Farfars ”kistalarika”

Jag fann den på vinden efter fars död. Långt inne i en skum vrå. Den stod där så grå och liten under bjälkarna, så fattig och trängd bland kistor och koffertar, gamla möbler och kläder, bland allt, som samlas i ett hem genom decennierna.

Allt detta skulle nu skingras för alla vindar, väljas ut eller ratas, komma fram ur sin glömska till ny heder eller säljas på auktionen för en spottstyver till en likgiltig främling. En svår sak detta, att upplösa ett gammalt hem — som att hugga en levande kropp i stycken. Allt hör så oupplösligt tillsammans, också det bortglömda bråtet på vinden. Även det söndriga och bortkastade är ju en del av ens liv, som nu skall gå obönhörligt till spillo.

Ett vemodigt arbete att gå där och gallra och välja! Det är en sak, som måste tas med ro, stilla och varsamt. Man får icke gå som en eldbrand genom sina barndomsminnen.

Så gick jag där och stökade för mig själv, men med mig gingo de gångna åren och tassade och viskade i vrårna. Det var då jag fann den lilla grå kistan, farfars gamla kista.

Liten och nött, med oansenliga beslag och bortfallen målning stod den där och lät sig glömmas. Intet namn eller årtal stod på locket.

Jag drog fram den i ljuset och blåste dammet av den. Så öppnade jag locket på kistan. Den var inte rädd om sina hemligheter heller, det gamla låset var trasigt och sönderrostat. I det svaga ljuset från vindsgluggen såg jag, att den var full av gamla papper.

Glömda voro nu vindens alla andra lockande hemligheter. Med min nyfunna skatt i famnen — större var den inte — gick jag varsamt ner för trappan till det fulla dagsljuset i mitt rum.

Och så började jag titta igenom papperen. Det första jag fann var en konstlöst hopsatt bok av vanligt skrivpapper, men med läderrygg — farfars dagbok. Skriven de sista åren av hans liv, med ojämn och hackig gammalmansstil. Det var så jag fick veta, att den lilla kistan varit hans.

Vad hade den väl en gång gömt? Kanske hans tarvliga utrustning, när han som fattig men strävsam bondpojke från Innertavle kom in till Umeå för att där söka sin lycka som borgare och handelsman? Kanske hade den lilla ”kistalarikan” — trasig också den — en gång gömt farmors förtorkade brudkrona och farfars brudgumshandskar.

Nu gömde både den och hela kistan papper och åter papper, fragment av en släkts liv genom tre generationer. Ja, vad allt fanns här inte! Där fanns farmors fars testamente, skrivet med darrande och slingrig piktur. Farmors far! Vad visste jag om honom förut? Ej ens hans bild fanns någonstädes. Men med den döda och högtidliga rösten ur graven steg han med ens som en personlighet in i de kända släktleden. Och här och där såg jag glimtar av hans livsmiljö, det var auktionsprotokoll och lagfartsbevis, köpehandlingar och kontrakt.

Om farfarsfar däremot ej ett ord. Det var nog en man, som hade föga med papper att skaffa, sitt livsord ristade han med plogen i den västerbottniska jorden.

Klart trädde farfars egen enkla och strävsamma tillvaro i ljuset med sina fröjder och bekymmer, utom dagboken fanns det brev och handlingar. En skymt gavs också av fars barndomsår, till den tid, då han med bröderna satt på den lilla vindskammaren och tog itu med studierna.

Allt detta gömde den oansenliga lilla kistan, detta och mycket mer. Ty med släktkrönikan trädde också något av det gamla Umeå och det gamla Västerbotten i ljuset med nya sidor och detaljer. Ty varje borgare måste ju på något sätt gripa in i hemstadens liv, så mycket mer på denna tid, då man levde hela livet ut i sin stad.

Så läser jag t. ex. på ett gulnat papper om när farfar år 1865 till byggnadskommittén för flickskolebyggnaden ”upplät och försålde sin bodtomt, belägen å öppna planen emellan Kyrkotorget och Rådman Schildts trädgård å ena sidan samt sjögatan och elfven å andra emot en öfverenskommen köpeskilling av Femtio Rdr. Rmt.” Huru många gånger sprang jag ej i min barndom med fläta och bokväska över den tomten utan att ana, att jag gick på farfars gamla mark! Men det var i tonåren, då man liksom ej tror sig född ur det förgångna, utan skapad och fri, utan rot och utan krona. Om släktens djupa liv i var individ anar man intet.

