårfager i brådhast växande konungamakten medförde. Norge var fördeladt i fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, att hvart fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare tillsammans, såsom de åtta i Throndhjemsdalen, och dessa visa sig hafva ett thing och en lag. Till dessa naturliga grupper lade konungarne sedan understundom andra fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda delarne af Norge tre, nämligen Frostathingets område, ungefärligen det Nordenfjeldske Norge, Gulathingets, det[81] Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det Söndenfjeldske landet. Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full säkerhet, hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna omgruppering af fylkena företog Håkan Ethelstansfostre en omarbetning af de gamla lagarna. Gulathingets lag utarbetades af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af detta kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen med Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i denna söka sig ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. Ännu hade dock icke då den nya redaktionen blifvit antagen och under tidernas lopp förändrades lagarna såväl i Norge som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade redaktionerna icke äro så i ögonen fallande.

Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, der hans lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt bifall. Hans broder Grim getsko fick i uppdrag att utleta en ort, der hela ön kunde få en lämplig samlingsplats. Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del, vid foten af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig riktning inåt landet. Det var en man, som hade för mord mistat sin dervarande egendom, denna hade tillfallit det allmänna och användes nu för den gemensamma folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det här vanligen kallades, allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och domar fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som kunde, när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för de thingsökandes hästar, der möttes ock de vägar, resenärer plägade färdas mellan öst- och vest-, mellan nord- och syd-delarna af ön. Ulfljot blef Islands förste lagsagoman. Till Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning, för den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade dessa penningar till templen.

Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från den tiden kan man tala om en Isländsk stat; förut fans icke en sådan. I Sverige uppkom staten samtidigt med bebyggandet och så sker det öfverallt, der den naturliga utvecklingen gör sig gällande.

Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. Till godens åligganden hörde äfven att föra ordet vid de folkförsamlingar, som helt naturligt höllos vid gudahuset, han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort för ett vida bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett thing icke kunde finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, som fick öfvertaga det nya thinget såsom allshärjar- d. ä. hela folkets gode.

Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början var inrättadt, var otillräckligt. Under det stodo endast godarnas thing, hvilket kunde föranleda rätt allvarsamma svårigheter, emedan hvart godord var ett isoleradt helt, som icke ville erkänna något sammanhang med eller förbindelse till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift, vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod goden med väpnad styrka emot honom, så att han aldrig kom fram. Samme Thord Gelle genomdref år 965 en förbättring i rättsväsendet, som skulle afhjelpa denna olägenhet.

Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt i fyra områden, som benämndes efter väderstrecken eller efter områdets förnämsta bygd.[13] I hvar fjerdedel skulle finnas trenne afdelningar, thingsocknar, med hvar sitt thing och i hvart dylikt område trenne godord. I Nordlandet kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan der inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således[83] tolf godord. De i denna fördelning upptagna godorden hade således fullständig administrativ betydelse. Hvem som helst kunde visserligen bygga sig äfven efter detta ett hof och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af alldeles enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen.

Under det godarnas makt lätt urartade och då visade sig som den enskilde mannens öfvermod och vinningslystnad, förökad genom den offentliga värdighetens glans, och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt öfvervåld annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande stormannen eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, under det här det personliga elementet gör sig gällande på bekostnad af allmän säkerhet, måste man på annat håll se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af thingen.

Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i hvar thingsocken det s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas inseende. Men desse voro icke de dömande, i sådant fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar gode nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna 36 egde käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, i hvilket fall goden var skyldig att i den utmönstrades ställe sätta en annan. Vid dessa thing förekommo alla tvister, som fördes man och man emellan inom ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar fans det till en tid i hvar fjerding ett thing, som dock snart förlorade all betydelse och till sist försvann. Man vände sig hellre till de vid allthinget upprättade fjerdingsdomstolarna.

Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska lif. Vid den skildring, jag deraf gör, håller jag mig till den christna tidens skick, emedan man icke fullständigt känner formlerna och plägsederna under den hedniska tiden. Detta är strängt taget en anachronism, ty först framdeles[84] ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island och de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd.

Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste del har att bjuda på. Det är i sommarens elfte vecka, som thinget hålles. På Island delades nämligen året i sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu Thingvallakyrkan ligger. All marken häromkring bildas af en lavaström, som före menniskornas ankomst till ön flutit och stelnat. Något i norr höjer sig det af klyftor omgifna, långsmala lagberget. Midt framför oss löper en milslång remna, Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en lodrät bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm motsats i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant störtar sig något mer åt norr den brusande Yxån, som flyter en sträcka längs klyftan, bryter sig ut på dess östra sida och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra, fjällomkransade Thingvallasjön.

Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars öde nejden företer en tafla af yttersta liflighet. Derborta kommer en skara ridande, en stor skara, det månde vara en mäktig man som rider i spetsen, med präktig klädnad och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från vester leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; är anföraren gode, kan han ock hafva skäl dertill, ty den gode, som icke kommer fram i dag innan den sista solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister sitt godord. Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast uppstått der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga stenmurarna, som en gång uppförda ligga qvar från thing till thing, resa sig hastigt små kojor, bodar kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas en gode eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja boden i en mängd rum. Taflan börjar blifva alltmera brokig. Der utanför en bod sitter en grupp qvinnor,[85] der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och bekanta, somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången.

Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt på morgonen är folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå stå godarne och nämna domare till de vigtiga fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den domare han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen derpå, att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare att döma om alla de saker, som komma för domstolen och lagen förpligtar honom att döma om och bjuder jag saksökande och sakvärjande att jäfva denna domstol och unnar jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas han efter lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. Jag nämner nu till Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“

Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är icke få, som vandra upp på lagberget för att kungöra sina angelägenheter. En stor del af den thingsökande allmänheten är der tillstädes och framför alla lagsagomannen. Der står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar: “jag tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ Der står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid sin sida: “jag tager vitnen derpå, att jag frågar från lagberget alla bönder inom hörhåll, hvilken har med handslag gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det spörsmål är mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag skall kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer lagspörsmål.“ Der står en tredje, som redan fått svar på den frågan och nu gör den följande: “jag tager vitnen derpå, att jag spörjer från lagberget alla godar, som äro inom hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af vigt, på det jag må få veta, till hvilken fjerdingsdomstol jag bör stämma honom. Jag spörjer lagspörsmål.“ Och på[86] hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när det lider till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak.

Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar, hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel. Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade slägtledningen icke befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all sin tid.

Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må finnas att kränka en annans rätt.

Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid. Lagen sade, hur domarne[87] skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det för domstolen utstakade rummet.

Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning till detta thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad, att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes landsflygtig på tre år.

Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd, majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.

Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en[88] grannqvid, har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar. Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att jäfva.

När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.

När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör. Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset, laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak; är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig skyldig till trenne års landsflygt.

När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de beslut, som der[89] fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k. lagrättan.

Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång. Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006 tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget. Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade, fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver. Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få förekomma på ön.

En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt, kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och åvägabringa en förlikning.[90] Man ansåg förmodligen, att derigenom billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En förlikningsdom lydde understundom på landsflygt.

När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom.

Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna[91] möjligt att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.

Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden. Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det gällande skicket och af begär att förbättra det.

Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under allmänt missnöje.

Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i[92] förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 — ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar sin domare — Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar — men af dessa 48 skulle nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången fördes mot dem, som vållat Njåls död.

Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet, särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny instans bildades.

Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom, att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga fejder.

6.
Den hedniske Isländaren i hemmet.

Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex. en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost, var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud, så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här uppräknas.

Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år 1000 blef antagen till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills år 1117 en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing föreslå,[94] att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt detta vill jag meddela det allra vigtigaste.

Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter, ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet, ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.

Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man, när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet, såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga, att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och blodsutgjutelser. Det var[95] ett vaket sinne hos det Isländska barnet och en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader, togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka. De framstälde så i sin lek hela tvistens gång — de måste nyss förut hafva hört berättelsen derom — till de närvarandes stora förlustelse. Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann han den lillas hjerta.

Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna. Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren, gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara.

Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting förmyndare.

Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif; manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig[96] dertill, men bekände sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen gingo bröderna — ty en friare kunde icke gå ensam — till Mårds bod, trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp) voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden. För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före, bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“ Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag. Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från thinget mötte Rut en frände, som kom från[97] Norge, för att säga honom, att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta och — som jag redan omnämnt — skilda.

Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död. Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja.

Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som hörde till hushållet. Hon kunde icke fordra en sådan rättighet.

Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast. Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga namn var husfröja. Men å andra sidan, hur[98] ofta hände det ej, att handen, som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun, och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade, hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa.

Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig genom någon större grymhet. Ofta omtalas, att en träl fick friheten för någon större tjenst, han gjort sin herre. Såväl i Norge som på Island var det åtminstone i senare tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom arbete för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han af denna betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens tillstånd förklaras af goden från lagberget för frigifven, sedan han dessförinnan förpligtigat sig att efterlefva öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd för henne 12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. Hade en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft böterna, skulle trälen af dessa få en tredjedel. Alla dessa stadganden finnas i Grågåsen.

Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden fans det på ön åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, kräfde upprepad tillsyn. Af husdjuren var det i synnerhet tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och af hvilka man äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När det om höstarna blef tid att drifva ned dem från betet bland fjällen, hade ofta många förirrat sig. På en god och vaksam herde satte man derföre stort värde.

Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis ännu icke kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, skaffade sig redskap och vapen. Vadmalen var det vanligaste tyget och blef på den afsides liggande ön en värdemätare. Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre o. s. v. vadmal. Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, vissa slag torde hafva varit fint arbetade och högt värderade. Då den flera gånger omnämnde Rut Härjulfsson ville gengälda drottning Gunhild för all den ynnest, hon visat honom, förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn. Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större vilddjur funnos der icke. Hvita björnar, som understundom ditkommo, roade man sig med att tämja och de åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som förde öfver till ön en vanlig brun björn eller en varg eller räf.

Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna krafter, voro naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som en heder att öfvergå andra i handverksskicklighet. Skallegrim var ryktbar för styrka och driftighet. Skeppssmed (skeppsbyggare) var han, och det fattades icke drifved, der han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, innan folket var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, tillegna sig dem. Hjordar hade han stora och skötte dem med omsorg. Hus byggde han efter hus, der de syntes honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God jernsmed var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att smälta jern ur myrmalm. Tätt invid sjön byggde han sig en smedja, der han icke hade långt till skogen. Men han fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ; på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre[100] sofvo, rodde han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret framför stammen, steg ned i vattnet och letade på bottnen tills han fann en stor sten, som han tog upp och förde till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu der och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att han är hamrad på öfversidan; det är en sten, som bär spår af vågsqvalp och är så stor, att nu kunna icke fyra män lyfta honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos sig, ty han ville drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. En annan ryktbar handverkare på Island var Gisle Sursson. Under sina irrfärder kom han en gång till en afsides liggande ö, der han en tid bodde i frid och ro, emedan ett rykte hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. Snart ådrogo sig skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet och det blef allmänt tal, att ingen annan än Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna åter komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade charaktererna i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, är den ondsinte och öfvermodige Hedin från Öfjärden, som rider kring om hela Island för att afyttra sitt smide. I Grågåsen talas om personer, som fara kring och åt andra smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i de vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid thingsplatsen eller fara omkring och slipa svärd. Lagen bjuder, att de skulle hafva ett hem till namnet åtminstone, en nödvändig sak, då man för en stämnings pålysande behöfde känna motpartens hemort.

Man bytte i denna tid varor mot varor, men man närmade sig dock myntets tid. På Island myntades aldrig, men främmande mynt kommo i omlopp. Der och i Norden i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar, att prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form som helst till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en[101] från äldre tider bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett silfverhundrade, d. v. s. en vigtstorhet af silfver, 120 gånger större än enheten. En qvarlefva från denna tid finner man ock i det Isländska lagspråket, när det talas om ringar. När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena slägten betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd vigt jemte ett i lagen likaledes faststäldt tillskott. Den första ringen, vägande 3 mark, gafs af mördarens fader, son och broder, den andre (20 öre) af hans farfader, sonson, morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans farbroder, brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 öre) af hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner till den mördades slägtingar i motsvarande led.

Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. Månge af utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju längre det fortskred med öns bebyggande, desto mer utvidgades gamla och nya ätter. Äfven om detta band icke kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit dödad, var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas av mördarens slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen friade ensam, utan hade med sig en bonordsman. Giftermålet var ett förbund mellan tvenne ätter och friarens ätt representerades af hans förespråkare. Under sådana förhållanden måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. Hvart dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att hämnden drabbade flera än den första förbrytaren och så ropade efter hvar hämndgerning nytt blod på ny hämnd. Till sist stod af detta ej mer qvar än skyldigheten för närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen.

För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens sinne var ytterst ömtåligt för allt, som kunde tydas som en smädelse eller ett hån. Vissa hånande ord voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af nidstång. Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett[102] stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den ytterliga retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, skulle framkalla oblandadt löje. “En man får om en annan qväda hvarken tadel eller lof. Öfver en fjerdedels visa må dock ingen vredgas, om det icke är något lasteligt deri. Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder han allenast en half visa, men denna innehåller smädelser, får han ock gå i fredlöshet. Har någon lärt sig hans visa och läst upp den, en annan till hån, blir det samma straff. Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne.

Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt[103] att för Olof Skötkonung framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex. hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender. Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe. Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär, som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer, vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.

En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de vigtiga[104] saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det fria, friska lifvet vid makt.

Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant, att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått allmän spridning. På 1600-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg honom blickande ut öfver himmel och jord.

Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun. Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den ära, han här förvärfvat.

Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man bröt i stället ned en del af väggen[105] eller öppnade nedtill ett hål och derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa, att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga spökerier som hemsökte trakten.

En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake, hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd, Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter. I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost (vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala stensättningarne med spetsiga stammar.

Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man får andas[106] bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de förmoner, vi ega.

Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös. Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt dödas på stället.

Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda, ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde. Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette Åsmundsson, hvilken efter aderton års kringirrande, sjuk och eländig, fäldes af sin fiende. Det lände[107] dock banemannen till skam. Om Grette har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande. Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.

Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra. Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag vill rida hem och icke fara härifrån.“ — Han visste dock, att då stod en säker och snar död honom före.

