Poetisk Kalender
1845.
HELSINGFORS
I. Semelii arfvingar.
Wasenii & Co förlag.
Imprimatur:
G. Rein.
F. B. | ||
Ljud i Stormen | PAG. | 1. |
Tviflaren | ” | 34. |
I farans stund | ” | 60. |
Frågor | ” | 78. |
Fröjd och Sällhet | ” | 89. |
H. K. | ||
Vallflickan | ” | 11. |
Skola de knoppar spricka? | ” | 22. |
Vid Lützen | ” | 84. |
Qvällens frid | ” | 97. |
Vaggsång | ” | 104. |
—kk— | ||
Till Savolax | ” | 91. |
L—rt. | ||
Sång i Natten | ” | 16. |
Stålbruden | ” | 20. |
En nyårs dag | ” | 42. |
Aftonen | ” | 57. |
Vid en springbrunn | ” | 74. |
Utsigt från Ulricasborg | ” | 101. |
—a—n. | ||
O, låt mig blifva källan lik! | ” | 50. |
Nvr. | ||
Till de unga utgifvarne af Lärkan | ” | 117. |
Till en ung Flicka | ” | 119. |
Grafskrift öfver ett par tofflor | ” | 120. |
Musiken | ” | 125. |
Sjuklingen | ” | 127. |
Morgonhelsning | ” | 129. |
Gossen | ” | 131. |
Hennes Kärlek | ” | 133. |
Vid ett spädt Barns graf | ” | 135. |
Till Miss L. | ” | 139. |
I en Minnesbok | ” | 140. |
Q. | ||
Lärkan | ” | VII. |
Morgonrodnadens Sång | ” | 6. |
Vårkänslor | ” | 18. |
Blomsterklagan | ” | 26. |
Suomis-Sång | ” | 32. |
Flickan i Skogen | ” | 44. |
Skaldens Klagan | ” | 54. |
Min vän | ” | 64. |
Vid en Sofvande | ” | 76. |
Alhambra | ” | 86. |
Hvar är friden? | ” | 99. |
Serenad | ” | 105. |
På Kyrkogården | ” | 109. |
Natt Fantasie | ” | 115. |
Rbg. | ||
Lurendrejaren | ” | 143. |
Tgn. | ||
Serenad | ” | 14. |
Sista gången änn’! | ” | 24. |
Suck | ” | 46. |
Nej, jag kommer ej i morgon! | ” | 62. |
Enslingens Sång | ” | 81. |
Den svarta Taflan | ” | 107. |
T*** | ||
Zigenarflickan | ” | 27. |
Vin och kärlek | ” | 52. |
Finlands Sångmö | ” | 95. |
Zt. | ||
I Kejsarinnans slup | ” | 39. |
Ynglingens val | ” | 72. |
I folkvisans tonart | ” | 112. |
** | ||
Granen | ” | 9. |
Våren är när | ” | 30. |
Från Bessarabien | ” | 48. |
Wolska redutten | ” | 66. |
Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen
Öfver hafvets våg?
Hvarför flög du hit, ännu då ingen
Väntade ditt tåg?
Kall är jorden — solen knappt dess slöja
Ännu smultit har;
Under skogens nakna grenar dröja
Drifvorna änn’ qvar.
Glädtigt, ser jag dock hur’ du dig svingar
Uti rymdens blå;
Och en sång, som till mitt öra klingar,
Tyckes tala så:
”Bannas ej att jag så tidigt längtar,
Båda vårens dag;
Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar
Uti toners slag.
Grön är tufvan — mer jag ej behöfver
För min lefnadsro;
Och en skymt af himlens blå deröfver
För min kärlekstro.
Ljuft del är att uti rymden gunga,
Då man vingar har;
Skönt! så skönt det är att kunna sjunga
Uti vårens dar.”
Sjung! då lilla — flyg att våren buda
Med din späda röst;
Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda
Uti något bröst.
Q.
Det gamla Roma störtade tillsamman,
Dess stolta tempel brunno ned till grus;
Men lik en Phoenix steg ur offerflamman
En annan verld, flög christendomens ljus,
Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat,
Och gjöt sin milda stråle i den natt,
Der menskligheten sedan sekler irrat
Och efter lifvets gåta sökt sig matt.
På Golgatha led Christus dödens smärta
Och än engång slog verldens frusna hjerta!
Ett annat Roma nu ur gruset stiger
Med nya tempel uti andens verld,
Och på en hedniskt smyckad altarhärd
Åt nya gudar tiden offer viger.
Och tanken kläder sig i herrskarskrud,
Till strid han kallar sina legioner,
Och svänger spiran öfver millioner,
Och yfs när slafvar kalla honom gud.
Nej, än en gång, o Roma, skall du falla;
Af egen storhet krossad skall du falla!
En smädad kärlek skall ånyo blöda,
Och med sitt qval försona andens verld,
Och höja sig på nytt ifrån de döda,
Med evig kraft till salig himmelsfärd,
Och teckna svaren uppå andens frågor
I hjertats djup med rena stjernelågor.
Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli’,
Och teckna svaren uppå andens frågor!
Men meningsstormar grumla lifvets vågor,
Att inga stjernor spegla sig deri.
Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden
Lik Orleanska jungfrun fram skall stå,
Och svinga hänförd jublande i striden
En oriflamme med fridens liljor på.
Det gamlas välde undergången nära
Skall se med misstro hennes svärmeri,
Och kanske tveka, men dock hänförd bli’,
Och kämpa sig till seger och till ära.
Du unga tid! tag skölden fram och glafven,
En mäktig röst ur fjerran kallar dig.
Ditt bröst med korsets dyra tecken vig,
Och hasta att befria helga grafven!
Den helga graf, der kärlekens idée
Af verlden misskänd och föraktad fryser,
Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée,
Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser.
Låt riddartidens kraft, dess sköna lära
Om kärlek, tapperhet och dygd och ära
Ånyo lefva upp i andens verld!
Och skulle än ur striden för det sanna
Du bära blott ett blodigt svärd
Och dödens liljekrans kring bleknad panna,
Så lyssna glad till dessa toners gång,
Som dig förkunna att man seger vunnit,
Och sof i frid. — Din blod ej fåfängt runnit,
Ej rosor vattnat blott för skaldens sång!
Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger
Kring böjda skuldran af en slafvisk verld,
Och dyster oro för dess blickar hänger
Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd.
Lik fordom David kom med frid du unga,
Du varma tid och höj din starka röst!
Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga
Det mörka qvalet uti Sauls bröst.
Som fordom David mot de Philistéer
Med andans kraft i härnad skall du gå,
Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå,
Och hugga ned barbariska idéer!
Men när den gamle Saul tar sitt spjut,
Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar,
En makt från höjden till ditt bistånd hastar,
Och genom kärlek segrar du till slut.
När under natten, så oss Skriften säger,
Vid Sauls bädd den ädle David stod,
Han ville ej sin hätske oväns blod,
Men bägarn tog och spjutet från hans läger;
Och Saul vaknad skådar David stå
På afstånd lugnt föraktande hans hopar:
Välsignad vare du, min son! han ropar,
Du skall det göra, skall det genomgå.
Så vill det ädla segra öfver alla
De onda makterna i andens verld,
Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla,
Som Saul falla på sitt eget svärd!
Allt mörkt och dystert skall engång förjagas,
Och slöjan lyftas af, som verlden bär,
En fridens tid, en ljusets morgon dagas,
Så skön och frisk som vårens morgon är;
En nyfödd sol från blåa fästet lysa
På tidens klara spegelbölja ner,
Och intet enda menskohjerta frysa,
Ett öga ej i mörker famla mer;
Och kärleken sin makt skall återtaga,
En känsla lifva verlden och en röst,
Och friheten, som verlden trott en saga,
Skall trycka menskligheten till sitt bröst!
F. B.
När tyst i skyn,
Vid Österns bryn,
På lätta moln jag seglar;
Och rosor strör
Der natten dör
Och böljans lugn mig speglar;
Då slumrar ljuf
Den jord ännu
Och sött hvar blomma hvilar;
Och ingen fläkt,
Ur dalen väckt,
I skogens famn änn’ ilar.
Då går jag lätt
Med tysta fjät
Och lyss vid jordens läger;
Och hviskar öm
En rosendröm
Och åt den hulda säger:
”Snart kommer Han
Sin ljusa ban,
Mot dig sin strålfamn sträcker;
Och tycker att
Ej mer’ är natt
Och med en kyss dig väcker.”
Så hviskar jag.
Ett andedrag
Af sällhet blott mig svarar;
Så är det slut
Med min minut,
Den blomsterstund jag varar.
O! sälla lott
Att lefva blott
För hvad man skönast skådat;
Att offer bli,
Men vissna i
Det ljus man förebådat.
Q.
När kylig vind igenom rymden far
Och hösten, mördande, naturen härjar;
Står granen trotsande i skogen qvar,
Och änn’ sin vårskrud undan stormen bärgar.
Ej darrar den vid höstens öppna graf,
Och inga tårar den som blomstren gjuter;
Den står, som klippan i det vreda haf,
När böljan henne i sitt famntag sluter.
När vinterns svepning höljer haf och jord
Och lifvet i naturens pulsar lyktat,
Står granen alvarsam i skendöd nord,
Ett minne likt, som undan glömskan flyktat.
Så står med styrka också mannen tryggt,
Fast ödets stormar omkring honom rasa;
Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt
Går under, likt ett skepp, i stormens fasa.
**
Tidig är morgonen än,
Fläkten så lätt öfver lunderna går,
Än han ej gått, min vän,
Än jag ej röjer hans spår;
Gräset på stigen än daggbestänkt står,
Ingen har trampat än
Dess glittrande tår! —
Snart skall han väl komma
Snart skall han väl gå
Till sveden derborta vid skogen! —
Lilla hastande sorlande bäck,
Du som här öfver stigen dansar,
Du som glittrande vaggar din bölja så täck
För att leka bland ängens kransar,
— Snart skall han väl komma —
Då snabb må du hasta ditt tåg
Och höja i glädje din glittrande våg,
När han kommer!
Hvita doftande hägg och J små
Lätta siskor i trädens toppar,
Och du vind, som i lunden går susande så,
Och J fjärlar kring blomstrens knoppar,
— Snart tör han väl komma —
Då sjungen J lärkor i höjd,
Då doften J häggar och nicken i fröjd,
När han kommer!
Klara stråle, som just stiger opp,
Du, som gullbeströr molnens kanter,
Du, som skimrar i böljan, i lundernas topp,
Du, som klänger på bergens branter,
— Ej länge han dröjer —
Din skäraste rodnad, mest huld
För honom då spar, och ditt vakraste guld,
När han kommer!
Är du glad, o du sorlande bäck,
Och du lam, som på ängen leker,
Är du glad lilla blomma, så leende, täck,
Då dig fjärilens vinge smeker? —
— Han kommer, han kommer! —
Du björk, som vid stigen der står
Och kastar din skugga på ängen,
När under din krona han går,
Då böj dina hängen,
Hviska stilla,
Susa sakta,
Hviska en helsning från mig
När han kommer! —
H. K.
Milda toner klingen
Stilla i nattens frid!
Ljusa drömmar svingen
Ned till min Engel blid!
Måne i skyars vind,
Stjerna på molnets rand,
Smeken den huldas kind,
Kyssen dess läppars brand!
Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag.
Dunkla sommarnatten
Sväfvat ur skogen nyss:
Tyst kring land och vatten
Bleknade solens kyss.
Men o min Engel ljuf!
Men dig mitt hjertas brud
Kysser min själ ännu,
Klingar min harpas ljud,
Att du drömmer ljuft om din kärleks dag!
Tgn.
Der ute det stormar
I rasande strid.
Men här uti lugnet
Min tanke har frid.
Den ilar med stormen
Till hemmet, till Nord,
Och bär dit en helsning
Från främmande jord.
Vind! rasa; mot fönstren
Vräk yrande snö;
Du natt i ditt mörker
Låt stjernorna dö.
Dig! minne jag helgar
Min nattliga sång;
Led hopp mig till hemmet,
Till norden engång!
L—rt.
Ja! dig natur, all skönhets helga moder,
Jag tacksamt åter egna vill min röst;
Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder,
O! gjut en gnista ock uti mitt bröst;
Bland ljufva drömmar vill jag henne amma,
Tills klar hon strålar upp i sångens flamma.
Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna,
Min barndoms brud, min längtans första mål;
Du evigt unga — o! må allt försvinna,
Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål;
Må allt bli mörkt — jag flyr till dig, ditt hjerta,
Det klappar varmt i glädje som i smärta.
Hur’ väl jag känner dig, hur’ sköna stunder
Jag drömt hos dig — hur’ mången gyllne syn;
Du lärt mig älska dessa tusen under,
Du lät mig se en Fader ofvan skyn;
Välkommen då! — Glad vill till dig jag ila,
Och i din famn bland doft och sånger hvila.
Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas
Ju sång och glädje blott; — hvart sakta sus,
Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas;
Allt strålar endast skönhet, lif och ljus;
Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma,
Och uti sången jordens smärta glömma.
Q.
Jag har en brud — en brud i lif och död,
En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen;
Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd,
När glädjen ler, när hämndens stund är mogen.
Mig öfverger hon ej — hon städse går
Invid min sida, likt en skyddarinna;
Mot fiendskap och våld jag tryggad står,
Hon sviker ej, då krigets åskor brinna.
När skönheten, när helsans friska ros
På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar;
När dess behag och ungdom flyr sin kos,
Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; —
Då är, o stålbrud, högre änn’ din glans,
Och lifvets sol uti ditt klara öga
Sig speglar gladt, — och upp till hjeltedans
Dig bjuda ärans Gudar från det höga.
Hell Dig! du stålmö, — slumra trygg och lugn
I morgondrömmar vid min venstra sida; —
För mången, ej för mig, du synes tung,
Der tyst du vaggar i din blanka slida.
Dag kommer! — Vid kanoners muntra sång,
Till häst med mig du ibland krutmoln ilar,
Och barmen modigt blottar på engång,
Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; —
Hvem tjuses ej deraf? — Hvem ser ej då
Med köld på jordens känsloömma tärnor,
Der smäktande i lunderna de gå,
Att höra foglars sång, se nattens stjernor. —
Min sång jag helgar dig, du sköna mö,
Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida!
Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, —
Oss stridens Gud engång skall sammanviga.
L—rt.
Strålande sol, som högt uppå fästet tågar,
Herrskande blickar ner öfver berg och dal,
Skimrande blommor du uppå fältet skådar,
Leende knoppar spira i tusental.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
Skola de mogna, blifva till frukt och frö;
Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,
Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
Så för hvar morgon, du dig ur Östern höjer,
Tusende drömmar sväfva i hjertat opp;
Tusende känslor, vaknade nyss, du röjer,
Tusende tankar spira och skjuta knopp.
Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa,
Skola de mogna, blifva till frukt och frö;
Lefva de blott att vandrarens öga tjusa,
Tjusa en stund och falla i stoft och dö?
H. K.
Mins du månskensnatten änn’?
Månens ljusblick, mins du den,
Då du blef mitt hjertas vän?
Fläkten susade i natten,
Dimman svann från land och vatten,
Jorden doftade i natten;
Mins du månskensnatten änn’?
Mins du ljuft hur af min arm
Säll du slöts emot min barm?
Mins du famnen änn’ så varm?
Lockomskuggad panna böjde
Mot mitt bröst du; — blicken höjde, —
Öga uti öga dröjde;
Mins du famnen änn’ så varm?
Tänk på glömda vännen änn’;
Hulda, ljufva blif igen,
Blif din varme ynglings vän!
Unna honom änn’ ett möte
Der i poppellundens sköte,
Kom din gosse kom till möte,
Flicka, sista gängen änn’!
Tgn.
Vårens ljumma vind
Smeker knoppens kind,
Dock i eldig fart
Bort den ilar snart!
Sommarns fjäril varm
Kysser blommans barm,
Ack! men innan kort
Flyr han åter bort!
Gosse! huru väl
Känner jag din själ:
Vindens, fjärilns lott;
Jag har minnets blott!
Q.
Solens sista stråle flammar,
Snart skall skymning jorden hölja;
Mörka spegla trädens stammar
Sig i flodens lugna bölja.
Öfver skogens toppar blicka
Purpurmoln vid himlaranden,
Och en ung Zigenarflicka
Sjunger klagande vid stranden.
Hyn är mörk, men yppigt glöda
Rosor dock på bruna kinder;
Svarta lockars natt det röda
Silkesnätet sammanbinder.
Barmen är en blomstertufva,
Hennes vext, en liljestängels;
Läppen lik en mognad drufva, —
Blicken som en fallen engels.
Hennes drägt af glädjen lånad,
Vexlar rikt i färger bjerta,
Men ur ögat blickar trånad
Och i stämman darrar smärta.
Sången klingar mellan träden,
Sväfvar öfver flodens vatten,
Vild som vindens suck på heden,
Ljuf, som forsens svall om natten.
Kanske när sig sorgen sänker
Kring din själ, i hjertat vaknad,
På din barndomsfröjd du tänker,
På dess flydda ro, med saknad.
Oskuldsvåren rosenfärgad
Bleknat, alltför snart förfluten,
Lemnande din himmel härjad,
Lifvets skönsta blomma bruten.
Nyckfullt skiftar ödets vilja,
Outgrundlig, jordens lotter:
Snöhvit strålar steppens lilja,
Fallen gråter steppens dotter.
Men din bild, den vill jag gömma,
Dyrbar för mitt minne vorden;
Aldrig, aldrig skall jag glömma
Hvad jag skönast sett på jorden.
T***.
Vindarne susa,
Ljumma och friska,
Bäckarne sorla och himlen är blå;
Frihet och glädje
Klingar i rymden,
Ljufliga sånger från foglarne små.
Ack! hvad jag längtar
Åter att helsa,
Grönskande jord, dina blommor en dag!
Glad skall jag sitta
Ensam vid stranden,
Lyssnande stilla till vågornas slag.
Dröj icke längre
Ljufliga vårdag, —
Kom med din värme, med kärlek och sång!
Väck ur sin dvala
Slumrande hjertat, —
Ack! låt det vakna till lifvet engång!
**
Hör, hur’ herrlig sången skallar
Mellan Wäinös runohallar:
Det är Suomis sång!
Hör de höga furor susa,
Hör de djupa strömmar brusa:
Det är Suomis sång!
Se! bland drifvor högt vid polen
Strålar klar midsommarsolen:
Det är Suomis sång!
Se! på himlens mörka båga
Nattens norrskensflammor låga:
Det är Suomis sång!
Och de väna, blyga dalar,
Der en bäck bland blomstren talar:
Det är Suomis sång!
Och de skogbekrönta fjellar,
Ekande i stjerneqvällar:
Det är Suomis sång!
Öfverallt en röst oss bjuder,
Öfverallt en stämma ljuder:
Det är Suomis sång!
Broder, äger du ett hjerta,
I dess tjusning, i dess smärta,
Hör blott Suomis sång!
Q.
— — — — — — — — — — — —
Så gick han sakta bort ur menskohvimlet
Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor,
Af stormen jagad, vågen skumhöljd flög
Och krossade sin hvita barm och dog.
Och hvar en bölja dog, der steg en ande
Förlossad upp på tunga suckars vingar —
Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg
Hur solens gyllne klot bland slitna skyar
Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta,
Som slutat striden förr än lifvets storm
Sig lagt till ro. — Då vidgar sig hans bröst.
Den bundne stormen i hans själ får vingar,
Han talar — — — Solen, stormen, hafvet, klippan,
De voro vittnen till den fallnes ord:
— — — — — — — — — — — — —
”Förnuft, förnuft! du mördar dina tvifvel,
Och tvår din hand i deras offerblod,
Och detta — detta kallar du för kärlek! —
Så famlar anden — Skuggor, dimmor, mörker! —
Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! —
En gissning blott är menskans hela kunskap,
Och lika litet som den blinde kan
Bli skicklig bågskytt, lika litet når
Ett enda sträfvande sitt tänkta syfte —
En stockblind Höder menskosjälen är,
Och Loke, slumpen, ödet, satan rigtar
Dess pil, att den i sjelfva hjertat far
Utaf den Balder, som dess andakt tillber —
De säga: tro! — Dock, tro — och ej begripa? —
O nej! i skapelsen finns intet, intet,
Som ej engång skall klart i dagen läggas,
Så enkelt synas som att två och två är fyra. —
Den urprincip, på hvilken nu
All vishet lastar, det som den ej mägtar
På egna skullror bära, skall med tiden
Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer,
Förlora. — Ja! som lugna källkristallen
Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet
Med all dess prakt och med dess alla stjernor,
Skall menskosjälen äfven engång klar
Den högsta vishet ofördunklad famna,
Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte
Bakom en diktad slöja utaf moln,
Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är
Den kraft som verldars millioner ordnar,
Med makt att styra ödet med sitt bud;
Att sjelf hon är det enda, högsta, — Gud —
Men långsamt skrider all förädling!
Se, detta hår, som från mitt hufvud faller,
Hvi föll det? — Bort det flög, — måhända,
Att snärja in sig i det fina urverk
Af händelser, dem tanken flygtigt ordnat,
Och hämmande det blinda öde bli,
Hvarpå så många tusen andra hänga. —
Förr’n menskan hunnit ödets irrgång lära,
— En svårlärd kunskap — förr’n hon mägtar leda
Naturens krafter, och dess mål bestämma,
Skall hon ej veta, och ej kunna tro.
— — — — — — — — — — — — —
En ofrivillig vördnad för den stora
Och höga kraft, hvars frö i själen gror,
Men, utaf brist på värme och på ljus,
Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta,
Sig tränger aningslik på själen, anden:
Och denna aning om hvad stort hon kan,
Och detta tvifvel på sin egen höghet,
Dem kläder menniskan i ljusets skrud
Och faller ned och tillber såsom Gud —
Men hjertats längtan att sin storhet njuta,
Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft,
I verldens chaos åter mörk försvinna,
De skapa menniskornas evighet” — — — —
— — — — — — — — — — — — —
Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken,
Men vågen suckade och steg och sjönk,
Han såg mot himlen opp, af samma makter
Förföljda såg han molnen kämpa, fly —
Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar,
Två veka armar smidigt linda sig,
Ett hjerta känns emot hans eget klappa.
”Du här?” han säger, och sitt sköna rof,
Den veka liljan, darrande i stormen,
Han sluter eldigt uti starka armar.
”Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar
Och hafvets afgrund evigt gäcka mig;
Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde,
Hvars höga allmakt allt försona skulle,
Ej mera på sin egen allmakt tror;
Fast hvarje bubbla har sin egen himmel,
Och hvarje himmel är en flyktig dikt — — — —
Likväl jag älskar — en förtviflans kärlek,
Som icke frågar hvarför? — Ve, o ve!
Med delta hvarför flög min tro, min dufva,
Ur själens ark — och kom ej mer igen.
Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka!
Och dock! — Om blott på en af dessa frågor,
Som anden gjort, jag finge svar, — lik stormen,
Som bryter blomman, kastar henne bort
Och känner hvarken smärta eller fröjd,
Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek
Åt vreda makter, skulle slunga dig
I dessa böljors spöklikt hvita armar,
Se hvarest afgrund slukar dig och — le.”
— — — — — — — — — — — — —
F. B.
I Kejsarinnans sköna beprydda slup
Den vackra Eva gungar på böljans djup;
Vid hennes sida sitter ung Leopold;
Den unga dufvan fallit i falkens våld.
Och Emili den smärta satt midtemot;
Spotskt såg hon på de båda med skämtfullt hot.
Bredvid i djupa tankar skön Lina satt,
Och vinden kysste floret på hennes hatt.
Men främst uti högsätet naturligtvis
Satt Evas egen mamma och Emilis;
Hon såg på sina döttrar, på alla tre,
Och log och tänkte: ”säkert mig likna de!”
Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå,
Hur mången bölja kysste de späda små;
Hon såg tre gracer gunga i Amors char,
Och smålog åt krigsguden, som styrman var.
Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam,
Och vågen bröt sig munter mot slupens stam,
Och slupen gick i gungning behagligt fram,
Som lastad blott med rosor, så lätt han sam.
Och Leopold den glade, han log deråt;
Och Emili den smärta log högt i båt,
Hon doppade i fjärden sin hvita hand
Och log när böljan sköljde den högt ibland.
Och Evas vackra läppar de logo godt,
Berömde hafvets skönhet och sjömans lott:
Hur som en svan han gungar på vänlig våg,
Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg.
