*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 65580 ***

                                  CARL
                                SVENSKE


                          HISTORISK BERÄTTELSE
                          FRÅN FRIHETSTIDEN AF
                            GUSTAF BJÖRLIN.

                      ILLUSTRERAD AF NILS LARSON.


                               STOCKHOLM
                        F. M. ERICSSONS FÖRLAG.


                               STOCKHOLM
                       CENTRAL-TRYCKERIET, 1900.




                                   I.


När de händelser börja, hvilka i det följande skola skildras, hade
striden mellan de politiska partier, som i vår historia fått namn af
hattar och mössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om den
afgörande makten spunnos som allra ifrigast. Hattpartiet, som för
tillfället hade makten, ville till hvarje pris återvinna Sveriges gamla
anseende och till den ändan återtaga från Ryssland hvad som genom Carl
XII:s krig gått förloradt. Sällan, sades inom dess led, hade de
»politiska konjunkturerna» varit så gynnsamma för detta måls uppnående.
Nyligen inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit dess
bästa krafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnöd och
därmed följande inre oroligheter. Dessutom voro äfven dess ledande
personligheter splittrade i partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar
Peters dotter, hade länge fikat efter sin faders tron, som innehades af
den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland – så hoppades
hennes partivänner – skulle bortkalla Petersburgs garnison och därigenom
underlätta för dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade i sinnet.
För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjuda hattpartiet i
Sverige, genom den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de största
fördelar. Denne hade också lyssnat till de förledande anbuden och, under
låtsade förevändningar, styrt om att svenska trupper blifvit öfversända
till Finland. Men mösspartiet lät icke utan vidare föreskrifva sig
lagar. Äfven det räknade inom sina led kraftfulla och snillrika män, och
desse arbetade med all makt för att ett stadigvarande fredslugn skulle
råda inom den yttre politiken; åtminstone voro de ingalunda sinnade att
tillstädja att rådet skulle få »skrida till verkligheter», d. v. s.
börja kriget, när tillfället syntes detsamma lofvande. I regeln blef
öfvervikten på hattarnas sida och för hvarje ny triumf, de hemförde,
dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden. Någon medlande
makt, som kunde hålla de politiska lidelserna inom tillbörliga gränser,
fanns icke; kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarare ett
tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafva varit, ett
själfständigt, öfver partierna stående tribunal af skiljedomare. Hos
ständerna låg styrelsens tyngdpunkt och inom deras sekreta utskott
fälldes utslaget i alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigt
och ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarna eller hos de
främmande sändebuden.

Så länge den fräjdade statsmannen rådsherren Arvid Horn haft maktens
tömmar i sin starka hand, hade partiernas täflingsstrid likväl hållits
inom vissa gränser. Landet hade också varit så utmattadt efter de många
föregående krigsåren, att det ej haft krafter att lösa större uppgifter.
Men i samma mån välmågan ökades under fredslugnet, i samma mån infunno
sig de gamla minnena, det gamla föreställningssättet. Statskroppen hade
stympats, men, likasom fallet är med en lemlästad människa, riket
Sverige tyckte sig känna och kunna arbeta alltjämt med de förlorade
lemmarna. Folket tänkte ännu såsom under storhetstiden. Och det föreföll
därför mången, äfven om han stod utanför det rådande hattpartiet, att
det gick för långsamt att på fredlig väg återvinna hvad som genom kriget
förlorats, samt att det nog fanns kraft, om blott viljan icke fattades.
Sveriges storhet, hette det, hade ju varit kriget. Sveriges makt hade
hvilat på svärdspetsen. På slagfältet kunde nederlagens skymf fortast
aftvås, den forna äran återställas. Skulle till äfventyrs den egna
kraften, mot förmodan, icke räcka till, kunde ju stridigheter mellan de
blifvande fienderna förlama motståndet och underlätta framgången för de
svenska vapnen. Så tänkte och talade man, då Sveriges ära kom på
dagordningen; och någon vis statsman, sådan som Arvid Horn, fanns icke
längre i rådsalen, att stäfja öfverdrifterna. Nu, efteråt, ser man klart
hur statsskeppet fördes mot bränningar, där ofärd var nära, och klandrar
de styrandes lättsinne och halsstarrighet. Men därför bör det icke
förnekas, att det ligger något storslaget i denna det svenska folkets
sträfvan att å nyo söka göra landet till ett stort och mäktigt rike vid
en tidpunkt, då det ännu på långt när icke återhämtat sig efter den
våldsamma förblödning, då det låg krossadt och tillintetgjordt vid sidan
af sin fallne hjälte under tyngden af öfvermäktiga fiender.

Ju högre partilidelsernas mål ställer sig, dess mer griper striden
omkring sig. Frågan om krig eller fred blef småningom ett talämne inom
alla folkklasser, bland hattar och mössor, krigsvänner och fredsvänner,
bland män af det brådstörtande framåtskridandet liksom af den säfliga
konservatismen. Från rådsalen och ständernas utskott smög den sig ut på
osynliga vägar till de hemliga klubbarna, till familjehärden, ja,
dryftades till och med inom kort med bibelns ord på själfva
predikstolen. Den låg så att säga i luften, hvart man kom, under denna
för Sverige så betydelsefulla tidpunkt, en tidpunkt af politiska ränker
och våldsbragder samt af djupt gående sociala hvälfningar, hvartill vår
historia hittills ej kunnat uppvisa något motstycke.

                   *       *       *       *       *

Det var i solnedgången, söndagen den 16. juni 1741. Hela Stockholm hade
den dagen varit ute på malmarna för att skåda på äppelblom, lukta på
häggen eller rulla sig och stå på hufvudet på de ljusgröna gräsmattorna.
Folket kom nu tillbaka öfver Norrmalms torg med sina matknyten, än i
spridda flockar, än i större skaror. Alla skulle ner för det sluttande
torget mot slaktarhusbron för att komma till sina hem i någon af stadens
mörka gränder. Kvällen var härlig och utsikten nere på bron lika vacker,
som den skulle för en person af vår tid synts egendomlig. I öster fick
solljuset de små grönsprängda rutorna i Arsenalen att glimma som guld;
på sidan om dess höga, erggröna koppartak och många tornspiror höjde sig
öfver den brusande strömmen fasaderna af Fersenska och Düringska
palatsen samt något längre ut, åt Skeppsholmen till, den röda
väderkvarnen med sin granne, den korsformiga träkyrkan, i hvilken
Tollstadius under förmiddagen talat så vackert »om ett rättfärdigt folks
upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och fördärf». Till höger om
Skeppsholmens låga bro syntes på höjden »larmbatteriet» med sin höga
flaggstång och framför detsamma strömmen med sina många fartyg och
roddslupar. Till höger om denna tafla, liksom innefattande den med en
lodrät, ofantlig ram, reste sig konturerna af Tessins mästerverk, det
ståtliga slottet, å hvilket arbetet nu närmade sig sitt slut. Parallelt
med Slaktarhusbron gick gamla Norrbro. Vid norra broändarna lågo
vakthus, spruthus och fiskblötarbodar; allesamman små, rödmålade trähus,
mer eller mindre förfallna. Här höllo åkare och månglerskor till under
hvardagarna; men nu på sabbaten voro de försvunna, och deras platser
intogos, såsom nämndt, af de hemvändande folkhoparna eller af grupper af
äldre borgare, som dryftade något af dagens spörsmål, såsom om nyttan
och den sannolika profiten af det nedanför liggande kvarnhuset, om den
nyligen utgifna skråförordningen eller dylikt; allt medan de rökte ur
sina kritpipor och med betänksamma miner spottade ner i strömmen.

Det var i synnerhet två bland dessa senare, som ådrogo sig
uppmärksamheten, tack vare den ifver, hvarmed de tycktes utbyta sina
tankar. Med all sannolikhet kunde båda räknas till borgarklassen; ty,
ehuru olika till snitt och utstyrsel, hade deras dräkter det utmärkande
draget gemensamt, att de saknade, hvad hos den tidens adelsmän alltid
fanns, krigiska tillbehör, såsom värja och sporrar. Äfven af sättet, på
hvilket de buro sina hattar, kunde man förstå att denna gissning icke
var så oriktig. Tvärtemot hvad bruket fordrade af den tidens kavaljerer,
satt nämligen hatten lika stadigt nedtryckt på den yngres hvitpudrade,
bakåtstrukna, franska modeperuk som på den äldres yfviga allongeperuk.
Deras samtal röjde ännu tydligare stånd och yrke.

»Jag står vid hvad jag sagt. Så sant jag är en ärlig mössa och heter
Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, gå vi en stor landsens
nöd till mötes, om icke ständerna ta’ krediten under armarna, så att den
reela handeln kan komma på en ordentlig fot till rikets nytta, uppkomst
och förkofring.»

Den högvälaktade åldermannens ansikte antog, under det han yttrade dessa
ord, ett allvarligare uttryck, medan hans blickar sänktes mot den djupa
strömfåran under dem. Det dröjde en stund innan hans följeslagare
svarade.

»Min herre», sade denne slutligen med ett inställsamt leende, »bör inte
ta så hett vid sig öfver mina ord, som fälldes i hastigheten. Jag ville
visst inte rosa den svenska krediten; – mig synes att denna aldrig stått
på så klena fötter som nu! Nej, jag ville blott uttala mig mot dårskapen
att söka förbättra den medels inrättandet af inhemska manufakturverk,
hvilket endast blir själfbedrägeri. Få se nu om inte själfva Alingsås
gör bankrutt? Man börjar ju redan söka narra folk till sig med
publikation om bättre köp; ja, raggen ta mig, om det ej går åt fanders»
– tillade han, med ett förnumstigt leende, i det han utslätade sina
spetsmanschetter, som tillskrynklats under hans lifliga åtbörder.

»Jag är hvarken intressent i Alingsås, i kattuntryckeriet eller i någon
annan societet, som är delaktig af femprocentsmedlen», afbröt honom
åldermannen. »Jag är helt slätt och rätt en gammal ärlig och välmenande
köpman, som lämnar sådana frågor, som min herre behagat framställa, åt
politici att afgöra. Att min herre, som är kommissionär för ett af de
största husen i Amsterdam, icke kan tycka om de försök som här på sista
tiden blifvit gjorda att göra inhemskt ylletyg, kan jag därför nogsamt
förstå. Det dröjde ju lång tid innan själfva England kunde frigöra sig
från de holländska fabrikerna. Men allting med måtta; allting med måtta,
säger jag ...»

»Är det inte glädjande», inföll den andre, som blef lugnare i samma mån
åldermannen förifrade sig, »att se huru väl våra styrande, och framför
allt vår skicklige och nitfulle kanslipresident, förstå att gripa in i
nuvarande lyckliga konjunkturer, för att höja vår kredit på den
utländska marknaden?»

»Sköna konjunkturer», afbröt honom åldermannen. »Hvilket land behöfver
bättre fred och stillasittande än Sverige? Och hvilket land är mindre
tjänligt till aktivitet och krigsrörelser? – Genom våra s. k. stora
konungars slagsmål ha handel och näringar sjunkit ned i djupaste
vanmakt. – Minns fullväl hur för icke länge sedan skoflickarne måste
hämta sina skoremmar från Danzig; och sutto där inte tyska månglare och
sålde morötter styfvertals på Jakobstorg! För sådan kredit ger jag ej
ett runstycke.»

»Men nu har landet hämtat krafter på nytt!»

»Nog sant! Genom Guds nåd är Sverige stadt i tilltagande och förkofring;
handeln och sjöfarten ökas. Få vi hålla på en tid i lugn och ro, tror
också jag att vi en dag bli så starka, att vi kunna återtaga hvad som
gått förloradt.»

»Bravo, min herre! Våra tankar äro ju, när allt kommer till stycket,
lika; det är blott om rätta tidpunkten vi skilja oss. Men gjorde vi inte
bäst, såsom min herre nyss sade, att öfverlämna bestämmandet därom åt
våra politici?»

»Våra politici?» inföll åldermannen med ny ifver; »hvilka äro de? Menen
I ungdomarne på riddarhuset, som dag ut och dag in skräna på
krigsbuller? Undrar just hur de skulle se ut i synen, om vi skulle hotas
med en fientlig descent på kusten? – Men, för att återgå till ämnet, min
herre sade för en stund sedan: »Sverige ligger inte under samma klimat
som England och har inte häller Englands stora rörelsekapital.» – Jag
svarar nu: tänk på konsekvensen! Klimatet kunna vi ju inte ändra; men
kapital kan vinnas. Därtill fordras dock ett stadigvarande fredslugn. Nu
går det ej att försöka. Se blott huru alla våra inhemska företag, just
af brist på lugn och stadga i det offentliga, gå kräftgången. Hur går
det med Västindiska kompaniet; hur står det till månne med
porslinsbruket?»

»Pipbruket på Långholmen lär inte stå sig mer än jämt?»

»Pipbruket? Åh, därmed är ingen fara», svarade åldermannen med en
själfbelåten min, i det han stödde sig på sitt silfverbeslagna spanska
rör.

»Förlåt! Jag visste ej att ålderman Smedman var en af intressenterna.»

»Jo, det äger sin riktighet! – Men vi glömma ju alldeles bort», återtog
åldermannen, i det han tog upp sitt ur ur byxsäcken, »att tiden ej står
stilla. Har ni lust att pröfva en Malaga-sekt, jag köpte i går af
skepparen på Tre rosor? ... Jag kan äfven» – han sänkte rösten till
sakta hviskning – »visa ett prof på virginskt knaster, hvars make inte
lossats vid Stockholms packhus och som till och med smakar en fattig
syndare bättre än mäster Langlois’ franska »surströmming» – i synnerhet
om den rökes ur en Långholmspipa ... Men det säger jag på förhand, löp
ej i näsan på några beslagskarlar med den tobaken!»

Herr Bisot – ty så var namnet på åldermannens envise motsägare – var nu
vid sitt egentliga mål och ärnade göra sin blifvande värd sig ännu mera
bevågen genom att säga några smickrande ord om pipbruket, – hvilket som
industriel anläggning bildade ett så lysande undantag från allt annat af
samma slag, som den svenska företagsamheten sökte åstadkomma – då höga
rop efter vakten nådde hans öra. Då han vände sig om, såg han uppe vid
hörnet af Regeringsgatan en större folkhop, som sorlade och väsnades på
ett oroväckande sätt.

Hvad kunde orsaken vara? En sådan folkskockning på själfva
sabbatsaftonen kunde han inte minnas sig ha sett.

Ej gärna kunde det vara några »tattare», zigenare eller franska
gyckelmakare – bekanta för sina konstiga luftsprång – ty sådant folk
fick icke vanhelga sabbaten med sina upptåg. Ej häller kunde det vara
något slagsmål mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset. Sedan det
beryktade Rålambska gurglet på Riddarhustorget var detta frispektakel så
vanligt, att det icke kunde locka tio stockholmare att stanna för att se
på. Men hvad än orsaken kunde vara, folkskockningen tillväxte mer och
mer och lockade slutligen äfven den säflige åldermannen att, åtföljd af
Bisot, skynda dit upp för att bana sig väg genom trängseln bland
famnstora styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker och armfästa
hattar.

Ju längre in åldermannen trängde sig, dess tydligare blef det för honom
att fara var å färde; ty på sorlet hördes, att folket var uppretadt.

»En tocken lymmel till kusk!» skrek en äldre matrona tätt invid honom, i
det hon lyfte upp ett litet barn på armen – »körde han inte rakt öfver
pojken, då han skulle in på apoteket!»

Åldermannen såg nu öfver människohufvudena en hög vagnskorg och framför
densamma på ett ännu högre säte en groflemmad, rödbrusig kusk i adligt
livré.

»Och inte ville han stanna häller», skrek en annan kvinna, »då man
ropade till honom, utan slog blott de stackars öken ännu hårdare!»

»Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med så hög röst han förmådde,
»vet I ej att sabbaten ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större
försyn ...»

Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var synbarligen ej någon
person, som kunde få bukt med en uppretad folkhop.

»Om inte fruntimret där», återtog den första matronan, i det hon skrek
orden in i örat på åldermannen, »sett så innerligen söt och rar ut, hade
nog den långe blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara
kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!»

»Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en röst ur hopen, »ett
friskt tag, och vi välta hela kalaset i rännstenen.»

Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i nästa ögonblick
skyndade ett tjog kraftiga armar att fatta tag i hjulen trots kuskens
slängar med den stora blypiskan.

Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger med sanning ett
gammalt svenskt ordspråk. Just som åldermannen väntade sig få höra ett
förfärligt skrik af damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket,
när denna gick i stycken mot stenläggningen, samt blundade af
försiktighet för att en gång kunna vittna att han ingenting sett, hörde
han i stället några kraftiga kommandoord, och när han till följd däraf
kom att slå upp ögonen, såg han tvänne resliga, uniformerade ryttare på
svarta hästar bana sig väg genom folkhopen genom att slå till höger och
vänster med sina långa ryttarvärjor. Nu hördes äfven vakten närma sig
från andra sidan. Folkhopen måste vika för den beväpnade ordningsmakten
och vagnen kunde åter sätta sig i rörelse.

Det var med en viss nyfikenhet, som den yngre af de båda ryttarne vände
sig om i sadeln, då han kommit öfver Norrbro, för att närmare betrakta
de båda damerna, som åkte i vagnen, hvilken nu tog af nedåt
Riddaregatan[1]. Äfven de tycktes visa samma intresse för honom; ty just
som han vände sig om drogo de åt sidan sina florshufvor, hvilket
förhållande kunnat förmå hvilken ryttare som hälst, tyckte han efteråt,
att låta sin häst sakta sina steg.

Båda damerna voro vackra. Den ena var icke mera ung. De tycktes likna
hvarandra. Af dessa tre fakta drog han den slutsatsen, att de voro mor
och dotter. Att de voro af förnäm börd, var han äfven snart på det klara
med. Den äldres höga panna, hennes fina ansiktsprofil, de välbildade,
fast något för hårdt slutna läpparna voro drag, som gåfvo åt hennes
ansikte ett uttryck af på en gång stolthet och själsstyrka. De gråblå
ögonen, hvilka så sällsamt stucko af mot det pudrade håret, talade på
samma gång om skarpsinnighet och befallande öfverlägsenhet, hvilket han
också särskildt gifvit akt på i trängseln där borta, då hon suttit rak
och förnäm samt med ett föraktfullt leende sett på hur man velat välta
omkull vagnen.

Men hade han än vid första ögonkastet trott sig kunna klassificera de
båda damerna såsom mor och dotter, dröjde det icke länge innan han kände
sig tveksam. Ty hvar låg i själfva verket likheten? Vagnen, som långsamt
rörde sig öfver den gropiga, illa stenlagda gatan, gaf honom god tid
till observationer medan de passerade förbi. Svårligen kunde man finna
tvänne ansiktsuttryck mera olika, om än i de yttre dragen funnos vissa
likheter. Den viljekraft – man kunde nästan säga det trots – som
afmålades i hvarje min i den äldres ansikte, var hos den yngre mildradt
till lugn undergifvenhet; hvad som hos den förra kunde tolkas såsom
förnäm högdragenhet tycktes hos den senare endast vara medvetandet af
eget värde, och slutligen, då den äldres skarpa ögon uttryckte afsky och
hat, hade den yngres, då de långsamt vändt sig bort från de hotande
grupperna, snarare talat om öfverseende än hämnd, snarare velat säga att
hon hyste miskund med deras raseri än att hon önskade kunna vedergälla
det.

Hennes höga, allvarliga panna, från hvilken det blonda, lätt pudrade
håret var struket bakåt och i behagfulla lockar föll ned på hennes
axlar, ökade ännu mer det själfulla uttrycket i hennes ögon. Men detta
uttryck märkte man ej i första ögonkastet. Den lilla körsbärsmunnen med
sitt näpna småleende, de små groparna i de fylliga kinderna, hvilka hos
den tidens ungherrar stodo så högt i anseende, de smäktande ögonlocken,
allt tydde på så mycken sparad glädje och lekande lifskraft, att den
sinnliga skönheten i främsta rummet måste tilldraga sig hvarje ung mans
uppmärksamhet. Det djupare själslif, som afspeglade sig ur hennes
uttrycksfulla ögon, var en flyktig skymt, ett halft beslöjadt löfte om
inre rikare skatter, som först vid ett närmare sökande kunde dragas fram
i dagen.

Emellertid hade båda ryttarne i långsam skridt fortsatt sin väg öfver
den lilla öppna plats, som på denna tid utgjorde Mynttorget, och i
hvilken Stadssmedjegatan och Riddaregatan utmynnade. Man hade då ännu
icke hunnit tröttna på den breda, skummande strömfåran, för att pressa
henne tillsamman mellan stela granitväggar, lika litet som man å andra
sidan känt otrefnad af att de små, oansenliga husen, med sina röda
tegeltak och grönsprängda fönsterrutor, stängde utsikten mot öster och
hindrade att den vackra planen nedanför norra slottsfasaden, med dess
ståtliga uppfartsvägar, såsom nu är fallet, var fri och öppen från
Myntet[2] ända fram till Skeppsbron.

Den yngre af de två ryttarne höll stilla ett ögonblick, för att se
hvilken väg vagnen skulle inslå. Därefter vände han sig långsamt om och
skyndade sig efter sin äldre kamrat, hvilken redan hunnit ett godt
stycke in på Stadssmedjegatan.




                                  II.


Ryttarne redo en stund tysta bredvid hvarandra; först då de hunnit ett
stycke framåt den nästan folktomma gatan, började den äldre, efter att
hafva sett sig om åt alla sidor och utstött ett par hostningar, att
tilltala sin följeslagare i en ton som på en gång röjde trotjänaren och
vännen.

»Min unge herre ser nu», sade han, i det han klappade sin häst på den
löddriga halsen, »att det stundom kan vara sant nog hvad gammalt folk
säger. Här är värre än ett räfide; här finns allt hvad lättingar och
dagdrifvare heter, förutom lättfärdigt och nyfiket kvinnfolk, hvilket
åker omkring på gatorna, i stället för att arbeta som annat hederligt
folk.»

»Det beror väl på oss själfva om vi duka under för frestelsen?»

»Prästsnack. – Den onde kommer i så många nya skepnader, ska’ nådig
herrn veta, att prästerna icke längre få bukt med honom. Borra de in
honom i en ek, grinar han strax emot dem från en enbuske. Därför lämna
de nu åt hvar och en att sköta sig bäst han kan och säga att frestelsen
kommer af oss själfva. När nådig herrn får se alla de komedier, bållhus,
hemliga församlingar och annat trolltyg, hvarmed folket här hvarje natt
sysselsätter sig, men som försvinna på ljusa dagen, ska’ han säkert
gifva gamle Lars rätt.»

»Det tviflar jag på. Men hvarför väsnades de där borta i gathörnet?»

»De äro konstiga hästar, de gröne – säger ordspråket. De hade väl icke
fått nog af sitt fåfängliga kringlöpande. Kanske hade det varit någon
soteld i närheten – eller hade beslagskarlarne lagt beslag på någon
underviktig kringla, fasttagit en skamlös åkare eller kringklappat någon
ovettig roddarkäring. – Min unge herre ska’ veta», tillade han, i det
han med ett själfbelåtet leende strök upp sina yfviga, gråsprängda
knäfvelbårar, »att se’n trettio år tillbaka – i salig generalens tid –
då jag fick nog af att se all deras afvoghet och illvilja mot
Stenbocken, känner gamle Lars sitt stockholmsfolk.»

»De fingo maka sig vackert åt sidan för våra plitar.»

»Ja, vi voro sura för dem som rönnbären för räfven», sade Lars grinande.
»Men de bitas inte riktigt, ska’ nådig herrn veta, vid dagsljus.»

Lars började nu en lång historia om huru han en gång varit utsatt för
pöbelns raseri på Hötorget för trettio år sedan. Hans herre, som
emellertid vid första antydningen kände igen hvart det skulle bära, gaf
icke akt på hans prat, utan började i stället att med nyfiken
uppmärksamhet betrakta de gammaldags, smutsgrå byggnader, hvilka med
sina höga och smala trappgaflar bildade husraderna långs den krokiga
gatan, hvilken snarare gaf intrycket af en djup fästningsgraf med mörka,
tvära branter än af den förnämsta gatan i en hufvudstad. På det
intresse, hvarmed den unge mannen fäste sina blickar äfven vid de
obetydligaste ting, kunde man tydligen se att han var en person, hvilken
på samma gång var främling och saknade nog världserfarenhet att kunna
dölja det.

De båda ryttarne hade hunnit ett godt stycke framåt Västerlånggatan,
innan den äldre hunnit sluta sin långdragna berättelse. En stor blå och
röd skylt, som svängde öfver gatan, kom emellertid hans herre att vakna
upp ur sina funderingar och, ordnande sina tyglar, vände han sig till
sin pratande följeslagare med den frågan, om de icke snart voro framme.
Denne jakade till frågan med en nick på hufvudet och sade, i det han
pekade på en större skylt, som framstack från ett hus längre fram på
gatan: »Ers nåd får hålla till godo! Man har bättre ställen att välja
på, såsom Kronan vid Drottninggatan eller Bacchus vid Skeppsbron, för
att icke tala om flere andra ännu förnämligare, men vi skulle, förstås,
taga vårt härberge så långt som möjligt in i det djupaste fördärfvet.»

»Man får se till att matsäcken icke tar slut redan vid första
vägkröken.»

»Men ers nåds far skulle aldrig – och han var ändå en ganska god
hushållare – velat fördjupa sig så långt in bland detta krämarpacket.
Under fälttåget kunde det väl någon gång hända», tillfogade han med
knipslug min, »men då var det endast för att utkräfva brandskatt, klippa
några feta judar eller något annat som krupit undan bland rucklena; och
då gick det lustigt till.»

»Det kan jag nog tro, men Lars vet ju att jag icke tycker om att min
fars namn inblandas i sådana historier, och jag tycker icke häller om
att man talar illa om människor, hos hvilka vi skola kvarstanna; ty, som
man säger, den hönan är icke klok, som orenar eget bo. – Men här ha vi
ju Vinfatet?»

»Rätt, nådig herre, här ha vi en af räfkulorna», svarade Lars, som icke
tycktes mycket fråga efter rådet, »och se, räffar står ju själf där
borta på tröskeln.» Under det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst
sporrarna, och sedan han vårdslöst kastat tyglarna åt den djupt bugande
värdshusvärden, var han med ett vigt språng ur sadeln, hvarefter han
skyndade sig att själf mottaga tyglarna på sin herres häst.

Värden på stället, den välfödde mäster Rinck, jämte ett par rödkindade
tjänstflickor i bindmössor och redgarnströjor, hade emellertid skyndat
sig att lösgöra de resandes sadelsäckar. Den först nämnde gjorde sig
samtidigt underrättad om de resandes namn och karaktär, hvarifrån de
kommo, samt frågade, då de sade sig komma från Finland, om öfverresan
gått lyckligt, om de glömt att låta visitera sina saker vid Norrtull, om
beslagskarlarne varit höfliga, om skjutshästarna från Ensta varit goda
att rida på o. s. v., samt skyndade sig därefter, så mycket hans små
korta ben förmådde, uppför en smal trappa, för att visa vägen till ett
tarfligt möbleradt rum i tredje våningen, där han slutligen lämnade sina
nya gäster med många bugningar, önskande dem i all ödmjukhet, som han
sade, en lugn och angenäm sömn och hvila under hans ringa tak.

Vi vilja nu dröja några ögonblick, för att gifva läsaren en närmare
beskrifning på de båda ryttarne, under det att de, vid det sparsamma
dagsljus som ännu lyckades tränga sig in genom de smutsiga
fönsterrutorna, uppacka sina små ryttarkappsäckar.

Den yngre af dem båda, eller den som under det samtal, för hvilket vi
nyss redogjort, titulerats ers nåd, var en helt ung man – på sin höjd
några och tjugu år. Utan att kunna kallas sköna, verkade hans anletsdrag
tilldragande på åskådaren för det allvar, paradt med ungdomlig friskhet
och oförvägenhet, som de uttryckte. De djupblå ögonen talade både om ett
klart förstånd och medfödd karaktärsfasthet och gåfvo i förening med de
gula lockarna åt det samma en äkta nordisk prägel. Han var därför en
vacker typ af den urgamla Svenskesläkten, hvars namn han bar; äfven hans
yttre i öfrigt passade därmed i stycke. Växten var reslig. Hans väl
proportionerade lemmar tydde på en för hans ålder icke vanlig styrka. På
alla hans rörelser kunde man också märka, att hans uppfostran icke skett
under inflytelsen af ett vekligt salongslif, utan snarare i skog och
mark tillsammans med björnar och vargar eller med kärfva bussar i
fäkthuset eller i ridsalen. Intet af den tidens så i de yttersta
detaljer ceremoniösa och cirklade umgängesmanér tycktes hafva hittat
vägen till hans läromästare.

Det kunde därför icke förefalla besynnerligt att hans dräkt icke var i
öfverensstämmelse med det vanliga bruket utan redan vid första
ögonkastet förrådde landsortsskräddarens smak och arbetsskicklighet. Men
skulle han än för sin klädsels skull och det oöfverlagda i sina rörelser
icke kunna hoppas att vinna jämnåriges beundran på en kunglig assemblé,
skulle det varit i hög grad nedsättande för de unga skönheter, som vid
denna tid befolkade Västerlånggatans fönsterrader, eller den unga damen
i vagnen, om man påstått att deras hjärtan icke klappat varmare vid
åsynen af den unge, ståtlige ryttaren i den gamla och välkända Carl
XII:s-dräkten med gula uppslag och stora, blanka knappar.

Hvad hans följeslagare beträffar, var denne en af dessa väderbitna
bussar, hvilka lika ofta fått sofva under bar himmel vid skenet från
bivackelden som under sotad ås. Dräkten var om möjligt ännu mera omodärn
än hans herres, och den grofva huggvärjan med det stora, af dubbla
byglar bildade fästet kunde snarare tagas för ett stort stekspett än ett
vapen ämnadt till tvekamp mellan vanliga människor. Rundt omkring det
rödbrusiga anletet framstucko här och där några gråsprängda hårtestar,
och de ljusgrå ögonen, hvilka kärft och trumpet plirade fram under de
yfviga, i grått och rödt skiftande ögonbrynen, uttryckte på en gång
kraft och slughet. Om vi vilja fullända porträttet, måste vi tillägga en
stor, i rödt och blått skiftande näsa, hvilken på ett besynnerligt sätt
delats genom ett bredt ärr, samt några gråröda skäggstrån, hvilka
fåfängt sträfvade att antaga formen af ett stubbigt hakskägg. Bilden,
såsom den i sammanhang tedde sig, påminde om en till hälften kolnad ek,
som skogsbranden lämnat obesegrad, och som därför föraktfullt blickar
ned på den glesa, tvinande ungskogen, hvilken varit nog djärf att träda
i stället för de gamla ekarna, hennes forna kamrater.

»Hvar var det, Lars», sade Svenske efter en stunds tystnad, »som min
morbror biskopen hade sin bostad? Jag måste redan i afton söka upp
honom; ty säkert är han orolig öfver att min ankomst dröjt så länge.»

»Präster och biskopar taga sig icke vid något, som icke faller i
tiondepåsen», svarade Lars trumpet, i det han sökte att med ett
bristfälligt elddon tända eld på ett talgljus.

»Var det icke i Storkyrkobrinken?»

»Hos handelsmannen Anders Geist – i Storkyrkobrinken – ofvanpå källaren
Spanska vinpipan ...»

»Kan jag då få veta hvar vinpipan ligger?» afbröt den unge mannen
otåligt.

»Är det ej sent att gå ut? Mina ben äro alldeles styfva.»

»Du är öm om mig i dag, käre Lars», sade Svenske småleende, »annat var
det i Krakolla, då du körde ut mig i smällkalla vintern för att härda
skinnet.»

»Andra tider det», mumlade Lars för sig själf, i det han ändtligen
lyckats tända ljuset, som han satte ifrån sig på bordet.

»Nu ger jag den onde både dig och dina tider», sade Svenske, förargad
öfver att han icke kunde få en tydligare anvisning, »se bara till att du
själf får något till kvällsvard, skall jag nog sköta mig som jag tål.»

Med dessa ord kastade han på sig sin långa ryttarkappa och var redan ett
godt stycke ned i trappan, innan Lars hunnit utbyta sitt mummel till
något mera begripligt ordflöde ...

Det var redan mörkt, då Svenske utträdde genom porten; men mäster Rinck
var nog artig att i egen person följa honom till Storkyrkobrinken och en
gång väl framkommen hit, var det icke svårt att se mäster Geists skylt,
som föreställde ett vinfat, och hvilken var inifrån upplyst af en
rykande talgdank.

Huset, från hvilket skylten stack fram, var litet och oansenligt. Som
det var efter den tid på kvällen, då alla krogar skulle stängas, hade
dess invånare troligen redan länge sedan gått till hvila. Endast från
ett fönster i andra våningen syntes ett matt ljussken bana sig fram
genom vecken på de tätt åtdragna gardinerna.

En stund förut hade i det låga rum, hvarifrån ljusskenet kom, suttit
tvänne äldre män, på hvar sin sida om ett skinnklädt bord, hvarpå ett
enstaka talgljus flämtade matt i en stor kopparljusstake, belysande
rummets enkla, nästan tarfliga inredning. Denna bestod af en i hvitt
målad säng med höga fötter och omgifven af slitna sparlakan af grön
slessing samt på den motsatta väggen några höga rygglänstolar,
öfverdragna med skinn, samt en stor dragkista, med snedvridna
messingsbeslag och sprucken stenskifva. De två öfriga väggarna voro
fullsatta med bokhyllor från golf till tak, fyllda med gula och hvita
pergamentsband, af hvilka senare äfven en del förirrat sig ned till
stolar och bord.

Af de samtalande personernas dräkter kunde man förstå att de tillhörde
det högvördiga prästeståndet. Deras ända till halsen igenknäppta svarta
rockar med de hvita, flere tum breda nedhängande kragarna, de svarta
kalotterna, som endast tilläto en krans af stripigt hår sticka fram
rundt om ansiktet, angåfvo nämligen otvetydigt att så måste vara
förhållandet. Båda hade synbarligen för länge sedan öfverskridit
mannaålderns gräns och åren hade gått fram med djupa fåror i deras
anleten. Men motståndet mot ålderdomens härjande hand hade varit olika.
Hos den ene, den högvördige biskopen Juslenius, hade det varit kärft,
vresigt, och hans anlete bar nu efter slutad strid en nästan asketisk
prägel. Hos den andre åter, prosten Sinius, hade det varit mjukt,
elastiskt, eftergifvande men på samma gång segt, och uttrycket i hans
fylliga ansikte gaf också till känna att det måste finnas kvar inom
honom en god portion af lefnadslust och förnöjsamhet både med sig själf
och andra.

Deras blickar, som ofta mötts under samtalets gång, lade denna skillnad
ännu skarpare i dagen; ty då den förres talade om den flinthårda
viljekraften, de stålsatta grundsatserna, hvilka ingenting fick ändra,
tydde den senares i stället på en lika hög grad af godlynt undfallenhet
för andras kraftigare viljor.

Det hade rådt en stunds tystnad, då Juslenius, efter att hafva kastat en
hastig blick ned på gatan, vände sig till sin kamrat, som långsamt
bläddrade i en tjock foliant, med orden:

»Min ärade broder säger alltså att både Plato och andra forntidens vise
hafva talat om Terra atlantis, hvilken Atlas skulle hafva burit på sina
axlar, och som skulle hafva inneslutit en himmel med trädgårdar, där
frukter af guld och ädla stenar växte. Men hur kan väl detta bevisas? Af
hvad som är kan man nog sluta sig till hvad som har varit, och
visserligen är det troligt att det funnits en tid, då alla växter gått
fram ur sina första frön och alla djur ur sina ägg – men att det land,
som först fick skåda denna härlighet, varit våra förfäders, därom är jag
icke på något sätt öfvertygad af hvad min ärade broder nyss anfört. –
Godt och väl alltså», tillade han, i det han reste sig upp, »hvad min
ärade broder anfört om åtskilliga författare – och vare det långt ifrån
mig att på nytt vilja jaga gallan i blodet på en gammal vän genom att
blotta den lucka, som klarligen och tydligen kan märkas i
argumentationen – men så länge det icke till fullo, hoc est in logico,
kan bevisas, hur förvandlingen från en leende lustgård till ett land af
is och snö är försiggången, är jag af motsatt mening.»

»Salig Olof Rudbeck och flere andra vidt fräjdade auktoriteter hafva
likväl påstått», inföll Sinius med ett godmodigt leende, »att Sverige
var de gamles Manhem och att detta var ett paradis och en boning för
gudar; samt att både Pallas, Flora och Venus, för att icke tala om andra
lustgudinnor, där blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med
de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre
ned åt södern.»

»Dumt snack, om Rudbeck så talat», svarade biskopen häftigt. »Utan orsak
och medel, hvad verksamhet finnes i naturen? Då de hedniska poeterna
tala om paradiset, kalla de visserligen, som min ärade broder säger,
tiden för en stadig vår, ver temporis, ver ætatis, ver mundi, ver
æternum – men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel, som af ett
paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd
gjort ett sådant island likt vårt?»

Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde
emellertid ingalunda rubba den andres godmodiga lugn.

»Homerus, poeternas rätte fader, bevisade ju solklart», svarade Sinius
säfligt, i det han lutade sig fram öfver bordet, »att både Flora, Pan,
Pomona, Venus och Pallas haft sitt tillhåll här i norden. Tiden, då de
vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom
silfveråldern, därpå koppar- och järnåldern och ...»

»Leråldern», inföll Juslenius skrattande; »ja, jag känner fullständigt
terminologien och har till och med nyligen läst min ärade brors senaste
disputation om »Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och
söndring från sitt Chaos» – men min käre broder skall icke taga hett vid
sig för hvad jag nu säger», tillade han, då det ändtligen syntes på
prostens röda ansikte att han icke var alldeles otillgänglig för en viss
författarefåfänga. »På det att det goda förhållandet oss emellan icke må
förspillas på sådana svårbevisliga hypoteser, vill jag gärna så till
vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider
varit, i jämförelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan –
samt vill gärna äfven medgifva, att vårt land kunde hafva haft de åbor,
som min ärade bror talat om, redan vid Noaks tid. Men låtom oss nu
återgå till vårt egentliga ämne och rådgöra om tillståndet, sådant det
_för närvarande_ är i landet; hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant
som det borde och kunde vara.»

»Den som vill knäppa nötter med dig», sade Sinius, i det han torkade sig
i pannan, »får icke godt om förtjänsten. Näst den långe grefven på
riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, som äger större
förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var
det nu med hufvudfrågan? Min högvördige broder är således fortfarande
ogunstigt stämd mot våra sträfvanden?»

»In nuce och in perpetuum; – min bror har emellertid mycket rätt däri,
att det är af hög vikt att ståndet handlar conjunctis viribus, i
synnerhet i frågor som denna, hvilken rör landets sanna förkofring.»

»Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, alltmera närma sig ...»

»Min ärade bror menar att krig och undergång kan lättare än eljes
beredas vårt land?» afbröt biskopen.

»Vare detta långt från mig, men jag tror att man kan bringa landet till
välmåga.»

»Jag känner alltför väl, hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om
långsamhet och stillasittande», sade Juslenius, i det han reste sig från
sin plats och såg den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med min
röst bidrager till att hetsa folket till krig mot ryssen, förr må hela
mitt stift förklara mig vara en ovärdig förkunnare af Guds ord.»

»Är det då icke förenligt både med Guds och människors lag, att de svaga
söka finna de konjunkturer, med hvilkas hjälp de kunna återtaga från den
starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke ryssen genom tusende
illistiga konster gjort det sista fredsslutet endast till en död
bokstaf? Hvem vet väl om han icke redan rufvar på att genom ett
plötsligt öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har han icke
behandlat dem af allmogen, som han röfvade bort under kriget?»

»Sant nog, han framgår grymt, där han får makten, men han är den starke
och vi de svage, och mig synes därför klokast att vi med kristligt
tålamod vänta och bida på Hans hjälp, hvilken säkerligen en gång skall
bistå oss.»

»Har då icke Han redan nu gifvit oss det rätta tillfället? Äro icke
konjunkturerna nu så gynnsamma, som de någonsin kunna vara? Turken har
ju förtärt ryssens bästa krafter och våra soldater skola för öfrigt nog
än en gång veta att slåss mot tio moskoviter!»

»Eländigt prat från ungdomen på riddarhuset», svarade Juslenius och
fäste ett par skarpa ögonkast på den talande. »Vi äro ju ännu knappt så
starka, att vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa mot en
mäktig granne. Men det är lätt att se hvarthän I viljen drifva
folkandan, och vår Herre lärer nog också en gång komma att straffa
öfvermodet.»

»Mirabile visu, håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och
engelsmän, fredskrukor och mössor», inföll Sinius, som hade svårt att
längre spela sin rol som underhandlare. »Om annat hederligt folk, som
vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det, att det
skall förgås som Sodom och Gomorra endast för att det hyser en rättmätig
tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall
dock till slut nogsamt visa sig», fortfor han efter en stunds tystnad,
»hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det som
vill gå i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som
sträfvar att framför allt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå
på sin rätt och återtaga hvad våldet bortröfvat ...»

»Spara dylika lättsinniga talesätt», afbröt honom Juslenius allvarligt,
»när såg min ärade broder att jag någonsin tog mutor af mina vänner?»

»Förlåt de oöfverlagda orden», återtog Sinius och räckte Juslenius
handen, »och vare det långt ifrån min afsikt att påstå något sådant om
min gamle vördade vän – men då lugn och krafter svika, glömmer man icke
sällan vännen för de stora hindrens eller hastiga ordens skull.»

»Må ske då», svarade Juslenius, i det han fattade hans hand. – »I de
stora idéernas jordmån frodas människoanden» – återtog han efter den
tystnad, som följde på försoningen – »ju högre målet är, för hvilket vi
sträfva, dess mera kraft och fasthet gifver oss vår Herre på färden –
men vårt mål ligger högre än min ärade broder anar – det är
generationers verk, som ni hattar vilja utföra på en gång genom några
svaga, fast fåfänga och ärelystna partiledare och med det arma folkets
blod och penningar. – Och I tänken icke på», fortfor han efter en ny
tystnad, »att Sverige är krossadt. Många sådana andar som du och jag
skola förtäras och uppgå i det eviga, innan den gamla kärnkraften på
nytt ingjutits i folket, innan det ännu vet med sig att det, som du nyss
sade, bor i de gamles Manhem; – men mån I akta er», fortsatte han efter
en stunds tystnad, i det hans skarpa ögon fäste sig med ett underbart
uttryck på den andres leende ansikte, »mån I akta er om I velen i
fåvitskt öfvermod rusa mot faran; björnen dödar väktaren, om han tvingas
öfver förmågan!»

Vid den tystnad, som följde på dessa ord, hördes porten till nedre
förstugan uppläsas. Sinius, som synbarligen icke ville anträffas, där
han befann sig, skyndade sig nu att taga farväl, i det han förklarade
sig endast till en del kunna gilla hvad hans ärade broder senast sagt;
men hoppades snart åter få fortsätta diskussionen om samma angelägna
ärende.

När dörren tillslutits efter honom, stod biskopen en stund tankfull
lutad mot bordet, tills en blick på det slocknande ljuset väckte honom
upp ur hans funderingar. Sedan han framtagit och satt ett nytt talgljus
i den stora kopparstaken samt gjort några slag fram och tillbaka på
golfvet, satte han sig vid skrifbordet – hvars höga uppsatser och
svängda ben nästan voro fullkomligt dolda af den mängd af böcker och
pappersrullar, som betäckte detsamma eller lågo i stora högar på golfvet
–, då en sakta knackning på dörren kom honom att vända blicken åt detta
håll.

Den inträdande dröjde ödmjukt vid dörren; biskopen ansträngde därför
förgäfves sina ögon för att igenkänna den person, som så sent på aftonen
störde hans studier.

»Hvem är du, som besöker mig vid denna tid?» ropade han, i det han reste
sig. »Äst du en dödlig människa, så stig fram, äst du däremot en ande,
så säg mig, hvadan du irrar så bland människornas boningar?»

»Min vördade morbror får icke taga det så allvarligt», svarade en ung,
klangfull stämma ur skumrasket, »jag är helt simpelt en vanlig dödlig
och kom icke att tänka på att jag stod så här i skuggan.»

»Man tänker alltid så litet här i världen», sade biskopen, i det han tog
Svenske i famn, »men det gläder mig emellertid att en gång få se dig,
systerson, frisk och helbrägda. – Vacker och ståtlig, ser jag; du ser ut
som en hel karl», tillade han, i det han fortfor att betrakta honom. –
»Det är många år sedan jag såg dig, jag tror fulla femton; också är det
långt från Österbotten till Åbo, och trägna göromål medgifva icke långa
resor. Men hur mår min käre broder?» afbröt han sig, då Svenske icke
sade något. »Lefver väl och med all hälsa, vill jag hoppas?»

»Min välgörare har slutat», sade ynglingen kort och tyst, liksom för sig
själf.

»Icke mer i lifvet?»

»Det var fjorton dagar i går, se’n han dog.»

»Men han var ju i sin bästa ålder, kry och duktig: allt tycktes ju gifva
hopp om en lång och säll lefnad?»

»Ingen kunde ana att det skulle gå så fort.»

»Jaså – ja, döden kommer ofta då man minst väntar honom, och vår Herres
vägar äro outrannsakliga; men sätt dig ned, barn, och berätta; jag vet
ju endast att du ärnade dig hit för att söka tjänst vid någon af de
många knekthoparna, ty detta var allt hvad Lars Skeppare sade mig, då
han sist var här från Åbo.»

»Vi ärnade skrifva, men som jag själf skulle fara hit, vardt det
ingenting utaf och det fanns också intet annat än sorg och bedröfvelse
att skrifva om. Den stora förmögenheten hade redan minskats betydligt
under kriget, som morbror vet, och af det som återstod gick största
delen förlorad, då de franska kaparne för tre år sedan togo bort den
stora spaniefararen. Från den stunden vardt också morbror Henrik för
hvarje dag alltmera sorgsen; de nymodiga bruken med inhemska
manufakturer och allt hvad det heter, åstadkommo äfven förargelse, som
förbittrade hans sista dagar. – Så dog, som morbror vet, mamma; ... och
en dag – det var i slutet af förliden höst – hemkom han mer än vanligt
sorgsen från hamnen, där en mängd nyfikna samlats för att skåda ett
stort skepp, som dagen förut inlupit. »Stort fartyg», sade han, »men min
spaniefarare var ändå vackrare.» Dessa ord voro de enda han yttrade hela
den aftonen. Dagen därpå kallade han mig till sig, just då jag skulle gå
ut för att jaga. »Barn», sade han, i det han fäste sina ögon på mig med
ett obeskrifligt uttryck, »när jag är död, finner du intet efter mig,
utan du måste tänka på att själf slå dig fram i världen.» »Inte dör väl
morbror så snart», svarade jag. »Man kan icke veta, när det stora
bokslutet skall göras upp. – Du är ung och stark», återtog han, »rider
och fäktar som det anstår sonen till en af gamle kungens bussar; du bör
därför kunna, som din far gjorde, själf bana dig fram genom lifvet. Men
jag har tänkt att det därvid borde vara en stor lättnad, om det funnes
någon god vän, som kunde föra dig på rätta stråten. Om jag därför en dag
icke mer skulle finnas i detta lifvet, skall du begifva dig till min
bror biskopen, så skaffar han dig nog fram de första stegen.»

Tårarna, som den unge mannen hittills lyckats återhålla, letade sig nu
ner för hans solbrända kinder under den långa tystnad som följde på hans
berättelse.

Slutligen reste sig biskopen och frågade, i det han vänligt lade sin
hand på hans axel, »har du aldrig hört någonting om din far?»

»Nej, aldrig. Som morbror vet, vardt han tagen till fånga, när han
försvarade mor och oss syskon mot ryssen. Värjan här», tillade han med
en stolt blick åt sidan, »är det enda minne jag fått i arf efter honom.»

»Mången har fått ringare.»

»Så tänker också jag och jag ville icke för allt på jorden utbyta den
mot de strumpstickor, som jag sett de unga junkrarne gå och sprätta med
här i staden. »Lär honom sköta sin värja väl, Lars, det kommer nog flere
sådana dagar än», hade min far sagt, då ryssarne gjorde sista
stormningen. Strax därpå ramlade taket på byggningen. I en brunn
undgingo min mor och jag deras efterspaningar, men pappa och min två år
äldre syster blefvo borta. När min mor sedan kom till fullt medvetande,
såg hon öfver de rykande askhögarna endast några hvita segel långt ut på
fjärden. Om min far dödats under striden eller bortförts på någon af
dessa båtar till de ryska vildmarkerna, därom fingo vi aldrig någon
kunskap. Mången afton satt min stackars mor, sorgsen och tankfull, och
skådade ut öfver det vida, stormande hafvet utanför den lilla torfklädda
stugan där ute på skäret – dit vi, som morbror vet, måste taga vår
tillflykt, tills morbror Henrik slutligen en dag tog oss till sig –
liksom hade hon väntat att pappa skulle komma tillbaka.»

»Jag har hört detta – nå, har sedan dess ingenting försports om honom?»

»Ingenting.»

»Sorgliga nyheter således allt igenom som du för med dig, barn. De
uppväcka inga glada tankar; men svara mig nu på en annan sak, lämnade
min broder alldeles intet efter sig?»

»Kronan häftar visserligen i skuld för 50,000 koppardaler och här äro
förskrifningar därpå», sade han och lade en bunt handlingar på bordet,
»men som morbror ser, hafva sedlarna en hög nummer, och den dag de komma
att utfalla torde därför icke vara nära.»

»Visserligen; men man har ändock något godt att vänta och jag skall nog
se till, hvad man i den saken kan uträtta. Från min sida behöfver du i
detta fall inte frukta; mina behof äro redan förut väl fyllda, och, om
Gud vill, ända till döddagar. Med dig är det emellertid en annan sak: du
behöfver framför allt penningar; – det är en svår tid vi lefva uti och
utan penningar kommer man ingen väg. Men det är sent», afbröt han sig,
»och du är trött, kan jag tänka, efter din långa resa. Vi kunna därför
fortsätta vår öfverläggning om din utsikt för framtiden i morgon
bittida. Hvar var det som du hade din bostad?»

»Spanska Vinfatet vid Västerlånggatan.»

»Hos mäster Rinck? En skön lufver; men det kan då göra dig detsamma;
skadar likväl icke att hafva ögonen på honom.»

Det dröjde ännu en god stund, innan Svenske denna kväll fick öfverlämna
sig åt hvilan. Lars hade nämligen, tvärt emot sina ofta uttalade
grundsatser, tagit sig för att anställa en jämförelse mellan stopölet
nere på källaren och det öl han fått under sina fälttåg i Tyskland,
hvarigenom han helt och hållet kommit att glömma bort att sätta i
ordning sin herres helgdagskläder och skaffa bättre kvarter åt hästarna,
hvilket framför allt annat ålagts honom, på det att de i felfritt
tillstånd skulle kunna återställas till ägarne, hvilka dagen därpå
skulle hämta dem. En allvarlig tillrättavisning var därför på sin plats.
Men i stället för att enligt sin vana vid sådana tillfällen trumpen och
ordkarg lyssna på hvad som sades för att efteråt komma med någon lika
kort som mustig reflexion, var han nu själfva pratsamheten och företog
sig bland annat att uppräkna alla de ölsorter, som han gjort bekantskap
med under gamle kungens fälttåg, och som vackra flickor, med röda
körsbärsläppar och breda fötter, skänkt i åt honom, då han på sin
löddriga häst hållit stilla utanför deras härbergen. Slutligen var han
så inne i sin jämförelse mellan Braunschweigisk mumma och Güstrauer
Kniesenack, Ratzeburger Rummeldeus, Berliner Kuffenbier och
Mecklenburgisk Pipenstal und Klume, att han icke alls visste hvar han
befann sig.

Svenske, hvilken, då han gått upp för trappan, som hastigast kastat en
blick in i källarsalen, antog att Lars haft till sällskap några gamla
kamrater från Lifregementet, hvilka suttit där, och fann häri den bästa
ursäkten. Ovan som han var att uppträda som husbonde, förklarade han
också, sedan han lyckats få slut på de långa beskrifningarna, att nästa
gång Lars ville ställa till dylika jämförelser, borde han först säga
till åt sin herre därom och framför allt icke glömma hästarna.

Det var första gången Svenske sof i en stor stad. Den massa nya intryck,
han under aftonens lopp erfarit, höll hans själskraft fortfarande i en
orolig spänning. Slutligen, sedan han väl för tredje gången genomgått
sitt samtal med morbrodern och funnit att den bästa hjälp, han kunde
hoppas af honom, vore om han kunde skaffa honom in vid något regemente,
kom han genom någon egendomlig tankeförbindelse att tänka på uppträdet
på Norrmalmstorg och de damer som han där sett. Förgäfves ansträngde han
likväl sin inbillningskraft för att återupplifva för sig deras
anletsdrag. Slutligen antogo bilderna alla möjliga former, och i ett
kaos af figurer fick han slutligen tillträde till drömmens vidsträckta
fält. Här tyckte han sig vara med om och åse hur Lars fick duktigt stryk
af en uppretad folkhop, huru hästarna framför den stora phaëtonen,
skrämda af morbrodern, skenade af mot Norrström med en ung, vacker
flicka, som han förgäfves ansträngde sina krafter för att rädda, och
allt detta utan att han kunde få sina egna ben från stället.




                                  III.


Det var full dager, då Svenske vaknade. Lars, som för länge sedan
rengjort hans stora ryttarstöflar och nyfärgat det gula gehänget, stod
så rak och styf, som en fyra tum hög skinnhalsduk någonsin kan göra en
ryttare, då biskopen steg uppför trappan och frågade efter Svenske.
Denne, som genast kände igen sin morbror på rösten, skyndade sig att
öppna dörren och bad honom vara hjärtligt välkommen.

»Minns du», sade biskopen, sedan han tagit plats, »gamla tant Beata?»

»Beata Lavonia, hvem skulle icke minnas henne?» svarade Svenske
hjärtligt, »hvem skulle icke minnas gamla tant Beata; lefver hon ännu?»

»Hon lefver, fast mycket gammal. Hon har ofta talat om dig. Tills för
ett par år sedan bodde hon i general Buddenbrocks familj, men bor nu för
sig själf i ett par rum vid Tyska plan.»

»Då vill jag söka upp henne», inföll Svenske ifrigt. »Morbror Henrik
talade mycket om henne under sina sista dagar och bad mig hälsa henne,
om hon fanns kvar i lifvet. Hon var numro ett af alla kvinnor, sade han
ofta, då något var i olag i huset; ingen kunde laga till en sådan
köttsoppa med klimpar som hon eller lägga för en kapun så, att det
klufna af stjärten icke kom att förfaras.»

»Vi kunna i afton söka upp henne. Jag äter middag på Gyllene freden vid
Järntorget. På slaget ett kan du söka upp mig där, få vi närmare talas
vid om saken. Vänta på Lafonts kaffehus midt emot; där kan du se när jag
går förbi och höra hvad nytt som står i avisorna.» –

I norra hörnet af Järntorget, där i våra dagar ett af bankhusen är
beläget, låg vid tiden för vår berättelse ett litet tvåvåningshus. Den
under en föregående tid mycket brukliga askgrå färg, hvarmed det var
öfvermåladt, och hvilken redan i och för sig hade något dystert med sig,
tog sig ännu tråkigare ut, när, såsom här var fallet, de omgifvande
byggnaderna voro hållna i en gladare, med den modärna smaken mera
öfverensstämmande färgton. De smala fönstren med sina små, till största
delen spruckna, grönsprängda rutor sutto så tätt inpå hvarandra, att
deras karmar nästan stötte tillsamman. Den framåtlutande frontespisen
slutligen med sin delvis affallna rappning tycktes hota att i hvarje
ögonblick störta ned.

Men bottenvåningen hade på sista tiden undergått en grundlig reparation,
och de mest granntyckte nödgades medgifva, att mäster Lafont i den vägen
gjort hvad man billigtvis kunde begära för att tillfredsställa sina
kunder.

I nedre våningen af huset var nämligen hans mycket besökta kaffehus,
hvilket – åtminstone hvad varornas godhet och skänkflickornas skönhet
vidkom – icke stod efter det i den förnäma världen kanske ännu mer
omtalade och lofprisade Guillemot’s i Storkyrkobrinken.

Om man från den mörka och fuktiga förstugan, som ledde tvärs igenom
huset till den af åtskilliga afskrädeshögar och tomma vinfat fyllda
gården, trädde in genom dörren till höger, gaf också inredningen till
känna att man befann sig på ett af de förnämare kaffehusen. Längst fram
i rummet stod den breda med åtskilliga karotter och skålar af hvitt
porslin fullsatta omålade disken, bakom hvilken tronade en rödkindad
Hebe i redgarnströja och bindmössa, färdig att iskänka lifgifvande
nektar. Om någon detta oaktadt icke skulle haft nog lokalsinne för att
finna sig till rätta eller kanske till och med vid inträdet uraktlåtit
att fästa uppmärksamheten på den vackert färgade skylten, hvilken med
sina förgyllda drufklasar gnisslade öfver dörren, skulle det icke dröja
länge, innan nykomlingen af den alltid uppmärksamme och bugande värdens
flytande tunga fått visshet om att han befann sig på mäster Lafonts nya,
betydligt utvidgade kaffehus, där allt serverades à la mode de Paris och
där unga män af condition hälst hade sina rendez-vous, samt att Lafonts
kaffehus visst icke stod efter för det af några få unga, oerfarna narrar
omtalade Guillemot’s, hvilket i själfva verket endast hade att tacka en
vacker flicka för att någon gick dit.

Äfven Svenske blef i sin tur invigd i dessa och kanske ännu några fler
af ställets företräden och satt nu, väntande på att biskopen skulle gå
förbi, vid ett af de öppna fönstren. Han var inbegripen i ett lifligt
samtal med Lars, som sade att han icke kunde förstå hvad det var för ett
slags öl, som några af gästerna hade framför sig och som värden kallade
koffé eller kaffé och som serverades i »tassar».

»Hör, gosse, gif hit en »tass», sade slutligen Lars, rynkande
ögonbrynen. »Vi vilja fuller känna på den där svartsoppan.»

»Det skall väl vara förnämt här», sade Svenske, i det han undrande såg
sig omkring, »att dricka öl i sådana där små koppar. Hemma gjorde vi det
alltid, om det skulle vara riktigt fint, i stora röda skålar.»

»En fingerborg godt stopöl kan räcka till för mer än ett hönshufvud»,
inföll Lars, »men jag hoppas», tillade han, i det han med en mönstrande
blick betraktade gossen som framsatte koppen, »att du ej lagt pors i
ölet, ty då skall fanen rida dig.»

»Det är kanske mumma?» inföll Svenske; »sådant öl lär smaka ganska
rart.»

Lugnad af denna nära till hands liggande förklaring förde Lars koppen
till läpparna. Dessa hade likväl icke förr vidrört brädden, än han
kastade kopp och fat utåt golfvet och rusade med upplyft hand mot den
förvånade gossen, som icke kunde fatta hvad ondt han gjort.

»Skall jag icke lära dig att göra narr af gammalt folk!» skrek han
alldeles ursinnig i det han grep honom om nacken.

Förmodligen hade gossen råkat ganska illa ut, om inte Svenske och ett
par af de andra gästerna skyndat sig att skilja dem åt.

»Han skulle sagt mig förut att det ej var öl utan en sådan där gemen
trolldryck», sade Lars, något lugnad. »Det sakramenskade sattyget svider
som eld på läpparna!»

»Det skall icke drickas så varmt», framhickade värden, hvars trinda
anlete var alldeles uppsvälldt af skratt.

»Värma mig hit och värma mig dit», muttrade Lars vresigt. »Om du icke
springer i flygande fläng till Blåkulla, din utbasade tjufpojke, och
kommer igen med en duktig sup ratafia,[3] ska’ hin onde krama dig.»

Lars hade just fått denna nya dryck till sig och kunde icke nog berömma
för Svenske hur mycket bättre den var än den svarta trollsmörjan han
nyss bortkastat, då dörren till förstugan rycktes upp på vid gafvel och
några nya gäster inträdde, hvilka togo deras uppmärksamhet i anspråk.
Klädsel och hållning utvisade att de voro officerare. De bakåtstrukna
perukerna voro starkt pudrade, deras smala värjor hängde, i enlighet med
nyaste modet, vinkelrätt mot vaden och deras röda klackar och stora
skospännen, eller som de kallades boucles d’artois, hvilka de nyttjade i
stället för de förut brukliga bandrosetterna, gåfvo på samma gång till
känna att de tillhörde den klass af unga adelsmän, hvilken vid denna tid
hade den oskattbara förmånen att få rikta språket med det nya ordet
»sprätthök». Af deras högdragna ord och befallande åtbörder kunde man
också märka att deras uppfostran icke skett under inflytande af en
alltför stel hofetikett, utan snarare kunde räkna sina förnämsta intryck
från lägret eller kanske sannolikare från dylika kaffehus som det, hvari
de nu inträdde.

»En flaska äkta franskt vin, ma chère – men fort!» ropade den först
inträdande åt skänkjungfrun, under det att den till golfvet bugande
värden artigt framsatte stolar.

»Det är, ma foi, sant, mes amis», fortsatte han, i det han vårdslöst
slängde hatten på bordet utan att låtsa märka mäster Lafonts
vördnadsbetygelser, »hvad den fördömde snushanen säger. Jag är
sannerligen en ovärdig republikens medlem. Om jag än icke uppenbarligen
knorrar öfver våra fega partihjältar sker det dock så mycket oftare
hemligen. Jag ger dock icke – sacré nom de Dieu! – en möglig
runstyckeskringla för all den fred och blomstrande näringar, som skulle
komma i landet, om dessa bonnets de nuit, dessa fördömda nattmössor,
skulle på nytt komma till styret.»

»Ah bah! – då äro våra egna höge mycket bättre», inföll en af de andra,
en ung man med bleka anletsdrag och rödkantade ögonlock, under det att
de samtliga slogo sig ned kring bordet.

»En sådan gudsnådelig pultron», fortsatte den förste talaren, i det han
lutade sig bakåt i stolen och lade benen i kors öfver hvarandra. »Han
påstod, vertebleu, att vi spelade cinque et neuf om vårt folks välfärd –
mon Dieu! – och endast därför att vi vilja göra ett nytt fälttåg mot
ryssen. Men jag skall lära honom att en annan gång blanda för mycket
tokprat i sina predikningar.»

»Meijersdorff har rätt», läspade en tredje, en medelålders man med
pussigt, skinande anlete, »prästerna, och framför allt vår högvördige
motståndare Juslenius, äro nu värre än själfva bondpopulacen – men quel
bruit pour une omelette! Våra stridigheter börja snart öfvergå till det
löjliga. Vore det icke mycket bättre, om vi blefve hemma i landet och
aldrig komme till riksdagen, utan öfverlämnade åt rådet att ensamt råda
och styra?»

»Dumt käringprat!» inföll Meijersdorff kort, otåligt trummande med
fingrarna på bordet.

»Mon frère ville i lugn och ro förstås, uppöfva sina förut tillräckligt
utbildade smakorgan genom att resa landet ikring för att inspektera sina
vänners kök?» inföll den fjärde i laget, en storväxt man med slappa,
glåmiga anletsdrag, svarta mustascher. »Nej, rörelse i spelet måste det
vara, om vi hafva Sveriges ära och uppkomst till mål och vilja återtaga
hvad som gått förloradt.»

»Borde man icke först börja med tronföljden?» läspade den lille bleke.

»Parbleu, mes amis!» återtog Meijersdorff, utan att fästa sig vid den
siste talarens fråga. »Schulenberg söker värfva oss för sina
stormaktsdrömmar genom att tala om Sveriges ära och uppkomst, men hur
går det väl med dina egna Geschäft, och din stora pension, cher ami? Vi
skulle ju alla varda delaktiga i denna nya Salbergsgrufvan såsom en
välbehöflig uppmuntran åt våra hittills öppna pungar? Hur var det, vill
icke prins Wilhelm löna sin trogne minister efter förtjänst?»

»Taisez-vous donc!» afbröt den lille fete, eller, för att nämna honom
med hans rätta namn, hotjunkaren vid holsteinska hofvet Jean Christophe
Laforme. »Lämna hans affärer i fred, så att vi icke ett tu tre få ett
nytt slagsmål på halsen. Jag skall i stället berätta för er en amusante
nouvelle.»

»Om kungens senaste bal en masque i Carlbergsparken», ropade alla på en
gång, »men den nouvellen har du redan berättat för oss fem gånger.»

»Nej, bättre på min ära! Hör bara på. Lisette – Ja, ni känna henne alla
– en förtjusande söt och aimable varelse – kan ni väl tänka er? – hon
har blifvit otrogen partiet.»

»Pardon, intet raillerie!» sade Meijersdorff häftigt afbrytande.

»Fullkomligt allvar; vid sista picknicken på Liljeholmen hade hon alla
moucherna på vänster sida. Hon har blifvit mössa.»

»En sådan nippertippa», inföll den lille bleke med en förnäm rynkning på
näsan. »Hennes pappa har varit simpel skrifvare.»

»Det var då det. Nu går han inte längre af för hackor. Han lär ha taffel
med tio frikuverter hvarje måndag. Men – för att lämna pappan, – en af
våra vänner – gör samma hvilken – som såg att ena halfvan af hennes
förtjusande anlete var alldeles rennons på vårt hemliga fälttecken ville
detta oaktadt bjuda henne armen till en angläs ... men kan ni gissa hvad
hon svarade honom: »Monsieur», sade hon med en snörpning på söta munnen,
»Ni ser alltför väl att jag nu mera hör till min fars parti och torde Ni
därför behaga kasta edra blickar på någon annan dam och icke göra
ansträngningar för min ringa okunnighet.»

Laforme drog ihop sina läppar till ett tyst skratt, under det han med en
mystisk blick såg på Meijersdorff, hvilket återigen hade till följd att
Schulenbergs anlete vardt alldeles pionrödt af den häftiga
ansträngningen att återhålla skrattmusklerna.

»Lisette är ung och skön», sade Meijersdorff liknöjdt; »admirabelt väl
växt, dansar, sjunger och spelar clavecin excellent, har vett som en
ängel och det bästa hjärta, men – parbleu! – hennes tokiga systers
griller ha’ gjort äfven henne tokig! Med min courtoisie på det hållet är
det för länge sedan slut. Har du ej något annat af ditt tokprat att
komma med? Hur är det, har kungens favorittik valpat ännu? Hur står det
till med gubben Wrangels hjärtklappning, som han fick för tio år sedan,
då han högst nådigst vardt erbjuden rådsämbetet?»

»Friherrinnan Stjernstråle förklarade här om dagen», inföll Schulenberg,
sättande från sig den tömda tennmuggen, »att hon hällre ville gifta bort
sin lilla bleknos till dotter med den tölpigaste underofficer vid hennes
mans regemente – c’est-à-dire om han vore af hennes parti – än med vår
vän här baron von Meijersdorff, hvilken, som malicen påstått, slagit
sina slag äfven på det hållet.»

»Den stora hemgiften har en viss dragningskraft», sade Laforme
försmädligt. – »Men hvad säger ni väl», afbröt han sig med låtsadt
allvar, »vår vän är ju både ung och äger alla de personliga förtjänster,
som böra behaga fruntimren. Se bara hur han visar sina nya randiga
silkesstrumpor för vackra Marie, det söta barnet.»

»Dieu me damne! – nu kan det vara slut med ditt dåliga skämt», sade
Meijersdorff, i det han slog handen i bordet, så att vinflaskorna och
tennmuggarna foro om hvarandra – »och dessutom», tillade han, i det han
pekade på Svenske, som nyfiket betraktade dem, »gif akt på omgifningen –
se hur den där unga glophanen där borta i hörnet gapar på oss.»

»Skål, mina vänner!» sade den lille bleke med flickansiktet, som
hittills suttit tyst och med oförställd beundran åhört de andras tal.

»Skål!» repeterade Schulenberg med sin hesa, skorrande stämma. »Håll nu
stickorna nere säger jag. – Du, Laforme, kan mans gärna välja någon
annan än Meijersdorff till föremål för ditt skämt, annars vet du att
skräddarn får ett obehagligt besvär med din undertröja.»

»Ah bah!» – mumlade Laforme, i det han med vresig min lutade sig bakåt
och intog en så bekväm ställning som möjligt i den rankiga länstolen. –
»Man kan då icke i lugn och ro få smälta sin mjölkvälling eller dricka
denna sura komposition, som dessa hederliga människor kalla för
drufsaft, oaktadt det, parbleu, ej finnes ett russinkorn uti den, utan
att Meijersdorff skall vara framme med sin fördömda värjspets. Så snart
man nämner hans namn, tager han det som en calomnie.»

»Hvad jag nyss berättade var dock endast inledningen», fortfor han efter
en stunds tystnad. – »Enfin – vid slutet af en votering under sista
riksdagen – je n’ose pas le dire – dånade la femme och skref en så
favorable billet-doux åt en viss amant, att hon ångrade sig, då den var
afsänd.»

»A propos la femme», läspade den lille bleke, »ha’ mes amis hört den
förfärliga olyckan i går afton på Norrmalmstorg?»

»Hvilken olycka?»

»Lugn, mina vänner, det hände dem, potz donner, ingenting», sade
Schulenberg skrattande.

»Quelle bourgeoisie!» utbrast Laforme, efter att utförligt hafva
berättat tilldragelsen på torget föregående afton, i det han med en
öfverlägsen min betraktade de öfriga kunderna. – »En dame ur le monde
får icke längre åka på gatan utan att offenseras af dessa tölpiga
borgare!»

»Och det är denna populace, som vill råda i republiken och deltaga i
statens sekreta göromål», läspade den lille bleke med en föraktlig
åtbörd.

»Donner Wetter, skall mans icke éducera den med järnhandskar!»

»Mais voilà la conséquence», läspade Laforme, »man gör alla dessa
infödda skrifvare till noblesse, så snart de kunna skrifva en supplique
på en lönande tjänst – och låter gammal fri adel tjäna endast för äran.
– Att populacen ej kan égardera en dylik lös blandning, som man här i
landet kallar noblesse, är icke underligt. – En person som icke brukat
peruk och afrakadt skägg förr än vid fyratio års ålder; – quel
chevalier? Det Buddenbrockska vapnet lyste i ögonen på dem – eller hur
mon ami?» återtog han, i det han med ett retsamt småleende vände sig
till Meijersdorff.

»Pendard, que tu es!» skrek Meijersdorff utan att höra de sista orden, i
det han tog en liten kypargosse, som, intet ondt anade, såg ut genom
fönstret, i örat. »Din herre gör sitt kaffehus till en riktig ölkrog,
där snart en homme de qualité icke kan visa sig.»

»Quel horreur!» utropade Laforme, höjande på axlarna, i det han kastade
en blick på Svenske. »Hur litet förstår sig icke folket här på att lefva
som gentilhommes. Nej, tacka vet jag Paris. Hur förtjusande var du icke
sköna stad. Och dessa förtjusande soiréer, komedier, operor, la belle
Lucinde!» Liksom öfverväldigad af sina minnen, började han med skorrande
stämma att gnola Lucindes vackra air:

   Tircis, je ne veux point refuser
   Ce que vous pourrez demander.
   L’amant, qui nous a su toucher
   A droit de tout prétendre.
   A! La la lalala lahaa!

»Tyst med dina kärleksvisor!» afbröt honom Schulenberg. »Du narrar ju
hit allt folket på torget med ditt skrik.»

»Min vackra air, som jag skall sjunga i morgon för la belle Taube, då
kungen jagar på Djurgården,» svarade Laforme, godmodigt. »Det är den
nyaste air i Stockholm; knappt bekant mer än på några kaffehus.»

»Är det inte ett besynnerligt land vi lefva i», inföll nu den lille
bleke ynglingen, »där hvarje liten fröken räknar som en nåd att vara
kungens frilla, medan en ärlig kavaljer i godt sällskap ej kan få tala
vid en ung dam utom på otaliga omvägar och under sträng bevakning af en
hel division gamla tanter!» – »Men, entre nous», fortfor han, i det han
sökte gifva sitt ansikte ett högviktigt uttryck, »grefvinnan af
Casselstein lär icke längre vara sin konung trogen. Mon frères
entreprise är därför måttlig att skryta öfver.»

»Se, mes amis, hvad den bengeln sneglar på oss» afbröt dem nu Laforme.
»Hvilken ruskig uppsyn!»

»Er rock, unge man, är bestämdt från kung Orres tid», fortfor han, i det
han lämnade sin plats och började på närmare håll fixera Svenske från
topp till tå. »Hvilket orent linne, hvilka storkragiga handskar! De äro
ju, à tout horreur, glacerade under näsan – och en sådan värja sedan,
parbleu! – Ha ha ha! Ett veritabelt stekspett!»

De hånfulla orden och ännu mera skrattet från de öfriga gästerna bragte
Svenskes blod i jäsning. Då han inte visste rätt hvad han borde göra,
lät han dem en stund hållas med sin mönstring. Men då Laforme lyfte upp
hans rockskört och undersökte hans värja, kunde han icke längre
underkasta sig deras skämt. Med en kraftig rörelse sköt han de mest
närgångne åt sidan och bad dem inte leka alltför oförsiktigt med hans
stekspett.

Hans lugna, värdiga uppträdande skulle säkerligen hafva gjort tillbörlig
verkan, om han icke haft den egenskapen att bryta på finska, hvilket hos
hans åhörare var ägnadt att öka munterheten. Härtill bidrog äfven Lars,
som nu trädde fram. Sedan gammalt var denne icke synnerligen gynnsamt
stämd mot allt hvad unga adelssprättar hette. Han sökte därför
visserligen till en början att med ett godmodigt grin svälja ned
stickorden, som haglade kring honom för hans långa hår, lappiga strumpor
och storkragade ryttarhandskar. Men man kunde se att gallan sjöd inom
honom.

»Blixt och kanoner!» hviskade han i örat på Svenske, »här går icke an
att nappas – vakten kommer som en Jehu öfver oss och då blir slutet af
visan icke rart.»

Men hans unge herre hörde nu icke mer hans råd. Han hade redan flyttat
fram svärdfästet och betraktade med mörka, hotfulla blickar de
skrattande kavaljererna, som bildat ring kring honom.

»Välan då, go’ herrar», sade han, då skrattet fortfor. »En mot en! – Och
må den som längre vill kackla sin fransyska rotvälska först dansa för
spettet, som ni behagar kalla det.»

I det han yttrade dessa ord, satte han hatten på hufvudet och drog ut
sin långa värja, med hvilken han gjorde en duktig släng omkring sig.

»Talar du sådant språk, din vettvilling; och vågar du till och med
förolämpa det sköna franska språket», sade Meijersdorff, i det äfven han
drog sin värja och ställde sig i gard mot honom, »skola vi snart se, om
vi icke kunna lära dig à vivre, ma foi!»

»Meijersdorff har rätt», läspade Laforme, i det han sköt sin länstol
närmare de stridande, för att så bekvämt som möjligt åse deras envig,
»och det kan vara ett lika så godt tidsfördrif som något annat att
spetsa upp en sådan där kacklande tuppkyckling – fast det egentligen
äcklar mig före middagen att åse blodsutgjutelse. Det strider för öfrigt
mot min distinction att slåss med män, hvilka man icke vet, om de ens
äro af adel, fast de bära en stor pamp vid sidan.»

Meijersdorff hade redan börjat. Med några invecklade stötar och finter
sökte han göra sig förvissad om det motstånd han kunde vänta sig. Då han
fann att detta icke var synnerligen stort, roade han sig med att till
sina kamraters synnerliga nöje reta den unge mannen, för att narra honom
att begå fel. Men Svenske höll sig alldeles lugn för alla stickord. Han
hade nog att tänka på hvad han hade för händer. Hittills hade han endast
fäktat på lek mot gamle Lars eller några jämnåriga i sin hembygd och han
kände därför snart, hur svetten prässades ur pannan på honom vid hans
ansträngningar att hålla Meijersdorffs värjspets från lifvet.

»En ters mellan refbenen», mumlade Lars halfhögt på finska bakom hans
rygg, »och pass på finten, ers nåd.»

Men detta råd, som Lars gaf i all välmening, höll på att stå hans herre
dyrt, ty endast genom skärpt och odelad uppmärksamhet på motståndarens
alla rörelser hade han hittills varit i stånd att någorlunda bibehålla
jämvikten. I samma ögonblick som han skulle tänka på något mer och söka
följa Lars råd, vardt därför hans motstånd försvagadt. Då han sökte
utföra den af Lars angifna stöten från det svåra läge, hvari han befann
sig, vände nämligen Meijersdorff om sin hand i secunda och lät Svenskes
klinga löpa af mot sin, hvarjämte han, samtidigt sänkande spetsen af sin
egen värja, gjorde ett snabbt steg framåt och grep med ett kraftigt tag
om fästet på Svenskes värja, som han vred ur handen på honom.

»Parbleu, unge man», sade Meijersdorff, då hans kamrater jublade omkring
honom, »man skall vara långt borta från landet för att tro sig kunna
lära Meijersdorff parera en enkel ters.»

Den unge mannen svarade icke på de skämtsamma och hånande infall som
från alla sidor haglade öfver honom. Han skämdes i sitt innersta för sin
dåliga fäktkonst och hade gärna velat börja om på nytt, om icke Lars
hållit honom tillbaka. Denne, som själf ville försöka sin lycka, hade
redan blottat sin långa huggvärja, då rop hördes från gatan att
patrullen var i antågande från slottsvakten. Inom ett ögonblick var
rummet nästan tomt på gäster, och Lars, som stannat midt på golfvet,
stod där småsvärjande och försagd, undrande hvad som nu stod på.

Svenske väcktes ur sina funderingar af en främmande person i sprättig
dräkt och väl pudrad peruk, som förtroligt slog honom på axeln.

»Bra gjordt, unge man», sade han, »själfve Porat skulle icke hafva skött
sin klinga bättre. En fint anlagd per quartam, så contravacera och så en
stöt under den andres klinga med ligation per secundam, så en volt och
därefter denna ypperliga ters och contrafint – en satans vacker stöt!
Man bör emellertid vara litet mera varsam», tillade han, i det han
försiktigt såg sig omkring och varnande höjde fingret, »då man vill göra
en sådan vacker stöt, ty annars går det, som det nu gick. Man mister ett
tu tre sitt eget vapen. Detta hände själfve mäster Noëlgrange, som dock
är fäktmästare vid det kungliga franska hofvet, och är saken därför
intet att sörja öfver. Behagar min herre tömma en liten bägare ratafia?
Eller skall det måhända vara Rhenskt? I så fall finns här ypperligt
Rotenbleicher.»

»Nej, jag tackar!» sade Svenske, i det han insatte sin värja och aftog
hatten.

»Det är dock ganska välgörande. Min herre är förmodligen uppkommen till
riksdagen?»

»Nej.»

»Säkert då för någon annan orsak?» fortfor den främmande med ett
inställsamt leende. »Skulle min herre emellertid för denna eller någon
annan orsaks skull behöfva en god vän, skall undertecknad Bisot,
kommissionär för huset Soekort & C:i i Amsterdam stå till ers nådes
tjänst.»

»Jag tackar för er vänlighet», svarade Svenske kort, »men jag måste just
på stunden aflägsna mig. Ursäkta!»

Och med en bugning, som han sökte göra så artig som möjligt, lämnade han
rummet, tätt i hälarna följd af Lars, som hviskade åt honom att pratet
om patrullen endast varit falskt alarm, som värden ställt till, för att
hans kaffehus icke skulle komma i vanrykte genom något nytt slagsmål.

»En större vildhjärna har man väl aldrig sett», sade Bisot i förtrolig
ton till några äldre borgare, som sutto kvar vid sina ölmuggar.

»Att för kungens kärleksaffärer med fröken Taube, eller, som hon nu lär
kallas, grefvinnan Casselstein, gifva sig i slagsmål med den skarpaste
klingan i hela hufvudstaden – kan man tänka sig något mera tokigt?»

Dessa ord, som tydligen yttrades i afsikt att väcka borgarnes
nyfikenhet, hade tillbörlig verkan; ty desse frågade genast, om icke
deras alltid så väl underrättade och vidt förfarne vän ville i deras
anspråkslösa sällskap smaka på några glas godt Rhenskt, hvilket tillbud
Bisot – sedan han några gånger förklarat, att han dagen förut blifvit så
väl trakterad af sin vän, gamle åldermannen Smedman, att han icke visste
rätt, om hans trägna göromål tilläte att han på detta sätt fortsatte
äfven under denna dag – likväl icke i längden kunde motstå.

Af hans berättelse framgick, att den unge mannen varit en af
mösspartiets spioner, som sökt lyssna på ett politiskt samtal, som förts
vid ett annat bord mellan några officerare af hattpartiet, och att en af
dessa med flit sagt några förnärmande ord om fröken Taube – som mössorna
nu sökte vinna på sin sida – som kommit den unge mannen, hvilken, såsom
alla mössor, hade ett något för hett blod, att utmana dem på duell. »Och
därpå, go’ vänner», slutade han sitt anförande, »därpå kunnen I tydligt
och klart se att mössorna hafva spioner och slagskämpar i sin sold.»




                                  IV.


Då Svenske lämnade Lafonts kaffehus, styrde han kosan tvärs öfver torget
till källaren Gyllene freden, där han, som läsaren torde påminna sig,
stämt möte med sin morbror. Men middagstimmen var förliden och han
förebrådde sig att han låtit sin nyfikenhet förleda sig att alltför
länge lyssna till officerarnes prat.

Vid denna tid spisade man i regeln à table d’hôte. Den numera[4] nästan
undantagslöst brukliga portionsspisningen var helt och hållet okänd. På
ett bestämdt klockslag, vanligen kl. ett, men äfven tidigare, infunno
sig gästerna för att vid ett gemensamt bord förtära de få rätter som
värden låtit tillreda.

Då Svenske inkom i källarsalen på Gyllene freden, var därför denna
nästan tom. Alla gästerna hade för en god stund sedan, efter hvad värden
berättade, aflägsnat sig. Hans högvördighet biskopen hade emellertid
icke varit bland dem. Han brukade eljes hvarje dag, försäkrade värden,
hedra stället med sin närvaro.

Det dröjde dock icke många minuter, innan biskopens magra skepnad visade
sig i dörren. Att dagens öfverläggning inom sekreta utskottet varit
häftig visade sig otvetydigt på hans stela, pergamentslika ansikte,
hvilket utmärkte sig för en mer än vanlig liflighet.

»Den afgörande dagen närmar sig mer och mer», sade han tyst till
Svenske, i det han lämnade sin kappa och hatt åt den bugande värden, som
skyndat fram för att mottaga dem. – »Och kroppens nödtorft bör ej få stå
tillbaka för viktigare värf, eller hur, mäster Peter?» fortfor han.

Den kruserlige värden svarade endast med många bugningar, i det han
diskret drog sig tillbaka.

Utan att vidare bevärdiga honom fortfor han därför, vänd till Svenske:

»Men våra motståndares antal tillväxer för hvarje dag. Det är också
lättare att med förflugna planer hänföra en obetänksam massa än att
sedermera bringa samma planer till verkställighet. – Men äfven du, min
son, ser upprörd ut», afbröt han sig, i det han kastade en forskande
blick på den unge mannen; »har något händt dig?»

Svenske berättade nu utförligt uppträdet på Lafonts kaffehus och yttrade
sin ledsnad öfver att han icke bättre kunnat lägga band på sitt sinne.

Biskopen lugnade honom emellertid med den förklaringen, att det icke var
så ovanligt att ungdomen vid riksdagen kifvades. En ärlig tvekamp mellan
unga män, oaktadt den kanske icke till fullo kunde anses
öfverensstämmande med den heliga skrift, hörde ej till våra svåraste
synder. Hvad som försvårade saken var dess politiska sida. ’Parva
scintilla neglecta magnum sæpe excitat incendium’, säger Curtius, sade
han; »våra motståndare skola helt säkert icke underlåta att uppdikta de
värsta historier med sammansvärjning, förräderi och uppror. Men må hvar
dag hafva sin omsorg och sin plåga. Nu skola vi icke mer tänka därpå,
utan i stället se till hur det kan gå med verkliggörandet af dina
framtidsplaner. Jag har redan talat vid några vänner. För närvarande
synes ringa utsikt vara för handen, att du, oaktadt din fars
förtjänster, skall snart lyckas få rekommendation till något regemente.
Men vi skola hoppas att det reder sig!»

»Du är mycket god som tänker på mig», sade Svenske, rörd, i det han
fattade biskopens hand.

»Inga tacksägelser, min son! Se i stället till att du får något af den
här fårsteken, det mesta är redan uppätet, och resten är bara ben och
senor, men sero venientibus ossa, det är uttydt: den som kommer sist
till kvarnen får sist mala. Vi få vara nöjda, om Peter vill gifva oss
något alls denna tid på dagen.»