7.
Lagrättan. Christendomen.

Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer, ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat som uti ödemarken. Först år 1008 döptes Sveriges förste christne konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000, var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till ytterverlden och just till vesterns christnade länder.

Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk berättelse af år 825, hvars författare[109] trettio år tidigare talat med prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på Isländarna.

Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba. Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig, Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade han alltid till Thor.

Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik. Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna. Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man, tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt. Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som kunnat vara honom följaktig. Innehade denne[110] Islands förste missionär verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid denna tid icke ovanlige.

Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft — sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till sist äfven Rafnkel Frösgode — har Island att uppvisa en man sådan som Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken, enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i den Guds händer, som skapat solen.

Den första tanke, som uppstod hos nordbon — han står icke ensam deri — när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen. En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde fortsättningen af lärarnas arbete på själarna.

Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så skedde t. ex.[111] när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang, mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset, hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år 986 hade han trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det inre af Ryssland.

Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva Island.

Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald hade fått lemna ön, men deras närvaro hade[112] icke varit utan frukt. Det herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar, om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer, mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört, att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes, att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam, hur han mumlade för sig — det var hos honom en öfvertygelsens kamp, som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger. Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar. Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig,[113] att de gudar, han tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri, att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess bekännare öfver till sin.

Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut.

Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid, blifva lagligen antagen till öns religion.

Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta ledningen af landets angelägenheter.

Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes alla förslag om benådning — annars konungamaktens prerogativ — men för beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas — en Skapte var lagsagoman i 27 år — men man hade icke att befara något försök af honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter. Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att motstå fåmannaväldets elände, att i stället[115] för godarna borde andra, välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan.

På Island fans icke som i Norge en man, som kunde genom sin makt, med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På Island voro tvenne utvägar möjliga — antingen skulle lagförslaget om christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och antagas af lagrättan — det torde dock dröja innan man var säker om alla de fyratioåttas röster — eller ock måste man gripa till utomordentliga åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med bibehållande af laga former.

Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått. De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan. Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå — man ser, hur medvetandet om lagen och dess former var starkt[116] äfven i det ögonblick, då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls, som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes församlingen, hvar och en gick till sin bod.

Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning, med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem, offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare [14], som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande, sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de, som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande[117] sig vår herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet, Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga, om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret, framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“

Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod, lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der, utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse.

När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta sista skedde i sådan hemlighet, att ingen[118] blef det varse. Stadgandena voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år 1000.

Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull med sådan vördnad af sina landsmän, att de år 1056 öfvertalade honom att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till år 1080; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island. Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat. Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde till prester, såsom Are och Sämund. År 1119 var allthinget ytterst talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta senare stift, upprättadt år 1105, upphäfdes år 1800, samma år som allthinget försvann.

Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande förändringar. Från början inverkade christendomen[119] på lagstiftningen. Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar.

Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk, äro utplånade — särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet sorgligt allmänna — förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande, fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga.

Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det följande får tala mera.

Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk. Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika följe-andar.

Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet till det christna ett litterärt minnesmärke af ganska stor betydelse, den s. k. Solsången, af hvilken jag vill meddela några visor. Det är en död fader, som gifver sin son lärdomar.

Han vandrar som Dante genom underverldens hemska boningar och kommer från dem till ljusets.

8.
Njål.

Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning.

Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna, det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa, ingalunda bland de lägsta folken.

Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så gerna[123] trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket folk, utan ett, som kan räddas, kan öfvervinna de onda yttringarna och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter, de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar vår? Folket, som sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja, det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt land — det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess forntid måste kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda tankar.

Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage,[124] som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd, ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter christendomens antagande fullbordad.

Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att framställa denna bild utan skuggor — sagan påpekar alltför många — men jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.

Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös — en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han, så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i föräldrahemmet.

Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter, som hade låtit döda[125] sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem. Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill. Emellertid lofvade han att komma till brölloppet.

Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter, man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne till vrede och oförsonligt hämdbegär.

Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man, var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom till mannen. Gunnar[126] stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“ Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken, tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.

Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål, blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att lemna[127] det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto sig in i huset, men han fälde med sina pilar — han var öns ypperste bågskytt — enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något derpå?“ frågade hans maka. — “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre eller kortare.“ — “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar och miste sitt lif inför Hallgerds ögon.

Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel, väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel, som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga. De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa.[128] Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han aldrig ljuger.“ — Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas ofta i sagorna.

Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig, emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att det var lönen för den gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade inrättat till landets fromma.

Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så, att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål. “Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom,[129] men ock att det icke är skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“ “Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“ “Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom, men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt. Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun.

Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla. Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag till Hvitanäs och såg der många bodtomter — det var Höskulds thingsplats — men när jag kom till Thingskålathinget — Valgårds forna — såg jag alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar: “här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man[130] ser huru de äldre godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att taga lifvet af Höskuld.

Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet, sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“.

Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“, sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård, förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans kommande beteende är det godt att minnas som en mildrande omständighet, att han ogerna åtog sig saken.

Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens befrämjare, Åsgrims[131] morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi. Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar. Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“ Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag, att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“ “Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige, den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för, kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland[132] annat: “icke har jag tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger: “med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande. Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden: “mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.

Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af Njålssönernas vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade brottet. Mårds dubbelhet framlades i dagen och derigenom var allt, enligt Isländsk lag, gjordt om intet inför den domstolen. Då uppträder Njål, beder alla dröja qvar och säger: “Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. Jag vill göra eder alla kunnigt, att jag älskade Höskuld mer än mina egna söner och när jag sporde hans död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt; jag hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå sina vänner åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början intet bestämdt svar, men måste gifva med sig, då en, en af hans förnämsta hjelpare, Hall på Sida, påminde honom,[133] att han en gång räddat Floses son från en säker död och bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna män till förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, Hjalte, Gissor hvite, Einar Tväråing, Snorre gode och Gudmund den mäktige.

De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad dem göra allt, för att få förlikningen till stånd. “Viljen I göra dem fredlösa?“ frågade Gudmund. “Nej“, säger Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid med sig.“ Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot, att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, men ingen ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre dertill. Han föreslog sex silfverhundraden, d. v. s. tredubbel mansbot. De andre instämde, men man yrkade, att böterna skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de troligen icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: “jag vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän bidraga efter bästa förmåga, då torde ock andra lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen förkunnades från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas betalande. Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett silfverhundrade, Njål sjelf ännu ett, thingfolket gaf det öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och ett par stöflor och lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades, besåg silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och frågade, hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade Flose en förmodan, att han var gifven af den skägglösa Njål; “ingen kunde se på honom, om han var man eller qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda åldrig man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, hans hustru födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga ohämnade.“ Ordvexlingen slutade dermed, att Flose vägrade taga mot silfret och sade sig vilja hämnas Höskuld. Då[134] sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“

Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den hjelp han påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade lofvat honom bistånd, men till honom kom en dag hans syster Rodny, moder till Njåls oäkta son Höskuld. “Är det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, sade hon, “då Njål redan trenne gånger räddat dig från fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att jag håller min ed“, svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“, invände systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den du mest har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en blodig och söndersliten linnemössa och sade: “denna mössa bar Höskuld Njålsson, din systerson, då han dödades af Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar att yppa för honom de sammansvurnas plan. “Då vore jag hvar mans niding, om jag yppade, hvad andre förtrott mig, men väl är det karlaktigt, att jag skiljer mig från de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara.

Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt nio veckor före vintren. Han hörde ett stort buller. Himmel och jord bäfvade. I vester såg han en eldfärgad ring och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och hade i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. Ryttaren var svart som beck och qvad med hög röst:

En natt omringades huset af Flose och hans män år 1011. De tände eld derpå. Njål ropade ut och frågade, om de ville förlikas med hans söner eller låta någon slippa ut. Flose ville icke veta af förlikning, men beder qvinnor, barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo, begagna sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och Helge Njålssons maka, lofvade att egga fader och bröder till hämnd, Åstrid, Grim Njålssons hustru, klädde Helge i qvinnokläder och ledde honom ut med sig. Derute fattade man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet men fann snart döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill icke att du brinner inne.“ “Nej“, svarade Njål, “jag är en gammal man och föga skicklig att hämnas mina söner. Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till Bergthora: “gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att du brinner.“ Bergthora svarar: “ung var jag, då jag gafs åt Njål; jag har lofvat honom, att ett och samma skall gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag har länge väntat efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin lilla dotterson och sade: “dig skall man bära ut, du får icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade gossen, “du har lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig, så länge jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig och Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med gossen emellan sig. De gjorde korstecknet öfver sig och anbefalde sina själar i Guds hand. Det var de sista ord, Njål hördes tala.

Det blefve för långt att här meddela mera af den gripande skildringen, sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. Blott en undkom, Kåre, Njåls måg, för att blifva svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det blefve för långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre.[136] Sent på hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, ty hans skepp var dåligt. “Det är godt nog“, sade han, “för en gammal man, som snart skall dö.“ Ingen har sedan hört något om skeppet eller om Flose.

9.
Den Isländska republikens slut.

Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga tidsålder — denna slutades, som redan sagdt, år 1030 —, men jag hade alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.

Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken, för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.

Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise, som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag, ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde till det praktiska lifvet.

Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller, enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess jemförelsevis småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge, der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största gästfrihet[138] och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser.

Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss efter.“

Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade[139] att de icke ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott, han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt hemlands högsta embete.

De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer. Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v. s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl. Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han på sitt stora historiska verk.

De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön. Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar Seier i Danmark och for sedan med en[140] Norsk biskop till Rom, der han för att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg och fick hans stora förtroende.