Men Linas röda kind blef i hast så blek;
Den lilla blef så ängslig vid vågens lek,
Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst
Och klagade så barnsligt och bad om tröst.
Och Kejsarinnans sköna beprydda slup,
Han bar de unga lätt öfver böljans djup;
De vackra strålar glänste på fjärdens blå,
Och den som skrifver detta såg tyst derpå.
Zt.
Din djupa graf står myllad ren,
Du gamla, flydda år!
I morgonglans, i herrligt sken,
Det nyas sol uppgår.
En okänd tid, i dunkel höljd,
Med hoppets rosor prydd,
Har grytt i dag, — dess långa följd
I ödets bok står tydd.
För mig ett hopp den med sig bär,
Som kanske dock bedrar;
Det hoppet att få se de skär,
Der jag min vagga har; —
Att uti hemmets ljufva tjäll,
I fridens lugna hamn,
Få se hur soln går ner en qväll
Och sluts i vågens famn. —
Du nya år! fyll detta hopp,
Det enda — ej bedrag!
Bryt ej den veka, friska knopp,
Som hoppet slog i dag!
O! låt den vecklas ut i år;
Mitt hjerta högt skall slå
När hoppets ros i blomning står, —
Då är det nyår, då!
L—rt.
Ensam i dunkla skogarnas famn
Går jag enslig stig.
Doften rosor!
Doften blommor och fläktars sus,
Doften alla vid stjernors ljus,
Dofta hjerta,
Dofta stilla i natten!
Ensam i mörka skogarnas djup
Går jag enslig stig.
Sjungen skogar!
Sjungen grottor och källors sus,
Sjungen alla vid månens ljus,
Sjung mitt hjerta,
Sjung o! stilla i natten!
Ensam i gröna skogarnas lund
Går jag enslig stig.
Vaknen andar!
Vaknen andar i lunders sus,
Vaknen alla vid nattens ljus,
Vakna hjerta,
Vakna stilla i natten!
Q.
På hafvets vida blå,
Kring jordens hela rymd,
Du evigt leta må
Med blick, ej stängd, ej skymd,
En vän, den du är kär,
Mer, än för mig, du är!
Som hafvets svarta våg,
Som höstens vilda vind,
Fritt trängta mörk i håg,
Fritt klaga blek om kind!
Ej finner du en barm
För dig, som min, så varm.
Fritt må i himlars glans,
Vid ljusa stjernors sken,
I Englars sälla dans,
Du sväfva skär och ren —
Dig ingen älskar der
Så rent, som jag dig här!
Tgn.
Tanken ilar hvarje qväll så gerna
Upp till nordens sjöar, till dess fjäll,
Der hvar afton fridens ljusa stjerna
Blickar vänligt i min faders tjäll.
Ljufva minnen, glada liksom våren,
Skänka mig i sakna’ns stunder tröst;
Men i ögat tindrar stundom tåren,
Och af längtans suckar häfs mitt bröst.
Ser jag åter fosterbygdens dalar?
Får jag lyssna än till bäckens sång? —
Får jag höra, uti skogens salar,
Vakans slag i sommarnatten lång? —
Skön är södern — ack! men höga norden
Står för minnet skönare ändå;
Suomis söner älska fosterjorden,
Hvart af ödet än de kastas må.
Söderns aftonfläkt min helsning bringar
Till dig, Suomi, ifrån Dniesterns strand;
Tanken följer den på lätta vingar — — —
Nu godnatt! du hulda fosterland!
**
I dalens famn en källa låg;
Uti dess spegel molnens tåg
Sin skugga sorgligt sänkte;
Men källan log och tänkte:
”O skugga, grumla ej min våg!”
Och stormen kom i trädens topp,
Men källan bad så full af hopp:
”Låt gömda källan blifva klar!”
Och bönen fick ett vänligt svar,
När källan log och tänkte,
Och solen åter blänkte.
O, låt mig blifva källan lik,
Min själ så lugn, så ren och rik
På bön och hopp, och få ett svar,
Likt källan af en huldrik far!
Och låt mig liksom källan tänka,
Att solen ock mot mig må blänka!
—a—n.
Min håg till vinet vill jag ensamt vända,
Vill hädanefter kyssa bägaren;
En flickas kyss är ljufvare kanhända,
Men falsk och trolös, derför skyr jag den.
En hvar af dem förståndet mig beröfvar,
Vid bådas rus besinningen förgår;
Men vinet endast för en stund mig döfvar,
Det slår i själen inga djupa sår.
Så frisk en krans sig om min tinning sluter,
Ljuft doftar han, dess färger skimra klart;
Han vissnar hastigt, inom få minuter,
Men qvinnans kärlek engång till så snart.
Sin fordna vällukt kransen ännu sprider,
Då rosen, vissnad, redan faller af;
Men gäckad kärlek dör för alla tider
Och lemnar hjertat kyligt som en graf.
T***.
Hvarför sjunga, ständigt sjunga,
Och min själ i toner gunga?
Hur’ jag sjunger, ej min röst
Äger svar i något bröst.
Fågelns sång i skogens salar
Älskas utaf berg och dalar;
Lunden gläds åt vindens smek,
Stranden lyss till böljans lek;
Allt har språk, som hörs och talas,
Allt har ljud som älskas, svaras;
Endast skalden okänd går,
Intet bröst hans röst förstår.
O! hvi bodde ej min moder
Bredvid ödemarkens floder;
Hvarest Suomi änn’ har qvar
Eget språk från fordna dar.
Då jag känt den ton, som talar
Ljuft kring fosterjordens dalar,
Och ej gått med bröst i brand
Ensam i mitt eget land.
Och om nu en stund jag drömmer,
Och min sorg i sången glömmer;
Sen när jag ej mera finns
Ingen skalden mera mins.
Ja! ty snart den dag skall randas
Då det Finska lifvet andas;
Och, der förr blott mörker fanns,
Stråla i ungdomlig glans.
Men då ligger jag i mullen,
Under tysta blomsterkullen;
Och mitt namn, min lyras slag
Bleknat för en högre dag.
Sörjen toner, skaldens öde,
Sjungen hur’ hans lif är öde! —
O, hvi fick jag sångens verld,
Ensam blefven på min färd!
Q.
Vinden susar uti poppellunden,
Näktergalen slår.
Solen ler ännu i afskedsstunden,
Och till hvila går.
Tankfull jag i dunkla skuggan dröjer
Af en lummig ek;
Tjusad af de toner sångarn höjer,
Smekt af fläktars lek. —
Själen flyktar till de ljufva ställen,
Der min barndomstid
Tändes först, och slocknade bland fjällen
Uti himmelsk frid.
Och jag ser, hur’ aftonrodna’n brinner,
Matt, ett purpurhaf;
Tills den sista skymten ren försvinner
Tyst i vesterns graf.
Lätta skyar öfver himlen ila,
Likt en andehär;
Näktergalarne bland löfven hvila,
Tystnad sången är.
Blygsamt träder månens silfverskifva
Uppå himmelen;
Och dess skära, klara strålar gifva
Ljus åt aftonen.
Mild en fläkt emellan löfven susar,
Och på afstånd hörs
Huru Dniepervågen ilar, brusar,
Och mot stranden förs.
Der på fältet, lik en svärm af svanor
Uppå böljor blå,
Glänsa tälten, och kanoner, fanor
Rundtomkring dem stå.
Dödens väktarskara trygg der hvilar
I sin blanka skrud; —
Aftonvinden genom tälten ilar,
Bringar fridens bud. —
Lyran tystnar. Minnets toner strömma
Häftigt i min själ;
Mycket mins jag — mycket vill jag glömma —
Aftonstund farväl! —
L—rt.
O, låt den röst, som i ditt inre ljuder,
Till lifvets högre mål din ledning bli!
Ty veta lyda, hvad den rösten bjuder,
Det är att kunna allt, att rara fri!
Att kunna lugn se lifvets gång och tidens,
Med skiften utaf sorg och fröjd,
Och veta att en evig makt, en fridens,
I seklers och i stjernors banor röjd,
Igenom strider till försoning kallar;
En makt, som gläds, när vredgadt verldshaf svallar,
Att menskan se, hur hon sin julle styr,
Och blixtens hot och vågens icke skyr
I farans stund.
Haf mod att älska, att med kärlek sluta
Allt stort och herrligt i ditt varma bröst;
Haf mod att höja till dess lof din röst,
Att för dess ära glad ditt hjertblod gjuta
I farans stund.
Se tiden mörk emot en framtid pekar,
Och stormar bådar han och hårda lekar.
Välkomne strider! — Luft skall anden få,
Och friska pulsslag tidens hjerta slå
I farans stund.
F. B.
Kom i morgon, kom i morgon!
Ständigt från dess läppar ljuder;
Kall hon så mitt hjerta hånar,
Då det hett af längtan sjuder.
All min fröjd, min frid hon rånar,
Samvetslöst och utan skoning;
Djupt mig sårar, grymt mig kränker,
Utan önskan om försoning.
Och med ränker, idel ränker,
Så hon mig i bojor slagit;
Med det blåa ögats fråga
All besinning från mig tagit.
Med den ljufva kindens låga
Feberns glöd uti mig jagat;
Med två stumma läppars böner
All min kraft, mitt mod försvagat.
Så blott hädelse jag röner,
Skall jag evigt henne bida? —
Nej! jag kommer ej i morgon,
Och mitt qval hon sjelf skall lida!
Tgn.
Hvila! hvila, helga flamma,
Glödande och varm;
Öm och trogen vill jag amma
Dig uti min barm.
Hvila, helga flamma,
Glödande och varm!
Säkert, ljufva, är du vorden
Mig en himmelsk vän;
Ack! ty ingen uppå jorden
Här förstod dig änn’.
Säkert är du vorden
Mig en himmelsk vän.
Ingen, ingen skall få känna
Hur’ du lågar här;
Ensam, osedd skall du bränna,
Tills du mig förtär. —
Ingen skall få känna
Hur’ du lågar här.
Q.
På Grochows fält ren segrens hvita fana
Bland tusen fallna hjeltar restes opp,
Och framåt ilade på blodig bana
Med mod den segervana krigartropp;
Ännu var målet icke af dem hunnet,
Ännu i Warschau upprorsfacklan brann,
Man skulle vinna mer, än hvad man vunnit,
Den skulle dämpas, der den brutit fram.
Och derför längtade hvar krigare till striden,
Att genom seger eller döden vinna friden.
Det var en kulen morgon. Dimmans slöja
Låg tung, ogenomskådlig öfver jord,
Och solen ville ej sitt öga höja,
Att lysa upp en dag för eld och mord.
Tyst låg, i slummer sänkt, hvar krigarskara,
Blott vakter vandrade än här, än der,
Med ögat spändt för hvarje plötslig fara,
Och stundom lutade mot sitt gevär. —
Hur mången drömde ej om fröjd och ära,
Om anförvandter, vänner, denna natt,
Väl anande den sista stunden nära,
Och troende, att snart han, blek och matt,
I morgondagens strid för alltid skulle sluta
Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta!
Men dimman flydde. Solens strålar blänkte
Från molnens bädd och lyste dödens fält;
Uppå kanonerna och svärden sänkte
Den svala dagg sig.
Man vid man sig ställt —
Och vid ett tecken hela hären böjde
Sitt knä — och tyst en hvar höll morgonbön;
En enda man sin klara stämma höjde,
Hans tal var kraftigt och hans önskan skön:
”J Rysslands hopp, J männer, segervana,
Som med triumph Europa genomgått;
Som på Kaukasens klippor Eder fana
Rest upp, der vilda krigarhorder stått; —
I dag, i dag Er fosterlandet ropar,
Att skingra upprorsmännens tappra hopar.
Välan! vi ila fram — vår lösen Hoppet är,
Och tron på vunnen strid vår fana framåt bär!” —
Så framåt nu ilar,
Likt ljungande pilar,
Hvar krigareskara
Att fienden slå.
De akta ej fara,
De framåt blott gå;
Och vagnar dem följa,
Som död i sig dölja.
Nu brösta de af! —
Kanonerna dundra, —
Der falla nu tusen,
Och lågorna plundra
De fredliga husen,
Och bädda en graf! —
Ha! tumlet sig öker;
Hvar krigare söker,
Att släcka sin hämnd!
Men fienden strider,
Med glesnade leder.
Och Wola är stängd.