Men nu, då jag tömde den lilla kistan, då anade och visste jag det. Och släktens liv blev på ett alldeles nytt sätt levande i mig, med ansvar och plikt att ta var erfarenhet väl tillvara av vad de gamla lidit och lärt, drömt och fullbordat.

Och som det väl är grundtanken just i vår västerbottniska hembygdsförening kom den tanken för mig att i dess bok berätta om vad jag fann, då jag gick tillbaka till det gamla. En liten omålad kista bara, men full av en gången tids enkla vardagsliv och strävanden.

Allt bråtet på vinden är skingrat och borta. Men den lilla grå kistan tog jag till mitt eget hem. Nu har den fått ett nytt lås, ty den får ej längre visa sitt inre för vem som helst. Men själv skall jag måla den med västerbottniskt mönster med brokiga blommor och blader. Och den skall stå på en hedersplats och vara mitt anspråklösa familjearkiv.

Kanske också något mera. Ty bland allt det andra gömmer den även några gamla papper av mera allmänt intresse. En tjock packe bär utanskriften ”Lambertska arvet” och innehåller några papper, som numera kanske äro sällsynta nog i Västerbotten. Och några tjocka, grå ark äro fullristade med sirligt präntad stil. Det är t. ex. protokoll från syneförrättningar från början av 1800-talet och en del strödda anteckningar, mest uppifrån lappmarken.

Det tar dryg tid att reda ut alla dessa slingrande, förbleknade handstilar, en tid, som tyvärr ännu ej stått mig till buds. Men för att läsaren ej skall finna utbytet av denna lilla hembygdsbit allt för ringa, få vi väl låsa upp det gamla låset och plocka fram ett av de nyare papperen för det intresse det nu hava kan.

Det är en kortare anteckning om präst- och skolbordens tillkomst i Lycksele och lyder in extenso på följande sätt:

”År 1613 förordnades hit första prest på stället och 1632 flyttades Skytteanska skolan ifrån Piteå hit till Lycksele. Första nybyggesinrättningen inom Socken skedde uti Örhträsk 1673, således den äldsta inom Lappmarken. För Prest- och Scholæ-Borden, såsom primis occupantibus togos utan föregången syn alla i närheten belägna egor uti besittning och icke förr än den första Augusti 1791 bestämdes genom Utslag av Konungens Befallningshafvande, hvilka ägor skulle tillhöra hvardera bostället. År 1800 werkställdes afvittring å boställena och samma afvittring är fastställd genom Konungens Befallningshavandes utslag av den 22-de november 1803.

Sådan är i sin helhet den tillförlitliga historien om härvarande Preste- och Scholæ-Bordens tillkomst.”

Ja, detta var ju blott ett litet prov. Mycket mera än så skall jag säkerligen finna, då jag får tid att närmare genomgå alla papperen.

Vad jag velat säga med min lilla anspråkslösa hembygdsbit är emellertid följande: det bästa jag fann, det var ej innehållet i de gamla papperen och urkunderna utan det var en fast och personlig anknytningspunkt till det gamla och förgångna, ett nytt och levande intresse för allt detta, som varit och ännu är en del i oss själva.

Och det slog mig med ens, vilken oerhört stor uppgift hembygdsföreningen verkligen har i att ta vara på våra fäders andliga arv. Hur mycket av våra kulturella minnen har ej redan förspillts genom våda och brand, genom fiendens härjningar och genom — slarv och liknöjdhet! Att det finns mycket av värde att ta vara på därom vittnar inte minst den för varje år alltmer svällande hembygdsboken.

Men föreningen ensam kan ej uträtta allt, det är folket självt ute i bygderna, som skall göra det mesta, inte bara för hembygdsforskningens skull, utan först och främst för sin egen. Och med min nya erfarenhet säger jag: sök igenom vindar och bodar, lådor och kistor! Här gick ju jag i många år och trodde, att jag kände föräldrahemmet utan och innan. Och så låg en sådan personlig skatt som ens egen farfars dagbok glömd i en dammig vrå på vinden! Det gamla hade ju ej så stort värde för den förra generationen som för oss. Hur lätt hade den ej kunnat bli bränd eller bortkastad!

Kanske skall du finna det du aldrig trodde i brev och gamla handlingar i någon okänd gömma i ditt hus, om du bara letar fram dem.

Kanske skall du, liksom jag, finna själva hembygdens hjärta i morfars eller farfars gamla kistalarika!