På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu dödade.

Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan, der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort. Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t Mauritii dag, den 22 September.

Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans,[141] ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet vacklande statssystemet — sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den tiden vanligt.

Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman måste jag dock meddela.

Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena. Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år 1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades[142] och ersattes af den s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet.

Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke i vågorna.

Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare med allt eller med det förnämsta, de behöfde — ett af de vilkor, som framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning — hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.

Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad, som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden — vi hafve dervid att särskildt tänka på Sverige — är af rätt stor vigt, emedan de politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på hela den följande utvecklingen.

I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges, rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar, hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var den andra.

Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade; strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt, sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett, huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans intet som gaf helgd åt detta stora inflytande. Alle kunde icke vara nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf.

I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det märkvärdiga[144] thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets talan, kraftfullt, till och med hotande mot konungen. Vi se en frukt af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång måste bestämmas och öfvervakas.

Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt — ur dem utbildade sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början, men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de gjorde sin så mycket större.

Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island.

Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under[145] hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent sjelfviska striden.

Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder. Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre företeelserna icke voro tecken till ett fullständigt förfall, sådant som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en krönika — en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder — ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med de materialier, vi ega.

10.
Sagorna.

Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia, tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom en, i det föregående omnämnt eller antydt — om landnamsmännen, lagarnas införande, allthingets sättande, tideräkningen — det gjordes år 970 en förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren — om fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel, Brand och Thorgils, min fader,[147] men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter det Island började bebyggas.

Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken. Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda sånger — den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära — man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden, ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor voro inblandade i berättelsen — rätt månge af Isländarna voro skalder — bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga till att göra språket stelt. Äfven detta förutan[148] tänker ett folk, som nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200 år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“

Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia. Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott. Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag, nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på nedskrifvarens personlighet — det blef då ett verkligt författarearbete.

Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande[149] — hon är ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten, hvilka åter beteckna sjunkandet?

När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k. händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o. d. — idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden, finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.

Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga, under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få. Under början af 1500-talet inskränkte man[150] den litterära alstringen nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man, som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid — han hette Arngrim Jonsson och dog år 1648 — aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.

Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog 1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år 1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans, ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana mästerverk, som flera af sagorna äro.

Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka, springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför mycket“, svarade den vise Rut,[151] “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner, hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör — i fall han gör det väl — visar sig vara en herre öfver den tid, han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan, att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en författare i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel, som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra hörn.

När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska, hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil Skallegrimson.

Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå,[152] om man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga. I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger att hans yrke icke var godt — detta allt och mycket mer förråder en stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.

Att endast efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta manuskript, man nu eger, verkligen är det ursprungliga eller en afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än den ena tidsgränsen, den nämligen, efter hvilken sagan icke kan vara författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen äro den Isländska republikens — sagan är således i det fallet skrifven före år 1262 — eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands märkligare[153] och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig, att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja kanske till och med endast den mundliga sagan.

Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia. Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem. Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara lucka kunna fyllas.

Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser. Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus öfver[154] Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.

När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne, trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit, Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska litteraturen nådde sin blomstringsålder.

Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse, behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år 1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren 1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220 och 1260.

Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela blir oftast torftigt och oskönt [15]. All Isländsk poesi var dock icke sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska sångmöns alster[156] långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter. Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger och Islands klassiska litteratur sakna.

Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet framåt, för att kunna skrifva sin historia.

Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig. Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig till domare öfver händelserna, de skildrade.

Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet år 1204, hvarvid han[157] sjelf var mycket verksam, falla således något före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare Joinville, som afled först år 1317.

I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade mycket kärt.“

Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens. Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten förberedelse antyder författarens tillvaro. Han låter händelserna träda fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.

Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på södra Europas folk. Deremot — Njåls-sagans författare lefde, då Island hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var[158] nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.

Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.

Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola sätta värde uppå.

Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att lära känna.

Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning, som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden, folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft, den storartade själens adel, som[159] fans hos Nordens folk, hos våra fäder, äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.

Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss? Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen, dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi måste taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta. Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men hur denna utveckling sker, det beror — på oss.

FOTNOTER

[1] Uti Fylket Fjalir.

[2] Deras historia förtäljes dels i Landnáma (berättelsen om utflyttningarna till Island), dels i Flóamannasagan. I allt vigtigare öfverensstämma berättelserna.

[3] Femininet sul (sula) finnes i Svenska dialekter liksom i isländskan (súl, súla). Det torde vara skäl att upptaga det i riksspråket, särskildt som det skulle kunna liksom tyskans Säule användas som konstterm i stället för det osvenska kolonn. Vid medlet af förra århundradet fanns det icke mer än tvenne Isländska hus, som egde högsätessulerna i behåll.

[4] Uttalas som Gåde.