Dess portar, de slutna,
Fast halftgenomskjutna,
Ej brytas så lätt;
Dock tornet re’n skakar
Och kyrkväggen brakar,
Ty kulorna tätt
I stenmuren hamnat,
Som brusten dem famnat! — —
Allt hetare går
Den rysliga striden,
Och qvällen, framliden,
Kring jorden nu rår.
Men dödsbuden sprida
Bland fienden sig;
De sårade qvida,
På blodbestänkt stig.
Kartetscherna susa,
Och glupska de skörda
Hvad stålen ej mörda. — —
Som stormarne brusa,
Så krigarne gå
Med hurrarop på! —
Och tusende eldgap mot fienden sigtas;
Kanonerna långsamt, men säkert, nu rigtas
Mot fästningens vallar, som stå ännu hela;
Till storm, i kolonner, sig krigarne dela.
Och änn’ några skott — och porten är bruten,
Och vallen är ramlad, och muren är skjuten;
Och blodiga skynda de tappraste söner
Från Wola — och flykta till Weichseln med böner. —
—
Så blodig, molnfull, så förskräcklig var
För tio år tillbaka denna dag! —
Hur annorlunda nu! Bort tiden tvättat
Det blod, som flöt. — — Nu tyst är allt och stilla,
Och der, som dödens blanka vapen brunno,
Och skickade de varma kyssar ut,
Der bor blott friden — rosor blomma der,
Och liljor vid hvarann — och poppelns krona
Åt vandrarn skänker efterlängtad ro.
Och jorden helgad är till stilla hvila
För alla dem, som dödens vinge slog. —
Der reser mången herrlig urna sig,
Och tärnor lutade mot marmorn stå —
Symboler utaf Saknaden och Minnet, —
Men ack! som marmorn, bleka, känslolösa,
Som hvita marmorn, kalla äro de!
Der står ock kyrkan änn’, som vittne var
Till tapperhet och dödsförakt; — som såg
Hur strids af den, som kämpar för sitt allt;
Och såsom hemska minnen qvarstå änn’
De kulor, som, uppsökande sitt mål,
På vägen hindrades af kyrkomuren,
Som i sin famn dem ännu varma slöt;
Och, liksom hjelten sina djupa ärr
För barn och barnabarn framvisar länge,
Så visa kyrkans kalla murar ock
Åt vandraren i månget, månget år
De djupa ärr, dem stridens åskor gifvit!
**
Engelen stod vid lifvets port,
Ropade högt: välj, yngling, fort!
Här leder stigen till lifvets höjd,
Striden och segern och segerns fröjd;
Kämpa och njut! men din njutning är kort,
Skördaren mejar i våren dig bort.
Skyr du för skördaren, ändra ditt val!
Här leder vägen till lifvets dal;
Slingrande stigar bland dimmorna gå,
Matt skiner solen och himlen är grå,
Blek som en höstdag är rosens knopp;
Sent skall dock sluta din vandrings lopp.
Aldrig, jag sade, o engel, af nåd
Ömkligt jag tänjer min lefnadstråd.
Tungt är att vandra i lifvets dal,
Höjden jag älskar, for den är mitt val. —
Gif mig, o engel, gif njutning och strid,
Skördaren gifve sin eviga frid. —
Zt.
Se, med ynglingsmod der sträfvar,
Som kristallen ren och ljus,
Utaf egna krafter lyftad,
Silfvervågen ur sitt grus.
Uti solens glöd allt högre,
Högre styrer den sitt lopp;
Knapt der ofvan den förskingras,
Då den åter sjuder opp.
Dagens rena ljus sig bryter
I dess stråle af kristall;
Lik en slöja skön den svajar,
Regnbågsfärgad i sitt fall.
Ack! så höjes ock min sträfvan
Emot himlens ljusa blå;
Tusen önskningar mot höjden,
Ur mitt hjertas inre gå.
Men kristallen lik, som skimrar
Af den glans af solen gifs,
Så hvar önskan i mitt inre,
Af en enda låga drifs;
Kärleken det är, som svallar
Mägtig, glödhet i min barm;
Likt en dröm från himlen vaggad,
Likt en aning ljuf och varm.
L—rt.
Slumra stilla! — Endast natten
Vandrar kring med tysta steg;
Endast drömmen
Öfver slumrarns tankar låter
Milda silfverdagrar falla. —
Hvila! — det ar ljuft!
Då kan du ej veta
Hur’ jag ensam hos dig vakar;
Hur’ mitt hjerta, uti oro,
Stadnar ömsom, skyndar åter;
Ditt, det är så lugnt.
Väl! ej ville jag dig störa
Bittra ljufhet! — Slumra dock,
Slumra stilla! — Endast natten
Vandrar kring med tysta steg;
Endast drömmen
Öfver slumrarns tankar låter
Milda silfverdagrar falla,
Hvila! — det är ljuft!
Jag — — — jag kan det ej!
Q.
Skall det gamla Suomis språk försvinna,
Wäinämöinen ingen fristad finna
Hos det folk, som han sin anda gaf?
Han, som fordom gyllne runor smidde,
Vishetens och sångens skatter spridde,
Skulle nu han mer ej äga öfrigt
Än ett minne och en tiggarstaf?
Se den stam, hvars krona stormen röfvat,
Mot hvars grenar yxans våld sig öfvat,
Glömd, kanske föraktad stod han der.
Men i dalen telning efter telning
Skjuter rundtomkring — ur sin forstelning,
I de ungas friska lif den gamle
Nu förlossad och föryngrad är.
Suomi-språk blott Suomi-jorden talar.
Hvarje annat utaf berg och dalar
Der till svar ett halfklart echo fann —
Skola väl de komma dessa dagar,
Då den gamla Suomi-modren klagar,
Att dess söner hafva lärt att glömma,
Att ej folk och land förstå hvarann?
Är för lifvet ej vårt språk nog härdigt,
Är det helgedomen icke värdigt,
Icke kraftigt nog för rätt och lag?
Månn’ för armt att ut i verlden träda,
Att de stora sanningar bekläda?
Månn’ för hårdt, för klanglöst för att kunna
Tolka skönheten och dess behag?
Finska folket, skall det ännu dröja?
Eller skall det sig med djerfhet höja
Till en bildning, stödd på egen grund?
Märkas inga spridda röster höjas,
Börjar intet lif åt djupet röjas,
Ingen rörelse, som ana låter
Starka själars mäktiga förbund?
F. B.
Matta hand på darrande strängar lek!
Svaga röst i tonernas vågsvall sjunk!
Bröst, af qvalen genomstunget,
Sucka nu fritt i natten vid cittrans barm!
Sköna lund, der sjunken på gräsgrön bädd,
Löfomhöljd, jag sommarens högtid njöt,
Säll af kärlek, säll af längtan!
Dig genombäfvar dyster min klagosång.
Helga ö, ljuft speglad i nattdjup våg,
Fristad du för kärlekens fröjd och qval!
Kring bland dina klippor, lunder,
Irrar min suck, en klagande höstvind lik.
Stum bland dessa leende minnen går,
Nattomhöljd, min tanke, en vålnad lik,
Söker fåfängt der sin sällhet,
Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm.
Glada sol, som tände, i rosig glans,
Lifvets morgon upp för min tjusta blick,
Blott en vårdag huld du glänste,
Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt!
Tärna, tärna, dig som engång min själ,
Kärleksdrucken, trodde för evigt sin!
Ve! i glömska föll ditt hjerta,
Ve! och med det en himmel så skön, så ljus!
Döden slöt dig; — ack! från den natt du gick,
Säg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge;
Sjelft mitt hjerta brustet tiger,
Hoppet mot jorden skådar med tårskymd blick.
Lif, så tomt, af kärlekens ljus ej närdt!
Dig jag pröfvat, smärtor du ägde blott;
Dig mitt hjerta kallt föraktar,
Glad jag åt döden skänker din gåfva nu.
Kanske, kanske anden befriad se’n
Irra får, lik vinden, med fröjd igen
Kring i fordna sällhetslunder,
Störd utaf längtan ej mer och ej af strid.
Tgn.
Jag stod en morgongryning uppå Lützens fält:
Med vemodsblick jag såg åt fjerran hän,
Hur fältet svallade i sakta vågor bort.
Jag såg hur gräs och blommor logo nu,
Der förr flöt blod. Jag såg med ovänd blick
Och sjönk i dunkla tankar. —
Och himlahvalfvet grydde knappast änn’,
Ej fläkten vaknat änn’, och siskan ej,
Ett löf ej rördes änn’ och allt var tyst; —
Då var så underbart det för min håg,
Jag såg en blick ur hvarje blommas kalk,
Som om den talte, och en hviskning gick,
Som utaf anderöster, genom rymden.
Hvad var det? Jo, en brödra-helsning, tyst,
Utaf de Finlands män, som förr en gång
Sitt blod här gjutit för en annans väl,
Sitt hjertblod gjutit på en Herres bud,
Till dennes ära inför efterverlden,
Men sjelf att glömmas blott af häfdens röst.
Då darrade en sträng uti mitt bröst,
Ej förr berörd, och klang med okänd ton,
En hoppets sträng, en ljuflig frihetston;
Och bröstet häfde sig och stolt min blod
Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. —
Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång,
När skall väl solen höja sig en gång
I edert kulna land och sprida ljus
Och jubel i de gömda, dunkla dalar?
När så jag tänkte, just från österns rand
I glans gick solen upp och spred sitt sken;
Och hvarje blomma slog sitt öga upp
Och tåren skakade utur sin blick,
Och siskan jublande mot höjden flög; —
Jag föll på mina knän och bad till Gud.
H. K.
Darrande månens strålar sväfva,
Stilla, kring Darro-dalens lunder,
Och der fjerran i Xenils vågor
Bada sin himmelska blekhet.
Hvita Vegas doftande slätter
Glänsa i nattens magiska skönhet;
Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas
Silfver svalkande glimma.
Och ur lundernas milda dunkel,
Från balkongernas balustrader,
Klinga Guitarrers ljud i natten,
Kärlekens smäktande toner.
Eller vid Darros silfverflöden,
I Alamedas poppelskuggor,
Sväfva i sprittande, yr Fandango
Andalusiska tärnor.
Dock allt tystnar! — Och lugnt Granadas
Mäktiga dômer och klostrens spiror
Och palatsernas pelarrader
Drömma i månens skimmer.
Allt är så tyst! — Och blott der dalens
Tjusning höjes och Generalifes
Kullar glänsa klingar den vakna
Tonen af näktergalen.
Säg är ej natten ljuf? — Dock klagar
Sörjande sångarn i himmelska natten;
Hör! så tala dess vemodstoner
Stilla ur lundens dunkel:
”Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn?
Slumra hans ögons blixtrar endast?
Slumrar hvar klingas ljusa flamma,
Då ej ett dån stör Alhambra?
Hvar döljs o! Lindaraxa din tjusning,
Då ej ett löf i din trädgård prasslar,
Då en ton från terassen ej sväfvar
Lockad från lutans strängar?
Hvar? — Ej ett ljud från Alhambra svarar.
Borta! de äro — för evigt borta!
Blott, som bleka, irrande andar,
Söka de änn’ dig Alhambra.
Månens trollsken leker, som fordom,
Ljuft omkring dina myrtenparker;
Ack! men salarnas tystnad sörjer
Spanias flyktade storhet.
Lutande ler du änn’ från kullen,
Skön af ditt minnes dröjande skönhet;
Ensam skalden i nattens timme
Sjunger ditt sorgsna öde”.
Tonen tystnar, lundarne skälfva,
Sångarn smyger till ro bland löfven,
Mild en fläkt genom natten suckar, —
Blek står Alhambra på kullen.
Q.
Fröjd och sällhet! svaga gudamakter,
Som beherrsken dårars veka ätt!
Stigen ned från edra himlatrakter,
Att engång jag skåda må er rätt.
Fallna englar ären j dock båda,
Se, mot mitt, ert öga brinner matt!
Är för svagt att ljusets ursol skåda,
Och för svagt att bryta jordens natt.
Hvartill sällhet, dina vackra vingar?
Upp långt ofvan detta ljusa blå,
Dit min tankes starka örn sig svingar,
Bära dessa vingar ej ändå!
Lik en fjäril yrande du ströfvar,
Der du möts af blommans prakt och doft,
Och i tanklös flygtighet du öfvar
Vingen, prydd af ett förföriskt stoft.