Deras enkla måltid var också snart slutad. Kräsligheten i mat hörde icke
till denna tids hvardagslif. Den var hänvisad till de större kalasen,
hvilka också till följd af de prof, som de kunde ställa på gästernas
matsmältningsorgan, hade allt skäl att fordra en långvarig förberedelse
och en grundlig efterföljande späkning. Sedan därför fårsteken med
vattenlingonen och de ättikdränkta portulaksstjälkarna var affärdad,
återstod endast den magra köttsoppan och med denna och några »fattiga
riddare» var måltiden slut. Som biskopen strax på eftermiddagen skulle
deltaga i sitt stånds öfverläggningar, tog han genast afsked af Svenske,
hvilken han emellertid gaf det rådet att se sig något om i staden, tills
dess de, som öfverenskommet var, skulle besöka tant Beata.

Då Svenske lämnade Gyllene freden, styrde han sin kosa framåt
Österlånggatan, som denna tid var en af hufvudstadens finaste gator.
Hans afsikt var att taga det under byggnad varande slottet i närmare
ögonsikte. Detta var nu till sina yttre delar nästan fullbordadt; men på
södra sidan återstod ännu åtskilligt att fullständiga. Sålunda voro för
tillfället en del arbetare som bäst sysselsatta med att fylla den djupa
slottsgrafven. Den bredvid liggande Storkyrkan var äfven under
reparation. De många små och låga handelsbodar, som på alla sidor
omgåfvo henne, skulle bort, på det att stadsarkitekten Carlbergs snille
skulle få tillfälle att visa ett mästerprof på sin konstnärliga storhet
genom att gifva åt hufvudstadens dôm det smaklösa yttre, hvari densamma
ännu den dag i dag är befinner sig.

Då Svenske vikit om hörnet af det nya bollhuset och stod försjunken i
slottets betraktande, fästes hans uppmärksamhet på några män och kvinnor
i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad,
på en gång bjärt, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra
det under sista tiden så mycket omtalade Svenska komediantsällskapet,
hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i
veckan, och hvilka föreställningar han senast på förmiddagen hört mycket
omtalas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större
komedi i tre »öppningar», kallad Plutus eller mammon. Enligt affischen
skulle åskådarne förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen
genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder. Hans
nyfikenhet – han hade aldrig förr hört en komedi omtalas, än mindre sett
någon sådan uppföras – hade blifvit väckt, men hans morbror hade
alldeles ogillat hans plan att åse föreställningen. »Oaktadt det i det
hela taget icke kan få anses som något groft slöseri, hade han sagt att
betala sina 16 styfver, för att få se deras konster», »är dock vårt
fäderneslands närvarande tillstånd så allvarligt, att det bör betaga oss
all lust efter dylika fåfängliga njutningar och i stället gifva oss en
verklig anledning till sorg efter Guds sinne, som också ensam kan
åstadkomma bättring.»

Biskopen hade äfven talat om komediernas hedniska ursprung. »De romerska
hedningarne hade afsett med dem att, som de sade ridendo castigare mores
eller, med andra ord, velat genom dem införa den utvärtes dygd, som de
funno i det blotta sunda förnuftet. Men detta gagnade ju för oss
kristna, hvilka redan genom födelsen vore delaktiga af Guds rena ord
till rakt ingenting. Guds ord upptäckte tillräckligt för oss vårt
invärtes fördärf genom allehanda lärdomar och förmaningar, hvilka också
ensamma ägde tillräcklig kraft att förmå oss – om vi det ville! – att
bortlägga det onda och förnyas till det goda.»

Dessa ord från hans vördade morbrors läppar hade gjort ett djupt intryck
på Svenske. Tanken på att han kanske om igen skulle ådraga sig några
spefåglars hånfulla ord och blickar för sina urvuxna, gammalmodiga
kläder förjagade nu sista resten af begär hos honom att åskåda dylika
sällars konststycken. Det var därför med en viss förargelse, som han såg
sig utsatt för det skrattande komediantsällskapets blickar.

»Vid alla Bacchi prästinnor», hördes en hes karlröst öfver de skrattande
fruntimmersstämmorna, »liknar icke den här unge mannen på ett hår bror
Köppel som den stolta fattigdomen. Se blott hvilken min! Kanske han är
lappkungen som skall inspektera vår nya habit.»

Nu visade sig mellan syrenbuskarna ett magert kvinnoansikte, hvilket,
till följd af en stark påläggning af blyhvitt och karmin, påminde
Svenske om de gamla helgonbilder han sett hemma på kyrkvinden.

»Akta dig Trundman att du icke råkar illa ut, som du gjorde här om
dagen, då du ville agera Carion för stadsgevaldiern ner på skeppsbron.»

»Lappri, Filine, den här ser sannerligen icke så farlig ut. I ska’ få
se, go’ vänner, att det är en officer från provinsen, som vill låna ut
pengar åt våra bankobetjänter.»

»Konsterna stiga och vetenskaperna komma i anseende,» inföll den som
kallats Köppel – en lång, mager man, iklädd en utsliten, gräsgrön rock
och bärande kalott på hufvudet i stället för peruk –. »Men jag tror
snarare att han kommer från min vän Harpagon, som inte vill tvätta sig
för att kunna spara på vattnet.»

Detta svar uppväckte säkerligen glada minnen, ty hela sällskapet började
nu att skratta med full hals.

Svenske, som icke onödigtvis ville gifva näring åt deras skämt, men icke
häller velat vika för första stöten, ansåg nu tillfället lämpligt att
draga sig ur spelet, hvilket äfven lyckades honom utan vidare obehag,
genom att gå in i slottsporten som stod öppen. Väl inkommen på
borggården, tog han sedermera af på vinst och förlust in åt en mörk
hvalfgång. Utan att närmare efterhöra om det var tillåtet eller icke,
fortsatte han med hastiga steg tills han kom till en bred stentrappa. Nu
var hans tanke att vända om; men han kunde icke motstå sin nyfikenhet,
utan beslöt efter någon tvekan att fortsätta. Utan att han själf riktigt
visste hur han kommit dit, stod han någon stund senare i en praktfull
sal, som med sina höga fönster vette utåt Logården. Åbo gamla slott hade
varit det största boningshus, som han dittills skådat, och det höga rum
med grant utsirade tak, hvari han nu befann sig, det bonade golfvet samt
framför allt den vackra utsikten från fönstren väckte därför, som
naturligt var, hans både förvåning och beundran.

Om han icke haft så mycket vackert på en gång att studera, skulle han
icke underlåtit att i fönstret bredvid lägga märke till en äldre man,
som med lika förtjusning tycktes försjunken i åskådandet af det rörliga
skådespelet nedanför på strömmen, och hvilken, för att göra det ännu
bekvämare för sig, nästan helt och hållet uppkrupit i den djupa
fönsternischen. Hans yttre tycktes utvisa en man ur den välmående
medelklassen, en borgare, som icke lyckats att vid ölmuggen till fullo
förstöra de pengar, som gynnsamma aftal på Tyska stallplan eller utanför
Guillemot’s kaffehus inbringat. Växten var hög och fetlagd och bredden
mellan axlarna tydde på försvarlig styrka. De stora, ljusgrå ögonen,
hvilka matta och intetsägande sköto fram likt kaninögon ur det pussiga
ansiktet i förening med hans tjocka läppar antydde lusta efter sinnlig
njutning, kanske äfven vana vid ringa tankeverksamhet.

Kläderna voro tarfliga. Den röda västen, som bjärt stack af mot den grå
rocken, var försedd med ett delvis urblekt guldbroderi. Såväl den som
rocken var nedfläckad af minnen från mer än ett middagsmål. Dräkten
fullständigades af ljusgrå redgarnsstrumpor, en hvit halsduk med långa
spetsändar samt gammalmodiga skor utan spännen, men i stället försedda
med stora röda bandrosetter, länge sedan ur modet. På hufvudet satt en
gulhvit allongeperuk, hvilken i vida lockar nedföll på axlarna.

Svenske tog det därför ganska lugnt, när mannen, då han blef honom
varse, väckte honom ur hans funderingar genom ett slag på axeln.

»Hvad gör mans här min unge man?» frågade han med stark tysk brytning,
under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på, mein Herr»,
fortfor han, då Svenske icke svarade, »hvad vill en sådan man här att
göra? Här är kungens gemak.»

Svenske, som trodde att hans gammalmodiga klädsel var på väg att skaffa
honom något nytt obehag, svarade kärft, att han icke trodde att det
rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och undrade om
den som frågade var borgmästaren eller stadsfiskalen.

»Beim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde
Aulœvill höra», sade den okände småleende – Hans röda ansikte utvisade i
själfva verket höjden af nöje. – »Nein, beim Gott, mein lieber Herr!»
fortfor han, »jag är ingendera. Och Ni må gärna se så mycket mans vill.
Ach, du Gott! Att taga mig för gubben Aulœvill!» – han skrattade så, att
tårarna stodo honom i ögonen – »Mein Herr är från landet, kan jag
förstå?» återtog han i det hans stora rödsprängda ögon, som det tycktes
med synnerligt välbehag fäste sig vid huggvärjan och kraghandskarna.

Svenske var icke alls belåten med den närgångna mönstringen. Och det var
icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han anmärkte:
»att det tydligen kunde ses på min frågvise »min herre» att han icke
vore från landet, ty där höll man sig snygg och ren, äfven om man icke
hade så fina och välskurna kläder.»

Men gubben tog anmärkningen med orubblig godmodighet, anmärkande endast
att det var ett dåligt tidens tecken att ungt folk klandrade allt nu för
tiden. »Men hvad heter han, min vän?»

»Mitt namn är Svenske», svarade denne och rätade på sig. »Dopnamnet har
jag fått efter vår högstsalige konung, Carolus vid namn. För öfrigt har
min herre gissat rätt, att jag är från landet.» Han vände sig i detsamma
om för att gå.

»Godt namn att brås på!»

»Ja, det är det», svarade Svenske, som missförstod uttrycket. »Och gifve
Gud att vi hade honom ännu i behåll i dessa dåliga tider, då skulle icke
en ung adelsman antastas, hvart han gick, både af kavaljerer,
komedianter och sådana här krämare, endast för att han icke har rocken
fullsatt med franskt glitter, eller saknar en sådan där lingarnshätta på
hufvudet som min herre tyckes yfvas öfver.»

»Sakta, mein Herr, kungen tycker icke om att man talar så högt.»

»Kungen bor mans inte här ännu», sade Svenske, härmande den andres
viktiga min, då han tyckte att dennes förmynderskap började gå för
långt, »och för öfrigt ger jag den här kungen en god dag. En ung
adelsman, som vill göra gagn och skaffa sig fram i världen, får gå och
drifva här sysslolös omkring, utan att kungen har så mycken makt, att
han kan skaffa honom ens en fänriksyssla. Allt skall gå genom det
sekreta rådet eller hvad de kalla det vid riksens ständer.»

»Pots tausend, hvad säger man om kungen?» afbröt honom den okände med
något sträfvare tonfall, i det han rätade upp sin stora kropp och sökte
intaga en soldatlik ställning; »denk er doch etwas besser nach ein ander
mal!»

I detsamma gjorde han en militärisk vändning mot dörren för att aflägsna
sig, då en ung kavaljer inträdde från den motsatta dörren och till
Svenskes icke ringa förvåning gjorde en djup bugning för den gamle
mannen. »Hans Maj:t», sade han, »signalen är hissad på Logården och
sluparna ligga i ordning att öfverföra jägarne.»

»Väl, von Buddenbrock, då vilja vi strax infinna oss.»

»Kungen själf», mumlade Svenske. Det gick formligen omkring i hans
hufvud. Men han sansade sig genast. Han hade hört berättas, mindes han,
att kung Fredrik var en god och mild konung. Icke vetande rätt huru han
skulle te sig, och ytterligare förvirrad genom de blickar, hvarmed
kungen och hans unge kavaljer betraktade honom, tog han slutligen ett
steg framåt och föll på knä, i det han med några osammanhängande ord
sökte uttrycka hur olycklig han kände sig till mods öfver att hafva
tagit den glorvyrdigste konungen, landets fader, för en vanlig människa,
hvarför han i sin djupaste undersåtliga ringhet bad om tillgift.

Det godmodiga leende hvarmed konungen åhörde hans anförande lugnade
honom. »Ja, mitt namn är Friedrich», sade konungen och vinkade åt honom
att stiga upp. »För öfrigt är jag visserligen intet annat än en vanlig
människa; och ingenting kan väl vara likare en konung än att vara en
människa. Men jag har hört min unge man rekommenderas af en utaf mina
vänner,» återtog han, med en nådig böjning på hufvudet, »och det är icke
utan att jag är skyldig er en återtjänst. Friedrich glömmer aldrig en
tjänst – var vår frände Carolus stor i striden, kan Friedrich visa sig
stor i friden.»

Då Svenske icke kunde återhålla några utrop af förvåning, afbröt honom
konungen:

»Beim Gott! Unge man, jag vet allt; – von Buddenbrock här har redan
omtalat alltsamman. Historien går ju för öfrigt hela staden omkring! –
Men man får icke vara så hetsig af sig, äfven om man är i sin goda rätt
och vill taga en vacker dams parti. – Man skall hålla sin värja i styr,
såsom vi en gång för alla befallt. – Emellertid vilja vi nu», fortfor
han efter en stunds tvekan, »till straff för att unge man, genom att
draga svärd i residenset, brustit aktning för kungens närvaro ålägga
honom att hela aftonen vara i denna tråkiga mans sällskap, hvilken under
en hel förmiddag icke kunnat berätta för konungen en enda galant
historia, utan endast hållit bedröfliga sorgetal öfver sin far,
generalen i Finland, eller om ryssar och kosacker som bränna folk
lefvande.

Och här har mans till andra kläder», fortfor kungen godmodigt – då
Svenske bugande afhörde hans befallningar – i det han började en
undersökning af sina stora västfickor, hvilken emellertid icke ledde
till något resultat; ty sedan han fortsatt därmed en stund – och detta
så grundligt, att han vände ut och in på fickorna – sade han med samma
godmodiga leende: »Potz donner! Den skälmen Dalin tog verkligen den
sista dukaten från kungen i dag!»

Nu öppnades dörren och en medelålders man, klädd nästan alldeles lika
med konungen, steg öfver tröskeln.

»Broman» sade konungen, vänligt framräckande sin hand för att kyssas,
»välkommen! Vi borde egentligen vara ond på dig, då vi hela långa
eftermiddagen fått sitta här ensam och endast kunnat roa oss med att se
på gubben Blom, hur han lastar in veden där nere. Men hvar har man varit
hela långa dagen?»

»Ers maj:t, trägna göromål; penningebekymmer –», började Broman med ett
inställsamt småleende, under det han gjorde en djup bugning.

»Potz donner, man; – redan slut? Sverige skulle vara ett riktigt Peru,
för att vår kommersiepresident skulle vara en honnett man. Men vi vilja
tala en annan gång därom. Hur var slutet på historien vi fick löfte om?
Vi älska icke böcker och vilja därför hälst hafva deras innehåll
omtaladt för oss.»

»Menar Ers maj:t historien om de nio fångade björnungarne?»

»Nej, det var ju historien om de förtjusande trollsländorna» – kungen
smackade med läpparna och ett belåtet leende smög sig öfver hans anlete.
»Om allerliebsten Cismene; hon som så djupt fäste sig i vårt minne på
sista balen. – Hvad säger hennes mor, den stolta friherrinnan? – Men,
det är sant, vi hafva icke tid nu. Vi vilja höra den i afton efter
jagten –; redan i afton, hör man det!»

»Men se där», afbröt kungen sig, »vi hade så när glömt vår dams trogne
riddare. Hör, min vän», återtog han, vändande sig till Broman, »denne
man vill blifva soldat vid vår armé och du får därför ställa så till,
att han snart får en fänriksfullmakt. Vi själfva vilja betala den, och
får du därför för denna gång nöja sig utan sportler. Det är stor lustre
för riket att hafva vackra officerare; – liksom mycken och vacker adel.»

I det han sade dessa ord, vinkade han vänligt med handen till afsked åt
Svenske och kapten Buddenbrock samt följde Broman genom dörren till de
inre slottsrummen.




                                   V.


Ryktet om slagsmålet på Lafonts kaffehus hade, som kungen sagt, spridt
sig kring hela staden. På alla kaffehus talades därom och man undrade
mycket hvem den unge mannen kunde vara, som var nog oerfaren eller nog
tillgifven det allra intimaste hofpartiet att uppträda som grefvinnan
Casselsteins försvarare; och detta till och med mot den skickligaste
fäktaren vid gardet. Det täcka könet lade sig i synnerhet vinning om att
erfara något om denna intressanta nyhet, och den kavaljer var med
visshet välkommen till sin beskyddarinnas lever, som kunde framläspa
någon ny, mer eller mindre originell upplösning af gåtan.

Mon Dieu! – Fröken Taube! »Kungens förklarade älskarinna!» – som till på
köpet endast såg karlar i sin salong och var nog djärf att motsätta sig
den nya koaffuren à l’anglaise, att en ung adelsman kunde taga hennes
parti; kunde något vara mera himmelsskriande!

Det var säkert, en hessisk äfventyrare, eftersom han knappt hade
kläderna på kroppen, eller kanske någon af hennes forna tillbedjare, som
ännu brann af försmådd kärlek. Man måste emellertid nöja sig med det
lilla man fått veta, ty kungen, berättades det, hade, så snart historien
kommit till hans kunskap, förbjudit de däruti deltagande att vidare orda
därom, vid straff att de i annat fall skulle dragas till ansvar för
slottsrätten därför att de blottat värjorna på ett allmänt ställe.

De, som voro mest intresserade af att få närmare reda på den unge
mannens stånd och villkor, voro naturligtvis själfva deltagarne i
slagsmålet. Meijersdorff och Laforme ansträngde alla sina krafter för
att i tysthet utforska hans närmare omständigheter. Meijersdorff därför
att han kände ett okufligt begär att snart få förnya fäktlektionen, och
Laforme därför att han nu fått något att tänka på och något nytt att
tala om.

Men deras möda var länge fåfäng. Någon patrull hade aldrig hörts af.
Ropet därom hade, såsom läsaren redan känner, endast varit falskt alarm.
Då de åter infunnit sig hos mäster Lafont, var den unge mannen
försvunnen och Bisot hade endast omtalat för dem, att den, som de sökte,
i vredesmod och under flere hotelser mot Meijersdorff aflägsnat sig
uppåt Västerlånggatan. På intet af de mera anständiga värdshusen, som
Laforme uttryckte sig, hade han tagit kvarter.

På aftonen samma dag som tilldragelsen egt rum sutto nu i
Kungsträdgården nämnda båda vänner och samtalade om de ansträngningar
som de för denna sak underkastat sig.

»Det var min olycka», sade Meijersdorff, »att vi voro på ett offentligt
ställe; annars skulle jag, parbleu, expedierat honom flux, så att vi
icke behöft bråka våra hjärnor för hans skull!»

»Hans långa bonde till följeslagare var, ma foi superbe; – hörde mon
frère hvad han sade åt mig?»

»Nej, jag såg icke att ni voro i något samtal.»

»Jo, det var just som vi kommo ut på gatan. – Jag skrattade åt hans skor
med de stora remmarna uti – ha, ha, ha! Då hördes något, – alldeles som
när man hårdt gnider tvänne murkna trän mot hvarandra: ’Jag bär mitt hår
sådant det är, utan att mjöla det fullt eller binda upp det bakom
öronen’, hväste han så att alla månglerskorna hörde det. ’Tar rent
lintyg när jag behöfver och icke blott för syns skull. Brukar skor, som
täcka mina fötter och äro stadiga och starka att gå på – och hvad
stekspettet angår, har jag satt sådana kramsfåglar som munsjör på det
förr en gång’.»

»Nå, du gaf honom väl med flatan, sedan ni kommit ett stycke uppåt
Österlånggatan?»

»Tyvärr gick tillfället mig ur händerna. Jag träffade mäster Lafont på
vägen och kunde icke underlåta att gifva honom en duktig étude för hans
sätt att instufva gens de qualité i ett kaffehus. Det blir ju en
veritabel ölkrog. Hur litet folk förstår att lefva i detta landet!»

»Hvilken åtskillnad mellan våra värdshus och dem i Paris!» sade
Meijersdorff, i det han blåste dammet från sina manschetter och varsamt
skrufvade hatten något mera på sned.

»Minns du par exemple l’hôtel Impérial vid Rue du Tour, l’hôtel Anjou
vid Rue Dauphin och – verte et bleu! – l’hôtel d’Andraque vid Rue
Tournon?»

»Hélas! Ces jours de fête, ils sont passés», suckade Meijersdorff.
»Annat folk än af kondition vågade icke visa sig där. – Men hur är det
väl här? – Guillemot’s, Lafont’s, Allardi’s, Thurou’s äro ju riktiga
ölkrogar, där all inbördes politesse är bannlyst. Människor af
distinktion kunna knappt visa sig utan att näsvisa ungdomar eller
snuskiga krämare hänga sig i öronen på dem. – Ah! Paris! vive Paris!
vive la France!»

»Du har rätt, min vän! Till min olycka har jag varit alldeles för länge
i det här björnlandet, där man antingen skall slåss eller blanda sig i
statssaker och skaffa sig intriger på halsen.»

»Att slåss med gentilshommes härdar själen!» svarade Meijersdorff. »Men
à propos statssaker, har du hört något om hur republikens vänner må i
det Secretas Secretissimum?»

»I förgår lär det hafva vägt tämligen lika. – Gamle räfven Åkerhjelm gör
ett envisare motstånd än vanligt och vår vän kanslipresidenten torde
enligt min ringa tanke icke vara den man, som själf kan behärska de
andar han framkallat. Men hvilka damer komma där borta mellan träden?»
afbröt han sig, i det hän vinkade åt Meijersdorff att stiga upp.

»Ah, mon Dieu, la belle Ulrique!» sade denne i det han skyndsamt reste
sig.

»En ny eröfring?» läspade Laforme i det han satte hatten under armen och
gjorde sig redo att gå.

»Så tvärt?»

»Verte et bleu, vi kunna ju icke alla hinna till Corint. Jag afstår åt
dig de sköna, liksom jag skulle önska se dig i afton afstå åt mig den
bästa biten af mäster Lemartins tryffelpastej.»

Men Laforme tycktes hafva uttömt sin tvekan i orden, ty när Meijersdorff
gick de båda damerna till mötes, följde Laforme med lika ifrigt som om
han tyckt sig se i dem rykande pastejer.

Det var en förtjusande tafla, som de hade framför sig, då de lämnade den
mörka löfsal, där de hittills, ostörda af de promenerandes blickar, fått
utbyta sina tankar. Kungsträdgården, då liksom nu den förnäma världens
mötesplats, sträckte sig denna tid från Hamngatan icke längre ned än
till Arsenalsgatan, söder om hvilken den gamla arsenalsbyggnaden
sträckte sina tornspiror. En hög tegelmur, på hvilken funnos några
större portar, inneslöt honom på alla sidor.

Det var mycket folk denna afton samladt i de breda alléerna, hvilka just
började ikläda sig den första sommargrönskan. En nyligen uppsatt byst af
konungen i hvit marmor samt fyra kastanjeträd, som han själf med egen
hand planterat och hvilka sades vara de första som växte på svensk jord,
voro också något nytt att se, som icke erbjöds alla dagar.

»Hvilken lycka att se min nådiga friherrinna så pass återställd efter
det ledsamma äfventyret i går afton», sade Meijersdorff, i det han
gjorde sin allra sirligaste komplimang. »Min vän här och jag hafva nyss
talat om den ringa politesse som folket i vår vackra hufvudstad vid
sådana tillfällen lägger i dagen.»

»Ack, min baron, ni är för god som bryr er för en sådan bagatell»,
svarade den tilltalade småleende. – »Jag har icke skänkt ett ögonblicks
uppmärksamhet däråt. Min dotter blef något illamående, det är allt.» –

»Det var blott en liten stund i går afton, mamma.

För öfrigt är det icke första gången som friherrinnan von Buddenbrock
varit utsatt för stockholmspöbelns okynne. Själfva namnet tyckes
innebära något tilldragande för dessa snickare och slaktare,
herredagsmän och hvad de allt heta, som eder dumma politik församlar i
vår vackra hufvudstad. Kusin Lagercrantz har dock styrt om att de denna
gång icke lekte sin sabbat förgäfves.»

»Och den stackars gossen», inföll nu dottern, i det hon nedslog ögonen
för Laformes mönstrande blickar »som man beskyllde vår kusk att hafva
kört öfver, har min mor skaffat en plats hos franske ministern såsom
stekgosse. – Han var icke alls sårad.»

»Ja, Ulrika har verkligen intresserat sig för den där lille vagabonden»,
återtog den förra, vändande sig mot Laforme. »Hon kan helt säkert
berätta ännu närmare detaljer om sin nyaste eröfring.»

Hon mottog, under det hon yttrade dessa ord, Meijersdorffs artigt
framräckta arm, för att sluta sig till skaran af de promenerande.

                   *       *       *       *       *

Svenske hade undergått en stor förändring till sin yttre människa, tack
vare hans nye väns råd och anvisningar. Då han lämnade slottet, hade
denne nämligen följt med honom till Norrbro, där han fick utbyta sin
illa medfarna hatt mot en ny och köpa sig modärnare gehäng och nya
kastorhandskar. Under tiden underhöll han honom med en redogörelse för
ställningar och förhållanden inom hufvudstaden och hofvet. Samtalet hade
äfven rört Finland och det väntade kriget, hvarunder Buddenbrock
försäkrat, att Svenske helt visst skulle blifva hjärtligt välkommen hos
hans far, generalen, hvilken många gånger talat om den gamle
krigskamraten, öfverste Svenske.

Under det de följdes åt till Kungsträdgården, intresserade sig Svenske
mycket för att få veta något närmare om de kavaljerer, med hvilka han
under förmiddagen råkat i strid. Buddenbrock kunde gifva honom besked.
»Baron Meijersdorff var en sprätthök och slagskämpe af första ordningen.
I synnerhet då det gällde att visa sin öfverlägsenhet öfver fegheten
eller blygheten, var han oöfverträffad. – För öfrigt var han – en ganska
aimabel kavaljer, som kurtiserade alla unga fruntimmer och kunde, om det
fordrades, göra en lika välrynkad falbolan som någon sömmerska vid
hofvet samt ett tapisseri, vackrare än mäster Precht’s ornament.»

»På hans pudrade kindben kan man också se att han har något af kvinna i
sig. Men det är den fransyska smaken som regerar världen, min vän. – För
öfrigt, som man är klädd blir man hädd. – Ma foi, unge man, skulle han
säga till dig, om du vore honom på något sätt i vägen, edra handskar
äro, parbleu, glacerade under näsan, ert gehäng ser, par Dieu, ut som
ett grimskaft, ert ...»

»Upphör», sade Svenske allvarligt, »jag hörde tillräckligt därom i
middags.»

»Då gå vi vidare till Schulenberg, för att först hålla oss till
militärerna. Denne är af helt annat slag. Tämligen tapper då han får
hålla sig till pratet, kryper han gärna bakom ryggen på sin vän
Meijersdorff, då det blir allvar å färde. Sådan är äfven min vän
Laforme, men af annan orsak. Hans själ har sin bostad i
matsmältningsorganen. En fint anrättad diner är för honom allt; och för
att han skall vara partiet trogen, har han också fått alla
taffelpenningarna om hand. Så länge engelska ministern Guidickens var
här, hörde han till mössorna, hvilket malicen påstod berodde på soppan,
som ministerns kock ensam förstod att tillaga. Nu har monsieur Lemartin
– kocken hos franska ministern – fått öfvertaget genom sina
karptungomeletter. Laforme är nu en lika så ifrig hatt som någon annan.
Ja, skratta inte! Till följd af sitt sätt att lefva, är han långt ifrån
någon obetydlig politisk person. Hvad värjan vidkommer», tillfogade han,
småleende, »är han dock fullkomligt oskadlig. Det är icke comme il faut,
tycker han att störa matsmältningen genom några häftiga rörelser. Att
utgjuta blod skulle uppväcka hans äckel och störa aptiten! Till
yttermera visso skulle han förklara, om du nödvändigt ville byta stötar
med honom, att hans vän Flogiston, förste lifmedikus hos hans utkorade –
hvilken ej är någon mer eller mindre än hertiginnan af Maine – har sagt
honom att blodet är en kraft, som man, äfven med den bästa digestion i
världen, har svårt att tillräckligt underhålla, och som man på intet vis
bör utsätta för andra förluster än den, som hvarje månad uppstår genom
den föreskrifna åderlåtningen.»

»Det var äfven en fjärde med i laget, en ung man med bleka anletsdrag;
han bar gardets uniform.»

»Jag vet, unge Wrangel, son till öfversten vid gardet. Han är ingenting,
hvarken ondt eller godt. En ung étourdi i nattkappa och halfärmar, som
endast för pappas förtjänster får beledsaga sin afgud Meijersdorff.»

»Jag får väl göra mig beredd på revanche?» – »Något värre blir det väl
inte?»

»Åh nej! Slottsrätten har ej reda på någonting.»

»Men kungen?»

»Gammal soldat med fyra blessyrer; har själf varit med om mången het
dust i sina unga dar. – Mot dig särskildt var han ju mycket nådig
hvilket ju också var helt naturligt, då han trodde att du tagit hans
dams parti. – Fruntimmer och jagt äro nu hans lefnads ljusa sidor. Att
regera, tänka, spela kort och nyttja kläder af inhemsk tillverkning det
värsta han vet.»

Svenske omtalade nu att han aldrig hört grefvinnan Casselsteins namn
nämnas, och att det endast varit kavaljerernas gyckel öfver hans
urmodiga dräkt, som retat honom och bragt hans blod i jäsning. Hans vän
ansåg emellertid att klokheten bjöd i detta fall att tänka som hela
staden tänkte och hålla god min.

De båda unga männen hade nu inträdt genom en af de östra ingångarna till
Kungsträdgården. Innan de tagit många steg, mötte de Laforme och Ulrika
samt en annan dam, hvilken presenterades för Svenske såsom fröken
Liewen.

Svenske igenkände genast i Ulrika von Buddenbrock en af de damer, som
han aftonen förut sett i vagnen. Hon var ock en ståtlig uppenbarelse,
hvilken icke så lätt kunde glömmas. Hög och smärt och på samma gång
yppigt formad, var hon, för att följa Laformes liknelse, »en nyss
utsprucken lilja, som hade själfva behaget fjättradt kring sin lilla
körsbärsmun, samt till ögon de allra skönaste förgätmigej, glänsande af
esprit och kvickhet».

Man får därför icke undra öfver om Svenskes föresats att vara tyst och
sluten, på det att han ej skulle utsättas för något nytt skämt, snart
började vika för en mera tillgänglig sinnesstämning. Ännu en stund
iakttog han dock rättningen på vänstra flygeln af det promenerande
ledet, lika noggrannt som om han skulle haft sin första profexercis. Men
hvarfvet var ej fullbordat genom den ståtliga lindallén, förrän ordre de
bataille ändrades. Fröken Liewen hade upptagits af en främmande
kavaljer. Buddenbrock tog Laforme under armen för att rådgöra med honom
om en ny maträtt, som kungen frågat efter.

»Hör ni, min herre, jag älskar blått och gult!» ropade Ulrika med ett
skälmaktigt leende efter Laforme, när han aflägsnade sig.

Svenske, som sålunda plötsligt befann sig ensam med den unga damen,
måste taga upp tråden, som den andra släppte; och han gjorde det mindre
tafatt än man kunnat vänta sig.

»Fröken skrattar således icke åt mina gammalmodiga kläder?» frågade han,
en smula varm om kinden.

»Hvarför skulle jag göra det?»

Hon betraktade honom en stund med en blick, som på en gång uttryckte
förvåning och nyfikenhet.

»Blått och gult äro ju de gamla svenska färgerna; de kunna väl icke
uppväcka någons löje?»

Nu följde en längre tystnad; och det tycktes nästan, som skulle samtalet
helt och hållet afstanna, då en äldre man närmade sig från en af
sidoalléerna.

»Låt oss påskynda våra steg», sade Ulrika ifrigt, i det hon tog Svenskes
arm.

»Mannen, som min herre såg där borta», återtog hon, då de kommo in i en
sidoallé, »är amiral Stenhöök, känd för sina sarkasmer. Han ifrar för
gamla bruk och bär ständigt och jämt utslagna spetshalsdukar och röda
och gröna hals- och skorosor, oaktadt de väl för tjugu år sen äro
aflagda.»

»Inte skall man väl blott tycka om hvad som är nytt och på modet?»

»Åh, visst icke! Hvarje människa bör följa sitt eget tycke och icke
tvingas att endast göra comme il faut. A propos! Hofjunkaren berättade
nyss», tillade hon skrattande, »att Stenhöök sagt kungen i går att det
ej var comme il faut att tala då man åt, hvilket väckte monsieur
Laformes synnerliga förtjusning.»

»Är man alltid så tyst och allvarsam där borta i ert sagoland?» återtog
hon efter en stunds tystnad, hvarunder Svenske förgäfves sökte utfinna
någon ny uppslagsända för konversationen.

»Hvad skall jag väl kunna säga en dam vid hofvet», svarade han blygsamt,
»jag som kommer från vildmarken? Sockerbrödet smakar ovant för den som
fått hungra sedan sin barndom.»

»Ack, så sérieux! – Munter och glad skall man vara i ungdomen», sade hon
i tillgjordt allvarlig ton, under det hon fäste på honom sina skälmska
ögon. – »Det är icke nog att vara tapper, min herre. Hur skola väl vi
damer våga att skänka våra färger åt en ungersven, som ser så bister
ut?»

Äfven hon, tänkte Svenske, gjorde anmärkningar öfver hans sätt att
skicka sig. Men hos henne var det icke öfversittarens hån, som stötte
honom tillbaka. Den förtjusande skälmaktighet, som lyste fram ur hennes
blå, intelligenta ögon, utöfvade en alldeles motsatt verkan; och då han
nu på hennes uppmaning berättade uppträdet på kaffehuset, började hans
tunga att tala med allt större ledighet. Så smälter vårsolen den
starkaste is. Han var icke häller af naturen en sådan tvärvigg, att icke
hennes muntra skämt skulle komma hans trumpenhet att gifva vika. Och ju
mer han såg henne, dess mera förtjusande blef hon i hans ögon. Aldrig
hade han sett så mycket kvinnligt behag. Hennes nätta, rödklackade skor,
som knappt lämnade ett fjät efter sig i den slätsandade gången, måste
uppväcka beundran i hvarje manligt sinne. Han glömde totalt sin
gammalmodiga gula väst af chamoiskläde och det ostickade
hjortlädersgehänget. Efter en stund öfverraskade han sig med att taga
efter några af kavaljerernas later, som han från början så mycket
ogillat. Så lät han gehänget, ett tu tre, svänga mera ut åt sidan, så
att värjan kom att hänga mera vågrätt, medan åter hatten under gåendet
kom allt mera på sned. Ja, då han beskref de leende vikarna och de
löfklädda holmarna utanför hans födelsestad, var det som hela hans väsen
skulle hafva undergått någon plötslig förvandling.

Ulrika lyssnade med synbart välbehag till hans lifliga beskrifning.
Äfvenså hennes bror, som lyckats frigöra sig från Laforme och skyndat
att uppsöka henne.

»Minns du, syster», frågade denne då Svenske slutat sin beskrifning,
»hvilken händelse det var, då Svenskes far hjälpte vår far så tappert
mot ryssarne?»

»Det minns jag!» inföll Svenske lifligt. »Det var vid Weichselfloden, i
Polen.»

»Generalen skulle med tre hundra dalkarlar öfvergå strömmen för att
anfalla ett polskt regemente, som låg på förpost på andra sidan. Men
polackarne hade anat oråd och då svenskarne kommo i land, mottogos de
därför med en förfärlig eld samt hade säkert måst gifva sig fångna, om
icke min far i spetsen för en liten skara ryttare lyckats öfvergå ett
vad längre ned vid floden, och tvingat polackarne att fly hals öfver
hufvud från sitt läger.»

»Det var äfven vid ett annat tillfälle» – inföll Ulrika – »som öfverste
Svenske kom vår far till bistånd?»

»Skulle man påminna sig alla tillfällen, då gamle kungens krigare räckt
hvarandra handen i farans ögonblick, skulle man få genombläddra hela
krigshistorien.»

»Men inte sant, för oss är det ju som vi känt hvarandra i flere år.»

»Man är alldeles som man vore släkt», sade Svenske hänryckt.

»Låt oss då också anse som vi vore det», sade Buddenbrock, i det han
räckte Svenske sin hand, som han tryckte. »Och du, syster, kan gärna
vara med i släktskapen och kalla Svenske kusin. – Du glömmer väl icke
att lyfta på floret för kusin Svenske, som du nyss glömde att göra för
kusin Meijersdorff», tillade han skrattande, då Ulrika rodnande räckte
Svenske sin hand.

»Med stort nöje», sade hon, »kallar jag sonen af en min fars gamle
krigskamrat kusin; det vill säga om min allvarlige herr kusin icke har
något däremot», tillade hon med det lilla näpnaste småleende. »Men någon
kusinkyss blir det inte; ty här i residenset äro vi inte så
gammalmodiga. Här lefva, sofva och drömma vi – à la mode de Paris, ma
foi.»

»Sakta Ulrika, där kommer »ma foi» gående med ma mère och hela stassen
af dina trognaste drabanter; men man bör icke reta honom.»

Meijersdorff höll just på att afsluta för sin dam en teckning af
Svenskes bedrifter och karaktär. Och att densamma icke varit till hans
fördel, kunde man lätt förstå på den stela hälsning, hvarmed
friherrinnan mottog hans presentation.

»Du går ju riktigt som en somnambule», sade hon därefter i en skämtsamt
förebrående ton till Ulrika. »Baron Meijersdorff har två gånger hälsat
på dig i dag utan att bevärdigas med en blick. Om det händt en af dessa
infödde», tillade hon med en föraktlig sidoblick åt det håll Svenske
stod, »på hvilka man knappt kan se om de hälsa eller icke – så styfva
äro deras nackar – hade det varit mindre underligt. Jag hoppas
emellertid, min bäste baron, att er kända générosité icke tillåter er
någon misstanke rörande min dotters éducation!»

»Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja
sina sändebud», återtog hon hviskande åt Meijersdorff, men dock
tillräckligt högt att Ulrika kunde höra det. »En familj af condition
kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap; –
nyss Broman och nu denne!»

»Kungen var onådig för sista picknicken i Karlbergsparken. Han är kär
som en galning i fröken Ulrika och hotar mig med björnskall, om jag icke
vill hjälpa honom. – Det är inte klokt att direkt motsätta sig hans
planer.»

»Hvad, kusin?» afbröt friherrinnan honom tvärt; »ett dåligt skämt, vill
jag hoppas?»

»Ma foi, är det inte min tappre läromästare», sade Meijersdorff i en
skämtsam ton till Svenske, utan att låtsa märka friherrinnans missnöje.
– »Det gläder mig i sanning att få förnya er bekantskap. Ridderligt af
er att taga upp striden för en så – respektabel dam.»

»När som hälst står jag till min herres tjänst», sade Svenske kärft.

»Par dieu!» inföll Meijersdorff med en axelryckning. »En sådan dam
behöfver eller begär inte ert beskydd.»

»Om förlåtelse», sade Svenske, i det han bugade sig stelt, »jag trodde
motsatsen. Men jag är, som min herre vet, från en aflägsen landsbygd och
har ännu icke hunnit antaga stora världens seder.»

»Bry dig icke om hvad han säger», hviskade Buddenbrock i örat på
Svenske. »Hans yrke är att visa sin öfverlägsenhet mot unga män och
främlingar.»

»Tid och ställe?» frågade Meijersdorff i vårdslös ton, då han efter en
stund befann sig ensam med Svenske vid ingången till trädgården.

»När och hvar Ni behagar!»

»I morgon då, bakom Gyllenborgska malmgården?»

»Med nöje!»

»Jag blir hans sekundant», sade Buddenbrock i det han framträdde och
till Meijersdorffs icke ringa förvåning tog Svenske förtroligt under
armen. – »Alltså i morgon klockan sju, herr baron», tillfogade han, då
baronen aflägsnade sig.

»Jag är icke mycket förtjust öfver baronens umgänge», sade Buddenbrock
då han blef ensam med Svenske. »Genom sin ytliga kännedom om Frankrike
och Holland och kanske framför allt genom sin smickrande tunga har han
emellertid vunnit min fru mors vänskap. Ja, säkerligen skulle hon
ingenting högre önska än att se honom som Ulrikas man.»

»Fröken Ulrika tyckes dock icke vara honom synnerligen bevågen?»

»Nej, inte alls! I går skulle du hört dem. ’Det är en lustre för ett
land att hafva god och gammal adel’, sade mamma, då hon fick se honom på
sin svarta, stelbenta häst anföra vaktparaden. Hvad Ulrikas vapen skulle
passa väl tillsammans med det Meijersdorffska!»

»Tysk knapadel», sade Ulrika utan att se upp.

»Det är tyskarne och holländarne som bragt Sverige till stormakt. Det
var salig kungens största galenskap att inom landet söka upp sådana
blårockar som du och jag, ty därigenom kom kriget att gå olyckligt.»

»Din fru mors åsikter måste delas af flere», sade Svenske. »Får jag
därför icke min fänriksfullmakt snart, torde jag få löpa landet omkring
med min värja endast för min blåa rocks skull.»

»Mot dig var baronen ovanligt nådig! Du skulle hafva sett, huru han
behandlade unge Wrangel vid gardet, hvilken nu är hans trognaste
beundrare, för det denne begagnat de nya hyrkuskvagnarna till sina
första visiter. – ’Du är en ung étourdi’, sade han i det han hällde ut
en hel ölmugg öfver honom, ’som genom förnäma relationer i vaggan fått
kommando öfver ett dussin gardesknektar. Men därför bör du icke tro, att
du utbytt vaggan mot en vagn för att därifrån kommendera honnett folk’
–; och så höll han på att taga lifvet af den lille bleke ynglingen ... –
Men farväl nu och glöm icke bort Gyllenborgska malmgården! – I morgon
afton klockan sju.»

Med dessa ord skildes de från hvarandra.




                                  VI.


Svenske kom nu ihåg sitt löfte att besöka tant Beata. Men som klockan i
detsamma slog nio, fann han att det var för sent, och beslöt i stället
att uppskjuta besöket till följande dag. Han påskyndade emellertid sina
steg uppför slottsbacken, för att mellan de här uppstaplade högarna af
byggnadsmaterial söka kortaste vägen till sitt härberge.

Skymningen hade fört regn med sig och de allt ymnigare fallande
regndropparna förvandlade snart den lösa marken, hvilken saknade
stenläggning, till en djup gyttja, genom hvilken otaliga små rännilar af
lergult vatten skuro sig väg. Dagens händelser upptogo emellertid för
stor del af hans tankar, för att han skulle skänka någon större
uppmärksamhet åt omgifningen. Han hade nyligen fått se den skönaste
kvinna han någonsin skådat. Hvad voro väl alla skönheter i Åbo mot
henne! Sedan föregående afton, då hon darrande lutat sig fram öfver den
höga vagnskorgen, hade hon oupphörligen varit i hans tankar. Och nu hade
hon samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett tilltalsord
brukligt endast mellan nära fränder!

Vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända nästa afton hans sköna
framtidsdrömmar för alltid skingras. Men lifvet, hade ju hans morbror
nyss sagt, vore endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde vara
mödosamt men alltid lyckligt.

»Skall hon väl minnas mig?» Denna fråga, som plötsligt afskar hans
vidare funderingar, återförde honom till verkligheten och han märkte nu
att han under sina funderingar gått miste om rätta vägen. När han vände
sig om, för att med fördubblade steg återtaga den förlorade tiden,
varseblef han tvänne personer, tätt inhöljda i sina kappor, hvilka
tycktes hafva följt efter honom, och som nu stannade och betraktade
honom. Då de sågo sig observerade låtsade de emellertid icke fästa någon
vidare vikt vid hans person, utan afveko åt vänster i samma gränd, dit
han ärnade sig. Då det, till följd af regnet, var tämligen mörkt och, då
den bekantskap han redan hunnit göra med Stockholm icke var af det allra
fredligaste slaget, underlät han ej att, innan han gick in i gränden,
omvrida sitt gehäng så att fästet kom att ligga ännu bekvämare till
hands, om det skulle påkallas.

Så vardt dock icke förhållandet; och utan att på något sätt störas nådde
han strax därpå sin bostad.

»Välkommen, min käre gudson!» ropade tant Beata, sedan han dagen därpå
vid tiotiden lyckats besegra alla svårigheter, som husets trotjänarinna,
gamla Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en vildt främmande
karl. »Hjärtligt välkommen!»

Vederbörligen iakttagande Stinas förmaning att icke med sina smutsiga
ryttarstöflar sopa tillsamman allt granriset på det hvitskurade golfvet,
klef Svenske varsamt fram för att omfamna henne. –

Hon syntes vara kommen till den gräns af lifvet, då det nästan ser ut,
som om döden skulle hafva glömt bort att utsläcka den matta, flämtande
lifsgnistan. Den lilla, hopkrupna gestalten försvann nästan helt och
hållet i den vida kappa af urblekt sammet, kantad med gulnade
hermeliner, hvilken i vida veck nedföll kring henne, där hon satt i den
stora länstolen. Om icke de bruna, lifliga ögonen blixtrat till under
den stora gråa taftmössan, skulle man knappt kunnat tro att man stått
framför ett lefvande väsen.

Rummets inredning var enkel, men långt ifrån tarflig. Väggarna, klädda
med tjock, blommig damastdräll, voro fullsatta med taflor af röd eller
hvit atlas, på hvilka någon jubelhögtid, kröning eller kunglig
begrafning med gyllne bokstäfver stod beskrifven. Präktiga länstolar af
snidad ek, öfverdragna med blommig damast, stodo långs väggarna; och
framför fönstret, där gumman hade sin vanliga plats i den högkarmade
ekstolen, stod ett dyrbart i svart lackeradt bord, medan framför
detsamma låg på en vackert broderad kullerstol hennes andra trotjänare –
en grå katt – som på kattors vanliga sätt gaf sitt välbefinnande för den
inträdande främlingen tillkänna.

»Det var en sorglig nyhet du medför», sade gumman, då de första
vänskapsbetygelserna hunnit utbytas. »Henrik var ju endast barnet – men
så är det ofta – Herren tager icke de sina efter våra beräkningar.»

»Morbror var öfver sextio år.»

»Sextio år! Hvad är det mot min ålder, jag som är så gammal. Jag minnes,
skall du veta, den förfärliga stormen och snöyran, då de hemkommo från
Göteborg med liket efter vår salige konung Carls farfar och det är snart
åttio år sedan. – Men jag glömmer ju att hälsa på mina kära vänner»,
återtog hon, i det hon vände sig mot Juslenius och ålderman Smedberg,
som under det hon talat inträdt i rummet.

»Denne handelsman är min gamle hederlige Smedman», sade hon åt Svenske;
»han har köpt din morfars hus vid Packartorget. Där föddes din mor,
skall du veta», fortfor hon, i det hon framräckte sin hand åt
åldermannen, som vördnadsfullt kysste den, »årtalet minnes jag ej, jag
har alltid haft så svårt att minnas årtal. Men det är ju en ståtlig
gosse, som lilla Lovisa födt till världen», tillade hon då hälsningarna
voro utbytta.

»Ja, det förefaller mig alldeles som det varit i går», inföll
åldermannen, »då unga hennes nåd, jag menar fru Lovisa, ledde sin lille
son utför packartorgstrappan – men tiden går fort vid vår ålder. Om
blott allting blefve bättre. Men så är det tyvärr inte. Ingenting blir
bättre; allt sämre.»

»Om alla unge män äro som Carolus», inföll gumman med ett förtjust
ögonkast på sin gudson, i det hon vinkade åt gästerna att taga plats i
de lediga länstolarna, »är ingen nöd å färde. – Mindre ståtlig ungersven
har jag sett mången i mina dagar.»

»Söta syster ser riktigt kärlig ut på gamla dagar», inföll nu Juslenius
leende, i det han satte sig, »men efter hvad jag kunde förstå, menade
min ärade vän här icke så mycket yttre skönhet och vackra later, utan
fast mer den inre skönheten; och däri har han rätt, att både klokhet och
mandom saknas som oftast hos vår tids ungdom. Jag vill därför icke säga
något ondt om Carolus.»

»Både klokhet och mandom komma kanske att pröfvas snarare än man tror»,
återtog åldermannen med en viktig min, i det han med en jakande nick
instämde i hvad biskopen sagt.

»Ja, du lär ju medföra ännu sorgligare nyheter, efter hvad jag hör?»
frågade Beata. »Kan det verkligen vara sant, att finnarne vilja på nytt
hafva krig?»

»Det sträfvas därhän på vissa håll», svarade Juslenius, utan att låtsa
märka att frågan ställts till Svenske. »Jesuiter och annat papistiskt
anhang trängas om hvarandra här i Stockholm. En riksdagsman af någon
betydenhet kan icke yttra ett ord utan att det strax är uttrummadt på
kaffehusen.»

»Förbuden äro icke nog stränga», sade åldermannen, i det hans anlete
antog ett högviktigt uttryck.

»Stränga äro de nog, men med deras efterlefnad är det si och så. Handlar
det däremot om hattarnes krigsplaner, hålles det nog tyst.»

»Kan det vara möjligt att all denna ungdom på Riddarhuset vill gå ut i
kriget?»

»Möjligt och sant, syster Beata», inföll nu biskopen. »Större öfvermod
har man sällan upplefvat. – Till och med min gamle godmodige vän Sinius
sökte omvända mig här om kvällen; han har själf redan förlorat
förståndet och gått öfver till hattarne; – och jag vet inte rätt, bror
Smedman, hur det går dig själf på det yttersta. Man frestar mycket.»

»Jag hör tydligen af hvad I sägen», inföll gumman, då åldermannen icke
låtsades förstå hvarthän biskopen syftade, »att det går, som det står i
Psaltaren, att ’förrän jag späkt vardt, for jag vill, men nu håller jag
ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter’.» –

Under den tystnad, som följde på detta citat, vågade Svenske blanda sig
i samtalet.

»Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle
vara pure défensive.» –

»Pure défensive? – För Frankrike, ja», sade Juslenius med ett leende.
»För oss är han så offensiv som gärna möjligt. – Skönt sällskap att vara
i lag med, dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med
sina dukatpåsar och vårt samhällslif med sitt bjefs och sina grannlåter.
– Nu äro de så förmätna, att de påstå, att det var Frankrike som vann
vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att
få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall.»

»Alla dessa dumma påhitt att härma de inhemska manufakturerna; – glömmer
min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?»
sade Smedman, under det han kammade med fingrarna i sin hoptofvade
svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt
halskrage.

»Men hvad den tiden ändrar allt!» återtog han efter en stund – »Allt
blir sämre; intet bättre.»

»I min barndom», inföll nu Beata, »var folket mycket bättre och
förståndigare än hvad det nu är.»

»Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget»,
utbrast denne ifrigt, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu
ett sant ord. – Nej, förr i världen gällde icke ett partinamn såsom det
förnämsta af allt. Men hur är det nu! För att endast tala om mig själf
och pipbruket på Långholmen, håller det inte på att gå i kaputten,
endast för bristande låneunderstöd! – Nu skall allt, gubevars, gå framåt
med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten
vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande
kommissionärer, dessa s. k. hattstofferare, som lofva guld och gröna
skogar för mindre än ett runstycke. Tvingas de en dag att hålla hvad de
lofvat, begifva de sig vackert bort med dalerpåsarna, eller, om de höra
till de s. k. hederlige, bjuda möjligen – tre procent.»

»Alldeles så som min ärade vän säger!» inföll nu biskopen. »Sedan de
lymlarne lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk och fått
stora kronoleveranser, göra de bankrutt och fara till Norge.»

»Hvad jag vet är att jag själf», återtog åldermannen, »fick tjäna och
träla till mina fulla trettio år, innan jag kunde blifva min egen. Men
hur är det väl nu? – Nu hoppar man ur boden på kontoret, så snart man
lärt sig skilja debet från kredit, ja, ofta tidigare.»

»Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», sade Beata med en suck,
»är det som allt nu vore upp- och nedvändt. Min far var en så allmänt
aktad och ansedd köpman som någon som i våra dagar yfves på Stortorget
eller Tyska stallplan. Men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare
än andra dagen af stora helgdagar. Och ständigt, hela året om, gick hon
i sin bindmössa, sin randiga redgarnströja och sitt blommiga förkläde.
Då hon någon gång tog mig med till bönen, bar hon utanpå sina
hvardagskläder endast en simpel salopp af danzigtyg.»

»Nu ser det så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla
Sverige», sade Juslenius, »att om våra föräldrar uppstode från de döda,
skulle de kunna tro att enhvar fått del i Salberget och stora
Kopparbergs grufvor eller att gamla staten från anno 96 blifvit ökad med
hundra procent.»

»När jag ser hur folket lefver nu och kommer ihåg hur det lefde i min
ungdom, vet jag knappt hvar jag är hemma», återtog gumman. »Det är
visserligen sant att de rike förr i tiden brukade galoner och gyllene
tyger, men så ha de nu i stället sidentyg – ja, till och med det ringare
borgerskapet – och det som är långt dyrare.»

»Söta syster har rätt, men hvad äro väl alla sidentyg mot den
fördärfliga andan att oupphörligt vilja doublera. – Förr brukade en dam
en hedersklädning i många år; nu skola våra fruntimmer hafva minst en ny
sådan hvarje nyårshelg.»

»Herremännen voro icke häller öfverflödiga» – inföll åldermannen, på
hvars belåtna leende man tydligt kunde förstå att han riktigt befann sig
i sitt esse öfver att få språka med liktänkande i ett så rart och
angeläget ärende.

»Min far nyttjade aldrig dyrare rockkläde än till sex daler alnen»,
inföll biskopen, »och hvad husets innandöme vidkommer, fanns det
visserligen tapeter, men de hade varit i huset alltsedan min salig
morfars tid.»

»Och aldrig såg man häller silfver på bordet», återtog Beata, »utom
bägare och kanna.»

»Men god mat och stadigt öl fick man, när man kom till söta systers
föräldrahem», infogade biskopen småleende.

»Kroppen skulle ju hafva sin nödtorft; men rart vin behöfde ingen af
gästerna spilla på kläderna i vårt hus, icke häller någon få magvärk af
konstig mat, som det lär ske nu för tiden.

»Ja, det var en annan tid och andra människor», sade biskopen. »Nu
slösar husbonden bort silfverdalern i tusental; matmodern kläder sig i
hvardagslag i »ras och sicile» eller hvad de kalla det, och flickorna
skola vi aldrig tala om, ty de äro färdiga att när som hälst flyga bort
af bara grannlåt. – Så snart de slippa mamma, skola de genast hafva
kläder, örhängen och halsband lika som fröknar och prinsessor. Deras rum
skola möbleras och förses med speglar och stora sidensängar och
dagligdags skall det ståtas med allt bordssilfret.»

»Mäster Noel le Maitre på Norrbro blir snart lika rik på sin handel med
kram och bjäfs af sköldpadd och elfenben, som våra höga matadorer
Plomgren och Kjerrman blifvit det på kronoleveranserna.»

Här afbröt ändtligen Stina det något enformiga samtalet, som dock i viss
mån var ägnadt att sätta Svenske in uti lefnadsförhållandena i
hufvudstaden.

Stina hade länge sedan framsatt på bordet små silfvertumlare samt en
stor skål rågad med de läckraste strufvor och gorån. Gång efter annan
hade hon sedermera sökt vinna Beatas uppmärksamhet genom att flytta
porslinsbilderna på spiselkarmen, hvilken manöver – då bilderna voro
»Hennes Nåds ögonstenar», – ju icke borde kunna förfela sin verkan. Men
denna gång hade hon kunnat slå ned den helige Lukas, som stod ytterst
till höger, utan att observeras; och det var först när hon tog mod till
sig och gick fram och ställde sig med händerna i sidorna och förklarade
att allt nu var framsatt som skulle fram, som hon vann gehör.

»Ja, det är så sant», sade Beata, vänligt småleende, »jag glömmer ju
alldeles att bjuda mina kära gäster och fränder på välkomstskålen. – Man
får väl lof ändå», fortfor hon, då åldermannen icke nog mycket kunde
rosa vinets färg och styrka, »att något följa med tiden. Jag har köpt
några flaskor af Peter Semuyns på »Tre kronor».

Man dricker i botten, min unge krigare», tillade hon, i det hon vände
sig till Svenske som stod och smuttade i en vrå. »Ungdomen skall se
lustig och glad ut och icke söka likna oss gamla; vi som redan fått nog
af lifvet.»

Genom detta tilltal blef Svenske hufvudpersonen i sällskapet och fick
omtala alla de händelser som han upplefvat sedan han kom till Stockholm.

Uppträdet på kaffehuset vann tant Beatas bifall. »Det är ändå roligt att
se», sade hon och nickade belåtet åt Juslenius, »att unga män äfven nu
för tiden kunna växla bistra miner och blotta sina klingor mot
hvarandra.»

»Ja, därtill behöfver man i sanning icke uppmana dem», svarade denne
småleende, »men den forna ridderligheten, som så mycket klädde en
välartad yngling förr i tiden, med den är det slut. Äfven jag var yr i
min ungdom – men det var på svenskt vis. Sådana utländska fasoner, som
nu lära begagnas, att man gör sig glad öfver en främmande mans klädsel,
kände vi icke till. Vi galnades nog och handskades oss emellan, men
aldrig på något kaffehus och offentliga ställen.»

Svenskes berättelse om mötet med kungen höjde honom i Smedmans ögon, som
genast frågade om han icke någon gång hade lust att äfven besöka honom.

Biskopen hade sina starka tvifvelsmål angående den utlofvade
fänriksfullmakten. Gamle kungens minne var icke långvarigt, sade han,
och hvad hans gunstlingars, en Bromans eller Kallings, minne i sådana
ting vidkom, tog det slut vid penningpåsen.

Beata intresserade sig blott för Svenskes berättelse om sitt samtal med
Ulrika, hvilken framfördes i så lifliga färger, att ett småleende smög
sig öfver gummans anletsdrag.

»Hvad ungdomen är hastig af sig nu för tiden!» utbrast hon, då han
slutat. »Aldrig skulle något sådant kunnat hända i min ungdom. Knappt
har han varit ett par dygn i Stockholm och redan klappar hjärtat
fortare. Men sämre val kan man göra, mitt barn; ty af alla unga flickor
jag känner är det ingen som jag håller så mycket af som Ulrika
Buddenbrock.»

»Tant känner henne således?» frågade Svenske, smått förlägen öfver att
föremålet för hans hemliga tankar gjordes till föremål för samtalet.

»Skulle jag icke göra det? Hon var mitt enda sällskap under den tid jag
tillbragte i familjen. Men du må icke tro att den fästningen är lätt
intagen», tillade hon med ett hemlighetsfullt leende. »Hennes mor är
stoltare än en drottning och skall inte taga emot någon friare, som icke
har minst lika gamla anor som hon själf.»

»Fröken skall vara sin fars afbild», inföll nu Smedman.

»Hon är sedesam och allvarlig, fast därför icke trumpen och
otillgänglig; alldeles som en flicka skall vara», svarade Juslenius.
»Alla som känna henne tala om hennes förmåga att lägga sitt goda hufvud
i dagen genom tusende små nöjen, som hon bereder sin omgifning. – Men
tack vare en ärelysten mor blir hon väl snart en lika tom modedocka som
flertalet af våra adelsdamer. – För öfrigt», tillade han, »tillhör hon
våra motståndares parti, och en yngling som vår Carolus är för god till
att bränna sina kol förgäfves. Men lyckligtvis torde den stolta
friherrinnan icke tillåta en yngling af hennes motparti några favörer,
och min räddhåga är därför troligen ogrundad.»

»Generalen är ju i Finland?» frågade Svenske.

»Den mannen», svarade biskopen, »är i farliga ärenden stadd; få se om
han icke en gång kommer att ångra att han gaf vika för sin högfärdiga
frus vilja och slöt sig till krigspartiet.»

»Det var ett gammalt löfte», svarade Svenske med värme, »hvarom
Lagercrantz lär ha påmint honom.»

»Med honom kan det vara hur som hälst», inföll Beata, »men dottern blir
det mera synd om. Hennes mor lär ha velat tvinga henne att gifta sig med
en viss baron Meijersdorff, som hon icke tycker om, och hvilken inte
skall vara någon bra kavaljer.»

Svenske, som hittills lyckats iakttaga ett tämligen obesväradt utseende,
blef nu alldeles röd i ansiktet och höll på att stöta omkull den stora
silfverkannan, som nyss ådragit sig åldermannens beundran. Biskopen och
tant Beata kunde inte annat än småle.

Fattiga unga män borde akta sig för att se för mycket på henne, tyckte
biskopen, och borde slå alla sådana griller ur hufvudet. Hennes mor
skulle aldrig kunna glömma att hon på mödernet härstammade från en så
urgammal ätt som den von Hagedornska, hvilken, som hon själf brukade
säga, hade ett så gammalt stamträd, att när det första gången tilldrog
sig uppmärksamheten, fanns det icke en enda adelsman norr om Östersjön.

Äfven åldermannen hade den förmånen att något känna de personer, om
hvilka man talade. Han visste ingen, som han så mycket afskydde som
Meijersdorff, sade han, denne högförnäme junker, som både tillhörde
hattpartiet och den utländska knapadeln. – Hans bodpojkar och drängar
hade esomoftast om måndagarna varit urståndsatta att arbeta till följd
af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner
varit med. Men här om dagen – det kunde vara vid påfvelsmässan – hade
han till sin glädje fått höra att baronen blifvit grundligt genompryglad
af en skräddare. Skräddaren hade fått plikta vid norra kämnärsrätten,
och baronen hade skänkt böterna till en soldat, hvars hustru var hans
favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta
jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman! –

Det var nu så långt lidet på dagen, att biskopen reste sig för att gå.
Innan han tog afsked, ville han emellertid säga några ord.

»I det vi få tacka vår alltid lika lifliga och ungdomliga gamla
värdinna», sade han, i det han fattade sin bägare, »för en angenäm
samvaro och god välfägnad, vill jag nu föreslå en skål för en god
framgång af våra sträfvanden. Skål mina vänner för de

   _trogne_ män, som kassan gömma,
   _samvets_män, som folket döma,
   _kloke_ män, som ta beslut,
   _tappre_ män, som föra’t ut.»

Sedan skålen druckits i botten, togo gästerna afsked. När han gick sökte
Svenske att blidka gamla Stina, som gjorde sura miner för de många våta
fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset. Men till Smedmans stora
nöje misslyckades alla hans försök i den vägen.

»Där ser man» sade åldermannen till biskopen »hur en anständig jungfru
nu för tiden skall skicka sig. – Hon inlåter sig ej i portgången med
hvem som helst, för att tala vare sig ondt eller godt om sitt
husbondefolk – och min gumma som jemt rosar den nya tiden! Men jag skall
berätta det då jag kommer hem.»

Lars var icke vid godt lynne, då Svenske vid hemkomsten råkade honom i
portgången till härberget. Hela dagen hade han känt sig öm i kroppen, i
synnerhet i hufvudet och veka lifvet, hvilket ej kunde bero på annat än
gastkramning förliden natt. Med en mer än vanligt trumpen och vresig
min, svarade han därför sitt »Guds fred» på Svenskes hälsning. Men
Svenske låtsade icke märka något, utan befalde honom att gå upp efter
floretterna, så att han kunde få tillfälle att enligt löfte mjuka upp
sin herres lemmar för morgondagen, för den händelse att duellen –
hvilket ännu var oafgjordt – skulle komma att äga rum med värja.

Sedan fäktningen börjat var det med en viss ansträngning, som Svenske
kunde reda sig mot sin tystlåtne motståndare, hvilken gjorde sitt bästa
för att pröfva sin herres skicklighet. En häftig stöt var nära att
bringa Svenske ur jämnvikten, på samma gång som hans vapen pressades att
beskrifva en båge bort till en vrå af rummet.

Ett bredt grin uppklarnade Lars anlete.

»Öfvertersen, väl utsträckt, är annars den bästa garden», sade Svenske
förlägen, i det han torkade svetten ur pannan och gjorde sig i ordning
att på nytt börja lektionen, – »man kan därur gå öfver både i kvarta och
sekunda, allt efter tid och lägenhet.»

»Och mista klingan ur handen, som nyss», grinade Lars.

»Men tersen redde sig på morgonen mot baronen!»

»Är man fri från griller och passar på finten ... men se där ligger hon
igen», utbrast han och grinade till på nytt mot Svenske, då denne efter
ett utfall fann sig på samma sätt som nyss förut utan vapen. – »Sjette
regeln i fäktarekonsten lyder», började Lars i predikande ton: När då i
denna ters din klinga på något sätt fångats, må du med udden – det är i
undertersia per lineam obliqvam eller i skef linie – gå till jorden, och
din kropp och dina knän, som tillförne voro öfverlutade, alldeles
retireras och gå tillbaka. – Så äst du fri och hafver betagit din
motpart den mensur’ till att stöta.

»Välförståendes att om han inte vet», fortsatte Svenske i samma
predikoton, »att bruka den vantagio eller sirlighet med kroppen, att han
ej följer klingan utefter, ty då varder han stötter, utan approchering
eller annalkande» – ...

»Därvid likväl alltid märkandes första regeln i fäktarekonsten: Man låte
sig ej af andra tankar dispareras eller åtskiljas, såsom af affärer,
kärlek ...»

»Nu kan det vara nog med fäktning i dag», afbröt Svenske tvärt, i det
han kastade bort floretten. »Nog skulle jag ändock kunna reda mig mot
dig, gamle Lars – om det gäller.»

»Kärleksgriller och kvinnosnack, gör kloker galen sa’ Hans Sack.»

Svenske gick sin väg utan att låtsa höra hvad han svarade; men nu fick
Lars brådt med att hänga upp floretterna och skynda efter.

»Nog kan min käre, unge herre vara lugn», sade han och slog honom
förtroligt på axeln. »Alltid koxar dufvan så länge som båge bändes.»




                                  VII.


I hörnet af Riddargatan och Riddarhustorget låg ett fyravåningars
stenhus med järnstaket på taket och många fönster på framsidan, hvilkas
stora antal i förhållande till husets längd gifvit huset namnet
»Lyktan». Hvarje den tidens gatpojke visste lika säkert hvar det låg,
som ett stadsbud i våra dagar vet hvar »Grand hotel» eller »Rydberg»
ligger.

I bottenvåningen var kaffehus, som förestods af Isaac Rausells enka, och
som flitigt besöktes af riksdagsmännen. Äfven andra medborgare, som
kände sig hågade att hällre inomhus vid en flaska Rheinvin få erfara
dagens nyheter än att uppsnappa ryktena därom bland nyhetskrämaren på
torget, gingo dit.

I den rökfyllda källarsalen härskade för det mesta det politiska
kannstöperiet, där diskuterades pro et contra om turken och ryssen.
Vanligtvis interfolierades diskussionerna af kommunalgräl, t. ex. om
hvem som hade längsta gårdstomten att hålla ren, om det var rätt och
billigt att Riksens ständer endast frågade efter de valda
herredagsmännen och icke efter dessas patroner o. s. v.

Nu sent på kvällen sutto de hedervärda upprätthållarne af
fäderneslandets storhet och ordningsmaktens anseende utmattade af
tankeansträngning eller kanske snarare af ångorna från vin- och
ölmuggarna och lutade sig öfver borden, gäspande i kapp med värdinnan,
som med sin stora nyckelknippa i handen satt bakom disken och längtade i
sitt stilla sinne att de snart skulle gå, så att hon fick öfverräkna sin
vinst och släcka ljusen.

I andra våningen fanns en stor sal med fönster åt gården. Här voro flere
riksdagsmän af mösspartiet samlade, till största delen adelsmän, men
äfven flere betydande män från präst- och borgarstånden. Vid salens öfre
ända stod ett långt, svartmåladt bord, omgifvet af höga rundkarmade
stolar, i hvilka de förnämste tagit säte.

Vår gamle bekante, prosten Sinius, hade för tillfället ordet. Att det
var något viktigt ämne som afhandlades kunde man förstå, när man såg
hans röda ansikte och hur han rörde på armarna. Eljes var det få bland
samlingen, som tycktes lyssna till de makligt på hvarandra följande
orden. I synnerhet var detta förhållandet med de yngre af partiet, som
samlat sig kring småborden längre ned i salen, där vinkannorna gingo
laget rundt.

Det var första gången Sinius fått deltaga i klubbens möten. Han hade
nämligen endast en kort tid tillhört mösspartiet, och man hviskade om
att han ämnade på nytt öfvergå till hattarna. Och att detta rykte icke
helt och hållet var gripet ur luften framgick, såsom läsaren torde
erinra sig, af det samtal som han haft med biskop Juslenius samma kväll
Svenske kom till staden. Men sedan hans möda att omvända sin gamle vän
till hattpartiet misslyckats, trots alla skäl han uppletat från
Atlantican, hade han, trogen sin natur, godmodigt vikit undan för den
starkare viljan, och stannat kvar i mösspartiet, tröstande sig med att
det icke var så lätt för en fridens man att motstå frestelserna och
stadga sitt omdöme.

Men att hans politiska öfvertygelse icke ansågs så synnerligen fast,
därom vardt man snart öfvertygad af den ringa uppmärksamhet, hvarmed man
hörde på hans tal. Till och med stormännen kring bordet, en Åkerhjelm,
Dünker, Fuchs, Wrede och andra pratade hela tiden högljudt med
hvarandra.

Hans anförande gick ut på att öfverskyla sitt vacklande mellan
partierna. Och början var icke oäfven. Genom att tala om de
öfverordnades plikter mot de underordnade ville han vinna på sin sida de
yngre medlemmarne af partiet, bland hvilka det hörde till god ton att
förhäfva sig mot alla äldre, som icke kunde nog klandras och häcklas.
»En underordnad», sade han, vore lika nödvändig som en öfverordnad; ty
hans arbete var lika ansträngande som dennes. Han visste det själf, då
han i hela sitt lif fått träla och arbeta för andra. Ej häller var det
arbetets beskaffenhet, utan arbetets myckenhet, hvarvid man borde fästa
afseende. Den underordnade behöfde lika stora anlag och lika stor
förmåga som den öfverordnade att göra sin tjänst. Endast ancienneteten
och åldern gåfvo den senare företrädet.

Men nu begick han ett fel. När en person som han, hvars hela korpus
talar om välmåga, berättar sina lidanden och försakelser, verkar det i
regeln komiskt och det gjorde så äfven nu. När han förklarade att han
trälat och arbetat i hela sitt lif, brast hela församlingen ut i skratt
och det dröjde en god stund, innan ordföranden kunde äska ljud. Nu steg
blodet åt hufvudet på honom och han rusade i vredesmod fram till bordet,
där ordföranden satt.

»Hvad jag förebrår dem?» skrek han till svar på något inpass af de
kringstående. »Jo, jag förebrår dessa styrande och öfverordnade, dessa
hattchefer, dessa himlastormande filistéer, dessa all god ordning
undergräfvande skrymtare och fariséer – –. Jag förebrår dem att de vilja
eftersträfva alla privilegier inom republiken. För att upphjälpa
fiskerierna, för att åstadkomma en ny handelsinrättning på Västindien,
för att befordra salttillförseln, för att öka mullbärsplanteringen kring
Stockholm, för att införa god hushållning i lappmarkerna, för att
upphjälpa statsmannanäringarna och landtbruket i Finland etc. etc. och
så in æternum ... Hvilken är det som skall göra detta? Jo, Kongl. Maj:t
– d. v. s. hattcheferna. Nu tillsätta de en komité, för att denna skall
få tillsätta en mängd ämbets- och tjänstemän, för att dessa skola få
besätta ämbetena och tjänsterna med vänner och släktingar. Hvart vill
man komma? Sverige är icke, till följd af sitt nuvarande luftstreck,
såsom våra fäders Manhem.» – Här hördes skratt och fnissande från några
af de yngre –. »Vi kunna icke i allt efterapa utländingens näringar. Vi
måste hushålla vackert i början, vara inhemska och framför allt låta de
reela vinsterna utfalla lika åt alla. Vi måste gå varligt och säkert de
första stegen och, först om dessa utfalla gynnsamt, införa de nymodiga
uppfinningarna. En gammal prästman, det kan vara onödigt att utsäga hans
namn», fortfor han nu allt mer och mer uppmuntrad af bifallet som
hördes, »hade användt flere års studier för att undersöka vårt språks
böjlighet för kyrkomusik. Men – hvad sägen I därom, högvälborna män af
ridderskapet och ni andra, högvördiga och högvälaktade män af de andra
stånden. Hvad sägen I därom att några ogudaktiga höga skrymtare vägrade
Kongl. Maj:ts privilegier på tryckningen af hans arbete?»

»_Ingenting!_», hördes, med tonvikt på hvarje stafvelse, en torr, vresig
stämma nerifrån dörren och i nästa ögonblick såg han framför sig
biskopens stränga och allvarliga anlete.

»Ingenting hafva vi väl, goda herrar, att göra med enskilda
angelägenheter på detta rum», fortsatte Juslenius, sedan han med en
bugning hälsat på de närvarande. »Min gamle vän och ståndsbroder, märker
jag, har icke hunnit lägga bort olaterna från det ställe, där han först
lärde sig tala om allmänna saker. – Men låt emellertid icke mina ord
väcka onda tankar», tillade han i mildare ton, då prosten denna gång
tycktes hågad att på fullt allvar upptaga stridshandsken, i det han med
ett vänligt småleende fattade dennes hand. »Vi måste alla enas i kärlek,
ty det kräfves allt vårt mod, alla våra krafter, för att vi må kunna
besvärja faran. Ställningen är allvarligare än man vill tro», fortfor
han, då man skockade sig omkring honom. »Sedan den olyckliga
Gyllenstjernska affären har sinnesstämningen bland folket börjat luta
öfver åt våra motståndares sida och det kan endast vara genom vår Herres
synnerliga bistånd som vi kunna hindra ett orättmäktigt och ovist krig
att komma till utbrott.»

– »Men vi ha mäktiga allianser? ... Frågan rör sig endast om en defensiv
allians med Frankrike?» hördes några röster bland mängden.

»Allianser! Ständigt heter det att man har mäktiga allianser. Det är i
sanning löjligt att se med hvilken girighet den lättrogna hopen slukar
det lösa allianspratet, som nu för tiden höres på kaffehus och källare,
där man gör långa kannstöperier nätterna i ända öfver hvad turken gör
med ryssen. Allt detta är ju icke annat än ett eko från Gazette
d’Altona, denna oerhördt fräcka lögntidning, som en hvar i tur har i sin
sold. Uppriktigt sagdt, hvar finnas dessa allianser? – Frankrike vill
hjälpa oss, men kan icke en gång sköta sina egna affärer. – Ottomaniska
porten? – Skola vi vända oss till hedningarne efter hjälp? Så kommer
turen till våra hemliga eller uppenbara ovänner. Att Preussen fikar
efter Pommern känna vi af underhandlingarna från anno 27. England vill
icke att någon skall störa dess handel i Östersjön, Danmark söker endast
ett gynnsamt tillfälle att försvaga oss» ...

»Men man har sagt», hördes nu en röst, »att uppror skall utbryta i
Ryssland.»

»Man hoppas lätt på det man ifrigt önskar», sade biskopen och smålog.
»Liksom det verkligen i vår tid skulle kunna gå så långt i söndring inom
ett folk, att den ena hälften kallade ett annat folk till hjälp för att
krossa den andra hälften, för att, sedan detta vore gjordt, såsom
erkänsla bedja främlingarna i all ödmjukhet att få vara deras vasaller.
– Nej, goda herrar! För visso ej» återtog han efter en stunds tystnad,
under det hans genomträngande blickar öfverforo de kringståendes
anleten, hvilka hela tiden uttryckte nyfikenhet och den mest spända
uppmärksamhet, – »förvisso ej! Jacta est alea: tärningen är kastad! –
Våra motståndare hafva redan visat hvad de föra i skölden. Plomgren sade
senast i dag att om vi icke gå till verkligheter skulle vi bortnegociera
såväl anseende och ära som konjunkturer och välvilliga vänner – vi känna
alltså hvad klockan är slagen. Låtom oss därför uppbjuda våra sista
krafter att hindra verkställandet af deras planer!»

Högljudda bifallsrop hälsade dessa ord.

»Vi kunna räkna på sju röster i rådet», invände slutligen, då sorlet
tystnat, en äldre man med rödlett ansikte, inklämdt i en stor
allongeperuk. »I mindre sekreta deputationen äro vi ju lika starka.»

»I sekreta utskottet följer hela hjorden med Lewenhaupt och
Lagercrantz», inföll en annan.

»Om denne Mathesius icke bekänt så mycket i Gyllenstjernska saken»,
vågade åldermannen, som ändtligen lyckats att få visa sin viktiga min
bland de framför ståendes utspända rockar, invända, »kunde man lättare
röra sig med affären.»

»Om åtta dagar föredrages krigsbetänkandet i stånden», återtog biskopen,
utan att fästa sig vid dessa invändningar. »Till dess måste vår plan
vara uppgjord.»

»Hvem vet», sade Sinius, med en förstulen blinkning åt några äldre
borgare, hvilka hittills uppmärksamt lyssnat till hvad han förtrodde
dem, »om krigsmännen hade så orätt, när man noga öfvertänker saken.
Kanhända allt lyckligast skulle ändas, om sakerna finge gå sin gilla
gång. – Vi äro nu i minoriteten och det torde vara klokast att tänka sig
för, innan man öppet kastar sig i striden.»

Dessa ord voro som oljan på glöden och det kräfdes biskopens hela
anseende för att hindra de yngre medlemmarne af partiet att med
handgripliga medel fortsätta den siste talarens omvändelse.

»Det är ett vacklande hos våra bästa vänner», började biskopen, sedan
lugnet någorlunda återställts, »ett vägande hit och dit, att man kunde
förlora sitt sunda förnuft för mindre. Är väl detta att stå fast i sin
tro? Skola vi söka likna dessa sprätthökar bland ridderskapet, som dagen
i ända gå i nattrock och puderkappa och icke bry sig mera om vårt
fädernesland än hvad nyhetskrämarne förtälja på Nya Kungsholmsbron,
Riddarhustorget eller Liljeholmen, där de få lära sig sina politiska
talesätt och ordvridningar? Eller skola vi söka likna dessa predikare
bland mitt vördiga stånd, som taga Guds ord till förevändning att ibland
en oupplyst menighet sprida partihat och partistrid, men som med sina
krigiska åtbörder endast komma fruntimren att mysa, barnen att skratta
och hundarna att skälla? Eller skola vi kanhända söka likna dessa
politiska kannstöpare bland borgerskapet, som om hvardagarna icke tänka
på något annat än Memels oxkött, Hollstein-smör och Wismar-hafre, men då
söndagen kommer vid en mugg öl och en pipa knaster bilda sig en ny
politisk öfvertygelse, hvilken de inbördes rosa såsom ofelbar, men som
endast går ut på att plocka de bästa glöden under deras egen gryta, utan
tanke på vårt kära fädernesland? – Nej, fasta i vår tro på hvad som är
bäst och gagneligast för vårt folk, skola vi i stället, riddersmän,
präster och borgare, ena våra krafter för att göra det sällt och därvid
afstå från alla enskilda beräkningar, samt ihärdigt sträfva mot vårt
gemensamma mål, som är fäderneslandets förkofring. Endast därigenom
kunna vi segra öfver våra motståndare – men därigenom kunna vi det, ty
enad kraft gifver styrka. Låten Eder därföre framför allt icke
förskräckas, redelige riddersmän och Ni af de andra stånden, om några af
mina kolleger skulle vara nog gudlöse att från sin heliga plats i Guds
tempel utslunga hädiska tankar om förträffligheten af krig och örlig. Må
de tala illa om våra fredssträfvanden, må de säga att vårt folk icke är
af samma kraftiga stam som våra fäder voro, må de banna, predika och
orsaka ett stort rop i staden och på landet. Deras makt är likväl icke
mer. Vår tid har nyare, kraftigare vapen, hvilka för hvarje dag som
kommer allt djupare skola undergräfva deras tron.»

»Men jag kommer för långt från ämnet», återtog biskopen efter en kort
tystnad, under det hans blick långsamt öfverfor den uppmärksamt
lyssnande församlingen, »och olyckan kan icke afvändas med långa tal.
Konsten är att finna ett verkande medel som uppskjuter själfva
krigsförklaringen. Det är härom vi skola öfverlägga. Att vinna flere
röster i rådet för vår sak är visserligen ett godt medel, men dessa
röster kunna icke värfvas utan penningar och hvar finna sådana i en
hast?»

»Franske ministern har i går lyft två millioner dukater från banken» –
inföll en äldre borgare – »jag såg själf de tunga påsarna, då de fördes
uppåt Drottninggatan åt det Wredeska huset till.»

»De ha ökat antalet af sina fritafflar», inföll en af de yngre bland
officerarne. »General Stenflycht lär ärna inrätta fullständiga kvarter,
där det skall bjudas både på logement och spisning.»

»Amiral Stenhöök», inföll en annan, »påstod nyligen att en ung man, som
vill vara comme il faut, måste tillhöra hattpartiet, som var det enda
parti i landet, sade han, som respekterade äldre folks dräkt och
coiffure.» –

»Tyst då en gång, mina herrar», hördes baron Wredes röst öfver sorlet,
»låt vår lärde vän här först säga sin tanke, hur vi på bästa sätt skola
komma ur detta trassel.»

»Pengar!» var det enda ord, hvarmed biskopen besvarade denna uppmaning,
under det hans skarpa forskande blickar öfverforo församlingen.

»Pengar» återtog han, i det han rätade ut sin ståtliga gestalt, »är vårt
enda räddningsmedel – men alla våra tillgångar äro tyvärr uttömda och
hvar finna nya källor? – Alltsedan Gyllenstjernska affären vägrar, såsom
vi alla veta, ryske ministern nya tillskott; på England står nu vårt
sista hopp – men hvar finna en underhandlare?»

»Här, här!» ropade några unga officerare, höjande ölmuggarn, bortifrån
ändan af salen, under det de öfriga stodo tysta.

»Har Ni då eftertänkt, go’ herrar», fortfor Juslenius, i det han vände
sig till de unga officerarne »att värjan är till ringa tjänst vid
underhandlingar; och att vägen leder vid ringaste felsteg till
Rosenkammaren eller Hvita hästen. Nej så mycket ser jag klart, att
försiktighet är att föredraga framför mod.»

»Vi hafva bådadera!»

»Est multis certare datum, sed vincere paucis, det är: många stridsmän,
få segervinnare», svarade biskopen, under det att ett nästan omärkligt
leende öfverfor hans anlete. – »Då jag icke ser någon af mina äldre
vänner, som vill göra mig den äran stridig, är, jag färdig att själf
åtaga mig detta ämbete. – Men hvar finna ett säkert rum, där man ostörd
kan underhandla?» återtog han, då det bifallssorl som följde på hans
erbjudande tystnat.

Alla sågo menande på hvarandra och ingen syntes hafva lust att taga till
ordet. Sinius, som icke glömt den leende min, med hvilken åldermannen
åsett hans reträtt vid den storm af ovilja som hans medlingsförslag
uppväckte, utan hela tiden funderat på någon passande vedergällning, var
den som först bröt tystnaden.

»Vi hafva» sade han, »en gammal hedersman ibland oss, som ofta sagt att
det högsta han önskade här på jorden vore att hans pipbruk måtte få lån
af ständerna och komma i flor och anseende och ’att han därför vore
villig till allt för att kunna göra sitt parti en tjänst’ – hvad säger
ålderman Smedman härom?»

Åldermannen som icke noga hört på hvarom frågan handlade, förklarade
genast att allt hvad han ägde i löst och fast stode till partiets
tjänst, ty utan partiet kunde ju aldrig riket komma till en reel kredit,
ett yttrande från den allt annat än modige åldermannen, som uppväckte
ett högljudt jubel från de unga officerarnes sida. Det dröjde en god
stund, innan biskopen återvann ordet.

»Det är ett farligt förehafvande som min ärade vän nu åtager sig»,
började denne till Smedmans stora förvåning. »Men det måste vågas, ty
att handla utan engelske ministern är det samma som att bygga på lösan
sand eller åtminstone lika fåfängt», fortfor han med en förstulen blick
på Sinius, »som _vissa_ af mina ärade ståndsbröders försök att utfinna
lapidem philosophorum, medium inter Substantiam & Accidens eller medium
inter Spiritum & Corpus, för att nu icke tala om deras fåfänga försök
att finna qvadraturam circuli, perpetuum mobile eller det rätta uttalet
af ordet Cicero. – I vårt partis namn», återtog han med allvarlig
stämma, »tackar jag emellertid min ärade vän Smedman. Måtte icke
framtiden väcka ånger inom hans själ för det att han vågat så mycket för
sitt kära holländska pipbruk.»