[5] Det följande finnes utförligt berättadt i den första afdelningen af Egil Skallegrimssons saga.

[6] Björns och Thorolfs utresa skildras utförligast i Eyrbyggia-Saga.

[7] En annan man, som ledde sina anor från Sverige var Ingemund gamle. Hans fader var måg till en jarl i Götarike. Denna slägt omtalas i Vatnsdæla saga.

[8] Om honom talas i första afdelningen af Grettes saga.

[9] Sturlunga-Sagan börjar med berättelsen om Geirmund.

[10] Hans saga finnes i behåll i tvenne bearbetningar.

[11] Grönland uppdagades af en Isländare år 982, Nordamerikas fastland vid pass år 1000.

[12] Detta förfaringssätt var, såsom förmodligen äfven de andra, icke för Island egendomligt. I ett bref af år 1312 omtalas det som användt i Westergötland.

[13] Nordländingarnas eller Öfjärdingarnas, Vest- eller Bredfjärdingarnas, Sunnländinga- eller Rangåingarnas fjerdingar och Ostfjerdingen.

[14] Det var samme Hjalte, som sedermera for till Olof Skötkonung, för att utforska hans sinnesstämning mot Olof digre i Norge.

[15] Som exempel på dessa omskrifningar kan följande stycke ur en af Sigvat skalds visor införas. Det lyder i ordagrann öfversättning: «Jag skulle icke hafva blifvit bortjagad af furstens skeppsrulles bänks herrliga lågas trän.» De sex orden betyda allenast «furstens män,» ty skeppsrullens bänk är skeppet och skeppets låge är den glänsande skölden och dess trä är krigaren eller mannen.

	Sid.
FÖRSTA KAPITLET. Utflyttningen till Island	1
Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste landnamsmännen. Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans söner. Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester. Hafrsfjordslaget. Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson. Thorolf på Mostr. Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden (890-900). Svensken Helge magre. Ingemund gamle. Anund träfot. Geirmund heljarskinn. Utvandringstidens slut (900-920). Anledningarne till utflyttningarna. Äfventyrs- och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena. Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100. Utflyttningen icke en folkvandring. Följder deraf. Förbindelser med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof.
ANDRA KAPITLET. Land och Folk	23
Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen. Ogynsamma förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika svåra. Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att färdas. Försakelse. Jemförelse med Grekland och Grekerna. Zeus och Oden. Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål. Besinning. Ordspråk och gåtor. Den höga sången. Templen. Goden. Offerfesten. Gudabilder. Graden af konstnärlig förmåga. Förtrolighet med gudarna, i synnerhet med Thor. Det onda i gudarnas krets. Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet. Idealerna. Gudrun. Gisle Sursson och hans maka.
TREDJE KAPITLET. Vikingalifvet	46
Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om vikingatågen. Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson. Hans barndom. Hans första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i österväg. Egil i Danmark, Skåne, Halland, i Norge. Ny färd till Danmark och Frisland, Tyskland, Flamland och England. Han öfvervintrar i Norge och far åter till Island. Nytt besök i Norge. Han reser nidstång och far åter till Island. Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx i York och hos k. Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. Fjerde utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i Norge, i Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående lif. Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i österväg. Njåls söner i vesterviking. Bolle far till Micklegård. Olika afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens följder. Deras område. Inga vikingabalkar. Hur skola vikingatågen bedömas? Vikingar under sextonde århundradet.
FJERDE KAPITLET. Allmänna rättsförhållanden. Godarne	63
Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i Sverige. Förhållandena på Island. Helgande af landet. De allmännaste förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster. Frigifna. Landsetar. Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos underlydande Stormän. Samhällsordningen utbildas ur de gudstjenstliga förhållandena. På Island inga ursprungliga allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen religiös och sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. Mannaförråd. Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. Första århundradets tre generationer. Snorre gode.
FEMTE KAPITLET. Lagarne. Thingen	79
Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige. Motsvarande förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade Gulathingets. Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes 930. Godething. Allshärjargode. Thord gelles förbättring 965. Fjerdingarne. Thingsocknar. Godorden få administrativ betydelse. Vårthinget. Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol. Allthinget. Dess utseende under christna tiden. Början. Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. Domare nämnas. Saker pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. Sjelfva rättegången. Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. Domarne. Utslaget. Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol. Utrymme för list. Lagman. Rättegång med tvenne motsatta utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse.
SJETTE KAPITLET. Den hedniske Isländaren i hemmet	93
Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117 (Grågåsen). Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran hos modren och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga rättigheter alltsedan tolfte året. Beroende af fadren. Sönerna ärfva. Förmyndaren. De sköta från sitt sextonde år egendomen. Lekar. Giftermålsplaner. Ruts frieri. Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. Följder af fadrens sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. Hustruns rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk. Husdjur. Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal. Fiske och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig handverkare. Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans smidesförsäljning. Grågåsens stadgande om kringfarande handverkare. Varubyte. Myntadt och omyntadt silfver. Silfverhundradet och bötesringarna. Slägtbandet. Blodhämnd. Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet för smädelser. Förbud mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman Emund hos Olof Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, utfärder, thing. Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. Liket föres ut genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre Sturlesons yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden. Skeppets användande vid likfärden och begrafningen. Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons lif. Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson. Gunnar från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt.
SJUNDE KAPITLET. Lagrättan. Christendomen	108
Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island än i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af Landnamstiden. Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i tron». Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och Biskop Fredrik. Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna och tro på egen styrka. Thorkel måne och hans sederenhet. Hvilkendera guden var starkast? Gudstjenstens lockande glans. Thorvalds fader och hans skyddsande. Thorvald och Biskop Fredrik förvisas. Olof Tryggvasons ifver för christendomen. Tillståndet på Island efter Fredriks bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det verksammare uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte Skäggeson förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens uppläsande på thinget. Njåls förslag till lagrättans ombildning. Konung Olof sänder Hjalte och Gissor hvite till Island. Deras uppträdande på allthinget. Två samhällen äro nära att uppstå. Lavafloden och Snorre godes yttrande. Hedningarnas och de christnas menniskooffer. Thorgeir bringar nya lagar. Christendomen antagen år 1000. Biskoparna Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt tillstånd. De två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. Solsången.
ÅTTONDE KAPITLET. Njål	122
För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och Bergthora. Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap. Tilliten till hans sannfärdighet. Njål eggar till hämnd efter Gunnar. Njålssönernas utfärd. Thråen och Skarpheden. Njål uppfostrar Thråens son Höskuld. Han söker honom maka och skaffar honom ett nytt godord. Missnöje med förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld dödas af Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim Ellidarson söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag. Flose bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud. Njålsbrännan. Floses död.
NIONDE KAPITLET. Den Isländska republikens slut	136
Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till Norge och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru Christina. Sämund Jonsson och Bergensboarne. Norska konungarnas försök att vinna Island. Snorres löfte och de ynnestbevis, han mottog. Hans likgiltighet för Norska planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons vallfärd. Han gynnas af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som lemnar Island. Snorre vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger genom Gissor Island under Norge. Jonsboken. På Island blott en af de två statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige. Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder.
TIONDE KAPITLET. Sagorna	146
Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De gamlas vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända författare. Ares bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de tidigaste Isländska studierna i Sverige. Islands litteratur under fjortonde, femtonde och sextonde århundradena. Arngrim Jonsson. Snorres verk, Njåls och Egils sagor från den bästa tiden (1220-1260). Hvilka sagor äro äldre, hvilka yngre? Inre vitnesbörd. Citater och hänsyftningar på senare tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande sätt. Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens förberedelser. Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands och Provençalernas poesi. Niflungasången och Gudrun. Isländska sagan objektiv. Villehardouin och Joinville. Resultat. — Slutord.