Fröjd, släck ut din facklas dunkla flamma!
Som mitt hjertas varma lågor — så,
Som min kärleks himlaburna flamma,
Värmer ej din facklas eld ändå!
På de blommor, hvilka våren föder,
Sprid din glans, din dunkelt milda dag.
Med den eld, som i min ande glöder,
Nya vårar skapar evigt jag!
Fröjd och sällhet, svaga gudamakter,
Segrat har min ande öfver er.
Ej till eder — nej, till högre makter
Han om frihet och försoning ber!
F. B.
När jag flydda tider minnes,
Mins mitt hjertas ljufva stunder,
Mins de sälla flydda qvällar
Fjerran i den täcka staden,
Som vid Kalla-vesi hvilar;
Då min själ till flykt sig reder,
Helga fogeln höjer vingen,
Sväfvar, såsom stolta örnen,
Öfver nio sjöars böljor,
Öfver tio land till hälften;
Så min själ sin vinge styrer
Till sitt hem och till de sina.
Ej de villas ur mitt sinne,
Ur mitt minne flykta aldrig
Savos klippor, Savos holmar,
Savos höjder, Savos dalar,
Ej min hembygds höga stränder.
Ännu grönska för mitt sinne,
Såsom förr, i evig fägring
Alla trakter i min hembygd, —
Låga länder, höga höjder,
Dälder, lunder, djupa, ljufva,
Och de löfbeklädda kullar,
Pujos gubbe, molnets granne,
Videkransad Wannun-vuori,
Uuhu-mäkis mörka branter,
Skådande sin egen skönhet
Uti Kalla-vesis spegel.
Änn’ i minnet jag betraktar
Sjöarna, som stilla glänsa,
Ser hur fjärdens blåa bölja
Blickar fram bland hundra holmar;
Vikar, sund och fjärdar alla
Glimma änn’ i qvällens skimmer,
Spegla himlen i sitt sköte.
Änn’ jag lommens röst förnimmer,
Hör den hvitbröstpryddes klagan,
Ute på den vida fjärden;
Roddarns sång på böljan hör jag,
Hör vid årans slag hans låfsång
Upp till himlens Herre sväfva
För den frid, kring nejden hvilar,
För sin aftons lugna sällhet.
Änn’ uti mitt minne ljuda
Alla Savos tjusningsröster,
All naturen i mitt öra
Hviskar tyst en välkomsthelsning.
Dit mitt hopp sin vinge vänder,
Dit, blott dit min sträfvan ilar,
Brinnande och varm min längtan.
Men om jag de gyllne ljuden
Utaf Savos språk förnimmer,
Hör från männers läppar ljuda,
Eller från en glansögd jungfrus;
Då, först då mitt hjerta sväller,
Sällhet breder sig i barmen
Vid de sällan hörda toner,
Ljud, som villsegått till södern.
Hvar jag hör de ljufva ljuden,
Hör jag här dem, hör jag der dem,
Evigt bli de mina egna,
Mina nära själsförvandter.
Hemmets språk min själ förlofvar
Med den sköna, om ock arma,
Hulda bruden, fosterjorden!
Dit, ack dit min längtan ilar,
All min sträfvan, min förhoppning,
Fjerran till min hembygds trakter,
Hän till Kuopios ljufva nejder.
De unges sång i Suomis land,
Hvi är hon allvarsam?
Hvi skymtar glädjen ej ibland
I skaldens qväden fram?
Han till sin drömverld längtar blott,
Dit ingen dödlig når,
Och tung han känner lifvets lott
I lifvets första vår,
Då ungdomen i rosig glans
Så huld mot honom ler,
Då knappt, som tår, ur glädjens krans
En perla fallit ner.
Hvi välja så med dyster håg
Blott smärtan sig till vän?
Vi drifvas ej på tidens våg
Mot idel sorger hän.
Det moln sig kring oss lägrat har
Skall solen snart förströ;
Der tindrar mången stjerna klar
Utöfver stormig sjö.
Men skalden ser ej stjernans brand,
Blott nattens skuggor ser;
Och sångmön suckar i vårt land,
Men ganska sällan ler.
T***.
Brusar stilla i qvällens sköte
Lundens sorlande, klara bäck,
Blomman nickar den gladt till möte,
Dofter spridas ur rosens häck;
Qvällens anda i sakta fläktar,
Susar mild öfver skogens topp,
Anderöster i lunden hviska,
Tyst, om nattens hopp.
Qvällens rodnad på fästet dröjer,
Molnet gullströr sin skära rand;
Blyg och tvekande, redan höjer
Första stjernan sin bleka brand.
Nattens slöja sig sakta breder
Öfver dimmande sjö och lund;
Fågeln tystnat, och böljan lyssnar,
Tyst i qvällens stund.
Stilla vemod sig sakta sprider
Öfver kullar, och dal och sjö;
Nattens ande högtidlig skrider,
Mörkommantlad, kring lund och ö;
Plöjarn, drömmande, hemåt vänder,
Dagens möda ej mins han mer;
Frid och sällhet, i qvällens timma,
Slå i hjertat ner.
H. K.
Tystnen, o böljor!
Tystnen, o vindar!
Hvarföre sucken j så?
Hjertat det suckar,
Söker sig friden,
Finner den ej! —
Finnen j något
Då för er längtan?
Ägen j något
Mål, dit j styren?
Intet, ack intet!
Hvarföre sucken j då?
Stranden ar hög, —
Böljorna sjunka tillbaka;
Rymden är evig, —
Böljorna ila
Evigt, o evigt!
Tystnen då böljor och vindar!
Jag vill ha ro.
Slumren, ack slumren!
Ensamt, allena
Hjertat vill söka
Friden, blott friden!
Slumren j tyst? —
Slumren!
Nej! j slumren ej! — Nej! —
Hjertat kan icke slumra;
Evigt dess vindar ila,
Evigt dess vågor slå;
Friden söka de alla, — alla, —
Evig är saknadens rymd,
Längtans böljor ej hvila;
Hvar är då friden — friden?
Q.
Det var en afton. Rena, ljusa strålar
Hvar stjerna spred från fästets höjd mot jorden,
Och månen, höljd af lätta silfverskyar,
Framsväfvade i sakta gång sin ban.
Mot stenklädd strand slog hafvets höga bölja
Så kall, fast den från söderns länder kom;
Och evigt enahanda var dess sång,
Likt stormens uti vilda ödemarker,
Der echo svarar hemskt ur klyftans famn
Och fågeln, uppskrämd, flyr i dyster bäfvan.
Ej fjerran dök ur djupa böljor upp
Den fasta stenmur, ur hvars sköte
Re’n döden lurat under krigens lekar,
Och mot hvars fasta, klippomhvärfda fästen
Nu aftonvågen häfde hvitklädd barm,
Och sjöng så klagande, som smärtan sjunger,
Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp.
Hvi klagar, mörka bölja, ständigt du,
Och tårar stänker emot Ehrnsvärds borg,
Den trygga, fasta, med de jättemurar?
Min själ du stämmer till en lika sång,
Der jag från stranden Sveas ädla borg,
I vemodsfulla tankar, stilla skådar.
En suck. — Jag gick, — och lätt det kändes mig,
När denna hemska sång ej mer mig nådde.
Hur’ ljuft alt fosterländska minnen minnas,
Der ära, trohet icke fläckad blef,
Men tapperheten gick mot faran djerf,
Och stålsatt mod i striden krigarn följde,
Hvars varma känsla icke släcktes förr
Än i det blod, som höljde fosterlandet,
När oväns svärd derpå, som haglet, föll. —
Hell Er, J hjeltar ifrån denna tid!
Lugnt hvile Edert stoft i himmelsk frid!
Er efterverlden troget, varmt änn’ minnes,
Så länge Finska hjertan och ett Finland finnes.
L—rt.
Se, lugn och tyst är insjöns klara våg,
Och sakta sväfvande går molnens tysta tåg;
Allt är så stilla, lyssnande och stumt,
Ty Finland slumrar.
Du vind, Smyg tyst emellan skogens trän,
Du källa, sorla sakta genom lunden hän;
J fåglar tystnen, sjungen icke så,
När Finland slumrar! —
Var tyst, var tyst! Stör ej dess lätta sömn!
En darring, som af oro, af en plågsam dröm,
Nu skälfver öfver det; var tyst, var tyst,
När Finland slumrar!
H. K.
Solen slumrar;
Milda, vakna redan!
Hör jag hviskar
Ju min Engels namn!
Allt är stilla;
Månen strålar
Blott ibland ur
Molnens famn.
Milda, vakna!
O! den blyga natten
Blott för kärlek
Danades så skön;
Öppna ögat,
Låt dess stråle
Saligt bäfva
Vid min bön.
Milda lyssna!
Ser du icke lunden,
Hur’ den bjuder
Oss sin ljufva ro?
Endast kärlek,
Endast kyssar,
Endast tystnad
I den bo.
O! hur’ ljufligt!
Dröj då icke längre,
Hjertat brinner,
Älskade, o kom!
Stjernan vinkar,
Fläkten hviskar;
Milda, ljufva!
Kom, o kom!
Q.
Blå himmel jag målar, två hvita moln,
Två hvita skyar på himmel blå, —
Ett åskmoln der kommer så svart, — det slukar,
Slukar de skyar två, — o ve!
Så blef, o ve! min tafla svart! —
Duger ej, duger ej! blåa himlar!
En ros vill jag måla, en rosenkalk,
Två fjärlar slumra i rosen röd, —
Då sänker sig natten så kall, — den dödar,
Dödar de fjärlar två, — o ve!
Så blef, o ve! min tafla svart. —
Duger ej, duger ej! röda rosor!
En flamma jag målar, en blixt, en brand,
Två hjertan famnas af lågans glöd, —
Då kommer der hatet så mörkt, — det härjar,
Härjar de hjertan två, — o ve!
Så blef, o ve! min tafla svart, —
Duger ej, duger ej! lågor, lågor!
Tgn.
Gerna, gerna vill jag dröja
På den lugna kyrkogården;
Här, inunder granens skugga,
På den enkla minnesvården.
Och jag vill har ensam sitta
Uti qvällens stilla stunder,
Tills att solens lågor bleknat,
Tyst kring alla nejdens lunder.
Och jag går ej bort, fast natten,
Dunkel, öfver fästet tågar;
Månen blickar, blek, på grafven,
Och ur skyar stjernan lågar.
Fråga dock ej, hvi jag dröjer,
Gerna så på kyrkogården,
Här, inunder granens skugga,
På den enkla minnesvården.
Ty Hon hvilar här, den enda,
Hon som var mitt allt på jorden;
Hon som uti sjelfva döden
Änn’ mitt enda lif är vorden.
Och Hon slumrar djupt, den hulda,
Bäddad i den svarta mullen;
Och jag sitter, lugn och lycklig,
På den gröna blomsterkullen.
Ty när änn’ den dyra lefde,
Vid min barm ännu min lilja,
Fruktade jag dock beständigt,
Att oss något kunde skilja.
Men nu vet jag visst och säkert,
Att Hon icke från mig viker;
Att dess kärlek ren och evig,
Aldrig någonsin mig sviker.
Och nu kan Hon äfven veta,
Huru kär Hon var mitt hjerta;
Hur’ Hon var mitt allt, mitt enda,
Så i glädje, som i smärta. —
Och en fläkt går tyst i natten,
Och den hviskar stilla sånger;
Och jag lyss till dem så gerna,
Fast jag lyssnat tusen gånger.
Och en suck går ur mitt hjerta,
Och en bön på sucken stiger;
Och i nattens djupa tystnad
Kärleken oss sammanviger.
Derför’ dröjer jag så gerna
På den lugna kyrkogården;
Här, inunder granens skugga,
På den enkla minnesvården.
Q.
Ren solen gått i molnet in
Och det ar qväll rättnu;
Kär dotter min, kär dotter min,
Säg hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär,
Från lund och grönan äng;
Jag plockat har Violer der
Allt från min blomstersäng.
Så grön är lund, och äng så ljuf;
Mitt barn, dig akta väl,
Och bed till Gud, att ingen tjuf
Din bästa blomma stjäl!
Ren sol gått ned och qväll gått in
Och det är natt rättnu;
Kär dotter min, kär dotter min,
Säg, hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär,
Ifrån mitt dufvoslag;
Der just min älsklingsdufva är;
Hos henne dröjde jag.