Härmed var öfverläggningen slut och det bestämdes nu att underhandlingen
skulle äga rum följande afton. Smedman skulle till denna tid hafva
upptagit en bakport på sitt hus, hvilken hittills varit uppfylld med
gamla tjärtunnor och dylikt skräp. Härigenom hoppades man kunna
vilseleda förräderikommissionens spejare, hvilka allt sedan
Gyllenstjernska affären haft dubbel aflöning, hvarigenom deras
misstänksamhet och spaningsifver snart sagdt icke mera kände några
gränser.

Sedan åldermannen hunnit öfvervinna den första öfverraskningen, gick han
in på allt hvad man föreslog honom, hvilket hade till följd att de unga
officerarne till slut ville bära honom i guldstol genom salen. Han
tyckte, sade han, att hela affären var en sådan småsak, att »han icke
behöfde tänka på den mer än på ett fartyg som gick från Riga till
Stockholm midsommartiden».

Det var därför i den mest upprymda sinnesstämning som han utkom i rummet
utanför, där han satt ifrån sig sitt spanska rör. Hans skinande anlete
utvisade ett fullkomligt glädjerus. Han inlät sig därför i samspråk med
en »tjänande broder» och skrattade helt öfvermodigt, då denne berättade
att han, under det de högvälborna herrarne haft sin öfverläggning inne i
salen, tyckt sig se själfva hin onde i dörren till det yttre rummet.

Åldermannens munterhet hade till följd att historien genast blef bekant.

Biskopen själf tog vaktmästaren, gamle Kinkel, i förhör. Han hade varit
ner på källaren efter knaster, svarade han på biskopens fråga. Men –
därpå kunde han svärja en dyr ed – han hade noga stängt alla dörrar
efter sig samt dessutom tillsagt vakten i nedersta trappan att hafva
ögon och öron öppna och gifva det sedvanliga tecknet, om något misstänkt
skulle spörjas. Detta oaktadt satt den förfärligaste figur han någonsin
skådat midt ibland glöden i spiseln, då han kom upp igen. Svart som kol
var han, och luden var han öfver hela kroppen; därjämte hade han ett par
stora rullande eldklot till ögon.

»Nå hvad gjorde han då vid dig?» frågade biskopen.

»Ingenting! Han befallde mig blott tre gånger att öppna dörren till
trappan. Den sista gången dånade det till så förfärligt i skorstenen,
och hela golfvet hvälfde sig så att mina ben skälfde ackurat som
asplöf.»

»Och då öppnade du för honom?»

»Ja, hvad i all världen skulle jag göra, Ers högvördighet? Men när jag
så öppnat dörren och skulle se mig om, var satan försvunnen –; och ett
bittert svafvelos var det enda han lämnat efter sig. – Men Gud vare min
själ nådig», mumlade han för sig själf, »som talar om sådant vid
midnattstid.»

»Min käre Kinkel», sade biskopen, »med ett rent samvete reder man sig
både för spöken och hin håle. Emellertid lyster det mig att i morgon
tala litet mera vid dig om dina syner.» –

»Säkert någon ny spion som mössorna sändt oss på halsen», hviskade han
till Wrede, som följde honom ned för trapporna. »Det torde för alla
händelsers skull vara försiktigast, om man utsätter sammankomsten till
någon annan dag längre fram i veckan, i fall någon af deras uteliggare,
tack vare gamle Kinkels efterlåtenhet skulle fått nys om saken.»

Åldermannen hade gärna velat sluta sig till biskopen för att få lämna
klubben i sällskap med några af de högadliga herrarne. Detta hade likväl
icke lyckats honom, och han stod nu tankfull, lutad mot sitt spanska
rör, inom sig förargad öfver de höga herrarnes stolthet och högfärd.

»De vilja endast ståta med sina namn», mumlade han för sig själf, »under
det andra få draga lasset; men kommer nog dag för dem ock.»

Några unga officerare, som stannat kvar, hade slagit sig ned kring det
stora bordet, som de framflyttat midt på golfvet, samt skaffat fram nya
pipor och friskt öl. Nu fick en af dem genom dörren se åldermannen. Vare
sig att det samtidigt föll honom in, att hans ekonomi för tillfället
icke var i bästa skick, eller att han hade några gamla affärer
oafslutade med den högvälaktade åldermannen, allt nog, han gick ut till
honom och frågade med en artig bugning, om det icke behagade honom att
dricka en afskedsbägare, innan han aflägsnade sig, för att därmed på
samma gång styrka sig för morgondagens farligheter. Åldermannen
förklarade i förstone att han endast var en beskedlig köpman, som hade
sin bod vid Packtorget och som icke egde sådana maner, som fordrades för
att vara i lag med galanta och belefvade unga ädlingar. Men hur det kom
sig, antingen nu dessa omständigheter betydde i hans ögon mindre så sent
på natten, eller hans anspråkslöst angifna brister öfverskyldes af hans
modiga erbjudande under öfverläggningen, hans tvekan öfvervanns och då
hans skinande anlete omsider visade sig i salen skulle man kunnat tro
att han vunnit minst hundra procent på någon hvetelast eller något
strandvrak.

Han erbjöds genast att intaga hederssätet vid bordet och det dröjde icke
länge, förrän han i ord och later sökte skicka sig som en verklig
präses. För hvarje misslyckad latinsk glosa eller någon oskicklig
åtbörd, hvarigenom han spillde på sig af det skummande ölet eller var
nära att kullstöta sina grannars muggar, växte munterheten. Han tyckte
sig aldrig hafva haft så muntert. I sin fåvitskhet tillskref han hela
glädjen de kvicka infall om talg och tjära, hvarmed han tidt och ofta
undfägnade sina åhörare. Själf skrattade han så, att den stora
allongeperuken var nära att i hvarje ögonblick lämna sitt fäste. Han
ångrade nästan att han någonsin hyst dåliga tankar om adel och
officerare.

Slutligen, då glädjen stod som allra högst, frågade plötsligt en af hans
grannar, hvad han ämnade begära af partiet för den risk han underkastade
sig genom att hysa underhandlaren: om han önskade lån, privilegier,
eller rent af en dusör i penningar.

Frågan kom något oväntadt och man kunde icke så noga veta, hvad
åldermannen svarat, om han hört den framställas på ett annat ställe och
under mera förtroliga förhållanden. Nu tog han henne endast som ett
dåligt skämt.

»Visserligen», sade han, i det han antog en viktig min, »är jag endast
en simpel krämare, som endast har landets förkofran för ögonen, och
ingen jude, som tager betalt för det som borde åligga honom som en kär
plikt. Risken är för öfrigt ej så stor, om man ej är klenmodig ...»

»På klorna känner man lejonet», afbröt honom nu en officer, som hittills
iakttagit en tillgjord uppmärksamhet. »Det finnes svenska judar, som
bekänna kristendomen, och de äro de värste – eller hur – lejon bland
krämare?» utbrast han, i det han förtroligt slog åldermannen på axeln.

»Visserligen kallar jag mig blott krämare», svarade åldermannen något
förnärmad, i det han sköt hans hand tillbaka. »Men jag är äfven ålderman
inom kramhandelssocieteten, skall min välborne junker veta. En man i min
ställning tager aldrig penningar för dålig eller ingen vara. Om någon af
herrarne värdigades besöka mitt ringa hus, skall det vara en mer än
tillräcklig ersättning för all den risk och farlighet, som jag i morgon
kommer att utsättas för.»

»Hvilket tidsfördrif!» återtog den näst föregående talaren. »En visit i
en hökarbod? Hvarför icke lika gärna göra sina pas de Rigaudon i en
silltunna?»

»Välment får skam till tack», inföll åldermannen, som ändtligen började
förstå att samtalet endast gick ut på skämt med hans person, »och
måttligt prat kan vara bäst. – Ja, skratta Ni så mycket Ni lyster»,
tillade han, i det han med en min af sårad värdighet reste sig ur
stolen. »Jag har sett många sådana sprätthökar som Ni, mina nosgranna
herrar. Den ena dagen riden I stolta och styfva i nacken på Era
utmagrade ök genom gatorna; den andra sitta Ni för gäld, där hvarken sol
eller måne lyser.»

»Och jag har sett månget krämarlejon», inföll en af officerarne, »som
den ena dagen fegt krupit under hästbuken för att rädda sig undan sina
egna vänners och dryckesbröders raseri och den andra dagen varit nog
morsk att skryta öfver sitt anseende och sina penningpåsar.»

Detta yttrande, som hade afseende på åldermannens uppförande under
upploppet på Norrmalmstorg, väckte mycket munterhet. När skrattet
ändtligen tystnat, tyckte några af de äldre att det var synd om
åldermannen och togo hans parti.

»Se så, gamle Göran, vår helige skyddspatron», ropade de åt honom
»stoppa ner näfven i byxsäcken, och drick stopet i botten med oss!»

»Det var ej så illa men’t! – Nästa gång skall jag gifva dig en dukat i
ränta för en niodalerssedel från jul till kyndelsmässan, om du slår
Meijersdorff på truten.»

»Och jag skall votera begrafningshjälp åt mor Katrina, ditt eget kära
vif, om polisen skulle föra dig till Rosenkammaren!»

Men under det att man sålunda ropade om hvarandra, råkade åldermannens
sinne i eld och lågor. Hvad som mest retade honom var att han, en medlem
af borgarståndet och kramhandelssocieteten, sattes i jämnbredd med
slaktare och tenngjutare.

Han skulle anmäla det i ståndet, sade han. En deputation skulle afgå
till ridderskapet, de skulle få göra, som en af deras likar nyss fått
göra, på knä bedja om tillgift.

Men så kom yttrandet om begrafningshjälpen och detta var droppen som kom
hans vredes kärl att alldeles koka öfver. Han fattade ett säkert tag om
det spanska röret och skulle just höja sig på tåspetsarna för att med
ett duktigt slag i ansiktet vedergälla den siste talaren för hans
yttrande, då käppen rycktes ur hans hand, och den som afslagit hans
inbjudning tog ordet.

»Det är, parbleu, icke riktigt comme il faut, mina vänner att låta sig
på detta sätt tilltalas af en simpel krämarjude. Han tror sig minsann
vara en stor patron för det han får kallas mössa som vi. – Jag föreslår
därför ett memorial så lydande: om denne man vidare vill yttra sig, får
det endast ske till sin peruk.»

Förslaget vann stormande framgång, Åldermannen hade icke ens hunnit att
tänka på motvärn förr än hans stora okammade allongeperuk frånrycktes
honom och uppsattes på en af lampetterna. Fattad af kraftiga händer
ställdes han sedermera midt framför densamma med en ölmugg i handen.

Öfvermakten var stor, och modet som förgick med ruset, ej så stort som
Goliaths. Han fogade sig därför om än motvilligt efter deras galna påbud
för att rädda sig undan vidare pojkstreck. Men genom denna förändring
blef hela hans väsen liksom bilden af ynklig undfallenhet. Det röda
skinande anletet, stort och pussigt, då det icke längre infattades af
den yfviga peruken utan endast omgafs af några gråröda hårtestar, hade
ett så ödmjukt uttryck, att några af de äldre bland sällskapet trädde
emellan och förmådde de värste upptågsmakarne att upphöra med sitt
gyckel. Man återgaf nu åldermannen hans peruk och under det han med
vredgade åtbörder och hotelser närmade sig dörren, dracks under skrål
och skratt hans välgångsskål. Man hoppades att deras ärade gäst icke
skulle neka dem sina dukater om de någon gång skulle komma i behof, då
de ville betala honom ända till tvåhundra procent.

Det bör icke förvåna någon att åldermannen sedan han väl kommit ned för
trappan, med ursinniga blickar såg upp mot det kvarter eller lokus, där
han lidit så mycken smälek. Han nästan ångrade, under det han kände på
sin peruk och undersökte sitt rör, att han icke haft en jättes krafter,
så att han riktigt kunnat låta dem smaka karbasen.

Under det han vandrade till sitt hem uppgjorde han den ena hämdplanen
efter den andra. Hela partiet, mumlade han för sig själf, var endast en
samling af högfärdige gubbar eller unge öfversittare. Hattarne voro –
ja, äfven de unge officerarne af partiet – ett anständigt folk, som
hyste vördnad för ålderdomen. Många officerare af hattpartiet hade i
forna dagar gästat hans bodkammare och hållit till godo med en god sup
ratafia eller holländsk genever samt en bit parmesanost.

Om de retade honom rätt, kunde han vara karl för att spela dem ett
spratt. Han kunde ändra sin vimpel ännu en gång, trots allt prästsnack –
men hur komma ifrån biskopen och mötet dagen därpå? Asch, det gjorde
detsamma. Han skulle visa att han både ville och kunde hämnas, det fick
kosta hvad det ville. Emellertid tänkte han först sofva på saken.

Och med denna kloka föresats satte han nyckeln i sin port.

Men det är ett gammalt ordspråk, att det är långt mellan bägaren och
läppen. När åldermannen insatt den stora portnyckeln i låset, kunde han
omöjligt vrida omkring honom, och sedan han en längre stund förgäfves
försökt göra det med uppbjudande af alla sina krafter, kom han till sin
förvåning under fund med att porten redan var uppläst. Det var på håret
att han vridit af det nya nyckelaxet. Mumlande en massa ovett öfver
tanklösa pigor och slarfvige bodbetjenter, var han just i begrepp att
stiga inom porten, då han hörde en röst förtroligt tilltala sig; och när
han vände sig om, såg han en mörk gestalt skymta fram ur dunklet.

Det var Bisot. Han hade sett åldermannens fåfänga försök att komma in
under tak, sade han, och som han tyckte att det var upprörande att en
gammal aktad borgersman skulle behöfva gå gatorna omkring utan att finna
tak öfver hufvudet under natten, hade han skyndat till hans hjälp. Om
porten ej kunnat öppnas, hade åldermannen kunnat få husrum öfver natten
i hans logis, som icke låg långt därifrån.

Åldermannen kände sig smickrad af så mycken uppmärksamhet. Mottaglig som
han för tillfället var för hvarje vänlighet, kunde han icke nog
hjärtligt uttrycka sin tacksamhet, och frågade slutligen om icke hans
högt ärade vän, ehuru det redan var efter midnatt, ville följa med honom
in i hans rum för att vid en pipa god knaster vidare utveckla sina
åsikter om den dåliga profiten af de inhemska manufakturerna och nyttan
af att endast lita på utländska kommissionärer då fråga var om handelns
och kreditens uppkomst.




                                 VIII.


Det var en vacker dag vid pass en vecka längre fram i tiden. Man närmade
sig midsommarshelgen och landtfolket, som slutat sådden och inte ännu
börjat höskörden, hade mera ledigt att fara in till staden med sina lass
för att sälja sina laggkärl eller sin säd på Norrmalmstorg eller sina
finare landtmannaprodukter utanför Jakobs kyrka. I synnerhet på
Regeringsgatan var det ett hojtande och ett skrikande, som aldrig
tycktes taga någon ände. Man kunde vara frestad att tro att sekreta
utskottet tagit sig för att ställa till ett inbördes krig, om icke
färdemännens glada uppsyn gifvit till känna att deras rop endast var ett
sätt för dem att gifva luft åt sin glädje öfver att komma till staden
eller att visa sin mandom för stadens vackra tärnor.

Hvad hade de för öfrigt att göra med krig och sekreta utskott? Af sina
grannar, som kanske för många år sedan varit inne i staden, hade de
måhända hört – måhända inte – att kungen öfverlämnat makten åt några
visa män i stora allongeperuker. Och detta var troligen i det närmaste
allt hvad de visste om Sverige såsom stat betraktadt. Det var också nog
för dem; ty skulle ryssen eller dansken verkligen lägga sig i staten
Sveriges »domestika angelägenheter» fordra t. ex. att rådsherrarne
skulle bära franska modeperuker, i stället för de yfviga
allongeperukerna, skulle de nog tids nog få lära sig hvad man ville att
de skulle göra. I nödfall »man ur huse», annars hvar sjette, femte eller
fjärde, allt eftersom faran kräfde. Och sedan leken en gång börjat,
skulle myrorna i sin stack aldrig kunna gå mera blindt mot den farliga
ström, som gjorde hål i deras hus, än dessa larmande, hojtande svenska
bonddrängar skulle gå löst på ryssen.

I närheten af Tre Remmare låg vid den tiden ett gammalt tvåvåningshus af
sten. I stället för att längre följa med folkströmmen kunna vi ju gå dit
in.

Vi stanna i ett stort och ljust hörnrum med väggbeklädnad af blå
sammetsplys. Men denna var urblekt, delvis till och med bortsliten, samt
hade på vissa ställen endast ersatts af det randiga lärftsfodret. Äfven
fönsteromhängena af blå sammet voro illa medfarna. Möblemanget var i ett
något bättre skick. Det stora bordet i ena hörnet af rummet med sin
stora förgyllda lejonfot och duk af gul damast, kantad med blå
silkesfransar, samt de små förgyllda, gulklädda kullerstolarna, den
konstigt utsirade eldskärmen, den stora spiselmålningen – svart tryck på
hvit atlas – föreställande evangelii förkunnande i norden, samt
slutligen och framför allt det lilla dyrbara i svart lackerade bord i
ena fönstersmygen, vid hvilket två fruntimmer för tillfället voro
sysselsatta med att tillverka spetsar och falbolaner, antydde i sitt
sammanhang att man verkligen befann sig i en adelsfamilj af gamla tiden.

Friherrinnan von Buddenbrock, som i sällskap med sin vän fröken Liewen
var som bäst sysselsatt där inne med att bereda sig till det storartade
firandet af kungens födelsedag, skulle säkerligen, vid minsta antydan om
att något mankerade i fråga om polityr eller förgyllning, med det mest
förtjusande småleende försäkra att min herre nog såg riktigt. Det var
så! Dessa möbler voro verkligen trasiga! Men dessa trasor voro
intressanta. Dessa tapeter t. ex., förr så dyrbara och försedda med så
många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af
Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden,
hade hon därför valt detta rum, oaktadt dess förfallna skick, till sitt
eget.

Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa
byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju icke en gång de
trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss
därför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att
lyssna till deras samtal, under det att de låta sina nålar flitigt raspa
i sidentyget.

Så vidt vi våga döma, trots det väl anbragta sminket, torde fröken
Liewens ålder varit omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon
således icke längre hade kvar all ungdomens fägring, voro hennes
anletsdrag likväl ännu ganska intagande. Mörka, blixtrande ögon, en
välformad näsa och en mun, som då hon log – och detta gjorde hon långt
ifrån sällan – visade tvänne rader pärlhvita tänder, borde lätt kunna
försätta ett manligt hjärta i brand. Det var dock i synnerhet hennes
ståtliga växt och förnäma väsende samt allra mest den stora förmögenhet,
som hon fått i arf efter sina föräldrar, som samlade de flesta
rekryterna till hennes beundrareskara. Man hade länge undrat hvarför hon
icke funnit »den rätte». »Hon kan icke lida hymens rosenbojor», tänkte
hennes »uppvaktande» kavaljerer. »Ett så charmant hufvud som hennes kan
icke trifvas med hvardagslifvets enformiga sysselsättningar eller finna
behag i hemlifvets lycka. Hennes oroliga själ måste dagligen finna
rörelse», skulle hennes kvinnliga umgängesvänner hafva svarat. »Fröken
Liewen», hette det på de politiska klubbarna – ty hennes förmögenhet
gjorde henne med eller mot sin vilja till ett politiskt föremål –
»fröken Liewen föredrager möståndet och ägnar sina penningar, sin tid
och sitt geni åt fosterlandet. Tillsamman med sin goda vän friherrinnan
Buddenbrock anför hon »fruntimmershattarne», krigspartiet af det svaga
könet – och en svår politisk intrig är för henne mer än hela världens
kärlek!»

Den som närmare kände henne visste att hon tidigt förlorat sina
föräldrar och uppfostrats hos aflägsna släktingar, hvilka krusat för den
rika arftagerskan och låtit hennes vilja i allt vara rådande, hvarigenom
hennes af naturen fåfänga och nyckfulla sinne blifvit ännu mer
excentriskt. Nu hade den ene friaren efter den andre anmält sig; men
alla hade måst återvända med oförrättadt ärende. En hade haft brist på
geni, tyckte hon, en annan haft landtliga later, en tredje för få anor.
»Hon kunde icke lida», hade hon en gång yttrat i ett obevakadt
ögonblick, »dessa ädlingar från provinsen, hvilka den ena dagen lefde på
rågbröd och hafresoppa, drucko öl ur lerstop, snöto sig i rockskörtet
och spottade högt i taket och den andra dagen foro upp till riksdagen
och lekte gentilshommes, köpte sig broderade rockar för partipengarna,
dansade menuett på de kungliga assembléerna, och ansågo sig nog goda för
att anhålla om en ung dams hand, hvars kjortelfåll de i själfva verket
icke voro värdiga att ens hålla i, än mindre kyssa.»

Dessa elaka ord, hvilka likasom allt elakt spredos mycket fort,
förbittrade de unga kavaljerernas sinnen. Därtill bidrog äfven en
nidvisa, som författats af en anonym och som handlade om »Hönan, som
ville lära tupparna gala.» Den sjöngs på en mycket känd air, och nu led
den nyss så firade den smäleken att se sin beundrareskara för hvarje dag
glesna.

En kavaljer var henne likväl uppriktigt trogen i alla lifvets skiften
och denne var Laforme. »Han hyste», hade han en gång sagt, »den djupaste
respekt och vördnad för hennes kvickhet och geni. Hon var den
snillrikaste kvinna under solen, och allt sedan han haft den stora nåden
att få samtala med hertiginnan af Maine, hade han aldrig träffat någon
dam, som kunnat föra en konversation så snillrikt som hon.»

Den värde hofjunkaren tycktes också vara, tack vare sin ihärdighet, på
god väg att nå sitt mål och varda ägare till det stora Stjernnäs. Det
gamla ordspråket att trogen kärlek vinner skulle därigenom på nytt visat
sin giltighet. Något visst förelåg ju inte, hvarpå man kunde stödja sin
spådom. Men ett eller annat smådrag, så begärligt för ryktessmidaren
hade dock uppsnappats. Sminket, visste man, flöt icke mera ut så lätt
öfver hennes kinder, korsetten måste gång efter annan göras vidare,
kammarjungfrurnas fingrar kändes allt mera klumpiga och tafatta, och
ifrån att hafva skämtat öfver allt som kunde få namn af kärlek och
äktenskap, hade hon plötsligt slagit om. Hon hade till och med
förklarat, till sin vän friherrinnans stora förvåning, att
kärleksberättelsen om »den asiatiska Banise eller det blodiga, men
modiga Pegu» djupt rört henne. Det hviskades också om att hon nyligen
skulle låtit någon af de yngre bland hofmännen i tydliga ordalag förstå
att fästningen, om än så svår att storma, likväl icke vore ointaglig.

»Sakta, mon amie», inföll fröken Liewen lifligt, i det hon fäste ögonen
på friherrinnan och lät sina hvita händer sjunka ned på broderiet, »pour
le badinage bon, pour le mariage non. Må han dö, som du säger, af pur
chagrin, men min hand får han aldrig.»

»Icke tänker väl mon ange continuera i sitt möstånd så länge hon lefver?
Laforme är ju en hygglig ung man – af adel.»

»Hans farfar var ju kock! –»

»Malice; – hans träd[5] går tillbaka med sina rötter till Frans I.»

»En ganska ledig konversation; men, mon Dieu, hvilken kavaljer! Veklig,
säflig – och lat i allt utom i konversationen – slösaktig – dum.»

»Grand Dieu, med hvilken värme söta syster säger allt det där», sade
friherrinnan småleende; »den stackars mannen måtte verkligen djupt hafva
sårat dig på sista assembléen?»

»A propos friare och fester» sade fröken Liewen i det hon återtog sitt
arbete, »har majestätet tagit någon ny démarche mot Ulrika?»

»Han har yttrat sin höga disgrace öfver monsieur le baron, för dennes
uppträdande på hans sista s. k. barnbal i Carlbergsparken, och hotat att
sända honom öfver till Finland. Hans »egen» grefvinna lär emellertid
snart återvända till hufvudstaden och hon torde vara vårt bästa
skyddsmedel.»

»Sedan den där fatala aftonen, du minnes, då han moquerade sig öfver
mitt yttrande, att han kunde göra sina romanresor med sina galanter ända
intill hjärtat af Chatelet i Paris, blott han upphörde att skänka Ulrika
sin höga uppmärksamhet, har han flere gånger sagt, att han aldrig skulle
glömma en sådan förolämpning.»

»Det är olikt honom att länge trifvas med dåliga tankar mot sin
omgifning. Han var ju mycket nådig mot Henrik innan han for.»

»Blott några skämtsamma ord och ett vänligt handslag, då Henrik
förklarade på hans fråga, om han vågade gifva sig ut på sjön under en så
stormig och mörk natt, att han ville trotsa hvarje oväder, när han finge
den nåden att öfverbringa Hans Maj:ts order till trupperna att hålla sig
redo för att tåga mot gränsen.»

»Blott min man, generalen, ville vara så obligeant och slå dessa
välsignade ryssar »en granda bataille», tillade hon tankfullt, »skulle
jag vilja bjuda både Hans Majestät och hela dess hessiska anhang på
kalas.»

»Ja, och om jag vore karl», inföll fröken Liewen lidelsefullt, i det hon
fäste sina blixtrande ögon på sin vän, »jag skulle gå till fots genom
snödrifvorna ända till Finland för att få deltaga i nederlaget på dessa
ryssar.»

»Inte sant! Våra krigskrokader voro ju förtjusande på sista assembléen»,
återtog hon, i det hon kokett vände en liten bandros mot friherrinnan.
»Så intagande flickor som Ulrika borde förmå alla mössor att lämna
fanan.»

»Ah, mon amie, tala icke om Ulrika!» svarade friherrinnan med en min,
som på samma gång utvisade trötthet och likgiltighet. »Hon är ju icke
mäktig af någon enda stor tanke. Ej en droppe von Hagedorn flyter i
hennes ådror. Såg du, par exemple, hennes courtoisie för den där finske
glopen för några dagar sedan i Kungsträdgården. Hon negligerade ju
totalt vår aimable baron?»

»Nej, söta syster, jag dröjde så kort tid kvar och är verkligen allt för
litet curieuse att efterfråga namnet på alla unga män som svärma här ...
men att negligera baronen var oförlåtligt.»

Nu öppnades dörren sakta på glänt och en kammarjungfru stack in hufvudet
och anmälde att monsieur Laformes franske kammartjänare varit »där ute»,
för att höra om hennes nåd friherrinnan var hemma. Men hon hade sagt att
friherrinnan var utfaren, hvarpå han åter svarat att hans herre skulle
komma åter kl. tre, för att göra sin formliga visit.

»Det är ändå en särdeles artig man, denne hofjunkare», sade
friherrinnan, då kammarjungfrun stängt dörren efter sig. »Men han kan
icke jämföras med baron Meijersdorff, på hvilken man tydligen kan se att
han frequenterat le Beau Monde i Paris.»

»Såg mon amie, med hvilken grace baronen hälsade då vi möttes i går i
allén; – med hvilket utsökt behag förde han icke sitt spanska rör! – Ja,
ända från bandrosen i hårpiskan till skospännet är han en fullkomlig
ädling.»

»Han är också af god och gammal adel», inföll friherrinnan, i det hon
upphörde med sitt arbete. »Hans far, skall du veta, var en mycket
förtjänt officer, som ofta camperat tillsamman med min far, von
Hagedorn, och han själf saknar icke häller meriter. Om ryktet talar
sant, lär han hafva utmärkt sig för stor bravoure i campagnen vid
Rheinströmmen. Sedermera, då han tjänstgjorde vid regementet Deux-Ponts,
lär han hafva varit den skickligaste fäktaren vid regementet.»

»Äfven jag har hört detsamma och har svårt att förstå Ulrika, som visar
honom en sådan disgrace.»

»Han vågade ju till och med sitt lif för hennes far den där aftonen, då
det stora tumultet var på klubben. – Jag kan aldrig tro annat än att
Lagercrantz hade sitt finger med i det spelet ... men därom ville
Buddenbrock aldrig höra talas. Då jag bad honom akta sig för
Lagercrantz, sade han alltid att denne vore en tapper officer, som
tjänat under gamle kungen, och en sådan borde han alltid anse såsom en
god vän ...»

»Men, se här är ju Ulrika», afbröt hon sig, då denna i detsamma
inträdde. »Hvad du ser blek ut; – en flicka med god éducation bör alltid
söka att hafva en jämn couleur.»

»Mig fattas intet», svarade Ulrika, i det hon lutade sig ner öfver
fröken Liewens sybåge.

»Du säger det där intet, i en så besynnerlig ton», sade fröken Liewen
och såg upp på henne med en frågande min; »jag ser att det icke är
riktigt väl, mon ange. Skall jag hämta litet ungerskt vatten?»

»Förlåt mig, min vördande mor, för min brist på éducation», sade Ulrika
med ett eget tonfall i rösten, som antydde att det icke var första
gången hon fick denna förebråelse; »men jag hörde nyss en så ryslig
historia af Sara, som hon fått höra af monsieur Laformes kammartjänare
...»

»Hvilket skvaller har Sara roat sig med nu igen», afbröt friherrinnan
henne häftigt, i det hon antog sitt vanliga stränga och högdragna
utseende. »Säkert någon borgarfru som tagit lifvet af sig vid
Sillhofvet, för att göra sin man förtret, eller har måhända vår lilla
söta Clemence fått den farliga hundsjukdomen som lär gå på landet?»

»Den unge kavaljeren, som Henrik presenterade för oss i Kungsträdgården,
lär i går eller i förgår blifvit skjuten af baron – Meijersdorff.»

»Min son Henrik gör då aldrig annat än sottiser», sade friherrinnan
likgiltigt, i det hon återtog sitt arbete. »Kan du tänka dig, kusin»,
återtog hon, vändande sig till fröken Liewen, »sådan löjlig idé att icke
allenast presentera den unge étourdin för mig utan äfven uppgöra
kusinskap mellan honom och Ulrika?»

»Redan första dagen han var i residenset lär den unge finnen hafva
öfverfallit några äldre officerare ... och huru tölpaktigt bar han sig
icke åt, då han i vår närvaro var färdig att för ett blott raljeri draga
värjan.»

»Han är af gammal adel», invände Ulrika. »Henrik sade att hans far och
vår varit goda vänner och krigskamrater under den stora ofreden.»

»Att tala om gammal adel, när frågan är om Svenskesläkten» –
friherrinnan ryckte på axlarna med en åtbörd af förakt. »Ingen med det
namnet kan uppvisa fyra rena anor. Hans farfar hette som yngling Carl.
Hvad tjänst denne hade där ute vid kommissariaten i Tyskland och Polen
känner man icke så noga, men att han hembragte en otrolig summa pengar,
för hvilka han – jämte dem han sedan vann på kaperierna i Göteborg –
kunde på gamla dagar köpa sig flere stora gods i Sverige och bygga ett
slott för att bevara sina röfvade ägodelar, det vet man.»

»Och hans son, denne tölpens far», fortfor hon med ett ironiskt leende,
»hvilken sedan ärfde de röfvade ägodelarna, han var visserligen en
ganska tapper officer, som fäktade med stor bravoure i salig kungens
campagner, men ...»

Här tystnade hon tvärt, liksom något gammalt minne plötsligt skulle fått
makt med hennes tankar. Först efter ett litet uppehåll, sedan hon med
ett forskande ögonkast på Ulrika och fröken Liewen öfvertygat sig om att
hon icke med sina ord förrådt någon hemlighet, återtog hon:

»Så gjorde ryssarne descente på kusten och brände godset. Allt som var
röfvadt från den tyska adeln gick upp i rök, hvilket ju icke var annat
än en försynens skickelse. – Hvad som sedan blef af hans änka, som var
en ofrälse, är mig alldeles obekant och indifferent – voilà la toute
histoire.»

»Det kan vara ära nog för den unge mannen, tycker jag, att få mäta sig
med en von Meijersdorff», sade fröken Liewen, i det hon återtog sitt
arbete vid stickbågen. »Om han icke fallit på platsen, hade han fått
lära sig att i framtiden icke förblanda en röd sköld med en gyllene
eller tvänne hoplänkade, glanshvita vingar, nedåtvända, med tvänne
skilda, svartgrå, uppåtsträfvande.»

»Jag förstår icke, hvad min kusin menar med anspelningen på vårt vapen»,
sade Ulrika, »men efter hvad Henrik berättat, skulle hans förfäder bragt
sig upp med ära, förstånd och mandom till adelsståndet och alltid visat
sig som ärliga och redliga patrioter. Och inte kan väl min vördade fru
mor räkna som ett fel att hela Svenskesläkten genom salig kungens långa
krig bragtes till fattigdom?»

»Men – mon ange – hvilken rodnad», skämtade fröken Liewen. »Jag tror i
sanning att den unga vildhjärnan varit på väg att väcka _mer_ än
medlidande hos en viss dam.»

»Fy, kusin, hur kan du tala så, skulle jag så mycket kunna glömma min
börd? Men han är en ung, artig kavaljer, hvilken är olik alla dessa, som
endast säga smicker hela dagen. För öfrigt vet min vördade mor», tillade
hon, »att jag afskyr dueller allt sedan bror Henrik duellerade med långe
Sparren vid gardet.»

»Men hvem är han då, denne yngling, som väcker ett så stort uppseende?»
frågade fröken Liewen, som under samtalets lopp blifvit mera intresserad
af ämnet.

»Kusin såg honom säkert för några dagar sedan, då vi promenerade på Nya
Kungsholmsbron», svarade Ulrika. – »Vi talade ju då om hans uppförande i
Kungsträdgården.»

»Ah! Ciel! – den unge mannen med det blonda hufvudet – en ståtlig växt,
en viss medfödd air, intressanta anletsdrag – Ma petite har smak.»

»En boute-feu utan skick och seder!» inföll friherrinnan.

»Education skola vi gifva honom», svarade fröken Liewen i skämtande ton,
»och hvad hans heta blod vidkommer, är ju den ystraste fålen ofta den
bästa.»

»Ja, den bryter åtminstone halsen af den, som skall tämja honom»,
skrattade friherrinnan.

»Se där kunna vi få höra närmare om händelsen», utbrast fröken Liewen,
då dörren i detsamma öppnades och hofjunkaren med sitt mest nobla leende
trippade fram mot de tre damerna.

Liksom han sett framför sig den utsöktaste pastej på vildt, skyndade han
under ett ständigt ordflöde att föra den ena af fruntimrens händer efter
den andra till sina läppar. Först sedan denna ceremoni var afslutad och
han fått tillfälle att göra ett par vackra pas öfver Ulrikas långkoft,
tog han omsider plats och kom i hvila.

»Ah, min friherrinna», började han å nyo, »hvad det är fägnande att se
er vid bonne santé. – Jag är alldeles förvirrad; men à propos, kan jag
berätta för mes dames en lustig passage ... Ja, jag är så charitable att
genast vilja stilla er nyfikenhet», tillade han, i det han kastade en
smäktande blick på fröken Liewen. »Kunna mina damer tänka att den lilla
finska björnungen har duellerat i dag på morgonen!»

»Ute på malmen?»

»Det var så bestämdt från början, men hinder kommo i vägen ... enfin,
det skedde vid Broströms värdshus på Djurgården.»

»Han vardt ju svårt blesserad?» inföll Ulrika med en röst, som hon
förgäfves sökte gifva en ton af likgiltighet.

»Afbryt mig icke! – Man hade kommit öfverens att slåss på värja ...
värjan är en ädlings vapen, _mitt_ älsklingsvapen – men man bestämde sig
till slut för pistol. Meijersdorff sköt först. Han mankerade ... bom!
... så sköt den unge mannen ... nej: c’est à dire, först sköt den unge
mannen ... Ah, parbleu ... ja, pardon, mina damer, men denne monsieur
Lemartin hos franske ministern, där jag nyss haft äran déjeunera, gaf
mig en så förtjusande lefverpastej och där var en så magnifik
Frontignac. Ah, parbleu, hvilken god smak på det vinet ...!»

»Men duellen, ... duellen!»

»Jag och baronen voro först på platsen, och det dröjde en god stund
innan vår motståndare infann sig; hans sekundant kom icke tillstädes.
Det skulle vara Henrik, hörde jag, men han hade måst hastigt afresa till
Finland.»

»Min son måste resa i högst angelägna ärenden», sade friherrinnan, i det
hon såg ut genom fönstret.

»Enfin ... jag hade varit nog omtänksam att låta min kammartjänare föra
med sig en liten korg med några färska ägg, en bit parmesan och några
flaskor godt Bacharach och vi uthärdade därför morgonkylan som goda
kamrater tills en ny sekundant kunde anträffas. Det blef unge Wrede som
fanns i närheten.»

»Vill min herre vara så charitable och snart stilla vår nyfikenhet»,
sade fröken Liewen. »Vi dö eljes af denna förfärliga sjukan.»

»Enfin – som sagdt – den unge mannen sköt först och mankerade ... så
sköt baronen och mankerade. Vi satte nu i fråga om affären, som ju ändå
gällde ett blott lappri, borde continuera. Den unge mannen declarerade
genast att han ej hade något mot baronens person och hoppades därför att
baronen skulle säga detsamma och icke en annan gång mankera honom på
hälsningen. Det dependerade således af baronen och af baronens
sekundant, som var jag, att decidera hur länge saken skulle räcka. Den
först nämnde förklarade att han icke hade något emot den unge mannens
person, men han hade andra skäl till att fortsätta. Den unge mannen
begärde att få veta dessa skäl, men de sades vara hemliga. Duellen vardt
alltså continuerad och nu sköt baronen den unge mannen.»

»Men endast helt doucement i vänstra armen» – tillade han, då han såg
att Ulrika icke tycktes väl upptaga den skämtsamma ton, hvarmed han
omtalade händelsen – »och sedan följdes vi alla åt till Lusthusporten
vid bron, där vi tömde några vänskapsskålar, för att skölja ner allt
groll. Den unge mannen hade stora skäl att fira en glad dag. Han hade,
som jag sedan fick höra, samma morgon fått höra att han skulle få lyfta
ett större arf.»

»En hop förtretliga processer, kan jag tänka», inföll friherrinnan.
»Sådana äro vanligtvis det enda arf, som barn nu för tiden få efter sina
föräldrar.»

Medan Laforme fortfor att tala vidt och bredt om hur han fått kännedom
om denna arfshistoria och om arfvets storlek, efter hvad man
gissningsvis antog, allt under det han anställde sina betraktelser öfver
det sätt, hvarpå den lycklige arftagaren efter all sannolikhet skulle
komma att förstöra det samma aflägsnade sig friherrinnan och Ulrika i
ett inre rum. När han därför efter en stund händelsevis kom att se sig
om, märkte han till sin förvåning att han befann sig ensam med fröken
Liewen. Att detta icke gjorde honom vid sämre lynne, kunde man klarligen
skönja på den själfkära min, hvarmed han granskade sin frisure i spegeln
och lagade till rätta sin toupet.

»Ack, min fröken», sade han, i det han gjorde sin röst ännu mera
smäktande, »att en hel vecka sakna edert sällskap är värre än att stå i
halsjärn på Packartorget.»

»Min herre, vet att jag är ond på er sedan den sista picniquen, då ni
liknade mig vid en affallen ros utan törnen. Jag hade i sanning god lust
att visa att det är svårare att plocka en sådan ros än min herre tror.»

»Ah, belle Henriette, litet brutet är ju snart förlåtet!»

»Allt skämt är likväl icke anständigt; – och tystlåtenhet framför allt»,
tillade hon, i det hon varnande höjde fingret. – »Denna har min herre
glömt.»

»Mon Dieu, tystlåtenhet, hvilken osmaklig ragout gör icke den tillsamman
med kärleken ... må vår mun tala vårt hjärtas språk ...»

»Känner min herre den unge mannen som duellerade med baronen?» afbröt
honom fröken Liewen, utan att låtsa förstå hvarthän han syftade eller
hans smäktande ögonkast.

»Visserligen känner jag honom något litet», svarade Laforme med ett
öfverlägset leende, då han märkte fröken Liewens allvarliga min ... »Det
säges att han velat äta upp porcelainskräftorna i garneringen kring
laxmajonäsen hos Sparrens för några dagar sedan ... men –»

»Hör på! Han måste befallas till den kungliga assembléen!»

»Quelle caprice! – Hans maladresse och kantiga åtbörder skola jaga bort
alla damer af condition.»

»Låt detta vara min ensak! – Ulrika intresserar sig för honom. – Om
baronen bortskickas till Finland, måste majestätet finna något annat
hinder i sin väg. – Ni förstår?»

»Certainement! Men om skogens son icke lånar sig till en dylik komedi?»

»Hviska honom i örat, att en viss fröken, som intresserar sig för honom,
önskar det.»

»Ni, min fröken –?»

Fröken Liewen kunde inte annat än le åt sin kavaljers häpna uppsyn.

»Ja, hvarför inte! Nu kan Ni få tillfälle att taga revanche med _edert_
älsklingsvapen – men – raillerie à part – det var ju om Ulrika som det
var fråga ... jag litar alltså på er zèle och er tystlåtenhet», afbröt
hon sig, då hon i detsamma hörde friherrinnans steg i rummet bredvid,
och återtog sitt arbete.

Samtalet fortgick sedermera en stund mellan hofjunkaren och de tre
damerna. Det handlade nu för det mesta om tillredelserna till den
kungliga assembléen och om franske ministerns, S:t Severins, stora
middag för sina vänner några dagar senare, hvilken sistnämnda i
synnerhet intresserade Laforme, som icke nog varmt kunde framhålla de
förtjänster i gastronomin och trancherkonsten, som ministerns
köksmästare monsieur Lemartin, städse lade i dagen.

Assembléen åter intresserade damerna mera. Det hade lång tid förflutit
sedan någon dylik fest ägt rum på hofvet. Drottningen tyckte mera om att
fördjupa sig i studiet af de heliga böckerna och det föregående
århundradets kyrkofilosofer än att åskåda menuetter och contradansar.
Äfven kungen älskade föga större samkväm.

Man visste ännu icke säkert om hans födelsedag skulle firas med assemblé
eller om »festiviteten», såsom Laforme sade, »skulle utgöras af
procession, predikan, oratorium, skådespel eller bankett». Emellertid
berättades det man och man emellan att komedianterna vid Bollhuset fått
nådig befallning att hålla sig i ordning och att hofskräddaren
förfärdigat dyrbara dräkter åt dem. Denna nyhet hade skingrat många
farhågor och under de senaste dagarna hade brodernålarna i staden varit
i ständig rörelse.

I öfverensstämmelse med tidens sed var Laforme ganska skicklig att föra
dylika nålar. Han kunde sticka ett vackert kantbroderi till styfkjorteln
eller rynka till en prydlig falbolan, lika flinkt som någon yrkesbrodös.
Och han var icke nödbedd, då han därigenom oftare fick tillfälle att
fägna sina ögon med åsynen af la belle Henriette, än han eljes kanske
skolat få. Först sedan man intagit »thé à l’anglaise» och Ulrika tvänne
gånger spelat Laformes sista air på klavecinen, fann han tiden vara inne
att aflägsna sig. Det var också »gäspdags», tyckte friherrinnan.




                                  IX.


Det var konung Fredriks sextiondesjette födelsedag. Redan länge hade
förberedelser gjorts för att värdigt kunna fira densamma. Och
nyhetsjägarne hade varit på flitig jakt efter underrättelser om allt det
underbara och storartade som festen skulle komma att framte. Mången
läcker kalfstek – för att icke ännu mer blotta yrkeshemligheterna –
hade, till husfaderns stora ledsnad, satts på spettet för deras skull.
Många blickar, värda konungariken, hade deras möda att samla
upplysningar om den stundande kungliga assembléen inbragt dem.

Deras berättelser gränsade ock till det underbara. Mäster Precht, visste
några omtala, hade under en hel månad varit sysselsatt med att förgylla
och bättra upp ornamenten i det gamla kungshuset. Hofkonterfejaren
Schröder, som så skickligt lyckats »afkonterfeja» 5 riksråd och 6
presidenter, hade haft ett ofantligt arbete med att sätta det gamla,
bofälliga huset ett i sådant skick, att det kunde mottaga den lysande
samling gäster som väntades. Och när dagen för festen slutligen vardt
känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så
visste alla människor hvad detta »det» betydde. Hela Stockholm var i
rörelse. När man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och
med att tänka både på riksdag, politik och sekreta utskott.

De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade
troligtvis icke på länge fått en blund i sina ögon af pur otålighet. De
hade uttömt hela sin uppfinningsförmåga för att narra sig till mera tyg
till roben och styfkjorteln. Ja, många sömmerskors heder hade måst löpa
sin kos för deras tårar och böner att göra styfkjorteln några alnar
vidare, än det mera anständiga mått af fyra och en half alnar, som
yppighetsförordningen föreskref, tillförsäkrade dem.

Den enda af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt
högtidligheten, var kanske kungen själf. Öfver hufvud taget älskade han
icke stora assembléer, och detta både för dansens skull och för
kortspelets, hvilket han rent af afskydde.

Utom denna motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen
några särskilda ledsamheter, som bragt hans annars goda lynne ännu mer
ur jämvikten.

Dagen hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra
förtretligheter hade den vackra Xismenes död kanske gjort det
obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan
Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att
hinna undan, öfverallt hvart man vände ögat. Muntert ljudande skall af
trumpeter och valdhorn hördes på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stodo
jägarne i skogsbrynet, lyssnande efter de väntade älgarna. – Då kommer
ett doft brus, ett sakta stönande djupt inne i skogssnåren. Det lät som
då vårfloden bryter sig fram genom den sega flodisen. I vida kretsar
banar det sig väg genom skogen. Brakande höras träden gifva vika medan
dånet och stönandet blifva allt starkare.

Älgarna närma sig. Pass på, jägare, där ner på slätten! Vildt och
förtvifladt är språnget på den unga älgkalfven, då han flåsande störtar
sig fram ur skogsbrynet. Hjärtat klappar högt hos jägarne, där borta
bakom de högstammiga ekarna. Deras ögon stirra på det flyende målet,
handen hvilar på fängpannan, andedräkten hämmas. Gif akt! – Nu är den
flyende inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jakthundarna.
–

Kungens öga strålar af glädje vid denna syn. Han är icke längre endast
den godmodige gubben med de slappa dragen. Jägaren och soldaten ha tagit
befälet öfver konungen. Men hvarför skjuter han då icke »den fördömte
kerl». Jo – Pang! – Det blixtrar till mellan grenarna – en bom! Så
förargligt. Den unga älgkalfven löper ju oskadd förbi genom skyttarne.
Det är Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarna
i det stora hundslottet vid Carlberg, kungens egen hund som ligger där i
stället, drypande i sitt blod.

Ursinnig af vrede lät kungen genast sluta jakten, och då jägarne vid de
muntra signalerna samlade sig, anställde han ett häftigt förhör, för att
utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det visade sig då att det
var baron Meijersdorff som var den skyldige. Denna upptäckt hade varit
nära att försätta kungen i ursinne, då Meijersdorff till följd af sina
efterhängsna frieriförsök till fröken Buddenbrock, för hvilken konungen
på senare tiden fattat en allt starkare lidelse, korsat hans intimaste
planer.

»Beim Teuffel, baron, att hafva en äkta David Bars, en bössa utan like,
och uppföra sig som en sådan klåpare» sade han och vände honom tvärt
ryggen, hvarpå han gaf en puff i ryggen på sin hoffalkenerare liksom han
velat säga att han skulle riktigt förstå hvad han menade. »Men det är
slut med det ädla jaktnöjet i Sverige, mäster Björn», tillade han efter
en stunds tystnad, »falkarne dö ut och, Gott im Himmel, det finnes ju
snart icke en enda god bössa norr om Östersjön.»

Men detta var på långt när icke allt. Den brynta surkålen till middagen
hade icke smakat väl. De stekta ostronen hade varit skämda, och hvad som
var mest förtretligt, det trefliga aftonsamkvämet hos grefvinnan
Casselstein hade måst försakas för assemblén, kanske utbytas mot ett
religiöst samtal med drottningen, späckadt med bibelparaleller från
Locenius eller någon annan af hennes älsklingsförfattare. –

Klockan fem skulle festen taga sin början. Den skulle inledas med en
prolog, till hvilken den populäre skalden Andreas Hesselius Americanus
författat verserna. Därpå skulle följa skådespel och maskerad, hvarefter
festen skulle afslutas med dans.

En dubbel rad af soldater var redan bildad från Riddarholmsbron upp mot
stora trappan. Gästerna, som samlats i riksrådet Creutz’ hus vid
bron,[6] vandrade i lysande grupper på den mattklädda gångbanan mellan
deras led. Det var ett öfverflöd af förbindliga ordvändningar, snillrika
infällen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de
guldbroderade röda och bruna rockarna och damerna i de vida
styfkjortlarna med sitt famnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig
med det utsöktaste behag mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom
hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande
ögon. Välformade ben i hvita silkesstrumpor gjorde så sirliga steg, de
skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små
fruntimmersskorna med sina röda klackar, trippade så lätt på det mörkblå
klädet, under det att det lysande tåget rörde sig upp för trappan till
kungshuset. Det ena hurraropet efter det andra skallade från folkmassan
som trängdes på sidorna.

»En skön linhätta den där junkern har» hördes en röst bland åskådarne.

»Ja, nu kunna de sprätta med dem», svarade en annan, »men när de äro
döda låta de vackert bli, ty ingen får hädanefter svepas med peruk –
eller hur, madam Närsynt?»

Den tilltalade var en välfödd matrona, som fåfängt sökt göra sig
tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden. I
stället kom hon nu i vägen för den talande, som var ingen mindre än
själfva slaktaremästaren Zachris Flåberg.

»Sakta madam, sa’ bonden till märren. Skall hon tränga om kull en
hederlig borgare, bara för att få se på sådana här utklutade
komedianter? – Nej, se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat
hela glitterverket som man fått lök i ögonen.»

»Det ordet hördes att det kom från mäster själf det!» – hördes nu en
annan röst strax bredvid falla in. – »Undan nu kärringar, med och utan
kjortlar, när skeppar Pust lägger bi.»

Inom ett ögonblick hade skepparens starka armar gjort en öppning i
folkmassan nog vid för att både han och hans vän slaktaren i allsköns
maklighet, skulle kunna åse härligheten.

»Hvad säger bror om så’nt spektakel?»

»Hvad jag säger? Jo jag säger» svarade denne med ett bredt grin – »att
tacka vet jag Stina Flink, då hon dansar Branickulan på förgylda
råttan!»

»Det var ett sant ord af mäster» inföll nu madamen, som för ett
ögonblick åter lyckats tränga sig fram och ville ställa sig in hos sin
farlige granne.

Skepparens solbrända, skäggiga anlete lutade sig ned öfver henne med ett
obeskrifligt illmarigt uttryck, hvarefter han lugnt och varligt makade
henne ett långt stycke åt sidan.

»Vet hon madam» sade han efter fullbordad gärning, »hon är lika dum som
ett sprucket flatstrandsostron. Hvad är väl detta spektakel annat än ett
lappri, som förvänder ögonen på kvinnfolken? Nej, tacka vet jag långt
där borta vid världens ände ser hon, där jag senast var, där var det så
godt om guld och silfver att dessa s. k. ädla metaller voro liksom
runstyckskringlor för en bagarprins. – Oxar, hästar och andra fyrfota
djur körde man med kedjor af rödaste guld.»

»Nej, hvad säger skeppar Pust?»

»Jo, och alla kor hade brokiga silkessläp i stället för svans – för att
nu inte tala om hönsen och de andra flygfäna, som bespisades med bara
guldkorn.»

»Å kors!» sade madamen undrande, – »är det långt till det landet?»

»Just inte nästegårdsväg, sa’ kärringen peka’ på månen.»

»Nej, tyst nu junker storljugare och låt mig få en titt. – Ser han inte
hur det lyser och blänker om dem där borta på trappan. Ack hur kloke och
förståndige se icke kavaljererne ut och hur sköna äro icke kvinnfolken!
Liksom det icke skulle finnas så mycken vishet och skönhet här i landet,
som det fans guldkorn där borta vid världens ände – har man väl hört
maken?»

»Jo för böfveln i våld, mamma lilla! De vise männen och de sköna damerna
handskas också med sina små guldkorn, som om de bara voro kråkor och
höns.»

»Mamma kan han vara själf mäster skeppare! Och akta sig vackert att tala
om, som han gjorde i går, att han ville vrida om nacken på alla höns och
sprätthökar, för jag är icke alltid så dum som jag gör mig.»

Slutet af meningen försvann i det allmänna sorlet. Festtåget var slut
och folkmassan böljade långsamt fram öfver den förut afstängda delen af
torget mot gamla kungshuset. –

Det var ett riktigt haf af ljus som strömmade gästerna till mötes, då de
höga glasdörrarne till festsalen öppnades. Längst fram höjde sig där en
mattklädd plan, scenen för det blifvande skådespelet. Fonden utgjordes
af ett blått sammetsdraperi öfversålladt med guldarabesker och
guldcrepiner. På sidorna stodo, i stället för kulisser, tolf höga
piedestaler, rikt förgylda och på hvar och en af dem hvilade en gudinna,
iklädd en dräkt af siden och flor i blandade färger, broderadt med guld
och silfver. Bakom dem åter höjde sig balkonger, rikt draperade med
broderade sammetstäcken. Här hade musiken, bestående af pukor, trumpeter
och flöjter, sin plats.

Själfva salen slutligen, hvilken upplystes af skenet från stora,
mångarmade silfverljuskronor, var klädd med tapeter i skiftande färger.
Här hade de inbjudna åskådarne intagit sina platser på de utsatta
bänkraderna.

Nu kommer festtåget! Vid en på samma gång liflig och skrällande musik
inträder den kungliga cortègen, företrädd af romerska riddare i stora
allongeperuker och nätta spatservärjor, samt slutande med ett led af
till morianer utklädda flickor i korta styfkjortlar, bärande solfjädrar
i händerna.

Under åskådarnes underdåniga bugningar delar sig festtåget på båda sidor
om de kungliga personerna, som taga plats längst fram i salen, och
konungen gifver tecken till festens öppnande. –

Först höres en ensam flöjt uppstämma några klagande toner, under det att
det blå förhänget långsamt höjer sig, blottande för åskådaren ett leende
landskap med djupblå, klar himmel, sollysta fält och gula orangelundar.
I förgrunden hvila Bacchus och Pomona på en bädd af blommor och
murgröna. Musiken tilltager så småningom i styrka. Äfven den smattrande
trumpeten blandar sina ljud med de klagande flöjterna.

Ändtligen vakna de slumrande gudamänniskorna till lif och se sig
undrande omkring åt alla sidor öfver den lysande syn, som möter deras
blickar. De skynda sig till Olympen för att omtala för Mars och Venus
hvad skönt jorden nu åter synes framalstra i gudarnes förra boning, det
gamla Manhem.

Så falla pukorna in. Ett tungt rassel och dån höres närma sig bakom
scenen. En vagn, skimrande af guld och glittrande stenar, inskjutes af
en skara slafvar, hvilka hållas fångna med rosenkedjor af sköna
cupidoner. Ofvanpå vagnen hvilar en underbart skön kvinna. Det är Venus,
som håller den stridslystne Mars bunden i sina rosenkedjor. Där hon far
fram, väcker ett blomsterregn till lif, alla de »tillåtna lustbarheter»,
som den fredssälle kung Fredriks lyckliga regering för med sig.

En allmän hänryckning griper åskådarne. Ett så storartadt och på samma
gång djuptänkt skådespel har icke varit gifvet sedan Stanislaus
Leczinsky, under de sista krigsåren, gästade hufvudstaden. Man kan icke
nog prisa anordningarnas skönhet.

Men klingande fanfarer påkalla på nytt uppmärksamheten. Vid tonerna af
en munter kontradans inträda Atlas, Europa, Asia, Afrika och Amerika och
omgifva gudinnans vagn. I fonden höjer sig på en molnsky det svenska
riksvapnet, uppburet af tvänne lejon, af hvilka det ena, såsom den
tidens krönikeskrifvare berätta, »kastade oräkneliga nådeblickar öfver
land och vatten medan det andra ljungade med sina kringstrålande ögon
mot fienden».

Nu höll musiken upp och Venus deklamerar:

   ”Hwad Carol war i strid, kung Fredrik är i friden,
   Hwad Fredrik är i frid, kung Carol war i striden
   En maklös konung Carl i själfwa fejden war
   I frid kung Fredrik dock sin like icke har.
   Kung Carl den tolfte war i alla krig den störste
   Hwad är då uti frid kung Frederik den förste?
   Hans ålder, wishet och hans dygd samt hjältemod
   De wittna att han ock ej rörs af sämre blod –
   Blott konung Carols namn kund’ fägnad med sig föra,
   Kung fredrik äfwenwäl det samma mäktar göra.

                        – – – – – – – – – – – – – –

   Ho undrar då om wi all rädsla från oß slå
   När wi deß födslofest med wördnad skåda få
   All ungdomsblygsel will från wåra hjärtan swinna
   Så stor är glädjen wår, när wi den nåden winna
   Att se den sälla dag, wår konungs födslostund
   En fägnad, som rätt far från hjärtats inre grund
   Gud tänkte ock på dig! och uppå huldarika!
   Han glömme icke oß att wi med er tillika
   Må äga Himlafrid och således få därnäst,
   Hwad som för er och oß kan wara allra bäst!
   Gud skydde Riksens Råd och alla Swea Ständer
   Gud sägne ock enhwar i alla Rikets länder!
   Gud hjälpe oß i krig! Gud hägne oß i frid
   Och skänke oß med dig en högst behaglig tid.”

Femtio morianer, efterträdda af Bacchus med ett rikt följe af bacchanter
och satyrer, kringbjödo nu förfriskningar, bestående af likörer och
andra kostbara drycker, under det att de senare afsjöngo glada
dryckesvisor.

Första delen af festen var slut och gästerna drogo sig till de inre
rummen, medan salen ställdes i ordning för dansen.

Alla uttömde sig i loford öfver mäster Langlois’ skicklighet, som
framtrollat så många vackra saker. Konungen hade återvunnit en del af
sitt goda humör, och drottningen visade sig synnerligen nådig mot den
lycklige poeten för de drag af gudfruktighet, som han så väl förstått
att lägga in i sina snillrika vers; »hvarigenom han gjort sig förtjänt
af», sade hon »att i framtiden vara ihågkommen, då något pastorat blefve
ledigt».

»Hvilken förtjusande peruk Pomona hade!» sade fröken Liewen, i det hon
tog friherrinnan Buddenbrock under armen och förde henne till ett litet
kabinett vid sidan af festsalen.

»Ja, den var i sanning makalös – och så väl och naturligt hennes
ansiktsfärg sedan var anlagd – Entre nous! Hon måste bestämdt känna till
den nya oljemasken, som Laforme beskref för oss i går afton att damerna
i Paris lägga på ansiktet om kvällen, för att få karminen att falla
bättre ut.»

»Ah! – superbt! – men se där vår farlige Argus!» utropade fröken Liewen
afbrytande, i det hon kokett vinkade med solfjädern åt en kavaljer att
taga plats bredvid dem vid ett af spelborden.

Det var en medelålders man med egendomliga, fast tilltalande anletsdrag:
en ovanligt hög, bakåtlutande panna, en hög, krokig näsa och stora,
utstående ögon. Hans lutande gång och tafatta bugning påminde icke om
den artige »hofbussen», men den öfverlägsna minen tydde icke dess mindre
på den erfarne världsmannen.

»Verserna voro ju förtjusande, min bäste hofsekreterare», sade
friherrinnan, i det hon artigt vände sig mot honom.

Hofsekreteraren svarade endast med en ny sirlig bugning.

»Hvilken blygsamhet! – men ni är så bortskämd af smicker och courtoisie,
att ni ej förstår mitt uppriktiga beröm.»

»Tro icke att det är därför att vi ängslas för någon ny Argus» inföll
fröken Liewen skrattande, »som vi anhålla att få beundra Er, monsieur
Dalin.»

»Mina damer anse sig således hafva skäl för sitt beröm?» svarade den
tilltalade i lågmäld ton. »Alla äro nu för tiden icke lika lyckliga. –
Tyvärr var det icke jag, namnsdagspoeten», fortsatte han, i det han
satte sig vid bordet och bläddrade i en kortlek, »som nu borde komma i
åtanke utan en långt värdigare Apollobroder.»

»Alltid lika anspråkslös, men säg mig då, en confiance, hvarför tillhör
vår store poet alltid minoriteten?»

»Ack, min nådiga fröken, det är ju en riktig samvetsfråga för Argus –
men hvad skall man väl göra, då majoriteten endast gör sottiser?»

»Artigt sagdt mot oss, damer af partiet, af vår artigaste hofman; – men
à propos majoriteten, hör man något nytt om kriget?»

»En naiv fråga till en poet», svarade Dalin skrattande, i det han
ledsagade sitt skratt med en häftig rörelse på skuldrorna, »vi som
endast tänka på sång och kärlek. – Sådana förtjusande små hattar, som
sitta instuckna under den lilla bröstrosetten – under själfva hjärtat!
Man kunde ju vara färdig att ändra hela sitt politiska program för
lyckan att få vidröra en dylik talisman.»

»Tyst Ni, herr Näsvis!» sade friherrinnan, i det hon slog åt honom med
solfjädern. »Men där kommer ju vår charmante general Stenflycht; han
skall tala om det som Ni icke vill säga oss. – Icke sant, herr general»,
fortfor hon, vänd till den inträdande, en gammal krigare med stel
hållning och kärfva anletsdrag, »vi skola ju snart drifva ryssen från
Östersjön?»

»Vill blott Gud vara neutral, skall det vara en bagatell», svarade
generalen, i det han vred upp sina knäfvelbårar och tog på sig en bister
uppsyn. – »Men man talar och skrifver nu för tiden om så mycket som
aldrig blir af ...»

»Mig synes», invände Dalin med sin egendomliga, lågmälda röst, »som
borde vår svenska Simsons väl mycket afrakade hår ännu en tid få växa
till, innan man förde ut honom i vapenskramlet.»

»Tunnor attan, hvarför så?» svarade generalen med hetta. »Är då icke
hvar och en af oss lika god som tio ryssar?»

»Om våra bröder och män icke vilja tåga ut», inföll fröken Liewen med
ett förtrytsamt ögonkast på Dalin, »för att hämnas den olycklige Malcolm
Sinclairs blod och fånga dessa afskyvärda ryssar, skola vi kvinnor göra
det.»

»Stolta ord, men värdiga en svensk dam», svarade Dalin bugande. »Det är
väl kännedomen om dessa tänkesätt bland det sköna könet, som gör de
flesta desertörerna bland oss.»

»Ja, för tunnor attan, mina nådiga damer», inföll generalen med ett
belåtet grin – »få ryssarne att desertera, ha, ha, ha ... för böfveln i
våld en god idé – bättre än vår illustre generals, som han förtrodde
konungen.»

»Le brave de la faction? ... vår charmante landtmarskalk? ...»

»Ja, för tusan, han och ingen annan. Hans Maj:t frågade honom nyss, hvar
han hade sin plan för den tillämnade campagnen. – ’Här, svarade han»,
och gjorde en åtbörd mot hufvudet. »_Här!_ – för tunnor attan, som det
någonsin skulle funnits något _där_.»

»Ja, hvem skulle väl kunnat tro något sådant!» sade Dalin med ett
sarkastiskt leende, som narrade hela sällskapet i högljudt skratt.
Generalen, som missförstod orsaken till deras munterhet och trodde den
låg i hans berättarkonst, började att berätta historien på nytt, då en
ung kavaljer inträdde i rummet med baron Meijersdorff under armen.

»Är kriget redan förklaradt, efter så mycken munterhet råder» frågade
han friherrinnan.

»Nej! tyvärr», svarade denna som icke tagit del i munterheten.
»Allvarliga tankar trifvas icke med tomt ordprål – men må Gud förlåta
mig», fortfor hon lidelsefullt, »skulle jag icke i tio år vilja utstå
alla afgrundens kval, om vi blott kunde få krig mot dessa ryssar och
tillfälle att hämnas på detta föraktliga folk.»

»Ack, min friherrinna», skyndade sig baron Meijersdorff att infalla,
»jag för min del skulle gärna för samma ändamål underkasta mig samma
kval i hela tjugu år.»

»Men, mitt herrskap», invände Dalin med låtsadt allvar, »om vi nu
förklara krig mot Ryssland och blifva slagna och i grund förstörda,
hvilket angenämt passetemps under de där tio eller tjugu åren!»

»Ah, min herre», afbröt friherrinnan honom med värdighet. – »Man skulle
dock i sådant fall hafva visat hela världen vårt mod ... vi skulle hafva
befriat oss från den nesa, med hvilken vi hittills krupit för det sämsta
af alla folk. – Ni, min baron», tillade hon, då Meijersdorff
vördnadsfullt böjde sig ner och kysste hennes hand, »Ni är en sann, en
verklig ädling ...»

En rörelse bland den samling kavaljerer, som stängde dörren till
festsalen, åtföljd af hviskningen, att konungen var i antågande, tystade
orden, som friherrinnan hade på tungan, och kom baronen att resa sig
upp.

»Jag ville sätta upp alla våra ordenshemligheter[7] mot en lumpen
niodalerssedel», sade Dalin till sin granne medan de, bugande för
konungen, drogo sig in i festsalen, där dansen nu tog sin början, »att
den skräflaren Meijersdorff aldrig varit närmare en lycklig bête. –
Gumman kan emellertid säga som salig Fontenelle, då en ung flicka kysste
hans sekelgamla hand: ’ack, sade han, om jag varit tjugu år yngre!’»

Kungen hade ändtligen återfått sitt goda lynne. Utan att fästa sin
uppmärksamhet vid någon viss person, räckte hans välvilliga leende till
för alla. Han var synbarligen stadd på en af sina sedvanliga ronder, för
att, som han sade, se efter om något vackert villebråd råkat i drefvet.
Och det var därför som han med en viss orolig nyfikenhet kastade sina
blickar öfver de bugande grupperna, för att se efter om icke bakom de
främre leden dolde sig någon blyg, ungdomlig skönhet, eller kvardröjde
orörligt på samma ställe, för att kunna uppfatta de bugandes anletsdrag,
då de reste sig upp. Följde man hans matta, glåmiga ögon, såg man huru
de glänste till af förtjusning, då de förstulet smögo sig ned till den
välformade fotvristen, som den sköna ägarinnan så behagfullt förstod att
blotta utanför den broderade styfkjortelskanten, under det att hon
gjorde sin mest ärbara nigning för majestätet.

I ett sådant ögonblick af belåtenhet och njutning var det som han
händelsevis kom att titta åt sidan och upptäckte friherrinnan
Buddenbrock, för hvilken baronen som bäst gjorde sin hyllning.
Ingenderas åsyn kunde vara angenäm. Den ena af dem var mor och en envis
och oböjlig mor till den unga dam, för hvilken han på sista tiden fått
ett så pressant tycke, och den andre sades vara hennes gynnade friare.

I och för sig betydde väl detta ej så mycket, men därtill kom att
friherrinnan djupt förolämpat honom i ett samtal rörande detta ämne. Och
om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl
minnet af dylika små misshälligheter länge gro inom honom.

En molnsky lade sig också genast öfver hans anletsdrag. Han fattade
hofmarskalken Düben häftigt i armen och sade sakta, men dock
tillräckligt tydligt för att kunna fattas af de kringstående:

»Sannerligen tror jag inte att vår stolta, vår nådiga friherrinna öfvar
sig som fédrottning till vår nästa assemblé.»

»Snarare då som Valkyrian eller vilda skogskungens maka, som såg sin
gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling»,
svarade Düben i samma ton. –

Svaret, som hänsyftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade kungen
synbart, och han gaf också sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd
som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och gick rakt
på föremålet för deras samtal. Stelt och högdraget, med minen af en
drottning, gjorde friherrinnan, omgifven af sina beundrare, sin
undersåtliga reverens.

»Det gläder mig att se er redan återställd efter den lilla förkylningen
på Carlberg», började kungen i det han med ett vänligt småleende
besvarade hennes hälsning. – »Af ert utseende kan man förstå att det
gamla ordstäfvet är sannt, som säger att lidandet föryngrar
understundom. Ni har, beim Gott, embellerat; man föryngras när man
lider!»

Ett nästan omärkligt drag af ironi smög sig öfver friherrinnans anlete,
i det hon svarade:

»Ers Majestäts höga välbehag är liksom en lifgifvande källa, vid hvars
blotta åsyn en trogen undersåte känner sig som ung på nytt.»

»Mein lieber Gott! jag en källa?»

Kungen skrattade så att han blef alldeles röd i ansigtet.

»Men apropos! Har Ni säker vakt kring djurgården så att inte villebrådet
skjutes bort af krypskyttar?»

»Ers Majestät talar i gåtor» – sade friherrinnan med en viss skärpa i
rösten, »och täcktes icke onådigt upptaga om jag icke fattar dess helt
säkert djupa mening.»

»Beim Gott! Den som ursäktar sig han anklagar sig ... men, potz Donner,
jag lofvar er tystlåtenhet. Ni skall få höra att jag vet allt!»

»Det har gladt oss», fortsatte han vänd till baron Meijersdorff, »att se
oss omgifna af god och vacker adel, som inbördes ingå allianser. Ert
val, Meijersdorff, kan därför icke annat än vinna vårt välbehag. – Men
Potz Donner hade vi inte trott att det var för vår sköna guddotter,
lilla fröken Ulrika, som man lade sina nät, men Meijersdorff har fått en
ful vana på senare tiden, han siktar på ett och skjuter på ett annat ...
Vi vilja emellertid förlåta för denna gång och uppdrar nu åt er vår
sekreta beskickning till general Buddenbrock i Helsingfors. – Ni, min
friherrinna,» tillade han i allvarlig ton »bör ej glömma, att om än
Fredrik söker vinna den sköna dotterns kärlek, vördar han, konungen,
likväl icke mindre barnets oskuld.» –

»Hvarje tvifvel härutinnan skulle vara en förolämpning mot hela mitt
kön», svarade friherrinnan, ur stånd att längre råda öfver sina känslor.

»Potz Donner, min fru» utbrast kungen, som just hade vändt sig om för
att gå, »denken Sie dann nach med hvem Ni talar?»

»Må det aldrig kunna sägas», svarade friherrinnan lugnare, i det hon
fäste en stolt blick på honom, »att en von Hagedorn glömt hvem som
sitter på våra stora kungars tron.»

»Jag finner att man icke häller är rädd för krig inom landet», svarade
kungen »men vi skola minnas det vid fredsslutet.»

Med dessa ord fattade han Düben under armen och aflägsnade sig hastigt,
utan att bevärdiga hvarken friherrinnan eller de andra damerna med sin
vanliga hälsning.

Den förstnämnda kastade en stolt, nästan föraktfull blick efter honom.
Därefter vände hon sig till baronen och sade på franska, i det hon
mottog hans arm: »Förhänget är fallet, låtom oss skynda till menuetten!»

I den stora festsalen hade dansen länge sedan tagit sin början. Det var
ett skimrande ljushaf, fullt med glittrande förrädiska skär i form af
strålande skönheter. Den ena lysande toiletten öfverglänste den andra i
dyrbarhet och prakt. Framför allt var det den långa roben, som vid denna
tid utgjorde måttstocken på ägarinnans smak och konstsinne. Nedhängande
i fylliga veck öfver den vida styfkjorteln, smög sig det tunna,
skiftande tyget i den samma förföriskt upp kring den hvalfiskspända
korsetten, för att slutligen fångas midt för hjärtat i en bukett af
konstgjorda blommor.

Nu börjar den andra turen i anglaisen. Sprittande af lif och glädje
följa de klara flöjttonerna hvarandra i ständigt staccato, förstärkta i
omkvädet af en kraftig treklang från valthornen. Damer och kavaljerer
ordna sig på hvardera långsidan af salen. Så falla äfven pukorna in. Med
högburet hufvud och värdig hållning samt med handen hvilande på
värjfästet närmar sig kavaljeren med trippande steg sin dam. Hans
diamantprydda skospännen glittra, då han gör sina konstfulla pas på det
bonade golfvet. Nu vänder damen sitt vackra hufvud, öfversålladt med
juveler och spetsar, mot honom. Hvita, välformade armar med fint formade
handlofvar sticka fram ur de med kostbara spetsuppslag och broderier
kantade ärmarna, då hon med behagfullt koketteri fattar roben, för att
höja den tillräckligt mycket för att få tillfälle att visa styfkjortelns
vackra kantbroderi och de små rödklackade skorna.

Hon fattar kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då
de byta plats i chaînet. De nätta marongerna, hvilka likt en krans af
kulörta lockar nedhänga från hennes pudrade hår, följa, skiftande i alla
regnbågens färger, hufvudets rörelser.

Men det är icke så mycket det enskilda paret, som frambringar den
storartade anblicken. De skiftande brokadtygen, den glänsande
silkesväfven med dess bruna och röda färgskiftningar bryta sig på ett så
underligt sätt mot de hvita hufvudena och de glittrande juvelerna bilda
en så vacker färglek, att man tycker sig liksom se ett helt tidehvarf på
en gång passera nöjets tempel.

Denna förtjusande tafla af artig belefvenhet, af glädje och
ungdomsfriskhet aflockade till och med den kritiske Dalin ett utrop af
beundran.

»En charmant anglaise», sade han till sin vän Carl Bonde, som stod
bredvid honom i fönstersmygen. »En havannapris vore dock som manna i
öknen i detta dammoln.»

»En ringa önskan», svarade denne, i det han upptog sin briljanterade
snusdosa. – »Men nys nu ej för högt – vår vackra granne kunde tro att
kanonerna redan hördes från S:t Petersburg. Men se, där kommer fröken
Liewen från de inre rummen – gif akt på med hvilken förtjusande
doux-sourir hon vänder sig mot den danske ambassadören. – Och en sådan
coiffure!»

»Allas vår Laforme passar icke på sin hönsomelette – men den är nog
redan något vidbränd ...

Nej, där är han ju! Så viktig han ser ut – helt visst någon ny
möss-intrig.»

»Hvem är vår vackra frökens celadon i dag?» återtog Bonde efter en
stund, då Ulrika, förd af Svenske, passerade dem förbi. »Se med hvilken
viktig min Laforme närmar sig dem. Men, mon Dieu, den andre slår icke
Chamade vid första anfallet. – Ah, min junker, vore det någon annan än
vår godmodige vän, hade ni säkert att vänta er ett godt värjstyng innan
morgonen.»

»Det synes vara en allvarligare courtoisie i fråga. – Mannen är en djärf
best, som vågar att rusa mellan vargen och fåret.»

»En haltande liknelse – Meijersdorff varg, eh bien! – men flickan ett
får? – Se med hvilken grace hon för sitt vackra hufvud. – Men à propos
vargar, tror mon ami att vår store politiker där borta skall äga mod att
genomdrifva kriget?»

»Kanslipresidenten?»

»Ja visst.»

»Gyllenborg går aldrig öfver Rubicon i någon fråga – men låtom oss lämna
plats för de unga tu och i stället utforska hvad kanslipresidenten kan
hafva att säga Lagercrantz. Det vore, ma foi, intressant att veta, hur
fåfängan och ärelystnaden bära sig åt när de hämta stöd af
hänsynslösheten och ränksmideriet.»

På sista tiden hade lyckans gudinna visat Svenske i rikt mått sin gunst.
I duellen med Meijersdorff hade han sålunda endast fått sin arm helt
lindrigt sårad. Efter några få dagars förlopp var såret alldeles läkt,
tack vare den salva som Lars tillredt af venetiansk tereak, torr
bockblod, svafvel, stötta kräftsjärtar och svintänder, en salva som för
öfrigt, enligt Lars’ bestämda försäkran, var af den egendomliga art, att
den ägde förmåga att ersätta blodets kraft i människokroppen.

Genom sitt oförskräckta uppförande under duellen hade Svenske vunnit ett
visst anseende bland de unge adelsmännen. Och då han, tack vare
biskopens kloka åtgärder, fått lyfta sitt lilla arf, nödgades han ej
längre helt och hållet undvika deras nöjen. Han hade till och med hos
mäster Langlois inhämtat de oundgängligaste maneren för en man af värld.

Att denne hufvudstadens förnämste smakdomare icke fåfängt förspillt sin
möda, såg man tydligt redan denna afton. Till och med fröken Liewen lät
sig föras af den finske ynglingen i kontradansen, hvarunder hon sagt
honom i förtroende att hon beundrade hans vackra, artiga åtbörder och
väl afmätta steg. Hon hade visserligen sett något hemlighetsfull ut, då
han, djärf af hennes förtroende, berättat för henne, huru han, utan att
ana det minsta, plötsligt fått den länge efterlängtade fänriksfullmakten
och på samma gång befallts till den kungliga assembléen. Och han hade
icke begripit det allra minsta, då hon förklarat att hon »nästan var på
väg att dö af skratt», då han uttalat sin förmodan att det icke gärna
kunde vara någon annan än kungen som sändt honom den.

Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla de sottiser som han helt
säkert gjort sig skyldig till – och en sådan måste denna gissning hafva
varit – då han fick föra Ulrika i anglaisen och sedan ostörd samtala med
henne där borta i fönstersmygen. Och lyckan tycktes vara ömsesidig, att
döma af den unga damens kärleksfulla blickar.

»Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett
halka öfver solfjäderskanten, »att edra landtliga fester i Åbo voro
angenäma.»

»Ja, på sätt och vis, kusin.»

»Då damerna fingo sitta hela kvällen och suga på sötmjölksost och
hallonsylt, om de icke ville springa enkleken. I sanning det roligaste
tycke, jag någonsin hört», tillade hon med ett hjärtligt skratt.

»Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver våra
gammalmodiga vanor i Finland. – Jag sade ju endast att man var mera
otvungen då man kände alla och umgänget endast var mellan vänner.»

»Bättre och bättre! ... Man bör fara från Stockholm till Tälje, för att
söka sig stort umgänge! ... Men, à propos umgänge», ändrade hon sig, då
Svenske icke syntes böjd att skämta, »är min krigskusins blessyr läkt
nu? – Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?»

»Det där var ju endast en bagatell! Om icke min tjänstgöring hindrade,
skulle jag anhålla om en ridtur i kusins angenäma sällskap för att visa
att jag är fullkomligt återställd. – När skola vi företaga den där
utfärden till Liljeholmen för att leka enkleken?» fortfor han
skrattande.

»Ah! Ciel! ... skulle kusin Liewen säga! Nu kan man verkligen höra att
kusin dragit nytta af edukationen. – Men hvarför skall alltid tjänsten
hindra?» tillade hon i naiv ton. – »Alltid talar kusin om krig, kosacker
och tjänstgöring, liksom monsieur Laforme om politik, turkar och ryssar.
– I sanning två angenäma kavaljerer, som jag råkat ut för denna afton.»
– »Nå, hur var det nu min herre», afbröt hon sig, då Laforme i detsamma
närmade sig »står den ottomaniska porten ännu öppen för oss, eller har
den elaka ryssen stängt den?»

Laforme besvarade icke frågan, utan anhöll, under det han gjorde en den
sirligaste bugning, att få föra balens drottning till hennes fru mor,
hvilken väntade i galleriet.

»Ja-ja», suckade Ulrika, i det hon släppte Svenskes arm, »ni hör ordern,
kusin, och vi fruntimmer måste också lyda signalerna. – Således, min
herre, vår lösen vare: Liljeholmen ... Men låt se kusin» tillade hon i
det hon med ett oefterhärmligt uttryck af värdighet och förnämhet
fattade Laformes hand »att ni då icke mera tänker på de små rara
kusinerna med sötmjölksost och hallonsylt.»

Svenske hann ej besluta hur han skulle svara, då en butter röst väckte
honom ur hans tankar.

När han vände sig om befann han sig ansikte mot ansikte med general
Stenflycht.

»Tunnor attan, unge man», utbrast denne, i det han ställde sig bredbent
framför honom, »de där styfkjortlarna synas mig enkom gjorda att hålla
oss karlar på afstånd, ha, ha, ha! Och ändå sträfva dessa trollsländor
att på allt sätt draga oss, fattiga syndare, till sig. – Det är naturens
ständiga lek: draga till sig och stöta bort.»

Svenske ursäktade sin tankspriddhet så godt han kunde. Han var första
gången på hofvet och hade så mycket att beundra, lysande dräkter och
sköna damer.

»Raggen må ta’ deras galna klädbonader», afbröt honom generalen vresigt,
»såg jag icke i går på Norrbro en prästdotter som gick och spatserade
i en vid sidenrob à queue trainante, som det lär heta på
rustkammarspråket, och detta så att smutsen stänkte omkring henne. – Och
då jag kom hit i afton, gick där icke en sådan där lång utstyrd räkel
mot mig, som jag tog för själfva landtmarskalken. – Nå, hvem tror mans
min unge vän att det var? – Jo – en assessor. – En skrifsudd och
lagvrängare i entoilage-manchetter och med två betjänter i husarlivré
med silfver på mössorna bakefter sig. – Skulle just gått an i salig
kungens tid! – Men, tunnor attan, det är andra tider vi lefva i nu under
detta skrifvarväldet!»

Svenske önskade generalen allra minst till Blåkulla, men då ett
tillfälle att undkomma icke infann sig, nödgades han åhöra en utförlig
redogörelse öfver generalens uppfattning om partierna i landet, huru han
brukade bota rosen i sitt sjuka ben genom att bära en skinnpung med tysk
såpa kring halsen, hur man i Preussen lagt sig till med järnladdstockar
i stället för sådana af trä o. s. v.

Och när Svenske sent omsider befriades från sin plågoande, hade
friherrinnan och Ulrika redan lämnat festen.




                                   X.


»Hvad hon såg liknöjd ut», sade Svenske för sig själf, under det han
gick upp till sitt rum i härberget. »Men hvad är det att bry sig om.
Mina drömmar kunna ju aldrig blifva verklighet ... Hennes småleende var
likväl förtjusande.»

Han stannade i trappan och stirrade tankfull mot månskenet, som föll in
genom de dammiga fönsterrutorna. – »Dock, tusen gånger nej! det får ej
ske! – Någon gång måste det sluta. Jag har ingen rätt att fordra hennes
uppmärksamhet. Hon må gärna skratta åt min kärlek ... men hon får ej bli
för mig annat än en vacker bild ...»

Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan
ändrade sig och gjorde upp några nya kärleksplaner för de kommande
dagarna, torde detta hafva skett i drömmens land.

Då Svenske vaknade omtalade nämligen Lars att hans herre fört »ett
rysligt lefverne» under sömnen och flere gånger ropat ett
fruntimmers-namn, hvilket efter den nya drömboken icke gärna kunde föra
något godt med sig.

Antingen nu drömboken verkligen spådde sant eller Lars hade säkrare
grund för sitt siareskap – allt nog, det onda, som skulle komma, lät
icke länge vänta på sig.

Biskopen hade icke varit riktigt nöjd med Svenskes uppförande från den
dag, då han erfor hans intresse för fröken Buddenbrock, hvilken dam
enligt biskopens åsikt bort vara för Svenske liksom den förbjudna
frukten för det första människoparet, alldenstund hon tillhörde det
motsatta partiet. Det hade uppstått allt häftigare strider mellan den
nyss så foglige ynglingen och den kanske något för stränge biskopen,
hvilka strider slutat med att Svenske nästan helt och hållet upphört att
besöka honom. I stället kom han att allt oftare sällskapa med Laforme,
Meijersdorff och andra unga män af hattarna, hvilka med allt gevalt
sökte locka honom öfver till partiet. Under vanliga förhållanden hade
detta icke varit svårt, då han både af natur och böjelse drogs åt de
krigiska, handlingskraftiga männens sida och icke åt de fredsälskande
mössornas; men frändskapsbanden voro starka denna tid och han hade
därför icke ens tänkt på att bryta med sin gamle vän och välgörare.

Med de nya vännerna lefde han ett allt annat än dystert lif. Han hade
nyligen intagits i ett illustert ordenssällskap, där Dalin var själen.
Icke sällan gick man från middagen hos den ene ordensbrodern till
soupern hos en annan. Svenske var icke minst välkommen i sin egenskap af
rival till Meijersdorff, hvars heta blod ännu lättare än förut kunde
bringas i jäsning. Några vidare förvecklingar dem emellan uppkommo dock
icke, då baronen, som i själfva verket endast ville profva sin styrka på
oerfarna ynglingar, hade fått en afgjord aktning för Svenskes
kallblodighet och skjutskicklighet. Tack vare friherrinnan Buddenbrocks
försäkringar betraktade han honom icke häller såsom sin rival, trots den
påtagliga uppmärksamhet, som Svenske på sista tiden visat Ulrika.