Sid.	54,	sp. 2, r. 13	står	Viles,	läs	Viljes
„	55,	r. 16			„	ungefär tio
„	112,	„ 25, 27	„	Thorvald	„	Thorleif
„	130,	„ 21,	} „	Asgrim	„	Åsgrim
„	131,	„ 1 och 7	} „	Asgrim	„	Åsgrim

The Project Gutenberg eBook, Lifvet på Island under sagotiden, by Hans Olof Hildebrand Hildebrand

LIFVET PÅ ISLAND
UNDER
SAGOTIDEN.

FÖRORD.

INNEHÅLL.

RÄTTELSER.

1.
Utflyttningen till Island.

2.
Land och folk.

3.
Vikingalifvet.

4.
Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

5.
Lagarne. Thingen.

6.
Den hedniske Isländaren i hemmet.

7.
Lagrättan. Christendomen.

8.
Njål.

9.
Den Isländska republikens slut.

10.
Sagorna.

FOTNOTER

The Project Gutenberg eBook, Lifvet på Island under sagotiden, by Hans Olof Hildebrand Hildebrand

LIFVET PÅ ISLAND UNDER SAGOTIDEN.

FÖRORD.

INNEHÅLL.

RÄTTELSER.

1. Utflyttningen till Island.

2. Land och folk.

3. Vikingalifvet.

4. Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

5. Lagarne. Thingen.

6. Den hedniske Isländaren i hemmet.

7. Lagrättan. Christendomen.

8. Njål.

9. Den Isländska republikens slut.

10. Sagorna.

FOTNOTER

LIFVET PÅ ISLAND
UNDER
SAGOTIDEN.

1.
Utflyttningen till Island.

2.
Land och folk.

3.
Vikingalifvet.

4.
Allmänna rättsförhållanden. Godarne.

5.
Lagarne. Thingen.

6.
Den hedniske Isländaren i hemmet.

7.
Lagrättan. Christendomen.

8.
Njål.

9.
Den Isländska republikens slut.

10.
Sagorna.