Skön är din älsklingsdufva visst,
Och vänlig ock derhos;
Blott ingen hök på skogens qvist
Med henne far sin kos!
Ren månen gått i molnet in
Och sol går opp rättnu;
Kär dotter min, kär dotter min,
Säg, hvadan kommer du?
O moder min, o moder kär,
Från lund och grönan äng;
Min bästa ros blef bruten der,
Förödd min blomstersäng.
Så tröste Gud dig, arma barn,
Förvisst din sorg är stor;
Din dufva föll i jägarns garn —
O ve din gamla mor!
Zt.
Gud! bor äfven i natten Du?
Glänser i månens bleka skimmer
Äfven Din kärleksblick?
Sväfvar på molnens silfvervingar
Äfven Din andes sken?
Kom då, du natt!
Ack! så ljufligt är tystnadens språk,
Stjernornas saliga ljus! —
Klappar du änn’ mitt hjerta,
Stillar du dig ej redan?
— Ack! hur’ vore det icke ljufligt,
Så uti natten dö;
Ensam i tystna’ns dunkel
Fara till himlen bort.
Hvit blir själen i månens skimmer,
Bleka strålen tvättar dess vinge;
Hvit blott kan den lyfta
Vingen från jorden.
O, du natt!
Låt mig få dö;
Låt mig somna af ingen sedd,
Ensam uti ditt sköte!
Solen kommer, dagen rodnar igen,
Då vill själen ej mera fara.
Ljuset värmer,
Blomman doftar, så oskuldsvarm;
Själen fäster sin blick på den,
Älskar jorden på nytt igen.
Q.
Då jag, i anledning utaf en af Hrrne uttalad
önskan, genomsökte en hop gulblekta papper, hittade
jag medföljande försök, hörande till en längesedan
”hädangången” poetisk nybegynnares litterära
qvarlåtenskap. De äro af honom författade
till största delen i hans första ynglings-år,
de enda som han sorgfritt fått egna åt ”den glada
konsten”. Då han således vid författandet af
dessa försök var ungefär af lika ålder, som Hrrne,
hoppas jag att han får sluta sig till Er begge,
såsom en jemnårig, så mycket hellre som detta
ej kan medföra annat än ett godt förebud. Om
det nemligen får tagas för gifvet att af unga
skalde-pilgrimer åtminstone en bland tre kommer
att tröttna innan han hinner Pindens höjd,
och det, för ifrågavarande fall, längesedan är afgjordt,
hvem denne ene är; återstår för Er två
andra ett så mycket säkrare hopp att nå det eftersträfvade
målet, hvartill undertecknad af allt
hjerta får önska den bästa framgång.
Nvr.
Om Ditt fulla, varma hjerta
Trycks af lifvets dystra smärta,
Trycks af ödets kalla hand,
Fly till Diktens sköna land!
Skalden har det i sin vård,
Söker blott ett bröst, som känner,
Öppnar glad for sina vänner
Idealens rosengård!
Och här vänta på Dig fyra,
Bjuda vänligt Dig till sig;
Deras sång och deras lyra,
Hvarje rad — den tillhör Dig!
Stanna vandrare! Hvart vill Du ila?
Är du vis, Du ingen brådska har!
Långt Du dock ej hinner och måst hvila
Snart, som här vi ålderstegna par.
Här är målet — Hvarför hasta, fika?
Hit Din oro Dig dock slutligt bär!
— Alla Dina gyllne drömmar svika;
Intet utom villan verkligt är.
Kunskap, kärlek, lycka, dygd och ära,
Deras börda har oss endast — tryckt!
Lycklig den, som dem ej måste bära!
Grafven blott från deras last oss ryckt.
När Professorn från kathedern lärde
Om odödlighet, han stödde sig
På oss; nu vi känne lärans värde
— Vår odödlighet vi skänke Dig!
Se, i den feston-beprydda salen
Föll mot oss en Nådig Furste-nick,
Och från nödens koja ner i dalen
Mötte oss en blyg, men tacksam blick.
Vi vår gång till talarstolen höjde,
Till monarkens marmorprydda slott —
Men i stoftet dock vi voro böjde;
Slafveri, betryck var städs vår lott!
Tro ej kärleken! — Vi från hvarandra
Aldrig sletos; styrda af en själ,
Skilda knappt ett steg man såg oss vandra,
Följande hvarann i hamn och häl.
Man oss skapta för hvarandra trodde
Och ett mera lyckligt par ej fann;
— Ingen kärlek i vår barm dock bodde,
Våra bröst ej klappat för hvarann.
Vi oss i en glad familjkrets rörde;
Förr en talrik slägt har hastat sig
Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde,
Och hvem böjer hit nu mer sin stig?
Så är allt på jorden blott en villa;
Allt i skenets lätta narrdrägt går.
— Först då Du i grafven hvilar stilla
Verkligt har Du hvad då återstår.
Så oss tryckte lifvets tunga börda,
Så vår vandring genom åren var;
Tills af vägens längd och törnen störda,
Ingen kraft vi hos oss funno qvar,
Tills en dag vi emot gammal vana
Mer ej sågos i vår gömda vrå,
Ty då ren uttrampad var vår bana;
Här från färden hvilade vi då!
— Fremling! vid vår grafskrift här Du dröje;
Den en gåta, såsom lifvet, är
Ämne för en tår och för ett löje,
Och den allt och intet innebär.
Men om öden Dig till griften föra,
Till hvars stöd vår möda helgad var,
Du en hviskning skall ur kullen höra.
Se, här hvilar trött Ditt toffel-par!
Vi väl skulle än Dig tjena vilja —
Ödet dock den sällhet ej oss ger.
Nu då det och grafven sjelf oss skilja;
Gråt, men stör vår hvila icke mer.
Du var redan i oss liksom gjuten,
Vi oss smögo till Dig lent och ömt;
Nu i andra tofflors sköte sluten
Du vårt minne säkert snart har glömt!
— Dock; vi kände så Din svaga sida,
Rörde ej vid några sjuka sår,
När de nu af andras hårdhet lida,
Kom då hit beklämd och gjut en tår!
[1] Voro ursprungligen ett par skor och buros af Th. D:r & Prof. B. vid flere högtidliga tillfällen.
Lik stilla qvällen då den sjunker neder
Och öfver jordens oro, larm och strid
Och sorg och qval sin slöja sakta breder
Och bådar henne högre verldars frid,
Så sänkte jag ifrån de ljusa landen
Mig vänligt till min fångne broder här
— Ett tröstens budskap till den sorgsne anden,
Som smidd vid natt och grus sin boja bär.
Han såg mig och min åsyn hastigt väckte
Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg;
Och famnen Han med namnlös känsla sträckte
Mot fordna vännen, som han för sig såg.
Magnetiskt af hans djupa längtan dragen
Jag ofrivilligt till hans hjerta föll;
Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen
I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll.
Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar,
Tillbaka trånande till ljusets hem;
Ej stoftets son de bojor lösa mäktar,
Ej anar Engeln sluten innom dem.
Men brinner hos Dig känslans milda låga
— Den varma flägten från mitt fosterland —
O träd då fram! Tryggt må din hand då våga
Att lossa Anden frän de tunga band.
Seraphiskt då från jorden jag mig svingar
Och börjar glad min sköna himmelsfärd,
Och lyftad på musikens svane-vingar
Ser tjust Din själ en skymt af Edens verld.
Ja, Han dubbelt glädjen njuter,
I hans barm och själ den gjuter
Sig i långa fulla drag.
Girigt måst han åt sig rycka
Hvarje lättbevingad lycka
Af sin korta, sköna dag.
Ty den tunga, dofva smärta,
Som allt närmre når hans hjerta,
Hviskar tyst att innan kort
Barnet trött sin lek har slutat,
Och mot modrens sköte lutadt
Somnar lugnt och stilla bort.
Ja till målet visarn ilar;
Men en högre skönhet hvilar
— Högre än den nånsin var,
På de flyktiga sekunder,
Som af lifvets aftonstunder
Återstå för honom qvar.
Och Hans ande, som dock höjer
Vingen halft befriad, dröjer
Tjust likväl vid stoftets verld
Och dess fägring ack! förblandar
Med de stränders der han landar
Snart ifrån sin pilgrimsfärd.
Hör Du, lyft på lätta vingar
Lärkan redan hänryckt klingar
Vårns och kärlekens behag;
Hör från molnfri himmel neder
Sångarinnan ömt Dig beder:
Vakna, vakna, det är dag!
Ren för morgonsolens strålar
Lund och dal och kulle prålar,
Klädd i daggens silfverskrud.
— Hvarje ros ur sömnen vaknar
Och blott Dig ibland dem saknar
Dagens unga varma Gud.
Min arm blir stark och stort mitt mod;
Gif Fader mig ett svärd!
Le icke — ungt är väl mitt blod,
Men jag är fädren värd!
Ej ro jag finner mera nu
I barndoms lugnets band,
Och jag, o Fader, stolt som Du
Kan dö för Fosterland.
Soldat ren i de första år
Jag lekte hvarje dag,
Och blott om faror, kamp och sår
Om natten drömde jag.
Ur mången strid mot Turken har
Mitt stridsrop upp mig väckt —
Och nyss ett väldigt slag, som var
Mot sjelfva Paschan sträckt.
När sist här drog uppå sin stråt
En krigarflock förbi,
Och när husaren flög framåt,
Som fågeln lätt och fri,
Då gladde pojke-hopen sig,
Men innerst i min barm
Jag stum, o Fader, grämde mig
Och pröfvade min arm —
— Min arm är stark och stort mitt mod,
Gif Fader mig ett svärd!
Le icke — ungt är väl mitt blod,
Men jag är fädren värd!
Nej, jag den ren förlorat har
Och mer ej återfår;
Och minnet har jag endast qvar
Och endast saknans tår!
Med sommarns blommor slog den ut
Och var då öm och ren;
Nyss deras tid har blifvit slut,
— Dess var det längesen.
Hur trognare dock blomman var!
Af söderns ljumma flägt,
Af solens ljus i vårens dar
Hon blef till lifvet väckt,
Och först när nordanstormen röt
Och solen hädandrog,
Den lilla blomman ögat slöt
Och vissnade och dog.
Och Hennes kärlek väcktes ju
Och närdes vid min barm,
Hvars låga, liksom förr, ännu
Är lika ren och varm.
Men Hennes kärlek sjönk ändå,
Och fritt min stilla tår,
Lik höstens dagg, nu falla må,
Den lif ej återfår.
När vintern flyktar, strax igen
Sig öppnar blommans knopp;
Men Hennes kärlek — endast den
Ej mera vaknar opp.
Och när till fjerran ort jag drar
Och der engång blir vår,
Då har jag endast minnet qvar
Och endast saknans tår.
När den första vårvind jorden väckte,
Der hon domnad låg,
Känslans morgon äfven för Dig bräckte,
Lifvets dag Du såg!
Och förrän en blommas knopp sig höjde,
Förrän trasten slog,
Re’n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde
Och Du hädan drog!
— Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit,
Lugnt han afsked tar;
Han har älskat, njutit, lett och lidit
Och han lefvat har.
Dig blef lifvet skyldigt allt — Ditt hjerta
Ingen fröjd här vann;
Knappt bevingad till Din barm en smärta
Före döden hann!
Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen,
Jorden blott Dig ger;
Intet minne Dig till trånga cellen
Vänligt följer ner.
Ensam der, kanske Din skugga klagar,
Kanske ännu der
Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar
Och sin höst begär?
Men Du späde slumrare ej svarar
Och du småler blott —
Dock Ditt löje redan allt förklarar;
Jag har Dig förstått!
Dig del lugna land, som grafven gömmer,
Vedergällning ger;
Allt, hvad än Dig svikit här, Du glömmer
Och ej saknar mer.
Skönare än våren här nu blommar,
Blommar våren der,
Mera rik och herrlig är dess sommar
Och den molnfri är.
Höstens storm dess rosor icke hinner,
Glädjen der ej dör;
Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner
Vägen, som dit för.
Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla,
Du som hamnen nått
Långt från lifvets stormar, strid och villa;
Väl Dig! Slumra godt!
Våren redan vaggan åt Dig reder,
— Åt sin lilla vän!
Och sitt gröna täcke snart hon breder
Stilla öfver den.