Nästan sig själf ovetande hade sålunda Svenske på samma gång trädt under
krigspartiets fanor, som han allt tätare omspunnits af kärleksgudinnans
förrädiska skimmernät. Han var icke häller fri från en viss portion
själfkärlek och öfvermod, då han, tack vare sina framgångar, börjat
uppskatta sitt eget värde. Den omsorg hvarmed han blåste bort dammet
från sina spetsmanschetter och utslätade dessa i yppighetsförordningen
så strängt förbjudna »Agremens poins d’Espagne», tydde på att steget
till den cirklade hofmannens krets och vanor icke längre var så svårt
att uttaga för honom som några månader tidigare.

Han förde Laforme under armen, hvars tal synbart intresserade honom,
under det att de långsamt promenerade uppför Drottninggatan. Enligt den
instruktion som den förre fått af fröken Liewen, sökte han på allt sätt
underblåsa Svenskes vaknande böjelse för Ulrika; och han gjorde sig icke
häller samvete af att öfverskrida densamma. Svenske fick icke allenast
veta att det var Ulrika, som önskat hans närvaro på den kungliga
assembléen, utan äfven att ryktet om den förestående förlofningen mellan
henne och baronen var fullkomligt ogrundadt. Hennes far hade från början
varit emot detta parti. Familjen Buddenbrock hade icke mer än
partipengarna att lefva af och hvad baronens arf vidkom, visste en hvar
att det sväfvade lika högt öfver molnen som Schulenbergs hessiska
pension. I framtiden hoppades friherrinnan att få ärfva en rik morbror i
Holland. Det var troligen detta arf, hvilket ryktet förstorat till
millioner, som baronen fikade efter, – så vidt hans kurtis icke, såsom
andra påstodo, snarast orsakades af fåfängan att vilja kallas konung
Fredriks rival. »Emellertid», slutade Laforme, »är flickans mor lika
exorbitant förtjust i honom, som flickan själf – hvilken kallar honom en
mauvais plaisant – är trött på hans sällskap – som hon också visat med
en och annan korg.» –

De hade nu hunnit till Wredeska huset, där franske ministern, S:t
Séverin, hade sin bostad och dit de ärnade sig. Ministern skulle
nämligen midt i Julivärmen gifva en af sina lysande middagar för de
svenska vänner, hvilka de hotande ryktena om ett snart stundande
fredsbrott förmått att utbyta trefliga landtgods mot hufvudstadens heta
och osunda stengator.

Den ena vagnen efter den andra med betjänter i lysande livréer hade
redan stannat vid ingången till ministerns bostad. Många af gästerna
voro därför samlade i försalarna, då Svenske och Laforme inträdde. Om
några minuter skulle hofmästaren med högviktig min förkunna att borden
voro serverade.

Men – underligt att omtala – den stora råbocken, festmåltidens pièce de
résistance, var ännu icke färdigstekt, hvilket oangenäma faktum
förskaffade köksmästaren ett förfärligt hufvudbry. Mäster Lemartins röda
anlete tycktes utsvetta riktiga blodsdroppar, då det sken framför den
klara sprakande spisellågan nere i köket. Och för hans lifliga åtbörder
och blixtrande ögonkast sprungo underkockar, sockerbagare, tårtbagare,
stekvändare och diskerskor som om de varit från vettet.

Stekvändarne voro isynnerhet föremål för hans vrede, därför att de icke
passat på de i fem rader hängande stekarna: – ett stort vildsvinslår och
en rå bock, för att icke tala om kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor,
änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jämn och enligt
alla konstens regler afpassad stekning.

Förmiddagen hade varit så vacker; allt mera förföriskt hade den blå
himmeln frestat kökspojkarnes unga sinnen, så att deras nyfikenhet till
slut tagit öfverhand öfver pliktkänslan. Och när det första orätta
steget var taget, gick det lätt med det andra. Den stora spaniefararen
vid Skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af
pliktkänsla och det var först då de märkte mästerkockens förgyllda
käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på
skeppsbron, som de anat början af den katastrof, som nyss timat och som,
hvad grundligheten vidkom, haft få föregångare. Emellertid hade
rättvisans skipande försenat stekarnas uppsättning en hel timme, och en
hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett
helt lif för en stackars stekvändare.

»Sacre bleu, icke nog», ropade han med sin franska brytning, för femte
eller sjätte gången börjande samma föreläsning –, i det han drog af sig
sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarna, »icke nog
att steka kött som att koka kött. Det skall, par Dieu, hafva sin goda
rundliga tid, för att få den mörhet, som gör det bra för hälsan, så att
det fördelaktigt inverkar på lifslängden, på vätskornas jämvikt och
temperament. – Vet han, le petit», fortsatte han – i det han tog på sig
sin mest förkrossande min i det han vände sig mot en af stekpojkarne,
som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg – »dessa dumdryga
krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta, morbleu, icke hur
lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida. – De vilja härma
de store och öfverlasta sina bord med rätter, som kosta mycket pengar –
men, Dieu me damme! – har jag icke smakat på dem och sämre mat har väl
aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan. – –
Tillagad af ovana händer, säger han? – Nå det var då sant ...» »Och på
vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde
verkan, »herr munsiör tänkte jag aldrig på ...»

»Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att mäster Lemartin ej
förstått att tillaga en rôti och en rôti de plus excellente. – Men tacka
vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade
svetten ur pannan. »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela världen;
alltjämt nya såser, okända ragouter – icke endast kött och bara kött;
nej själfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter – ack
ja, min bäste vän – mon cher ami Marin! ... Han förstod le métier! –
Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre, le duc, och
dessemellan omelette på karptungor; ty dessa anrättningar, bör ni veta,
voro hans herres favoriträtter.»

»Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana där écus och slutligen
bara lifvet», inföll pojken. »Ja den historien har mäster berättat för
oss många gånger förut ...»

»Taisez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; – och en
sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak i kaskader,
för att icke tala om de mera ädla vinerna, Malaga, de Grave, Sauterne,
Bommes, Barsarac, Preignac, Langorance ...»

»Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne
med eftertänksam min, »skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar
därute vid Roslagstullen snart vara länsade ...»

»Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur
Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade
mot en af kökspojkarne.

»Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera
ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun! ... Cassé! Ah, scélérat, jag skall
...»

Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af
svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt
fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af
grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till
diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens
ogemena fröjd, tog sin återtågsväg undan sin förföljare öfver alla
bänkar och bord.

Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren,
som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte
troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det
han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett
bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt
säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i
samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från
förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska
steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett
trollslag.

»Jag ville endast fråga», började denne med en viss försmädlig skärpa i
tonen, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mattid, eller
om de höga gästerna skola vänta på vissa dumma upptåg. – Oskickligare
slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller
annorstädes ...»

Att hans gamle motståndare hofmästaren skulle understå sig att inför
hans egna undersåtar så djupt kränka honom, var mer än mäster Lemartins
tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde
sansa sig så mycket, att han kunde gifva svar på tal. Och hade icke
hofmästarens resliga gestalt gjort ett så afskräckande intryck, torde
det varit fråga om, huruvida icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu
nöjde han sig med att till en början sätta händerna i sidorna och med en
föraktfull min medlidsamt höja på axlarna, hvarpå han utan att låtsa om
hofmästarens närvaro, gaf befallning åt sina underlydande att skynda på
sina sysslor.

»Vite! Vite! Skynda er, slynglar, och bär upp hvad trappspringaren
skriker om», ropade han då hofmästaren aflägsnade sig uppför trappan. –
»Men hvart sprang den slyngeln som släppte kapunen i elden?» fortfor han
och såg sig förvånad omkring åt alla sidor.

Ingen hade dock sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles
försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af
diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart kila upp genom
skorstenen, hvilket hon trodde var Bertil, »som alltid hade något satty
för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst ’Fader vår’
baklänges».

Det var emellertid icke tid för långa undersökningar. Under det att
mäster Lemartin med själfbelåten min upplade de ångande stekarna och
smakade på de välluktande såserna, då de upphälldes i de blanka
silfverskålarna, voro hans undersåtar sysselsatta att bära de färdiga
rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, där de fingo sina
bestämda platser på de stora hästskoformigt ordnade borden.

Dessa omgåfvos endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar.
Uti det inre rummet mellan bordsarmarna intogo hofmästaren, förskäraren
och lakejerna sina platser.

Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordspjäser af
silfver eller förgylld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att
mottaga de större stekarna, hvilka omgifna med en krans af mindre
fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren
serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan
dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfyllda med
torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad
o. s. v.

Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren hade med skäl
kunnat säga åt sin misslynte kollega, att det icke var matlagningen
allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen. När man så mycket
talade om »finhet» och »vällukt», borde man äfven tänka något på
rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att
aptiten äfven härigenom skulle retas och gästerna förmås att äta mera
och med bättre smak samt smälta bättre.

Hvad som näst de dukade borden borde ådraga sig uppmärksamheten, var den
utmärkt vackra sandstensspiseln i fonden af salen. Försedd ofvantill med
en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och
blomsterslingor, var den ett verkligt mästerstycke. Detta kunde äfven
sägas om eldskärmen, hvilken var så inrättad, att den antingen kunde
framdragas på golfvet eller användas för att tillsluta den manshöga
spiselöppningen. Det jaktstycke, som var måladt på densamma, måste
ovillkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, och detta icke blott
för den enkelhet och otvungenhet hvarmed djurtyperna voro tecknade som
icke ännu mer för färgernas friskhet. Vid en föregående fest hade
general Stenflycht också, efter hvad som berättades, velat taga på sin
ed, att han sett huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hört
skallet af hundarna. Att generalen icke haft så orätt, skulle en närmare
undersökning snart ådagalagt, om än orsaken till vildsvinets rörelser
icke berott på någon dess egen åtgärd utan snarare på Bertil stekpojkes
sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke
alltid med tillbörlig försiktighet förstått att vidröra skyddet för sitt
osäkra och farliga gömställe.

                   *       *       *       *       *

Några timmar hade förflutit sedan mäster Lemartin och hofmästaren haft
sin »affär». I den mest upprymda sinnesstämning sutto gästerna kring
bordet, under det att lakejerna, i dräkter med skimrande guld och
silfverbroderier, kringburo de mångfaldiga desserterna eller fyllde
glasen med den gamla bourgognen. –

»Ma foi, ett sådant förtjusande Barsarac! ... Superbt, riktigt
ragoutant!» sade Laforme, i det han läppjande på sitt fyllda glas vände
sig till sin granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken.
»Hvilken fumet! I mitt tycke går det likväl icke upp mot detta magnifika
vin, som nyss serverades på karppastejen, – ett sådant Bacharacher! –
Ah! Det hade icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man, parbleu får
leta efter.» –

»Man påstår också», svarade Höpken, småleende åt sin grannes
förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Rotenbleicher af
majestätet ...»

»Silence, messieurs!» hördes nu grefve Ekeblads röst öfver bordet.
»General Lewenhaupt vill dricka med Er!» – »När en konung vill dricka
någon till», fortfor han i hviskande ton, då de nedsatte sina glas, »och
till på köpet vår _trettonde_ Carl, får man icke vara så distrait.»

»Mon frère är full af sarkasmer» – svarade Laforme liknöjdt. – »Man bör
dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. – Je suis tout
consterné af vår värds goda bourgogne», suckade han därpå, i det han med
en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen.

»Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger»,
hviskade Höpken, i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett
slugt leende spelade kring munnen. – »Sedan han druckit sina modiga 27
glas kanelbrännvin, tyckte han sig se hur vildsvinet där borta på
eldskärmen sprang undan för hundarna och höra skallet af dem. – Men
tyst, låt oss höra hur vår man sonderar öfversten.»

»Hur var det, min bäste öfverste?» hördes från öfre ändan af bordet
general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order
att hålla sig färdig ... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ...
vi äro en concert med Ottomaniska porten ... tunnor attan! ... och en
partagetraktat är afslutad med Danmark, som får Liffland? För mycket
alldeles för mycket för de mjölkhararna. – England i krig, Österrike
sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som
sankte Petrus, då han ville prata sig in i himmelriket ... Men för
tunnor attan», fortsatte han med hemlighetsfull min, »böra vi icke först
jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jämvikt?» –

»Flottan bör vår vän amiralen där borta på hörnet bäst känna till»,
anmärkte öfverste Lagercrantz småleende.

»Den matguden! ... För djäfvulen, bror Stenhöök, är du allt fortfarande
på tyska bottnen och gör dina fördelaktiga desseiner? – Tala då någon
gång med dina gamla vänner. De tro annars att du satt på grund i
matsundet, ha, ha, ha ... därför att du vimplar så förbannadt med dina
brokiga klutar.»

»Se, min vän», hviskade Laforme i detsamma till Svenske, som satt till
vänster om honom, »hur litet amuserad vår stränge amiral blickar omkring
sig; han hatar, morbleu, lika mycket att tala då han äter, som han
älskar själfva ätandet. Och att anfalla hans gammalmodiga bandrosor
torde den onde själf icke våga sig på ...» »Men, mon frère», tillade han
i en viss nedlåtande beskyddarton – »man kan sannerligen icke kallas en
kavaljer comme il faut, om man icke förstår att sätta värde på denna
frontignacen. En sådan haut goût! Vi måste tömma den i botten – parbleu!
Detta är annat, herr general, än simpel ratafia ...»

»Tunnor attan, min kruserlige hofjunkare», skrek generalen, som hörde de
sista orden, »att tala med oss gamle om att dricka vin. Det vore som att
vilja lära en dansk underhandlare att krångla om sekreta och separata
artiklar. – Men metod och ordning i allt ... var med en gång under gamle
kungens tid, då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pontak
– eller hur, gamle krigskamrat?» skrek han till i örat på amiralen ...
»Det var annat slag förr i världen – man pratade och slamrade mindre med
sådana här fördömda politesser och artigheter, men drack ärligt och med
besked ... Trå tunnor attan, ett sån’t ölsinne bror har – inte svara en
gammal vän på skålen – än en gång: – skål för salig kungen!»

»Snart få vi höra hundskallet», hördes Dalins lågmälda röst ner ifrån
ändan af bordet, då de gamla krigsbussarne tömde sina glas. »En
förtjusande målning på den där eldskärmen», tillade han högre. »Sällan
har man sett så lifligt tecknade djur.»

»Målningen?» upprepade generalen, som nu började taga hela bordssamtalet
om händer – »tunnor attan, är den icke alldeles förbannadt bra hopsatt
och så målad efter naturen, att den fått lif i sig ... Men potz donner
wetter, rör den sig icke nu igen», skrek han till – »se mans bara på hur
det sakramenskade vildsvinet skjuter fart!»

De yngre af sällskapet skrattade högljudt och sågo förstulet på Dalin,
som lyckats att än en gång försätta generalens inbillning i verksamhet
och som nu med väl speladt allvar utbad sig den äran att få tömma ett
glas med generalen, i det han förklarade att det väl icke kunde finnas
någon kavaljer, af de närvarande som kunde döma i denna tvist utom
måhända amiralen, hvilken var van att äfven under storm och dimma
observera rörliga föremål.

Amiralen, hvilken såsom Laforme ganska riktigt anmärkt, af allt på
jorden icke hatade något så mycket som prat under en god middag, hade
genast till följd af dagens politiska betydelse och för att icke förlora
sin franska pension antagit ministerns bjudning. Han förklarade nu kort
och godt att det visst var vinet, som förledt hans gamle väns och
krigskamrats fem sinnen till dylika utsväfningar.

»Vin hit och vin dit, din gamle sjöbjörn», skrek generalen som retades
af motsägelserna och skrattet, »tåla två glas bourgogne! – Minns, tunnor
attan, på Grigsbys kaffehus i London för någon tid sedan, då käre bror
såg hafvet, midt under källarsalen. – Nu säger jag fuller visst, och
böfveln må ta’ den som nekar i kommandot. Svinet rörde sig nyss som om
det varit lifslefvande.»

»Sakta, mes amis, quel embarras! Sätt er ner, min bäste general» ropade
världen på fransyska, då hela bordsällskapet var färdigt att lämna sina
platser. – »Je vous en prie, monsieur Stenflycht! ... Det är en verklig
synd», fortfor han då lugnet inträdt å nyo, »att ej vår skicklige målare
lefver, så att han kunde få höra dessa smickrande loford öfver sin
konst. – Men vi kunna ju närmare undersöka taflan, när vi stigit upp
från bordet.»

»Om Stenflycht vore vildgalten och någon annan landtkrabba hunden»,
svarade Stenhöök vresigt, »skulle jag tro att han sett rätt, ty nog har
jag sett flere sådana gynnare som han i mina da’r hala undan för
långhalsarna.»

»Väl, väl, min bror», inföll generalen, i det han slog handen i bordet,
retad af den andres sarkasme, »jag skall visa både bror och dessa andra
ungvalpar att här icke är fråga om några étatsraisoner och plurima
vota.»

»Snart visar oss säkert generalen fullkomligt hur det gick till för i
tiden», sade Dalin skrattande, då hans grannar fåfängt sökte rädda några
glas från att falla i golfvet under generalens kraftiga åtbörder.

Värden hade emellertid vinkat till sig hofmästaren för att tillsäga
honom att fråntaga eldskärmen och lämna den till generalens
skärskådande, då samtalet fick en alldeles oväntad vändning. Generalen
hade nämligen, under det han uttalade de sista orden, vändt sig till
Svenske, och denne, som icke låtit vinglasen stå otömda framför sig, var
icke i det tillstånd, att han fann det lämpligt att närmare öfverväga
sina ord.

Hans svar höll på att helt och hållet bringa generalen ur fattningen.
Svenske hade troligen på fullt allvar fått sota för amiralens envisa
motstånd och de andres skratt, om icke värden, som önskade afstyra detta
obehagliga, fast på en partimiddag långt ifrån ovanliga uppträde,
anmodat Dalin att sjunga en glad dryckesvisa, som kunde bringa gästernas
upprörda känslor i jämvikt.

Och denne var lyckligtvis icke sen att efterkomma uppmaningen. Grannarne
skyndade att fylla hans stora silfvertumlare, och sedan han tankfullt
smuttat något af innehållet, reste han sig, ögonen glänste, det ironiska
leendet försvann, och han började sjunga på sitt oöfverträffliga sätt:

   Riddare och wänner alla,
   låten ondskan ej befalla,
   hören Bacchi muntre slaf.
   Ej i friska hjärtan wreden
               mer bereden
   groll och hat att flamma af.

   Sen hwad sköna höns och fiskar
   eldigt win, som ljuft förfriskar,
   löser glada tungans band,
   häfwer knip i hjärtegömman.
               Sku’ wi tömma’n?
   Bägarn opp! En tår på tand!

   Se’n wi den i bottnen tömma
   sorgen, kifwet, oron glömma.
   Lifwet, ack hwad lustig dans!
   Winet skänkt det milda löjen;
               wåra nöjen
   komma ej på dekadans![8]

Någon undersökning af spisen kom, efter den allmänna förtjusning, som
följde på denna sång, icke mer i fråga. En hvar aktade sig att vidröra
ett så ömtåligt ämne, och den återstående delen af måltiden förgick
under skämt och glada dryckesvisor. Sedan slutligen skålen druckits för
den gästfrie värden, partiets höge gynnare, gingo gästerna ur matsalen
till de inre rummen, där bord voro dukade med vin och punschbålar.

»Hvad skrattar den blageuren åt nu igen?» frågade S:t Severin, i det han
betraktade Laforme.

»Ah – c’est vrai ... gamle Creutzen», svarade general Lewenhaupt, som
stod bredvid honom.

»Han frågade i går, den gamle lurifaxen», skyndade Höpken att upplysa,
»huru de små vargungarna mådde i det sekreta utskottet, därmed menande
Ekeblad och mig – och jag svarade att de började få tänder.»

Historien väckte mycket jubel. General Stenflycht skrattade, under det
han tog sin gamle trätobroder, amiralen i famn, så att det lät som dånet
af en salva från ett trepundigt batteri.

»Potz tausend! Var inte den historien så bra som den om gubben Loos
häromdagen», inföll Schulenberg – »generalen som gifte sig med den rika
borgmästareänkan. – Svågrarne väckte åtal för det han satt en hund i
vapnet, då en sådan också satt i deras hjärtsköld – men han redde sig
excellent – det var en hynda, som han tagit, svarade han.»

Under det att de yngre af partiet fortsatte att sjunga glada
dryckesvisor, omväxlande med lustiga riksdagshistorier, gingo värden och
partiets stormän till de inre rummen för att öfverlägga i allvarligare
ämnen.

Den förste som inträdde i kabinettet var den lille, sirlige värden,
utmärkt genom sitt egendomliga stereotypa småleende och sina lifliga
åtbörder. Han förde under armen Sveriges »vice konung»,
kanslipresidenten Gyllenborg, hattarnes främste man, hvars högresta
gestalt och veka anletsdrag talade lika mycket om världsmannen med det
fina umgängesvettet som om statsmannen utan den kraftiga viljan. Efter
dem kom grefve Lewenhaupt, landtmarskalken, Sveriges förste ädling. Hans
något stela hållning och högdragna, fast genomhederliga uppsyn, stucko
skarpt af mot mannen som gick vid sidan om honom, öfversten för
Elfsborgarne, den hänsynslöse ränksmidaren och partiledaren Lagercrantz,
hvars hårda och skarpa anletsdrag och grå, lifliga ögon på samma gång
uttryckte den järnhårda viljan och den listiga förslagenheten.

»Är det verkligen sant, min bäste grefve, hvad ni berättade för oss där
ute om edra planer?» frågade grefve S:t Severin, i det han inbjöd
Gyllenborg att taga plats i soffan bredvid sig – »Äro verkligen dessa
finnar så afvogt stämda mot Sverige att de oupphörligt ropa att
svenskarne äro deras enda verkliga fiender, som vilja föra till dem
krig, hunger och dyr tid?»

»Bönderna och de ofrälse prata om allt möjligt», inföll Lewenhaupt, då
Gyllenborg syntes betänka sig innan han ville svara, »men när säga de
väl ett förnuftigt ord om icke för att vinna penningar», fortfor han
under det att ett förnämt leende spelade kring munnen – »lägg blott en
dukat på sidan om en bonde och man skall, mon Dieu, förvånas öfver en
besynnerlig metamorphos.»

»Tror min illustre vän på en lycklig utgång af förhandlingarna med vår
ryska prinsessa» frågade Gyllenborg undvikande, då S:t Severin tycktes
afvakta svar på sin fråga. – »Och på den lyckliga utgången af ett krig?
– Det är länge sedan våra trupper voro i elden.»

»Hur skulle jag väl hysa annat än förtroende för de svenska vapnen efter
de angenäma bekantskaper, jag fått tillfälle att göra bland dess
utmärkte officerare?»

»Svensken är tapper», inföll Lewenhaupt med värme »och väl en gång i
spetsen för den finska hären, skall jag marschera rakt mot Petersburg.»

»Grefvens egen tapperhet betviflar ingen», sade Gyllenborg småleende,
»men om kriget skulle gå olyckligt, kommer ansvaret att falla äfven på
oss. – Det är dock fåfängt att längre söka hämma lidelsen, som jäser
inom nationen. På alla kaffehus, i alla gränder, i kyrkorna, öfver allt
ropas på hämnd för den olycklige Malcolm Sinclairs blod. – Hur tveksam
och villrådig jag än känner mig själf i denna saken, kunna vi dock icke
bida längre utan måste skrida till activitet och verkligheter – men
därför – ännu en gång och för den sista» afbröt han sig med ett uttryck
af allvar och rörelse, i det han betraktade grefve St. Severins glatta,
polerade anlete liksom ville han med en enda blick genomskåda dennes
tankar – »gillar Frankrike, gillar hans allrakristligaste Majestät,
gillar slutligen ni, herr grefve och ambassadör, att Sverige i detta
ögonblick förklarar Ryssland krig?»

»Vi icke blott gilla det» svarade denne med sitt vanliga, nästan
omärkliga småleende, »utan min store souverain skulle med största undran
och djupaste smärta se om ett folk, sådant som det svenska, hvilket han
mest af alla älskar och högaktar, icke vore mera ömtåligt om sin ära än
att det skulle låta förnedra sig ända därhän, att det icke begagnade sig
af en så gynnsam konjunktur som den närvarande till att återupprätta sin
sjunkna makt. – För öfrigt», tillade han i bestämd, nästan hotande ton,
»hoppas min höge souverain att icke fåfängt hafva offrat på svenskarne
så stora summor, hvilket han ju gjort i förlitande på deras mod och
pålitlighet. – Tiden är nu inne att gripa till verklighet – ett längre
vacklande skulle vara ett bevis på svaghet och min höge souverain får i
denna händelse se sig om efter allianser på annat håll.»

På dessa märkliga ord, följde en lång tystnad, hvilken ingen tycktes
hågad att bryta.

»Men hvar finna en lycklig förevändning?» frågade slutligen Gyllenborg.

»Sedan Gyllenstjernska affären hafva dessa fördömda mössor vackert
afhållit sig från alla stämplingar», sade Lewenhaupt.

»Denna förevändning måste skapas mina herrar» inföll nu Lagercrantz.
»Tiden är verkligen inne att lämna pratet för handlingen. Vi hafva stöd
af Polen och Preussen. Tessin skrifver i hvarje bref om hans allra
kristligaste Majestäts höga sentiment för vår nation. Den eviga freden
är vår skada.»

»Öfversten har rätt», sade S:t Severin med ett betydelsefullt ögonkast
på Gyllenborg, »Sverige lider mera af fred än af krig.»

»Om blott vår Herre vill blifva neutral», återtog Lewenhaupt, »skola vi
drifva dessa ryssar i en handvändning från Östersjön.»

»Motgångar kunna inträffa», sade Gyllenborg tvekande.

»Motgångar», inföll Lagercrantz, »sådana hafva träffat jordens
mäktigaste folk – mig synes det dock vara hederligare att dö som ett
fritt folk, än att träla sig fram i ett eländigt och föraktadt
beroende.»

»Och tids nog skall Sveriges snäcklif taga sin början», invände S:t
Severin.

»Under tjugu år hafva vi haft fred» sade Lagercrantz, i det han steg upp
och ställde sig framför Gyllenborg. »Folket har hunnit återvinna sina
forna krafter. – Arméns tapperhet är icke mindre nu än förr. Dess mod är
upplifvadt vid tanken på att kunna återtaga de förlorade landskapen –
själfva damerna vilja utgå i kriget mot ryssen. Vi känna alla hur
friherrinnan Buddenbrock råkade i onåd hos Majestätet af denna orsak.
Och hur är det väl med vår fiende?» – fortfor han, då Lewenhaupt och S:t
Severin genom några inkastade ord då och då uttryckte sitt gillande. –
»Ryska folket är i grund utarmadt efter det svåra turkiska kriget.
Utsuget och förtvifladt, önskar det ingenting högre än freden.
Stjernstedt har ju skrifvit till oss från Finland att deras arméer
endast utgöras af pojkar och utländska äfventyrare och slutligen»
tillade han med starkare tonvikt »slutligen bör grefven tänka på, hvad
hela världen vet och känner. Om en svensk här närmar sig gränsen, skall
hela Ryssland stå i uppror. Prinsessan Elisabeth, en gång vorden
kejsarinna, skall ingenting högre önska än att till tack få lämna ifrån
sig både Estland och Karelen, kanske själfva S:t Petersburg ... ja, hvem
vet om icke till och med ett eller annat guvernörskap kunde uttänkas för
den svenske statsman, som så kraftigt förstått att stödja hennes
intressen.»

Det var en egendomlig, öfvertygande vältalighet, som låg i Lagercrantz’
ton. Han lämnade icke heller någon svaghet, något själslyte hos den, som
han ville vinna för sina syften, orördt. Frestelsen med
guvernörsskapet, skickligt framskjuten vid sidan af en varm vädjan till
fosterlandskärleken, utöfvade en större verkan än någon kunde ana på den
fåfänge, fast i grunden rätttänkande, kanslipresidenten. Det var ock med
en långt mindre tvehågsen min, som Gyllenborg, när Lagercrantz slutade,
framställde några matta invändningar om den rådande penningbristen och
om svårigheten att finna en passande förevändning att få saken på tal
inom riksdagen.

»Säg mig då min bäste grefve och ambassadör», frågade han slutligen, då
alla hans skäl tillbakavisats, »hur mycket penningar kunna vi räkna af
Frankrike i det afgörande ögonblicket?»

»Femtontusen écus.»

»Femtontusen écus. Denna summa räcker ju endast för adeln och
prästerna.»

»Men borgare och bönder?»

»Bah!» utbrast Lagercrantz. »Några nya privilegier för krämarpacket och
fri bränvinsbränning för bönderna – voilà tout.»

»Städse lika snabbtänkt, min bäste öfverste», inföll Lewenhaupt med ett
beundrande ögonkast. – »Bland den yngre adeln är ni verkligen min bäste
vän och ni får icke säga nej om jag ber er följa mig, då jag går mot
ryssen.»

»En för stor ära åt mig herr grefve och landtmarskalk», sade denne i det
han med en själfbelåten min bugade sig. – »Alltså återstår blott den
lämpliga förevändningen» återtog han strax därpå, »och den torde icke
vara svår att finna.»

»Den åtager jag mig» sade S:t Severin; »men efter saken således herr
öfverste nu synes afgjord, borde icke vår vän i Finland få sina
instruktioner?»

»Är detta nödvändigt? – Ju mindre man skrifver dess bättre.»

»Mon frère har rätt» sade Gyllenborg, »men min vän generalen tror ännu
att allt beror på den ryska underhandlingen och hemsänder grufliga
jeremiader.»

»Skulle icke baron Meijersdorff afresa för majestätets räkning till
Finland?»

»Vår nådige konung befallde så», sade Lagercrantz med ett egendomligt
småleende – »men som han var nödvändig här vid voteringen – så skingrade
jag Hans Maj:ts höga svartsjuka – tack vare den här finske ynglingens
galna upptåg och galanterier – och vår nådige konung tror nu att denne
är en långt farligare medtäflare än baronen om den skönas gunst. – För
öfrigt tyckes vår monark nu på väg att återvända till sin gamla kärlek»
fortfor han småleende, »hvilken lär komma att förlänas en verklig
grefvinnetitel ... af Hessenstein ...»

»A propos denne finske adelsman» inföll S:t Severin afbrytande – »vore
icke han lämplig till budskickningen? – Han tillhör ännu icke öppet
partiet, känner språket och folket!»

»Biskop Juslenii systerson, vår argaste motståndares nära släktinge, den
gamle holsteinske tvärviggens son, en ung sprakfåle, som icke kan styra
sina känslor efter några glas svagt vin.»

»Min bäste öfverste», föll Gyllenborg i talet, »jag har känt mången
yster riksdagsfåle som, obändig på fastande mage, blifvit allt mera
betseltam då han en tid bortåt fått fylla magen med de förnämas mat.»

»Men han är lika envis som häftig såsom alla af blandad ras och gör sig
en ära i att endast, som han säger, räkna sig till kungens parti.»

»Enfin, det beror på metoden, min bäste öfverste», inföll S:t Severin
småleende. »En ung adelsman, som skall korrumperas, måste behandlas som
en blyg flicka, hvars oskuld i orden respekteras under det man som bäst
priverar den. Vi skola kalla hit baronen, som närmare känner vår man.»

»Han börjar blifva en smula besvärlig denne yngling med sin rättframhet»
sade Lewenhaupt, då Lagercrantz gick mot dörren, »men vi hafva ingen
annan att skicka. Om han samtycker, vore det en god ekonomi med partiets
krafter.»

I rummet utanför hade gästerna grundligt anticiperat på kommande
lyckligare tider, då friheten icke längre skulle få någon gräns; och det
var endast enstaka ord som kunde genom sorlet uppfattas af det tal som
Schulenberg stammade fram, under det han med båda händerna höll sig fast
i bordet.

»Måtte vi hemföra den sköna Elisabeth ... måtte vi sätta henne på tronen
... måtte vi hemföra henne till vår tron! ...»

»Har man väl hört maken till fiskmåse i stormby», hickade amiralen från
sin länstol »stufva ner honom bakom i krutdurken, bussar.»

»Måtte prinsessan Elisabeth ... fara till blåkulla med alla generaler
och amiraler», återtog Schulenberg i det han mödade sig att bringa sin
peruk i ordning, hvilken fallit bak i nacken och blottat hans eget
rödstripiga hår.

»Silence, mes amis» ropade Laforme i det samma. »Titta bara på baronen,
så trist! – har mon ami fått någon förnäm tjänst eller fruktar han att
jag vill forcera mig till någon gunst?»

Den tilltalade hörde ej ett ord af hvad Laforme sade, där han satt och
vägde på stolen, under det han oupphörligt pratade och fäktade med
armarne mot Svenske, hvilken på samma gång han i själfva verket var
fullkomligt främmande för det hans vän yttrade, uppmärksamt tycktes
lyssna till hans tal.

»En sådan fördömd otur» skrek baronen – »ett sådant todos – många
matadorer på hand och miste alltsamman för en lumpen sexa – verte bleu,
endast en klöfversexa ...»

»Kanslipresidenten ropar baron Meijersdorff» skreks nu i korus från
dörren.

»Kanslipresidenten ropar! – har jag icke rätt att chagrinera mig öfver
ett sådant coup?» återtog han, utan att bry sig om ropen. »Ganska
lyckligt i början. – Min vän förlorade ansenligt – afbryt mig icke –
vardt bête och jag fick god entrée. – Ma foi, entrée i spader – köpte så
spadillen, bastan, kungen, knekten, damen – nej, icke damen – så
manillen, damen och sjuan – dem hade jag förut – alltså hade jag sju
matadorer på hand – när jag fått cinques premiers var jag ändock icke
nöjd utan gick på Todos och detta chagrinerar mig, jusqu’au dernier
soupir – usque ad cineres! – behöll därför klöfver sex. Då kom min vän
med knekten, som jag tänkte längesedan vara ute och couperade mig. –
Todos fick jag betala – men bêten gick och femtio dukater därtill.»

»Femtio dukater, quelle bagatelle!» läspade Laforme, och ryckte på
axlarne. – »Femtio dukater fick min kammartjänare häromdagen för en
agréable nouvelle – men otur i spel, mon frère, är tur i kärlek och när
gueridonerna sättas fram för afskeds processionen» fortfor han, i det
han hjälpte baronen att komma på fötter »kan mon ami förse sig med två
gånger den summan af partipengarne – tag nu afsked af vår älskvärde värd
två gånger – det gör vår vän generalen alltid – och Schulenberg
negligerar icke en gång hofmästaren – tag åt botten i skålen. – Seså!
peruken något mer framåt och nu en avant!»

»Stackars vår vän» sade Dalin skrattande, då baronen stödd på Laformes
arm gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt att skilja på gomsmaken
och läppsmaken. – Vår finske vän tyckes riktigt ha satt skräck i vår
tappre hjälte.»

Hade icke ljudet af hans ord förtagits af det buller som i det samma
uppstod därigenom att Höpken föreslog skålen för partiet, hade troligen
baronen icke varit sen att protestera. Nu nickade han endast belåtet åt
de kvarvarande vännerna, hvilka samlades kring bålen, och försvann genom
dörren –

»En rätt och sannskyldig undersåtes kärlek», började Höpken sitt tal för
de kvarvarande af partiet, »är den dyrbaraste klenod, det ädlaste ting,
den behagligaste rikedom, den största skatt, den afundsvärdaste lott,
det starkaste fäste, det pålitligaste värn, som öfverhet äga kan! ...
När öfverheten ser mera på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin
höghet, sin ära och glömmer undersåtarnes kärlek, förkofring, välgång,
lycksalighet, då finner hon fuller ingen framgång, makt eller storhet
...»

Talet, som fortgick sålunda under en dryg timme under de andre gästernes
bifallsrop, var ända till slutet, som Dalin dagen därpå uttryckte sig,
öfverströdt med sirliga och retoretiska blomster. Och det dröjde
säkerligen många år innan såväl detta som festen i öfrigt, med dess
stora »solennetet» glömdes af de män som deltagit i densamma.




                                  XI.


Ute på fjärden krusades vattenytan af en sakta vindfläkt. Men allt för
obeständig förmådde han ej fylla de slappt hängande seglen på de slupar
och lustjakter, hvilka rörde sig inåt Liljeholmsviken. Säfligt och
enformigt plaskade de långa årorna i vattnet, ledsagande med sitt ljud
muntert klingande melodier från flöjter, oboer och valdhorn.

Öfver det stilla vattnet och de grönklädda stränderna utbredde sig en
molnfri himmel.

På stranden var allt i ordning. Nickhakarne laddade, luntorna tända.

Johannes skeppare reste sig upp från den sluttande gräsmattan för att se
om han öfver skogstopparna kunde upptäcka vimplarna på de väntade
båtarna.

»Sade jag ej det, fader Niklas», utbrast han buttert, i det han gjorde
ett betänksamt uppehåll mellan hvarje ord, »Liljeholmen ligger långt
från sta’n, sa’ jag, – och solen går bakom Kungshatt innan de äro
framme, sa’ jag.»

»Är det också kristligt, Johannes», svarade den tilltalade, gnuggande
sig i ögonen, »att fara hit för att hålla dans på själfva
söndagsaftonen? Se’n riksdagsherrarne togo bort apostladagarne fins då
rakt ingen Gudfruktighet mer i landet.»

»Däri har I rätt, fader Niklas. – Och dyrare blir det dag från dag. –
Vill man göra sig grön en enda gång och röka en pipa hos tjocka Tunnman
på Tre byttor, får man nu betala sex styfver måttet bara för
dubbelölet.» –

»Kunde få ett fullt tenstop för hälften i min ungdom, på hvilket tapperi
som helst i staden. – Gumman min där hemma fick magvärk af för stark
föda häromdagen då hon för en gångs skull fick mjölk till vattgröten. –
Men se der vimpla de nu bakom udden» afbröt han sig i det han rusade
upp. – »Pass på Johannes!»

Den främsta slupens stäf sköt nu framom udden och det ena skottet efter
det andra dånade ur nickhakarne. Likt den väntade åskan, rullade ljudet
bort öfver bergen, under det att den ena efter den andra af de med löf
och flaggor festligt smyckade sluparne lade till vid stranden. Allt
efter som de framkommo ordnade sig damer och kavaljerer under skämt och
skratt på den vackra gräsplanen, medan båtkarlarne buro i land korgar
med vin och matvaror.

När alla voro komna i land satte sig tåget i rörelse mot Johannisbergs
värdshus, där festen skulle äga rum. Musiken öppnade tåget, därefter
gingo kavaljerer och damer parvis – och under de muntra melodierna af en
modern fransk kontradans rörde sig tåget upp för den grönklädda
backsluttningen.

Leende utsikter öppnade sig här åt alla sidor. Till höger en liten
kulle, klädd med höga furor, under hvilka svala löfsalar voro uppförda,
till venster en liten trädgård med tulpaner och prunkande solrosor.
Längre bort visade Mälaren en flik af sin underbara fägring, ett sådant
där förtjusande ställe, där han, kransad af löfklädda stränder, låter
Necken i någon förtrollande vik smyga sig in i den trånande skogsråns
rike.

Det ena paret efter det andra stannade och uttryckte sin förtjusning
öfver nejdens skönhet innan det inträdde genom den höga äreporten af
hvitstammiga björkar, på hvilka stora i blått och rödt målade
vapensköldar, med »vackra och sinnrika» tänkespråk voro upphängde. Ett
dubbelt namnchiffer: M. E. och H. M. under en friherrlig krona, utklippt
af kulört papper, som var uppsatt på förstugubron, ådrog sig i första
hand nyfikenheten.

Men den ena öfverraskningen var hopad på den andra. Från en mindre stuga
till vänster utträdde nu ett tåg af herdinnor, förda i rosenbojor af
olympens gudar, hvilka beslutit att vända åter till den kalla norden, då
de fått höra att ett vördnadsvärdt par i dag där skulle fira sin
silfverbröllopsfest.

Bland den af skönhet och behag strålande gudaskaran ådrog sig i
synnerhet Aphrodite flertalets blickar. Sällan hade också någon dräkt
klädt en ung flicka bättre än den Ulrika bar, såsom den ur hafvets skum
uppstigna kärleksgudinnan, med sitt rika, blonda hår utslaget och
genomflätadt med sjögräs och neckrosor. – I Svenskes ögon var hon ett
öfverjordiskt väsen.

Hymen, som för dagen iklädt sig den blygsamme namnsdagsskalden Andreas
Hesselii obetydliga skepnad framträdde och efter att hafva sirligt bugat
sig för det främsta paret, friherrinnan Buddenbrock och general
Stenflycht, som föreställde hennes i kriget frånvarande make,
deklamerade han gudarnes hyllning med följande ord:

   I dygdens höga prakt, på ädla anors grund,
   Du Magdalena har, allt se’n din födslostund,
   upplyst wårt ringa lag, med wänskap huld och sund,
   liksom en sorgfri dag upplyser minnets lund.
   Hwi sku wi icke då Din helga dag nu prisa,
   och upp ur hjärtats grund wår ömhet mot Dig wisa?
   Kom nio muser fram, kom Pindens sånggudinnor!
   Satyrer, Nymfer små, och herdar och herdinnor!
   Stig upp ur wågens skum I wåta små najader!
     och sjung från skogens djup Er sång Hamadryader!
   Kom, firen denna fest, som Hymen här tillreder
   åt detta sälla par. Hjälp mig att bringa neder
   wår Magdalenas lof och hennes makes pris. –
   Hon skön som Daphne är, han är som Pallas wis –
   Ack må de alla dar af salighetens spis
   sin luft och gamman ha’ som i ett paradis!
   Ock lefwa många år med barn och wänner hulda,
   i fröjd och wänskap sälla, af hopp förtröstansfulla
   samt sist när timmen slår, att de då sluta må
   på Glyfis täcka vall, där sköna palmer stå.

Sedan de båda hedersgästerna sålunda välkomnats, fortsatte skaran sitt
tåg mellan de båda byggningarna till en rund stenterrass på baksidan,
där stora bord voro uppdukade, hvilka dignade under den rikliga fägnad,
som väntade på de skimrande platåerna.

Man ordnade sig kring borden. Sedan en kort bordsbön var läst, skyndade
man sig att angripa den läckra anrättningen. Sjöresan hade fört matlust
med sig och det kräfdes verkligen som Dalin sade, ett så gästfritt
värdskap, som af olympens gudar, för att alla skulle få sitt lystmäte.

Efter de mera substantiela rätterna kommo skålarne med pepparnötter,
marzipansocker, brända mandlar, Nürnberger pepparkakor, dadlar, fikon,
canderadt socker, öfverdragna schwindelkorn och »uppblåsta figurer».

Härmed var måltiden slut. De äldre kavaljererna samlade sig på
gårdsplanen, där bålar af pontak väntade; de äldre damerna drucko kaffe
på bit. Ungdomen åter begaf sig till den sluttande gräsplanen bakom
byggnaderna, där den under skyddet af dess skuggrika ekar enligt tidens
sed roade sig med lekar och upptåg.

»Hvilken horribel värme!» utropade friherrinnan Buddenbrock, då hon
trädde in i en af de små löfsalarne, som uppförts på sidan af
gräsplanen, »i dag bör inte monsieur Laforme ha’ skäl att längre tala om
sitt snöhof.»

»Snarare mygghofvet», svarade fröken Liewen, som inträdt före henne, och
ifrigt fläktade med sin solfjäder – efter dessa efterhängsna insekter. –
»Men se där min unge kavaljer» fortfor hon afbrytande, då Svenske i det
samma gick förbi. »Kusin kan aldrig tro, hur väl han förde sig i första
menuetten på assemblén.»

»Mon amie har ju själf éducerat honom», svarade friherrinnan småleende,
då fröken Liewen sände ett smäktande ögonkast efter honom och kokett
lekte med den stora törnrosen, som sammanhöll roben öfver bröstet. –
»Men hur går det nu med vår snillrike hofjunkare?»

»_Han_ observerar ingenting i dag», sade fröken Liewen tankspridd.

»_Han?_ Tvärtom. Han var Ulrikas förklarade Celadon på hitvägen. Vår
aimable baron var missnöjd, tack vare hennes kallsinnighet. – Vet,
kusin, hon lägger riktigt an på kusins protegé. – Men hvilken löjlig
misstanke att den unge mannen skulle, som kusin nyss nämnde, hysa några
desseiner?» utbrast hon med ett lätt skratt, i det hon lämnade sin plats
och ställde sig i öppningen till löfsalen. »Hvilken ridiculité!» –

Det var idel lif och rörelse hon såg under de högstammiga ekarna! Man
hade ordnat sig till en ny enklek. Den föregående hade måst afbrytas, då
den elake Mars jagat den vackra Clio ned i ett djupt dike, för att
bortröfva den ännu vackrare Melpomene. Det var en besynnerlig blandning
af det pryda och det konstlade, af det landtliga enkla, af gammalt och
nytt. Herdinnornas bredskyggiga schäferhattar, klädda med röda törnrosor
och sidenband, och herdarnes yfviga allongeperuker sällskapade med
gudinnornas lysande coifurer och gudarnes snäfva modeperuker. Äfven i de
icke förkläddas dräkter tedde sig samma underliga blandning. Damernas
långa, urringade klädningslif så väl som deras höga korsetter och långa
robronder talade både om Régence och Pompadour. Man befann sig ock i
själfva brytningen mellan dessa mäktiga välden inom modets värld.

Glädjen var allmän. Också var det ett oafbrutet springande och ett
ropande, som skallade vida omkring öfver näjden. Äfven Svenske hade icke
kunnat motstå den allmänna förtjusningen. En enda blick hade varit
tillräcklig att förmå honom att kasta sig in uti det tätaste vimlet,
slaf af en enda idé, den att kunna vinna _henne_ såsom sitt vif.

Nu skall täflingen äga rum på nytt. I fullt språng skyndar paret ned för
sluttningen. Parbleu, min baron, denna gång hjälper Er icke er värja! –
Men hvilken otur! Damen har för mycken omak af sin vida styfkjortel, och
den unge enklingen, som söker sitt vif, vinner synbart för hvarje steg.
– Nu gör hon en hastig vändning. Pang! – Där ligger hennes kavaljer,
baronen, i diket.

Men motgången besegrar henne ej. De gula lockarna fladdra kring hennes
vackra hufvud, schäferhatten har redan tagit sin reträtt bak i nacken,
då hon måst släppa den för att i stället hålla styfkjorteln från marken
under språnget. Det skulle ju också vara mycket oartigt mot baronen om
hon utan nöd lät taga sig. Därför försöker hon den ena krigslisten efter
den andra för att narra sin förföljare. Hon stannar, hon lutar sig till
höger, uttager därpå några hastiga språng i denna riktning, för att
därefter plötsligt ila af åt vänster. Men till slut svika krafterna och
hon är nära att tagas, då hon plötsligt får sikte på en stor ek, som
bjuder skydd medan hon hämtar andan.

»Ja, här står jag nu, kusin Svenske», ropade hon skrattande, då lifliga
bifallsrop hördes uppe från kullen. – »Men hvad jag är trött», suckade
hon i det hon lutade sig mot stammen. – »Skynda sig, baron! Nå, kusin
Svenske, tag mig nu –!

»Man har inte rätt att krypa undan så där,» sade denne andtruten, »under
det han sökte genskjuta henne. – »Men envis vinner, och jag _vill_ hafva
kusin till vif» ...

»Pytt, Herr Junker – det ena du vill, det andra du skall. – Skynda sig
baron! – Tag mig nu om kusin kan», ropade hon skalkaktigt, i det hon
lutade sig framåt, för att söka narra ut honom åt motsatta sidan.

Svenske hade emellertid genomskådat hennes afsigt, innan baronen hunnit
närma sig tillräckligt. Och då hon skulle skynda denne till mötes, hade
hon icke väl hunnit uttaga ett par steg innan Svenske, som smugit kring
stammen i motsatt riktning, fattade henne om lifvet.

»Att smyga sig så där bakifrån, är då alls icke ridderligt», sade hon
rodnande, i det hon förlägen tog Svenske under armen.

Baronen endast höjde på axlarna med liknöjd min och vände om för att
ställa sig framför paren.

»Men kusin Ulrika sprang ju själf dit bort för att leka smyggömma», sade
Svenske förlägen, då de ställde in sig i kolonnen.

»Vi damer böra väl hafva någon företrädesrätt för våra stora panierers
skull» ...

»Ulrika!» hördes i detsamma moderns stämma.

»Hvem ropar? – Ack mamma! – att leken skall taga så snart slut!»

»Friherrinnan väntar i löfsalen», sade Laforme, som närmade sig.

»Stor generalorder – men vänta mig kusin», hviskade hon förtroligt åt
Svenske, »jag kommer strax tillbaka. Men på inga villkor vill jag
springa med baronen! – Fi donc att se så liknöjd ut, då han vardt
öfvervunnen.»

»Ulrika, mon ange!» började friherrinnan då Ulrika ännu var ett godt
stycke från henne, i det hon, väpnad med luktflaska, solfjäder och
réticule, trädde ut ur löfsalen. – »Vi skola snart tänka på affärd. –
Stackars Liewen har ondt i sin fot! – Men hur kan mon ange visa en sådan
brist på éducation?», tillade hon i lägre ton, då Ulrika kommit fram
till henne. »Kusin Meijersdorff var verkligen i hög grad moquerad under
hitfärden och sade mig att det var mer än vanlig likgiltighet, som du
visade honom. Och nu lämnade du honom så där snöpligt i sticket. – Han
är likväl din utkorade.» –

»Han är visst icke mitt hjärtas utkorade – vördade mor», svarade Ulrika
hastigt. »För öfrigt var det han själf som öfvergaf mig.»

Hennes glada anlete antog i det hon yttrade dessa ord ett barnsligt
uttryck af fasthet. Men ett enda allvarligt ögonkast från modern var
tillräckligt att på nytt få ögonlocken att sänka sig och framlocka en
skär rodnad på hennes kinder.

»Därom behöfva vi ej tvista, kära barn. I _mina ögon_ är han din
tillkommande make. Ett mera passande parti får man i sanning leta efter.
– Han är en trogen anhängare af vårt hus och vårt parti. – Hans sex anor
till våra fem gör ingen mesallians – fastän de ej äro alldeles fullt så
goda som våra» ...

»Kusin Meijersdorff är odräglig», invände Ulrika med en barnsligt
egensinnig min. – »Nyss påstod han att jag var hans trolofvade och icke
hade lof att springa med någon annan än honom. – Goda vördade mor,
slipper jag ej», fortfor hon i bedjande ton, ledsagande sina ord med en
själfsvåldig rörelse med hufvudet, som gjorde henne dubbelt intagande,
»slipper icke Ulrika att conversera med kusin Meijersdorff under
hemfärden?»

»Hur kan Ulrika tala så naivt – det vore ju en uppenbar offension mot
honom såsom adelsman – en ruptur inom partiet, skulle man säga. – För
öfrigt är det, mitt barn, icke renommerande», fortfor hon i mera
allvarlig ton, »för en ung dam af familj att endast sysselsätta sig med
parvenuer och uppkomlingar, äfven om de äro så hyggliga som denne finske
officer. Kusin Meijersdorff gör dig förmodligen icke den äran att än en
gång skänka dig någon entrevue ... men se där våra charmante
kavaljerer», afbröt hon sig, då Meijersdorff, Laforme, Svenske, Dalin
och några andra af sällskapet närmade mig. – »Låtom oss beklaga kusin
Liewen, mina vänner! La belle Henriette har skadat sin fot och smäktar
nu till döds efter gudarnes nektar, kärleken och ömheten, som hon så
länge gått miste om.» –

»Ma charmante cousine!» började Meijersdorff, i det han med tillgjord
sirlighet bugade sig för Ulrika. »Värdigas skänka tillgift åt en fattig
ädling, som icke bättre förstod att värna sina dyrbara rättigheter – –
men han kände, ce pauvre garçon, någonting underligt i blodet. –
Någonting ... je ne sais quoi» ...

»Ah, se där monsieur Laforme!» utropade i detsamma Ulrika, utan att
låtsa höra baronens fadda kompliment, i det hon med en min af leda vände
sig från honom, »så eget att jag icke förr fått se Er under aftonen.»

Hofjunkaren, synbart smickrad af Ulrikas uppmärksamhet, böjde sitt
mästerligt friserade hufvud med en min af tillgjord anspråkslöshet, i
det han med utstuderadt behag förde sin spetskantade hatt till hjärtat.

»Ack min fröken» svarade han »huru olika då _vårt_ sentiment! För mig
har Ni varit som polstjärnan för sjömannen – med den difference likväl
att jag sväfvat på sferernas harmoniska vågor högt ofvan molnen i
stället för på den vreda böljan.»

»Dykrängerna se verkligen ut som fiskfenor» inföll Dalin småleende,
»mais quel désastre att vaxet skulle smälta så fort under vingarne för
vår nye Ikarus.»

»Hvad Mars lär hafva bäfvat för den nya människosonen, som så där i smyg
ville sväfva upp i olympen», inföll fröken Liewen skrattande med en
hastig blick på Svenske.

»Ma foi, om jag förstår ett enda ord», sade Laforme något förlägen, »mes
amis känna då icke mitt valspråk, att då man älskar, liknar man gudarne
och får – vingar?»

»Hvad tyckte min herre om versen i dag?» frågade fröken Liewen – sedan
samtalet genom denna egendomliga kärleksförklaring afstannat för ett
ögonblick – i det hon vände sig till Dalin. »Tycker icke min herre att
de voro långt vackrare än på sista assembléen?»

»Visserligen, min nådiga – när en snillrik poëta laureatus lyckats
hitlocka till våra fattiga bygder en sådan flock af förtjusande najader,
hamadryader, herdinnor och gudinnor, och lärt dem så många olika
tungomål, skulle han icke då vara värdig att kallas nordens verklige
musagetes?»

»Vårt fattiga och folktomma land!» inföll friherrinnan ifrigt, synbart
något retad af Laformes skämt. »Ett slagord, som mössorna jämnt föra på
tungan och som icke är annat än en förtäckt afund öfver andra nationers
behagligare klimat och okyska njutningar. – Det är pur högfärd, min
herre, att göra sig sämre än man är; våra förfäder hafva, trots sin
fattigdom, uträttat storverk ...»

»Fört eld och svärd öfver Europa, som riktiga barbarer», svarade
Laforme. »Jag har på många ställen sett beklagliga minnen därefter. –
Hvad denna blodsutgjutelse, som man kallar krig, är äcklig!» fortfor
han, utan att låtsa märka friherrinnans missnöjda min. – »Kroppslig
styrka och friskt courage är väl icke allt som bör fordras af store
män.»

»Nej, däri har min ärade vän rätt», svarade Svenske, då talaren nu vände
sig till honom, »det bör äfven fordras redlighet ... rättframhet ...
gudfruktighet ...»

»Det har Laforme troligtvis glömt», sade Dalin småskrattande.

»Glömt – parbleu! – Har ingenting att glömma, af dessa inföddes vanor
att slåss och rifvas om statssaker, som ingen förstår, och dess emellan
visa sig tölpaktig i ett angenämt umgänge och oskicklig till innocenta
tidsfördrif, att sätta sin svenska stolthet i att vara okunnig om
inbördes politesse och artighet ...»

»Räknar min herre denna lilla picknick till något annat än ett innocent
tidsfördrif?» inföll nu friherrinnan.

»Jag skulle vilja fråga min herre», inföll fröken Liewen, i det hon tog
friherrinnan under armen och aflägsnade sig, »om det är han själf som
rönt bristen på denna inbördes politess?»

»Aj, för böfveln», sade Dalin och bet sig i läppen, »det där var ett
grundskott.»

Laforme svarade endast med en axelryckning. Man kunde dock tydligt märka
att han var djupt generad.

»Hur kunde mon frère förklara krig så brådstörtadt. – Jag fick nyss en
grundlig moralpredikan af dessa charmanta damer, för det jag påstått att
den svenska kvinnan borde skåda mera på hjärtats renhet än perukens
formfulländning.»

»Parbleu! Mina damer!» sade Laforme, i det han med en min af
öfverlägsenhet såg efter dem. »Ni böra icke tro att jag är någon vanlig
coquâtre – man kan icke alltid hafva patience. – Svenska kvinnan»,
fortfor han i det han vände sig mot Svenske, »är liksom en vidbränd
hönspastej, utan must och arom, som Lemartin säger. ’Man bör i allmänhet
sky kvinnan såsom ett lägre djur’, sade Musquet i Paris ... Hennes
umgänge är tråkigt och onyttigt – och han hade, verte bleu, rätt.»

»Pauvre Liewen!» suckade Dalin.

»Pardon! – Jag pretenderar ej att älska henne; och jag hoppas det är mer
af vana än egenkärlek, som mon ami säger sådana sottiser.»

Laforme var nu så ond han kunde bli.

»Att frekventera ett nöje, att något accortisera en dam är icke kärlek?
– Jag borde dock sluta äfven därmed ... men så länge denna förskräckliga
politik varar, il n’y a pas moyen.»

»Nu vardt han då ändtligen en smula arg på allvar», sade Dalin, då
Laforme med stora steg lämnade dem. – »Men så snart discoursen rör
damerna, är han alltid oberäknelig. – För min del håller jag före att
roi soleil är kvinnan. Mon ami Roué i Paris sade alltid till mig: ’drag
aldrig värjan annat än för en älskvärd kvinnas skuld – må man utmana dig
hur mycket som hälst för kort och tärningspel’ – och jag håller
verkligen med honom. Det är icke nobelt att slåss för någon
teaternouvelle eller efter första voteringen.»

»Eller med unge män i gammalmodiga kläder», inföll Dalin försmädligt.

»Quelle bagatelle!» svarade baronen skrattande, i det han förtroligt tog
Svenske under armen. »Man bör framför allt jaga skräck i unga
nykomlingar, liksom det är ganska fördelaktigt att göra det med tjänare,
fruntimmer och andra husdjur.»

»För att icke tala om ryssen.»

»Under det man dör, icke sant, så att hela hären blir vittne till huru
en tapper officer åkallar den skönas namn? – Hvilket perspektiv!»

Dansen tog nu sin början. Kontradansens lätta melodier inbjödo de
konverserande med oemotståndlig kraft. I närliggande mindre löfsalar
serverade täcka herdeflickor söt pontak och sockerverk, schwindelkorn
och pepparnötter. I andra uppbjödo herdarne all sin förmåga att locka
hafvets och luftens gudomligheter att tömma ännu ett glas kanelbrännvin,
ratafia, madera eller sött langorance. Långt in i sena sommarkvällen
hördes musikens toner ljuda öfver nejden, och midnattens stjärnor hade
redan börjat sitt kretslopp på himlahvalfvet, då ett par skott från
nickhakarne manade till uppbrott och damer och kavaljerer under skämt
och skratt intogo sina platser i sluparne.

Den lustjakt, på hvilken Svenske gjort ditfärden, skulle icke återvända
till staden. Han såg sig därför uppmärksamt omkring efter någon annan
plats.

»Ma foi, ser icke min herre så vred och grym ut, som vore han själfve
Jupiter, som efter sin lilla åskserenad i skymningen ville hedra oss med
ett personligt besök», sade fröken Liewen, i det hon vinkade åt honom
att taga plats i den båt i hvilken hon befann sig. – »Kusin Laforme!
maka sig något åt sidan.»

»I fören är bättre utrymme», svarade denne i det han motvilligt reste
sig upp, »eller hur, fröken Ulrika?»

»Om kusin Svenske håller till godo med några kappor och salopper att
sitta på», sade Ulrika rodnande, »skall jag flytta mig så långt som
möjligt åt sidan.»

Denna inbjudning var alltför efterlängtad, för att icke Svenske skulle
skynda att efterkomma den samma och han märkte hvarken friherrinnan
Buddenbrocks missnöjda min, fröken Liewens rodnad, baronens medlidsamma
axelryckning eller Laformes belåtna leende. –

På den heta sommardagen hade följt en af dessa härliga kvällar, hvarpå
nordens sommar är så rik, då själen oförmärkt lämnar sitt bräckliga
omhölje, för att fri få irra kring i den blå rymden, högt öfver
jordlifvets kval och bekymmer. Det är visserligen icke söderns rena,
djupblå himmel, som från sin otaliga stjärnehär utandas lidelsens glöd.
Det är icke orangens vällukt, som sprides af aftonvinden, då han med
lätt hand krusar insjöns vatten. För hans milda famntag susa i stället
på stranden allvarliga furor, vajar hängbjörken sina långa grenar öfver
vattnet, som utom den mörka stranden endast kan återspegla en blekblå
himmel med fåtaliga stjärnor. Men den ljusa rymden, den fridfulla,
allvarliga stillheten tala likväl ett språk som går till djupet af
människosjälen. Ty det är icke stundens förtrollande fägring de förkunna
– utan det eviga och oförgängliga.

En sådan afton måste alltid utöfva en mäktig verkan på unga sinnen.
Svenske, som en lycklig tillfällighet fört till Ulrikas sida, hade snart
fullkomligt glömt bort alla förut fattade beslut att tygla sin känsla
för henne. I stället uppbjöd han hela sin förmåga för att kunna
framställa sina lefnadsplaner i så ljus dager som möjligt. Hur skälmskt
smålog hon icke, då han omtalade att han varit en smula misslynt därför
att hon försmått honom för baronen. Hur förtjusande skalkaktigt var icke
hennes leende, då hon svarade att hon icke visste att någon annan än
kusin Meijersdorff hade åtagit sig att vakta öfver hennes conduit. Hur
hjärtligt skrattade hon ej då Svenske frågade henne hvilken kung hon
mest tyckte om, endast för att få henne att säga Carolus, som var hans
namn. –

»Så vackert stjärnan lyser där borta öfver berget», sade hon efter en
sådan fråga, i det hon bröt den förtrollande tystnaden. »Är det icke
Carlavagnen?»

»Nej, kusin. Carlavagnen ligger mera i norr. – Hvilken stjärna är kusin
Ulrikas?»

»Ack ... ingen stjärna är min. För ett år sedan, då jag en natt plockade
ängsblommor med kusin Liewen, hvilka vi sedan skulle drömma på, såg jag
en så vacker stjärna, och då tänkte jag genast på kusin Meijersdorff. –
Hon sken så klart – men ett tu tre slocknade hon och föll ned till
jorden. – Kusin Liewen sade att man alltid skall vara två, för att äga
en stjärna», tillade hon förlägen.

Det vardt nu tyst i stäfven under några ögonblick.

»Skulle då kusin Ulrika icke vilja dela sitt konungarike där uppe på den
där lilla stjärnan?»

»Hör kusin hur vackert hofjunkarn sjunger: »Tircis je ne veux refuser.»

»Sköna Afrodite, ni må icke tro att ni på nytt får försvinna i
vågskummet», sade Svenske hviskande i det han fattade hennes hand, »och
icke häller låta någon annan än Mars röfva bort hälften af ert sköna
stjärnrike.»

»Ni plågar mig med er stjärna ... Kusin vet lika väl som jag», fortsatte
hon i häftigare ton, höjande sina blå, fuktiga ögon mot honom, »att vi,
oförståndiga barn, redan tycks hafva delat henne – Men hvad var det?»
afbröt hon sig, i det hon spratt till liksom förskräckt öfver de ord hon
låtit undslippa sig, – »ropade ej någon mitt namn?» –

»Där föll stjärnan, som vi tänkte på –»

»Ack, så grymt ödet är.»

»Nej, jag ser, det var en annan.»

»Vet kusin, jag känner mig så vemodig just nu. En så underlig känsla ...
jag undrar just hvar vi äro om två år på denna dag.»

»Hvarför just om två år?»

»Jag vet det icke, det föll mig så in», svarade hon skrattande, »det var
som hofjunkaren brukar säga, en idé som embarasserade mig.»

»Ulrika, mitt barn, så högt du skrattar», hördes friherrinnans stämma i
detsamma från aktern. »Vi kunna ju icke höra ett ord af baronens vackra
air, endast för ditt uppsluppna skratt. En väl éducerad dam bör mera
tänka på sin person.»

»Vår sköna Afrodite, tänker på vågens hvita skum, hvilket påminner henne
om barndomens lyckliga vår.»

»Mon Dieu, hvad hofjunkarn jämt smickrar!» sade fröken Liewen i det hon
kastade en retsam blick på Laforme, under det Ulrika, förlägen till
följd af modrens skarpa tillrättavisning, icke brydde sig om att svara
på Laformes fadda artighet – »men du fryser, mon ange ... tag min
salopp! Man bör akta sitt unga hjärta, min herre», tillade hon
småskrattande i det hon sänkte ett par smäktande ögonkast på Svenske.

En lång tystnad följde på dessa ord. Till och med Schulenberg hade
tröttnat på att tala med general Stenflycht om sin hessiska pension och
det var endast årornas plaskande i vattnet som bröt tystnaden, då
slutligen alla på en gång utropade »nu äro vi framme!»

Som ett eko hördes öfver det glada sorlet fröken Liewens stämma: »Mon
Dieu! Hvar äro då mina kavaljerer?»

Denna färd från Liljeholmen hade varit ett af de angenämaste ögonblick
som Svenske upplefvat. Han tyckte sig allt jämt se sluparne framför sig,
huru de, den ena efter den andra, gledo fram i den ljusa sommarnatten
och höra hur skrattet och sången genljödo från stranden. Längst bort vid
synranden stod den lilla stjärnan, ensam på fästet. En mörk sky skred
sakta ned emot henne. Men den gick förbi. Hon skulle alltså fortfara att
lysa för honom.

Han mindes vidare hur sången fört honom bort till de ljusa rymder som
omgifva människans paradis, hur den vackra fullmånen höjt sig öfver de
södra bergen, öfvergjutande den mörka vattenytan med sitt silfverskir
under han såg hennes anlete småle emot sig då han talade om sin far och
förtrodde henne att han ville blifva lika tapper som han hade varit. Nu
tyckte han sig höra igen hennes klingande skratt, då hon svarade honom
att hon ju flera gånger om förklarat att hon icke tyckte om andra än
tappra kavaljerer ...

Medan han så drömde, hade han kommit till sitt härbärge, och ärnade just
inträda genom den på glänt stående förstugudörren, då denna häftigt
rycktes upp och en liten pojkbyting, i hamn och häl förföljd af Lars,
som höll en stor sopkvast i högsta hugg, var nära att springa omkull
honom.

»Nå var då icke så bråd på gröten, din bortbyting», ropade han efter den
springande pojken, som stannade och bugade sig, då han fick se hvem den
mötande var, »och du Lars, tycker du att det är rätt och anständigt att
nappas med sin herre på detta sätt om dörren?» –

Men Lars var inte sen att ge svar på tal; han saknade aldrig ord i mun.
Bäst han sutit utanför dörren till sin herres rum, sade han, och putsat
knapparna i den blå rocken, hade han fått se den här lilla vettvillingen
göra miner mellan spjelarne af trappstaketet.

»God afton junker», sade han, då han märkte att han var uppmärksammad.

Lars hade till förstone inte svarat, då han ansett att talet ej rört
honom.

»God afton Herr kung», hade pojken återtagit, i det han sett riktigt
illmarig ut och gjort den allra ödmjukaste bugning.

»Trå dig hur du sprätter, ditt lilla yrfä», hade Lars nu svarat med
godmodigt grin, i det han tagit honom i noggrannare ögonsikte.

»Alla som voro med gamle kungen, äro kungar i mina ögon», hade pojken
fortfarit.

»Ja, du! Hugget som stucket!» svarade Lars, som börjat känna sig allt
mera böjd för samtal.

»Ska’ junkern hjälpa soldaterna, då de gå ut i kriget?»

Lars hade svarat på frågan med en stum nick.

»Och er unge herre också? Något till ståtlig karl ... Nådig junkern är
hemma hos sig, kan tro?»

Lars, som under samtalet tagit upp en gammal strumpa ur byxsäcken,
hvarur han sökte ut ett af de minsta mynten, och slutligen stannat i
valet mellan tvenne olika slitna runstycken, hade plötsligt lystrat till
vid denna fråga. Därpå hade han slängt slanten nedför trappan, i det han
ropat, »där har du för dina komediantkonster, ditt lilla kräk.»

»Det ingen vill ha’, vill ingen ta», hade pojken svarat med ett skratt,
utan att bry sig om den kastade penningen, som skramlande for nedför
alla trappstegen. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre
som ni, junker, på ert slott», hade han fortsatt med ett försmädligt
grin, »och se hur ni jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in
bonderäntorna, sofver, äter, dricker om igen och slår drängar och
pigor.»

»Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa’ klockaren, bröt halsen af
sig», hade Lars svarat. »Lagar du dig icke nu din väg, skall hin rida
dig. Nådig herrn kan komma i hvarje ögonblick.»

Därpå hade Lars lagt ifrån sig arbetet och rest sig upp.

»Är nådig herrn då inte hemma?» hade pojken frågat, i det han fäst sina
plirande ögon på Lars.

»Din utbasade tjufpojke! Jag skall lära dig att narras med mig och få
mig att säga mer än jag vill.»

Han hade i detsamma rusat upp för att gripa pojken i kragen, men denne
hade, smidig som en ål, glidit ned utför trapporna och skulle just
springa ut på gatan, då, såsom är nämndt, Svenske inträdde.

»Ers nåd kanske icke håller sitt ord», sade pojken, då Svenske, sedan
Lars berättat deras samtal, uppmanade honom att komma närmare, lofvande
att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som
en annan viss hög person i Carlbergsparken, som först lockar en till sig
med pepparnötter och candisocker, för att sedan fjädra en värre än
mäster Lemartin, då han skall till att lära någon att fjädra en kapun –
eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med
hundarna, som hon först lockar med sockerbröd innanför järngallret, för
att sedan hugga hufvudet af dem.» –

»Tyst, din lille skräflare», sade Svenske, nyfiken att få höra hvad
pojken hade att förtro honom, »jag ger dig mitt hedersord på att intet
ondt skall hända dig.»

Detta löfte tycktes innebära tillräcklig säkerhet, ty pojken följde nu
Svenske uppför trappan och in i hans rum, där det icke varade länge,
innan han fängslade Svenskes hela uppmärksamhet.

Genom förräderikommissionen hade hattpartiet, så berättade pojken, fått
reda på de hemliga möten som biskopen, hans morbror, haft med engelske
ministern hos ålderman Smedman, som därför följande afton skulle
arresteras i samma ögonblick han stode i begrepp att mottaga de engelska
subsidierna. Pojken visste det bestämdt, ty han hade hört det med egna
öron och han berättade för Svenske huru han, sedan lång tid tillbaka,
hade tjänat biskopen med dylika rapporter samt nu senast från franske
ministerns kök skaffat honom flere underrättelser, för hvilka han fått
mycket beröm.

Till en början visste Svenske icke rätt hvad han skulle tro om denne
besynnerlige rapportör och sporde därför endast hur hans morbror fått
fatt på honom. Men pojken svarade öppet och utan tvekan att det skett,
då hans mor för några år sedan skulle brännas som trollpacka, anklagad
för rätta därför att råttorna spökade i linväfvarens bakport.

»Det var vid den tiden», sade han, »som så många andra af hennes tro
foro bort med det stora fartyget, för att undgå prästernas förföljelser.
– Min stackars mor kunde ej följa med, då hon var fängslad i
smedjegårdshäktet, där, som hans nåd vet, man hänger dem nakna med
armarna mot kalla muren, så att endast en tå i sänder kan röra vid det
vattenfyllda golfvet, eller vaggar dem i pinnvaggan.»

»Var det där som min morbror fick fatt i dig?»

»Ja, hans nåd; – och sedan skaffade mig en vacker fröken, hvars vagn
åkte öfver mitt vänstra ben, en plats som stekpojke hos franske
ministern. Det var hon som skickade mig hit.»

Denna sista upplysning stadgade Svenskes uppfattning om sagesmannens
pålitlighet och han affärdades därför med mycken vänlighet och en vacker
penninggåfva.

»Glöm ej i morgon afton», sade pojken med ett belåtet grin, i det han
sprang nedför trappan.

»Eller rättare i afton», sade Svenske för sig själf, i det han stängde
dörren efter honom; »det är ju redan långt öfver midnatt.»




                                  XII.


»Nå, Bisot, hur var det? – Hvem skulle leda konferensen på
Packartorget?» – frågade St. Severin, i det han lockade till sig en
liten King Charles hund, som stack fram sitt lurfviga hufvud ur en liten
prydligt arbetad hundkoja vid fönstret i hans kabinett. »Är det Wreden
eller någon annan misstänkt person?»

»Nej, icke så väl, ers excellens», svarade den tilltalade, i det han
sänkte sitt smilande anlete ödmjukt mot golfvet. »Det är prästen –
räfven med det rakade fårhufvudet.»

»Ah! – Jag vet, biskopen?»

»Alldeles, ers excellens, och han är så god som alla de andre
tillsamman.»

»Vi måste försäkra oss om honom – vore det än med våld», återtog
ministern allvarsammare. »Så viktig föreföll mig likväl icke hela saken
för åtta dagar sedan.»

»Ja, icke sant, ers excellens, det blir ett duktigt kap – faller han, så
ramla alla nattmössorna i en hög och blifva lena och mjuka, som om de
aldrig skulle haft någon stärkelse i kroppen ...»

»Våra andra företag måste uppskjutas», afbröt St. Severin, som under
samtalets gång blifvit alltmera intresserad. »Äro våra unga vänner
underrättade om patrulleringen?»

»Ja, ers excellens.»

»En del till häst och en del till fots?»

»Ja.» –

»Ännu en sak, vi måste vara i ordning att sända ner åt provinserna säkra
och pålitliga herredagsmän, för att få hit upp deputationer, som kunna
pocka på kriget. – Hur går det med fritafflarna?»

»Utmärkt, ers excellens; – fem bord à hundra plåtar i veckan äro redan
arrangerade. Detta gör femhundra plåtar i veckan; en lika summa delas ut
åt sådana obemedlade vänner af det höga ridderskapet, hvilka af
politiska skäl icke ansett sig kunna deltaga i dessa måltider. – Med de
två bord, som landtmarskalken och general Stenflycht hålla, och till
hvilka jag lämnat medlen, gör det hela tolfhundra plåtar i veckan ...»

»Hur länge förslå våra pengar?»

»Mycket länge, ers excellens. Med femtusen plåtar skall tout le monde i
denna tiggarhålan kunna hållas i godt humör ända till voteringen.»

»Här äro ytterligare tvåtusen», sade St. Severin, i det han lämnade
Bisot några dukatrullar. – »Står det något nytt i Gazette d’Altona?»

»Danskarne hafva lagt beslag på de sista numren, men i posten stod i går
att en präst, en jägmästare och en fabrikör värfvade röster åt prinsen
af Birkenfeld. –»

»Ah! – I sanning en mycket farlig trio för våra motståndare», sade St.
Severin småleende, i det han klappade sin lilla favorit på hufvudet.
»Men à propos sådant där illustert folk, glöm icke att enhvar af
allmogen endast bör få tjugufem dukater på hand och de öfrige först när
voteringen utfallit efter vår önskan. Det som då blir öfver får Bisot
behålla, det bör ändå göra några hundra dukater, och summan fyrdubblas
om den gamle prelaten fastnar i nätet.»

Sedan Bisot fått några ytterligare förhållningsorder aflägsnade han sig,
sedan han med en ödmjuk och sirlig bugning kysst hans allra kristligaste
majestäts ambassadör på hans broderade rockskört. Först nere i trappan
stoppade han på sig dukatpåsarna.

Att ödmjukhet och kryperi icke voro hans enda utmärkande egenskaper
framgick emellertid snart af hans uppförande mot lakejerna, som voro
samlade där nere, och hvilka med nyfikna miner betraktade honom. Om det
varit fråga om någon ny silfverstöld i kungshuset, hade nämligen icke
själfve silfverknekten tagit på sig en så högdragen och hemlighetsfull
min mot silfvertvätterskorna, som Bisot nu gjorde, då han med förnäm
tystnad mötte deras närgångna frågor.

»Själfve kung Fredrik», sade hofmästaren, då han med illa dold vrede såg
efter honom, »var icke morskare, då han under min tid vid hofvet ställde
hela hofstaten till ansvar för den skämda maten och den dåliga
konfekten, som serverades på det kungliga bordet.»

»Mille tonnerre, hvilken konfekt», inföll monsieur Lemartin, »seg som
senor – men så åtgick det icke för vår kunglige tårtbagare mer än sex
lod om dagen för höga öfverhetens bord. – Hade han ej varit ålderman och
haft fri eldbrand från den kungliga vedgården, hade han långt före detta
suttit på gäldstugan.»

»Jag ger böfveln konfekten, men hvad var det som pöste ut ur fickan på
honom? Han såg alldeles ut som biskopinnan Svedberg, då hon skulle gömma
kungens silfvertallrik under korsetten.»

»När han hade de där vännerna med sig förra gången», inföll en af
lakejerna med förnumstig min, »hittade jag en platå med pudding under en
gammal repkjortel i förstugan.»

»Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade
hofmästaren, i det han gjorde tecken åt de andre att följa sig.
»Grefvens ena skospänne låg i morse framme på bordet i kabinettet!» –

Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje, om det haft kunskap om att
man var så nära att gripa på bar gärning en af dess farligaste
motståndare. Men ännu kände endast ledarne till saken. De hade
emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om
förrädarens häktning. Och berättelsen om den stora fara, hvari landet
sväfvat till följd af hans brottsliga förbindelse med engelsmännen, låg
färdigtryckt i flere hundra exemplar. Då Bisot styrde sina steg nedför
Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg det fälttåg,
han planlagt, redan vunnet och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt.

Vädret var icke behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare
syntes till på den smala, af låga hus omgifna gatan. Endast fyra eller
fem af dessa voro trevåningshus, återstoden utgjordes af låga, rödmålade
hus af trä eller korsvirke, täckta med tegel. Små grönsprängda, kittade
rutor, infattade i låga fönster, hvilka i de nedre våningarna för det
mesta endast höjde sig obetydligt öfver gatan och voro för sedda med
väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga
portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en fullkomlig
brist på takrännor voro för öfrigt deras mest i ögonen fallande yttre
kännetecken.

Det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan, att se för
högt i vädret. Rännstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten,
flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära.
Man hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som nyss
införts i Paris. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen,
på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius,
guldsmeden borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan
var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor, frågar ni? –
Icke häller på de mörka höstkvällarna? Jo, på Riddarholmsbron funnos nu
mera, som enhvar visste, två, som nyss blifvit utställda, och hvilka,
som det sades skulle lysa hvarje kväll hela vintern igenom då icke månen
sken. För öfrigt var hvarje välburgen person af societeten skyldig att
låta sitt husfolk följa sig med handlykta. De båda oljelyktorna voro
därför stockholmarnes glädje och stolthet och de behöfde sannerligen
denna tid något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga
öfverheten var nämligen icke af den beskaffenhet, att det kunde väcka
denna känsla hos dem. De fingo icke gå på svag is, ty då utsatte sig den
felande för att få sitta tre timmar på trähästen, de fingo icke, med
samma utsikt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna
platser. Körde eller red någon i traf, kunde han, om olyckan var med
honom och statstjänarne uppmärksamma, få plikta med fyra par spö och en
timmes ridt på trähästen, eller, om han var af adel eller herreklassen,
med 40 mark. Nyttjade någon mångfärgade, fasonerade eller utländska
sidenband, pliktade han 100 daler; om han bar kläder af annan snitt än
den som lagen föreskref eller om han, äfven om detta icke var fallet,
hade glömt att låta stämpla dem, var lag samma. Han fick icke nyttja
flere maträtter eller andra sorters vin, än som lagen tillät. Om någon
åt en karamell af utländsk tillverkning eller satte på sin sons rock för
stora knappar eller på sin egen för bred sammetskrage, strax kunde han
anklagas för kämnärsrätten. Om han eller hon tillhörde tjänstefolket och
nyttjade sidentyg som icke var aflagdt efter husbondefolket, kunde
plikten uppgå ända till åtta dagars fängelse och förlusten af halfva
årslönen, utom själfva kläderna, hvilka i alla händelser voro förbrutna.
För att vara öfverheten riktigt i lag, borde han låta bära sig i
portschäs, om han än älskade åkdon aldrig så mycket, på det att bruket
af hästar och vagnar måtte aftaga; och hans fru hade ej lof att bära
styfkjortel till längre vidd än fyra alnar, om hon icke förut antecknat
sig på den lista, som statstjänarne buro omkring i husen, och erlagt den
stadgade afgiften. – Det var ju icke underligt, om under sådana
förhållanden ett par oljelyktor vid Riddarholmsbron kunde uppväcka
allmän förtjusning.

Bisot hade hunnit till hörnet af stora Vattugränden, hvilken denna tid
gjorde skäl för namnet, då riktiga små bäckar af regnvatten nedstörtade
på ömse sidor om de långa trappor, som ledde upp till Brunkeberg. Han
såg sig oroligt omkring åt alla sidor innan han vek af inåt gränden,
liksom skulle han hafva anat några förföljare i närheten; därefter
svepte han kappan närmare kring sig, tryckte den lilla, trehörnade
hatten djupare ned i pannan och skyndade med snabba steg uppför
trapporna och mot det lilla rödmålade vakthuset högst uppe på sandåsen.
Här stannade han ånyo och lät höra en sakta hvissling, hvilken strax
därpå besvarades.

»Allt är i ordning, ser jag», sade Bisot med låg röst, då en liten pojke
i detsamma smög sig fram från andra sidan huset.

»Ja! De skola träffas i afton, ers nåd.»

»Misstänka de något?»

»Icke det minsta.»

»Hvar skall du säga att du varit så här sent?»

»Hos Bäckens i spökhuset», svarade pojken med ett illmarigt grin, »då
blir mäster spökrädd, och när han tänker på spöken blir han alltid
beskedlig.»

Bisot gaf pojken ett mynt och fortsatte därefter sin väg utför den
branta sluttning, som förde ner mot Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg.

I ett af vakthusen nere vid broarna gick det samtidigt ganska lifligt
till och sången ljöd därifrån så att det hördes öfver hela torget:

   Wår fröjd och wårt kif,
   wårt långsamma lif,
   är en hastig dröm.
   Ty låtom oss dricka, ja swärja och dundra,
   hwar kwäll som morgon beskänkte bli!
   Må narrarna skratta och gärna undra,
   de måste dock en gång dö som wi.

Hela vakten inföll skrålande med full hals i omkvädet.

»Nå, Petter Gröning» – hördes en hes basröst från öfversta änden af det
låga vaktrummet – »kan du sjunga någon mera visa? – Nej, säger du? – Då
skola vi lösa gåtor. – Kan du, Måns Flinta, eller du, Lars Wärme, säga
hvem det är som trampar på sömmen och dricker upp fodret?»

»Skräddarefar, när han är beskänkt.»

»Den gången slog du hårdt mot hårdt, flintskalle – nå, hur många tår
hade kung Carl på vänstra foten?»

»Sex!»

»Jämnt som en sena, och det var därför, ser ni bussar, att han var af
jättesläkt. Mördarne kunde icke häller ta’ lifvet af honom själfva, utan
måste låta ett troll röfva bort honom i Klevemarksfjället. Det hven om
knutarna, ska’ ni tro, då de foro af med honom öfver skogstopparna. Men
raggen må ta’ mig», afbröt han sig, »om det icke är något satty som rör
sig där borta i portöppningen. – Jaså, den där kommissarien säger du,
Flinta. Ja, säg honom att fänriken är inne i andra vakthuset. – Nå, hvad
var det jag sa’ nu, bussar», återtog han efter en klunk i ölmuggen. »Jo,
det var sant, öfverheten ska ni alltid ha i ett godt minne. Salig
Hercules på öfverstelöjtnantens kompani fick sina fyratio par för det
han talade lasteligen om hennes maj:t vår allernådigste enkedrottning.
Men det var förstås andra tider. – Nu är det mjölkfingrar som hålla i
styret. – Bara skräp mot i salig kungens tid. – Nej, värjan ut, Flinta,
och hit med långtobaken.»

»Fältväbeln kan aldrig tro», svarade den tilltalade, i det han närmade
sig från dörren, »nära hälften af kompaniet ligger till sängs i
kvarteret af brist på mundering. Hade icke Wetterströmskan haft några
persedlar kvar efter piparen, som i fjor ramlade ner från
slottsställningen, hade väl också jag fått stanna hemma.»

»Det var då det enda förståndiga den piparen gjorde i lifvet ... Men
pass opp, bussar», afbröt han sig, »nu kommer fänriken.»

»Quel mauvais passetemps», hördes i detsamma en pipig, läspande röst
från dörren, hvarefter fänrik Wrangel, åtföljd af Bisot, inträdde i
vaktstugan. »Är det på detta sätt som Reiter vill göra sig förtjänt af
mitt förord hos mon père?» fortsatte han, i det han rynkade näsan åt
tobakslukten och försiktigt aftog hatten för att icke skämma frisyren.
»Grand Dieu! Hvilket oväder, min bäste! Hans maj:t säger visserligen att
det är en lustre att äga god och gammal adel; men, ma foi de Paris, som
min vän Meijersdorff säger, man måste vara en god patriot för att kunna
stå ut med denna tjänsten. Ett par manschetter hålla sig ju knappast en
timme och ett krås ännu kortare tid ...»