Slumra godt! — Sitt lån naturens Andar
Vänligt återta,
Och det rena stoft, sig till dem blandar,
I sin vård de ha.
Fåfängt sökte under högtidsglansen
Du mig, der jag gick i lagerkransen;
Fåfängt — skuggan blott finns här;
Men när Du med svälda segel länder
Till Ditt sköna hemlands höga stränder,
Sök mig, goda Flicka, der!
Ty hvad fängelse mig än må sluta,
Hvilken boja ödet må mig gjuta,
Fri från alla jordens band
Du min ande ändock städs skall finna
Der, som dessa tankar varmast brinna:
Frihet, Ljus och Fosterland!
Bevingad tiden snart förändrar allt;
Hvad nyss uti dess ström oss nära låg
Snart, skildt från oss af många böljor, sjunker
Hän uti dunkel och försvinner slutligt!
— Så kommer ock den dagen engång, då
Ren dessa penndrag, så bekanta nu,
Ha blifvit fremmande för Dig, och Du,
När då en vän Dig frågar, mer ej minnes
Af hvem de blifvit tecknade; men då
Må dessa rader sjelfve svara enkelt:
”Det var en yngling — Ej från Hellas kuster
”Lopp ut ett fartyg krönt af flere rosor
Ӏn de hvarmed det unga hoppet gladt
”Hans lilla julle blomsterhöljde, när
”Sin färd den styrde ut på lifvets haf;
”Men ren bland strandens skär den skeppsbrott led
”Och arm han ankom hit och hade räddat
”Sin lyra endast och det djupa lugnet,
”Som sist sig sänker till en öde barm.
”— Dock, ack långt armare han hädan drog,
”Ty det lugn förlorade han här,
”Och nu han ägde endast qvar sin lyra.
”— Väl ljöd dess klang hit sedan någon gång;
”Men allt i svagare accorder, tills de,
”De äfven, slutligt dogo sagta bort.
”— De längesedan ren förstummats nu,
”Och af den svaga il på lifvets verldshaf,
”Som dock hans lätta farkost kunde krossa,
”Nu endast återstår den ringa svallvåg,
”Hvars gröna dyning sig från vår till vår
”Allt mera matt och omärkt hvälfver öfver
”Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut.
[2] Med Författarens tillåtelse hafva Utgifvarne aftryckt denna novell, hvilken visserligen redan engång förut varit införd i Helsingfors Morgonblad för 1833, i den öfvertygelsen, att liksom det säkert skall välkommet för den, af hvilken denna novell tilläfventyrs allsicke blifvit läst, det äfvenså för hvarje annan skall blifva kärt, att upplifva minnet af en Scen, tecknad af en mästarehand, hvilken är för väl känd för att stycket behöfde vidare förklaringar för sitt återuppträdande.
I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till en ödslig hafsrymd af norden, öfver hvilken October-qvällen nyss dragit sin köld och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid horisonten anklaga för opålitlighet. Den enda plats med någon fasthet att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder en liten odäckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strängt skotadt bomsegel sticker ut från kusten, och oaktadt den skrala vinden temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess mångfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, då deras mer eller mindre ändamålsenliga construction, sällan kommer att afgöra menniskans vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrofvets symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner och framför allt vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som utgör den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i förkajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan halftsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke snart kommer att vända. Och nu, då läsaren skyndar hem tillbaka, i afsigt att, med förvärfvad åskådning af localen, invänta berättelsen om de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet.
Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig en par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utländska frakt-speculationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt från Medelhafvet, eller med barlast från någon närmare plats, sen de der föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare belopp än deras effectiva last medhade assignationer och credit, för att åter importera utländningens småkram och glitter. Då denna handel tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med lagar och författningar, var det naturligt att ur densamma ett smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade, jemte hindren, utvägarne vuxit och förmångfalldigats, och den framgent fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta förluster, drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilta speculanten.
Ibland medlen, att eludera författningarne och undslippa deras verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda trakter af skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i nejden af reddarna, utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom i öppna hafvet; men när qvällen kom med skymning, hissades alla segel och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten, med noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, trängde sig fram öfverallt och voro likaså otröttliga att gömma och bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess transporterande från klyftorne i skärgården till köpmannens magaziner i staden. — Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares.
De svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt fått den tillbakastucken i sitt förvaringsrum, förrän han fann sig öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll tungt ned bredvid honom, följde skrapande ut med relingen ett ögonblick och tog tag. I samma stund föll en annan längre förut, jakten stannade med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den gamle hade straxt då han hörde haken falla, gissat hvem han hade att tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhelsningen af hans efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt värf.
”Hvarifrån är båten och hvarmed går den” ropade en röst från tull-jakten, ty en sådan var den angripande seglaren. ”Från skärgården herr Löjtnant, och med litet tjärvatten på botten,” svarade i en ton midt emellan skämt och enfald den gamle vid rodret, ”men låt för all del hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör oss snart klara sen, ty byn ligger på gudnås och jag har lång väg i natt ännu.”
”Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare”, sade med förtrytelse tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå om bord på skutan, ”ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned några pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjärvattnet med; men så låfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengången, hvar du an må träffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gång kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt district för dig och dina efterkommande.”
”Jag tror, nådige herre”, genmälte den andre, ”att det ej skall komma derhän, och gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att jag skulle vilja dö, såsom jungmannen från norra skären. Gossen, säger man, kom med två pipor rum i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han lär ej haft lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och rum-pipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg.”
Ett hjertligt skratt af belåtenhet, ljöd från tull-slupens alla vinklar, och förströdde för ett ögonblick det alfvar, som hittills rådde.
”Nå”, sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, ”nå, herr löjtnant, vi äro på ärliga vägar, efter litet spannmål, gudnås, för oss och våra arma vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från ett fastage, som skulle lukta af rum, eller förbjudit gods. Derföre må ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda, och behöfva ligga på fritt vatten, för att klarera den.”
”Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som jag en gång fått mina jernklor i skråfvet på”, sade löjtnanten, för hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa, också utom gubbens enträgenhet, var tydlig; ”och lita på, att du icke alla gånger kommer undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra midt i hafvet, eller hur?”
”Neka oss icke, nådig herre, en nödtorftig tobakseld och fattig ögonfägnad”, invände med sin antagna enfald den gamle, ”vi hafva icke kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila”.
”Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk”, ropade skrattande löjtnanten; ”tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem med en laddning tobak anvisning på hvar du finnes, för att insmugla den, och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup, medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er” ....
”Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären”, afbröt honom den gamle. ”Om en slup blef uppbränd för er på våra trakter, så tror jag, att vår herres blixt var ute på kryss efter lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft sin hand med i ett så svårt spel”.
”Gif den gamle narren ett glas kall punsch”, sade löjtnanten till sin besökare, ”och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig punsch, men i morgon kanske en rund kula”.
”Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått; men då ni nu styr förbi Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i afton”. Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes båtarne från hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning.
Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landbon åter knappt kan göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof agerande svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med natten, till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var upphissad om bord. Vår gamla kund stod vid rodret och målade tobak mellan tänderna, som om hans mund varit en qvarn och stått i omedelbart förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet, och hvarje våg från lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter. Den gamle hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nöden, för att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta rörelser, och förstod att liksom taga väldet af tvänne de mäktigaste elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte storsegels-skot och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara naturlig språksamhet tog till ordet.
”Och får icke nu”, så började han, ”lilla Fröja fötter under sig, att komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?”
”Så framt hon ej förut i natt hittat på holm-ön eller något annat torrt ställe”, invände den gamle.
”Allt annat”! sade gossen; ”man påstår att hennes kapten skall känna lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet deraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl alldrig söka hamn, innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder”.
”Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre du der för-ut”, ropade den gamle, och fortsatte derpå: ”Hvad han har att ge oss, må han ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en sträng jagt i morgon.”
”Jagt”! utropade gossen. ”När har väl kronans slup seglat opp vår skuta, min far? Möter han oss innan vi lemnat Rönskärs udde akter-ut, så vände vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar att vi skola hafva gjort de två milen till Långö-sund, förrän han hunnit på sidan om Långö-ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen”.
”Men ändå om den andra tull-slupen är oss till mötes vid Långö-sund?”
”Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro, och om de voro tjugu i stället för två, få de dock alldrig annat än dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem”.
”Här, på samma ställe, der vi nu segla, sköts din bror i sank”, invände den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade rösten. En lång paus följde härpå.
”Jag vet ej, min far”, började ynglingen åter, ”men hvad mig beträffar, har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar, efterspaningar och krånglerier, som företagas mot oss gossar, på klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra, åtminstone i lugnt väder. — Nu tycker jag att blåsten håller på att skrala af; jag tror det klarnar snart igen”.
”Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och sextionde”, utlät sig gubben, ”men alldrig har något ord från en domares mund gått mitt hufvut så nära, som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm i skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten opp och far sin väg, är det försent att uppsöka henne bland de andra, som sitta på klipporna, eller sväfva kring sunden. — Klara att släppa ut refven! byn pustar i själtåget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart”. — —
Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä, och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster, som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra på himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga störtskur, som passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven detta, det varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru småningom, likt ett sinne, som varit häftigt upprördt och länge fortfar att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat dess uppror, försvunnit.
Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu, vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn, af en lång och uthållen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer än i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande stjernor, och natten så klar, att man på den lilla farkosten, utom lyktelden, som bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. Vår gamle vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, som nästan gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. Då och då såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta ut åt sjön. Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess betydelse förstod, förnamms och besvarades af honom i samma ögonblick. Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det dröjde ej länge förrän en käck matros sprang opp på relingen, gjorde fast sin fånglina och helsade på den gamle.
”Fan i er och tusen grussen från Tysken”, började han; ”men hvad är det för konster att rida opp i vind, så att en fattig Töjfel skall nödgas ro armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och del hade lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er lägre och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken sie Döjtsch, mein liber Herr? — Hu, hu, har ni en sup?”
Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på en gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af tjenstfärdighet förekom den gamle. Derpå stack han ut skot åt storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund.
Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. ”Nå, gosse”, sade han, ”hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud mot mig på redden att gå till sjöss i natt, och visste knappt hvilken skuta väntades”.
”Fröja”, svarade den andra, ”har klädt sig i ull unt silke, lauter woll unt sei — sei — hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade på mig”.
”Och lemna nu”, sade med otålighet den gamle, ”i helvete eller Lybeck ditt Tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar du vi prata Tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och dukar om bord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma till ansvar för skämdt gods”.
”Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de fördömda packornas instufning och beslående, och förstört på dem alla briggens presenningar på köpet”, utfor sjömannen. ”Om icke dessa balar äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar. — Jag tror ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla docka rakt förbi babords vanterna”.
Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes emot den ljusare horisonten, och på hvilken den gamles uppmärksamhet blef rigtad, lemnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par streck högre i vinden, och då, efter en kort segling i denna direction, den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, lemnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick för-ut, der han sedan för de båda yngre gastarne om bord utbredde sig i sjömans-qvickheter öfver sin resa, och i sitt skrala modersmål inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund derefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja.
Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet, att, innan dagningen inbröte, ligga så långt från kusten, att han ej skulle bli upptäckt af kronans slupar. Han var derföre i en viss ifver sina kunder till mötes på däck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet, eller i afsigt att fördrifva det onda hvarmed landkänningen besvärade hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad man säger, en god gir, utan att dock i något afseende vara för strängt skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och gubben med sina gastar sprungit om bord på den sednare, blef han af kaptenen välkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt för tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka, och ett godt ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att så fort möjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestämdes, allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och den ångande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot kölden och mörkret på däck.
”Stiltje och läsegel!” började han nu; ”jag ligger här som i en säck, och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig, som ålar kring en rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck.”
”Ingen nöd, herr kapten”, sade den gamle och stack sina seniga händer in i kaminen”, vi få väder nog i dagbräckningen och båtarne ligga i land hela natten.”
”Och detta ord skall du hafva pris och ära före, gamle kamrat, och ett godt glas, förstår du. Jack! se åt i thepannan om der finns vatten, och laga en stark spik åt gubben. — Ni menar, att vi skola få vind i dagbräckningen?”
”Och en frisk märssegels-kultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går aftse”, svarade gubben, ”vinden blir väl emot; men blåser det bara, nog kommer sjömannen fram.” —
”Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamle rodergängare, huru går handeln i vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag jag kom dit, och hade godt gods om bord.”
”Så nära som på två pipor rum fick han allt unnan; men dessa skötos i sank med min äldsta pojke på köpet”, svarade gubben och gjorde tillika en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade flod.
”Och så far ni fram”, utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets förlust och hans hätskaste fiendes, tull-slupens, triumph, qväfde alla andra considerationer, ”och så klarerar ni gods och skråf. Stiltje och läsegel! en sådan vara i gapet på dessa hajar. Det borde fan och ingen ärlig redare betro er en murken ankarboj ens, för jernbandens skull, som äro omkring den.”
”Ni har ingen ren sjömans-mund i natt, kapten”, sade den gamle, i det han med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajut-bordet; ”menar ni att gossen lät skjuta sig i qvaf, för att få dricka salt grogg, eller slippa att svettas vid årarna, och ej för att till det yttersta berga edra arma pipor rum, som, fan i mitt gråa skägg, voro mindre värda, an en sena i hans hand, eller en blodsdroppa i hans ärliga hjerta.”
”Och dertill säger jag amen, nemligen med behörig förbannelse öfver tull-hajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till jungman när som helst, om det ock gällt en resa på Ostindien. Och en skål för hans ärliga död, och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra glas!”
Glasen fylldes åter och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan på dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat den nya brygden och funnit den god.
”Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän”, började han nu, ”vet vår patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjenst?”
”Jag har ej satt min fot i land på flere dygn”, svarade den gamle. ”På redden fick jag ett bud alt ni väntades. Detta var i går aftse, och nu är jag här.”
”Så, så, min gamle kund”, utropade kaptenen, ”då måste vi öfverenskomma om er frakt, förr än ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett qvarter hög, och då man kommer hem, står den en öfver hufvudet.”
”Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn derunder”, utlät sig med mycken bestämdhet den gamle.
”Stiltje och läsegel!” utropade kaptenen, ”ni är fördömme mig utan brassar i hufvet. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min gubbe, fäll!”
”Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärde. Jag har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna rock och känn efter om jag har en torr klut på min gamla kropp, och blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra likars tjenst, och många ärr, sådana som detta.” Härvid viste han sin nacke, hvarest en löskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera igengrodt sår.
”Stopp, stopp! min gamla vän, eller slår jag presenning för din mund, ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två stora tårar på kinden innan han visste ordet af, ditt mått skall du hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! men jag ligger här som i en säck, och vår herre vet hur jag skall komma ut till sjöss igen.” —
Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist på ämnen, afbröts genom Styrmannens inträde i kajutan, och tillkännagifvande att de bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och, efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser beträffande nederlags-plats för varorna, deras sorgfälliga vård och dylikt, åtskildes de båda contrahenterna i samma vänliga förtrolighet, som utmärkte deras möte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår gamle kund, som vi numera åter se vid rodret på sin egen skuta, sökte kusten med det honom anförtrodda dyrbara godset.
En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig, för att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å kurs och segling. Det närmaste land en seglare från vår fastställda punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till namnet bekanta för läsaren, nemligen Rönskär och Långö, hvilka på en sträckning af två dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak och kal strand mot hafvet. Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda temmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den sednare af de nämnde holmarna, höjde sin rygg betydligt öfver vågen, och, sedd från längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann man att stranden bildade en trubbig vinkel inåt, och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne.
Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de små fjärdarne, emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linie af flere hundrade famnar, från strand till strand, sammanband de båda holmarne, och var så grundt och stenigt, att endast små fiskarbåtar, och detta blott vid lugnt väder, kunde leta sig väg mellan dess skarpa, tätt spridda hällar. När derföre vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han valde Rönskärs udde, såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land. Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han sig kunna lemna det farliga stället akter-ut, innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och i fall han valt vägen kring Långö udde, hade han riskerat en vidsträcktare och ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles osannolikt möte med den andra tull-båten, som hade sin kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovilkorliga fördelar, som gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog, för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen. Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, viste sig den långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle började tveka om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten, eller begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta sednare fall var för honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen, dyningen började krusas af lifliga fläktar, och ett gladt sorl af böljan vid fartygets bog, vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles betänkligheter för hoppet, att efter vunnet ändamål, få hvila sin af vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på Rönskärets ur fjerran framskymtande udde.
Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo opp mot hvalfvet, de spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna fartyget för en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten.
”Se”, sade den aderton-årige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här tillförene, och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, ”se, min far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror vi få storm i sol-uppgången.”
”Om den ville komma förr!” anmärkte den gamle.
”Dessförinnan”, fortfor sonen, ”borde vi väl hafva länsat förbi Rönskärs udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den.”
”Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig”, ropade Gubben med sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar på sonens halfva fråga.
”Det är vår lycka”, fortfor denne i det han efterkom befallningen; ”jag har alltid tyckt att vår jakt går bäst för slörhän.”
”Det är vår olycka”, invände den gamle, ”ty om vi möta tull-slupen, hafva vi desto svårare att vända om till Långö-sund.”
”Hvad skymtar der så hvitt mellan träden på udden”, utbrast gossen nu, i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.
”Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spöken på ljusa dagen”, svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första ögonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop.
Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets närhet verkade på gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan, för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.
Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skummhöljda udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna commando-ord hördes från den, och signal-flaggen sväfvade opp mot toppen af dess mast. Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.
Ett skarpt skott från tull-slupen, hvars kula tog vatten några famnar akterom den lilla jakten, förklarade och gaf vigt åt flaggens mening, i det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda fartygen af den skulle för en handvänning undanskymmas för hvarandra.
”Klar att ge akt på slupen, gosse”, ropade den gamle, som med oafvänd blick fixerade udden af den förr omtalta, på ett godt afstånd från land liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot vinden.
”Klar att ge akt”, svarade ynglingen, ”slupen syns redan; nu klarerar han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart.”
”Styfva gaffeln”, commenderade den gamle, ”vinden knappar af så mycket den hinner. Kränger slupen”, frågade han vidare. ”Han släpper ut sina ref”, svarade gossen, ”han reder sig godt, jag tror vi icke vinna mycket.”
”Kapa joll-linan”, befallte gubben åter, ”vi hade kunnat taga jullen ombord förut, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen opp i vinden?”
”Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår”, svarade gossen; ”han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jullen kom bort. Vi vinna. — Hvad? nu vänder han rakt på oss, — båda hans segel lefva.” —
Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma och en svärm drufhagel flög hvimlande kring den lilla jakten. Som en i flykten träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffel-nocken och afslagit tåget hvaraf den hölls oppe.
Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck, och flög som en pil opp i masten.
”Stick bly i min skälbössa”, sade gubben med mycket lugn till den andre, och höll tillika skutan opp mot vinden, så mycket han kunde, för att underlätta gossens arbete i masttoppen.
Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga ställning, rådde om bord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast varseblifvit och beräknat hela den fördel det lyckade skottet medförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med kunde uppseglas, innan han hunne i ordning ställa den skadade gaffeln, och glädjen öfver denna första seger, framlockade, i samma stund seglet föll, punsch-buteljen och glaset till en tur kring laget.
”En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror”, ropade Löjtnanten, som stod vid för-nickan och nu emottog det fulla glaset, till en vän och embetskamrat, som skötte rodret, ”fäll, fäll; vi skola segla opp gynnarn innan han blir klar igen, se hur han drifver ned.”
”Den fördömda engeln der i toppen”, svarade denne, ”blir färdig, förr än vi tro. Se han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå likväl.”
”Fan i mig”, ropade Löjtnanten, ”står icke hans bomsegel åter lika grannt som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. Men jag slår vad, alt jag skjuter honom sank, då vi komma i smullare vatten, lä om klippan båda.”
”Hållit, på en rykande bål i land”, inföll den andra, ”låt ladda nickan med kula, och försök!”
De mordiska tillrustningarne gjordes. Emellertid höllo de båda fartygen, det förföljande och det förföljde, opp mot klippan, på ett afstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, syntes den så nära, alt man om bord på slupen nästan varit frestad att ropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast han liksom vaknad ur en dröm: ”Finns det en skönare syn i naturen, än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af vågen och stiger opp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner och hafskummet yr, och den böjer sin sida ned, liksom uppgifvande hoppet om motstånd och längtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa ögonblick står den högrest opp igen och glänser mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig sjelft är fridlyst för storm och haf, borde vara det för hvarje annan magt, och dess besättning vara fredad som man är det i en kyrka. Jag ville vara om bord hos honom derborta för att få betrakta vår slup.” —
”Du ångrar väl icke ditt vad?” inföll i en temmeligen contrasterande stil hans vän.
”Jag ångrar hvarken detta, eller något annat, som jag hållit”, återtog den andre; ”men mig gör det ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som vilddjur från strand till strand, och sund till sund; de äro dock menniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och meta abborar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar der framför oss.”
”Du skall sannolikt slippa att göra det”, anmärkte den andre: ”det är ej så lätt att träffa honom med en kula nu, som med hela svärmen i ons. — Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det skall styras.”
Kanonen var laddad; Löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann, än förlorade i fart på den lugna sjön, lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra närmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, och snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens sida. Nu nådde äfven slupen den jemna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne; några hastigt gifna och hastigt verkställda commando-ord fixerade kusten. En dödstystnad rådde bland besättningen om bord. Man drog knappt andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, dem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde luntan. — I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt, en knappt hörbar smält följde detta, och dess verkan var i detsamma spord på slupen; ty med fälld hand och sunket hufvud neddignade Löjtnanten i famnen på den matros, som laddat. Hans anlete var blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.
Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland besättningen på slupen, och som för några minuter förlamade hvarje dess åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön, och framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat och vådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till hvarandra, och brutit den tystnad de för en lång stund iakttagit.
”Han fick sin lön”, började ynglingen, som vi redan känne; ”kulan var stöpt af min bror, och det rigtades med hans öga denna gång.”
”Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne”, sade den andre. ”Du såg att han föll?”
”Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom nu, om han hunnit tända an.”
”De tycktes”, återtog den andre, ”ge slupen åt vind och våg i början, nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris.”
”De kunna göra, som de behaga”, utlät sig ynglingen, ”om de tycka om att segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli att fånga, sen vi en gång fingo försprång och äro ute på argare vatten, der deras nicka icke mer båtar dem. — Men hvad i verlden är detta!”
”Till skoten gossar, klar att vända”, ropade den gamle. Redan förut var jakten kastad opp i vind, och höll på att fånga väder med focken. Det var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang honom ett rop af förundran.
Så snart han fullgjort sin tjenst och hemtat sig från den första öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarne, för att upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge innan den låg klar för honom; ty tätt framför udden af Långön, såg han den andra tull-slupen, som med stora segel flög ut mot sjön, och gynnad af vinden tog haf och kurs af hans fader.
Det försök den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, nu gjorde, att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersällande slupen, och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit fremmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman, att begagna fördelarne af sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Derföre så snart den gamle såg slupen vända den kurs, som var lämplig att tillintetgöra hans afsigt, kastade han i ögonblicket om jakten åter, och låg snart med bogen rakt mot land.
”Han sätter gods och skuta på Långön”, hviskade för-gasten med bleka läppar till vår yngling, ”det går nog svår sjö och det är stenigt utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss.”
”Tag din själ i din hand”, svarade den andre; ”han vill ge dem hvarken last eller skrof; han styr på Långö-ref och söker sundet.”
”Han är en sjelfspilling, om han det gör; bed honom sätta på land och låta oss börja vräka ut lasten medan tid är.”
”Tyst, tyst, han hör oss!” svarade den andre och sjönk, med ögat magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation, utan tankar och utan ord.
Den gamle lurendrejarens anlete var, från det ögonblick då han vände båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig deri den egna förklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmässa från jorden, på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran, eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam. Det var nu, i den stund, då gubbens blick, som lik en rof-fågels, sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på en punkt deraf, och hvilade öfver sitt byte, och då hvarje hans egen och hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda ynglingarne, och sig sjelf omedvetet förstenade deras samtal och planer.
Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgörande stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den alldrig varit. Under den låg det svarta svaljet öppnadt, liksom för att emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess fart, och signaliserte dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom remnan i dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande opp, med refvet akter-ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna sundet.
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):