»Ers höga nåd torde behaga draga sig till minnes mina order», inföll
Bisot i hviskande ton. »Ers nåds höga vänner kunde få snufva af de kalla
träskångorna vid Packarhustorget.»

»Ah! Ma foi, hade jag icke så när gjort mig skyldig till en smula
distraktion. Nå, Reiter, äro bussarne i ordning?»

»Som tända ljus, ers nåd; utom femton, som perukmakaren sade skulle
sitta uppe öfver natten, för att icke hvetemjölet skulle klibba ihop sig
i deras peruker.»

»Följ då denne man! – Au revoir, min herre. – Quel mauvais passetemps!
Jag stannar här.»

»Hör nu, herr kommissarie», sade Reiter hviskande till Bisot, då
fänriken aflägsnat sig, »det är väl något sådant satty å färde kan jag
tänka, som det var i februari, då vi fångade hans nåd Gyllenstjerna? –
Ni svarar ej? – För mig kan ni dock vara fullkomligt lugn – Reiter är
tyst som en fisk, om det kniper, och har talat med många förnämare
herrar än ni i sin dar. Det var icke längre sedan än i går, då öfversten
kom och sa’ att min hårpung icke satt ordentligt. Jo, sa’ jag, öfverste,
snyggare hårpung har ni aldrig haft. Och teg gjorde han och såg flat ut
... Men fy för tusan!» utbrast den käcke korpralen efter att hafva
öppnat dörren och sett sig omkring en stund. »Här är ju mörkare ute än i
St. Clara på julottan. Hur skall man väl i detta vädret kunna se om
karlen har brun eller blå kappa och långhandskar?»

»Låt det vara min ensak», svarade Bisot vresigt.

»Nå, nå, min nådige herre, frågan är väl fri, kan jag tro? Men jag har
mina order, jag, och dem följer jag.» –

                   *       *       *       *       *

Det hade varit i ett anfall af öfverilning, som åldermannen erbjudit
sitt hem till mötesplats för den farliga underhandling, som skulle
knytas mellan mösspartiet och engelska regeringen. Den stund han lofvade
det hade han också bittert ångrat mer än en gång. Han var en hederlig
och rättskaffens borgare af gamla slaget, sade han ofta till sig själf,
som visserligen af allt sitt hjärta önskade sitt lands uppkomst och
förkofran, men som därför icke kunde förstå hvarför hans person behöfde
tagas i anspråk och hans lif löpa fara för politiskt prat, som det, när
allt kom omkring, icke kunde vara något allvar med. Ty, när han tänkte
närmare på saken, hvad gjorde det väl om Sverige eller ryssarne hade
Finland. –

För honom kunde de senare ju gärna få det – ja, hela Sverige om det
knepe. Han kunde ju aldrig få något obehag däraf. Tvärtom; tullen på
talg och hampa skulle försvinna, intet krig skulle draga folket ur
landet och fördyra arbetskrafterna – däremot skulle mäktiga herrar
komma, som kunde tukta adeln och ståndspersonerna – dessa öfversittare i
pudrade peruker – och tvinga deras högförnäma damer att knappa in något
på styfkjortlar och roberonder. Hans gamla gumma, kantänka, måste kyssa
nådig grefvinnans kjortelfåll, för det nådig grefvinnan varit så nådig
och lånat hans vackra slup.

Nej, ryssen kunde gärna komma. Biskopen talade så vackert om språket och
religionen och hvad våra förfäder varit. Men inte visste han om de varit
fåglar eller fiskar. Ryssarne hade ju präster också, och språk likaså,
och hvad behöfde man för öfrigt tänka på hvad som skulle komma om hundra
år.

Nej, som sagdt, han var en gammal och välmenande köpman, som gjort rätt
för sig efter bästa förmåga och icke lurat sina kunder mera än som
bruket var hos andra yrkesmän; och vår herre skulle nog förbarma sig
öfver honom såväl som öfver alla de andra – och nu hade han varit så dum
att låta narra sig af dessa ränkmakare att låna sitt hus till hemliga
öfverläggningar!

Hvad skulle väl följden blifva? En vacker dag skulle allt upptäckas,
hans bod stängas, hans varor säljas på kronoauktion och hans hus falla i
händerna, kanske på hans värste fiende, Hans Vädergren, midt öfver
gatan, som var den argaste hatten inom hela borgarståndet, och som
kanske skulle inrätta ett kattuntryckeri där »gamle Smedman» nu hade
sitt vackra Danzigkram, under det att gamle Smedman själf finge sitta
inom lås och bom på Marstrands fästning, efter att förut fått stå under
kåken till spott och smälek för alla packhuskarlarne.

Åldermannen kände en rysning långs ryggraden, då han i detsamma råkade
kasta en blick öfver disken ut på torget. Efter hvarje nytt möte med
engelsmannen hade dessa rysningar känts allt förfärligare. Nu kände han
hur hans kropp riktigt skakade i alla leder och så kom han att tänka på
att samma kväll skulle de mötas å nyo. Han kunde inte härda ut längre.
Men så kom den tröstegrunden att det lofvats, att detta möte skulle vara
det sista. Då skulle allt afgöras och penningarna erhållas och sedan
skulle det ändtligen vara slut med dylikt trassel. Väl var det
emellertid, tänkte han, att Bisot ingenting märkte den kvällen, då han
mötte honom utanför porten, ty då hade det varit nära att åldermannen
talat hufvudet af sig.

Detta var emellertid den enda ljusa punkten i hans betraktelser. Men den
kom hans anlete att antaga ett visst själfbelåtet uttryck, när han steg
uppför den smala trappan till öfre våningen, för att intaga det tarfliga
middagsmålet.

Här mötte honom likväl nya ledsamheter, hvilka grepo honom lika djupt,
som om planen redan vore röjd och han själf på väg till Marstrand.
Hafrevällingen var vidbränd och smöret härsket. Det var nästan i ett
anfall af förtviflan, som han slog dörren igen efter sig, midt för sin
äkta hälfts näsa och skyndade ner i boden för att, lika hungrig som
förut, fortsätta att mäta ut linneväf och bannas på bodgossarne.

Han hade varit för godmodig där uppe, tänkte han. Det vore märkligt, om
han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Det kunde göra
detsamma, hvem som styrde land och rike, men här hemma, där han var
husbonde, där finge ingen taga herraväldet ifrån honom, och, under det
att han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta
trätrappan, för att med en häftig spark få dörren till skafferiet att
slå upp på vid gafvel. Och man fick nu höra högsta graden af den mandom,
som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta
hälft, om hon glömt bort att det skulle komma gäster till kvällen.

»När var det annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande
stämma inifrån mörkret.

»Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen svara ännu
morskare.

»Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran»
– svarade mor Katrina, i det hon, iklädd sitt hvita nattyg, kom fram i
dagsljuset. – »Men det kan ingen häller förbli ung en dag i en sådan
röfvarkula – då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man
lätt gammal.»

»Det förstås, du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med
gråten i halsen, i det hon vände sitt magra ansikte mot honom, »men vår
Herre visste nog hur stor syndare du var och därför tog han dem alla
ifrån oss» – nu började hon snyfta – »och den lilla Greta Brita, sådan
riktig liten änglabit! Och ett sådant vackert lik hon var sedan – men du
är en tyrann, en riktig morian är du.»

»Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af
ett sådant ordflöde.

»Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?»

»Det säger jag dig, Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i
längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. – Utomhus gräl och
partier och inomhus kif och gnäll. – Det är mer än en vanlig människa
kan härda ut med. – Hur vill du väl – svara då människa – hur vill du
att en hederlig borgare skall kunna stå ut därmed i längden – men det
är, gudbevars, som att predika för döfva öron. – Kom nu emellertid ihåg,
min snälla gumma», fortfor han i lugnare ton, »att vördig biskopen skall
komma på besök i afton och att vi måste hafva något riktigt godt till
kvällsvarden.»

»Aldrig var det annat», skriade mor Katrina, nu i sin ordning vred, i
den mån hennes äkta hälft visade sig lugnare till gemötet, »aldrig var
det annat än viktiga besök och hemliga möten. – Bättre vore, synes det
mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din maka än att gifva dig
i sällskap med de höga herrarne ... och godt till kvällsvard, kantänka!
– Trå må ta’ mig, om det finns ens så mycket som en spicken fårbog eller
ett mögligt skålbröd i huset efter allt ditt herrfrämmande. – Inte sant,
säger du? – för mycket penningar, säger du! – Men om du och dina
partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kastenhof
eller Lyktan eller Tre Remmare och låta det ena ölstopet och den ena
bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att
säga därom, förstås – då får jag gudbevars tiga och hålla till godo –
hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt, förstås!»

Hon gjorde en försmädlig nigning, i det hon tillade: »Det är som
prästens ord i kyrkan, det ...»

»Sa, sa, sa – nu kan det vara slut», utbrast åldermannen, i det han
stampade i golfvet, »klockan är snart sex och klockan nio bör allt vara
i ordning.»

»Slå till du, om du vågar, jag har väntat därpå allt sedan vi gifte
oss», skrek hon till med ett förskräckligt tjut. »Ett sådant odjur! –
och det är nu trettiofem år sedan ... Men salig mor min», fortfor hon,
torkande sig i ögonen med redgarnsförklädet, »hon sade alltid till mig:
’Göran Smedman är ingen karl för dig, flicka’, ja så Gud, sa’ hon inte
det – men du var gudbevars så smärt och rak på den tiden och så snäll
och öm mot mig och hade så artiga maner, när du stod bakom disken hos
Nilssons där borta i hörnet.»

»Ja, det är då visst och sant att du behandlar mig sämre än en piga»,
återtog hon, efter en kort paus, högljudt snyftande, »gamla hjälpmadamen
har det mycket bättre. – O, min skapare, att jag väl vore död och långt
under jorden, då skulle du nog komma att ångra dig.»

»Skapa mig hit och skapa mig dit, ditt troll», sade åldermannen, i det
han oroligt gick fram och tillbaka öfver golfvet och ömsom ryckte på den
långa västen, ömsom fingrade sin tofviga peruk – »hör då upp någon gång
med tjutet.»

Men ingenting hjälpte. Mor Katrina hade öfvertaget och det återstod
honom slutligen intet annat än att ännu en gång retirera till nedre
våningen, där han, efter att hafva stängt sig inne i sin innersta
bodkammare, mätte golfvet med stora steg, då och då kastande en orolig
blick på den gamla väggklockan i hörnet.

Men tiden förgick utan att någon biskop lät höra af sig. Klockan var
redan öfver åtta. Kanske hade förräderikommissionen redan fått nys om
saken? Denna tanke kom honom att rysa i alla leder. »Ja, det är tider vi
lefva i», mumlade han för sig själf, »krediten slut, politiken slut ...
men tyst; – det lät som om någon skulle rycka i bakporten.»

Han smög sig försiktigt ut på tå för att se efter hvad det kunde vara.

»Det är bara jag», svarade en ängslig stämma, då åldermannen frågade:
’hvem där?’

»Är det bara du, din stryker? – Nu gick det kantänka som en dans att
låsa upp porten, din liderliga sälle; men jag skall lära dig att löpa
ute så här dags på dagen. – När smög du dig ut? – Nyss på stunden, säger
du. – Vet du icke, din utbasade tjufpojke», fortfor han, under det han
lät sitt spanska rör susa i luften, hvilket kom pojken att skrika med
full hals, »att alla herrtjänare och drängar, som vistas utomhus utan
sin husbondes tillåtelse efter klockan 9 på kvällen eller löpa på krogar
och källare under gudstjänsten, äro själfskrifna åt värfvarne? ...
Hvasa? ... Ja, sprang hem i flygande fläng, säger du ... Inte så illa
men’t, förstås ... Här är inte som hos franske ministern! ... På söder?
... Kanske hos holmfolket, pietisterna, svärmarena eller det andra
packet? Hos mäster Beck, säger du? – Bättre och bättre, din
sakramentskade gnäller. – I själfva spökhuset? – För att dra’ trollen
hit, kantänka? Men jag skall, trå ta’ mig, lära dig att fara till
Blåkulla, och det så att du aldrig glömmer Göran Smedman.»

Åldermannen hade behof af att finna ett föremål, på hvilket han kunde få
uttömma sin vrede, och i husagans gyllene tidsålder var detta icke
häller svårt att finna. Pojken hade därför troligen fått ganska dyrt
betala sin föregifna nyfikenhet att se spöken i mörkret, om icke mor
Katrina som en räddande ängel ofvanifrån kommit till hans hjälp. Redan
vid hans första nödrop hade hennes spetsiga anlete visat sig uppe i
trappöppningen och hon sporde nu med gäll stämma hvad det var för några
filistéer och hedningar, som störde ärligt och gudfruktigt folks
aftonbön.

»Håll hon sig vackert inne med sina aftonböner och lägg sig för pocker i
våld icke uti hvad som icke rör henne», röt åldermannen, i det han,
förbluffad öfver den oväntade inblandningen släppte sitt tag i gossens
tröjärm.

»Hålla mig inne? ... Aftonbön? ... Bevars hvad nu pratas. Jag skall
hålla mig inne, jag som hållit mig inne med dig, din morian, i den här
peppardosan i snart fem och trettio år? Men må den onde ta’ mig, om jag
skrämmes af sådana kämnärer!»

»Nå, lugna dig någon gång, mitt hjärta lilla!» inföll åldermannen, i det
han gjorde sin röst så godmodig han kunde och gick uppför trapporna,
»det är ju ingenting som står för lifvet, vet jag?»

»Nå, så håll dig då vackert stilla på helgdagsafton och för icke ett
sån’t syndigt lefverne! – Läs i Franckes postilla eller i Arndts gudliga
skrifter; det kan bättre anstå en ärlig borgare än att synda på vår
Herres sabbatsafton.»

»Läsa och läsa», sade åldermannen af brytande, då han märkte att goda
ord icke mera hulpo. – »Frid och ro säger du? Vacker frid och ro i det
här huset för ditt gnäll. En gudelig själs enskilda andakt, säger du?
Legat fyra nätter å rad med en bibel under hufvudgärden, men hafva väl
gastar och spöken lämnat mig ett ögonblicks ro och frid för det?»

»Nu var det bestämdt någon som öppnade bakporten», afbröt han sig, i det
han ryckte till.

»I dag är du då riktigt konstig i sinnet, min vän», sade mor Katrina med
en sträng, högtidlig ton, »men det är icke godt att tala om gastar så
här sent på kvällen. Vi behöfva dem icke häller för att väckas till
tron; ty det står skrifvet att vi äga Guds rena ord, hvilket upptäcker
vårt sinne och visar oss vårt invärtes fördärf i allehanda lärdomar och
förmaningar i Kristi sinne och heliga förlossning, och visar oss huru vi
skola lefva i och genom den heliga anda, som är vår arfspant och
insegel, huru vi skola bortlägga det onda och förnyas till det goda och
...»

»Ta, ta, ta», afbröt åldermannen, alltmera orolig. »Är du framme nu igen
med dina Dippelska villomeningar?»

Detta var en för djup förolämpning.

»Liksom det vore villomeningar», utbrast hon med flammande blickar, »att
icke, som mången, falskeligen inbilla sig saligheten, utan söka honom i
en lefvande tro och ett sannfärdigt väsen och ...»

»Men, se där är ändtligen vår högvördige biskop», afbröt henne
åldermannen, som hela tiden haft blicken fäst neråt trappan, då han
varseblef denne senare i portgången och skyndade sig att välkomna honom.

»Har förgäfves väntat där ute», sade biskopen, innan han svarade på
åldermannens hälsning, »och misstänkte nästan, då jag icke såg något
tecken, att hela sammankomsten blifvit uppskjuten.»

»Icke något tecken?» inföll åldermannen, mållös af häpnad. »Jag har ju
vaktat det hela aftonen. – Nedtaget?»

Liksom ett ljus plötsligt gått upp för honom, rusade han rakt på dörren.
»Jag kunde väl tro den där tjufpojken om något sådant», utropade han, då
han efter en stund kom tillbaka, »och jag som icke skulle märka det.» –

»Sansa dig, käre», sade biskopen. »Jag satte själf å nyo upp tecknet åt
engelsmannen och din ohörsamme tjänare kan du straffa i morgon. –
Jordskedet sjunker allt djupare, om än till en början omärkligt»,
återtog han i allvarlig ton, under det att åldermannen reglade dörren.
»Svea land sväfvar redan på branten af afgrunden; ingen ser den, men
fallet varder därför endast så mycket förfärligare.»

Åldermannen återfick under samtalet småningom sitt vanliga humör. Men
när den väntade underhandlaren dröjde att infinna sig och klockan led
öfver nio, började hans oro på nytt att infinna sig.

»Ett så ohyggligt väder utomhus har man väl aldrig sett i Juli månad»,
sade han, i det han, ur stånd att längre sitta stilla, reste sig i
stolen.

»Nå ja, storm och slagregn passa bra i stycke till dessa fariséers
blodsdrömmar», sade biskopen lugnt; »själfva himlen har skäl att gjuta
tårar.»

»Gud skall veta att tiden varder allt sämre och sämre.» Åldermannen
började, i det han så tänkte, att gå oroligt fram och åter på golfvet.
»Allt försämras, intet förbättras – men är då ryssen verkligen så farlig
att nappas med, som man säger? – Han lär ju ej hafva ett enda krigsskepp
i sjön. Mången gammal knekt har sagt mig, hur man förr i kampanjerna
kunde taga ända till tjugu ryssar och knyta dem tillsamman med
hakskägget.»

»Dumt snack! – Men tiden är långt framskriden. Kommer han i kväll?»

»Dukaterna äro här.»

»Så mycket vet jag säkert», fortsatte åldermannen, återtagande sin förra
tankegång, då biskopen mottog hans upplysning med tystnad, »att jag
gjort hvad på mig ankommer för att vara beredd. För ett år sedan hade
jag så mycket talg, hampa och holländska vekar i magasinen, att skeppar
Soëkort aldrig i sitt lif sett så mycket – och linfrö sedan. – Skynda
dig! sa’ jag till mig själf. Det tillhör hvarje god patriot att tänka i
första hand på fäderneslandet; lägg därför icke dalern på kistbottnen
utan se till att åtminstone hampa och talg icke komma att saknas, om
någon krigsruptur skulle komma å färde.»

»Förmodligen är det nu min ärade brors mening att utlämna dem gratis åt
folket?» inföll biskopen med en ironisk frågande min. – »Men hvad är det
för buller på gatan?» afbröt han sig plötsligt och skyndade fram till
titthålet på fönsterluckan, under det att åldermannen stod kvar på samma
ställe, darrande af förskräckelse.

»Soldater som besätta gatorna? Här gäller det att hålla god min i dåligt
spel – men tyst – de aflägsna sig redan. – Ja, om denna afton går förbi
utan obehag, kan pipbruket på Långholmen tacka vår Herres synnerliga
beskydd.»

»Pipbruket!» suckade åldermannen i ynklig ton. »Ja, så sant jag heter
Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, går icke allt det där
bakut – men är det sant som man säger», återtog han hviskande, då
bullret på torget icke längre hördes, »att Frankrike lofvat Sverige
stora subsidier?»

»Frankrike är nu den sol som lyser upp hattarnas horisont», sade
biskopen, sedan han lyssnat en stund vid fönstret. »Franska regeringen
liknar den förnäma damen, som hällre gifver den fattige rabarber än
penningar och mat, för att därigenom kunna på samma gång visa sitt
öfverlägsna förstånd och sin barmhärtighet.»

»Ts! – Nu komma de åter», utropade åldermannen, blek af förskräckelse,
då ljudet af vapenslammer, blandadt med skrik och kommandorop, hördes
utanför på torget.

»Är dörren stängd på inre sidan?»

»Med dubbla reglar.»

»Öppna henne då samt bred duken öfver dukatrullarna. Nej, lägg dem i
dragkistan och slut till locket. Var för öfrigt lugn och låt mig sköta
saken.»

»Herre min skapare, var det icke detta som anden hviskade i örat på mig
i natt», kved åldermannen, »nu farväl både med pipbruk och annat med.»

»Må dessa slynglar komma», sade biskopen allvarligt, utan att höra på
åldermannens prat, i det han med sitt vanliga lugn drog reglarna från
dörren – »jag skall vid Gud se dem rakt i synen.»




                                 XIII.


Stekpojkens berättelse hade gifvit Svenske många skäl till oro. Det var
af stor vikt att hans morbror så snart som möjligt underrättades om den
fara, hvari han sväfvade. Redan tidigt påföljande morgon hade han därför
begifvit sig ut för att söka honom. Men han hade haft otur med sina
besök. I biskopens kvarter sade man att denne var i sekreta utskottet
och här påstod man att han icke varit där på flere dagar.

Ju svårare det visade sig att finna honom, desto oroligare vardt
Svenske. På Riddarhustorget hörde han, huru man allmänt talade om kriget
såsom nära förestående, samt att viktiga öfverläggningar därom pågingo i
alla stånden. Men mösspartiets motstånd, sade man, var på långt när icke
brutet; deras storkämpar höllo ännu ut och veko endast tum för tum. Det
var därför så mycket märkligare att biskopen, som annars alltid kämpade
i främsta ledet, denna dag icke fanns på sin post.

Efter ifrigt sökande och sedan Svenske förlorat allt hopp att träffa sin
morbror före middagen, beslöt han att vänta till aftonen, då denne
enligt värdinnans bestämda försäkran skulle besöka fröken Beata.

Där hade nu Svenske suttit en god timme i orolig väntan att biskopen
skulle infinna sig. Ändtligen öppnades porten till stora gatan, men det
var Stina som kom i stället för den väntade.

»Du har varit länge ute, klockan är redan sju», hördes gumman banna, då
Stina andtruten stack in sitt anlete genom dörren.

»Herre jemini, så orolig! – Det var ju nyss i minuten, som jag gick
bort, vet jag.»

»Nå – har du uträttat hvad du skulle?»

»Hans högvördighet kommer hit i afton, hans högvördighet hade nyss gått
ut, då jag var i hans logis, och klockan var då endast kvarten öfver
sex.»

»Du skulle vara hos honom innan half sex.»

»Hennes nåd är då riktigt försmädlig, liksom en tjänare icke skulle få
se sig omkring en smula utan att löpa som en blindbock genom gatorna –
och så är det ett så’nt fasligt väder – och långe grefven där nere på
gatan står lik i dag, skall hennes nåd veta. Och så tyckte jag att det
skulle vara roligt för hennes nåd att få veta huru likrummet såg ut –
men herre min skapare, hvad det är för ena lik nu för tiden», fortfor
hon, då gumman icke ville höra på hennes prat – »icke en gång peruk på
liket – till svepning var intet annat än skjorta och lakan, allt efter
den nya lagen, kantänka ...»

»Bästa tant» – inföll Svenske, som ju mer tiden led vardt dess
oroligare, »det synes som han ej skulle komma; jag måste då söka honom
på annat håll.»

»Han kommer nog om du väntar, mitt barn, det är så sällan som jag nu för
tiden får se dig, att du gärna kan skänka mig några ögonblick.»

»Ja, det var blott ett enda rum», återtog Stina, »som var svartklädt och
intet enda hvitklädt – och så få gäster sedan. – Endast de allra
närmaste – och en liten procession, knappt trettio led – och legda
likbärare – endast tre karosser – inga som höllo i bårtäcket – men
bisättning och begrafning på en gång skall vara förnämt nu, kantänka. –»

»Det bör ju glädja oss gamla, kära Stina, att människorna blifva
sparsamma», svarade gumman småleende.

»Folket, sa’ kopparslagarn midt emot», fortsatte Stina, som riktigt var
i prattagen, »skickar dessa riksdagsmän hit till staden för att se efter
att hvar man får sin rätt här i landet; men hvad göra de väl här, när de
komma hit, annat än besöka källare och kaffehus och uppgöra förräderi
mot kung och land. – Nyss på stund hörde jag talas om ett så’nt
förfärligt förräderi, som skulle vara å färde, att blodet riktigt
stockade sig i halsen. – Men att tänka på hur folk på ett anständigt
sätt skall komma till grafven, därpå ha’ de, gudbevars intet förstånd
...»

Svenske ärnade just fråga hvilket förräderi hon menade, då det klappade
på porten åt gatan.

»Hör icke Stina att det klappar på porten?» – afbröt gumman hennes
ordflöde – »du skall få se, mitt barn», tillade hon, vänd till Svenske,
»att det är vår biskop.»

Denna förmodan delades äfven af Svenske och han skyndade därför på samma
gång som Stina till dörren för att möta den väntade. Men i stället för
biskopen inträdde till hans stora förvåning en dam med åtdragen
taftshufva.

»Det var då ett riktigt kärt besök», sade gumman, då hon fick se hvem
det var. – »Nu kan jag förstå hvad Stina roade sig med i regnet! Men,
hon visste väl» tillade hon småleende, »att gamla tant hade en vacker
riddare att bjuda på till sällskap. – Stig fram då, min snälla Ulrika,
och stå icke kvar hela aftonen vid dörren. – Här har du intet att frukta
utan lägg af hufvan och saloppen. – Vår vackre riddare får icke
bortröfva dig, då du är under mitt tak. I min närhet, ser du, förfryser
fjärilen vingarna och han blir lika oskyldig som törnrosknoppen.»

Ulrika var rent af gudomlig, tyckte Svenske, då hon, efterkommande
gummans uppmaning, och sedan hon, efter att hafva aflagt regnkappan och
den korta rundskurna saloppen, med en öm omfamning hälsat henne, tog
plats i fönstersmygen. Hennes ponceauröda robe framhöll också på ett
utmärkt sätt den friska rodnaden på hennes kinder.

Svenske, som till tant Beatas stora förvåning fattat sin hatt för att
aflägsna sig, stod där, tafatt och tvehågsen, midt på golfvet, under det
att hans beundrande ögonkast följde Ulrikas minsta rörelser. Ju mera han
såg på henne, dess mera tänjbar syntes honom tiden, dess mindre den fara
hvari biskopen sväfvade. Han kunde ju dröja kvar några ögonblick till,
tänkte han, och sedan gå till mötesplatsen, där skulle han nog i rätt
tid träffa biskopen ... och nästan omärkligt föllo hatten och kappan
åter ned på stolen.

Hans gamla tant tydde hans fundersamma min som blyghet och uppbjöd
därför all sin godlynta rättframhet för att skingra förtrollningen. Ja,
hon tycktes riktigt njuta af åsynen af det unga paret, då Svenske,
efterkommande hennes uppmaning, tog plats vid Ulrikas sida.

Till en början rörde sig samtalet tämligen tvunget mellan de unga tu,
som upplifvade sina minnen från den sista picknicken på Liljeholmen,
hvilken, liksom äfven sista assemblén, föreföll tant Beata på långt när
icke så lysande som festerna i hennes ungdom.

»För att nu icke tala om salig kungens begrafning och vår nu regerande
konungs kröning», sade hon, »minnes jag flere andra solenna
festligheter, där det gått mycket ståtligare till. – Ett bröllop, sådant
som drottning Ulrika Eleonora gaf för en af sina hoffröknar, får man nu
aldrig skåda.»

»Var det maskeraden om hvilken tant så ofta brukade berätta för oss som
barn», inföll Ulrika, »och som föreställde Tasso’s befriade Jerusalem? –
Prinsessan själf var ju Armida? – Hvad det måtte varit skönt att skåda
de hvita alabasterbilderna mellan det täta löfverket?»

»När jag ser er nu, strålande af ungdom, går det lätt att tänka sig
tillbaka till flydda tider. – Om jag inte skulle minnas denna dag? – Jo,
så väl, så väl! Jag ser så tydligt de mythologiska personagerna röra sig
fram ur den djupa skuggan på sidan af de med otaliga lyktor upplysta
gångarna. Man trodde sig se ambassader från gudarnes hemvist, utsända
för att skåda våra förgängliga nöjen. – Den ståtligaste af dem alla var
Ascheberg, då han med sina tolf adjutanter föreställde Olympens tolf
gudar.»

»Dagen därpå», fortsatte hon efter en stunds tankfullhet, »paraderade
han på St. Clara gärde med elfvatusen man till häst och fots. – Det var
något annat än de små mönstringarna nu för tiden på barnhusängen och
rännarbanan.»

»Var det icke general Ascheberg, som gaf tant den vackra törnrosen, som
ständigt ligger såsom bokmärke i tants bibel?»

»Unga fröken tänker icke på annat än kärlekspanter, kan jag höra»,
svarade gumman småleende, då Ulrikas anlete öfverfors af en skär rodnad.
– »Liksom en åttioåring icke skulle hafva nöje af en vacker blomma, om
ej bilden af en kavaljer återspeglar sig ur hennes kalk!»

Nu måste Ulrika i sin tur slå ned ögonen. Men Svenske skyndade till
hennes bistånd.

»Men var det inte också fint, då borgerskapet mottog konung Stanislaus
af Polen?» frågade han, utan att låtsa märka hennes bryderi.

»Jo, där var också en mycket stor solennitet», svarade gumman småleende
... »Själfva intåget var det festligaste! På trappan vid kungshuset
harangerade rådet; enkedrottningen höll ett tal till den höge gästen,
stående på en turkisk tapet under en röd sammetshimmel. Salig kungen
lefde då ännu, och sättet hvarpå penningarna förstördes gjorde
detsamma.»

»Kung Carl var ingen slösare», inföll Svenske ifrigt.

»Jo, en slösare på människoblod var han. Alldeles som dessa hattar äflas
om att vara det nu för tiden. Att utgjuta människors blod är dock det
största slöseri som finnes.» –

»Men kung Carl försvarade sitt land mot orättvisa anfall. – Han var en
hjälte, som önskade ingenting högre än att kunna höja Sveriges makt och
ära.»

»En konungs främsta plikt är att öka sitt lands skatter af lycka,
mänsklighet och godhet. Han får därför icke förstöra det, hvarigenom
denna skatt vinnes eller människornas välstånd.»

»Men lyckan tillhör icke blott de rike», inföll Ulrika tvekande.

»Helt viss, mitt barn. Lyckan kan bo lika väl i en koja som i ett slott.
Men det är icke nog med att själf vara lycklig. Man måste äfven kunna
arbeta för andras lycka och detta kan icke ske om bekymmer gnaga själen
... Men gumman jagar visst bort sina kära gäster genom sitt allvarsamma
tal», afbröt hon sig småleende. – »Hvad tycker min lilla fröken om
knypplingen? Är icke mönstret ganska vackert?»

Knyppeldynan med dess tillbehör togs nu i noggrant skärskådande. Men
därmed hade också den kära tanten uttömt sina krafter, som blifvit
likasom föryngrade för en stund i glädjen öfver de båda ungas besök.
Hennes grå hufvud sjönk allt djupare tills det lutade sig med ett
förnöjdt leende mot den mjuka stoldynan. En stund senare var det endast
regnets smattrande på fönsterrutorna och väggurets knäppningar från vrån
vid dörren som bröt tystnaden.

Sedermera tillkom under en längre stund ett hviskande samtal mellan
Svenske och Ulrika. På hvad sätt det började är svårt att säga, äfvenså
att förklara meningen med de korta, ofullbordade frågorna och de stumma
svaren. Men bakom de dunkla antydningarna och de fadda allegorierna,
hägrade helt visst för dem båda ett paradis på jorden. –

»Förklaring, alltid förklaring», utbrast slutligen Ulrika med högre
röst, »hvilken förklaring vill då kusin att jag skall gifva?»

»Kusin sade nyss att jag understundom var tråkigare än baronen. – Nu
frågar jag, hvad det var som kusin i dag tyckte var så tråkigt?»

»Hör man på, herr egenkär! – Jag sade icke i dag.»

»Skratta icke åt mig. – Du har gifvit mig rättighet att älska dig,
hvarför då plåga och förarga mig?»

»Den, som vill älska och vet hvad kärlek är, begär icke lof af någon att
göra det.»

»Ulrika!»

»Hvarför så häftigt! Skall du redan aflägsna dig?»

»Jag skulle redan för länge sedan varit borta.»

»Vänta åtminstone tills tant Beata vaknar.»

»Klockan är redan nio», sade Svenske alltmera orolig, i det han upptog
sin kappa från stolen.

»Hvad är det då, som så plötsligt kallar? – Någon hemlig picknick? – En
bal på Lorensberg?»

»Ulrika!»

»Sade du något, mitt barn?» frågade gumman, uppvaknande vid Svenskes
utrop. »Ack, jag kan förstå» – tillade hon, då hon såg att det var
tämligen mörkt i rummet – »jag har sofvit en stund. Men jag hör från
köket att Stina slamrar med grytan. Då är klockan redan öfver nio och ni
måste tänka på hemfärd. – När skall vår unge kavaljer öfver till
Finland?»

»Om jag det visste, bästa tant», svarade Svenske, som hade allt svårare
att dölja sin oro; »kanhända redan i morgon!»

»När det blir, glöm icke bort att hälsa de snälla människorna i Åbo –
jag lofvar i utbyte att se efter din ädelsten», sade hon småleende till
Svenske, då denne böjde sig ner för att omfamna henne. –

Då Svenske utkom på gatan hade det upphört att regna. Genom det tunna
molnfloret sände fullmånen sina dämpade strålar mot de våta hustaken,
hvilka skimrade som silfver. Klockan åtta hade stekpojken sagt att mötet
skulle hållas, och nu var hon öfver nio. Nattväktarne hade redan intagit
sina platser och deras vackra sång hördes från olika ställen af staden.

När Svenske hunnit till Packartorget, stannade han och såg sig omkring.
Det var där åldermannen hade sin bostad, men i hvilket hus visste han
ej. Han stod en stund, villrådig hvart han skulle vända sina steg.

Packartorget hade fått sitt namn efter den myckenhet fisk, som fördes
dit i båtar och sumpar från skärgården eller, i salt tillstånd, från
längre bort liggande orter, då han uppackades och försåldes på detta
torg. Så länge dager var, vimlade det ock af människor, som köpte och
sålde; men då Svenske nu lät sina blickar öfverfara dess skimrande
vattenpölar, var det folktomt. Utanför den sluttande strandbrädden,
hvilken på sista tiden blifvit utpålad och på sina ställen försedd med
träbryggor, speglade några mindre fiskarskutor sina mörka konturer i den
glittrande vattenytan.

På västra sidan af torget, midt emot den öppna sjösidan, kunde
åldermannen omöjligt hafva sin bostad. Här låg endast en lång, rödmålad
materialbod, rikligt utsirad med utskurna brädlappar och smaklösa
listverk. På södra sidan lågo endast några små envåningshus. På den
norra sidan återigen låg ett större tvåvåningshus, hvilket efter
beskrifningen just kunde passa in med det som han sökte. I detsamma föll
hans blick på den höga skampålen, hvilken hemsk och olycksbådande reste
sig midt på torget, öfverst prydd med en blank bronsbild, som sades
föreställa den heliga rättvisan i en borgmästares skepelse. Han erinrade
sig nu hur Lars omtalat hur det gick till, då Gyllenstjerna på våren
stått där utsatt för pöbelns hån, och tyckte sig höra de skriande
rösterna uppstämma förrädarevisan:

   ”Så går honom, så går flere,
   Som förråda kung och land.
   Stupestocken blir hans del,
   För hans grofva brott och fel.”

Han skulle fortsätta sin väg för att pröfva sin gissningsförmåga i det
stora tvåvåningshuset, då han plötsligt kände sig gripen bakifrån af ett
par kraftiga armar och en okänd röst skrek honom i örat:

»Hvarför lopp ni så, herre? Ni sprang ju som en förrädare och så har ni
blå kappa och bruna knäbyxor.»

»Hvad vill detta säga, förbannade gatstrykare», röt Svenske till. »Släpp
eller skall jag ...»

»Sakta, junker», sade Reiter, som nu framträdde, »och akta er vackert
att öknämna kronans vakt. Hvar har ni lyktan? – Jaså, ingen lykta, säger
ni – och ni tror att vi kronans ämbetsmän nöja oss med så ringa
respekt?»

»Utan tvifvel, munsiör korsgevär», sade Svenske lugnare, då han märkte,
med hvilka han hade att göra, »tror jag det. För den som presenterar sig
bakom ens rygg kan vördnaden inte vara annat än klen. Om ni inte varit
så försiktig att först försäkra er om min värja, skulle jag gerna velat
salutera för att sedan nappas med er något litet om fältet ...»

»Stå ej och gapa längre på hans otäcka galgtryne» – ropade Reiter åt
soldaterna, som, under det Svenske talade, sågo tvekande på hvarandra. –
»Den här fågeln är en riktig ärkeförrädare det höres på munarten. Än en
gång skall icke den förbannade kommissionären komma och slå mig på
fingrarna för dålig vakt. – Framåt med er, lunsar!»

»Ett ord innan jag följer er», sade Svenske, »säg mig blott hvad
meningen är med denna komedi?»

»Komedianterna äro i Bollhuset, herre! Här är rena allvaret. Om ni inte
godvilligt följer med, är instruktionen klar: galgen eller krut och
kula. Om någon, eho det vara månde, vid förspordt oljud, öfvervåld,
slagsmål eller röfveri befinnes utomhus utan att vara försedd med lykta,
eller om han har en så kallad blindlykta, skall han genast infångas,
såsom skäligen misstänkt, och i häkte insättas och får han skylla sig
själf om patrullen kunde komma att lossa af gevären.»

Svenske anmärkte visserligen att man icke brukade gå omkring med lykta
midt i sommaren, men han fann snart att disputera icke tjänade till
någonting. En röst hviskade äfven inom honom att det möjligen kunde vara
hans morbror, som man tagit honom för, och han beslöt därför att
godvilligt följa med. Om icke biskopen redan var häktad, kunde hattarnas
spejare möjligen ledas på villospår.

»Satans kaniner, så ni glaffa i väg», ropade Reiter flåsande, under det
han med värjan i högsta hugg skyndade att taga fatt dem.

»Ni gå ju, edra slynglar, som om ni ginge för betalning. Nej, släpp
honom, bussar, och låt mig i stället sköta honom ... Ställ in er i
ledet! – Och du, Flinta, kan säga kommissionären att vi redan hafva
fågeln i buren.»

»Hör på, unge man», hviskade han i örat på Svenske, då Flinta aflägsnat
sig ett stycke, »är ni eller är ni icke den där förrädaren, som
underhandlar med engelsmännen? – Kom ihåg att Reiters öga är skarpsynt»,
tillade han, då Svenske icke svarade. »Ja, skarpsyntare än en
kommissionärs, då han vädrar en dukatpåse i fickan på en nybakad
riksdagsman.»

»Ni vet», fortsatte han, då Svenske fortfor att tiga, »att det är en
osäker tid vi lefva uti och att ingen går riktigt säker på hufvudknoppen
... Helt visst kommer det ej att dröja många dar, innan man gjort äfven
min herre odödlig.»

»Så, ni tror det?»

»Reiter», sa’ fänriken, »tag den där prästeförrädaren! För honom inför
oss – han har brun kappa och svart peruk – så skola vi sätta honom på
Smedjegården.»

»Smedjegården? – Har jag brun kappa och peruk? Ha präster uniform?»

»Hvad dräkten vidkommer, är det tids nog att tala om den, sedan man sett
den vid skenet från ett vaxljus i ett annat rum. Jesuiter och förrädare
bör man icke tro mera än jämnt. Munsjör Reiter är ingen narr – när man
är gammal i gården, känner man gåsungarna på gången. – Men det vore i
alla fall okärt, herre, om vår bekantskap snart skulle taga slut. Ni är
en ståtlig ung man och om det är sant hvad folk säger, lära sådana som
ni kunna göra guldstänger af fästningsgallren?»

»Öfvermåttan förbunden för er goda tanke om min person», sade Svenske
skrattande.

»Och så tänkte jag», återtog Reiter, sedan han icke utan möda hindrat
sina motsträfviga ben att taga vägen midt uti en stor vattenpöl, »att då
man icke får se en sådan där guldfågel hos sig mer än en enda natt,
kunde det vara så godt om han genast finge flyga sin kos, hällre än att
långa Gröningen vid Smedjegården skall få några extra sportler. Han
håller näsan nog högt i vädret förut – och så hör han till hattarna, då
jag är en lika god mössa som långa biskopen.»

»Nu ha vi gått så långt, att det väl inte tjänar något till att släppa
mig.»

»Nå, nå, gunstig junker ... måttligt stor i orden! – Hvad man inte kan
få, tjänar inte att efter trå. – Min herre har väl ingenting emot, om
jag ber att få låna en Carolin. Ni kan göra en ny sådan igen af en
gammal tennknapp, och det vore roligt att se hur mycket stopöl som
mäster Slophauer på Tre Råttor vill skänka i för en sådan trollunge.»

»Det vore väl illa eljes», sade Svenske, i det han tog upp sin pung och
gaf honom en daler. »Ni kan påräkna flere, om ni låter min värd, mäster
Rinck, veta hvar jag finnes.»

»Herre», sade Reiter, i det han med belåten min vägde myntet i handen,
»jag skall säga er hur det är. Jag har alltid älskat mina vänner ... Jag
ser nu att ni är min vän, ty inga andra än vänner ha gifvit gamle Reiter
så rikliga ölpengar – men ett ord i förtroende. – En vän kan man nyttja
i nödfall och möjligen vända skulden på honom – stöt blott på Reiter och
han skall icke skilja så noga på hvem af herrarne det var som hade den
bruna kappan. För öfrigt», fortsatte han gnolande:

   ”Små skälmar till galgen följas åt;
   The store lyckas allt. De lefva uti ståt!”

»Men nu äro vi framme», afbröt han sig, då soldaterna i detsamma gjorde
halt framför vakthuset. – »Stig mans oförskräckt på – Reiter känner
vägen ... Men än ett ord! – Om den där skranglige Gröningen skulle hänga
upp er nakna lekamen något oförsiktigt, så att ryggen kommer för nära
muren eller fötterna för djupt ned i brunnsvattnet, så stick endast en
Carolin åt honom och han skall hällre låta hänga sig själf, än han
skulle vilja pina ihjäl en fågel, som värper sådana ägg.»




                                  XIV.


Om det icke varit natten till en fredag och till på köpet till en fredag
midt under själfva månskiftet, hade Lars säkerligen fäst mindre vikt vid
att hans herre tillbragte natten utomhus. Det var inte så ovanligt att
unga män i Svenskes ställning glömde sig kvar till morgonen hos
Guillemots eller Lafonts.

Men nu var förhållandet annorlunda. Han hade nyss haft en obehaglig
dröm. Morphei luftiga väsen hade försökt sätta en stor svart peruk på
honom, trots hans ifriga protester. Antingen de nu verkligen haft något
dylikt för händer eller det var braunschweigmumman som ville hämnas för
visad ringaktning mot hennes ädla karaktär, allt nog, för Lars själf
stod saken från första ögonblicket klar och tydlig. Och ju längre han
grubblade, dess mera stadgades hans åsikt att någon olycka var å färde.
För några dagar sedan hade för öfrigt »den hvitklädda flickan» visat sig
för honom. Och när detta skedde, kunde Lars svära på att något styggt
skulle inträffa, lika tryggt som på att ett lik skulle stå på bår i det
hus framför hvilket nattugglan uppstämde sitt läte.

Då klockan slog åtta i Storkyrkan, kunde han icke längre tygla sin
otålighet. Lämnande det ena trappsteget efter det andra bakom sig,
fattade han slutligen det djärfva beslutet att utomhus göra sina
efterspaningar.

Efter vanligheten stack mäster Rinck fram sitt röda anlete genom rutan
på dörren för att se hvilken af hans gäster det var, som lämnade
härberget. Då han såg att det var Lars, frågade han om icke hans storhet
ville dricka hans ringhet till i en mugg godt svagöl, för att stärka sig
mot morgonkylan. Men i stället för svar fick han endast höra ett vresigt
mummel, som gjorde honom mindre angelägen att truga bort sina gåfvor.
Och Brita, den lilla rödkindade skänkflickan, som stod hviskande med en
ungersven bakom förstugudörren, var Lars nära att skrämma ihjäl, då han
uppryckte den skrangliga porten med en kraftansträngning, som hade den
varit den tyngsta och snedaste stallport.

Lars hade emellertid otur med sitt sökande. Hos biskopen hade man icke
sett Svenske sedan dagen förut vid middagstiden och hos fröken Beata,
dit han sedermera begaf sig, hade man icke sett honom sedan föregående
afton, då han varit där med en ung dam, hvars namn Stina icke ville
yppa.

Hans uppfinningsförmåga var härmed uttömd. Efter denna sista upplysning
stod han länge tankfull med rynkade ögonbryn, vridande sina grå
knäfvelbårar. Plötsligt tycktes han emellertid få fatt i något och utan
att säga ett ord gjorde han en militärisk helomvändning och lämnade
Stina åt sina funderingar.

En stund därefter vek han af uppåt Regeringsgatan.

»Hör på, min vän» – ropade han åt en pojke, sedan han låtit sina ögon en
stund uppmärksamt öfverfara husraderna på båda sidor om gatan – »kalla
de icke denna gatan Regeringsgatan?»

»Jo men så, käre herre», svarade pojken, som spratt till då han hörde
den barska rösten bakom sig.

»Nå, då vet mans väl, hvar hennes högvälborna nåd fru Buddenbrock
logerar?»

»Hon logerar i röda huset där borta. – Om herrn klappar på porten, lär
strax någon komma och öppna.»

»Om jag känner krutet rätt», mumlade Lars, då han, följande pojkens
anvisning, inträdde genom porten till det nämnda huset, »lär hon icke
komma att ge många goda ord ifrån sig. Men skam i den som icke står i
sina skor.»

I nästa ögonblick befann han sig inbegripen i ett lifligt samtal med
friherrinnans kammarjungfru.

»Kalla mig lika väl munsiör som herre» – sade Lars vresigt – »för jag
kännes lika litet vid någotdera. – Svara mig blott, jungfru näsperla, om
ni vet hvar man gjort af min unge herre.»

»Kära junker, eller hvad ni är för slag, jag har ju sagt för tredje
gången att jag aldrig sett er herre eller ens hört hans namn nämnas.»

»Smek mig icke med granna titlar; jag håller inte af så’nt aperi. – Säg
mans strax om ni vet hvar min herre håller hus.»

Lars antog nu en bister uppsyn och hans kopparfärgade näsa fick, under
det han talade, en allt starkare skiftning i blått.

»Fy, min herre! Ni skrämmer mig ju riktigt med edra impertinenta ögon!»

I det hon yttrade dessa ord, tog hon några hastiga steg tillbaka. När
Lars nu följde efter blef hon så förskräckt, att hon uppgaf ett anskri
och föll raklång på golfvet.

Det högljudda samtalet i förstugan hade emellertid väckt uppmärksamhet.
Laforme, som för tillfället aflade en af sina vanliga förmiddagsvisiter,
skulle just öppna dörren till förstugan för att se efter hvad som var på
färde, då Lars klef öfver tröskeln och tvang honom till reträtt. Nu
vardt det fröken Liewens tur att falla i vanmakt, och själfve Laforme
kände en viss oro i hjärttrakten, på samma gång hans eleganta
chagrinskor gjorde några besynnerliga pas åt sidan.

Lars lät icke oroa sig af de innevarandes bestörta miner. Utan att fästa
sig vid Laformes gester och prat, som han för resten inte begrep, klef
han på med fasta steg öfver golfvet och ställde sig, sedan han dragit
hatten af hufvudet, med sin vanliga tvärsäkra min framför friherrinnan.

»En så täck och ung fröken», tänkte han, då han i detsamma fick se
Ulrika vid ett af fönstren. »Denna måste det vara.» Därefter,
ihågkommande sitt ärende, sade han kort och kärft:

»Jag söker min unge herre. Han har icke varit hemma på ett helt dygn och
har säkert råkat ut för något trollty. – Nu så tänkte jag fråga hennes
högvälborna nåd, om ni vet hvar han håller hus?»

Friherrinnan, som väntat sig något helt annat af denne våldgästning,
kunde icke återhålla ett leende vid den oväntade frågan.

»Hvad heter då din herre?» frågade hon, då Lars, efter att hafva
framsagt sin fråga, molteg.

»Det må hon lika väl veta som jag; unga fröken, som sitter där borta i
fönstret träffade honom senast i går kväll hos fröken Beata Lavonia.»

Nu återkommo både fröken Liewen och kammarjungfrun till sans liksom
genom ett trollslag, och detta utan både eau de luce och ungerskt
vatten, samt togo genast med mycken ifver Ulrikas parti. Den gode mannen
måste bestämdt sett miste; de erinrade sig nu, när de hörde att fråga
var om fänrik Svenske, att de sett honom föregående dag, men Ulrika hade
ju inte varit utomhus på flere dagar.

Det var ingen häller som tviflade på hennes oskuld, allra minst
friherrinnan.

»Ulrika, mon ange», sade denna, afbrytande fröken Liewens förklaringar,
»sök reda på min luktflaska, är du snäll. – Det är i sanning hög tid att
den där munsjör Svenske, eller hvad han heter, kommer ur staden! Och ni,
min gode man», sade hon till Lars, »torde göra lämpligare att söka er
nattdrifvare till herre annorstädes.»

Lars, som icke förstått den förvirring som hans tal frambragte, var
emellertid långt ifrån sinnad att gå sina färde med oförrättadt ärende.

»Om ni ock tog fram hela er jordebok och lofvade att jag skulle i all
min dar få se efter både by och bonde och räkna räntepersedlarna båd’
utan och innan, får ni mig icke härifrån, förrän min unge herre kommer
till rätta.»

Men nu hördes den manliga delen af betjäningen i trapporna och Laforme,
som troligen ansåg sig icke längre kunna blottställa sitt goda namn och
rykte genom att vara en overksam åhörare af dessa grofheter, uppvecklade
försiktigt sina spetsmanschetter samt började fingra på sin
spatservärja.

»Garde à vous, din tölp», utropade han, då de anryckandes steg hördes
utanför dörren. »Annars ska’ jag, ma foi, lära dig savoir vivre.»

»Akta sig herre, ni kunde mjöla ner er fram såsom ni är bak», sade Lars
grinande, utan att flytta sig ur stället.

Det torde vara ovisst om Laforme verkligen vågat draga blankt, ehuru han
efteråt bedyrade för sina vänner att han till svar på detta fräcka
tilltal gifvit den oförskämde tölpen en coup af sin klinga, ty i detta
för hans reputation så kritiska ögonblick inrusade en talrik skara
lakejer och kuskar, väpnad med käppar och andra primitiva stridsverktyg.
Lars hade säkerligen icke kommit helskinnad ur deras klor om icke, just
som den stora utkörelseprocessen skulle försiggå, Meijersdorff visat sig
i dörren och med glädjestrålande ögon förkunnat den glada nyheten att
kriget mot Ryssland ändtligen var förklaradt. Under den allmänna
hänryckning, som följde på detta meddelande, fann Lars klokast att smyga
sig ut.

Nyheten om krigsförklaringen spred sig med stor hastighet i staden.
Öfverallt vardt det ett vimmel af glada människor. Alla kaffehus och
källare voro öfverfulla. Man trängdes otroligt i de smutsiga lokalerna
och höll tålmodigt till godo med det dåligaste vinet, i yran af att få
fira en så glad dag. Det talades inte om annat än hämnd på ryssen.

De yngre af adeln lade i dagen sina fosterländska tänkesätt genom att
ströfva gatorna omkring i patruller till häst och fot, för att näpsa,
såsom det hette, landsens förrädare, men egentligen för att föra oljud
och öfverfalla fredliga borgare.

Och hvilken mängd af nyheter och lösa rykten! Mösspartiet, hette det,
hade velat lämna landet i fiendehand. Ryska ministern, visste andra
berätta, hade uttagit flere hundra dukatpåsar från banken och utdelat
dem i strutar, så lagda, att de liknat de strutar hvari skovax
försåldes, o. s. v. När utdelningen egt rum visste man, äfvensom att det
skett i ålderman Smedmans gård, som därför tagits i beslag af
förräderikommissionen.

Alla dessa och ännu flere rykten hörde Svenske, då han styrde sin kosa
öfver Riddarhustorget. Den senaste natten hade icke varit angenäm för
honom. Detta oaktadt var det med en leende och belåten min som han
betraktade de jublande folkhoparna. Orsaken var följande. När
han, i vanlig ordning, tidigt på morgonen uppkallats till
förräderikommissionens förmak, för att svara på anklagelsen att hafva
plägat förtroligt umgänge med rikets fiender och hafva »i löndom velat
belacka och beskymfa Kongl. Maj:ts Råd och Riksens höglofliga ständer»,
hade man icke väl hunnit börja förhöret med honom, förrän bud kommit
från kanslipresidenten att den häktade först skulle inställas inför
honom på hans ämbetsrum.

»Det kan naturligtvis ej vara sant hvad ryktet vetat berätta», frågade
denne vänligt, då Svenske inträdde, »att min unge vän glömt sitt
fäderneslands välfärd för utländingens förespeglingar?»

»Ers excellens – jag tackar er af hela mitt hjärta för er välvilliga
förmodan. Jag är fullkomligt oskyldig.» Svenske talade öppet och
oförskräckt.

»Så har jag hela tiden trott, men huru kommer det sig då att de svåraste
bevis tala häremot. Ni har plägat umgänge med vänner af partiet och
ändock vägrat att tillhöra det. – En anklagelse för spioneri ... – Ja,
vare det långt ifrån att jag tror något sådant», afbröt han sig, då han
såg hur vreden färgade Svenskes kinder, »men det är ur mera än en
synpunkt fördelaktigt att unga män förklara sina färger för oss äldre,
på det att vi må kunna känna dem.»

Rodnaden, som uppsteg på Svenskes kinder då Gyllenborg talade om
spioneri, försvann vid denna sista anmärkning och tycktes lämna kvar ett
uttryck af villrådighet. Skulle han taga steget fullt ut? Men att ingå i
hattpartiets led, var att fullständigt bryta med sin forne välgörare,
den gamle biskopen, hvilken med mycket oblida ögon sett att han slutit
sig till de unge af hattpartiet. Skulle han däremot neka och utsätta sig
för en rannsakning, vore ju detta det samma som att bekänna att han
visste något om sin morbror, ty ingen kunde hafva nog starka nerver att
motstå de ohyggliga medel, som kommissionen hade till sitt förfogande
för att utpressa sanningen. Det låg också en viss darrning i rösten då
han svarade, att han ännu icke haft tillräcklig kännedom om partierna.
Han ville därför endast kämpa, såsom hans far gjort, för konungen, hvars
parti vore det enda som han ville tillhöra. Genom att sluta sig till
hattpartiet skulle han skjuta ifrån sig sin frände och välgörare biskop
Juslenius, hvilken, som hans excellens nogsamt kände, var en ifrig
anhängare af mösspartiet.

»Vackert och ädelt tänkt af min unge vän», sade Gyllenborg vänligt –
»men då fosterlandet är i fara, måste plikter mot enskilde sättas i
andra rummet. – Vår nådige konung har särskildt räknat på sin finske
våghals, som han kallar er.»

»Hör Hans Maj:t också till hattpartiet?» frågade Svenske förvånad.

»Dit höra alla, som hafva gamla Sveriges ära för ögonen.»

»Om kung Fredrik är med, är äfven jag med», utbrast Svenske med värme.

»Således har min unge vän icke längre lust att gå i vägen för sin egen
lycka», sade Gyllenborg småleende, i det han klappade honom på axeln.
»Det gläder mig!»

»Jag vill nu anförtro honom», tillfogade han i samma ton, »att
Majestätet väntar med otålighet att få lägga ett af dessa diskreta
uppdrag i hans händer, hvilka alla önska, men få kunna utföra. Vår vän
generalen i Finland lär vara omgifven af mösspartiets spioner. Ni är
utsedd att öfverlämna ett viktigt bref från kungen, samt sedermera vara
Buddenbrock en trogen och tillgifven adjutant. Om några brottsliga
stämplingar komma till synes, böra de skyndsamt inrapporteras till mig.»

Det var för Svenske lättare att lofva detta än att svara på den första
frågan.

»Och om kungen skulle tala med er om Buddenbrocks familj», tillade
kanslipresidenten, i det han vänligt klappade honom på axeln, »skall min
unge vän noga väga sina ord, ty kungen är tokig i vackra flickansikten
och fröken Ulrika är en satan så söt unge.»

Den glada sinnesstämning, hvari Svenske befann sig, ökades efter det
samtal som han sedermera hade med konungen. Då han nu vandrade tillbaka
öfver torget, kände han därför god lust att taga hela världen i famn.
Blott en enda mörk punkt oroade hans sinne. Denna var biskopen. Hade
hans morbror undgått sina ovänners förföljelse, eller hade också han
måst öfvergå till kungens parti? Han måste genast söka honom, tänkte
han, för att få svar på dessa frågor och anförtro honom sin lycka.

På en man sådan som biskopen hade krigsförklaringen verkat som ett
åskslag. Hård, oböjlig och ensidig, hade han endast skådat framåt den
bana, som han själf utstakat, och i hvilken han skickligt förstod att
leda sina partivänner. För hans kraftfulla motstånd hade hattarna på
sista tiden måst hejda sina anlopp och det hade synts alltmera sannolikt
att mössorna snart åter skulle komma till makten. Då kom helt oväntadt
denna våldsamma omkastning i sinnena, hvilken på en dag afgjorde landets
väl och ve för den närmaste framtiden, och därtill, förebrådde han sig,
hade han kanske själf varit förnämsta skulden genom sin oförsiktighet
vid underhandlingen, hvarigenom denna blifvit bekant.

När han lutade sig tillbaka i länstolen och lät sina blickar tankfullt
irra öfver sitt arbetsrum, var det en viss liknöjd slapphet, som låg
utbredd öfver de eljes stränga och hårda dragen. Dagen hade varit för
honom en dag af strid och ansträngningar. Och han hade ej, som mången
annan af partiet, i sista ögonblicket fogat sig efter de starkares
vilja. Nej, kämpande till det yttersta mot motståndarnes öfverspända
eller egennyttiga planer, hade han icke slutat att strida, förrän allt
var afgjordt.

»Om vår granne i öster», hade han sagt, under det hans kalla, lugna
blickar öfverforo den bullrande församlingen, »icke såge sig i stånd att
få lefva i fred för dessa oupphörliga getingstyng från svenskarnes sida,
skulle han snart vara tvungen att helt och hållet krossa de som stungo
honom. I skriken högt om svensk tapperhet och svensk klokhet, men tänken
I icke på att de män i forna tider, hvilka gifvit eder rätt att tala
härom, icke glömde det medel, utan hvilket ingen nationel kraft finnes,
intet storverk kan genomföras, ingen utveckling af samhället tryggas:
arbetet? Och hvar finnen I spåren efter det trägna och planmässiga
arbetet, som ensamt är i stånd att sofra jordmånen för de stora männen
och göra det möjligt för dem att utföra de stora gärningarna?
Ingenstädes, endast svindlande luftslott, bottenlösa beräkningar – och
med dem kan fuller ingen ny gränssten läggas vid Nevan.»

Men bullret och ropen på votering öfverröstade honom. Och tvärt emot lag
och heder anklagades han för att hafva plägat umgänge med främmande
lands ministrar. Rädslan för ett segare motstånd från mösspartiets sida
afhöll visserligen för ögonblicket hans motståndare att fordra hans
inställelse för förräderikommissionen; men hans politiska anseende var
minskadt. Utpekad såsom en landsförrädare, tvangs han af skammen att
lämna öfverläggningen. Det var minnet af denna strid, som gång efter
annan vaknade upp i hans sinne med förnyad styrka.

»Abels blod ropar efter hämnd och i Herrens hand står vår hjälp och vår
tröst», yttrade han halfhögt. »Ja, du sade så, Coyet. Ditt folk skall
ock inom kort utgjuta strömmar af blod och pröfva de svärd, som du
föraktfullt påstod darrade som ett ruskande löf. – Men i Herrens hand
står vår hjälp och låtom oss därför hålla oss till honom ... Hur länge
skall det då dröja», utbrast han häftigare, i det han reste sig, »innan
folkens öden skola hvila på fastare grund än på blodiga svärdspetsar? –
När skall människolif och människorätt gälla mera än dessa skenbilder,
som människorna kalla makt och ära?»

Han stod länge tankfull.

»Men om en sådan tid skulle komma», återtog han lugnare, »skall väl
mänsklighetens lycka varda större och allmännare? – När krafterna växa
till öfvermått, inslå de ofta på osunda vägar. Faran föraktas, då hon är
okänd, och man skall kanske le åt oss lika så föraktfullt som man nu ler
åt forna släktens hårda pröfningar. ’Ni kämpade för edert fäderneslands
makt och storhet’, skall man måhända säga, ’sådana drömbilder kunna icke
locka oss att draga svärdet! Vi kunna öka vår storhet utan att mörda
våra grannar. Vi göra det inom våra egna gränser och behöfva icke fika
efter annans mark. Då ni voro röfvare och barbarer, äro vi det fredliga
arbetets och den allmänna folkupplysningens banerförare.’ –»

»Men när ett sådant folk icke nödgas kämpa för högre plikter, icke
nödgas bjuda lifvet för fosterlandets väl, skall det väl kunna älska
eller ens fatta begreppet fosterland? ...»

»När det icke får se vår Herres allsmäktiga storhet i farorna och
igenkänna honom såsom den kraftige hjälparen i nöden, hvar finnes det
medel, som spänner folkets krafter och påskyndar dess utveckling? En
veklighetens och flärdens tid skall komma i stället för arbetets och
välmågans och i denna tid skall alstras en svag stam. Ett uselt släkte
skall trampa vår svenska jord; ty fäderneslandets storhet försvinner så
lätt i de kvalmiga vällukter som uppsändas från den sinnliga njutningens
offerhärdar. Det lumpna småsinnet och folkklassernas egennytta skola
måhända mera än nu äflas om att undergräfva folkets sedliga grundvalar
och endast göra det till slaf under lustan efter jordlifvets timliga
gåfvor. – Nej, må stormvinden bortränsa de osunda ångor, som uppstiga
från dalarne och hota att utbreda sig mot de högsta bergtopparne! – Må
kriget komma och rensa folkstammen från dess murkna utskott och låta
dess ädlare delar skjuta friare mot höjden.»

»Men skall stormen sträcka sina härjande verkningar endast till träskens
pestångor? Skall den icke förstöra äfven hyddorna på dalsluttningen och
skaka de fasta slotten på deras klippfästen? Skall han endast bortrycka
de murkna grenarne icke afbryta äfven stammen? Man måste rädas. – Utan
besinning kastar man sig mot strupen på en fiende, som nyss förut endast
af nåd icke krossat oss till döds. Det är fördömdt. ... Dixi et Salvavi
animam meam! – Dock som människan är måste hon uppfattas» – afbröt han
sig hastigt, i det han oroligt började gå åter och fram öfver golfvet. –
»Den ynglingen! – Men det är lätt att ropa på faran, då ingen ser henne
...»

En knackning på dörren kom honom att stanna midt i meningen. Ja, han såg
rätt; det var verkligen Svenske som inträdde. Hans bleka anlete bar spår
efter nattens äfventyr på samma gång det skimrade af lycka och innan
biskopen hunnit återkomma till sig själf och på sitt vanliga metodiska
sätt gått igenom alla frågorna med honom, hade Svenske redan berättat om
allt som händt honom under de sista fyra veckorna. Han glömde icke
heller att omtala nattens äfventyr.

»Har man nämnt mitt namn i Kommissionen?» Dessa voro de enda ord som
undföllo biskopen, då Svenske slutat.

»Flere gånger hörde jag min vördade morbrors namn», sade Svenske,
förvånad öfver den kalla skärpa som låg i hans tonfall. »Man hade nog
gärna sett att min vördade morbror varit i mitt ställe, hvilket jag
också storligen fruktade.»

»Tror nog det – men genom hvems tillhjälp kom du ur deras klor?»

»Jag var ju oskyldig.»

»Du var alltså icke uppkallad inför kommissionen?»

»Jo visst! – Riksrådet Coyet utfor i förstugan i de värsta otidigheter
mot mig och läste upp långa bibelstycken. – Men då kom en af grefve
Gyllenborgs pager, som sade honom att kungen befallt att jag först
skulle inställas till förhör för kanslipresidenten.»

»Och då skrattade de som voro närvarande?»

»Ja. Hvarför frågar morbror så? Jag har varit mycket otacksam», återtog
han då ett uttryck af bitterhet spred sig kring biskopens anlete – »men
min vördade morbror förlåter ...?»

»Hvilket skenuppdrag är det som kungen använder för att få dig ur
staden?» frågade biskopen utan att låtsa höra hvad Svenske svarade. –
»Jag förstår – ett hårstrå af en ung flicka drager mer än fyra par oxar
– förmodligen några kärleksgriller, för hvilka kungen vill bota dig.»

»Krigsförklaringen utropas på alla torg och köpplatser» sade Svenske
undvikande. – »Hela staden jublar af glädje.»

»Ja, jag har hört det! Och måtte Herren i sin Nåd förbarma sig öfver det
fåvitska folket. – Barn, som icke kunna skilja tunnsmörgås från
kungabref inkomma på riddarhuset och ropa på krig mot ryssen; och
bönderna skrika på lag, som aldrig lag lydt. – Man borde gifva hela
nationen kinderbalsam.»

»Efter hvad jag hört», fortsatte han i ändrad ton, »lär du komma att
tillhöra högkvarteret. Där har man tillfälle att höra och se saker,
hvarom mången utom stående icke får någon aning. – Innan du reser vill
jag därför gifva dig en utförlig instruktion.»

»Jag förstår icke? – Skall jag vara spion? Jag är skyldig ovillkorlig
lydnad ...»

»Endast Gud, barn, äst du skyldig ovillkorlig lydnad. Därnäst
fäderneslandet. Buddenbrock är en hederlig man, fast omgifven af mången
lycksökare, hvilken endast fikar efter ryska rubler.»

»Min vördade morbror fordrar för mycket.»

»Så – instruktionen redan i fickan kan jag förstå. – Det hade väl också
varit världens åttonde underverk om hattarna lämnat en ung man som du
ifrån sig med hedern i behåll.»

Svenske hade kommit till biskopen med hjärtat uppfyldt af ånger. Han
hade velat bedja honom glömma sin otacksamhet och på samma gång gifva
honom del af den glädje som han erfarit och de ljusa framtidsutsikter,
som öppnade sig för honom. Han kände sig därför dubbelt sårad af den
kalla, hånfulla tonen, hvarmed hans gamle frände gjorde sina domslut.
Han svarade i allvarlig ton att han en gång för alla sagt ifrån att han
icke tänkte tillhöra något annat parti än kungens.

»I sanning är det icke en förhärdelsens tid, hvari vi lefva», utbrast
biskopen, allt mera uppretad af Svenskes motsägelser. »Barn glömma sina
fränder lika lätt som de byta om kläder. Det första vackra flickansikte
får dem att kalla äldre män för dårar. – Men må de i Guds namn gå sin
väg. Jag är för gammal att göra tjänst som barnkvinna.»

»Ulrika von Buddenbrock ...»

»Detta är alltså namnet på den kvinna med hvilken du ärnar grunda
äktenskap i Kristo? – Må då detta i tid och evighet varda förbannadt! Må
våra vägar för alltid vara skilda och må –»

»Men käre, hjärtandes morbror ...»

»Då en ung mans kärlek för fosterlandet icke tynger mera i vågskålen än
att den försvinner för en vacker flickas ögonkast, är det i sanning en
usel tid.»

Svenske teg. En mörk rodnad uppsteg på hans kinder. Slaget hade kommit
då han minst väntat det och därför träffat så mycket hårdare. Han stod
länge tvehågsen på samma ställe. Så gärna hade han velat falla sin
morbror i famn och bedja honom återtaga de hårda ord, som han låtit
undfalla sig. Men nu kunde han det ej. För kärleken till Ulrika skulle
han alltså mista sin frändes vänskap.

Det må nu lämnas därhän om han verkligen gjorde denna jämförelse. Men
när biskopen, som det tycktes icke utan en viss oro såg upp, bugade han
sig kallt och skyndade ut.

I sin upprörda sinnesstämning var han nära att gå förbi Lars utan att
märka honom, där denne satt som bäst fördjupad i att profva mäster
Rincks nya stopöl, och höll ut sitt raggiga, laxfärgade anlete genom
fönstret.

Lars å sin sida ville flux hoppa ut genom fönstret, som han också gjort,
om icke mäster Rinck hindrat honom därifrån. Så mycket Lars sedan
pratade, under det att han gjorde hästarna i ordning för afresan, hade
han icke pratat under hela den tid de varit i staden.

»Sade jag icke det, hans nåd», sade han, »att det bara var trollkonster
i det här landet – fanns icke ärligt stopöl en gång, bara pors.»

När de en stund senare redo förbi det hus, i hvilket familjen
Buddenbrock hade sin bostad lät Svenske sina blickar irra utefter
fönsterraderna. Men någon misstänkt rörelse rubbade icke
damastgardinerna. Utan att säga ett ord sporrade han sin häst och satte
af i skarpt traf framåt tullen, där det vardt några ögonblicks uppehåll.

Efter vanligheten misstydde Lars sin herres känslor.

»Tror rasande väl att ingen af trollpackorna visade sig», sade han med
en slug min.

»Hvilka trollpackor?» frågade Svenske.

»Den högförnäma damen, vet jag, och hennes dotter, som dånade, då jag
frågade efter ers nåd.»

»Dånade fröken Ulrika?»

»Nej, hans nåd – det var den andra, som föll ned i golfvet som en sten.»

Lars berättade nu i korthet sitt äfventyr på förmiddagen. Svenske
tvekade ett ögonblick om han skulle rida tillbaka till staden.

»Om jag ändock hade en vän, som kunde underrätta henne om mitt
äfventyr», sade han tyst för sig själf, »och till hvilken hon kunde
förtro sig.»

»Vänner», mumlade Lars vresigt, »vänner finnas aldrig flere än att de få
rum under hattkullen.»

»Min far hade många trogna vänner, som skulle vågat en dust för honom
och om de lefvat äfven för mig.»

»Ja, hans nåd Sparren var en hel karl – likaså långa Draken och tjocke
Silfverclou, men det är så här i världen, ser hans nåd, att man har få
vänner, när man räknar många gröna grafvar.»




                                  XV.


Solen hade gått ned i de praktfullt skimrande vågorna. Den ljusa
nordlandsnatten stod med tunga molnskärmar långs synkretsen och bredde
sin slöja öfver den vida, oroliga vattenytan.

En liten däckad ålandsskuta kryssade fram mot den i fjärran skymtande
skärgården. Sorlande föllo vågorna undan för den skarpa stäfven
upplösande sig i skum. Men så enade de sig åter. I yr glädje fradgade de
sig för vinden, som ilat till deras hjälp och den svarta stäfven hade
svårt att slita sig lös ur deras frustande famntag.

Men för hvarje gång kom skutan närmare sitt mål. Den mörka, blånande
randen aftecknade sig allt skarpare mot himlen, där gula och violetta
strimmor nu började färga den mörka molnväggen.

Det var likväl icke denna tafla som tedde sig för den person, hvilken,
insvept i en vid ryttarkappa, låg utsträckt på fördäcket af den gungande
båten. Vågornas skvalpande var för honom kanondånet, som rullade fram
öfver nejden och gaf genljud från de mörka fjällsluttningarna. Han såg i
drömmen hur de högväxta furorna omsveptes af blåaktiga krutmoln, som
långsamt ringlade sig upp från fiendens muskötter, hörde hur de röda
blixtarne smattrade i skogsbrynet. Liksom buren af jättehänder drefs han
fram mot dem i spetsen för sina skaror. Allt gaf vika för anfallets
förfärande våldsamhet. Ett ändlöst jubel lopp genom de segrande leden.

Men nerifrån den lilla skogslunden, där nattdimman ännu uppsteg, orörd
af de nyfödda solstrålarne, hördes ljudet af trummor, åtföljdt af
trumpeternas glada smattrande. Oöfverskådliga led af bajonetter och
gyllene fanspetsar stego glittrande upp ur dimhöljet. Han hörde sitt
namn ropas af tusentals röster. Och han såg, under det att den allmänna
hänryckningen äfven fyllde hans hjärta med stolthet och glädje, en skön
kvinna på en hvit springare komma emot sig. Nu styrde hon sin häst tätt
intill honom. Det var segerkronan hon bar i sin hand, den härliga
klenod, med hvilken hon skulle pryda hans hufvud.

Hennes blå ögon blickade ömt på honom. Det var hennes drag, som han nyss
så gärna velat framkalla för sin inre syn utan att kunna det och hvilka
nu logo skönare än någonsin förut emot honom. Och de jublande
soldatleden, de höga fjellen, himlens gulhvita, skimrande strömoln, allt
försvann för honom vid hennes åsyn. Med sakta våld tryckte hon sig
intill honom, som hade hon i ett enda famntag velat utgjuta all sin
kärlek. Hennes friska läppar mötte hans, hennes barm hvilade mot hans
bröst och han kände mjuka armar slingras kring sin hals under det hon
jollrade om tro och kärlek.

Han var lycklig. Han vågade knappt draga andan, för att icke ändra det
närvarandes sällhet. Men hon tyckte, sade hon likväl, att han var kall
och stel.

»Ack Ulrika», svarade han och ville med tusen kyssar tysta hennes
förebråelse. Då kom en sakta vindfläkt, frisk och lifgifvande som
sommarvinden är då han susar genom skogstopparne, och bredde de gula,
fladdrande lockarne för hennes anlete. Hon ryste till i det samma.

»Det är slut med vår kärlek» sade hon. »Jag är redan en annans brud.»

I samma ögonblick förvreds hennes anletsdrag af fasa och hennes gestalt
tycktes upplösa sig för vinden. Fåfängt utsträckte han armarne för att
kvarhålla den vackra bilden.

Ett häftigt slag på armen kom honom i det samma att uppslå ögonen. Han
blickade förvånad omkring sig. I fören af den gungande båten stod Lars
och grinade vänligt emot honom, under det han svängde hans hatt på en
lång båtshake.

»Hans nåd tappade nyss sin hatt i sjön och vi ha haft ett fasligt
slingrande innan vi kunde få fast honom igen.»

Solen började redan färga synranden i öster då Svenske vaknade. Vinden
hade lugnat af och det dröjde därför enligt hans uppfattning alltför
länge innan skutan ändtligen sköt fram på den trearmade slottsfjärden
utanför Åbo. Snart kände han igen de grönklädda holmarne, hvilka så
underbart stucko af mot bergen i fjärran med deras allvarligare, af
nattdimman ännu omtöcknade grönska, och bakom dem, på södra sidan af
Aura ån, det höga domkyrkotornet, ännu icke återstäldt efter den tre år
förut härjande åskelden. Midt öfver på norra sidan skymtade murarne af
det gamla slottet, »Åbo värn och historia». En stund senare fälldes
seglen och skutan lade till land.

Det gamla Åbo bar ännu många minnen från sin ödeläggelse under stora
ofreden, då stadens ståtligaste byggnader hade af fienden uppbränts
eller på annat sätt underkastats förgängelsens lag. Då Svenske vandrade
uppåt den långa Slottsgatan, kunde han på flere ställen se spåren efter
ryssarnes våldsamma framfart under förra kriget.

Men han var uppfödd bland dessa nedrasade murar, dessa hopfallna trähus
utan fönster och dörrar. För honom voro de gamla vänner, hvilkas usla
tillstånd icke förtog utan snarare ökade återseendets glädje. På södra
sidan af ån vardt emellertid utsikten gladare. Vid torget utvisade det
nybyggda rådhuset med torn och urtaflor att välmågan åter var i
stigande.

Det var tidigt på morgonen, hvarför endast få personer voro i rörelse.
Men Lars, som följde några steg efter Svenske med ressakerna, tyckte sig
likväl oupphörligt se gamla bekanta anleten. Om icke Svenske gång på
gång manat honom att påskynda stegen, hade han därför helt säkert inledt
ett längre samtal med enhvar han mötte om tillståndet i landet.

När de vandrat gatan nästan i ände, öppnade sig en smal gränd på vänster
hand. Strax vid hörnet låg ett litet, rödmåladt envåningshus med brutet
tak: målet för deras vandring. Dess sneda fönsterluckor med hjärtformiga
synhål voro sorgfälligt tillbommade, likaså de tunga portarna, som
stängde ingången till gården, från hvilken man inkom i själfva huset.

Några kraftiga slag på porten uppväckte skrällande ekon. Men först sedan
Lars fått tillfälle att upplifva i sitt minne en och annan ofelbar ed,
hördes reglarna ändtligen frånskjutas på inre sidan. Samtidigt frågade
en hes röst i argsint ton, hvad det var för några ottefåglar, som icke
kunde låta ärligt folk sofva i fred. Vore de af djäknefolket eller några
ohörsamma, förlorade eller försumliga studenter, slutade rösten, skulle
de genast anmälas för rectores och hela akademistaten, eller om de voro
...

»Eller om du vore en karl och icke en käring, krukmakare-Anders, kunde
du skynda dig och öppna porten, ditt nöt!»

»Din sakramentska sölkorf», fortsatte Lars, då porten ändtligen öppnades
på glänt, »ska du låta mig och min nådige herre stå här i evighet och
vänta i morgonkylan?»

Lars hade likväl icke hunnit väl tala till punkt, innan båda portarna
rycktes upp på vid gafvel och ett brunt, fåradt gubbanlete, infattadt i
en krans af stripigt grått hår och likadant hakskägg, helt vänligt
grinade mot dem.

»Kors, om jag vetat att det varit hans nåd», började gubben, i det han
ödmjukt aftog sin hvita nattmössa och bad dem stiga in, »minsann om inte
porten gått upp af sig själf, det lofvar jag.»

»Trå ta’ dig, gamle, om du längre pratar i nattmössan», sade Lars, ännu
långt ifrån blidkad. – »Att du blifvit en mes på gamla dar, visste jag
redan som barn, men ej att du blifvit en sådan förgylld blomkruka.»

»Här är, Gud så visst, ett sådant förfärligt oväsen», sade gubben till
Svenske, utan att låtsa höra på Lars, »af alla dessa djäknar, studenter
och militärer, att – icke för det jag är rädd – ty vid den helige Niklas
och väderflöjeln på slottstaket, nog skulle jag gifva dem en ärlig bastu
– men, ser hans nåd, min gumma har så svårt att få sofva om nätterna –
och ...»

»... och så är väl mäster Krankfot orolig för, kan jag tro, att den
andra öronlappen också ska’ gå sin kos?»

»Mitt öra är mitt öra, och det rör icke din blånäsa. – Det gick sin väg
i salig kungens tjänst, mot riksens fiender ...»

»Mot hans hästar», inföll Lars med ett bredt hångrin. – »Minns du fuxen
i akademihuset, där ryssen hade stall på den tiden?»

Det var ett gammalt groll som syntes på väg att rifvas upp igen. Och på
gubbens vreda blickar såg det icke ut, som skulle detta skämt få
ostraffadt gå förbi det friska örat. Men Svenske, som till en början
funnit sig road af att se huru de gamla vännerna skulle välkomna
hvarandra, tyckte nu att Lars gick för långt i sin vänlighet. Han
frågade därför gubben om rummet vore i ordning, som Anders Skeppare hade
sagt till om under förra veckan, och tillsade därefter Lars att, då han
var nog förvis att redan tänka på hästar, också skynda sig ut i staden
att genast köpa ett par, då det troligtvis var ondt om dem för krigets
skull.

Svenske följde härefter krukmakaren in uti ett stort, fast mycket lågt
rum på nedre bottnen, hvars väggar voro fullsatta med oräkneliga
namnsdags- och födelsedagsgratulationer af blått och rödt papper.

»Nå, min vän», sade Svenske då de inkommit. »Hur går det egentligen med
kriget? Hörs ryssen af ännu?»

»Inte kommer någon ryss hit häller», svarade krukmakaren med en slug
blinkning, i det han tog på sig några klädespersedlar, som han i
brådskan kastat ifrån sig. »Han vågar nog intet företaga utan får väl
tacka vår Herre, om inte vi i stället göra en påhälsning hos honom i
Sanct Petersburg.»

»I Stockholm lät det dock som ni här hemma skulle varit liksom litet
rädda för honom?»

»En sådan förböflad osanning, ers nåd; större än alla skutskeppares från
Hangö till Aspögaddar. Har väl aldrig hört att det rådt ett så’nt
glädjelif som nu i gamla Åbo.»

»När freden är bruten?»

»Picknicker och parader hvarenda dag. Officerare ha vi så fullt af, som
grannen har steglitsor på sina rofland vid kyndelsmässan ... rädda för
ryssen?»

»Det var många fartyg i hamnen och det syntes lifligare där än när jag
lämnade er.»

»Ja, muntert lif det föres, som sagdt, dag ut och dag in, från morgon
till kväll. Och god kommers sedan! ... Men borgerskapet skall väl också
ha någon fördel af kriget. – Det var nog ett sant ord, som mäster Tobias
sa’ i går, då man talade om för honom att ryssen tagit skutan hans. ’Än
ha vi icke sett slutet’, sa’ han, och den tuppen skrämmer inga höns, som
gal innan sol’n gått upp.»

»Vi skola väl göra vårt bästa att hålla honom från lifvet.»

»Ja, visst skola vi bjuda till, alltid. Icke för det jag är rädd af mig,
men gammal är ändå äldst; – och så tänker jag på allt det onda, som i
stora ofreden öfvergick vår stad ... Om man pratade mindre och gjorde
mer, skulle nog varda andra bullar för ryssen. Gumman min drömde i natt
om ingen mindre än salig kungen och det betyder något riktigt duktigt
det, skall ers nåd tro. Han satt, sa’ hon, på en stor svart häst och
hade en så otrolig mängd soldater framför sig, som slogos med värjor,
bössor och långa spjut mot fienden. Men hvad det ska’ betyda vet nog ers
nåd bäst, som sofver och äter alla dagar i kungens borg.»

»Den gången torde er gumma väl ändå få svårt att varda sannspådd»,
svarade Svenske skrattande.

»Inte så bra att skratta åt sådant», sade gubben och skakade på
hufvudet. »Det kan jag bedyra att det är icke en utan väl tjoget fullt
af våra trovärdigaste borgare, som nyligen sett salig kungen lifs
lefvande. Ja, här om natten, för icke länge sen, fingo några skråbröder,
som ville dricka ur S:t Henriks källa, se – hvad, om icke en stor, ja,
en fast orimligt stor karl i blå rock med skimrande guldknappar. Han
hade ett gult hjortlädersbälte om lifvet, alldeles som ers nåd, stora
kraghandskar på händerna och bruna ridstöflar, samt ett alldeles
likadant slagsvärd, som det som salig kungen bar i lifstiden. Detta
kände skomakaren mycket väl, ty han hade varit med honom hos
hundturken.»

»Sade kungen någonting?»

»Nej, tycker man något sån’t! Men han såg på dem med en fasligt sträng
uppsyn.»

»Var det då ingen bland dessa hedervärda borgare, som kunde tala några
ord till spöket för att se efter om det var af kött och blod?»

»Nej, tycker ers nåd något sådant, som att simpla borgare skulle våga
tilltala en kung. För resten kom strax en tjock dimma fram ur buskarna
och tog bort honom. Tala till salig kungen? – Nej, vet hans nåd, först
åtta dagar därefter vågade repslagaren här midt emot omtala händelsen
för mig, och detta ändå under strängaste tysthetslöfte ... Men nu står
jag och glömmer bort att ers nåd måhända vill dricka något varmt på
morgonkvisten. – Gumman är redan uppe ...»

»En mugg varm välling eller ölost, om du kan bjuda därpå?»

»Var det likt till något annat. Ja, hon kan göra en rar ölsupa»,
fortsatte han, i det han skyndade sig ut, »hvars make ingen kristen
smakat häremellan och Viborg.»

»Sjön suger», återtog han, då han efter en stund kom tillbaka och satte
en spilkum rykande ölsupa på bordet. – »Ers nåd kan behöfva något
födande, innan han på nytt gifver sig åstad. Det måste nog vara en
faslig brådska att komma till gränsen, bara inte återfärden varder så
mycket rappare.»

Anders syntes färdig att öfvergå till en utförligare redogörelse för
skråets kannstöparepolitik, då dörren öppnades och Lars inklef öfver den
höga tröskeln.

»Nå, fick du några hästar?» frågade Svenske nyfiket.

»Bagaren bad hälsa hans nåd», svarade denne, sneglande åt krukmakaren,
som skyndade sig ut då Lars inträdde, »att alla hans hästar upptingats
af borgare, som resa till Borgå i handelsärenden.»

»Måtte hin ta deras handelsärenden», sade Svenske, i det han satte
spilkumen med en fart ifrån sig på bordet. »Hur länge få vi vänta då?»

»Var det likt till någon väntan», svarade Lars med ett bredt grin. »Nog
ha’ vi hästar alltid och det rara krakar ändå.»

»Nå, hvad grinar du då åt?»

»Det fanns, trå ta’ mig, i hela stan, ska hans nåd veta, icke en
fjolårsföling en gång och jag skulle just vända om hem igen, då jag såg
att Stallkalle var i färd med att sadla bagarhästarna. Stallkalle,
ropade jag åt honom, ska du inte hälsa på en gammal bekant. – Å kors, sa
han, minsann tror jag inte att det är junker Lars. – Topp på det, din
spottfoling, sa jag, fast du ej bör junkra mig ännu. Men skynda dig, ska
vi ta oss en öltår och bättra på bekantskapen. – Stallkalle var
tvehågsen, men då lofvade jag honom att berätta något från stora
världen, och se då gick det i flygande fläng, förstås, efter ölmuggarna,
och då var det Lars, som passade in några små hasselnötter under
sadlarna ...»

Lars grinade härvid helt belåtet, i det han skakade på hufvudet. »Nu ska
ers nåd tro», skrattade han, »att det vardt ljud i skällan, när de
välfödda krämarpatronerna skulle upp på krakarna, bland allt sitt pick
och pack. – Trå ta mig om det dröjde en handvändning en gång, förrän de
lågo där raklånga och plaskade i smörjan, gula som svalor i mungiporna
... Det var hästkrakarnas fel, förstås. Men då sa’ jag till dem:
Go’herrar, sa jag, jag ska köpa hästarna. Om jag kan nyttja dem, ska ni
få hvad ni gifvit. Detta tyckte de vara ett hederligt bud och här stå nu
krakarna och vänta på hans nåd.»

Svenske gillade ingalunda Lars’ beteende. Men då krämarne för länge
sedan gifvit sig af på sina kärror, kunde köpet icke gå tillbaka. För
uppdragets hemlighållande var det äfven fördelaktigt om han icke behöfde
använda sin kurirbricka, och i hvilket fall som hälst, tänkte han, var
det alltid bättre, om han i tid hann fram med kungens viktiga bref, än
om några krämare kommo några timmar förr eller senare till en marknad.

En stund därefter lämnade han staden. Den vidsträckta slätten höjde sig
långsamt från kusten och uppsteg i böljande sädesfält mot de gröna
skogsdungarna till vänster om vägen. Hettan kändes tryckande, så mycket
mer som hästarna för hvarje steg de togo upprefvo riktiga moln af damm.

Men tvärt emot hvad Lars förutsagt vardt dagen, i synnerhet för honom
själf, en riktig glädjedag. Han kunde ej rida förbi någon enda krog vid
vägen utan att sätta skänkflickorna i rörelse, på det att han skulle få
känna på det bästa starkölet. Och hans laxfärgade anlete strålade af
lycka, när han med tungan slickade bort ölfradgan från de grå, raggiga
knäfvelbårarna. Efter hvarje sådan njutning kom emellertid den lilla
trehörnade hatten alltmera på sned och de grå, plirande ögonen vordo
allt mattare. I stället lifvades hans musikaliska sinne och bäst det
var, uppstämde han med full hals den gamla soldatvisan:

   Ej raglande fötter, ej blinda ögon
   har den som sin första färdknäpp fått!
   Ej stammande tunga, ej täppta öron
   får den som den andra ej försmått!
   Ja, den som är full, han är stor som en kung –
   För sjung falleri, fallera, fallera – kung!

Uttömmande sina lungor till sista andetaget, skrek han omkvädet om igen,
så att det gaf skallande ekon från de små skogskullarna på sidan om
vägen. Slutligen, öfverväldigad af ruset, släppte han sitt hufvud mot
bröstet och nickade stumt takten åt hästens rörelser, hvilka småningom
ökats till sakta lunk.

Den långa ridten under solvärmen efter den ansträngande sjöresan hade
äfven medtagit Svenskes krafter. Ehuru han icke, såsom Lars, oupphörligt
druckit stopöl och ätit spicken braxen med ölättika, var dock hans
viljekraft icke tillräcklig att hålla honom vaken. När hästen saktade af
till skridt, kom äfven hans hufvud att sjunka ned mot bröstet.

Emellertid hade solen gått ned och en tät dimma börjat uppstiga i
luften. Genom det grå töcknet sken månen dunkelt fram. Det var ännu
ljust, men man hade svårt att tydligt urskilja något visst föremål. En
och annan skogsdunge uppdök här och hvar med sina toppar ur dimhafvet,
men för öfrigt var allt grått, tyst, osäkert. Icke en gång ängsknarren
lät höra sitt enformiga läte.

Hästarna syntes färdiga att vid första tecken till fullkomlig frihet
från sina herrars tyglar göra närmare bekantskap med det höga, frodiga
gräset på dikesrenen. Vid ett något för tidigt försök af dem i denna
riktning väcktes Svenske ur sina funderingar. Ordnande sina tyglar, gaf
han sin häst sporrarna och ropade åt Lars att följa sig. Detta rop, som
ekot återgaf från skogen, kom Lars att slå upp sina ögon.

»Tyst! – Stanna, nådig herre!» – ropade han enträget efter honom. – »Hör
I då ingenting?»

Svenske höll genast inne sin häst och lyssnade. Skulle det kanhända vara
borgarena som ville återkräfva sina hästar? Men rundt omkring rådde den
djupaste tystnad.

Han vände sig om för att fråga hvad Lars menade. Men han kom sig icke
för att göra det. Hvad hade väl inträffat? Hans bistre och trumpne
följeslagare var icke mera samma person. Han kunde icke frigöra sig från
en obehaglig rysning, då han såg framför sig en man, som stirrade honom
rakt i synen med ett par glasartade ögon, medan han gapade med vidöppen
mun.

Nu såg han dock att det verkligen var Lars. När allt kom omkring, var
det kanske månen som förskräckte denne. Den var icke lik en vanlig måne,
tyckte Svenske, utan liknade snarare återskenet från en aflägsen
eldsvåda, när den spred sina rödaktiga strålar genom björkdungarna och
bredde sitt sällsamma skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen.

»Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit intill honom.

»Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina
förfärade blickar mot honom – »den hvitklädda flickan! Men tala inte
till henne!»

Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och red med värjan i
högsta hugg i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt
alla sidor och utstötande de hemskaste rop.

Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han
tog vägen. Men det dröjde en god stund, innan han återfann honom. Han
låg då sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten.
Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han
återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp.

Den återstående delen af färden tillryggalades utan några vidare
äfventyr. Lars, som icke mer oroades af några andesyner, hade återtagit
sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske frågat
honom om orsaken till hans raseri. Lars hade endast svarat med en stum
nickning, samt på upprepade frågor förklarat att han icke kunde omtala
det, förrän månskiftet var öfver.

En kal sandslätt med några här och där uppstigande bergknallar, samt
längre i söder hafvet och i öster en samling låga trähus, rymmande på
sin höjd ett tusental människor, var den tafla som mötte Svenske, då han
vek af nedåt den bergiga halfö, på hvilken våra dagars Helsingfors
sträcker sina vackra husrader. Kasaberget hade ännu icke fått sitt
granitmurade Ulrikasborg, öarna i söder hade lika litet fått sitt af
Ehrensvärds snille och Cronstedts förrädiska feghet på en gång lysande
och sorgväckande namn. Där Sveaborg i en följande tid skulle resa sina
väldiga murar, syntes för Svenskes blickar endast de kala Vargskären,
mot hvilkas strand hafvet bröt in med glittrande vågor.

Vid Esbo tull var en liten skans uppförd af trävirke, med framför
liggande jordvall ur hvilkens öppningar några svarta kanonmynningar
stucko fram; den första krigiska syn som hittills mött dem i Finland.

»Från Åbo, kamrat! Här är vårt pass!» svarade Svenske på vaktkarlens
fråga, hvarifrån de kommo. »Men kan du nu säga oss, hvar generalen har
sin bostad?»

»Vid stora torget, rådman Huuks gård alldeles bredvid stora
klockstapeln. Nådig herrn kan se den hit», sade soldaten, sedan han
ändtligen lyckats resa upp slagbommen. »Men hans nåd generalen reste
redan i förgår till gränsen.»

Det var en ledsam nyhet. Och Svenske måste därför redan följande dag
fortsätta sin färd.

Trumpnare än någonsin lunkade Lars denna dag vid hans sida på sin
rödbruna, långmanade skinnmärr, hvilken genom sitt egensinniga
uppförande tycktes vilja visa att hon delade sin herres uppfattning om
världens uselhet. Så hade Lars ridit hela förmiddagen, då Svenske,
ihågkommande äfventyret under resan från Åbo, frågade honom, om icke
månskiftet ännu vore öfver, så att han kunde få veta orsaken till det
galna upptåget, hvilket han hoppades icke skulle förnyas.

»Hans nåd har, raggen ta mig, skäl och räson att vara ond på mig», sade
Lars och syntes för ovanlighetens skull bli smått förlägen. »Men för
tunnor attan gråkattor såg jag henne icke så tydligt framför mig som jag
nu ser hans nåd där han rider.»

Så red han åter en stund utan att säga något. När äfven Svenske teg,
återtog han efter en stund:

»Det kändes ackurat som om ett hvasst isstycke snuddat förbi anletet. Så
började mitt hufvud värka, som om jag skulle ha logerat där en hel
division fyrverkare, så att jag icke visste mera hvad jag var än krypet
i kungens hårpiska.»

»Ja, jag kunde nog se det, käre Lars», sade Svenske, skrattande åt hans
öppenhjärtiga bekännelse, »men någon hvitklädd flicka, som du pratade
om, har jag däremot icke sett, sedan vi lämnade Åbo. Alla kvinnfolken
äro här antingen blå eller röda.»

»För raggen i våld, skämta ej om sån’a ting. Det kan vara rätt så nog
att jag såg henne skymta mellan träden – men hans nåd är för resten
intet söndagsbarn.»

Svenske var icke själf fullkomligt fri från tidehvarfvets tro på syner
och spöken och det låg också en viss tvekan i rösten, då han svarade
Lars:

»Lägg emellertid bort sådant där löst prat och ställ icke till någon ny
hetsjakt. Hästarna få nog svårt ändå att gå fram på de här usla
vägarna.»

»Hans nåd har, för böfveln i våld, rätt», sade Lars undfallande, »men
jag har nu i flere dagar känt mig så orolig till temperamentet. Nu har
den där maran visat sig två gånger och gamle Lars får väl snart slå den
stora chamaden, kan jag tro.»

»Hvad är det som gör dig så orolig? Du har ju allt hvad du behöfver. Med
tillräcklig föda och rent samvete behöfver man hvarken rädas för troll
eller spöken. Hvar var du, innan du kom i min fars tjänst, eftersom du
nu för tiden finner allt så dåligt?»

»Hans nåd frågar så mycket på en gång, att inte sju visa män kunna svara
därpå! Men hemligheten skall en gång fram och det är så godt att passa
på, innan _hon_ visar sig för tredje gången. Ty det är nog snart slut
med texten, sa trollet, nappade mässhaken från prästen.»

Här tystnade han och sänkte blicken mot hästhalsen. Det var så långväga
minnen, att han hade svårt att i hast få dem samlade.

»Salig far var smed i Uleborg», började han; »en skam till sägandes både
burgen och välaktad borgersman. Mor min var en icke mindre rar och
duglig kvinna, styrde allt i huset från det minsta till det största.
Aldrig glömmer jag hennes ögon, då hon bannade mig.

’Lars’, sa’ hon en gång, då jag klättrat öfver vår grannes,
linkrämarens, tak och stoppat tallkottar i hans skorsten, ’du är ett
sådant odygdskräk, att den onde inte kan ge dig nog med stryk’ – men det
var inte i går det.

Kom så kriget. Jag var med ifrån första fäktningen och under fulla
tretton år såg jag icke mina föräldrar. Mycket folk och grufliga
penningesummor hade på denna tiden utkräfts från vår stad och man
önskade för själ och pina att fred skulle slutas. Förfärligare vardt det
för hvarje dag. De våra tvungos baklänges mot norden och vår stad
lämnades öppen för fienden, ja, trå ta mig, när jag tänker på den tiden,
är hjärtat färdigt att hoppa ur halsgropen.»

»Under sommaren hade bönderna i lugn och ro fått sköta sitt jordbruk och
mången trodde i sin enfald att fienden allt framgent skulle lämna dem i
fred. Men så kom han öfver dem fram på våren som ett rykande jehu och nu
vardt det en gruflig nödens tid. Många skyndade att fly undan och lasta
på kärror och båtar gods och redbarheter. Hustrun gaf sig icke tid att
vänta på mannens hemkomst, föräldrarna icke på barnens. Hela kusten
lyste hvit af segel från båtarna som förde flyktingarna öfver till
svenska bottnen och många, många dogo i vildmarken. Åkrarna sköflades,
ängarna voro orödda, byar och gårdar, stora som små, brändes, de vuxna
männen och barnen bortfördes i fångenskap, kvinnorna bundos vid
kosackernas sadelgjordar och vilddjuren voro snart ensamma herrar öfver
bygden.»

Lars gjorde här ett längre uppehåll.

»Ja, det var en tid», återtog han, efter att hafva strukit med
afvigsidan af handen öfver ögonen, »och annat slag för allmogen var det
då än att spela herrar vid riksdagen. Allt som icke i första hastigheten
kunde undanskaffas togs af fienden. Utan skonsmål eftersatte han
flyktingarna och jagade dem som vilda djur genom snödrifvorna, tills de
slutligen, afklädda in på bara kroppen, dogo af hunger eller köld.

Det är dystra minnen, men det kan göra godt för en gammal syndare att
någon gång få rifva upp dem igen ... och man måste gå i ordning med
frågorna, sa hin onde, började med ärkebiskopen.»

»Samma år, som slaget stod vid Napo by», fortsatte han efter en stund,
»satt jag en kulen februaridag hos mina föräldrar i vår lilla stuga. –
Detta satans hugget öfver näsan, som hans nåd sett, och några andra
skråmor hade gjort mig mindre kavat för någon tid. – Helt oförhappandes
fingo vi höra ett fasligt skrikande utifrån gatan och då min mor
skyndade till fönstret, såg hon hur kvinnor och barn flydde undan för en
hop skäggiga, kutryggiga kosackhundar i trasiga munderingar, som slogo
efter dem med spjutskaften ... Hvad som sedan hände är så rysligt, att
jag aldrig talar om det. Ett par veckor därefter satt jag fången i
Viborg. Far och mor hade de pinat ihjäl.

I Viborg såldes jag och kom till olika ägare, tills jag slutligen en
vacker dag rymde min väg och kom öfver till Sverige, där hans nåds far
tog mig i sin tjänst.»

»Men den hvita eller hvitklädda flickan, när kommer hon med?» frågade
Svenske.

»Strax, hans nåd. Tålig man trifs, sa bonden, rökade ut räfven. När
ryssarne bränt hans nåds gård och hennes nåd icke mer hade rum för mig
på den lilla holmen ute i skärgården, gaf jag mig åter på väg till min
födelsestad. Men här kunde jag icke stanna för ryska spejare, som
påstodo att jag under kriget svurit ryske tsaren trohetsed, och att jag
därför måste åter gifva mig i deras våld ... På den kroken bet jag dock
icke, utan begaf mig i stället till Stockholm.

Här var det bara nöd och elände efter kriget. Hvart man kom, gamla,
uthungrade och trasiga knektar. En dag träffar jag en sådan där
trollkonstnär, som lär finnas så godt om i det där räfidet, och han
lofvade mig godt arbete på Bälsta hos arklimästaren Granatenflycht och
jag var icke sen att mottaga anbudet. Men ångern var snar. Det hade
varit mycket bättre, om jag i stället förts till röda Ryssland. Hans
herre sysselsatte sig nämligen, så adelsman han var, med falskmynteri
och gjorde guldringar och pengar af bara messing och tenn. Till
medhjälpare brukade han mig och den herre, som värfvat mig, hvilken ej
var någon annan än en förrymd fästningsfånge, som de kallade Laxen.

I början gick allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om
saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, tog
polisen både mig och min medhjälpare samt förde oss till
Smedjegårdshäktet, där vi dömdes flux till stegel och hjul, och efter
vår husbonde, som kommit undan, trummades på alla torg.»

Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning.

»En mörk höstkväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare
Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra kämnärsrätten, insläpptes i
vårt fängelse en stor högväxt man med mask för ansiktet. Han frågade om
jag ville göra en rask gerning ... så skulle jag strax få nåd. – Jag
frågade honom ej, hvad jag skulle göra; ty i det tillstånd, hvari jag
befann mig, var jag redo till allt för att vinna friheten. Jag sade
blott ja och därefter ej ett ord, när jag följde honom.

En täckt vagn väntade utanför porten, däri vi togo plats, hvarefter han
knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde kan jag
icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva därför. Mer än en
timme var det nog som vi skakade upp och ner i det gamla skrället öfver
gatstenarna, ty utom stadsportarna kan jag inte tro att vi någon gång
voro. Ändtligen stannade vagnen och jag tillsades att klifva ur,
hvarefter jag leddes af min följeslagare upp- och nedför flere trappor,
tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln.

Jag befann mig då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram
på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta
hvad det skulle vara; men för öfrigt var det endast kala väggarna.
Mannen, som fortfarande bar mask för ansiktet, tilltalade mig nu:

’Innanför detta rum’, sade han, ’är en lifsfånge, som skall dö strax på
stund. Men om han säger sitt namn eller om du frågar honom därom, skola
vi äfven nödgas afrätta dig.’

Han hade nätt och jämt hunnit yttra dessa ord, då dörren till det inre
rummet öppnades och en reslig storväxt man utfördes af tvänne andra,
alla tre iförda svarta dräkter och med svarta masker för ansiktet.

Då den lifdömde fick se mig, glänste det till i hans ögon, som jag
tydligt såg i hålen på masken. Jag kunde däraf förstå att jag var afsedd
att spela någon rol vid afrättningen, men hvilken? Utom mig och de tre
fångvaktarne fanns ingen mer än han i rummet.»

Lars öfverfors, i det han yttrade dessa ord, af en häftig rysning, och
det dröjde en god stund, innan han åter kunde börja med låg, nästan
flämtande röst:

»Man ville att jag skulle vara skarprättaren», hviskade han. »Då man
drog bort ett grönt skynke, stod där verkligen under den underliga
ställningen, som jag grubblat efter hvad det kunde vara, en stor
stupstock och en af de maskerade männen framtog under ett annat skynke
och räckte mig en bred yxa.»

»Jag tvekade ... men Gud förlåte mig ... det gamla krigskuraget var
borta! Jag tänkte på fångkällaren och klippte till. Det var ett
ögonblicks verk ...»

»Men det värsta var icke öfverståndet ...; ty knappt hade de maskerade
männen hunnit breda skynket öfver styggelsen och hällt ut en korg
sågspån, som de framdrogo ur en nisch, för att suga åt sig blodet, då en
ung, hvitklädd flicka kom instörtande som en hvirfvelvind i rummet. Hvad
hon sade, det må hin veta, men grät och snyftade gjorde hon så, att hon
hade kunnat få stenar att gråta ... Hon ryckte med våld undan skynket.
Hennes gula lintestar till hår yrde kring hennes likbleka anlete. Och
allt sedan den stunden», slutade Lars, i det han med en orolig blick såg
sig om, som hade han väntat sig att finna bekräftelse på sina ord, »har
hon aldrig släppt mig. Natt eller dag, när hon visar sig, är ofärd nära
och då hjälper hvarken starköl eller Hjärnes testamente.»

»En underlig historia», sade Svenske tankfullt. »Hvem kunde det väl vara
som du på detta sätt var tvungen att afdagataga?»

»Därom torde man göra bäst i att icke forska. Det var många på den
tiden, som kommo bort utan att man visste hvart. Förmodligen hade de för
noga reda på gamle kungens död, och ... ja, det må hin veta alla konster
... Dagen därpå vaknade jag ett godt stycke utanför Hornstull med hundra
äkta plåtar i pungen och med dem knallade jag mig redan samma dag öfver
till Åbo.»

Svenske gjorde honom ytterligare några frågor. Men Lars svarade fåordigt
och undvikande. Snart upphunno de några kompanier, som voro på marsch
mot gränsen, och denna omständighet ledde tankarna öfver till närmare
liggande frågor.

Och ju närmare de kommo gränsen, dess mer fylldes vägarna af tågande
trupper och proviantforor. Krigsförklaringen, ehuru länge påtänkt, hade
kommit så brådstörtadt, tack vare det invecklade korruptionsmaskineriet
vid riksdagen, som tände krigsfacklan, att Buddenbrock knappt hunnit
samla hälften af sina trupper, när krigsförklaringen redan utropades på
torgen i Stockholm. Den återstående hälften låg kringspridd på rotarna
eller var på tåg till krigsorten. Det hade varit svårare för det rådande
krigspartiet att vinna öfvervikten i de voteringar, som afsågo utgifter
för de erforderliga förberedelserna till kriget, än att i
hufvudvoteringen genomdrifva själfva fredsbrottet med fullkomligt
oförberedda trupper.

Med den största förvåning betraktade Svenske de oordnade hopar, som
släpade sig fram långs vägarna. Nedböjda under tunga packningar, med
rostiga gevär på skuldran och trasig mundering kunde man snarare hålla
soldaterna för röfvare än reguliära trupper, afsedde till att användas i
ett ordnadt fälttåg.

Lars skakade allt betänksammare på hufvudet, ju flere sådana afdelningar
han red förbi.

»Sämre krakar», utropade han, då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag
då i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådana ryttare
se’n ... Månge ha säkert aldrig förr sutit på hästryggen.»

Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Halfva regementet, som
icke hade några rockar, gick i kapotterna.

»Det skulle salig kungen låtit gå», sade Lars, i det han råkade i
fullkomligt raseri. – »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då
det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta mig, om han icke varit
man för att köra ut alla riksens ständer och sätta spolen i hand både på
adelsman och bonde, så att det blifvit väfva vadmal af i bygden åt
knektarne.»




                                  XVI.


Enligt Buddenbrocks på fullgoda skäl stödda, fast af hans samtid mycket
klandrade fälttågsplan skulle trupperna delas, allt eftersom de
framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på
strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och ett
annat fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta
senare ansågs vara tillräckligt skyddadt af den tre och en half mil
framför detsamma liggande Willmanstrands fästning.

Från dessa två läger stängdes öppningen mellan Saima sjön och Finska
viken, där de enda större vägarna vid denna tid gingo öfver gränsen.
Slutligen låg flottan utanför Aspö såsom ett flankstöd för arméns högra
flygel.

Vid Qvarnby ärnade Buddenbrock själf föra befälet, vid Martila skulle
generalen Carl Henrik Wrangel, en äkta mössa af renaste skrot och korn,
föra befälet. Detta tyckte många var ett olyckligt val, ty Wrangel var
visserligen en tapper soldat, som vid flere tillfällen ådagalagt ett
stort personligt mod, men inskränkt, öfvermodig och lättledd, passade
han ej för ett själfständigt befäl.

Staden Willmanstrand låg denna tid på en i Saima mot norr utskjutande
halfö. Den var ännu föga betydlig hvad handel och näringar vidkommer,
men var å andra sidan, såsom liggande vid en viktig strategisk punkt i
landets försvarssystem, icke utan en viss betydelse såsom gränsfästning.
Själfva halfön, på hvilken den var uppbyggd, utgjordes af en hög sandås,
hvilken, i synnerhet mot landsidan, hade branta sluttningar. Utefter
krönet af denna sluttning voro fästningsverken utstakade. Landfronten,
bruten i tenaljform, hade på hvar sin flygel, där den ändade mot sjön,
en s. k. redutt. Redutten Friesenheim, som Svenske såg på vänster hand,
då han red öfver vindbryggan, låg nedanför höjden och stängde den
omkring trehundra fot breda strandremsan. Redutten Faber åter, på
motsatta flygeln, låg däremot på själfva krönet af den omnämnda
sandåsen.

Sedan Svenske passerat vindbryggan och ridit igenom den af ett starkt
palissaderadt utsprång skyddade fästningsporten, inkom han på en liten
öppen plan, där närmast porten på höger hand låg det lilla tullhuset,
medan han till vänster hade corps de gardet. Innanför dessa byggnader
lågo till höger det nybyggda kronobageriet och en gammal barack samt
till vänster en kyrka med utsprång och grafkor, omgifven af en tämligen
stor, med stenmur inhägnad kyrkogård. På södra sidan om denna mur låg
ett större magasin.

Genom de tillstötande tvärgatorna såg Svenske, under det han fortsatte
sin ridt uppför Storgatan, en skymt af den stora öppna residenstomten,
med dess gamla kanslihus och det nya våghuset, samt vid sidan om de
trappor, som ledde uppför sluttningen, rådhuset, hvilket på samma gång
var sätet för stadens trivialskola. Där bakom och något bortskymdt af de
mellanliggande byggnaderna uppstack det nyligen uppförda tyghuset sin
röda gafvel.

Då Svenske framkom till landskamrer Prinz’ hus, där general Buddenbrock
hade sin bostad, mötte honom å nyo underrättelsen att generalen hade
rest bort. Denna gång, fick han snart veta, hade han dock endast farit
ut på en rekognoscering i närheten och väntades åter samma kväll. Som
generalen medtagit hela sitt kansli, måste emellertid Svenske på egen
hand söka sig härberge i staden.

Hvad hästarna vidkom gick detta ganska lätt. Inom en handvändning hade
Lars fått rum för dem i ett lågt stall i öfre delen af staden. Men för
Svenske själf var det icke lika lätt att finna ett passande härberge.
Öfverallt hvar han klappade på mötte honom samma svar; alla gästrummen
voro upptagna af »knektarne».

Slutligen befann han sig framför ett lågt trähus med en hög utskjutande
trätrappa, på hvilken husdrängen låg och solade sig. På vinst och
förlust beslöt han pröfva sin lycka och frågade till den ändan drängen,
hvem som bodde där inne.

Denne molteg. Men hans breda grin tydde Svenske som en uppmaning att
själf höra efter, hvarför han klef djärft på uppför den af svarfvade blå
och röda pelare uppehållna förstugan och fattade låsvredet till den
närmaste dörren som syntes ovanligt tung, hvarför han grep fatt i den
med all sin kraft. Han kom därför att göra sitt inträde något hastigare
än han väntat, då hon lätt och ljudlöst vände sig om på sina gångjärn.

»Intet krus och bång för så’nt lappri», ropade en hes basstämma emot
honom och då han såg upp i detsamma, fick han se en äldre man med rödt,
välmående anlete, som helt fryntligt grinade mot honom.

»Min unge herre söker rum, kan jag förstå?» fortsatte mannen, i det han
drog några rökmoln ur sin korta pipa. »Men sådana finnas icke längre i
hela sta’n.»

Svenske fann af detta tilltal att det var öfverflödigt att anhålla om
härberge och sade endast några ord till ursäkt för det sätt, hvarpå han
gjort sitt inträde.

»Hin kan ha ögon att se genom lyckta dörrar», svarade mannen godmodigt,
i det han utstötte några väldiga tobaksmoln. »Skadar icke det ringaste
... Men är det tillåtet att fråga hvad min unge herre heter?»

Svenske hade intet skäl att dölja sitt namn. Och detta åstadkom en
förunderlig verkan. Mannens hela uppträdande undergick en plötslig
förvandling. Ifrån att se kall och likgiltig ut, som en köpman hvilken
njuter af att se främlingens köplusta, som han icke kan eller vill
tillfredsställa, vardt han idel vänlighet. Han ville strax höra efter
med mor, sade han, om det ändå inte kunde finnas ett litet krypin; det
kunde ju hända att hon hade något i reserv. Och innan Svenske fått tid
till ytterligare frågor, var han redan ute genom dörren.

Rummet, däri Svenske befann sig, var stort, ehuru dess ringa höjd lät
det synas mindre än det i verkligheten var. Några långa och smala
fönster, med smutsiga rutor infattade i bly, insläppte en svag dager,
hvilken kämpade om herraväldet med den tjocka tobaksröken. Möblerna voro
få, men mycket bastanta. Liksom ägaren buro de en viss prägel af
gammaldags kärnfasthet. Hedersrummet intogs af en stor skänk af ek,
utsirad med oräkneliga listverk; därnäst kom en stor omålad träkista,
det oundgängliga tillbehöret till visthuset och handkammaren. Slutligen
följde, utan särskild rangordning, några höga, klumpiga, men
tillförlitliga länstolar, öfverklädda med kalfskinn.

Svenske hade knappast hunnit göra denna hastiga öfverblick, då dörren på
nytt öppnades och värden inträdde, åtföljd af en gammal fryntlig
matrona, som han presenterade som sin hustru. Båda förklarade nu att de
voro förtjusta att få härbergera biskop Juslenius’ unge frände. På samma
gång erfor Svenske att han befann sig under rådmannen och handelsmannen
Tillmans tak.

Då han morgonen därpå inträdde i fältkansliet, sprang hans vän från
Stockholm kapten Buddenbrock i famnen på honom, innan han fått tid att
hälsa, samt frågade i nästa andetag efter nyheter från Stockholm.

»Goda och glada nyheter», svarade Svenske, omfamnande honom. »Både din
fru mor, friherrinnan, och din syster Ulrika må väl.»

»Gläder mig af hjärtat. – Och här får jag nu föreställa dig för dina
blifvande kamrater: Lewenhaupt, Wrede, Sparre, Ehrensvärd, Strussenfelt,
kamrer Wittfot.»

»Ett rykte går om snar aktion?» sade den sistnämnde, i det han tog
Svenskes hand.

»Löst prat ...», svarade de unga männen på en gång.

»Man vill», sade Buddenbrock skrattande, »att en afdelning af armén
genast skall sätta sig i marsch mot Petersburg, för att påskynda
revolutionen, hvilket är lika omöjligt som att taga ned månen. Intet
enda regemente är ännu komplett ...»

»Men nu hör jag att min far är återkommen», afbröt han sig. – »Det skall
nämligen ställas till förhör för att om möjligt få veta hvilken som
spridt ut dessa rykten. Men stig på, min far väntar.»

Då Svenske öppnade dörren till det inre rummet, såg han längst fram i
detsamma en äldre man, iförd en stor, kastanjebrun peruk, sitta framför
ett stort bord, på hvilket en karta låg utbredd.

Då Svenske sade sitt namn, reste han sig genast upp från stolen och gick
honom till mötes, i det han vänligt räckte honom handen.

På den strama hållningen kunde han genast förstå att han hade framför
sig en af gamle kungens gunstlingar, en man som redan såsom yngling
gjort sig förtjänt af att föra regementen i fält.

Svenske hade svårt att taga sina ögon från generalens ansikte. Hvilken
ädelhet, parad med allvar och energi! Just en sådan man, tänkte han, var
det som kunde taga upp salig kungens mantel och blifva den fältherre,
som skulle föra Sverige till seger. Den krökta näsan, den fast slutna
munnen, den höghvälfda pannan, det var en karaktäristisk treenighet af
kraft, som för en ung soldat som Svenske måste verka i hög grad
tilldragande.

Han erinrade sig nu ett yttrande, som han hört citeras om honom efter
den vördnadsvärde biskop Rydzelius: »General Buddenbrock», hade denne
sagt, »är en ansenlig, hurtig och af allom älskad herre; han är af allom
känd för kvickhet, esprit och otadladt renomé och conduite.»

För tillfället var emellertid generalen vid mycket dåligt humör. Han
hade nyss inspekterat fästningsverken och den inspektionen hade icke
utfallit till hans nöje. Då han fick se kungens bref, som Svenske räckte
honom, klarnade likväl hans anlete.

»Säg mig, min vän», sade han i vänlig ton, i det han lade brefvet
obrutet på bordet, »är folket i Stockholm för krig?»

»Man har nog varit mycket uppretad mot ryssarne», svarade Svenske
vördnadsfullt, »men saken är nu gammal och ...»

»Hur länge är det då sedan kriget förklarades?» inföll generalen
förvånad.

»Något mer än åtta dagar.»

»Åtta dagar? – En sådan försummelse!»

Han yttrade ingenting på en lång stund, men det var icke svårt för
Svenske att gissa hans tankar. Äfven han blef i högsta grad förvånad
öfver att icke högste befälhafvaren i god tid blifvit underrättad om
krigsförklaringen, och han tyckte att det var besynnerligt, att
regeringen kunde begära att denne skulle utföra de farligaste vågstycken
med oöfvade trupper ... taga fästningar genom öfverrumpling, och så begå
den försumligheten att icke underrätta honom om en så viktig sak, utan i
stället låta fienden först få veta den.

Han afskedade Svenske vänligt, nästan kamratlikt, och uppmanade honom
att hafva sina hästar i ordning för snar afresa.

En stund därefter tog förhöret med de inkomna spejarne sin början.

»Nå, min bäste öfverste Willebrand», frågade generalen en lång
gråskäggig officer, när alla infunnit sig, »hvar hafva vi våra
rapportörer?»

»Här, herr general en chef», svarade en barsk röst från dörren och en
ung, ståtlig man framträdde till nedre ändan af det bord, vid hvilket
generalen tagit plats.

»Är det löjtnanten, som sett fienden och gjort det beskedliga folket här
i fästningen från sina sinnen?»

»Det förra är sant, herr general en chef. Saken är i korthet följande: I
förgår afton fick jag order att med femtio dragoner aflösa förvakten vid
Armila by. Jag sände då två dragoner fram mot Taskula för att vakta vid
gränsbommen. I mörkningen kom samma afton ett ryskt parti dragoner genom
skogen förbi slagbommen, för att kringränna dubbelposten. Detta
varseblefvo dragonerna, som retirerade sig strax därifrån, hvarvid den
enes häst stupade och föll omkull. Den andre dragonen däremot kom
tillbaka i flygande fläng och omtalade händelsen, då jag strax tog
trettio man med mig och rekognoscerade till gränsen. Klara spåren kunde
då skönjas efter ryssarne. De hade nästan en hel fjärdingsväg gått fram
genom skogen och i hastigheten släppt efter sig både stångpiskor och
hästskrapor.»

»Egendomliga syner», sade generalen tankfullt. »Men är detta allt,
öfverste Willebrand?»

»Fältväbeln Kramer, som skulle föra generalens bref öfver gränsen, såg
hela fientliga lägret», svarade denne. »Hvar är Kramer?»

»Här, nådig öfverste! – Det var så», började denne, »att jag och mitt
folk hunno fram genom skogen först i mörkningen ... Då sågo vi några
eldar flamma till mellan träden i skogsbrynet och skulle just stiga af
hästarna, för att se efter hvad det var, då en af bussarne ropade att
det var ryska lägret ... I samma ögonblick, och innan trumslagaren hann
slå signalen, började kulorna hväsa kring öronen på oss. Båda hästarna
stupade för skotten och trumslagaren fick sin trumma sönderskjuten ...
Hur stor styrka det var, kan jag icke med bestämdhet uppgifva.»

»Detta är alltså summan af hvad man vet här om fienden?» sade generalen
lugnare. »Då synes mig den öfverlägsne fienden», fortfor han leende,
»endast vara ett ryskt spejareparti, som vill ställa till något väsen
här uppe för att narra oss från strandvägen, därifrån jag nyss på stund
fått underrättelse att fienden framtränger i stor myckenhet.»

»Pålitliga personer hafva likväl berättat», invände öfverste Willebrand,
»att mer än tio tusen ryssar stå icke långt härifrån vid Kananoja. Herr
generalen får därför icke anse mig för den jag icke är – hvilket jag ock
vid flere tillfällen med den högstes bistånd contrarium bevisat – om jag
nu enligt eds- och ämbetsplikt anhåller om flere trupper till
fästningens defension.»

Tonen, hvari den gamle öfversten yttrade dessa ord, hade en egendomlig
skärpa, som ännu mera förhöjdes genom uttrycket i hans grå, blodsprängda
ögon. Han var tydligen i hög grad missbelåten med det sätt, på hvilket
Buddenbrock upptagit hans rapport.

Buddenbrock själf syntes en stund tvehågsen. De underrättelser han fått
stredo fullkomligt mot dem han nyss erhållit på andra flygeln.
Besynnerliga rykten om hemliga intriger bland krigsbefälet, hvilka
skulle afse att draga trupperna så fort som möjligt närmare gränsen,
hade nyligen kommit till hans kunskap och gjort honom ännu mera
misstänksam. Hans tvekan varade likväl endast några ögonblick.

»Ni borde verkligen ha fördrag, go’ herrar», sade han med allvarlig ton
i det han reste sig, »att inkomma med sådana rapporter. De sätta endast
skräck i folket och betaga dem det första modet och hurtigheten ... I
alla händelser bören I eftertänka att en svensk är minst lika god som
tio ryssar. Af alla våra kunskapare och andra omständigheter», fortfor
han, då de andre tycktes instämma i hans åsikt, »hafva vi ju för öfrigt
den säkra underrättelsen att ryssen är mycket rädd för oss, och därför
för närvarande ej vet sig någon utväg. Det är snarare att tro att han
icke attackerar oss alls, om vi icke attackera honom.»

Härmed slutade förhöret. Under hela tiden, som det pågick, hade
generalen gång efter annan med särskildt intresse synts betrakta
Svenskes anlete. Sedan spejarne aflägsnat sig, kallade han honom till
sig.

»Är min unge vän säker på», frågade han i sträng ton, »att det brefvet,
som jag fick af honom, verkligen är af hans majestäts egen hand?»

»Jag mottog det själf af kungen», sade Svenske förvånad.

»Min unge vän», tillade han med ett egendomligt leende, i det han vände
honom ryggen, »har fått ett godt härberge hos rådman Tillman, efter hvad
jag hört. Det skadar dock aldrig att vara försiktig.»

Det var tydligt att en omkastning inträdt i fråga om generalens
uppfattning om honom. Men orsaken?

När han kom ut i kansliet, hörde han ej längre talas om att han skulle
sändas ut på någon längre ridtur. Han skulle stå till kommendantens
förfogande, i händelse att något fientligt spordes på gränsen. Detta var
allt han fick veta.

Medan han som bäst grubblade öfver denna händelse, kom Henrik emot
honom. »Du bör nästa gång bättre se efter dina bref», sade han. »Se här.
Det bref, du lämnade min far, är falskt.»

Nu steg Svenskes förvåning öfver alla gränser. Hur skulle han förklara
detta? Han såg nu själf att det icke var samma bref, som han haft dagen
förut, och dock voro sigillet och kuvertet desamma.

»Min far ville sätta dig i arrest såsom spion», fortsatte den förre,
»men jag tog ditt försvar, och denna gången går du fri. I högkvarteret
kommer du emellertid icke ... Här måste man hafva både sina ögon och
öron öppna», fortfor han, då Svenske bedyrade sin oskuld. »Farväl nu
till härnäst!»

Generalen hade stigit till häst och Svenske fick icke tillfälle att göra
några vidare frågor.

»Hälsa borgerskapet», sade generalen åt kommendanten med ett småleende,
i det han ordnade tyglarna, »att nu kunna kvinnfolken lugnt kläda af sig
om aftnarna, ty från denna sidan lär ingen fara vara att förvänta.»

Öfverste Willebrand svarade icke. Men när generalen aflägsnat sig stod
han kvar på samma ställe, en lång stund sedan den bortilande
ryttarskaran försvunnit.

»Ingen fara å färde?» mumlade han för sig själf. »Men det förstås, de
som höra till partiet bekymra sig föga efter folk och fästningar. Kan
tro, go’ herrar, en svensk mot tio ryssar! – Alldeles som i salig
kungens tid ... fanden själf måtte hålla stången mot tio af de röda
kosackerna.»

Hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt
delad af de kringstående som hans missbelåtenhet med general en chef.

»När man icke har råd att köpa några fattiga bjälkar till nya
kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kapten
Åberg, som var chef för artilleriet, i det han föraktfullt höjde på
axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de
tio budorden både fram- och baklänges.»

»Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerna med ett försmädligt
grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken – »men
hvarför, för böfveln, kunde min herre icke hinna med att göra det, då
han var här? – Alla de där högdjuren förtjäna hvad de få. Hur var det
nu, go’ herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked af dem. »Vi
skulle ju känna på rådmanskosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att
förakta.»

»Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen, »är själfskrifven i vårt lag.
Hvad djäfvulen tjänar det till att se ledsen ut», afbröt han sig, då
Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, icke gifvit akt på
majorens fryntliga inbjudning. – »General en chef är i sanning en mycket
större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman,
eller hur, herr kamrat?»

Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var helt visst
första gången som någon räknat honom till mösspartiet, och han visste ej
om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig
att icke uppenbara det mycket fåtaliga parti till hvilket han hörde, för
att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade därför för bjudningen
med en artig bugning och medföljde stillatigande, då en stund efteråt
officerarne, med major Krabbe i spetsen, satte sig i rörelse mot det
omnämnda huset.

Hos rådmannen hade de öfriga gästerna redan samlats för att, som det
hette, fira åldermannens namnsdag, då den af major Krabbe anförda
flocken inträdde. Den fryntliga husmodern var som bäst sysselsatt med
att under krus och fjäs persvadera pastorn i staden, den lärde doktor
Kamerarius, att stiga längre fram i rummet. Iklädd en hvit rynkad mössa
och en vid långkofta af storblommigt triumphant, skulle hon kunnat tagas
för stadens drottning, om icke hennes man, den lille fetlagde,
jovialiske, ständigt smågrinande rådmannen, sett så föga majestätisk ut.

Sedan pastorn läst den sedvanliga bordsbönen, satte sig gästerna ned
kring det rikligt försedda bordet.

Värden höjde sin refflade Nürnbergpokal och drack dem till, hvilken skål
af dem samfäldt besvarades. Härefter vardt ordet fritt. Man kunde äfven
se detta på major Krabbe; ty han fnös som en gammal stridshäst vid
åsynen af stridsvimlet, då han såg den blanka vinkannan göra sin rund.

Allt sedan på tjugutalet hade denne gamle hedersman varit en trogen gäst
i rådmansgården. Den väldiga krökta näsan, den stora, öfverlägset
grinande munnen, den låga pannan, hvilken ännu mer nedtrycktes af den
yfviga brunsvarta allongeperuken, de grå, krigiska knäfvelbårarna och de
små plirande ögonen af samma färg bildade tillsamman en präktig typ af
den tidens krigare, hvilka i den »hvita fradgan» och de »muntra
historierna» sökte glömma den sanna vapenäran eller sökte sarkasmer mot
de unges prat om kommande storverk.

En fullkomlig motsats till honom var hans granne, den sprättige
kaptenen, hvilken i sin nymodiga peruk, gräsgröna byxor och blå rock med
stora ducringer snarare tycktes hafva sin håg åt det ideala i lifvet än
dess materiela njutningar – om det öfver hufvud taget kunde finnas något
som han hade håg för eller icke klandrade. Krabbe hade en gång sagt ett
ord om honom, som vunnit en viss ryktbarhet inom garnisonen: »Om Gud
fader själf», hade han sagt, »skulle en dag presentera för honom alla
paradisets skönheter, skulle han inom tjugufyra timmar vara trött på
hela härligheten.»

Äfven vid detta tillfälle hade han naturligtvis något att anmärka och
höll upp ölglaset mot dagen, i det han halfhögt mumlade några ord om
färg och smak.

»Ja, bror Åberg, hvad vore väl bordet», sade Krabbe med tillgjordt
allvar, »utan godt hembryggdt måltidsdricka?»

»Ett elakt och illa ansadt dricka medför sjukdomar», svarade denne
trumpet, »såsom gikt och andra plågor.»

»Bättre än vår värds kan man, för tusan böflar, icke få. Detta säger jag
dig, äfven om du tagit Kajsa Vargs och Winbergs kokböcker till din
psalmbok och katekes ...»

Vinkannan, som i detsamma passerade förbi, kom Krabbe att afbryta
meningen.

»Maken till pontak finnes, för böfveln, icke häller på hela kusten»,
återtog han efter en duktig klunk, i det han sög vinet ur sina stora
knäfvelbårar. »Därför en skål för vår gamle redlige värd!»

»Det kostar sju glas.»

»Det var endast det han ville», hviskade kaptenen åt Svenske. »Allt som
har en medfödd aning om ett torrt russin, ska’ min herre veta, heter här
pontak – och all mat, som icke består af braxen i ölättika eller
rofvälling, kallas kalasmat ... Det syns att hattarnas dåliga
öfverflödskram ännu icke hittat vägen till gamla Finland.»

»I fält är kommissariatets kost ofta en läckerhet», sade Svenske
anspråkslöst. »Salig kungen lefde ofta endast af succarjebröd och
vatten.»

»Nå nå, min herre! Icke värdt att vara så anspråkslös. Sätter man
ständigt sitt ljus under ena skäppo, kan det lätt hända att danken
slocknar. För öfrigt är »i fält» och »i fält» just icke detsamma, och om
detta leksakskriget är det ju icke värdt att mycket orda. Dansen tror
vår general en chef kommer att bli åt sjösidan ... ha, ha, ha! ... Men
detta vet nog vår unge kamrat, lika väl som ryssen, hvar den blir!»
tillfogade han högt, i det han riktade ett menande ögonkast på Svenske,
liksom han ville att denne skulle fortsätta.

Svenske, som hade svårt att förstå hvarthän kaptenen syftade, svarade
endast med en stum nick. Men detta svar, så intetsägande det i själfva
verket var, hade nära nog kommit rådmannen att släppa sitt stora
Nürnbergglas i golfvet. Äfven på de öfrige syntes det öfva en märklig
inverkan. Det syntes tydligt att man hade missräknat sig på honom och
det dröjde en god stund, innan samtalet åter kom i gång.

Det var majoren, som först lyckades finna ord för sina tankar.

»Jag var med Armfelten anno tretton», sade han och lade båda armbågarna
på bordet. »Då var det andra bullar i ugnen. Hela landet var så
rensopadt, att den måttligaste sparf kunnat hungra ihjäl endast genom
att flyga öfver byarna.»

»Ja, Gud nåde oss för stora ofreden», inföll husmodern – som hittills
moltegat, utom då hon förmanat sin dotter att sitta rak vid bordet och
inte spilla på den nya kornlärftsduken eller det rara kalminklifstycket.
– »Det var icke mer folk kvar i min hembygd än att då gudstjänsten
skulle hållas en söndag, flög en orrhöna upp ur predikstolen just då
prästen skulle dit upp för att börja sin predikan.»

»Ja, det är sant», inföll rådmannen, »för detsamma hörde jag i fjor på
Sibbo vintermarknad af en trovärdig karl från den nejden. – Men förse er
nu, go’ herrar», tillade han med en förtrolig blinkning åt det håll där
Svenske satt, »af portugisvinet. – Man kan inte så noga veta hvad
morgondagen för med sig.»

»Præsens est certior hora», svarade pastorn, som ändtligen lyckats
svälja den sista klänetten. »Det är: kommande stund är oviss eller:
blott den närvarande timmen är tillförlitlig, eller ännu bättre: Horæ
non ulli similis producitur hora, det är: ingen dag är lik den andra
eller ...»

»Skam ta den som spottar i glaset, ty han får intet mer», skrattade
majoren, plirande med ögonen. »Ett förböfladt bra bibelspråk! Icke för
det min utslitna kastorhatt är värd så mycket som ett ruttet lingon, men
jag skulle ändock vilja hålla upp den mot alla mäster Jobst Doblins och
Mårten Ströfvings timmerstockar, att min högvällärde vän tänker fortare
än en häst äter hafre ...»

»Nu vill Krabbe ställa sig in för en vacker likpredikan», inföll
kaptenen med ett försmädligt ögonkast. – »Jag skulle därför föreslå att
man hoppade öfver både parentes och nativitas och endast stjälpte ur ett
ölstop på grafven och skref i botten af detsamma: educatio, conjugium et
vita.»

»Det gällde icke dina timmerstockar, och då kan min herre vara tyst»,
röt majoren, då de öfrige inföllo i kaptenens skratt.

»Timmerstockarna trodde jag annars hörde till brors hemliga sportler.»

»Och dem har icke hvarje sprätthök rätt att skrifva sig på näsan», skrek
majoren, allt ursinnigare.

»Skock tunnor attan, bror Krabbe», inföll nu rådmannen med hög röst, i
det han reste sig upp från sin stol, för att göra sig bättre hörd, »vår
vän kaptenen talade ju icke ett enda ord om höga öfverhetens bränsle,
och icke häller så vidt jag kunde förstå om de timmerstockar som vi alla
veta att kära bror själf brukar draga på, då han fått smaka på en god
klunk starköl.»

Detta sätt att afleda samtalet uppväckte mycken munterhet bland de
öfriga gästerna, och majoren, som icke gärna kunde neka till möjligheten
af detta påståendes riktighet, tog förklaringen för god, sedan han till
yttermera visso hört den upprepas ett par gånger.

Allt sedan han på ett så mystiskt sätt tilltalats af kaptenen, hade
Svenske afhållit sig från att deltaga i samtalet. Förlusten af kungens
bref gjorde honom för öfrigt icke böjd att lyssna till de andres skämt.
Han hade hoppats att få beröm för sin snabba färd och redan från första
stunden vinna generalens välvilja. Och i stället hade han kommit fram
som en dummerjöns, hvilken hade en väns borgen att tacka för att han
icke genast fängslats.

Förmodligen funno sig hans grannar vid bordet slutligen sårade af hans
tystlåtenhet; ty efter några frågor rörande den sannolika utgången af
fälttåget hade de dragit sig alldeles undan. I stället för att åhöra
rådmannens vidare utläggningar i politiken tog han därför, så snart
måltiden var slut, afsked.

I stället för att följa gatan rakt fram, kom han nu att af en händelse
vika af till vänster långs sjöpalissaden. Aftonen var utmärkt vacker och
då han såg en trappa i närheten, beslöt han att stiga upp på vallen för
att skaffa sig en öfversikt af terrängen framför fästningen. Och väl
uppkommen på vallsluttningen af den högt liggande redutten Faber, kunde
han icke nog beundra nejdens skönhet.

Han kunde nu med ögat följa den väg, på hvilken han inkommit i
fästningen och som öfver vindbryggan ledde utåt fältet. Nedanför den
branta backsluttningen delade den sig. Den ena väggrenen fortsatte rakt
fram åt ryska sidan, den andra aftog åt höger långs sjöstranden, alltså
åt svenska sidan. Den höga tallskogen, i hvilken båda vägarna fördjupade
sig, begränsade synranden åt alla sidor.

Trakten var nästan ödebygd. Endast i närheten af vallen syntes några små
stugor med torftak. Invånarne hade ännu icke utsökt åt sig nya
byggnadsplatser utanför de skyddande fästningsvallarna och Lappvesi
kyrka, som nu reser sitt torn i själfva vägknuten, skulle ännu länge få
vänta på sin grundläggning.

Utom de nämnda kojorna var en hög väderkvarn den enda byggnad som ådrog
sig Svenskes uppmärksamhet. Hon låg på en tämligen brant backe, strax
till vänster om den väg som ledde åt svenska sidan. Svenske begrep
genast att denna backe var genom sin höjd en farlig punkt i händelse af
ett anfall mot fästningen. Efter hvad han trodde sig märka ledde dock
den bortvända sluttningen ner emot en sumpig däld, öfver hvilken det
kanske ej var så lätt för en fiende att framföra några kanoner. På andra
sidan om denna däld framstucko några enstaka mindre tallar, hvilka
småningom samlade sig till tätare småskog, bildande sålunda den höga
furuskogens på samma gång förvakter och spejare.

Svenske lät blicken följa utefter skogsbrynet för att utröna, hvar
fienden, i händelse af anfall, sannolikast, skulle uppföra sina
batterier. Förhöret och i synnerhet de dunkla yttranden, som fällts
under middagen om en blifvande strid, hade nämligen uppjagat hans
inbillning i hög grad, så att han kände sig som vore han i närheten af
en fara, ändock han icke visste från hvilket håll hon närmade sig.

Plötsligt väcktes han ur sina funderingar genom några halfhögt yttrade
ord i hans närmaste grannskap. Han vände sig hastigt om för att efterse
om någon af de andra gästerna möjligen följt efter honom. Men i den
dunkla skymningen kunde han icke upptäcka någon mänsklig varelse. Han
steg högre upp på bröstvärnet, för att bättre kunna se ned i grafven.
Men icke häller där kunde han varseblifva någon. Han fann detta så
mycket besynnerligare som han på röstens tonfall tyckte sig igenkänna en
bekant.

Han skulle just lämna vallen, då rösten på nytt hördes, denna gång från
motsatta sidan af pålverket, och nu kunde han tydligt urskilja hvarje
ord.

»Förhållandena i S:t Petersburg utveckla sig allt gynnsammare», hörde
han. »Vår dyrkansvärda prinsessa är likväl i största behof af vår
hjälp.»

»Det är ännu omöjligt att göra något», svarade en annan i lägre ton.
»Senast i dag gjordes ett försök, men det strandade på hans vanliga
indifferentism. Han är sträng som Regulus och dygdig som Cato.»

»Då måste Wrangel skickas fram. En ryss är för honom som ett rödt skynke
för en ilsken tjur.»

»Wrangel gör de facto allt som den andre icke önskar. – Men hur många
man skickas emot honom?»

»Är ni rädd, min bäste? Endast ett par regementen af de farligaste
motståndarne till revolutionen. Det är svårt att taga mera folk genom
skogarna.»

»Hvad säger Chetardie om saken?»

»Excellentissime – och Crepi äfven.» –

»Mais que faire, om den tvärviggen vägrar?»

»Har nog ingen fara. – I nödfall bör han tvingas. – Var utan all
inquiétude, min vän. Jag skall nog veta smida järnet, medan det är varmt
...»

Nu tystnade rösterna, hvilkas samtal på det högsta retat Svenskes
nyfikenhet. Skulle några hemliga planer verkligen vara å bane? Hans
morbrors afskedsord jämte det som förefallit under middagen gåfvo honom
full anledning att misstänka hvad som hälst. Han beslöt därför att
försiktigt smyga sig ned i grafven för att om möjligt från yttre
grafbranten, genom någon springa i pålverket, utforska hvilka de
samtalande voro.

Men knappt hade han uppkommit på bröstvärnets yttre sluttning, då ett
doft buller nådde hans öra, som kom honom att öfvergifva denna plan. En
blick på den dunkla kvällhimlen öfvertygade honom genast att hans första
gissning, att det var åskan, var falsk. Bullret liknade mera det
aflägsna dånet af en stor ryttarskara. Nu kunde han tydligt höra att det
närmade sig skogsbrynet på andra sidan slätten. Han kunde tydligt
urskilja hofslagen och prasslet bland grenarna i småskogen. Och innan
han hunnit bilda sig någon föreställning om hvad som kunde vara å färde,
utbredde sig ur trädens slagskugga en mörk massa, hvilken rörde sig
snabbt fram emot fästningen öfver den nu i klart månsken liggande delen
af fältet.

Han kände hur marken darrade under hofslagen. Var det förvakten, som
flydde inåt fästningen, förföljd af fienden? Men styrkan var för stor.
Eller var det måhända något fientligt öfverrumplingsförsök?
Varningsropet ljöd nu från post till post utefter vallarna. Trummorna
kommo i rörelse inne i staden. Vindbryggorna reste sig upp i luften.
Soldater och borgare skyndade om hvarandra att besätta vallarne. Inom
några minuter stodo artilleristerna färdiga vid sina stycken med
glimmande luntor i händerna.

Men den sig närmande ryttarskaran tycktes förakta faran. I ett enda
fyrsprång syntes den vilja sätta öfver den djupa grafven och de höga
vallarna. Då, utan att ännu ett skott lossats, uppkom en skockning i
leden. De stannade, liksom befälhafvaren i sista ögonblicket skulle
tvekat. Hästarna vrenskades och gnäggade, medan de sparkade upp sanden
omkring sig. Men det varade blott ett ögonblick, i det nästa var hela
den stolta linien i vild flykt mot skogsbrynet. Fåfängt ansträngde
vakterna på vallen sina ögon för att upptäcka några ryttare. Det hela
var som en spöksyn.

Liksom de öfriga åskådarne stod Svenske slagen med förvåning öfver hvad
den kunde betyda. Då fick han se Lars, som äfven skyndat ut.

»Nå Lars, hvad säger du om sådan klappjagt?»

»Skulle kanske kunna säga något, hans nåd ... Tycker nog det hade varit
bäst att icke ställa till så mycket väsen för så’nt varsel.»

»Varsel? – Säkert endast något kosackskämt.»

»Inga kosacker, hans nåd. – Svarta hästar ... stora fladdrande vingar
... ej en enda ryttare.»

»Äro dina spöken framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi
se till hästarna, så att inte tomtegubbarne stjäla bort fodret.»

»När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås
med syndiga lustar och begärelser ...»

»Käre Lars, spökena får du ha för dig själf, men predikningarna bör du
öfverlämna åt våra präster, som du ju håller så mycket af. Bäst gör du
dock, om du lämnar mig i fred för bådadera.»

»Jag har, gudnås, varit en så syndig människa», mumlade Lars med
gråtmild ton. »Men nu är jag omvänd.»

Svenske var icke i lynne att vilja höra hur grundlig Lars’ omvändelse
var, då han kände honom tillräckligt för att förstå att han upptäckt
någon ny ölsort och var på väg att återse den hvitklädda flickan, i
hvilket fall det vore bäst att han vore inomhus. Han tillsade honom
därför att följa sig till stallet.

Här möttes han redan utanför af vänskapliga gnäggningar och på de stora
ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit
in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken
han för hvarje dag kände sig mer fäst.

»Se, det var så, att han blef litet sömstucken i går», mumlade Lars, i
det han förgäfves sökte tända ljuset i den spruckna hornlyktan.

»Sömstucken? – Hvad pratar du för dumheter», utfor Svenske häftigt. »Har
jag icke sagt att han icke fick omskos, förrän jag sade till därom?»

»Går nog fram ändå, fast jag linkar ett slag, sa’ amiral’n med
kopparbenet.»

»Skon är väl borttagen? Inte? Nå skynda dig då, för böfveln.»

»Kommer fort, sa’ han som klef ut genom fönstret. Det är blott den ena
hofven, ty den lymmeln fick inte röra de andra hofvarna. – Han svor på
att han skulle göra en sko så nätt, att hon skulle anstå själfva den
vackra rådmansdottern.»

»Hvilken pratar du om? Hvad var det för en gynnare?»

»Han sade att han kände hans nåd.»

»Kände mig?»

»Ja, och så talade han så godt om gamle kungen och bjöd på utmärkt
starköl och ...»

»Jag har en gång för alla sagt ifrån att du ej får släppa obehörigt folk
till våra hästar», sade Svenske allvarligt. »Kom ihåg hvad du själf
gjorde i Åbo. – Låt nu den sjuka foten stå öfver natten på fuktig
lerjord och håll ett godt öga på den andre hästen, så att icke äfven den
blir otjänstbar. – Om det finnes något fel på honom i morgon, är du icke
längre i min tjänst.»

Denna skarpa tillrättavisning gjorde Lars med ens nykter. Det var första
gången som hans herre lät honom förstå, att det fanns en gräns som icke
fick öfverskridas ens af trotjänaren. Också var det med uppriktigt
hjärta som han lofvade att förr skulle trollen få dränka honom
lifslefvande än att ett tagelstrå skulle röras på hästarna.

Då Svenske återkom till rådmannen, sutto gästerna ännu vid sina
vinkannor. Endast pastorn och majoren voro sysselsatta med att rulla
tärningarna i brädspelslådan.

»Skock tunnor attan», ropade den sistnämnde mot Svenske, då han
inträdde, »trodde jag icke att du redan gifvit dig på hemvägen för att
skrika något i öronen på generalen.»

Svenske ansåg det icke löna mödan att, i den sinnesstämning majoren
befann sig, fordra något slags upprättelse, utan nämnde blott i få ord
att han hört ute i staden att larmet uppkommit till följd af några lösa
kosackhästar, hvilka man sedan tagit fatt på vid Armilavakten.

Om än det besynnerliga uppträdet kunde på detta sätt få sin helt
naturliga förklaring, kvarstod likväl för Svenske det hemlighetsfulla
samtalet på vallen såsom en olöst gåta. Äfven berättelsen om
hofslagaren, som sökt fördärfva hans häst, gjorde honom åtskilligt
hufvudbry.

Under natten väcktes han af ett nytt larm. Nu var fienden, skrek man, i
fullt tåg öfver gränsen. Så snart Svenske hunnit kläda sig, skyndade han
därför till kommendanten.

Men denne tog ingen vidare notis om honom. Och på Svenskes fråga, om han
befallde att han skulle stanna kvar, svarade han tvärt att han redan
afsändt alla rapporter som han funnit af nöden.

Efter en lång ed tillade han att som »hans hetlefrade unge herre» ändock
bara vore till förargelse och besvär, kunde han gärna begifva sig hvart
åt fanders han själf funne för godt. Men toge han vägen öfver
Fredrikshamn, kunde han göra honom den tjänsten, så vida han kom ihåg
det, att nämna för generalen en chef att ryssarne gått öfver gränsen.
Svenske, som äfven tog humör, svarade helt snäft att han skulle följa
anvisningen.

Han hade icke hunnit långt från fästningen, då uppstigande dammoln
utefter vägen, enformiga ljud af trummor och glittrande bajonetter gåfvo
tillkänna en mötande större truppkolonn. Var det den svenska hären som
närmade sig? Då vore hans färd slutad. Han höll inne sin häst. Men han
kunde icke uppskatta de mötande trupperna till mer än på sin höjd några
tusen man. De hade synbarligen mycket brådtom; ty soldaterna hade tagit
af sig rockarna och gingo i de långa gula västarna och deras skäggiga
anleten voro böjda mot marken. När de kommo närmare, besannades hans
antagande. De marscherandes matta, blodsprängda ögon talade om
outhärdliga ansträngningar, då de blickade upp i drömlik dvala mot den
ensamme ryttaren som bröt deras led.

»Hör hit, min herre!» ropade generalen, som red i têten för den andra
bataljonen i ordningen, »hvart skall man rida?»

»Till högkvarteret.»

»Hälsa då general en chef att han må ligga stilla så länge han gitter,
ty nu går gamle Wrangel på eget bevåg och eget ansvar mot ryssen.»

»Hoppas, herr general, att vi andra snart få följa efter.»

»Gör mans det, unge man, gör mans det. Det är nog en annan lek, detta,
för sprätthökarna och hattjunkrarne, än att föra stat på Riddarhustorget
och acortisera damerna på assembléerna i Stockholm.»

I det generalen med själfbelåtet leende yttrade dessa ord, återtog han
sin plats i kolonnen och hälsade Svenske med handen till afsked.

En stund därefter var Svenske åter allena med Lars. Den ena afdelningen
efter den andra hade slingrat sig fram genom de böljande sädesfälten och
försvunnit i det bakomvarande skogsbrynet. Ännu hördes en stund deras
trummor, som gåfvo genljud från bergen; men snart blef äfven tyst åt den
sidan.

Utan att möta något annat anmärkningsvärdt, inträffade Svenske på
kvällen i Qvarnby, där han, sedan general en chef nu blifvit fullkomligt
öfvertygad om hans pålitlighet af sin son, till hvilken han satte ett
obegränsadt förtroende, gaf honom order att tidigt följande morgon rida
öfver till general Wrangel med uttrycklig befallning att i det längsta
uppskjuta striden. Wrangels marsch hade väckt generalens största
förvåning, då den icke blott var ett brott mot föregående order, utan
stred fullkomligt mot de mått och steg, som han själf endast få timmar
förut uppgifvit sig ämna vidtaga. »Men han hade ej velat», hade han
skrifvit till Buddenbrock, »lämna Willmanstrands besättning och invånare
till spillo, utan ville – ledd som han var blott af mod och deltagande –
gå fienden till mötes.»

Hvad följden af hans egenmäktiga tilltag skulle blifva, var icke svårt
att inse, om icke Buddenbrock hann att i rätt tid komma till hans
understöd. Och detta var icke lätt. Det kräfdes åtta mils marsch på de
uslaste vägar. Hästarna, som för den ringa fodertillgångens skull varit
spridda på bete på en yta af flere mils omkrets, hade emellertid nu
blifvit hopsamlade, och om bara Wrangel kunde uppskjuta striden ännu ett
dygn eller taga skydd bakom Willmanstrands vallar, skulle Buddenbrock
med säkerhet hinna fram till hans understöd och hejda fienden. Sista
rapporten, som Buddenbrock nyss mottagit, då Svenske kom till lägret,
hade likväl gifvit vid handen att Wrangel, såsom hörande till
mösspartiet, var alltför afundsjuk på en af hattpartiets förnämsta
ledare för att med honom vilja dela segerns, som han trodde, lättvunna
lager och därför sannolikt högst ogärna skulle hålla sig på defensiven.

Hvarje sekund var därför dyrbar för Svenske och han pressade gång på
gång sin häst att falla i galopp, med den påföljd att denne snart vardt
alldeles uttröttad. Svenske måste därför med våld taga en ny. Men denne
var en usel krake, som snart låg flämtande på vägen, ur stånd att mera
resa sig.

Denna motgång var så mycket större, som det endast återstod en
fjärdedels mil fram till fästningen. Men kosta hvad det ville måste han
hinna dit innan det blef för sent. En gång för alla ville han gifva ett
prof på hvad han dugde till. Med rask takt borde han vara framme på
kortare tid än en halftimme.

Ännu hade han ej hört något skott från Willmanstrandssidan. Mötande
ryttare visste ingenting om något anfall. En af dem berättade till och
med att fienden vändt tillbaka öfver gränsen.

Han hade just hunnit lossa sin väska från sadelbommen, då en ryttare
visade sig uppe på backkrönet. Han kände genast igen att det var
Schulenberg, på den svarta peruken och den tillgjordt förnäma
hållningen. När denne fick se Svenske, hälsade han förtroligt, men
tycktes mån om att ofrågad få fortsätta sin väg.

»Hvarthän, herr kvartermästare – är striden redan börjad?» frågade
Svenske, icke utan ironi, då han såg att Schulenberg icke gjorde min af
att stanna.

»Jag måste skynda. Öfver trettitusen ryssar äro som bäst i färd att
förgöra vår lilla hop.»

»Och ni rymmer fältet?»

»Potz donner, min herre, en lägligare tid och ni skulle få göra
bekantskap med min klinga.»

»Låna mig blott er häst i stället, kamrat, kunna vi uppskjuta den
affären till en lägligare dag», sade Svenske leende. – »Äfven för mig är
hvarje ögonblick dyrbart. Jag har generalens en chef order och måste
hinna fram innan striden börjar. Jag tillåter mig därför att låna ert
sto för några timmar», tillade han i det han grep fatt i betslet.

»Är min herre förryckt?»

»Mitt fulla allvar ... lämna mig er häst. Kanske arméns öde beror på om
jag är framme i tid.»

»Om ni än vore en ny Simson, kunde ni intet uträtta där. – De våra komma
för öfrigt snart denna väg tillbaka. – Jag har själf måst bana mig väg
genom de ryska linierna för att utfinna den bästa återtågsvägen. Har ni
icke hört hur det skjutits i flere timmar? Au revoir, min herre!»

I det Schulenberg yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och slog
i detsamma till Svenske med handtaget af sitt ridspö så att denne måste
släppa sitt tag. I nästa ögonblick var han försvunnen.




                                 XVII.


Solen stod högt på himlen, då Svenske närmade sig det öppna fältet
framför fästningen. Han hade uppbjudit all sin kraft för att hinna fram
så fort som möjligt. Då och då hade han stannat och lyssnat. Men ännu
hade intet skott uppväckt nejdens ekon.

Han kunde se redutten Faber skymta fram mellan träden i skogsbrynet.
Ännu några steg, och den höga fästningsfronten låg utbredd i solljuset
för hans blickar. På en höjd framför densamma syntes svenska hären och
något längre bort i skogsbrynet rörde sig mörka linier, som måste vara
fiendens.

Han kunde icke förstå hur Wrangel kunnat våga att med sina fåtaliga
trupper intaga en så utmanande och på samma gång svag ställning. Det var
ännu en gång det tomma skrytet som gick igen. Det skulle, förstås, illa
anstått den svenska tapperheten att, äfven mot fyrdubbel öfvermakt,
krypa ned bakom de höga fästningsvallarna. I första sammandrabbningen
skulle ryssarne få lära sig hvad det ville säga att pröfva på
svenskarnes mod och krigsduglighet. Den gamla Narvasagan, att en svensk
var lika god som tio moskoviter, skulle än en gång bli sanning. På öppna
fältet, i ärlig tvekamp, man mot man, skulle krafterna mätas. Och liksom
den gamle Carolinen redan i dess gry velat kväfva hvarje tvekan hos
motståndaren om ärligheten af sin utmaning, hade Wrangel låtit borttaga
kanonerna från vallarna och uppställt dem mellan trupperna ute på
fältet.

Han satt nu till häst framför fronten, omgifven af sin stab, och syntes
uppmärksamt åse fiendens rörelser. Bakom honom rörde sig soldaterna åter
och fram eller lågo utsträckta på den sluttande gräsmattan. Ytterst på
flygeln stodo de karelska dragonerna, därefter södermanländingar och
dalkarlar, sedan tavastländingar, västerbottningar och savolaksare och
slutligen ytterst på vänstra flygeln återigen en afdelning af de
karelska dragonerna.

»Jag medför generalens en chef order», sade Svenske, i det han hälsade,
»att herr generalen skall afvakta hans ankomst och icke inlåta sig i
strid ...»

»I god tid som vår general en chef gifver sina befallningar», svarade
Wrangel högdraget, i det han bröt brefvet, som Svenske räckte honom, och
kastade en hastig blick på den dammige budbäraren. »Men, förstås! När
man sänder fotgängare med expresse befallningar, kunna de icke komma
fram med någon synnerlig fermeté.»

»Mina herrar», fortsatte han, sedan han ögnat genom raderna, i det han
vände sig till de kringstående officerarne, »den lifländske baronen ber
mig handla som en pultron, en förrädare. Skola vi visa honom att vi
kunna handla utan hans förmynderskap?»

Ett jakande sorl lopp genom officersledet.

»Ni själf, unge vän», återtog han, vänd till Svenske, »bör en annan gång
afhålla er från att uttyda de depescher ni bär i er ryttarväska. Sådant
bevisar brist på éducation i métiern ...»

»Det gifves för djäfvulen icke heller någon tid till tvekan», afbröt han
sig hastigt, i det han vände sitt barska, kraftfulla anlete mot den
fientliga sidan. »Ser herrarne hur han börjar krypa fram där borta ur
sina mullvadshål?»

Tvänne svenska dragonpatruller kommo i detsamma fram ur skogsbrynet och
satte af i fyrsprång öfver fältet.

»Fienden har uppställt sig under musik och trumslag!» ropade kaptenerna
Dunker och Depong, som anförde dem, nästan samtidigt, i det de höllo
inne sina löddriga hästar. »Han är redan i full marsch mot staden!»

»Godt, mina herrar», svarade Wrangel lugnt och tillitsfullt. »Låt oss då
se att enhvar handlar efter sin eds- och ämbetsplikt ... Baron
Meijersdorff!» ropade han, då denne förtroligt hälsade Svenske. »Baronen
får taga fanan om hand där uppe på redutten. Men hör noga på signalen! I
händelse af désastre eller retirade får flaggan icke sänkas, förrän jag
befaller det.»

I det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och red långs
den svenska ställningen, i hvilken soldaterna nu började ordna sig till
striden.

Alla Svenskes ansträngningar hade således varit onyttiga. Det tycktes
vara hans olyckliga öde, att allt hvad han företog sig skulle
misslyckas. Generalen hade icke ens brytt sig om att anvisa honom den
plats han borde intaga i den stundande striden.

Strax till höger på höjden, såg han nu, voro artilleristerna sysselsatta
med att ladda sina kanoner. Hos dem, tänkte han, skulle han vara
välkommen, eller, om intet annat, vinna en friare öfversikt öfver
stridsfältet.

Nu hördes den ena trumhvirfveln aflösa den andra. Med musköten på axeln
hade fotfolket ordnat sig på fyra led långs höjdkammen. En annan
afdelning fotfolk utmarscherade med fladdrande fana ur fästningen. Det
var Willebrands värfvade soldater, som skulle fylla luckan mellan
savolaksarne och västerbottningarne.

Ännu några ögonblick fortfor rörelsen inom de svenska leden. Här och där
aflossades ett skott, för att profva afståndet eller rensa fängpannan.
Därefter inträdde djup tystnad. Uppe på höjden stodo artilleristerna
orörliga vid sina kanoner, med den rykande luntan i hand. Allas blickar
voro vända mot de mörka linier, som skymtade fram mellan träden i det
motsatta skogsbrynet.

Middagssolen sken dem rakt i anletet och vinden dref väldiga dammoln,
som det fientliga rytteriet uppref från den torra marken, upp mot
höjden. Det var äfvenså vid Holofzin, mindes de äldsta veteranerna, och
deras skäggiga anleten logo på sitt trumpna, tvärsäkra sätt. »Kom bara
hit», tycktes de säga, »och vi skola snart göra slut på den här saken.»
Deras officerare ställde sig framför fronten. »Gören eder färdiga!»
kommenderade de, vid den ena afdelningen efter den andra.

Snart var fienden inom skotthåll. Kapten Åberg, som förde befälet vid
kanonerna, öppnade först elden. Men afståndet var ännu för stort och
kulorna gjorde därför föga verkan.

»Så går det alltid», sade han åt Svenske med en axelryckning, »när man
icke själf får sköta sitt vapen. – Om den gamle, envise gubben låtit mig
få behålla min plats där borta på andra kullen, hade helt visst ingen
fiende vågat sig fram på slätten.»

Nu sågos ryssarne släpa upp några stycken på en höjd icke långt från den
plats, där de stodo. Skulle de lyckas att där placera sitt batteri
blefve det en hård strid. Och allt tätare följde de röda blixtarne på
hvarandra från de små tallbuskarna, som stucko upp ur krutröken. Den ena
styckekulan efter den andra borrade sig in i sluttningen nedanför det
svenska batteriet.

Det var under skydd af denna fruktansvärda artillerield som det ryska
fotfolket vågade sig ut på slätten. Två ståtliga grenadierregementen
voro i têten. De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på höjden.
Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den smala dalsänkning, som
skiljde dem därifrån. Utan att bryta sina led klättrade de uppför
sluttningen.

Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten efter den andra.

Nya regementen måste fram till deras understöd. Men innan de hunno fram,
hade svenskarnes tålamod tagit slut. Utan att längre afvakta den
öfvermäktige fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln och
satte sig i marsch för att möta det på halfva vägen.

Den gråskäggige mannen, som red framför dem, var major Fieandt. Det var
han som vid Storkyro anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och
vid Selånger by med en handfull bönder slagit flere hundra ryssar på
flykten. Sedan Narva har han varit med om tjugu fälttåg. – Hans kamrat
till höger, den gamle, buttre öfverste Willebrand, har endast en batalj
mer att komma ihåg bland sina många minnen.

Lyckan tycktes verkligen le emot de tappre. Fiendens första salva gick
totalt förlorad öfver deras hufvuden och de hånlogo åt kulorna. Nu voro
de själfva inom skotthåll. Ett kommandoord och rotarna slöto sig
tillsamman. De främre leden föllo på knä, de bakre gjorde sig färdiga
att öppna elden. Då slungade fienden sin andra salva mot dem. Den tog i
fanspetsarna och fällde deras gamle chef till marken. De främre leden
reste sig utan kommando, vacklade, råkade i oordning, medan de bakre
aflossade sina skott i luften.

Är det väl finnar, som så nesligt vända om till flykt? Aldrig förr hafva
de svikit sina fanor. Själfva fienden synes förvånad. En tredje salva
som sändes efter dem gjorde förfärliga luckor i deras led.

»Stån och tänken på den ed ni svurit kung och land!» skrek Wrangel mot
dem med hes stämma, i det han, hållande värjan i högsta hugg, red inpå
de flyende.

Men det är skräck och rädsla, som för dem an. Äfven Willebrands värfvade
fly och gifva allt förloradt. Generalen faller af hästen och föres på
bår in till staden, likaså Willebrand. Nu ryckas äfven de karelska
dragonerna, ytterst på flygeln, med i hvirfveln af de flyende. Innan de
ens hunnit draga sina långa huggvärjor, eller fängkrutet fått matta
glansen på deras nyskurade pistoler, släppa de tyglarna lösa och sporra
sina lurfviga hästar i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket.

Svenskes hjärta hade klappat af stolthet, då han sett savolaksarne i väl
rättade led rycka an mot fienden. Men nu, hur blygdes han ej öfver deras
feghet! Utan att knappast gifva sig tid att bruka sina vapen, fly de,
slagna af skräck. Han ville rikta kanonerna mot de uslingarne. Men
fåfängt rusade han från den ena kanonen till den andra för att uppmana
artilleristerna att göra det. De logo åt honom, som om de trodde att han
var förryckt.

Ändtligen börja tavastländingarne, som ännu höllo linien, att röra på
sig.

»Värjan ut!» kommenderar deras öfverste, den tappre Bildstein, han som
för trettio år sedan, midt i den fientliga hären, bortsnappade konung
Augusts bref till tatarernas höfding. Ännu samma ungdomliga
oförvägenhet, samma käckhet i hans ädla anletsdrag.

Han ropar åt soldaterna att icke skjuta, förrän de kunna se fienden i
hvitögat.

Och deras anfall kan fienden icke motstå. Inom några ögonblick ha de
jagat in honom igen i skogen.

Men deras segerjubel blir tyvärr icke långvarigt. Då de se hur äfven de
karelska ryttarne fly hals öfver hufvud från fältet, stanna de rådvilla.
Då höres i det kritiska ögonblicket kommandoordet:

»Höger omvänder eder!»

Och detta märkliga kommandoord, som ingen sedermera vill vidkännas,
detta ord, som skall tvinga gråten i halsen på deras barnbarnsbarn, vid
tanken på alla olyckor som sedan följde, på allt det förtal, som sedan
spreds vida omkring i landet, är nog för att få dem att förlora all
besinning.

I vild oordning störta de tillbaka mot sin förra ställning. Deras
officerare, som söka hindra dem, trängas omkull eller skjutas ned. Och
snart finnas kvar af hela vänstra flygeln endast västerbottningarne, som
hålla stånd.

På högra flygeln hafva emellertid södermanländingar och dalkarlar under
tiden äfven gjort sitt anfall och tagit fiendens ställning. Men då de nu
komma i vägen för egen artillerield, måste de stanna.

»Stå! Stå!» skriker södermanländingarnes chef, den åldrige
öfverstelöjtnant Wasaborg.

»Är du rädd, gubbe!» svara de honom hånskrattande. »Har du fört oss i
leken, får du leken tåla!»

Nu faller Gripenhjelm, öfversten för dalkarlarne. Major Wrangel springer
fram för att återställa ordningen. Han vräkes åt sidan af de ursinniga
knektarne, som icke kunna begripa hvarför man vill hålla dem tillbaka.
Slutligen, utan att vidare låta sig hejdas, rusa de uppför den af små
tallbuskar öfvervuxna sluttningen och störta i vildt raseri mot fienden.

Men själfva tapperheten skulle på denna olyckliga dag varda ett fel. Där
uppe på höjden har fienden samlat sina bästa kärntrupper. Bajonett vid
bajonett framblixtra mellan träden, och för den salva, som möter dem på
nära håll, kan ingen trupp i världen hålla stånd. I vild flykt bär det
åter tillbaka samma väg de kommit.

Dagens öde är därmed afgjordt. Fåfängt försöka västerbottningarne med
sin musköteld att uppehålla fiendens kolonner. Deras chef, den tappre
öfverstelöjtnant Durietz, har stupat. Nästan alla officerare äro döda
eller sårade.

                   *       *       *       *       *

»Hur må våra plattfötter i denna menuetten?» ropade kapten Åberg med sin
vanliga försmädliga min, då han under det korta uppehåll, som nu
inträdde i striden, såg sin vän Krabbe andtruten klättra uppför
sluttningen.

»Tackar som frågar! Har min fina bror fått inskriften klar på ölstopet,
ty detta var ett satans fläng, och tunnor skock ...»

Majoren hann icke fullborda meningen, ty i detsamma kom en trepundig
kula, som splittrade lavetten vid den kanon där han tagit plats och
sände honom in i evigheten.

Nu rusade fienden fram från alla sidor. Striden upplöstes i ett vildt
handgemäng. Under sin ende återstående officers, den tappre kapten
Ehnbergs befäl, lyckades det emellertid för västerbottningarne att
slutligen slå sig igenom. Fulla af beundran öfver så mycken tapperhet,
gjorde fienderna honnör för den lilla skaran.

En annan flock, på sin höjd ett tjugutal män, lyckades uppnå
fästningsgrafven och besätta de små husen innanför fästningsporten:
corps de gardet och tullhuset.

Ett nytt uppehåll inträdde i striden som nu varat i tre timmar. Äfven
segraren syntes trött af att kämpa. Ett ögonblick tyckte man sig höra
chamaden blåsas utanför vindbryggan. Men det var ett misstag, och de
små, hvita flaggor, som här och hvar visat sig på vallarna, till tecken
att fästningen ville dagtinga, försvunno i krutröken. Skottväxlingen tog
åter vid.

Inom några ögonblick voro ryssarne uppe på vallen. Från tullhuset och
corps de gardet mottogos de af musköteld. Äfven från kyrkogårdsmuren,
som en del tavastländingar höll besatt, och från fönstren i den bakom
liggande kyrkan smattrade muskötsalvorna.

Men petarder och beckkransar komma snart det höga magasinet strax
bredvid att stå i lågor, och resten uträtta kanonerna, som nu hunnit upp
på vallen.

Svenskarne måste fly. Med svettiga, krutsprängda anleten, uppfläkta
munderingar och utan hufvudbonader, söka de sin tillflykt bakom de
brinnande byggnaderna. Hvarje hus blir en fästning, som icke dagtingar,
förrän hon gått upp i lågor eller besättningen till sista man sprungit
öfver klingan. Äfven kvinnorna deltaga i striden. Genom den täta
krutröken synas deras blå och röda kjortlar fladdra för vinden, då de
högt uppe på taken tillföra sina män och bröder ny ammunition, ty äfven
borgerskapet deltager med samma förbittring som soldaterna i försvaret
af sin stad.

Nu flyger kyrkporten upp i luften, sprängd i stycken af en petard. Och
mellan de rykande spillrorna utrusar en flock män. Det är knappt ett
tiotal. Deras unge anförare pekar med värjan upp mot redutten Faber.

»Upp, följ mig, bussar!» ropar han och rusar före dem uppför
vallsluttningen.

»Stå!» kommenderar han, då de inkommit i redutten. »Hälften till
sjösidan, andra hälften åt staden! ... Men hvad är detta, Lars? Ingen
här och flaggan blåser?»

»Skola vi sänka henne, nådig herre?»

»Det är icke vår sak, utan fiendens.»

»Nådig herrns arm värker? ...»

»Där äro de! – Passa på, Lars ... där i hörnet ... Hvem föll där borta?
...»

»Nu äro vi femton!»

»Tillräckligt många som sällskap till evigheten! Ställ säkra karlar vid
grinden!»

»Ja, hans nåd.»

»Hvar äro pistolerna? ...»

»De storma uppför gatan!»

»Tryck er intill vallen, bussar!»

»Nu sprang krutkällaren i luften!»

Svenske kom att tänka på att där i bastionen äfven borde finnas ett
förvaringsrum för ammunition, som nu började tryta för dem. Slutligen
funno de källaren, men dörren var stängd.

»Nå, bryt upp den!» sade Svenske beslutsamt.

Dörren gaf vika för Lars’ ansträngningar och de funno nu en stor mängd
krutkärl uppstaplade där inne, ur hvilka de skynda att fylla sina
kruthorn.

En djärf tanke far genom Svenskes hjärna. Om han skulle spränga sig
själf med de stormande ryssarne i luften?

»Rulla ut faten till dörren!» ropar han åt några soldater, som äro
längst inne i källaren. »Slå af locken och ställ kärlen närmare
tillsamman!»

»Nu komma de djäflarne öfver grafven», ropar Lars i detsamma uppifrån.

»Tänd luntan och passa på, när jag ger tecknet! Du tvekar, karl?» säger
han, då den soldat, som han gaf befallningen, med rädd uppsyn rusar mot
öppningen.

»Gif hit», skriker han till, i det han rycker till sig den brinnande
luntan och håller den beredd att sänkas i krutfjärdingen.

                   *       *       *       *       *

Skottväxlingen hade upphört och den hvita krutröken lägrade sig som en
slöja öfver redutten. Soldaterna satte gevär för fot, i det de med
nyfikna blickar syntes betrakta sin unge anförares åtgöranden.

Sorl af röster hördes nere från yttergrafven och nu ropade några att
ryssarna voro öfver dem. Han kastade en hastig blick öfver det
fängslande landskapet, som var öfvergjutet af den nedgående solens
rödaktiga strålar, och ett uttryck af trotsigt allvar lade sig öfver
hans anletsdrag, i det han sänkte den rykande luntan mot öppningen. Men
innan den röda skören vidrört krutmassan, rycktes luntan ur hans hand.

»Ma foi, unge vän ... Sådan dårskap!»

»Är ni galen eller hvarför blandar ni er uti hvad jag gör?» utbrast
Svenske och grep Meijersdorff i halsen, i det han sökte återtaga luntan
ifrån honom.

»Sakta, mon frère! Sacré nom de Dieu ... inga extravaganser! – Att efter
en hel dags fasta göra en så lång resa som den ni tyckes ha för afsikt
att företaga, likar icke min dåliga mage ... De våra ha ju segrat ...
Ryssarna springa som riktiga ankor där nere i vassen.»

En liflig gevärseld hördes i detsamma från grafven.

»De uppklättra redan på vallen», skrek Lars otåligt.

»Ni hör hvilka som segrat», svarade Svenske, och såg på honom med ett
ironiskt leende. »Edra lögner lura mig för öfrigt icke.»

Svenske förstod nu hvad baronens mening var. Han ville underlätta för
fienden att taga redutten i besittning genom att gifva honom tid att
omringa dem från alla sidor. Hvad Svenske länge anat visade sig sålunda
vara riktigt. Meijersdorff hörde till förrädarna.

»Sakta, min unge vän!» återtog denne. »Om man partout vill dö för
fäderneslandet, bör det väl ske så att någon ser det ... Fi donc! ... En
adelsman låta spränga sig i stycken i ett dylikt råtthål.»

»Ingen är för god, men mången för dålig därtill!» sade Svenske, hvars
otålighet nu öfvergått till raseri, i det han drog värjan och rusade
honom in på lifvet. Ett par häftiga stötar och Meijersdorff segnade,
blödande ner på gräsmattan.

»Skynda er, nådig herre», skrek Lars i detsamma. »De storma redan från
alla sidor.»

»Upp bussar på vallen!» skrek Svenske, i det han, lämnande baronen åt
sitt öde, rusade med värjan i högsta hugg mot några ryska soldater som
höllo på att klättra öfver pallisaden.

Men det var för sent. Det var ingen längre som följde honom.

Ett regn af kulor som slog smattrande mot pålverket, nådde äfven honom
och kom honom att falla innan han hunnit halfvägs.

Inne i staden rasade striden ännu i flera timmar. Väldiga flammor
ringlade sig upp mot himlen från de brinnande husen. Det var icke längre
en kamp, det var ett blodbad, där de mördades jämmerrop endast
öfverröstades af segrarnes vilda dryckessånger.




                                 XVIII.


Ett år hade gått sedan de i föregående kapitel skildrade händelserna ägt
rum och berättelsens trådar förena sig nu åter i hufvudstaden.

Det var en kall men solig höstafton 1742. Tornspiror och fönster
glittrade i den röda aftonbelysningen och i det lugna vattnet mellan
Staden och Skeppsholmen, där de många finnskutorna kastat ankar,
aftecknades som i en spegel konturerna af deras skrof och tackling.

Men inne i de smala gränderna var det redan skymning, så att det var
ganska svårt att kunna urskilja hvar skylten hängde, som utvisade
ingången till det för alla stockholmare bekanta härberget »Holländska
Thun».

Detta kunde dock ha sina fördelar, hvilket nog insågs af det par, som
tagit sin tillflykt i den mörka portgången.

Han hviskade henne nu något i örat, som kom henne att skratta; men då
han ville ta ut betalningen med en kyss, skrek hon till och flög sin kos
uppför trappan.

Dörren till källarsalen öppnades i detsamma och i ljuset, som
utströmmade därifrån, kändes han igen som en stor, rödbrusig
gardeskorpral i hvitpudrad peruk och gula knäbyxor, där han stod som
bäst och skyldrade på lek efter henne med korsgeväret.

Det var en egen syrlig dunst, som slog emot en, då man inträdde i
källarsalen. Det luktade på en gång af gammal instängd tobaksrök,
utspildt öl samt af oset af gammal kumminost och gräslök.

De smårutiga fönsterna voro sorgfälligt stängda med säkra bommar och
endast oljelampan framme på disken och de flämtande glöden i spiseln,
fingo bäst de förmådde söka skingra det rådande dunklet. Kring ett stort
bord midt på golfvet sutto några borgare med tennmuggar och trästånkor
framför sig, sysselsatta med att drifva väldiga rökmoln ur sina korta
pipor. En källargosse höll på med att skölja några glas i en hög
tvättbalja vid spiseln och resa dem på kant utefter den breda
spiselkransen.

Ställets Hebe, som tronade på sin stol bakom disken, såg förstulet på
gästerna, under det att hennes granskande blickar öfverforo ett tiotal
karotter af hvitt porslin, fyllda med plockfink och andra
älsklingsrätter. Själf såg hon ganska respektingifvande ut, fetlagd och
rödkindad som hon var, i sin bindmössa och brandgula redgarnströja.

»En mugg till af detta ölet, vackra Fiken!» ropade en af gästerna, en
grofväxt karl, med svartmuskigt anlete.

»Ja, det är då visst som amen i kyrkan», inföll hans granne, då hon
öppnade luckan på golfvet, för att gå ner till ölförrådet, »att så sannt
jag heter Göran Smedman, som hade krambod vid Packartorget, måste man
icke draga på sig polska buffellädersstöflar om man skall gå ut när
höstvätan börjar ... och hafva två stadiga, handfasta lyktgubbar, som
kan dra’ upp en ur smutshögarne.»

»Och så kommer en sömnig hyrkusk», återtog den andre, i det han blåste
upp sitt rödbrusiga ansikte och slog sin tjocka näfve i bordet, »och då
... pladask ligger man där i mörkret. Nej, hederligt folk kan snart icke
gå på gatorna, utan måste bära sig såsom kungar och morianer.»

»Gårdsägarne borde åläggas, bror Flåberg, att åtminstone en gång i
veckan sopa gatan utanför sina hus, så att man kunde ta’ sig någorlunda
fram nattetid», inföll den tredje i sällskapet, hofperukmakaren Ludvig
Reincke.

»Nattetid? Nej, nu går det igen, sa’ Frodbomskan om svagölet!» –
skrattade slaktaren hest. »Bror Smedman vågar sig, ta’ mig ock böfvelen,
icke ens att _tala om_ att gå ut nattetid.»

»Minns på Eriksberg, härom da’n? Hm! Icke långt borta för bror själf»,
svarade den förre, med en menande blick på Smedman.

»Det ordet pliktar du för med nio daler, mäster hårfin», sade slaktaren,
i det han på nytt slog handen i bordet.

»Jag gör en konst i dina dalrar! Hela skrået känner nog hurudan gnidare
du är.»

»Gnidare kan du vara själf och inte jag», sade slaktaren i det han i
vredesmod reste sig från bordet.

»Sakta, go’ vänner», inföll nu Smedman medlande. »Bror Flåberg är ingen
gnidare, det skall vår Herre veta. När pipbruket gick omkull och jag
måste cedera bonis för den dåliga kreditens skull, så lånade han mig
hundra blanka plåtar.»

»Och testamenterade jag icke med varm hand en lika stor summa till en ny
messhake åt prästen i Jakob?»

»Ja, med förord att gifvarens namn skulle stå i kyrkoboken och
inrikestidningarna», invände perukmakaren försmädligt.

»Nej, vet nu skäms, din sakramentskade hårtång», skrek slaktaren, »för
nu gnisslar du värre än trähästen på Hötorget, då någon rider på’n. Hin
må vidare vara i brorslag med dig längre. Jungfru – betala!» skrek han,
i det han med beslutsam min tog sitt spanska rör från spjället. Han
ville dricka sitt öl vid ett annat bord.

»För mig kan du gärna sitta i femtusen år där borta på bänken», sade
perukmakaren i försmädlig ton, »och dricka öl så att det växer
brunnskrasse om halsen på dig – utan att jag skall kännas vid dig, du
ilskna kanalje.»

»Sakta, sakta go’ vänner», tog åldermannen till orda i medlande ton.
»Slå dig ner här igen, bror Flåberg. – Skola gamla vänner råka i lufven
för det minsta ordkäbbel? – Nej, – salig gumman hade nog rätt, då hon
sa’ att ...»

»Betala – jungfru!» skrek slaktaren ännu högre, i det han satte sin
gröna karpus på hufvudet och slog på kullen med handen.

»Nej, hör nu, bror Flåberg», fortsatte åldermannen bevekande i det han
fattade honom i rockskörtet. – »Hvad är väl detta för komedia? – Förr i
världen gaf man hvarandra ett godt glåpord eller torrbultade hvarandra,
så godt man förmådde, men se’n var allt bra igen. Hvart ska’ det väl
dra’ hän om alla gamla vänner bli så snarstuckna som bror.»

»Jag ... människa ... förstår mig icke på skämt. Förr brukade icke en
välaktad borgare skämta med sina gamla vänner – men nu är allt
tillåtligt, förstås! Är det väl annat dagligdags än politik och gräl? –
Men det var då en satans slyna! – Jungfru, – en mugg godt starköl till
...! Inte? ... Se bara hur hon klottrar figurer på brädlappen. Knäpp
henne på näsan perukmakare med räknetaflan, så att hon skyndar sig litet
fortare ... Men hvad är det väl för en gynnare?» afbröt han sig och
sänkte rösten, i det han sneglade åt dörren. »Ser ut som han hade ondt
samvete, den krabaten. Se bara hur han smyger sig som en fluga efter
väggen.»

Den som på detta sätt ådrog sig slaktarens uppmärksamhet var en
medelålders man, klädd i en hvit manchettskjorta, rödstickad tröja och
vida holländarebyxor.

Utan att låtsa om att han var uppmärksammad, slog han sig ner vid ett
mindre bord mellan fönsterna.

»Hör hit! Ett kvarter rhenskt af bästa slag», ropade han, i det han
satte sig och slängde ifrån sig hatten på bordet.

»Sådan skräflande öfversittare», sade Smedman i det han makade sig
närmare slaktaren. – »Alla dagar nytt folk. – Förr såg man icke ett nytt
ansikte på hela långa året. – Gamle Johan Pfeiffer, som stod där bakom
disken, i sitt gröna förkläde och snusbruna rock, kände hvarje kund
bättre än den onde känner Siklabröderna, – ja, det var andra tider förr
i världen ... men allt blir sämre och intet bättre ... Botten opp go’
vänner, sa’ jätten, drack ur sjön!»

»Det syns, han kommer från långresa», sade perukmakaren eftertänksamt.
»Se hur hans tofviga hår hänger ner i synen på honom. Rundskor och
slokig hatt, ombunden med en tågända. Kanske det är en finnskeppare?»

»Hör hit, landsman», sade slaktaren, ur stånd att längre kväfva sin
nyfikenhet; »Hvad nytt utifrån?»

»Kännen I då inte den sorgliga nyheten att svenska hären på finska
bottnen är tagen till fånga?»

»Bah! Det står i alla avisorna», sade perukmakaren i försmädlig ton.

»Hvem böfveln tror du, bror, läser de dumma avisorna», sade slaktaren
med en föraktfull blick på den siste talaren. »Ser för resten icke i bok
på hela långa året. Stopp och belägg för så’nt. Hvad rör en hederlig
borgare för öfrigt om folket annanstädes är galet och slaktar sin nästa
... Men slå sig mans ner här min herre. – Fast vi förstås icke höra till
storfolket kunna vi tömma ett godt glas rhenskt om det kniper.»

»Borgerskapet i Stockholm har ingen orsak att nu mera ställa sig
tillbaka för några utländska orters», – sade den okände, i det han tog
plats bredvid dem.

»Åja, – skam till sägandes var det icke så dåligt förr i världen
heller», inföll åldermannen, i det han rätade på sig, – »men hur var
det, min herre, med nyheten? ...»

»Sådan utbasad kannstöpare bror är», – afbröt slaktaren. – »Har du då
icke fått nog i dina da’r af nyheter? – Hela förmögenheten, hus och
gård, gick ju åt på nyheter och annat satty. Ska’ nu dina vänner, som
hjälper dig fram på ålderdomen, också dra’s med i eländet? – Låt du mans
hin håle bäst han gitter hållas med knektarne, herredagsmännen och
nyheterna, så att hederligt folk i fred få sköta sina sysslor.»

»Ha ni hört att ryssen tagit hela Finland», sade den okände.

»Hm!»

»Och att vi snart kunna vänta hans galejor på strömmen.»

I ett nu for perukmakaren upp från stolen, och hade icke slaktar Flåberg
gripit tag i hans rockskört och med andra handen i Smedmans peruk, hade
säkerligen båda två räddat sig genom dörren innan någon hunnit blinka.
Nu måste de stanna kvar.

»Inte ska’ ni bli vettskrämda för så’nt prat», skrek slaktaren. »Ha ni
hört talas om skepparlögner? Nej, nu bjuder jag på ett stop till om
perukmakaren sjunger sin nya visa.»

Flåberg hade en egen förmåga att få de bägge andra under sin lydnad och
perukmakaren började, ehuru ovilligt, att stämma upp sin låt:

   ”Gardesgossar all, hafwa hjälpt på fall
   Swea land och rike.
   Sparat lif och blod, wisat ringa mod
   spelat gäck för alla ryssar
   och förtjänt blå påkekyssar.
   Wi ock ganska sannt, ha oss här bekant
   att er’ dater warit slätta.
   Fast uti wår stad, I på waktparad
   efter wanligheten sprätta.
   Näsan högt i wädret, fastän rädd om lädre
   I på Castenhof er sätta.
   Och af kronans pung,
   som ej mer är tung
   Edra tomma magar mätta.
   Borgargossar blå,
   som har luft att slå
   om det en gång skinnet gäller,
   Låt oß allihop,
   hwar en gardesglop
   ge en örfil, så det smäller!
   Ingen inkwartering
   eller nå’n förtäring
   skall man gifwa slika mesar.
   Will det gälla mer
   innan kort man ser
   att wårt borgerskap sig reser.”

»Nå, den var förbaskadt rolig, den skrifvarlåten», sade slaktaren
storskrattande så att tårarne stodo i ögonen på honom, »ja så går det,
när hararne leka krig.»

»Ni gör orätt, go’ herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände
i allvarsam ton, när skrattet tystnat. Om inte de höge herrar, som hörde
till tullsocieteten, befallt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid
sjökanten, där de döde båtsmännen voro nermyllade, hade det nog gått
bättre för dem.

»Det var en förfärlig syn», återtog han när de andre tystnade, »att se
dem ligga i jordkulorna hela hösten i ände ... Här en arm, där en fot
som stack upp ur den tunna mullen ... Fram mot julen, då snöslasket
började, voro de något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten
ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. – Nej, go’ herrar,
inte var det deras fel att det blef en så slät utgång på kampanjen!»

»Wrangel visade ett oförlikneligt mod i Willmanstrandska affären», sade
åldermannen eftertänksamt.

»Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slaktaren snäsigt. »Wrangel
det är en ärans man, en af de gamle kärngubbarne ... Nej det är den där
mesen Buddenbrocken, som fört olyckan öfver oss. – Han förledde vår
hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Hur lämnade han inte Wrangel
i sticket vid Willmanstrand? ... Han hade tretusen, ska’ ni veta, och
Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han
haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som
korfspa’. Prata om att inte Buddenbrocken är en förrädare ... Hä? ...»

»Stupestocken blir ock hans lön», sade den spenslige perukmakaren
tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go’ herrar om vi skola dricka tappre
Wrangels skål. Han är en man af den gamla goda tiden!»

»Allt blir sämre och intet bättre», sade Smedman halfhögt för sig själf,
i det han med betänksam min satte ölstopet ifrån sig. – »Hvem frågade
väl i salig kungens tid hvems felet var? ... Frös och svalt gjorde man.
Men det fanns hjärta i kroppen. Fienden stod öfver oss både på sjökanten
och vid norska gränsen och här hemma dogo de för pesten såsom flugor.
Men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. –
Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och
libstickerot – eller boskapsteriak och ättika om det var mycket illa –
ja, då fick man vara nöjd och med en troinnerlig bön till vår Herre söka
den rätta hjälpen mot pestilentian ...»

»Då kunde också en hederlig krämare», sade slaktaren, »ha sin bod i
behåll till döddar. Var det inte så bror menade? – Nu är det en annan
sak och denne mannen har nog rätt att felet ligger hos de höge herrarne.
– Jag har hört på flere än ett håll att Buddenbrocken hade kolifej med
papister, jesuiter och aristokrater.»

»Ett sannt ord af min herre», sade den okände inställsamt. »Adeln är
rätta orsaken till kriget. Genom gärder vill den utsuga borgerskapet och
genom täta rekryteringar aflägsna böndernas söner, för att sedermera
kunna få lättare bukt med de ofrälse.»

»Och därför ska’ borgare och bönder hålla ihop», skrek slaktaren, i det
han slog sin breda näfve i bordet, »samt utrota all adel.»

»Först af allt generalerna», inföll den okände.

»Ja, först generalerna!» skrek hofperukmakaren. »Sverige ska’ styras af
en kung och icke af många herrar. Se’n må adeln stå sitt kast.»

»Om det funnits förrädare vid hären», sade åldermannen, undfallande för
denna störtsjö af ord, »tror jag nog att det är deras fel; ty mod och
tapperhet har vårt folk!»

»... och skönhet också», skrek den oförbätterlige perukmakaren, i det
han svängde sig på stolen. »Eller hur, vackra Fiken?» ropade han till
skänkjungfrun, som trippade öfver golfvet. »En kyss, vackra nymf, som
salig grefven sa’ till Britta på Förgyllda råttan, och mitt hjärta
tillhör dig för evigt!»

»Fy skäms, mäster sprätthök», svarade den tilltalade med en snörpning på
sin breda mun. »Hvad tror han Lina skulle säga, om hon hörde honom nu?»

»Trå ta mig om jag på åtta hela dar tänkt på lilla Lina. – Nej, du är
det, Fiken, som är min hjärtetös, och nu skall du icke slippa så lätt
ifrån mig som sist, då beslagskarlarne stodo vid disken.»

Efter att ha yttrat detta, lutade han sig framåt för att söka fånga
henne. Men vid hans ansträngning att hålla sig uppe föll länstolen öfver
ända och han själf framstupa på golfvet.

Då han slutligen lyckats resa sig upp och under de andres skämt åter
intaga sin plats vid bordet, var föremålet för hans ömma låga
försvunnet.

Fiken hade skyndat ut i källargången. Därifrån begaf hon sig in i ett
litet, hvälfdt rum med fönster åt gårdssidan, där hon lyssnade en stund
uppmärksamt, hvarefter hon slog eld och tände ett par smala talgljus på
spiselkransen samt framtog några blankskurade tennmått, som hon satte på
bordet.

Efter en stund hördes en sakta knackning på fönstret; den upprepades
något starkare, då hon skyndade sig att draga från regeln. Där utanför
stodo två män i neddragna hattar och vida kappor.

»Alltid lika vacker, ma foi», sade den ene af dem och klappade henne
under hakan. »En sådan hy du har, lilla Fiken! Men hvarför lät du oss
vänta där ute så länge? Kallt som i Februari.»

»Ja, hvad mig vidkommer, känner jag mig alldeles som i fjor då vi
slutade den där korfkampanjen, efter att i tjuguen dagar icke haft
kläderna af kroppen», sade den andre, en äldre man med sträfva, inbundna
anletsdrag och gråblå, genomträngande ögon. »Men här inne är ju riktigt
varmt och hemtrefligt ... Just hvad som kräfves för att kunna arbeta med
zèle och drift.»

»Tror hans nåd man kan se genom väggar och tak?» frågade Fiken, med en
misslynt snörpning på munnen. – »Kunde väl inte gissa häller hvem det
var där ute i mörkret som klappade på?»

»Hvarför inte det, mitt vackra barn? ... Psyche såg ju icke Amor. Men
hon älskade honom ändå, fast hon trodde att det var ett vilddjur.»

»I komedien ja; men inte går det så till i verkligheten ... och så var
den sköna fröken sjuk också, åtminstone gjorde hon sig till som hon
varit det, för det spektaklet såg jag själf här om dagen med egna ögon.»

»Godt, mitt barn», afbröt den äldre, som under tiden tagit plats vid
bordet, »vi lämna nu det där ... Säg mig i stället, om vi kunna vara
säkra på att få vara fullkomligt ostörda.»

»Var det likt att någon skulle störa ers högvälborenheter.»

»Hvad är det för folk där ute i källarsalen?»

»Ingen som öfverste Lagercrantz bör vara orolig för», sade hon med en
slug blinkning, i det hon såg honom djärft i ansiktet. – »Några
hederliga borgare, som snart aflägsna sig – och herr Bisot.»

»Superbt, min ängel! Men säg mig, en attendant, har du hört hvad de tala
om?»

»Om krig och generaler och några andra fasliga grymheter. Är det något
annat, som deras högvälborenheter befalla, så sitter jag strax vid
dörren», återtog hon, då han icke svarade, hvarefter hon med en nigning
försvann genom dörren.

»Ett godt hufvud på den där flickan», sade den äldre fundersamt, i det
han sköt länstolen närmare bordet. »Måhända skulle hon kunna vara oss
nyttig efter en passande éducation. – Den där grobianen Stenflycht har
haft stor nytta af sitt vackra kompani vid den sista riksdagen. – Men en
annan gång ... Hur var det, mon frère, vill gubben på inga villkor lämna
ifrån sig dokumentet?»

»Parbleu, om jag det riktigt vet. Han har visserligen förtroende för mig
och talar vidt och bredt om allting som rör hans sak, men när fråga blir
om att få se Wrangels bref och instruktionen han sände honom, då
pesterar han och väsnas, som om det gällde lifvet.»

»Har nog icke så orätt däri», svarade den andre med ett cyniskt leende.
»Men hvartill tror han sig väl kunna använda de där papperen?»

»Ma foi, hvartill? ... Hela processens utgång, tror han, hvilar på deras
ägande. I går ville gamle Hamilton kräfva dem med våld, men då vardt han
så desperat, att dottern fick convulsions hysteriques och alla människor
– till och med gamle fältmarskalken – sprungo och letade efter eau de
luce och kamfertstinktur.»

»Det hjälper ej; han måste _tvingas_. Bättre likväl om våld icke vore
nödigt, och bäst af allt om den gamle mesen Hamilton icke fick tag i
hemligheten. Han skulle naturligtvis genast lämna papperen tillbaka
eller måhända rent af taga hans parti.»

»Bien possible! ... men jag tror för min del att Buddenbrock förr låter
döda sig än lämna dem ifrån sig.»

»Något lämpligare måste uttänkas. Den, som finner medlet, gör partiet
och landet en sådan tjänst – att icke ens visad _feghet mot
fäderneslandets fiender_ sedermera torde skada honom, om den kunde
styrkas. För min del anser jag att en belöning af tio tunnor vore det
minsta han kunde ha att vänta.»

»Det är, vert et bleu, som att ta ner sjustjärnorna –.»

»Kan man icke gå kjortelvägen? ... Meijersdorff hade ju, om jag minns
rätt, sina små partier med de damerna. – Koketta, högmodiga kvinnor äro
förträffliga moyens, om man förstår sig på att rätt använda dem.»

»Jag spelade ut sista trumfen förra gången dokumentet var på tal.»

Den äldres grå ögon blixtrade till vid detta svar, i det han reste sig
häftigt från bordet.

»Böfveln till karl», utbrast han, »att kunna taga lyckan i handen och
icke vilja fånga henne? ... Än dottern då, för tusan? Fruntimret hade
jag ju så när glömt? ...»

»Vi måste på allt sätt påskynda rättegången», återtog han efter en
stunds tystnad, hvarunder han oroligt börjat att gå fram och åter på
golfvet. »Mössorna göra sig redo till en större räfst fram på våren ...
De ha redan haft flere sammankomster på Tureholm. Düring, Fuchs, Spens,
Åkerhjelm, Wrangel och alla de andra smågossarne springa dagen i ända
för att värfva röster. – _Vi måste_ skynda oss. Saken bör vara klar, då
de öppna kampanjen, så att vi icke förlora initiativet.»

»Certainement! Men på hvad sätt?»

»Dokumenten! Dokumenten ensamt gifva stöd för det formella i utslaget.
Sedan får den stora hopen skrika så mycket den lyster på generalernas
blod ... Hur var det?» afbröt han sig plötsligt, i det han stannade
framför baronen. »Baronen känner ju _flickan_ närmare?»

»Ja, jag har under någon tid frekventerat den familjen!» svarade
Meijersdorff dröjande.

»Ärnar då mon frère gifta sig med la belle?»

»Parbleu! ... Har verkligen funderat därpå en smula. Modern lär vänta
stor förmögenhet en gång från Holland, hvarför jag i det hela ej haft
något emot partiet. Generalen, den gamle tvärviggen är dock absolut mot
ett giftermål, förrän han blifvit satt på fri fot.»

»Friaresaken åtager jag mig, om papperen komma i min hand. En rutten
kvist kan borthuggas utan att man afskär hela stammen.»

»Men förmögenheten blir konfiskerad?»

»När den stolta fästningen en gång kapitulerar, hoppas jag mon frère
inviterar mig till festtåget!»

»Fort bien», svarade Meijersdorff – att det var denne har läsaren
förmodligen länge sedan gissat. – »Det skulle vara très curieux, om icke
chamaden snart skulle låta höra af sig ... Konsten ligger i approcherna,
mon frère, och här bör olyckan göra jordmånen lättare.»

»Är räfven utrökad, står boet orubbadt. Men hur var det med Bisot?»

»Den göken håller som bäst på att följa sin instruktion. Det hörs nog på
tapaget där ute att han blifvit väl mottagen. – Han är van att göra sin
déclaration en forme.»

»Icke fullt att lita på nu för tiden», sade den äldre tviflande. »Den
gunstig herren har dock dem som följa sig. – Ts! – hvad var det? Jaså,
det är gamle Björnberg som tassar redan där ute ... Ah! Se vår vän»,
afbröt han sig och vände sig mot den inträdande.

Den inträdande var en storväxt man med grofva, intetsägande anletsdrag
och klädd i en brun rock med utslitna guldbroderier, knäbyxor af samma
färg samt svart yfvig allongeperuk.

»Hvar äro de andra?»

»I hack och häl», hördes i detsamma flere röster utanför dörren. »Vi
trodde att Lagercrantz skulle vara hindrad i afton ...»

En stund senare voro de förnämsta medlemmarne af Lagercrantzska
fritroppen samlade omkring bordet, såsom bröderna Silfverschöld,
Stjerneld, öfverste Ollonberg, Marks von Würtemberg, Wurt, Ruuth m. fl.

»Stora nyheter i Gazette d’Altona», sade Lagercrantz, sedan man en stund
talat om likgiltiga ämnen. – »Cumberland är i fallande.»

»England är matt», sade Ollonberg. »Lumpna 75,000 pund i ett för allt
till röstvärfning för förverkligandet af de hessiska planerna.»

»Hessen är vida farligare», inföll Schulenberg, som af hämnd för den
uteblifna pensionen nu mera arbetade af alla krafter mot den hessiske
tronkandidaten.

»Må England hitsända hela sin skattkammare», återtog Lagercrantz, utan
att fästa sig vid afbrottet, »hvad betyder det? – När Birkenfeld icke
längre kan drifvas fram, återstår endast Eutin och Ryssland och den
förres utväljande torde förr eller senare varda ett conditio sine qua
non för Finlands återlämnande.»

»Må Hessen gärna komma», inföll Björnberg med hetta, »och låt mans äfven
England skicka hit öfver sina 40,000 man advokater, vi skola nog veta
plädera questio quo modo, så att hessaren skall finna det både varmare
och lugnare där han nu är.»

»Enligt min mening», sade Lagercrantz, »är det blott dansken som är
farlig. Grüner är ett slipadt hufvud och har skaffat sig ganska god reda
på våra förehafvanden.»

»När man, som han, går kjortelvägen, kommer man långt», sade Björnberg i
föraktlig ton. »Det har jag alltid sagt. – En dam kan verka både med
tårar och vackra ord ... jag känner till det där af gammalt.»

»Det minns äfven jag, ma foi», inföll Meijersdorff skrattande, »vackra
Cecilia på Lorensberg –?»

»Mes amis», inföll Lagercrantz allvarligt, »intet skämt! ... Stenflycht
har endast tolf fritafflar och 4,000 plåtar till pensioner och ...»

»Grüner har, par dieu, endast råd att hålla fem af de förra», inföll
Meijersdorff. »Och sju måste det vara för att kunna räcka till för hela
adeln.»

»Meijersdorff har måhända rätt», återtog Lagercrantz. – »Men en annan
nyhet, mes amis? Lanmary har vunnit kungen för partiet. Jo, som jag
säger! Han har tagit honom, tack vare sina förespeglingar om
suveräniteten och arfsrätt åt grefvinnan.»

»Måttlig vinst», inföll Marks von Würtemberg torrt. – »Grüner åter har
hela bondhopen på sin sida.»

»Stenflycht har äfven sörjt för att sådant folk inte skola felas vid
våra bord. Sexton till aderton kuvert serveras dagligen för medlemmar af
det hedervärda borgarståndet.»

»Par ma foi – fort bien!» ropade några af de yngre. »En skål för
chefen!»

»Bönderna», inföll Marks von Würtemberg, »skrika dag ut och dag in på
generalernas afrättning och danska kronprinsens utväljande. De hafva nog
med biskopar förut, säga de, och vilja icke höra talas om Eutin. Till
och med soldatesken är orolig. Sörmländingarne ha slagit ihjäl en
löjtnant, som skulle föra dem från trossboden.»

»Ja, må det jäsa», sade Lagercrantz och gnuggade sina händer. »Valde vi
tronföljare endast för att köpa fred för några lumpna bönders skrik och
hotelser, vore vi väl de uslaste trälar på jorden och hade förspillt
Göta och Svea mäns forna ära och anseende. – Lika väl sätta riket på
auktion! ... Ett val som uppoffrar vår frihet må man gärna uppskjuta, ja
ända till domedagsotta. Lyckligtvis är dock ingen fara», återtog han i
lugnare ton. – »Birkenfeld är omöjligt drifva igenom – men med Eutin
_går det_.»

»Generalernas sak måste först vara afgjord», invände Silfverschöld –
»förr kunna inga kraftiga mått och steg tagas. Buddenbrock är dock en
svår nöt att knäcka. Hans papper kunna icke jäfvas och så länge man bara
går fort med suppositioner och antaganden, kommer man icke långt.
Öfvergeneralen kan väl, för fannen, icke gärna ställas till ansvar, för
att visst folk flydde som fuyarder och flyktingar ...?»

»Det gläder mig att höra att mina vänner och isynnerhet min ärade svåger
är af den tanken», inföll Lagercrantz med en lätt ironisk ton. »Man kan
lätt låta eget hat förleda sig till orättvisa. –»

»Men beträffande det omtalade dokumentet har det emellertid ingen fara»,
återtog han efter att hafva funderat ett ögonblick, »om blott min svåger
smider medan järnet är varmt, skall jag nog laga så att papperen inom
kort äro _utan_ allt värde. Det är emellertid viktigt att mon frère
skyndar sig, ty annars kan allt ändra sig till generalens faveur ... Hm!
... Hans egen och grefve Liewens malice hvilade aldrig för att få mig
störtad, då _de_ hade makten.» –

»Hvad betydde väl Lewenhaupts falskhet», inföll Björnberg, »om icke att
han var kujonerad af de där Buddenbrockarnes kraftigare viljor.»

»Alla liffländare», sade Marks von Würtemberg torrt, »äro en och samma
onda race och hålla ihop som ler och långhalm.»

»Han sade till mig midt i ansiktet», återtog Lagercrantz, »då jag innan
Willmanstrandska aktionen ville att hären skulle rycka fram mot Wiborg,
att jag och mina vänner förde en slingrande politik, stödd på hemliga
underhandlingar och sväfvande allianser, som endast afsåg att skaffa oss
själfva så stora fördelar som möjligt ... med ett ord att vi icke hade
något allvar med kriget, utan endast ville göra svaga demonstrationer
etc. etc.»

»När alltså oförmodligen ett rinnande vatten upphäfver sig och finnes
skadligt», läste Silfverschöld från ett papper som han upptagit ur
fickan, »söker alltid den förståndige hushållaren att upptäcka dess
springkälla, för att dämpa och utöda ådran. Nu är questionen om rätta
grundorsaken till den första motgången, som skedde då ryssarne gingo
öfver gränsen vid Willmanstrand, samt de soutiens och de planer för
själfva kriget som då uppgjordes af Buddenbrock ...»

»Som mes amis höra har han redan allt färdigt i sitt koncept, hvilket
endast behöfver något corrigeras till skrifarten», afbröt Lagercrantz,
skrattande. – »Det innehåller äfven mitt sentiment. – Jag har gifvit den
gynnaren en coup de dents, fast nog kunde han hafva förtjänt ännu mer af
mig. – Men mannen vill blifva af med lifvet», fortfor han med ett
öfvermodigt hånskratt under det sällskapets beundrande blickar riktades
mot honom. – »Han skulle krossa mig! – Ha, ha, ha – jag, som icke var
mer än adelsman; men ärlig svensk adel kan nog uppväga hundra
liffländska baroner ... A propos baroner, vi få icke glömma,
Meijersdorff, de signa, jag markerat för nästa sammanträde – _en cas de
besoin_!» –

»Hvad fanden prata ni?» hördes under den tystnad som följde på dessa
ord, slaktarens väldiga basröst ifrån källarsalen. »Hvad förslag? – Vet
ni inte skäms? Skola ni redan gå er väg? – Understå er blott! – Understå
dig, Smedman, din gamle mes till ålderman? Det var som jag sa’ ... Salza
tog fast generalen vid Ensta och nu vakar en officer och 100 man af
gardet dag och natt öfver honom. – Nej, hör nu på hvad jag säger. – De
göra ronden genom min bakport ... Vi dricka ännu ett stop? Hör hit,
flickmänniska! – Ett stop äkta rhenskt, hör hon, och fyra rena muggar.
Neej, säger jag, inte ett ord mer, sa’ klockarn läste in prästen i
sakristian. Det gör er vid djäfvulen intet ondt, gossar ...»

»Men hvar tog denne munsiör Bisott eller Biså vägen ... Hör nu! Vill
herrn veta hur gråsuggorna gnaga, efter herrn lurar så där i vråarna?
Här lyssnar man icke, kan han få veta, på annat folks kärlekshandel ...»

Slaktarens glåmiga ögon glänste riktigt till, då han såg hur hans
kamrater raglade fram till bordet. Han drog af sig sin fläckiga rock,
knäppte upp den långa västen ända till halsen samt sjöng eller snarare
skrålade med sin hesa basröst.

»Säg mig bröder, hvar finnes vinet? Hvar finnes vinet från söder?»

»Noch ein Stock, sa’ tysken – skål munsjör Bisot! Det var ju så du
hette? Hur smakar ölet? – Bättre hos fader Turgot, var det? – Men skulle
vi icke rätt och slätt kunna dricka brorskål – jag har, skam till
sägandes, ett hus där uppe på Regeringsgatan bredvid Buddenbrockens. Där
ska’ ni få bo till döddagar, om ni vill hålla till godo. – Se så, öppna
korpgluggarne nu, mäster hårtång, för du får stå fadder ... Hvad för
slag? – Vill herrn icke göra besked i vinet, när jag stigit upp för
herrns skull!» – skrek slaktaren, ursinnig, då Bisot syntes tveka, i det
han slog vinglaset i väggen, så att det splittrades i smulor.

»Nå hvarför står du då och menar och menar och väger på hufvudet?»
fortsatte han då Bisot skyndade sig att dricka honom till. »Tror du
kanske att jag icke druckit brorskål med grannare peruk än din i mina
dar. – Trå ta mig om jag nånsin går på något kaffehus mer. – Dåligt
folk, snarstucket folk! – Gamla kärnrasen den är utdöd, alldeles som
hornboskapen. – Hör hit, jungfru nosgrann! Hvad har hon klottrat upp åt
sig på brädet? Hvad för slag? Femton plåtar, sa’ hon. – Nå så skynda på
då, sa’ roddarmadamen åt rospiggen, som satt på grund.»

Mäster Flåberg ville nu gå utan att ens taga rocken på sig.

»Stanna Flåberg, för stopp och belägg», sade perukmakaren, i det han
grep slaktaren i kragen, men var nära att själf falla under bordet.

»Nej stopp och belägg», skrek denne, som redan ändrat sin mening. »Nu
ska vi alla tömma försoningsbägaren. – Nattstånden ovänskap, och
nattståndet dricka luktar illa. Hör hon, flicka lilla, ett mått af det
bästa – men tappa inte grumset med.» –

De fradgande muggarne tömdes om igen och om igen flere gånger. Då
slaktaren ändtligen sent omsider befann sig på hemväg från »Holländska
Thun» efter att med tårar i ögonen tagit afsked af den spenslige
perukmakaren, var det Bisot, som fick äran att leda honom hela vägen.
Det var äfven till honom, som han anförtrodde, under strängaste
tysthetslöfte förstås, att enligt hans ringa uppfattning det verkligen
var Buddenbrocks skuld att tiderna voro så dyra och att hafretunnan
kostade en daler mer än under förlidna året. »Men välkommen till mig,
när bror vill», slutade han sitt prat – »för jag bryr mig icke för ett
halft runstycke om hvad den mesen Smedman pratade om dina intriger vid
riksdagen. Han lefver nu på nådebrödet, den gamle kraken, och är därför
litet ilsket afundsjuk på folk i en bättre ställning. – Nej, kom mans
bara hem, ska’ bror få se. Se så kom nu! – Godt öl ur ordentliga
stopmått ... inte sådana där fingerborgar, som halfstopen på krogarne
... Nå så farväl då till härnäst.» –

Med dessa ord skildes han från sin nya bror. En stund senare lyckades
det äfven för åldermannen att få ett säkert tag om sin portklapp och
hålla sig kvar där så länge att han kunde komma in.




                                  XIX.


Det var en vacker, solig vinterafton. De gröna slessingsgardinerna för
fönsterna till biskopens lilla rum, voro halfslutna och genom
öppningarna kom solljuset i täta strålknippen genom rummet och satte
fyrkanter på golfplankorna. Sinius och biskopen voro inbegripne i
samtal.

Denna gång gällde prostens öfvertalningsförsök helt visst någon viktig
fråga; ty den varsamhet och grundlighet, hvarmed han inledde den,
gränsade nästan till det komiska.

»Ingalunda min tanke att lasta kunskapen om andra folks seder och bruk»,
svarade Juslenius på en af hans frågor. »Hæc sunt facienda, neqve illa
omitenda, säga romarne. Men kunskapen om vårt eget bör likväl gå i
_främsta_ rummet.»

»Nihilo nihil fit», – svarade prosten med en misstrogen skakning på
hufvudet. »Om man icke känner något annat än sig själf, torde det vara
svårt att utveckla sig till något högre. Vi ha ofta här i Sverige större
svårighet att af en lysande, öfverlägsen tanke bringa fram något
verkligt, än våra grannar att af ett solgrand skapa hundra volymer.»

»Vår ungdoms stora lust efter utländska resor kväfver de gagneliga
företagen.»

»Min ärade bror har rätt äfven härutinnan. – Men om de utländska resorna
äro så skadliga, hvar skola våra unge män få afhöra en Bass och Becker i
Halle, kemister sådane som en Stabell, filosofer som Wolf i Marburg,
Quesnay i Paris, Trochin i Amsterdam, Albinus, Gravesand, Boerhave,
Haller och van Swieten i Leiden, och ...»

»Jag har icke sagt», svarade biskopen något ifrigare, »att icke den
svenska vetenskapen bör söka lärde mäns råd i alla land – min käre bror
har i sanning ganska litet af de gamles konst att höra på innan han
svarar. – Jag har endast sagt att vår ungdoms lust efter utländska resor
kväfver många gagneliga företag och jag påstår nu att denna min åsikt
hvarken är orätt, falsk eller vilseledande.»

»Skulle det icke vara af lika stor nytta för vår ungdom att på närmare
håll få deltaga i striden mellan Lockes och Leibnitz’s tillhängare som
att strida för Gyllenborg eller Åkerhjelm?»

»Hm! ... Tvärtom.»

»Enligt min ringa tro är det Causas impulsivus eller moventes seu
inductivus, det är de drifvande orsakerna till resan, som man i första
hand bör fästa sig vid. Dessa utgöra nämligen antecedens eller det som
går förut. Först därefter eller genom de rön, som man vet att den
resande inhämtat, hvilka vi ju här kunna kalla media concludendi, jura &
rationes eller slutmedlen, kan man i rätt ordning komma till
conseqventiam ex præmisso, det är påföljden. Ett motsatt
förfaringssätt», – fortsatte han, då biskopen endast svarade med att
nicka några gånger – »är både skeft och vilseledande. Man kommer ofta
till conseqventiam ex præmisso, där möjligheten tages för verkligheten
... För att nu endast hålla oss till de sista dagarnes händelser, hur
har man icke behandlat Buddenbrock under juldagarne? Ingen har dock
lyckats bevisa sanningen af premisserna, hvilka här voro själfva
libellens tillmälen.»

»Så», sade biskopen i det han rynkade ögonbrynen. »Det var alltså dit
min käre broder syftade med sin svartbäckslatin. – Men Lewenhaupt och
Buddenbrock _äro förrädare_; kom det väl ihåg. Såsom sådana skola de ock
behandlas, hoc est _på intet annat sätt än såsom förrädare_.»

»Lewenhaupt må min vördade bror kalla så, men Buddenbrock? Har icke han,
efter hvad alla underrättelser gifvit vid handen, varit den ende utom
gamle Bosquet som röstat för att hålla stånd ...»

»Ja, då det var för sent. – Planen för krigsföretaget var, om bror så
vill, god och för omständigheterna gynnande. Men allt samman vardt ju
vid verkställandet fördärfvadt genom en förening af oskicklighet och
trolöshet. Det finnes fakta, som tala ... De hemliga underhandlingarna
på Kulvilaskogen, den tiden då hans bror var rysk kommendant på Wiborg?
...»

»Min ärade bror har då ej tänkt på ...»

»Hvad har jag icke tänkt på? ... Då Lewenhaupts myndighet och respekt
var slut, var det ingen annan råd för rådlös man, förstås, än att gifva
sig i krigskonseljens hand, eller med andra ord att göra hvad de andra
ville. Då gaf han sig åt denne Buddenbrock, som förde alla de andra
mesarne efter sin vilja. Ingen vardt därför i en hast större hjälte än
denne Buddenbrock; ty när alla de andra ropade retirera, ropade han
attackera. Han visste nog att han allena icke kunde göra krigsrådets
beslut om intet.»

»Själfva grundorsaken till olyckan ligger dock väl inte hos Buddenbrock
utan snarare hos dem som framkallat kriget. Men dessa hans gamla vänner,
ha nu lämnat honom i sticket endast för att kunna rädda sig själfva.» –

Prosten gjorde här ett uppehåll. Det var tydligt att han öfverlade inom
sig om rätta tidpunkten var inne att öfvergå till själfva grundmotivet
för hans egen långa underhandling.

»Om man skulle», återtog han slutligen, med ett slugt ögonkast på
biskopen, »söka vinna generalerna för vårt parti.»

Prosten sade vårt parti af den orsak att han, på samma gång det började
gå illa i kriget för de svenska trupperna sadlat om ånyo och öfvergått
till mössorna, hvilka varit nog beskedliga att förlåta honom hans
föregående vinglerier.

»Hm!»

»Det är åtskilligt att vinna ...»

»Hvad fordra de?»

»Att de fängslade beredas tillfälle till flykt ... Tänk på fördelarna
... Vi vunno majoritet och kunde öppna räfsten med hattcheferna ...»

»Med hvilka? Tala tydligare.»

»Jag vill förutskicka den anmärkningen att jag visst icke i allo delar
deras uppfattning som bjuda oss handen i denna sak. En respektabel
penningsumma erbjudes nämligen dessutom ...»

»Men hvilka vilja de vinna, i Guds namn?»

»För min del svarade jag nej till propositionen ... har sedan funderat
något på saken och tänkte nu endast i förbigående höra min ärade brors
omdöme. Både domkyrka och universitetet i Åbo kunde ju bringas upp igen
för den summa de bjuda!»

Biskopen tog ett steg tillbaka.

»Det är om mig alltså! Jag skulle ta emot förrädarepengar? – För att jag
skulle medverka till att man skulle släppa dylika olycksfåglar, som med
skryt och högmod skriat upp hela landet till krig? ... De skulle skrämma
vilddjuren i skogen, sade de, och i stället sprungo de som harar och
voro glada att finna skydd hos fienden! Man skulle lämna _dem_ onäpste?»

»Min vördade broder förifrar sig ... Detta hade jag icke menat ... Men
vi ha mist Finland. Det få vi kanske ej tillbaka. Men ej få vi det
bättre igen om vi nu taga de båda generalernas _lif_?»

»Hvad som sker står i Guds hand», sade biskopen allvarligt, i det han
fäste en genomträngande blick på Sinius, »men framför allt är det vår
plikt att laga så att vårt land icke blifver ett nytt Polen. Sådana
uslingar, som icke hafva något visst fädernesland utan ständigt och jämt
föra på tungan att alla folk äro lika goda, må _de_ göras evigt biltoge,
må _de_ irra jorden rundt som Jerusalems vandrande skomakare, må _de_
städse sakna hem och fristad! – Men de som förråda det land de kalla
sitt må de straffas _med bilan_.»

»Det är framför allt kyrkans plikt», fortsatte han, i det han rätade ut
sin ståtliga gestalt, »att hålla heder och rättrådighet under armarne,
ty på deras helgd hvilar hela vår andliga och moraliska framtid. Får
allt glida ned för samma lutande plan, hvarpå vi nu kommit och som
hvilar på en blödsint människokärlek, utan kraft och nerv, då skall det
förvisso inte dröja länge innan vi stå vid afgrundens rand.»

»Icke var väl svenska folket bättre i vår ungdom», invände prosten
undvikande.

»Visserligen inte, moraliter; men det fanns mera ursprunglig kraft.
Olyckor möttes med mera mod än som nu finnes för en enda liten motgång.
Hvad är orsaken, om icke förströelselusta och håg för fåfänglighet! – Se
blott dit ner i gränden! Se på alla dessa nyhetskrämare och prånglande
köpmän, funnos de väl till i vår ungdom?»

»Om fiskaler och uppsyningsmän sågo bättre efter, voro helt visst våra
gator snart rensade.»

»Nej, se dit ner», upprepade biskopen, i det han drog ifrån
slessingsgardinerna. »Se denna flock af liderliga sällar, som dagarne i
ända säljer böndagstexter, nattmössor, almanackor, svafvelstickor och
lackstänger i stället för att hållas till ärligt arbete vid våra
manufakturverk.»

»Kan väl så vara, ärade broder men det torde likväl vara klokast att
icke döma den närvarande tiden allt för hårdt. Min ärade bror hade själf
tillfälle i sin ungdom att visa sina pas de rigaudon eller utföra en
vacker engelsk eller fransk kontradans på Lorenzberg eller vid träsket –
vår tids ungdom dansar polska och branickula på »Förgylda råttan» eller
»De tre solar?» – Om förr i världen hoffolket gladde sig åt Molières,
Renards och Destouches komedier får allmänheten nu i stället läsa sådana
komedier, som Jeppe på berget, den pratsjuke barberaren, den pantsatte
bonddrängen etc. – Och om man förr», fortsatte prosten med ett insinuant
småleende, »i vissa sällskap tog sig en tour piket eller ett parti
l’hombre eller revérsi, få de nu finna sig i att spela femkort, polskt
pass eller lurlanter.»

Biskopen kunde intet annat än skratta åt dessa besynnerliga jämförelser
mellan gamla och nya tiden. Prosten hade emellertid skickligare sopat
igen spåren efter sitt återtåg än han lyckades maskera sitt anfall. Han
fick vara nöjd därmed. Det hörde till de sju orimligheterna, tänkte han,
att vinna något positivt hos en sådan tvärvigg som Juslenius. Efter att
ytterligare sagt några ord i likgiltiga ämnen aflägsnade han sig.
Generalernas sak var enligt hans åsikt förlorad. En stund därefter sågs
han vandra öfver Norrmalmstorg mot mynningen af Regeringsgatan.

Ett stycke upp på sistnämda gata möttes vid samma tillfälle en kavaljer
och en dam. Kavaljeren hälsade med utsökt behag och på den eleganta
dräkten, den väl friserade peruken samt den vårdslöst förnäma hållningen
kunde man redan på afstånd känna igen hvem det var.

»Ah – quel bonheur, mademoiselle», läspade han. »Ett så agreabelt
rendezvous på en så ful afton!»

»Ärnar sig monsieur till baronens i afton?»

»Certainement! – Man kan ju icke helt och hållet draga sig undan.»

»Hvilken olycka har icke träffat de stackars människorna ... Man får ju
nästan migraine af att höra deras klagovisor. Ma soeur tror dock
fortfarande att hennes man, generalen, skall, malgré tout, draga sig ur
spelet. Quelle chimère?»

»Bien possible, ma foi. Mig synes det dock som en ren impossibilitet. De
sakna ju hvarje moyen?»

»Madelaine har än en gång skrifvit till Holland. De femton tusen
dukaterna äro redan slut. De ha’ mist både pensionen och partipengarne.»

»Än baronens förlofning?»

»Den blef inte af. Hon vägrade _resolument_ ... Hon hade fadrens löfte
att icke tvingas.»

»Det gör mig i sanning ondt om den gamle mannen», återtog Laforme
tankfullt. »När man hela dagen insuper kammarluften, är man ju alldeles
oduglig att uträtta något med geni. Hela ens matsmältning blir
derangerad. – Men hvad sade jag väl åt den aimabla friherrinnan innan
jag reste till Paris för ett och ett halft år sedan? – Madame, sade jag,
gör inte för mycket tapage för sådana bagateller som det publika. Det är
vraiment ovärdigt för gens de condition att melera sig med detta packet,
som hela dagen skriker om den dygdiga frihetens florerande. En vacker
dag kommer madame att råka ut för en stor chagrin ... Och nu kusin,
voilà la consequense! – Ah – quel peuple! – Man fängslar en gammal brav
general, som gjort högstsalig kungen de största tjänster, och nu vilja
dessa ociviliserade barbarer rent af decapitera honom.»

»Jag ryser för den förfärliga tid, hvari vi lefva», sade fröken Liewen,
i det hon svepte sin sammetssallopp närmare om lifvet. – »Vore det icke
för Madelaines skull, hade jag för länge sedan lämnat residenset ... Ah
– mon Dieu! ... En soldat med korsgevär vid porten!»

»Meijersdorff har lämnat mig ett passe partout ... Han lofvade att i
afton göra sin visit hos friherrinnan för att hjälpa oss att skingra
hennes douleur.»

»Stackars vår baron!» suckade fröken Liewen i det hon kastade en kokett
blick på Laforme, som artigt lämnade plats för henne att instiga genom
porten. »Att Ulrika fortfarande skall vara lika otillgänglig för hans
behag! Men hur var det, hennes finske celadon var ju nära att sprängas i
luften där borta i Willmanstrandska aktionen?»

»Vill verkligen minnas att jag hört något ditåt! Han lär hafva flytt
undan till en bastion och sökte döda baronen, då denne uppmanade honom
att angripa fienden.»

»Och hans långa förfärliga betjänt! – Genom hans oförskämda framfusighet
fick Madelaine ett efterlängtadt tillfälle att förbjuda sin dotter att
besöka gamla Beata, som gjorde sitt bästa att uppfylla flickans hufvud
med alla möjliga barnsligheter. Hvad den inhemska adeln har ringa
nobless uti sig! ...»

En stund därefter suto Laforme och fröken Liewen vid ett svart,
lackeradt bord och spelade kometen, sällskapspelet på modet. Midt emot
dem sutto friherrinnan Buddenbrock och prosten Sinius, hvilken senare,
tack vare de holländska dukatpåsarne, varit en trägen gäst vid hennes
afton-cirklar, oaktadt han officielt räknades till det motsatta partiet.

Friherrinnan hade åldrats mycket under sista året och nu mera lyckades
det icke längre för det skickligt utlagda sminket att fullständigt dölja
fårorna i hennes ansikte. Men ögonen voro de samma. När hon såg upp från
korten och lät sina blickar irra kring rummet var det ännu samma
genomträngande skärpa i dem, samma uttryck af viljekraft och ihärdighet.
Plötsligt sjönko hennes händer ner på bordskanten, blickarne irrade
tankfulla, nästan drömmande, öfver den urblekta sammetsplysen, som
utgjorde väggklädnaden.

Det var en oförklarlig svaghet som smugit sig på henne.

»Ack förlåt, mina vänner», sade hon i det hon med världsdamens
förbindliga leende, vände sig mot sina medspelande, »kusin Laformes
dystra berättelse riktigt konsternerade mig och kom mig att glömma min
skyldighet som värdinna. – Hur var det, cher ami», fortfor hon vändande
sig till Laforme. »Ni lofvade ju att berätta oss något muntrande från
Paris? ...»

»Som jag nämnde», svarade den tilltalade i det han kastade en förtjust
blick på fröken Liewens hvita händer, »det rådde inom les cercles comme
il faut i Paris en riktig rage de decoupures ... En hvar hade en liten
sax i fickan och man brukade invitera hvarandra att klippa sönder rara
kopparstick. Jag kommer i håg då lille abéen svimmade, när han råkade
sticka sig i handen! Det var hos hertiginnan af Maine. Ah! Nom de Dieu,
hvad Malezin och Saint Aulaire skrattade!»

»Men hvarifrån fick man då alla dessa kopparstick?» frågade Sinius, som
väntade på att spelet åter skulle taga sin början.

»Hvarifrån om inte från messböcker, almanackor och andra gudliga
skrifter», sade Laforme med ett visst insinuant leende. »Och när
urklippen voro gjorda satte man dem på eldskärmar, askar; man kolorerade
dem, ja, gjorde riktiga genretaflor af dem genom att förena de urklippta
figurerna från flere kopparstick: såsom Absalon i trädet, David och
Potifar ... Ah, mina damer, jag känner riktiga mästare i den konsten.»

»Men detta var väl icke det enda tidsfördrifvet hos les cercles à mode?»
inföll fröken Liewen, då prosten drog sig till baka med en min af sårad
värdighet.

»Nej, chère amie – man spelade Tric, gjorde blommor, broderade
garniturer till roben, gjorde veckade garneringar, falbolaner à la Marly
...»

»Man fördref väl där som här sin tid, kan jag tro, i syndig lättja och
sömnaktighet», sade prosten, med en menande blick på Laforme.

»Mort de Dieu, endast prästerna, ers högvördighet! Med undantag af de
världsliga abéerna hade kleresiet knappast tillträde till societeten.
Och hvad skulle väl därför de stackars människorna göra? – För en
kavaljer af god ton, var det indispensabelt», återtog han, vändande sig
till friherrinnan, »att äga ett etui, innehållande en liten guldnål,
något silke, fingerborg, dagens pasquill och en aire à la mode. I en
cercle à l’anglaise fordrades detta af etiketten lika strängt som en
dams »à ouvrage», i hvilken, som jag tror mig veta, det icke bör saknas
muschdosa, karmin ...»

Friherrinnan fäste en skarp blick på talaren, men kapten Buddenbrocks
inträde räddade Laforme från följderna af hans närgångna förmodanden.

»Men hvar är belle Ulrique?» frågade någon, under den tystnad som
följde.

»Hon är lik den förtrollade prinsessan», sade Laforme, »som icke visade
sig förr än solen gick upp? ... Och vår baron, som låter så länge vänta
på sig!»

»Ulrika är inne hos pappa», svarade Buddenbrock. »Hvar baron
Meijersdorff håller hus är mig däremot fullkomligt likgiltigt.»

»Henrik», inföll friherrinnan förebrående. »Att tala i sådan ton om en
af de bästa vännerna till vårt hus!»

»A propos baronen», skyndade Laforme att infalla, »var det ju sorgligt
att fänrik Tallklang dukat under i vinterkampanjen.»

»L’aimable garçon!» inföll fröken Liewen. »Aldrig tröttnade han på att
berömma sina förträffliga egenskaper, sitt vackra hår och sina nya
propra kläder?»

»Och skröt ständigt öfver den gunst han hade hos fruntimret?»

»Just han, mitt herrskap. Han förkylde sig, le pauvre homme, helt
oförmodadt i kajutan på jakten Hartassen och en vacker dag seglade han
på egen hand öfver till de elyseiska fälten. För mången dam här i staden
torde det vara en rätt artig förlust?»

»A propos fänrik Tallklang», inföll fröken Liewen, »hörde man någonting
af den unge mannen, Svenske, eller hvad han hette, hvilken en tid gjorde
så mycket uppseende här i residenset?»

»Certainement ... Han lär ha stupat på något curieust sätt i
Willmanstrandska aktionen?»

»Man kunde se på hans blå, stirrande ögon och konstiga later», sade
friherrinnan, i det hon flyttade sig högre upp i länstolen, »att det var
en sådan där boutefeu, som endast skulle stifta oreda dit han kom.»

»Svenske är min vän, min mor», sade Buddenbrock allvarligt. »Så vidt jag
känner uppförde han sig under kampanjen som en i allo tapper och modig
officer. Många sådana män i vårt gamla Sverige och vi skulle må hända nu
haft det mycket annanledes.»

»Quel ferveur, mon ami?» utropade Laforme, i det han reste sig, »jag
vill den unge mannen i sanning intet ondt. För mig må han gärna ha visat
så mycken feghet som helst mot våra fiender.»

»Svenske _feg_?» utbrast Buddenbrock och for upp af stolen. »Det var en
ny sida af honom. Med de ännu öppna såren efter fäktningen vid
Willmanstrand, rymde han från ryssarne, just som de skulle föra honom
öfver gränsen och uppbådade på egen hand en skara bönder i Karelen, med
hvilken han gjorde våra fiender större afbräck än alla dessa lärda
återtåg, efter franskt recept. Olyckligtvis lär han ha stupat ...»

Han afbröt sig hastigt. Det lät som skulle något tyngre föremål fallit
ned i salen, dit dörren stod halföppen. Men när kaptenen med armstaken i
hand såg efter hvad det kunde vara, upptäckte han intet ovanligt, och i
rummet där innanför hörde han sin far med hög röst diskutera med
vaktofficern.

Han stängde dörren med en axelryckning, liksom hade han därmed velat
frigöra sig från den obehagliga känsla han erfor, och gick ut.

De öfriges inbillning var i hög grad uppjagad. Den ena gissningen
aflöste den andra om hvad bullret kunde betyda och det dröjde en god
stund innan samtalet åter kom att röra sig kring andra ämnen.

»Det lär ha varit en hård strid vid Willmanstrand», sade slutligen
prosten. »Det har alltid varit sagdt att den unge mannen stupade där.
Han är biskop Juslenius’ systerson och jag har hört det berättas af
biskopens egen mun.»

»Lappri, – nu för tiden är det icke så ovanligt», svarade friherrinnan,
»att de döde uppstå. Det har jag erfarit genom vittnesmålen i min mans
process.»

»A propos, Willmanstrandska aktionen», inföll Laforme, »sade min vän
Schulenberg mig i dag att hela fältet efter bataljens slut skulle liksom
krälat af sårade ryssar, alldeles som man ser i en myrstack i
sommarvärmen.»

»Fi donc ... – kusin Laforme», utropade fröken Liewen med en afböjande
rörelse.

»Pardon, mille fois pardon! Jag tänkte för mycket på l’ami Schulenberg.
A propos Schulenberg, hvilken lysande choque beskref han icke för mig i
dag på morgonen. Ah, chère Liewen, ni ryser öfver mitt badinage. Enfin!
En kavallerist sticker sällan ihjäl sin motståndare nu för tiden, han
rider omkull honom, men hur ståtligt ser det icke ut då han trafvar fram
öfver fältet! Moritz af Sachsen skulle ha sett hvilken choque baronen
gjorde i spetsen för de karelske dragonerna och han skulle genast
utnämnt honom till general, påstod han.»

»Riksdagsuppviglarne», sade friherrinnan till hälften för sig själf,
»påstå att det är min man, som ensam är orsaken till nederlaget.»

»A propos riksdagen», återtog Laforme, »komma mina damer väl ihåg fänrik
Tallklang efter sista voteringen för ett år sedan? Hur ridikyl var han
icke då han sjöng för oss den sista airen, som han komponerat, ute på
Lorenzberg. I höst ett år sedan tror jag det var? ... Tempus fugit min
högärevördige vän. – Enfin! – Komma damerna ihåg hur han viftade med
armarne, alldeles så här?»

För att göra sin berättelse mera åskådlig uppsteg Laforme från bordet
och började gnola en air, medan han gjorde de mest gracieusa steg fram
och åter på golfvet.

»Se här dansa damerna och här kavaljererna», afbröt han sig midt i sina
trumpettoner. »Nu tar kavaljeren damens hand – tru-tru-tru! Ett gracieus
pas att oförmärkt passa in mellan glissaderna! Här kommer damen till
baka – tru, tru-trulii trutu – man kan morbleu riktigt tycka sig se hur
robe-ronden med de vackra falbolanerna släpar på golfvet kring damens
kjortel. – Nu komma de tillsamman igen – tru-trutru! Damen skall göra
chainet ... Passa nu på finten mes amies, den vackra lilla förtjusande
finten ...»

Ett skri, vildt och skärande, ljöd från de inre rummen och kom de
närvarande att ett ögonblick stanna på sina platser. Laforme, som
tycktes ha de svagaste nerverna, var nära att genom ett falskt steg
falla omkull. Prosten åter, som, tack vare den mjuka länstolen, varit på
god väg att komma i sömn, reste sig så häftigt att han var nära att slå
omkull tebordet, som höll på att dukas.

»Hvad var detta nu igen», sade friherrinnan, sedan hon hämtat sig. »Jag
tyckte alldeles att det lät som Ulrikas röst.»

»Att det nu _var något_, kunde jag bestämdt höra», sade fröken Liewen
lyssnande. »Hvad är klockan, kusin Laforme?»

»Elfva», sade friherrinnan i det hon såg på pendylen.

»Då skola vi minnas denna timmen. Det hade säkert något att betyda»,
sade fröken Liewen, i det hon ryste till.

»Varsel och syner, föra alltid något med sig», sade prosten högtidligt.
»Vår Herre låter icke sina barn fara vill utan att under stundom låta
dem märka sin mäktiga hand.»

»Parbleu, mina damer, och till och med ni, ers vördighet, synas ju vara
helt consternerade af denna bagatellen», sade Laforme, under det han
återtog sin teatraliska ställning på golfvet. »Hvilken superstition att
tro på andar och spöken!»

»Kanske något händt Ulrika?» utbrast friherrinnan oroligt.

»Ah, nu vet jag hela historien», återtog Laforme med ett tillgjordt
skratt. »La belle Lucinde gick kanske ut för att beundra det vackra
månskenet i sällskap med vår allvarlige kapten. Förmodligen har någon
katt skrämt henne. De små djuren äro så sensibla i mörkret.»

»Ni gör mig en verklig tjänst, kusin», sade friherrinnan utan att låtsa
höra hans skämt, »om ni tar armstaken där borta och än en gång
undersöker salen. Kan hända har någon af de råa soldaterna smugit sig
upp från vakten och ofredat Ulrika eller min kammarjungfru. Jag tyckte
alldeles nyss att det lät som en fruntimmersröst skulle ropat på hjälp.»

»Med största nöje», sade Laforme, i det han närmade sig bordet, hvarpå
armstaken stod. – »Men om något luftdrag skulle blåsa ut ljusen, skulle
jag knappast på egen hand kunna hitta rätt i detta gamla hus.»

»Tolluntur in altum, ut lapsu graviore ruant», sade prosten med ett
godmodigt leende, »eller, som det heter hos oss: stiger upp som en
morgonsol, faller ner som en skinnpäls.»

Prosten hann icke längre utveckla sina lärda funderingar, ty fröken
Liewen afbröt honom ifrigt med de orden:

»Skynda er då, kusin – Madelaine är orolig!»

Hon steg upp i detsamma och räckte Laforme armstaken.

Men det syntes tydligen att dennes courage var i det närmaste borta.
Hade han icke nyss förut hållit ett sådant tal mot vidskepelse och
spöken torde det ha varit ovisst huruvida han icke med något nytt
svepskäl sökt draga sig ur spelet. Men nu måste han däran för skams
skull och, samlande all sin viljekraft, gick han mot dörren, som han
öppnade på vid gafvel och lyste inåt salen.

Men hvad som nu hände kunde han aldrig riktigt förklara. Det kändes som
om någon blåst honom i ansiktet. Detta kom honom genast att vackla. Så
släppte han armstaken, som föll med en duns i golfvet och skrämde upp de
båda damerna från sina platser, samt kom prosten att knäppa ihop
händerna, medan alla på en gång frågade hvad det var.

Laforme hade icke lätt att besvara den frågan. Han mumlade några
mystiska ord om det »sällsammaste», det »underbaraste mellan himmel och
jord, som ingen menniska förstår», men undanbad sig emellertid alla
vidare spörsmål.

                   *       *       *       *       *

Det var ingen med hvilken general Buddenbrock hellre samtalade under
dessa olycksdagar än sin dotter. Men också hade Ulrika undergått på
sistone en märkbar förändring. Man igenkände icke längre i henne den
koketta världsdamen som på den kungliga assemblén ådrog sig allas
blickar, eller den glada, lifliga flickan, som under Liljeholmens ekar
narrade kavaljererna till det ena hoppet vådligare än det andra för att
få henne till sitt vif. Allt ifrån den dag, då modren, till följd af
Lars’ besynnerliga anklagelse, fått kunskap om hennes förhållande till
Svenske, hade hennes väsen liksom blifvit ett annat. I stället för att
skämta med allt och alla, blef hon tyst och allvarsam; men intog detta
oaktadt allas hjärtan genom sin enkla okonstlade vänlighet.

Blott en enda gång sedan Svenske lämnade hufvudstaden hade hon uppsökt
gamla Beata och det hade skett på hennes mors egen önskan, då den gamla
insjuknat och ingen visste hur hon kunde ha det i sin ensamhet. Här hade
hon emellertid fått höra, att Svenske stupat i den blodiga striden vid
Willmanstrand. Men om hon än för sin kära gamla tant gaf luft åt sin
smärta vid denna på en gång så sorgliga och oväntade underrättelse,
kunde likväl ingen af hennes närmaste omgifning i hemmet förmärka af
hennes sätt att denna dag icke varit lik alla andra. Endast
Meijersdorff, som nyss hemkommit från kriget och allt enträgnare anhöll
om hennes hand, tyckte att hon denna dag visat sig mer än lofligt
ohöflig mot honom. Då han icke upphört med sina frierier hade hon
slutligen rusat in till sin far och slagit sin arm kring hans hals samt
med tårar i ögonen bönfallit om att icke tvingas i sina känslor,
hvartill denne genast med rörelse samtyckt.

Efteråt hade hon af sin bror fått höra att det likväl icke var så säkert
att Svenske stupat; utan att många trodde att han ännu lefde fast i rysk
fångenskap. I sådant fall kunde man hoppas på återse honom efter krigets
slut. Detta hopp hade också, utan att hon vidare reflekterade däröfver,
hittills hållit hennes mod uppe. Det var den fasta punkt, kring hvilken
hennes tankar sväfvat i sorgsna stunder.

Samma afton som den händelse, vi nyss omtalat, tilldrog sig i
friherrinnans sällskapsrum, hade hon tillbragt skymningen under samtal
med sin far. Hans sinne hade varit i hög grad upprördt. Samma dag hade
han nämligen fått veta att hans vedersakare utkastat det påståendet att
alla de originaldokument, hvaraf han lämnat afskrifter, voro falska,
hvarför de fordrat att de skulle föreläggas dem i original, ett yrkande
som han redan långt förut med yttersta häftighet afvisat. Meijersdorff,
hvilken vid flere tillfällen under hans fångenskap visat sig vara en god
och tillgifven vän, hade nu begärt att få lämna dem åt konungen
personligen. Denne, hade han sagt, var allt för lifligt intresserad i
sina gamla krigskamraters öde, för att icke skulle låta sin motvilja mot
friherrinnan fara och söka rädda honom. Det var ju allmänt kändt att
konung Fredrik aldrig hyste långvarigt agg mot någon och Buddenbrock
kunde därför icke finna annat än att planen var god. Ulrika hade äfven
rådt sin far till detta steg, då hon, trots sin motvilja för baronen,
ansåg honom ur stånd att missbruka hennes fars förtroende. Då därför
betjänten anmälde att Meijersdorff hade vakten och önskade ett samtal
med generalen, hade hon än en gång med några uppmuntrande ord sökt
skingra dennes tvekan.

Hon väntade sedan utanför i salen att samtalet mellan dem skulle taga
slut. Mörkret inbröt. Hon såg hur den ene vandraren efter den andre
skyndade förbi fönstret i månskenet. En och annan vände sig om då de
kommo till hörnet och sågo nyfiket upp mot fönsterraden. Så vände de sig
om och fortsatte sin väg och ljudet af deras steg dog bort. Det var
återigen endast de månlysta, glittrande snödrifvorna som mötte hennes
tankfulla blickar då hon såg ut.

Slutligen tröttnade hon att vänta.

Den stora salen gjorde också i saknad som den var af sin vanliga
inredning, ett intryck af ödslighet, hvilket ännu mera ökades af den
egendomliga belysningen af månen från ena sidan och af den flämtande
lågan i spiseln på den andra.

Midt emot fönsterna var en stor spegel, afdelad på midten, infattad i
väggen. Och till venster om generalens dörr hängde en hautelissetapet i
granna färger, föreställande någon händelse ur gamla testamentet. Med
undantag af det prydliga, fast tunga gipstaket, var detta de få minnen,
som funnos kvar efter den glans, hvarmed salen i forna dagar varit
inredd.

Dörren till förmaket stod på glänt. Ulrika hörde hur Laforme skämtade
med fröken Liewen.

Nu nämnde hennes bror Svenskes namn. Detta var för stark dragningskraft
för att hon skulle kunna återhålla sin nyfikenhet. Med tysta steg,
liksom hon trott sig göra någon dålig gärning, smög hon sig öfver
golfvet. Men knappt hade hon hunnit halfvägs, då några ord, som yttrades
där inne, kommo henne att vackla till baka och med ett skrik segna till
golfvet.

Det var detta skrik som förmått hennes bror att afbryta sin berättelse.
Han hade genast insett orsaken till detta sällsamma ljud, hvilket likt
ett spökes susat genom rummet. Men han kände äfven sin systers hemlighet
och ville icke öka smärtan af det sår han ovetande kommit att vidröra,
genom att omtala hennes närvaro för det öfriga sällskapet eller själf
låtsa om att hon hört hvad han sagt. Han tog i stället, såsom nämdt sin
hatt och begaf sig ut i staden.

Det dröjde en stund innan Ulrika återfick medvetandet. Då hörde hon sin
far, vid det att dörren öppnades till generalens rum, säga:

»Där inne i förmaket finner ni friherrinnan och damerna, min bäste vän»,
samt därpå tillägga hviskande: »Det är alltså aftaladt att jag om några
dagar återfår de dokument jag nu lämnat.»

»Sur mon honneur, herr general», svarade baronen.

I det samma slogs dörren igen. Meijersdorff tog några steg, som hade han
ärnat sig till förmaket; men plötsligt tycktes han få en ny tanke. Där
såg han ju idealet för alla sina drömmar, la belle själf sitta vid
fönstret så tyst för sig själf i månskenet.

»Ma foi, kusin», sade han i det han hälsade, »det tyckes i sanning som
skulle lyckan i dag vara synnerligen nådig, då hon låter mig få se _mer_
än blotta skymten af kusins fagra anlete.»

»Ni har ju varit borta så pass länge, att jag synes er något rar»,
svarade Ulrika stelt, i det hon reste sig.

»Parbleu, så stolt och tillbakavisande! – Icke är väl jag den enda
orsaken till kampanjens olyckliga slut ... Pjesen är nu likväl à la fin,
som harlequin säger i komedien, och vi kavaljerer kunna åter få
tillfälle att böja knä för våra damer utan att störas af några skärande
trumpettoner.»

Detta sätt att skämta bort allvarliga ting gjorde ej något gynnsamt
intryck på Ulrika.

»Hvarje redlig svensk», svarade hon i det hon höjde rösten, »borde känna
sorg, men icke glädje öfver att så är!»

»Aldrig kan jag vara i lag! – Än är jag för triste, – då är jag blott en
politisk ränksmidare, än för glad, då är jag en landsförrädare ... Ack,
om kusin visste», afbröt han sig i det han fattade hennes hand – »om
kusin visste hur högt jag älskar henne? ... Så grym! ... Säg att kusin
samtycker till vår trolofning ... Kan ej åratals trohet och kärlek
uppväga en stunds nyck eller någon flyktig ungdomskärlek, som slocknat
kanske lika hastigt, som den tändes?»

»Kusin Meijersdorff känner mitt svar ...»

»Ni är hård, kusin ... Är detta lönen för min trogna kärlek? ... Att
föredraga en yngling, en boutefeu, som kunde rida grensle öfver
värjfästet utan att värjan miste sitt läge, en ...»

»Spara dessa liknelser! Ni sårar mig.»

Hon reste sig upp för att gå.

»Sårar kusin?» upprepade han, i det han fattade hennes hand och höll
henne tillbaka. »Förlåt mig, men jag är nästan från mina sinnen vid
tanken på att den mannen nu är borta, som var det mäktigaste hindret mot
min lycka.»

»Hvilket hinder? ... Hvilken man är borta?»

»Är det då icke allmänt bekant i residenset att fänrik Svenske dött i
fångenskapen?»

Ulrika såg på honom ett ögonblick. Det låg kanske en smula förakt i
blicken. Men eljest kunde intet märkas i hennes min, som tydde på någon
inre rörelse.

»Ni borde känna mig tillräckligt väl», sade hon kallt, i det hon slog
sitt hufvud till baka med en stolt åtbörd, »för att veta att det ej
tjänar till något att så här indraga mitt hjärtas tankar i diskurs. –
Min hand kan jag icke råda öfver», fortfor hon strax därpå, liksom hon
velat i ett enda andedrag uttrycka allt hvad hon tänkte, »men om kusin
vill uppföra sig som en sann, en verklig ädling, spara då sina
föreställningar till den stunden, då jag tvingas till brudstolen ... Det
bör ju kännas dubbelt retande att bedja en fånge om en ynnest. Ni
förvånas kusin? Tror ni ej jag ser bojan under silkesvanten? ...»

»Ack, kusin Ulrika, hur kan ni tala så? Det är ju jag som de tout mon
cœur vill vara kusins slaf ... som under hela mitt lif vill vara det.
Lifvet vore det minsta prof på kärlek, som jag ville hembjuda kusin som
offer, men offra då något för mig ... älska mig, åt minstone så mycket
som souverainen älskar sin favoritslaf.»

Han talade nu med verklig värme och Ulrika kände sig nästan förbryllad.

»Ni drifver mig till en usling om ni längre nekar», fortfor han. »När
allt här hemma är slut – när vi fått lämna detta grymma folk, som tagit
din faders lif ...»

Det var en lång glänsande blick, som Ulrika nu fäste på hans upprörda
anletsdrag. Hinden, då hon plötsligt varsnar vargen i det tysta
skogssnåret blickar troligen på samma sätt. Det var som om hela hennes
själ på en gång blef upplyst genom dessa däfna, frågande pupiller. Men
hon sade ingenting. Uttrycket i hennes anlete var dock mera vältaligt än
ord.

Under hela samtalet hade eldskenet från de falnande glöden i den stora
spisen spridt sitt fantastiska sken öfver väggarne i rummet. Men först
nu kom hon att gifva akt därpå. Det var, tyckte hon, alldeles om
skilderierna på den höga hautelissetapeten skulle fått lif och bilderna
röra sig i det egendomliga, rödaktiga skenet, när de reflekterades af
den stora väggspegeln.

Meijersdorff hade aflägsnat sig. Han hade troligen funnit att
enträgenhet gagnade till intet inför så mycken beslutsamhet och
viljekraft. När hade hon ej lagt märke till, så koncentrerade sig alla
hennes tankar kring den mörka punkt, kring hvilken de ständigt rörde sig
och som han nu med ens så brutalt blottat. Hennes fars lif? Nej, det
måste vara en hemsk dröm. Det kunde ej vara möjligt att människorna voro
så onda.

Hon tog ett par steg utåt rummet. Den djupa tystnaden i det stora
ödsliga rummet, med dess mörka gömslen innebar redan i sig själft något
spökligt. Nu tyckte hon bestämdt att bilderna i spegeln rörde sig.
Blodet rusade åt hufvudet med en förfärlig våldsamhet. Det tycktes henne
som om många röster ropat hennes namn och med ett häftigt skri föll hon
till samman. Och i skärande dissonanser upprepade ekot från de tjocka
murarne detsamma medan spegeln långsamt och ljudlöst åter vände till
baka i sitt läge.

Det var detta rop, som satt Laformes mod på ett så stort prof. Efteråt
påstod han att den häftiga rörelse han visat endast orsakats af hans
rädsla för la belle Ulrique; ty hon påminde så mycket om la duchesse de
Maine. En gång hade det händt den aimabla hertiginnan någonting
liknande. Det var på en af hennes förtjusande små aftoncirklar.
Plötsligt hörde man ett rop på terassen utanför. Man skyndade dit. Men
oaktadt de lifligaste diskurser lyckades man icke upptäcka hvem som
ropat. Hertiginnan fick emellertid en så svår nervattack att hennes lif
sväfvade i fara. Denna händelse hade så djupt fäst sig i Laformes sinne
att han aldrig kunde höra något fruntimmer ropa till utan att han fick
en påminnelse af samma obehagliga känsla som han då, liksom alla de
närvarande erfarit.




                                  XX.


Ringa odling kräfdes för hundrafyratio år sedan för inträde i det
prästerliga ståndet. Från plogen till predikstolen var vägen ofta kort,
sällan lång. Under pudrets och sminkets tidehvarf, var den teologiska
kunskapsbördan för det mesta blott en svag fernissa, för tunn för att
icke hästbytarens och drinkarens råa karaktärer skulle lysa fram, genom
religionslärarens och människovännens mask. Den landtpräst, som icke
lade sig vinn om att kunna rida, dricka och byta hästar på marknaden, i
kapp med ortens mera ryktbare hästbytare, hörde nämligen denna tid högst
antagligt till undantagen.

Men sinnesstämningen hos själfva folket var religiös. Pantheismen och
atheismen hade ännu icke öfversatts på folkspråket eller fått den
kristna konsten till förbundssyster. Man hade ännu förfädrens enkla
troslära ofalskad, om man än icke alltid var så noga vid att hålla
hennes bud. Ofta rörde sig samtalen bland adel och ståndspersoner om
djupgående religiösa funderingar och de kryddades då med långa
bibelspråk och uttryck hämtade ur minnet efter längesedan studerade
gudliga skrifter. Och när husmodren, efter slutade sysslor för dagen
satte nyckelkorgen ifrån sig på den stora dragkistan och tog brillorna
på näsan, för att med deras tillhjälp söka näring åt sitt själslif,
öppnade hon visserligen ingen fyrabands roman, ingen illustrerad
familj-journal eller godtköpsencyklopedi, hvari hon kunde plocka
vetenskap och konst pillervis. Utan de förgylda spännen hon uppknäppte,
sammanhöllo svarta, pressade läderpermar hvilka bevarade sådana
bestående verk som Kolmodins bibliska kvinnospegel, Arndt’s eller
Arnolds postillor eller biskop Spegels ännu ryktbarare »Guds verk och
hvila», hvars strängt religiösa tankar hon särskildt lärt sig att
beundra.

Böjelsen för religiösa ting gaf sig äfven uttryck i det dagliga
samlifvet. I de fleste hus, äfven hos högt stående män såsom hos
riksrådet Tessin, gjordes bön alla morgnar och aftnar. Familjens
medlemmar, hvartill äfven räknades husfolket, voro därvid närvarande.
Och försummelse af gudstjänsten på någon af de många hälgdagarne, ansågs
såsom hedendom ja, ofta höllos »veckopredikningar» för allt husfolket
två gånger i veckan.

Men det händer ibland att djup gudsfruktan i folklifvet uppblandas med
grof vidskepelse. Äfven hos denna tids upplystare samhällsklasser
umgingos hexor, spöken och troll såsom dagliga gäster. Visserligen hade
hexbålen flammat ut, den hänsynslösa kraften, som äfven på det andliga
området utmärkt landets stormaktstid, var bruten och förde icke
utrotningskrigets brandfackla. Men trosnitet yttrade sig allt
fortfarande i grymma förföljelser och landsförvisningar; och
blåkullafärderna voro ett alltför rikt och omväxlande ämne för ungdomens
berättelser, för att icke hela världen skulle känna sig öfvertygad om
tillvaron af den trollska kvastkäppen och den underbara ugnsrakan. Det
gick så långt att vid hofvet berättades en dag för hoffröknarne[9] – jag
vill minnas att det skedde på 1740-talet – hurusom en ryttare, som kom
från Dalarne, berättat att han under vägen känt stänk i ansiktet, ehuru
solen sken från en molnfri himmel, och då han sett upp varseblifvit
tvänne trollpackor, som velat skämta med honom. Och den berättelsen
troddes på hofvet som ett naturfenomén.

Under denna tid hördes äfven berättelser om hur skogsfrun förförde
kolare och jägare, hurusom aflidne gjorde besök hos de lefvande. Ja,
själfva prästerne gingo icke frie från upptuktelse af dessa osynliga
väsen.

Mången visste likväl berätta om huru hin onde måst gifva vika då han
händelsevis råkat på någon lärd man bland dem. Tjutande hade han då måst
pressa sig ut genom ett nålstyng i fönsterblyet, eller tjänstgöra såsom
selpinne till ett af hjulen för högvördige prostens kärra då denne for
till högmessan. En predikan af en sådan man, hvilken genom sitt ords
underbara kraft kunnat få makt med den onde, troddes såsom Guds ord
äfven om gudsmannen i det dagliga lifvet långt ifrån var någon helig
man.

Under denna tid, då en nyhet från hufvudstaden till Vestergötland kräfde
lika många veckor, för att komma till allmänhetens kunskap, som han nu
kräfver timmar, och då de få och litet spridda tidningarna aldrig
sysselsatte sig med politiska spörsmål, hade helt naturligt en dundrande
predikan af en ansedd präst större inflytande än en aldrig så väl
skrifven »ledare» i hufvudstadens politiska tidningar i våra dagar. Och
man bör icke tro att fältet, hvarpå deras predikningar rörde sig var
mindre. Nej, i stället för anvisa den väg till lycka och sällhet, som
det ålåg honom såsom den heliga skrifts förkunnare fylde han esomoftast
sitt föredrag med politiskt gräl eller barnsliga spekulationer i
naturläran. Detta lika väl när fjerdedagspredikanten profvade som då
biskopen eller riksdagspredikanten uppträdde på predikstolen. De
högvördige fäderne visste också, att vinna det mänskliga förnuftet på
känslans och den ögonblickliga hänförelsens väg; och deras predikan var
en häfstång, hvars verkan vår samtid icke förstår att till fullo
uppskatta.

Det föll därför ingen in att undra öfver att biskop Juslenius, då hans
tur att predika för rådet och ständerna var inne upptog hela sin
predikan med en redogörelse för de fängslade generalernes brottslighet,
samt det straff, som desamma enligt Guds och Moses’ lag gjort sig
förtjänta af.

Ämnet var:

   ”Ett från sin undergång som ur en brand i eldenom af Guds milda
   hand uthulpet Svea land och folk.”

Storkyrkan var full af folk ur alla samhällsklasser; i synnerhet var
bondeståndet talrikt samladt, då biskopen hos detta stånd åtnjöt mycken
ära på den grund att det lyckats honom året förut, då drottningen skulle
begrafvas, att skaffa de fattigare herredagsmännen sorgkläder af kronan.
Detta och andra liknande drag hade grundlagt en folkgunst, som tilltog i
samma mån som hans parti till följd af krigets olyckor miste allt flere
af sina tillhängare.

Domen öfver generalerna var redan fäld i kommissionen och hade nu
hänskjutits till ständerna. Det var alltså öfver ett ämne för dagen, kan
man säga, som han talade. Ehuru ingen vetat om det på för hand var
kyrkan, såsom nyss nämdes, proppfull, och en hvar af de församlade
lyssnade med djupaste andakt till hans ord, hvilka i fördubblad styrka
återljödo från de höga hvalfven.

Långs midtelgången stodo flere af stadens förnämligare borgare. Med
förnumstig min vände de sina skägglösa, röda anleten än mot
predikstolen, än mot grannen, för att uttrycka sitt tysta gillande.
Därefter knäppte de sina händer öfver guldknapparna på sina spanska rör
och försjönko åter i stilla begrundan. Innanför i bänkarne suto deras
husfruar lika andäktiga. Men deras stickade bindmössor tycktes mera än
något annat utgöra föremål för den vaksamme kyrkväktarens spejande ögon,
när denne närmade sig med det osvikliga väckelsemedlet, den syrenfärgade
håfven med guldfransar; ty icke sällan hände det att något hufvud bland
dem föll ner mot bröstet. Och det var ett inbringande yrke att väcka
synderskan.

»De saligas himmel», ljöd biskopens kärfva stämma, »är en domsal, klädd
med paradisets eviga blomster; då de osaligas pinorum åter är en torr
öken, ett evinnerligt Sahara, där drakar, ormar och ödlor och all
afgrundens afföda har sitt tillhåll. Låtom oss därför, mine käre
åhörare, med trones säkra hakar, hålla oss fast vid det goda. Låtom oss
göra alla våra verk och gärningar till den Högstes namn och ära, så att
icke vi, såsom desse fariséer och syndare göra, af köttsens lusta låta
narra oss af detta jordelifs falska fägring, att därför utbyta den eviga
fröjden där ofvan molnen, där zittror och cymbaler ljuda, där Guds
englar sväfva i salig ringdans.»

»Men hur har icke denne öfverdådige härhöfvidsmannen Buddenbrock i
stället handlat? Detta varder den nästa frågan. Har han icke låtit våra
söners och fränders blod gagnlöst flyta i sanden, endast för att
tillfredsställa sin egen jordiska lusta efter hämnd på fruktade
medtäflare? Jo, för visso! Liksom David offrade Uria, hoc est, såsom en
man, den där offrar en gammal vän för sina syndiga begärelsers skull, så
har han sändt Wrangel i faran, ja mot själfva döden. Han har icke en
gång haft samma åhåga om denne sin vän och medbroder, dess underhafvande
folk och fästningen Willmanstrand, som Josua hade om Gibeoa, hvilken, då
han fick bud om den fara, som hotade denne senare, hvilken belägrades af
mäktige fiender, notabene kom hasteliga uppå dem, nämligen fienderne. Ty
drog han, mine käre bröder, hela natten från Gilgal, där han och hela
Israel hade sitt läger, belastande alltså icke sina knän med tältstänger
och många dagars matbärande. Ty, notabene, han bekymrade sig föga om den
myckna tross och bagagiet. Han brukade i stället, som det nu skulle
kallas, en marche forcée.»

»Efter som denne mannen alltså» fortfor biskopen i det han höjde rösten,
»ehuru han, som Ephraim af Jephta, som ses af Domareboken, vardt af sin
vän och medbroder Wrangel ofta påkallad och ändock icke halp honom ur
fiendens hand, utan höll sig mycket afskild från honom liksom Debora
sjunger i Domareboken och undsatte honom intet utan vardt skyldig till
deras blod, som i striden föllo, och till deras elände, som fångne vordo
eller sjuke och jämmerligen medfarne blefvo af den grymme fienden; ty är
det, som också klarligen kan skönjas af brefvet till de Thessaloniker,
första kapitlet sjette versen, rättvist för Gudi att gifva honom
bedröfvelse igen, som oss bedröfvat. Må vi därför icke längre fylla vår
själ med klenmodiga tankar utan säga till denne höfvidsman med Josua:
efter du hafver plågat oss, så må vi nu, då vi makten hafva i våra
händer, också straffa dig efter Guds och Moses’ lag och må sedan Herren
plåga dig till den yttersta domsens dag!»

Biskopens sträfva, hårda stämma ljöd med nästan öfvermänsklig styrka. I
den djupa tystnaden återgåfvos orden af ekot från hvalfven med hemsk
noggrannhet. Likt svar från en högre värld, kommo de ner öfver
församlingens blottade hufvuden. De lyssnande herredagsmännen funno sig
liksom utkorade af högre makter att sitta till doms öfver den olycklige
härföraren och på honom utkräfva Guds straff. Ingen af dem tänkte därför
på att visa medlidande mot den unga, svartklädda dam, hvilken i
öfvermått af smärta lutade sig ned i bänken vid ändan af midtelgången?
Hvad kände väl de femhundrades hjärtan, som klappade af idel tillförsikt
och öfvermod, af det femhundradeförstas kval? Ordningens stränge
öfvervakare, mannen med det stela, skrynkliga anletet och den högviktiga
minen, som såg hennes djupa rörelse och lade hennes florsslöja, som
fallit ut på gången, innanför skranket, var troligtvis den ende som
närmare gaf akt på henne.

Stackars Ulrika! Det var ej länge sedan det ej fanns en ung fänrik i
staden, som icke velat böja sig ända ned till jorden för att få kasta en
blick under förhänget kring din phaëton. Du dansade bland de främste i
kungasalen. Man undrade öfver din friska fägring och man beundrade din
sköna hy, ännu mera förhöjd genom det lätta sminket. Skaldens ingifvelse
vardt glödande vid åsynen af den förtjusande lilla mouche, som du bar i
munvrån, hvilken ständigt tycktes pladdra för de kurtiserande
kavaljerernes öron sitt på en gång hänryckande och skälmaktiga »baisse
moi!» Du var det värdigaste talämne för hofvets kvickaste bussar. En
blick af dig på couren var mera eftersökt än majestätets. – Och nu, hur
föraktfullt såg icke den stele kyrkväktaren med de för stora
kalfskinnshandskarne och de omodärna skorosetterna på dig, liksom om du
skulle hafva varit ett af de hemska odjur, hvilka biskopen nämnde i sin
predikan. Med hvilken öfverlägsen, liknöjd min betraktade icke den
rödnäsige borgaren, uppblåst i den snusbruna, utspända rocken, det
nystärkta kråset och den yfviga peruken, dina sorgsna anletsdrag. Men nu
var du också en förrädares dotter, hvilken Guds egen lag bjöd att man
borde stöta från sig; ty hämden skulle gå ut öfver alla hans afkomlingar
intill tredje och fjerde led.

Den sista tiden hade medfört många hårda pröfningar för Ulrika. Hennes
broder hade mycket ansträngt sig för att genom de vänner han egde bland
officerarne värfva anhängare inom kommissionen för fadrens sak. Men
Lagercrantz och de andre af motpartiet hade på en källare i närheten
druckit blygseln af sig innan de trädde upp i kommissionen. När de funno
att öfvervikten lutade åt motpartens sida, skreko de öfverljudt på mutor
och att man hvarken hos samtid eller eftervärld kunde hafva någon ursäkt
om »förrädarne» släpptes löse – och efter ett stormigt uppträdde blef
generalen med ringa pluralitet dömd från lif, ära och gods.

Alla de penningesummor som friherrinnan fått från Holland för att värfva
anhängare med bland bönder och borgare hade offrats förgäfves.

Det hade också varit med hjärtat uppfyldt af bittra, tärande tankar, som
Ulrika denna dag gått till kyrkan. Hon hade äfven sin egen sorg att söka
tröst för.

Man hade visserligen på sistone trott att Svenske återkommit ur
fångenskapen. Men hvarför uppsökte han henne icke? Kunde det vara sannt,
hvad ryktet hviskat om, att han i hemlighet sökte vinna en annans hand?
Dessa frågor hade hon aldrig haft mod att närmare ingå på.

När orgeln utsände sina rena, fulla harmonier och psalmen uppstämdes
från den samlade menigheten, hade hon känt sin själ lyft, sina kval
mildrade. Det hade liksom kommit glimtar om hopp om kommande bättre
dagar. Ljufva minnen hade, klara och vänliga, hade dykt upp för hennes
inre öga. Hon såg grönskande stränder och en blå, lätt krusad vattenyta,
infattad i en nordisk sommarnatts fridfulla stillhet och dessa bilder
hade fyllt hennes hjärta med ljuft vemod.

Men så hade orgelns toner tystnat, och därpå hade följt predikantens
ord. De hade handlat, icke om frid, om försoning, om människors lycka
och sällhet, utan endast om hämnd om makt om ärelystnad. Ja, till slut
hade de nedkallat dödsdomen öfver hennes olycklige far, lika hjärtlöst
som om talet rört en ogärningsman eller röfvare.

Predikan var slut. Den entoniga, mäktigt gripande psalmen genljöd från
hvalfven. Brusande orgeltoner strömmade ut öfver kyrkogårdens löfviga
lönnar och doftande häggar, som vajade af och an för vinden. Åhörarne
började lämna kyrkan. Man kunde se på deras tvärsäkra miner att predikan
uppbyggt dem. Då och då stannade några och bildade en grupp kring en
herredagsman, sysslande ifrigt med sina snusdosor under det de slogo
ihop sina kloka hufvuden, när han med några lämpliga och ofelbara
kraftord ytterligare utlade prästens tal.

Mellan dessa hviskande grupper hade Ulrika sin väg ned åt den trånga
gränden söder om kyrkan. Låga kojor, hvilkas gräsvuxna tak ofta började
strax ofvan gatan, bildade den stadsdel som vid denna tid sträckte sig
ned från Clara kyrka mot Röda bodarne. Hon drog floret tätare för
anletet och påskyndade sina steg.

Det var med en mer än vanligt butter min, som Stina, öppnade porten för
henne.

»Nej, allt sedan detta olyckliga kriget började har nådig fröken icke
varit frisk en enda dag», svarade Stina med en skakning på hufvudet på
hennes fråga hur tant Beata mådde. »Nu har hon då ändtligen fått en
liten slummer på förmiddagen ...»

»Det kunde dock icke gå bättre», fortsatte hon, då Ulrika satte sig
strax innanför dörren utan att svara. »Vår Herre visar ock sin vrede mot
det syndiga folket. Och hvilket lefverne ha de icke hållit här ... Dagen
före stora böndagen i fjor voro flere af herrarne på Castenhofs
storkällare och prästen kunde knappt hålla bönen. På själfva böndagen
kom kongl. lifregimentet marscherande genom gatorna med skrällande
trumpeter och vapenbrak under det allt folket var i kyrkan ... För att
nu inte tala om fröknarna här midt emot som hålla sina böndagar med
menuett och kontradans och många traktamenten till långt fram på
nätterna ... Men Stina står här och pratar. Om fröken tar’ af sig
saloppen och ser en liten stund på mina blommor, vaknar nog gamla fröken
så att vi kunna få tala vid vårt rara främmande.»

»Tack för hennes välmening, men det är nära middagen ... och de vänta
hemma.»

»Då få de väl blifva lugna igen. När jag var härom året i Jakob,
morgonen efter den stora eldsvådan, var gamla fröken så fasligt orolig
för att det dröjde så sent på natten innan jag kom hem ... Men ser då
inte fröken hvilka vackra blommor vi ha: Hyacinter, tulpaner och
narcisser. När de blomma är det riktigt, som vore man i en örtagård ...
Unge baronen kommer väl, kan jag tro och hämtar nådig fröken?»

»Min bror lofvade det», sade Ulrika i det hon böjde blombladen åt sidan
och såg ut på gatan. »Men han glömmer väl som vanligt bort det.»

Stina varnade henne nu för att sträcka sig för långt ut genom fönstret.

»Icke därför», sade hon, »att det var så synnerligen högt till gatan och
så lätt att ramla ut med styfkjortlar och tross; men det ginge så många
hofbussar förbi, denna tiden på dygnet, och man kunde få svårt att
hindra sådant folk att stiga in om man hängde ut en så vacker skylt.»

Under det Stina gjorde dessa betraktelser, makade hon blomsterkrukorna
åt sidan, liksom ville hon själf på närmare håll undersöka faran, då hon
tyckte sig höra att någon rörde sig bakom henne. Och hvad såg hon? Strax
innanför dörren, endast på ett par stegs afstånd stod en ung man, hvars
anletsdrag voro precist som fänrik Svenskes. Hur i all världen hade han
kommit in? Kunde det vara en gengångare? Men någon militär var det ej;
snarare kunde man hålla honom för en sjöman, klädd som han var i vida
holländarebyxor, och slokig hatt. Nu erinrade hon sig att det var
ackurat samma dräkt som spöket hos gamle grefvens Anna haft i förra
veckan och hvilket till lön för hennes vänlighet nästan kramat henne
till döds.

Den främmande smålog åt Stinas förvirring i det han tecknade åt henne
att vara tyst. Som detta öfverensstämde med hennes åsikter om spökens
vanor, för att hon icke blindt skulle efterkomma det, skyndade hon med
en viss lättnad om hjärtat, flux på dörren för att förskansa sig bakom
den stängda köksdörren.

»Jag kan hälsa kusin från andevärlden», hviskade Svenske i nästa
ögonblick, sedan han smugit sig fram på tå så tyst han kunde, i det han
lutade sig ned öfver Ulrika.

Hon spratt upp som träffad af blixten och vände sig förvånad mot honom.
Hjärtat bultade så att hon var nära att falla.

Så stodo de en lång stund tysta och sågo hvarandra i ögonen.

Då de en stund senare sutto vid fönstret inbegripna i ett intresseradt
samtal rörde detta högmålsprocessen. De hade icke tid att tänka för sin
egen sak; allt inom dem rörde sig kring samma punkt: hur de skulle kunna
rädda Ulrikas far.

»Vår Herre kan ej vara så grym och obarmhärtig», sade Ulrika. »Min
gamle, gode far! ...»

Tårarna kommo henne i ögonen vid tanken på faderns olycka.

»Gråt icke, kära ... I pröfningen låter han oss se sin allsmäktiga
hjälp.»

»När en sjukling dör, anstränga sig alla», återtog hon tankfullt, »att
hjälpa. I sin förtviflan beskärmar man sig öfver att människan icke har
makt att undandraga någon från döden. Och nu sätter hon en ära i att
förstöra hvad hon icke kan hela?»

»Det skall icke ske», sade Svenske i bestämd ton.

»Har du hört din morbror? ... Han predikade i dag.»

»Han har förskjutit mig ... För öfrigt vet ingen af att jag finns i
staden. Icke en gång din far.»

»Det fanns i hela hans långa oration intet tröstande ord», återtog
Ulrika liksom för sig själf. »Evigt mörker, ett outsägligt pinorum
skulle innesluta honom efter döden ... Tänk om det verkligen blefve ett
sådant slut på detta lifvet?» – afbröt hon sig plötsligt, i det hon såg
forskande på Svenske. »Tänk om min far icke skulle kunna höra oss när vi
sörja honom?»

»Du yrar! Du mår icke väl?»

Ulrikas tårglänsande ögon logo mot honom, då hon svarade:

»Jo, bättre än någonsin, mitt hjärta! ... Men jag ryste till, när jag
kom att tänka på ett samtal mellan hofjunkaren och prosten Sinius.»

»Den ifriga mössan umgås väl inte hos dina föräldrar?» frågade Svenske
förvånad.

»Han och Meijersdorff ha varit de ende af våra forna bekanta, som besökt
oss under vårt förnedringstillstånd, och vi ha icke råd att längre
skilja på de få vännerna efter vår forna partiståndpunkt.»

»Hur många tusen daler har prosten användt? ...»

»Tyst, käre, skall du i stället få höra hvad hofjunkaren svarade på den
fråga jag nyss gjorde. Först började han diskutera länge och väl med
prosten om hvad lifvet var. Den enskildes lif, påstod han, var för
mänskligheten endast som sandkornet för jordklotet. Då ingen förstod
hvad han menade, förklarade han, att någon himmel, såsom prosten påstod
skulle finnas ofvan molnen, fanns icke. Allt som talades därom var
endast tom inbillning. Hvad skrifterna kallade himmelriket var det
lyckliga tillstånd, hvari vissa dödliga ...»

»Sådant prat ...»

»Nej, låt mig fortsätta! I Paris, påstår han, var folket vida mer
upplyst än att tro på något dytikt ... Hvad tror kusin att t. ex.
kärleken är? frågade han mig. Inbillning, endast inbillning! Allt som vi
känna här i världen är endast en frukt af vår inbillning. Då jag frågade
honom hvad han trodde om lifvet efter döden, skrattade han först på sitt
vanliga försmädliga sätt samt frågade därpå om jag trodde att blomman,
som jag bar på roben, hade något lif där hon nu satt; ett ställe, som
han skämtande kallade för sitt himmelrike, eller om jag trodde att den
stackars Cleo var salig, hon som öfverkördes några dagar förut på gatan.
– Nej, min kusin, sade han skrattande, när det blir slut en gång, då är
det också slut ...»

»Det vore ju förfärligt, om det skulle vara så», tillfogade hon
tankfullt, i det hon riktade sina blå ögon mot Svenske.

»Så stolt och modig i forna dagar och nu en så klenmodig och grubblande
liten fröken! Tror du icke att vår Herre tänker lika mycket på hvartenda
ett af Laformes små sandkorn? Men, apropos! Kommer du ihåg vår egen
stjärna?»

»Ack, andra tider ...»

»Andra tider? Jag förstår nog icke mycket af hvad så vidt förfarna och
lärda män som prosten och hofjunkaren tala sinsemellan. Men ett minns
jag, som jag fick lära af min mor i min barndom. Hon tröstade sig alltid
öfver sin fars bortgång med den glada vissheten att de en gång, när
tiden var inne, skulle få återse hvarandra. Alla hennes sorger, alla
hennes pröfningar kunde icke rubba denna _hennes_ tro; – tänk på alla
fattige, alla sjuke, alla nödställde skulle de endast kommit till lifvet
för att varda delaktiga af denna världens sorger? – Nej, sådana tvifvel
får ej kusin Ulrika uttala högt ... och inga tårar ... De förstöra
endast det väna anletet ... Ma foi, de vackraste ögon på denna sidan
Östersjön ...»

»Baronen», återtog hon, leende åt hans beundran, »tyckte att hofjunkaren
hade rätt. Det kom sig af människornas egen dumhet, tyckte han, att så
många underkastade sig stora sorger och lidanden. – När ingenting fanns
efter detta, sade han, vore det icke då bättre att vara _ingenting_ än
att vara ett uselt och eländigt kräk, som ingen brydde sig om och som
endast var till omak.»

»Ingenting? – Alltså skulle allt hvad vi tänkte oss som kärast här på
jorden, våra bästa, ädlaste tankar endast komma från oss själfva och dö
med oss? – Och allt ondt och elakt som vi gjort, alla grymheter, hvarpå
vi rufvat, skulle vara för alltid jordade med oss. – En maklig lära! Men
ingen bra karl som säger så. Meijersdorff är också en gynnare, som man
bör taga sig i akt för.»

»Min far sätter likväl mycket värde på honom ... Som du vet, vill min
mor att jag skall bli hans maka.»

»Och du? –»

»Hvem kan tänka på förlofning, då allt ser så mörkt ut ...»

Detta undvikande svar jagade ett moln öfver Svenskes anlete. Han reste
sig häftigt och såg en stund förvånad på henne.

»_Han_ som tror att denne hofjunkarens ord äro sannare än Guds ord»,
utbrast han lifligt, »han som tror att din fars ande skall dö med
kroppen och att hans mördare skulle varda fria från ett kommande lifs
efterräkningar, han som tror att lifvet endast är till för att njuta och
tillfredsställa egen lusta, han som fegt undflydde striden, i stället
för att slåss till det sista för att åtminstone få stupa med ära, han
skulle varda din make ...?»

»Upphör, min vän. – Du förifrar dig. Kan du väl ett ögonblick tro att
_jag_ skulle älska _honom_?»

»Men? ...»

»Hittills ha nog mina kära föräldrar velat det, men baronen har blifvit
så pockande på sista tiden och i samma mån har min far blifvit
försiktigare. Nu har min far bestämdt lofvat mig att ingenting skall
afgöras, förrän slutlig dom blifvit fälld.»

»Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i det han försiktigt såg sig
omkring. – »Strussenfelt, Wrede och din bror ha stämt möte med mig i
afton på Lafonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall allt gå bra.»

»Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade
framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!»

»Allt skall gå bra! – Men nu måste jag gå –. En kyss? ... Den första?»

»Den andra!»

»Nej, nu _måste_ du gå!»

»Har du råkat Liewen?»

»Kusin Liewen? ... Hvarför frågar du så? ...»

»Jag blott frågade.»

»Fröken Liewen är ej i staden.»

Nu observerade han hennes leende min.

»Jaså, en krigslist», skrattade han, i det han lutade sig öfver henne
för att fullfölja nummerräkningen.

»Tant vaknar!» ropade hon med tillgjord förskräckelse, i det hon drog
sig hastigt tillbaka.

»Strunt! Stina stöter i morteln därute i köket, att man kunde tro att
det vore åskan. Tant går inte mera upp ur sängen.»

»Tänk om någon skulle komma ... jag är så rädd. – Nej, munsjör! Nu är
det bestämdt slut. – Efter förlofningen», sade hon, i det hon hastigt
sköt bordet mellan sig och honom. »Till dess, min junker, får ni vänta.»

»Fy! att vilja narra mig på detta sätt!»

»Minns du eken vid Liljeholmen, när _du_ narrade _mig_ att springa fram?
...»

Nu öppnades dörren till köket och Stina stack varsamt in sitt hvita
hufvud genom öppningen.

»Det är då visst och sant, att i dag är det riktigt sjusofvaredagen för
gamla fröken», sade hon med ett godmodigt leende. »Hon tycks inte alls
vilja bli vaken, sen hon fick höra hvilka som voro här. Men det var
sant, unge baronen frågar där ute om icke fröken vill gå nu; hon kan ju
få komma igen i afton» sade han.

»Är Henrik redan här?»

»Åh, han har nog väntat en god timme, kan jag tro.»

»Nå, då får jag väl låta min fordran vara ogulden än så länge», sade
Svenske med resignerad min, i det han lät Ulrika passera.

De kommo öfverens nu att Svenske skulle låta henne få kunskap om
befrielseplanerna, som voro i görningen. Själf måste han vara mycket
försiktig, men med Henrik såsom mellanhand vore det lätt nog. Lyckades
det dem att försätta generalen i frihet, hoppades han att det icke
längre skulle blifva svårt att af hennes föräldrar vinna den gunst hon
ej hade något emot att med deras samtycke lämna.




                                  XXI.


Senare på aftonen gick Svenske med hastiga steg öfver Järntorget. Då och
då såg han sig om, liksom han fruktat att någon skulle följa efter
honom.

Genom långstrimmiga moln silade månen ett sparsamt skimmer öfver staden.
Djup skymning rådde därför i de trånga gränderna.

Svenske grubblade som vanligt på sin plan. Redan under sin fångenskap
hade han börjat fundera ut, hur general Buddenbrock skulle räddas; ty
från första stund han hörde att generalen fängslats vardt han inom sig
öfvertygad att förföljarne ej skulle stanna, förrän de tagit hans lif. I
förstone hade han tänkt uppsöka sin morbror, för att af honom få de
upplysningar, som voro nödvändiga. Men han insåg snart att detta vore
mindre klokt. Biskopens skarpsinne skulle snart utforskat hvad han hade
i sinnet. För öfrigt kunde det vara mycket ovisst om icke hans morbror
utan vidare skulle visa bort honom.

Af åldermannen Smedman hoppades han mer. Denne hade många egenskaper,
som gjorde honom till ett utmärkt redskap vid utförandet af farliga
politiska företag, i synnerhet om han ej fick veta om dem för mycket.
Hos honom hade han ännu en del af sitt arf innestående, och han var
alldeles viss om att åldermannen, för att få behålla pengarna för
alltid, skulle förmås att göra sin bod till säte för en hemlig klubb af
de argaste förrädare. Att arfvet gått med åldermannens ägodelar all
världenes väg visste han nämligen ej, då han ännu icke hunnit uppsöka
honom. Först ville han nämligen råka sina kamrater från kriget, hvilka,
efter hvad han trodde sig veta, redan vidtagit förberedelser till
generalens flykt. –

Lafont’s kaffehus fick denna afton rymma många gäster. Nyheten om
dalkarlarnes uppror hade spridt sig som en löpeld i hufvudstaden och
utgjorde ett för hvarje timme allt intressantare samtalsämne. Därtill
kom det myckna talet och oron om den s. k. »principalatsquæstionen».
Skulle riksdagsmännen vara något annat än språkrör för den menighet, som
de representerade, eller ej? Detta var en fråga som i hög grad upprörde
hufvudstadens borgerskap. Bodgossen, som ännu icke visste hvad
burskapsexamen inför höglofliga magistraten ville säga, skrek öfverljudt
och knöt sin röda näfve öfver disken, då någon af magnaterna Kjerman
eller Plomgren gick förbi boden, därför att de satte sig öfver hvad
deras principaler, borgerskapet som valt dem, ville att de skulle göra
och låta på riksdagen.

Det var därför icke underligt om handtverksmästaren eller krämaren under
dessa dagar lämnade verkstaden eller boden något tidigare på kvällen än
vanligt och läto husmodern äta vattgröten ensam med gesällerna eller
bodgossarne. De kunde ju annars gå miste om de färskaste nyheterna,
hvilka hälst berättades aftonvardsdags på källaren. Med liktänkande
vänner kunde de sedan vid vinstopet eller ölstånkan få kannstöpa i den
högre politiken ända till morgonväkten.

Om dessa tvänne frågor, som stodo främst på dagordningen, endast i
förbigående vidrördes af de gäster, som denna afton voro samlade hos
mäster Lafont, kom sig detta må hända däraf att de redan så i grund
lyckats nedsvärta de hedervärda riksdagsmännen af borgerskapet, att
mäster Lafont’s svarta peruk, som höjde sig bakom disken, med skäl
kunnat göra anspråk på kråsets hvithet i jämförelse med deras själar,
sådana de utgått ur den föregående skärselden.

Mäster Lafont hade samma dag fått hem, med den första spaniefararen för
året, en pipa »bittert och spanskt». Medan han med nöjd min hyfsade de
rykande talgljusen på disken, underlät han icke att omtala detta för
sina stamkunder, och det kan ju hända att äfven häri låg en orsak till
att samtalet var mera fredligt.

Nere vid dörren stod Bisot och skämtade med skänkflickan, medan hon
sköljde tennmuggarna i den stora tvättbaljan, under det att han då och
då kastade en orolig blick mot dörren. Nu hördes hastiga steg i porten
och en ung, bleklagd man, i sprättig dräkt och nystärkt halskrage
inträdde.

»Nå, Bertilsson, de komma ju alla hit i afton?» hviskade Bisot åt den
inträdande, i det han drog honom bort i en fönstersmyg.

»Så säkert, min herre, att jag redan sagt till åt patrullen.»

»Som nog kommer för sent.»

»Nej! Jag tog den hit och den väntar nu i huset bredvid ... Men äro inga
här ännu?»

»Blott två.»

»Man kunde börja med dem?»

»Utan nytta, den värste är icke här ännu.»

»Är ni säker på borgarena, att de ej skola taga parti för dem?»

»Bah ... Har ingen fara. – Den höglofliga förräderikommissionen?»

»Klockan tio skall han vara samlad.»

»Och min andel?»

»Min herres andel?»

»Ja, min andel?»

»Förstår icke!»

»Mina tusen plåtar?»

»De tusen plåtarna? ... De äro ju för länge sedan lämnade åt er?»

»Lämnade? ... När då, min betydande man?»

»Jag hade en liten fordran sedan gammalt, då jag hette Bertil bodgosse.
Det var, om jag minnes rätt, nära tvåtusen plåtar?»

»Jaså, gunstig’ junker» – sade Bisot, i det hans smilande anlete
öfverfors af en liflig rodnad, »det var alltså ugglor i den mossen! För
sista gången, vill ni godvilligt lämna mig penningarna?»

»Litet tystare, min herre, om ni behagar.»

»Mina pengar? ...»

»I morgon få vi talas vid, till dess kan ni vara lugn!»

»Nå, må den onde ta er», skrek Bisot, som icke längre tycktes märka de
öfriga gästernas närvaro, »jag må bli en ... om jag icke ...»

Slutet af meningen kunde icke uppfattas för det sorl, som i det samma
uppstod vid bordet.

»Nej, stopp och belägg, go’ vänner» ropade mäster Flåberg. »Intet gräl
mellan er, spottfolingar! Kom hit i stället och släck törsten.»

»Tala om mäster Bérand», fortfor han därefter, såsom ingenting händt, i
det han vände sig till de öfrige bordskamraterne och makade Bisot och
hans motpart till bordet, »tala om den där munsjören på tre kronor!»

»Nej, tacka vet jag mitt malaga sekt», inföll Lafont med öfverlägsen
min.

»Nånå, mäster Storordig», svarade mäster Flåberg, med trygg min, i det
han pustade ut ett rökmoln, »liten kan ock bli stor. Inte var det just
så många år sen häller,» tillade han, förtroligt klappande Lafont på
axeln, »då den här välaktade munsjören själf åt sin vattgröt med en
smula ister uti på odukadt bord och vid skenet af en tunn talgdank; och
då han ej hade flere kunder än att de väl kunnat sämjas tillsamman i en
af de här stora tennmuggarna.»

»Sacre bleu! Hvad den tiden vidkommer», svarade mäster Lafont
uppbrusande, i det han ställde sig vid disken och skrefvade med sina
korta ben framför den siste talaren, »så rör den icke en sådan snushane
för ett runstycke, en gång. Förstår han det? ... Ingen ska’ kunna säga
att han icke fått hvad han ska’ ha hos mig ... för här är ingen
krämarbod, där man kan ha dubbla alnmått ... Och inte är det häller
värdt att komma hit och lysa med kvickheter.»

»Det ska mäster säga, som lyser själf, som en palt i en hornlykta.»

»Tyst källarmåns», inföll slaktaren med sin hesa basröst, »för annars
kunde mäster Flåberg, vid lermuggar och ölkrus, klappa skinnpälsen tunn
på honom.»

»Tacka vet jag skinnpäls- och porsölstiden!»

»Tyst med ditt käbbel, fader Lafont!»

Dessa rop öfverröstade slaktarens krigsförklaring.

»Hårdt mot hårdt förlikas blott svårt», pustade mäster Flåberg, då det
ändtligen blifvit tyst. »Min herre var måttligt kavat», återtog han, i
det han vände sig till den unge krämaren, som nyss varit i delo med
Bisot, »minns då gamle Smedman var sin egen och min gunstig herre fick
smaka hans spanska rör ... Knappt torr bakom öronen och vill lära folk
dricka vin! ... Än en mugg! En hel så, hör hon, lilla näspärla! – Inte
af de nya fingerborgarna, hör hon, för fan må ta dem och all den här
souveräniteten! ... Skål, bror Bisot! Sen min betydande herre kom under
mitt ringa tak, har allt gått galant – puh!»

»Inte illa ment, fader ålderman» – passade krämaren på tillfället att
falla in. – »Inte ämnadt att fader ålderman skulle ta humör.»

»Hvem för böfveln tror han tar humör öfver en nykterhetsdansares pip.»

»Nå, nå, jag sa’ endast att det icke var illa ment.»

»Menar sig förstås som de andre, så att det inte blir någon mening
alls.»

»Skulle vara en ogemen ära för mig att få dricka ett stop rhenskt med
fader ålderman.»

»Nå, så likar det sig då till något bättre. Men må fan, hör han än en
gång, ta alla styfvermått och souveräniteten med ... Förrädarne kunna
också göra sällskap, fast Gud ska’ veta, att när de äro borta kommer nog
något annat satty i stället. – Kom nu, bror Bisot, skola vi känna på
hvad gossen har att bjuda på ... Se så! Kom hit också mäster själf och
stå inte längre och bliga där bakom disken.»

Medan mäster Lafont öfvertalades att slå sig ned vid bordet, hade två
unge adelsmän inkommit. De sände ett hastigt ögonkast öfver rummet.
Längst ner vid dörren suto någre af deras likar, som hittills i tysthet
tömt sina ölmuggar. De slogo sig ner på den lediga bänken bredvid utan
att efter vanligheten ropa på vin.

Ingen af de öfrige gästerne fäste till en början någon större
uppmärksamhet vid dem. Endast krämaren kastade då och då en förstulen
blick ner åt dörren, för att därefter med orolig min vända sig mot den
pickande väggklockan strax bredvid i hörnet. För att döma af
skänkflickans mörkbruna, oroliga ögon måste äfven dessa på något sätt ha
att skaffa med de unga, välväxta männen.

»Nå, hvad nytt i staden?» frågade Buddenbrock de som sist trädt in, i
det han makade rum åt dem vid bordet.

»Just ingenting», svarade den yngre af dem. »Men se där ha vi rymmaren»,
afbröt han sig, i det han tog Svenske i hand.

»Hur gick det då?» hviskade de andre ifrigt.

»Festina lente, mes amis ... jag måste först ta den här gamle vännen i
hand.»

»När Cronhjort är vid det kuraget, får man intet ord af honom.»

»Hur det gick, frågar ni? Dåligt, ma foi.»

»Det var först i går», återtog han i lägre ton, »som jag fick tillstånd
att söka min gamle chef. – Ni kan ej tro hur affallen han är ... Han var
mycket nedslagen öfver papperen, som Meijersdorff ännu icke lämnat
tillbaka.»

»Detta kunde man väl förstå.»

»Nu påstår den gamle räfven Wrangel att hans instruktion aldrig funnits
till.»

»På den vägen kommer man inte långt», inföll Svenske.

»Hvilken annan väg står oss då till buds, mon frère?» frågade en af de
andra unga männen i sarkastisk ton.

»Kan icke prompt säga det nu på stunden, men tror som jag alltid sagt
att flykten är enda räddningen ... Men det måste ske snart.»

»Cronhjort torde dock icke häller ha så orätt», inföll kapten
Buddenbrock, »ty så framt den ringaste gnista af rättvisa finnes i detta
landet, kan min far icke ådömas något straff.»

»Ja, _om_ det funnes rättvisa, mon frère», återtog Svenske, »men hvar
rättvisan håller hus veta vi alla. Alltså fasthänger jag vid min
mening.»

»Min far vet sig själf alldeles oskyldig och vill därför icke söka sig
någon olaglig befrielse, utan bidar hällre det öde, som Gud honom
beskär.»

»Och du skulle tro på utgången af en votering?» frågade Svenske med ett
sakta hånskratt. »Hur gick det i kommissionen?»

»Där var det en annan sak ... Lagercrantz hade där en afgjord
öfvervikt.»

»Har han det ej i plenum? – Nej min vän, förr än din far är utom
Sveriges gräns är han icke trygg.»

»Strussenfelt nämnde nyss något om prosten Sinius?» inföll Cronhjort.
»Han hade ju lofvat att värfva röster inom stånden?»

»Sämre man kan man icke råka på», sade Svenske föraktligt. »Så länge
allt går bra är han nog nitisk, men vid första motgången är det slut med
_hans_ ifver.»

»Han säger själf», skrattade Buddenbrock, »att han offrades af modern
under födslopinan åt det heliga äkta ståndet. Det är dock svårt att
tänka sig något offer, när man ser hans välfödda lekamen.»

»Hur som hälst, mina vänner», återtog Svenske, när skrattet som följde
på detta infall tystnat, »på honom kan man ej lita.»

»Däri har Svenske nog rätt», sade Buddenbrock. »Han tog 5,000 plåtar af
min mor, för att verka vid voteringen i kommissionen. I stället arbetar
han nu allt hvad han förmår i motsatt riktning, genom hviskningar och
stort effronterie, sägande sig vilja använda penningarna för egendomens
conservation åt enkan.»

»Den lymmeln!»

»A propos penningar», inföll Strussenfelt, »hvarifrån kunna vi räkna på
sådana?»

»Alla våra tillgångar äro uttömda», sade Cronhjort.

»Den saken skall jag nog draga försorg om», sade Svenske. »Jag har några
tusen plåtar innestående hos en gammal vän, ålderman Smedman, och den
summan torde vara mer än tillräckligt ... Äro vi blott ense om det
öfriga?»

»Charmant», utropade de andre med en mun.

»Men din ålderman har ju slagit vantarna i bordet», sade Cronhjort med
frågande min.

»Gjort konkurs?» utbrast Svenske och for upp.

»Ja, för tusan, känner du inte det? ... Han blef fast för den engelska
underhandlingen och fick böta med hvad han hade. Din morbror gick fri
den gången, fast han inte var långt borta från att komma i fällan.»

»Så blir det väl alltid någon råd», sade Svenske beslutsamt. – »Låtom
oss blott fördela rolerna mellan oss.»

»Rätt så, mon frère, och vid det heliga sjutalet, som fullkomnar allt,
skola vi blindt lyda vår store guldmakare.»

»Jakten har jag styrt om», sade Strussenfelt.

»Är kaptenen pålitlig?»

»Ser ut att vara en präktig karl. Kommer han blott utom Vaxholms
tullbom, säger han, kan man vara trygg för att han skall ta sig fram
vore det än till Amerika.»

»Om han blott finner rakaste vägen till Holland, finge man vara
belåten», inföll Cronhjort.

»Konsten är först att få generalen ur huset», sade Svenske.

»Och ut på fartyget?» frågade Buddenbrock.

»Därmed är ingen fara», svarade Strussenfelt. »Under skeppsbryggan vid
Kjermans hus vaktar dag och natt en af kaptenens säkraste karlar i en
slup. På första vink är han färdig att ro ut till Vaxholmsskären.»

»Henrik bör så fort som möjligt underrätta sin far», sade Cronhjort.
»Bäst vore om han redan i morgon afton kunde följa oss.»

»Men på hvad sätt?»

»Det blir alltid någon råd. – Vi ha åtta dagar kvar. – Misslyckas det en
gång måste det lyckas en annan.»

»Än pass?»

»Än pass?»

»Strussenfelt har tagit ut två: ett åt honom och ett åt Henrik.»

»Men är det riktigt klokt», återtog Strussenfelt, vändande sig till
Henrik, »att underrätta din familj? Mig synes att man borde vänta därmed
tills allt vore öfver.»

»Strussenfelt har rätt», inföll Svenske. »Man måste öfverenskomma om
något tecken.»

»Alla öfverenskommelser fördröja saken.»

»Tecknet kan vara mycket enkelt.»

»Säg något.»

»Om man skaffar sig tillträde till huset midt emot», sade nu Buddenbrock
hviskande, »och hänger ut en näsduk genom ett af fönsterna.»

»Så att vakten genast skulle känna sig uppfordrad att undersöka huset
... Nej, det behöfves ej annat tecken än ett för ja och ett för nej. –
_Ja_, om det kommer att ske samma dag, _nej_ i motsatt fall. Om någon
ginge förbi och hälsade uppåt fönsterna kunde ju detta betyda ja, såge
han däremot ner i gatan kunde det betyda nej.»

Buddenbrock inföll tankfullt: »Men då måste någon observera gatan hela
dagen.»

»Hvarför det? ... Ett försök att rädda din far kan naturligtvis icke ske
annat än nattetid. – Låtom oss därför bestämma tiden till mellan sju och
åtta på aftonen.»

»Hvad han lider, denne stackars Celadon!» inföll Strussenfelt leende.
»Det blir löjligt nog att se hur han accortiserar din syster genom
fönstret.»

»Det är nog bättre om det är jag som håller utkiken», sade Buddenbrock
allvarsamt. »Jag kan sedan lägga ett bref under marmorskifvan på Ulrikas
byrå. – Hon har lättare att vinna tillträde till min far än jag.»

»Omvägar», sade Svenske kort. »Om någon af de många kuggarna skulle
falla bort, vore ju allt förfeladt. Det är ju nog om _du_ ser mig. –
Fruntimren böra icke veta något i förtid.»

»Alltså anser ni bäst», sade Buddenbrock i det han sänkte sin stämma
till en hviskning, »att tecknet, som utmärker att under nattens lopp
räddningsförsöket kommer att företagas, bör afgifvas på det sätt Svenske
föreslagit och att det sedan af mig i lämplig tid uttydes för min far.»

»Ja.» –

Gästerna vid det stora bordet vordo nu så högljudda att samtalet mellan
de unge männen afstannade för ett ögonblick. Krämaren hade nämligen
varit nog oförsiktig att antyda på de dåliga tiderna, som kommit flere
borgare att gå omkull; samt att de som voro kvar just ingenting betydde.

»Börs och kontor» skrek Flåberg, som inte tyckte om dylika anspelningar.
»Ha vi någonsin ägt make till Grill, Kjerman, Lefebure, Plomgren och
Wittfot? Det är sådana köpmän att vi kunna vara Gudi tacknämlige som
sändt oss dem i vår svåra hemsökelse. Grills minne dör aldrig, go’
vänner, Lefebures ärliga hjärta och Wittfots hjälpsamhet skall prisas af
sinom tusende ... Men hvad hjälper att tala till sådana här vildhjärnor
om utmärkte män ...»

»Nu tycker jag dock att min ärade vän går för långt», sade en af de
andre afbrytande. »Vi må icke sysselsätta våra sinnen med småsaker i
dessa allvarsamma tider ... Se dit i stället go’ vänner; titta på de där
unga männen nere vid dörren», tillade han, i det han sneglade på Svenske
och hans vänner. »Där sitta _förrädarne_.»

De sista orden yttrades med höjd röst. Inom ett ögonblick voro Svenske
och hans kamrater föremål för de öfriga gästernas blickar. Men de
låtsade som de ej märkte det. Först när den som utpekat dem reste sig
upp från bordet stego de äfven upp och satte på sig hattarna.

Mäster Lafont hade genast vid först misstänkt tecken skyndat bakom
disken, hvarifrån han nu skrek af alla krafter att man skulle sända bud
efter vakten, medan borgarena slöto sig samman om sin unge kamrat, för
att, väpnade med ölkrus, vedträn och andra lämpliga tillhyggen, kunna
hjälpa honom mot de unga adelsmännen, om desse skulle göra min af att gå
till anfall.

Men desse höllo sig strängt på defensiven. Det var tydligen deras afsikt
att med så litet bråk som möjligt komma ut i det fria.

»Låt oss skiljas i fred, go’ vänner», sade Svenske, i det han närmade
sig den sprättige krämaren, som med sitt prat ställt till osämjan. »Ni
vet hvad det kostar att ofreda en adelsman under riksdagen.»

»Förrädare får man gripa om det ock vore midt i kungliga rådet», sade
den tilltalade i hånfull ton.

»Hvem säger då att vi äro förrädare?»

»Hvem säger? – Det göra vi allesamman ... eller hur, go’ vänner?»

»Jo, allesamman», svarade borgarne med en mun.

»Kan hälsa från skepparen Wagner», återtog den först nämde i försmädlig
ton sedan det mesta sorlet tystnat. »Han bad mig hälsa de noble herrarne
från sitt nya logis i Smedjegården.»

»Vi äro förrådda», hviskade Svenske till Cronhjort. »Låtom oss så fort
som möjligt komma undan, annars kan hela saken gå omkull.»

»Gif hit din värja skall jag nog hålla populacen på afstånd», skrek
Buddenbrock i örat på honom. »Forcera dörren, ni andra.»

I det samma hördes tunga afmätta steg från gränden utanför. Det var
tydligen vakten som närmade sig. Villrådiga sågo de ett ögonblick på
hvarandra. Att göra motstånd skulle vara fåfängt.

Nu gjorde patrullen halt utanför. Ett par starka slag dundrade mot
porten. I nästa ögonblick skulle de vara förlorade. De hörde hur
soldaterna ordnade sig i förstugan och stötte kolfvarna mot stengolfvet.

»Värjan ut» ropade Svenske. »Vi slå oss igenom!»

Men han hade icke väl utsagt det sista ordet, förrän det vardt alldeles
mörkt där inne. Denna förmörkelse kom så plötsligt och oväntad att den
fetlagde åldermannen, som just var på väg att uppstiga på bordet, för
att bättre kunna öfverse stridsfältet, tog miste om steget och föll ner
på golfvet i sällskap med icke så få tennmuggar och ölkrus. När oredan,
som häraf uppstod, lagt sig och ljus hunnit anskaffas, voro de unga
männen försvunna.

Nu blef ett idkeligt snokande och spörjande. Men hvarken mäster Lafont
själf eller någon af hans tjänsteandar visste någonting. Fåfängt sökte
den sprättige krämaren förmå skänkflickan, »lilla Majken», att lämna
några upplysningar. Med den tvärsäkraste min i världen bedyrade hon,
»att om han än hade aldrig så många skepp i sjön och knöt sin rosett
aldrig så högt i nacken, kunde hon icke rå för att ljusen slocknade när
soldaterna ryckte upp dörren.»

Och därvid blef det. – Innan allt prat och käbbel var slut hade Svenske
och hans kamrater hunnit i säkerhet.

Hur det gick och hvilken det var som släckte ljusen en så behaglig stund
skola vi nu i få ord omtala. Knappt hade det blifvit mörkt i rummet, då
Svenske hörde en röst hviska i örat att följa med. Rösten föreföll
bekant och som goda råd voro dyra följde han uppmaningen. Ögonblicket
därefter befann han sig jämte de öfrige i sällskapet i ett hvälfdt rum,
som låg på sidan om källarsalen, hvilket så snart de inkommit upplystes
af ett dittills öfvertäckt talgljus.

»Skynda genom denna dörr», sade Bisot – hvilken visade sig ha varit
röstens ägare – i brådskande ton, i det han öppnade en låg dörr,
vettande åt husets baksida. »Om en halftimme skall jag komma efter till
röda slussen.»

De meddelanden Bisot sedermera gjorde visade sig för de sammansvurne
vara af största vikt. De fingo sålunda veta att hela deras plan var
röjd. Vakten hos generalen var fördubblad. Att rädda honom på den
öfverenskomna vägen, var därför icke möjligt. Men Bisot hade ett annat
förslag i fickan. Från huset bredvid generalens kunde man lätt nog bryta
sig genom väggen till dennes rum. Muren höll endast en aln i tjocklek.
Han åtog sig ensam att utföra hela arbetet, men han ville ej göra det
utan att vara säker på lön för mödan.

Det torde nästan vara öfverflödigt att nämna att hans förslag hälsades
af de unga männen med jubel, och de täflade om att bjuda honom en
ansenlig penningsumma, om företaget skulle lyckas. Hvar denna i hast
skulle anskaffas, visste nog ingen af dem ännu; men när saken var så
klar och det gällde en så viktig affär, tyckte de, kunde det gärna inte
slå fel att de nödiga medlen icke skulle erhållas af den förste bäste
som de vände sig till af generalens gamla vänner.




                                 XXII.


Talet om de unga männens stämplingar hade väckt den största
uppmärksamhet i hufvudstaden. Endast med stor svårighet hade
Strussenfelt och Wrede lyckats rädda sig undan efterspaningarna. För
Svenske hade detta varit lättare, då han endast hade varit få dagar i
staden och ingen af de närvarande borgarne känt igen honom. På honom
ensam hvilade därför hädanefter det svåra företaget. Henrik Buddenbrock
ägde visserligen ännu sin frihet, men han öfvervakades i hemlighet så
strängt, att det skulle vara det samma som att förråda hela planen, om
han än en gång satte sig i förbindelse med Svenske. Af samma orsak
vågade han icke häller nämna något vare sig för sin mor eller för
Ulrika.

Tiden var emellertid långt framskriden. Inom få dagar skulle det afgöras
hos ständerna om dödsdomen skulle gå i fullbordan. De upproriska
dalkarlarne, som nu hunnit till Stäket, fordrade främst af allt att de
fängslade generalerna skulle afrättas. Deras framkomst till hufvudstaden
skulle därför utan tvifvel påskynda dödsdomens verkställande. Men på
några dagar kan ihärdighet och god vilja uträtta mycket.

Svenskes plan, att sjöledes komma undan till Vaxholm, hade öfvergifvits.
Mälaresidan bjöd större fördelar, då efterspaningarna åt detta håll
troligtvis skulle varda mindre noggranna. Lyckades det att landsätta
flyktingarne på något lämpligt ställe på södra mälarstranden, där de en
tid kunde hålla sig dolda, skulle det säkerligen blifva en lätt sak att
senare på hösten skaffa något fartyg, som från någon hamn längre ned på
kusten kunde föra dem öfver Östersjön.

Redan dagen efter uppträdet på kaffehuset hade Svenske köpt en liten
roddbåt, som han gömde i ett båtskjul vid röda bodarna. I denna båt
ämnade han själf ro generalen uppåt Mälaren. Äfven Bisot hade å sin sida
varit verksam. Af sin vän Flåberg hade han hyrt ett rum i öfra våningen
af hans hus, hvilket som nämndt gränsade till det, i hvilket generalen
var arresterad, för att såsom han uppgaf, där i hemlighet tillverka
guld; ett meddelande hvilket gjort ett djupt intryck på åldermannen,
hvilken icke allenast lofvat, på heder och tro, att icke blotta konsten,
om han finge hälften med af vinsten, utan äfven att skaffa åtskilliga
kittlar, lämpliga för »guldkokningen». Öfriga verktyg hade Bisot själf
skaffat. Kopparkittlarna tycktes hafva varit väl till pass, ty få timmar
af dygnet gingo förbi, då icke Bisot hamrade på dem till hela
grannskapets förtviflan.

Men ingen vågade göra några invändningar mot detta oväsen. En gång hade
åldermannen misstänkt Bisot för att endast vara en simpel bedragare och
i vredesmod rusat upp till honom. Denne, som nu fått Lars till biträde,
hade emellertid stått profvet. Lars hade med den lugnaste min i världen
visat några prof på det finare guldmakeriet, hvilka han kom ihåg från
sin lärlingstid vid Bälsta, hvilka slagit den gode åldermannen med
häpnad. Och när han till på köpet fick löfte om en blank guldkarolin om
dagen, vardt han fullkomligt öfvertygad om Bisots ärlighet, då han
visste att denne var fattig i sig själf som en kyrkråtta.

Om han kommit tillbaka en stund senare, skulle han säkerligen blifvit
ännu mera häpen vid att se Bisot sittande framför en stor kittel, ur
hvilken han framlockade de mest döfvande ljud, medan Lars, stående på en
hög pall höll på med att med hjälp af en stor murhacka bryta hål genom
väggen.

»Tycker hvad snopna de ska’ bli», sade Lars, i det han borttog en större
sten ur hålet och torkade svetten ur anletet med tröjärmen, »då
generalen säger tack för god vakt och låter dem ta hufvudet af hvarandra
bäst de gitta, blott han slipper.»

»Hur går det med skutan som skulle komma på strömmen?»

»Redan här, herr kommissarie», svarade Lars, med en slug blinkning, i
det han satte hackan ifrån sig, »vackrare skepp har icke lagt till vid
nya stenbryggan sen den stora turkiska ambassaden var här, anno 27 ...
Lastad med idel talg och hampa.»

»Skulle smakat gamle Smedman i hans välmaktsdagar.»

»Jo jo men! För den stackaren var ett lastrum, stufvadt med lerpipor,
mer värdt än om det stufvats med niodalers sedlar.»

»Det sades på bron att han dött i går.» –

»Så? I går? Ja, maken till hans sötkummin får man springa gatlopp
efter.»

»Inte ett grand efter honom, sa’ Mobergskan. Det lilla han fick öfver
förra våren ha vännerna ätit upp, men han dog ändock, som han sade, glad
och nöjd ... och tog nattvarden, viss om ett bättre lif och en redigare
kalkyl.»

»Hm!» sade Lars fundersamt, »då fick väl min nådige herre dra vefven för
sina pengar – och stå lika barbacka som en annan syndare.»

»Er herre? Hade han då några pengar på det hållet?»

»Jo, jo men! – Hela femtitusen plåtar.»

Då Bisot icke fortsatte samtalet återtog Lars sitt arbete.

»Detta är ett både farligt och mödosamt göra», återtog Bisot en stund
därefter, då Lars på nytt gjorde ett uppehåll. »De andra skulle nog
betala många tunnor guld om någon talade om det för dem.»

»Tala om? Skulle råda någon försöka.»

»När man stoppats in i rosenkammaren är man inte farlig.»

»Har väl gått genom ännu tjockare gråstensmurar än den kammarens och
detta midt på ljusa dagen.»

»Då tycker jag att denna tegelmur borde vara ett lappri», sade Bisot med
ett ironiskt ögonkast. »Men säg, käre, hur var det egentligen med er
herres flykt ur röda Ryssland? ... Man har hört talats så mycket därom,
fast ingen vet något bestämdt.»

»Tror så rasande väl», sade Lars med ett listigt ögonkast på Bisot, i
det han upptog sina verktyg. »När tre få veta en sak, vet hela världen
den – men, nu var det endast två, ser min nådige herre, som visste
något.»

»Är det då en så stor hemlighet?»

»Ingen hemlighet alls – men det kan vara onödigt att skrifva alla
människor på näsan, hvad man gör och inte gör.»

»Biskop Juslenius lär vara en gudfruktig man, som icke vill någons död?»

»Den som bor närmast kyrkan kommer ofta sist i Guds hus.»

»Man har ju sagt att om er herre ville sluta opp att älska fröken,
skulle han få ärfva honom.»

»Hm! ... Ärfva honom? ... Förstås att snålvargen ger löfte om ett ägg
för att få en höna.»

»Men kungen?»

»Nej, nu är min herre riktigt tokig. Förr kunde man låta sig föras med
en käpp öfver rinnande vatten, än han skulle göra något.»

»Var det sant att friherrinnan i fjol kom i onåd och att det är därför
som kungen ej vill hjälpa henne i år?»

»Hvad man gömmer i snö, får man åter i tö.»

»Men prosten Sinius», fortsatte Bisot, utan att låta sig afskräcka. »Har
inte också han lofvat att tala godt för generalen?»

»Prästen och hunden förtjäna maten med munnen», mumlade Lars mellan
tänderna.

Det trägna arbetet kom snart svetten att pärla ned öfver Lars ärriga
anlete och det dröjde länge innan han ånyo tog sig en ny paus. Och för
hvarje nytt uppehåll vardt han mindre meddelsam.

»Det var alltså något trolleri, som ni hade för er», sade Bisot i
inställsam ton, »eftersom ni kommo så lätt genom muren.»

»Raka vägen genom stora porten var det», sade Lars, i det han torkade
svetten ur anletet. »Jag hade nyckeln ... min nådige herre behöfde
endast klifva på.»

»Det var tur för er att hitta rätta nyckeln», sade Bisot med låtsadt
allvar, »men det var kanske någon hvitklädd flicka som var framme igen?»

»Min herre tror naturligtvis hvarken på djäflar eller spöken», sade Lars
vresigt – »men det lär vara så modet hos visst folk att icke tro på
några heliga ting.»

»Om de femtitusen plåtarna äro borta, lär väl glädjen för er herre bli
måttligt stor.»

»Än sen då, nog får min herre hvad han ska’ ha», sade Lars rätt på
saken.

»Den där kramhandlaren har smugit omkring här i skymningen» återtog
Bisot efter en stunds tystnad i lugn ton, »och han är nog ett farligare
spöke än många af de andra.»

»För böfveln, herr kommissarie. Det ska’ en gång ta slut, sa’ käringen,
bet af sig tungan – och inte värdt vara så orolig som min herre. Mins en
så’n spion som herrn – det var i Krakau ... och honom hängde vi flux i
ett träd, för det han skrek om salig kungen.» –

»Men hvad i Herrans namn går åt er?», hördes i detsamma Svenskes röst
från dörren. – »Hvarför trummar ni ej och hvarför bultar du med spettet
Lars när det är så tyst i huset att man kan höra dig lång väg. –
Patrullen kan ju vara här inom ett ögonblick.»

»Kors för attan, ers nåd, men kommissarien frågade mig så enträget ...»

»Hur går det?» afbröt Svenske honom häftigt utan att höra på hans prat,
i det han närmade sig väggen.

»Ett hål» hviskade Lars emot honom.

En smal ljusstrimma silade sig genom springorna i botten på hålet och
Lars böjde sig ner för att kunna bättre se genom dem.

»Hvad ser du?», frågade Svenske med återhållen andedrägt.

»En lång gång.»

»Omöjligt – syns någon där?»

»Jag ser inte mer än ett kort stycke.»

»Hålet är för litet. – Luta dig närmare till väggen ... vidga det något
med skaftet.»

»Ts! Någon rör sig strax bredvid.»

»Håll något för hålet.»

»Måtte den onde ta’ sådane väggar» skrek Lars i det samma, i det han
rusade upp. »Skynda er ur vägen, nådig herre ... han sticker geväret
genom väggen.»

Det var i sista minuten, som Lars hann draga sig undan. Då han vidgade
väggen, hade flere stenar rasat ner på andra sidan. Bisot hade tagit
miste på några alnar och hålet vette därför till förstugan utanför
generalens rum. Den soldat, som postade här hade hela dagen misstänkt
det ovanliga bullret bakom muren. När murbruket föll ner hade han därför
smugit sig fram till hålet och Lars hade icke väl hunnit taga steget åt
sidan förr än ett skott blixtrade fram genom hålet och en kula for
smattrande in i motsatta väggen.

»Fort undan! Här är ingen tid att förlora» sade Svenske i det han
skyndade mot dörren. »Lämna allt kvar.»

De hörde redan patrullens steg nere på gatan. Stora vägen var alltså
stängd. Lyckligtvis dröjde det någon tid innan vakten kom sig för att
utsända patruller äfven på bakgatan. Efter att ha kastat en blick ner på
gården beslöt därför Svenske att söka sin räddning på denna väg. Han
vinkade åt sina följeslagare att följa sig, hvarefter han släppte sig
ner genom fönstret på muren, som skilde de båda gårdarne åt. Allt gick
så hastigt att soldaten som skjutit, icke hann sända en ny kula in åt
rummet förr än Svenske och Lars redan hunnit genom trädgården på
baksidan af gården.

Bisot hade blifvit efter. Lars hörde honom ropa att han var sårad, men,
då Lars icke hört något skott, trodde han att det var ett dåligt skämt.
Svenske åter trodde att han blifvit anhållen af vakten.

För en mindre ihärdig person än Svenske skulle denna motgång, just då
målet varit så nära att uppnås, verkat förlamande. Men för honom var
motgången endast en eggelse till nya ansträngningar.

Redan samma afton vände han till baka för att undersöka om han kunde
lättare inkomma i huset från trädgårdssidan. Här stodo visserligen två
skildtvakter, men dessa borde det ej vara svårt att afväpna. Ett svårare
hinder låg däremot i husets byggnadssätt. Nedra våningen vette nämligen
åt en smal terrass, som hvilade på låga hvalf, hvilka under en senare
tid igenmurats. Af skiltvakten, som då och då skymtade fram bakom de
öppna fönstren i nedre våningen, kunde man sluta till att en korridor
löpte långs hela byggnaden. Ville man sålunda från denna sida intränga
till generalen, måste man alltså först skaffa sig tillträde till
terrassen, därefter genomgå den långa korridoren i nedra våningen,
uppstiga för trappan, för att, om man verkligen skulle lyckas framkomma
så långt – möta posterna i öfre korridoren.

Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg utföra sitt
befrielseverk. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets
fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt nådde ljudet af
röster hans öra och strax därpå fick han se en gammal bekant som han
icke träffat sedan han återkommit till hufvudstaden. Det var fältväbeln
Reiter, som nu med viktig min visiterade posterna.

Ehuru det icke var långt lidet på kvällen, var denne i det tillstånd som
Lars brukade befinna sig uti, då han hade sina hemskaste syner. Se där
nyckeln till gåtan, tänkte han, som han så länge sökt lösa.

Lars var redan hemkommen, då han en stund senare inträdde i sitt
härberge. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt därför helt
glad, när denne frisk och sund inträdde genom dörren. Svenske var
emellertid icke vid lynne att svara på hans frågor. I det han slängde
sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, började han att
oroligt gå åter och fram öfver golfvet.

»Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» – sade han till
hälften för sig själf i det han stannade. – »Men allt är som det vore
förgjordt. – Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?»

»Nej, herre! Är man slagen till en slant, blir man aldrig en daler.»

»Fins ingen utväg?»

»Just ingen, så vidt jag vet.»

»Just ingen?» upprepade Svenske häftigt, »hvad menar du? Skall äfven du
tala i gåtor.»

»Sakta! Människorna kunde tro att vi togo oss något syndigt före på
sabbatsafton. – Jag var nyss där borta» fortsatte han därefter med lägre
röst, i det han lade ifrån sig värjan, som han höll på med att skura.

»Nå du var där?»

»Ja.»

»Och hvad fann du?»

»Åh, just ingen ...»

»Om igen! Det är sannerligen svårare att få ett förståndigt ord ur dig
än ur ett tingsvitne.»

»Jo, se det var så, hans nåd, att jag ville se om de murade igen hålet
efter oss och då gjorde jag en liten afväg in i vaktstugan, där jag hade
några bekanta, men hvad tror nådig herrn att jag först fick se om icke
gamle Reiter, som var fältväbeln för vakten.»

»Och du menar att han kunde vara oss till hjälp.»

»Inte rätt på saken ...»

»Nej, men så där på sidan?»

»Åh, just inte det heller ...»

»Nå hvad böfveln menar du då?»

»Jo, jag tänkte hans nåd att som han litet senare på kvällen inte just
brukar ha så noga reda på hvem som är fånge eller ej, kunde man föra ut
generalen, blott man väl komme in till honom.»

»Hvem vet inte det! ... Största konsten är att komma in, och föra
officern bakom ljuset. Sedan kan man, om det kniper, gå på taket till
nästa hus ... Men alla utgångarne äro bevakade?» –

»Fullt med knektar i hvar buske, och det är så förböfladt högt till
fönsterna för den höga källarvåningens skull.»

»Kunde man inte försöka att komma dit från någon källare?»

»Omöjligt; omöjligare än att gå till månen. I den delen af huset, där
generalen sitter, fins ingen enda dörr i något af hvalfven. För att
bryta sig fram den vägen, skulle det tarfvas en hel månad.»

»Då få vi väl till slut gå rätt på saken och ta’ ut honom med våld.»

»Rätt så, nådig herre, detta har Lars aldrig tänkt, men ...»

»Säg ut!»

»Vakten är ganska stark. Det fordras femtio man, för att lyckas ... men
tiden är rasande knapp, för i morgon lära de föra bort honom till
Stadsgården.»

»Vid hvilken tid?»

»Det låta de nog vackert bli att tala om –.»

»Men det måste _vi_ ha reda på. – Farväl tills i morgon – sök mig på
Castenhof, om jag icke dess förinnan skulle vara hemkommen.»

Med dessa ord skyndade Svenske ut.




                                 XXIII.


Sällan har Sverige varit så nära att försvinna ur de fria folkens krets
som i början af sommaren 1743.

Ryssarne, som tagit Finland och Åland, hotade därifrån hufvudstaden. I
flere landsorter hade uppror utbrutit. Förd af sina rotesoldater hade
dalallmogen i stora flockar tågat nedåt landet, för att, likt sine fäder
under Engelbrechts, Sturarnes och Gustaf Wasa’s dagar råda med i
riksstyrelsen. Kungen var overksam, man kunde nästan säga liknöjd.
Hufvudstadens fattigare invånare voro uppretade mot generaler och
rådsherrar och väntade endast att dalfolket skulle intåga för att börja
sköflandet af de mera välmåendes bostäder. En stor del af ständerna var
köpt med danska ministerns korruptionspenningar. Dueller och slagsmål på
källare och kaffehus hörde till ordningen för dagen.

Folket flydde från skärgården för att undkomma ryssarne och från staden
till skärgården för att undkomma de framryckande dalkarlarne. Men
ryssarnes och dalkarlarnes framryckande väckte på långt när icke en
sådan uppmärksamhet som underrättelsen om befrielseförsöket af general
Buddenbrock. Det ena ryktet vidunderligare än det andra spreds öfver
staden. Så berättades det att en stor sammansvärjning, utgrenad öfver
hela landet, som skulle hafva till ändamål att öfverlämna det åt ryssen,
hade blifvit upptäckt. En af de sammansvurnes ledare, visste några
berätta, var redan fängslad. Han hade likväl dött innan man hunnit föra
honom till Rosenkammaren. På den beskrifningen, som lämnades
stadsgevaldiern med mycken omständlighet, kunde man förstå att mannen
icke kunde vara någon annan än Bisot, som fått denna spioners vanliga
bane.

Under dessa oroliga dagar förelades general Buddenbrocks dom till
ständernas stadfästelse. Få voro de, som ägnade de digra protokollen
någon ingående granskning. Och när dagen kom höjde sig därför ingen röst
mot kommissionens dom. Det var nödvändigt för hattpartiet att för egen
själfbevarelses skull offra honom så att folkets vrede därigenom måtte
kunna stillas. Med de oskyldiga generalernas blod skulle de andar
besvärjas, hvilka partiets ledande män i lättsinnigt öfvermod på sin tid
framkallat utan att äga makt att styra dem.

Det var några dagar efter sedan domen blifvit stadfäst. Generalen, som
nyss stigit upp från middagsbordet, gick åter och fram på golfvet.
Familjens öfriga medlemmar hade aflägsnat sig utom Ulrika, som med
stigande oro betraktade faderns grubblande anlete, däri sorgen för
hvarje dag tecknade nya fåror.

»Sur mon honneur», sade Meijersdorff, då han öfvertalade honom att lämna
ifrån sig sin brefväxling med Gyllenborg. »Sur mon honneur skall icke
generalen snart få röna den mest gynnsamma verkan af dessa dokument.»

Kommissionen hade emellertid haft en annan åsikt. De rörde, dessa bref
viktiga utrikes förbindelser, hette det, hvilka borde hållas hemliga.
Icke häller ständerna kunde därför få del af dem. Generalen hade sålunda
blifvit beröfvad och undanhållen sitt enda skyddsvapen.

Inför Sveriges samlade ridderskap hade hans maka och barn på knä
bönfallit om nåd, icke om nåd från dödsstraffet, utan om nåd för
krigaren att få dö krigarens död. Efter att hafva ägnat fyratio år af
sitt lif åt fäderneslandet, tyckte de icke utan sorg, kunde väl hans
förmenta felsteg sonas utan att han i döden skulle vanäras med mördarens
och falskmyntarens bila. Men prästerna sade tvärt nej! De togo försteget
framför de andra stånden när det gällde att neka denna själfskrifna rätt
för en gammal karolin.

Ännu sväfvade man i ovisshet om utgången i de andra stånden. Upptäckten
af de unga männens sammansvärjning och hålet på muren intill
nästgränsande hus hade medfört en strängare bevakning, hvarigenom
underrättelserna från världen utomkring blifvit ofullständigare.

»Henrik får icke besöka oss mer», sade Ulrika, brytande tystnaden.

»När kom det förbudet?» frågade generalen och stannade tvärt.

»Dessa herrar Lagercrantz och hvad de heta för något», inföll
friherrinnan häftigt, som inkom i det samma, »äro i stånd till allt. – I
dag på förmiddagen, kom en af de där herrarne och tillsade Henrik arrest
för två dygn, utan att uppgifva någon orsak. Han får icke mottaga besök
och en af de där unga officerarne från landet, som Lagercrantz dragit
upp, sitter hos honom hvarje ögonblick.»

»Han har kanske varit något oförsiktig ... sagt något förfluget ord om
denna s. k. friheten.»

»Henrik har icke nämnt det minsta därom för mig», inföll Ulrika.

»Nej det skall vår Herre veta att han varit tyst som muren», sade
friherrinnan. »Under sista tiden har han icke sagt ett ord om sina
hemligheter. – Det hade dock icke varit mer än tillbörligt att inviga
oss i förtroendet om de räddningsplaner i afseende på dig, som äro å
bane.»

»Tro icke så barnsligt, Magdalena», svarade generalen bittert, »som att
någon skulle vilja våga något för en gammal giktbruten krigare som jag.»

»Du är likväl af långt ädlare blod, min vän, än alla dessa skräflande
riddarhusmän! De afskyvärda tölparne», tillade hon, »borde ha nog af
gården och gatan, men nu taga de sig friheter äfven i våra rum.»

»Vi måste finna oss däri», sade generalen fogligt, i det han ställde sig
framför henne, och blickade henne ömt i ögonen. – »Vi måste ödmjuka oss,
Magdalena, i vårt sinne ... Här nere är för mig allting slut», fortfor
han efter en stunds tystnad. »Det är blott tanken på den vanära, som
efter min död skall vidlåda mitt namn, som är smärtsam.»

»Du talar, min vän, om att ödmjuka dig för sådana odjur», svarade
friherrinnan med blixtrande ögon – »att anklaga en man för feghet som
tappert tjänat sin konung i fyrtio år! – Det är en horreur! – Må den som
vill ödmjuka sig för dessa herrar: icke Magdalena von Buddenbrock! –
Nej, ännu är striden mellan oss icke utkämpad och till dess ... – En man
bör se faran i anletet.»

»Du kan hafva rätt» svarade generalen, i det han böjde sig ned och ömt
kysste henne på pannan. »Men droppen urhålkar äfven hälleberget. – Alla
dessa nålstygn, som mina förra vänner dagligen gifva mig, ha bragt min
själ ur jämnvikten; jag är nu mera intet. – För öfrigt» tillade han »är
ju saken afgjord. – Några dagar till på stadsgården, sandbacken vid
Norrtull – och consummatum est!»

»Att icke Sinius låter höra af sig» återtog friherrinnan, efter att en
stund hafva suttit försjunken i tankar. – »Jag regalerade honom med en
så stor penningsumma att den borde hafva räckt till att värfva ett helt
kompani för vår sak.»

»Icke heller baronen har varit här» inföll Ulrika. »Men då man kommit i
olycka äro vännerna sällsynta.»

»Till och med den där unge finnen håller sig undan, som var så stor i
orden!»

»Svenske, menar mamma? Hvad kan man begära af honom? Min mor har ju
förbjudit honom vår familj.»

»Han hade likväl en bättre education än jag trodde ... Liewen har
berättat mig åtskilligt om honom som talar till hans fördel. Hon var
alldeles betagen i honom.»

»Detta har kusin Meijersdorff sagt?»

»För ingen del! Henriette har själf tillstått för mig att hon brinner af
lust att få träffa den unge mannen.»

»När jag tänker närmare efter måste det vara som jag sade, ty kusin
Meijersdorff talar alltid illa om andra och gör väl så med Svenske
också.»

»Nu är du icke snäll min flicka» inföll generalen, i det han steg upp
och strök håret ur Ulrikas rodnande anlete. »Om du håller af unge
Svenske, får du väl honom i sinom tid om han besvarar din kärlek som
ägnar en trogen kavaljer. Det skulle dock ej förvåna mig om äfven denne
kurtisören droge sig undan.»

»Aldrig Svenske, min far», sade Ulrika i bestämd ton.

»Att Ulrika kan glömma sig så», sade friherrinnan förebrående. »Tänk på
med hvilken du konverserar.»

»Vare det nog sagdt. Jag afskyr kusin Meijersdorff, jag kommer alltid
att afsky honom.»

»Gnabbas ej så mycket mina vänner», sade generalen vänligt förebrående.
»Tänk på att det ej är många dagar kvar, som jag får vara hos er.»

»Förlåt mig, min vördade far», sade Ulrika, i det hon föll honom om
halsen. »Det var mitt fel. Men jag tycker att om jag vore som baronen
skulle jag väl kunna lyckas att befria pappa.»

Ulrika hemtade nu den stora bibeln med guldknäppena, då tiden var inne
för aftonbönen.

»Läs det där stycket ur Uppenbarelseboken, Ulrika» sade han, »som du vet
att jag tycker så mycket om.»

Hon flyttade sig närmare fönstret och slog upp boken. I det samma föll
ett hvitt pappersark på golfvet. Tankspridd tog hon upp det och läste
med liknöjd min några rader som voro skrifna på detsamma. Hennes blickar
blefvo allt mer glänsande under det hon läste. Hennes kinder glödde, för
att återigen lämna rum åt en hemsk blekhet. Läpparne skälfde, då hon
sökte tala.

»Hvad felas dig, mon ange», sade friherrinnan förskräckt, i det hon
skyndade fram till henne.

»Hvilken usling kan vara nog låg att så håna olyckan», sade generalen i
det han räckte biljetten åt sin maka. »Se hvad här står: »Häng upp
öfversterna Herranom i solen, på det att den grymma Herrans vrede måtte
varda vänd från Israel.»

»Således är icke en gång Guds heliga ord fritaget från det där packets
gemena förföljelser» sade friherrinnan med bitter ton, i det hon fattade
ringklockan.

»Har någon främmande varit inne i detta rum på förmiddagen» frågade hon
betjänten när denne strax därpå inträdde.

»Ingen så vidt jag vet.»

»Känner du detta papper?»

»Ett dylikt såg jag flere läsa på riddarhusdörren i går morgse», sade
betjänten.

»Har ingen varit här inne i dag i detta rum?»

»Endast baron Meijersdorff var inne här ett ögonblick i går på
eftermiddagen, för att fråga efter hur hennes nåd mådde.»

»Hvad hatet kan förmå», sade generalen, när betjänten lämnat rummet »jag
riktigt ryser för den apellen att på detta sätt vädja till den oupplysta
menighetens dom ... En olycklig stund för ett land, när det sker.»

»Ja, nog skulle det vara en lumpen ersättning för en comte de
Gyllenborg», sade friherrinnan, »om pöbeln en dag skulle ropa åt honom
att hvad han gjort vore rätt, när han afrättat alla sina gamla vänner.»

»Parbleu mes amis ... så upprörde», sade Meijersdorff i det samma han
inträdde. »Hvad har väl händt», fortsatte han i det han artigt kysste
friherrinnans hand, »som kunnat fördunkla kusins eljes så klara ögon?»

»Hvad skulle väl hända i vår ensamhet?» –

»Vet då mes amis att man har uppskjutit frågan om nåd till i morgon –
jag har de bästa förhoppningar.»

»Någon lumpen tölp af de här svenskarne», sade friherrinnan, »har funnit
det comme il faut att lägga denna kvicka biljett i min mans bibel ...
Man får snart icke vara i fred i sin egen sängkammare för detta eländiga
pack. – Ja, jag upprepar det min vän», återtog hon med en blick på
generalen, som ville lägga band på hennes tunga; »det finnes ej sämre
folk än dessa afundsjuka, storpratande svenskar.»

»Sinnesstämningen är verkligen en smula upphetsad», sade Meijersdorff i
tvungen ton. »Om vi äfven kunde få nåd hos ständerna, skulle det vara
svårt att vinna den allmänna meningen i landet – och så hör Majestätet
nu mera, beklagligt nog, till våra svåraste motståndare!»

»Om Magdalena icke så många gånger förolämpat kung Fredrik», inföll
generalen tankfullt, »skulle han säkerligen gjort mera för vår sak; ty
hans hjärta är godt.»

»Jag skulle kan hända bedt att få komplimentera honom för hans intention
att vilja vanära vår dotter.»

»Den upproriska dalallmogen, som ryckt in i hufvudstaden», återtog
Meijersdorff, då generalen icke svarade på detta häftiga utbrott, »hotar
att ställa till en grundlig räfst med kungen och rådet, om icke
generalerna straffas. Bönderna ha redan förklarat danska kronprinsen för
successor till tronen.»

»Skratta icke däråt, min kusin», tillade han, då friherrinnan icke kunde
återhålla ett småleende vid dessa ord. »Saken är allvarlig. Gyllenborg
har redan utfört sina barn sjövägen till grefve Bonde på Hesselby och
andra fly undan så långt de komma ned åt landsorten. Laforme har jag
förgäfves sökt under flere dagar ... Efter hvad jag hört lär äfven
fröken Liewen ämna sig åt landet. Den kära Liewen låter mycket tala om
sig på sistone. Man berättar till och med att hon blifvit förälskad i
den där finske ynglingen, som var här i fjor somras och ställde till så
mycket spektakel, Svenske eller hvad han hette.»

»Men det finnes ju soldater i staden?» sade generalen ifrigt.

»De göra sig också redo nu att skingra populacen.»

»Jag tyckte nyss att det lät som ett skott», sade Ulrika i det hon reste
sig och öppnade fönstret.

Medan hon och friherrinnan sågo ut på gatan, utan att finna någon
förklaring, tog Meijersdorff fram en bundt papper, som han räckte
generalen.

»Jag får härmed äran återställa hufvudparten af hvad jag fick låna»,
sade han; »Gyllenborgs bref äro icke med. Dem ville man icke återlämna.»

»De voro likväl de viktigaste.»

»Det var i synnerhet ett ställe i den sista försvarsskriften, som väckte
ond blod, det nämligen där herr generalen skrifvit att han vore ej
absolute förbjuden, men väl conditionaliter befalld att dela sin styrka.
– Detta uttryck ansåg man vara tvetydigt. För öfrigt obehagligt att höra
för kungen som ju påstått för rådet att han absolute förbjudit generalen
att dela sin styrka.»

Officern, som hade vakten, inkom nu efter slutad rond och generalen drog
sig tillbaka med Meijersdorff in i sitt rum.

»Men min bäste baron», sade generalen då de inkommit, i det han skarpt
betraktade honom, »jag finner visserligen, af hvad ni berättar, att man
öfverallt söker vända mina ord till det värsta – men däraf följer ej att
jag borde söka min räddning genom flykt, hvartill ni rådde mig, då ni
sista gången var här. – Man har nyss kommit en sådan förflugen plan på
spåren, om hvilken jag ej hade den ringaste kunskap. Hvarje försök
skulle för öfrigt stranda redan i början – tänk endast på de stränga
order man ansett böra utfärdas rörande fönsterna. De fängsla och förhöra
ju en hvar som ser upp mot dem från gatan.»

»Det torde likväl ändock kunna lyckas.»

»Hvarför har man arresterat min son?»

»Man nämnde hans namn bland dem som sökt bryta sig genom muren till
generalens rum.»

»Kanhända är deras misstanke befogad. – Henrik har dock icke nämnt något
därom för mig. I hvarje fall hoppas jag att ingen af mina unga vänner
varder lidande för min skull.»

»Man talar om att de skulle underkastas förhör i Rosenkammaren.»

»Hvilken skändlighet! Men i denna yran kan man tydligen hvarken vänta
sig förnuft eller barmhärtighet.»

»A propos Rosenkammaren. – Den styfve biskopen måste bekänna där härom
dagen sanningen om de engelska underhandlingarna.»

»Juslenius? Den ränkmakaren?»

»Han räddade med nöd lifvet och stiftet, men det tog honom så svårt att
han troligen icke kommer till sig själf mera.»

»Det var en af mina argaste motståndare i kommissionen. Han talade jämt
om mitt förräderi och sin egen kärlek till fosterlandet ...»

»Efter som jag nu ser», återtog generalen i det han stannade framför
Meijersdorff, »vill man verkligen göra med mig som med mina gamla
kamrater, som kände hemligheterna med salig kungens död. Må det alltså
fullkomnas. Ingen bör längre lida af min åsyn. Jag har tagit mitt parti
så godt som förtviflan och mitt tillstånd dikterat det. Det är icke
första gången som någon af oss måst gå bort för deras misstros skull –
men det är sannt! Det har icke alltid skett lika öppet.»

Generalen var uppskakad. Det syntes som det ena mörka minnet aflöste det
andra i hans tankar.

Meijersdorff förstod icke de dunkla antydningarna, men grubblade icke
heller däröfver. Inom sig var han säker på de trådar, som han hade i sin
hand och visste att de kunde vid en ryckning af honom öppna fängelsets
portar.

Han hade länge vacklat fram och åter mellan de båda ytterligheterna om
han skulle fortsätta att tjäna Lagercrantz och se händelserna utveckla
sig eller ock bryta de band, som höllo honom fast vid denne mäktige
partichef. I förra fallet lopp han ingen fara, men vardt då också
delaktig i mordet på fadern till henne som han älskade öfver allt ting
annat. I senare fallet, om han motarbetade partiet och hjälpte generalen
att fly, hade han att rädas partiets hämnd om han skulle misslyckas.

Han ville gärna välja den sista vägen. Men Ulrikas köld hade under
stundom kommit honom att handla i motsatt riktning; ty då han var retad
kunde han vara i stånd att i första uppbrusningen bära hand på sig
själf. Sålunda hade han verkligen, trots alla förnekanden lämnat de
viktiga dokumenten till Lagercrantz, hvilka, såsom förut är nämndt,
varit afgörande för processens utgång. Det var äfven han, som lagt
papperet i bibeln för att, som han trodde, därigenom uppmjuka Ulrikas
hårda sinne. Hvad gjorde det om hon tog skada däraf till kroppen. Äfven
om hon genom dessa hopade sorger skulle varda ett lik, ville han äga
henne. Han ville kyssa dessa läppar, äfven om de skulle stelna af dödens
blekhet. Han ville omfamna denna smärta skepnad äfven om hjärtat där
inom upphört att slå.

Den till utseendet liknöjde, skeptiske kavaljeren, den stortalige
slagskämpen hade i själfva verket intet kvar af sin forna tillförsikt.
Han som för sina vänner skröt med att hafva dödat tio unge män af familj
i duell endast därför att de vågat draga hans anor i tvifvelsmål, han
darrade så snart han tänkte på denna kvinna, hvilken sorgen gjort ännu
mer intagande och hvilken ifrån att i förstone endast föreställt för
honom ett visst antal holländska guinéer, nu uppväckte hela hans
lidelse.

»Önskar ni tala med mig, kusin Meijersdorff», sade Ulrika, sorgset
leende, då baronen inträdde i matsalen.

»Ja! Jag har i sanning handlat oädelt, kusin», svarade han med
tillkämpat lugn i det han fattade hennes hand. »Men säg att äfven ni
finner er ha någon skuld. Ni förstod mig icke. – Ni har varit grym.»

»Förskona mig från ett upprepande af dessa frierier. Ni har ju fått mitt
svar. För öfrigt torde ni finna tidpunkten mindre lämplig nu – tänk på
min far.»

»Låt detta vara glömdt för en stund. Ser ni ej hur lidelsen förtär mig –
jag älskar er!»

»Lidelse och kärlek äro främmande för hvarandra. Jag delar ingendera af
dessa passioner med er, kusin.»

»Nå väl! Jag säger er då ett evigt farväl.»

»Lugna er! Hvad vill ni göra?»

»Skjuta mig en kula för pannan. Denna plåga är outhärdlig.»

»Man kan känna sig olycklig, men man dör icke af kärlek. – Än en gång,
spar edra känslor ... För att tala uppriktigt hyser jag en motvilja för
er som jag ej kan förklara; men den finnes och växer med hvarje dag och
det vore falskt att icke öppet säga er det.»

Meijersdorffs anlete förvreds, under det hon talade.

»Ert stolta, högdragna väsen skall en gång böjas i stoftet.»

»Vår Herres pröfningar är ni icke mannen att förespå; men ett vet jag
och det är att om ni vore en sann, en verklig ädling, en man af heder,
skulle ni sätta en ära i att icke längre förfölja en svag kvinna med
denna fordran på genkärlek, som ni vet att jag hvarken kan eller vill
gifva er ... Låtom oss skiljas i vänskap, kusin!»

»Vänskap? – En kvinna kan icke känna för en man annat än hat, liknöjdhet
eller kärlek. – Vänskap, hvad är väl det annat än liknöjdhet? – Ni kan
icke älska mig, säger ni. – Nåväl jag fordrar det icke heller – en
kvinna älskar aldrig någon. – Antingen beskyddar hon honom eller får hon
sin fåfänga tillfredsställd genom hans lidelse för hennes person. Denna
gör henne stor i andra kvinnors ögon. Jag önskar endast att få äga er
som min maka. –»

»Ni har hört mitt svar.»

»Jag _vill icke_ afstå från er hand – jag _kan_ det ej ...»

»Ack, min Gud, hör upp med detta tal, och lämna mig. Hvad jag begär är
ju en så ringa uppoffring?»

»Uppoffring? – Hvad vore lifvet sedan? – Det vore ingen dygd, det vore
feghet.»

»Att uppoffra sig för sin nästa är en kristens främsta plikt.»

»Kristen?»

»Ni tror icke på Gud, kusin Meijersdorff. Edra blickar voro så
tviflande, när jag nämnde det heliga namnet?»

»Certainement, ma cousine! Jag svär vid hans namn understundom. Äfven nu
vill jag svära vid hans heliga namn att göra allt hvad ni befaller mig –
rädda er far – allt – blott ni lofvar ...»

»Rädda min far!» afbröt honom Ulrika med häftighet. »Skulle då icke den,
som gör anspråk på att varda min make, vilja offra sitt lif många gånger
om för att nå detta mål utan att behöfva anföra det såsom prof på sin
kärlek. Kan det vara möjligt? ... Kan ni rädda min far. Ja, jag ser det
på edra ögon!»

»Lofva; – och befall hvad ni önskar.»

»Skynda då! – Vår Herre skall löna er goda gärning.»

»Chère amie», sade Meijersdorff i det han reste sig upp och sökte gifva
sitt anlete dess vanliga liknöjdt öfverlägsna utseende, »upphör en gång
med dessa slags himmelska löften. Grace à Dieu har jag långt ringare
anspråk på vår Herres tacksamhet. – Quelle embarras att hålla reda på
alla lefvande och döda! – Men se icke så förvånad på mig. – Ah! Sacré
nom, jag kan icke annat än småle åt denna prästernas makt att fördärfva
unga sinnen. – Lifvet efter detta! – ett skönt, ett agreabelt lif, ma
foi ... Jag och min betjänt, hvarför icke äfven min häst, min
kastanjebruna Terpschichore? ... Vi skulle alla komma att höra till
samma societé des âmes? I sanning lefva vi inte uti ett upplysningens
tidehvarf!»

»Jag tycker mig förstå att detta är hedniskt», sade Ulrika, i det hon
tog ett steg tillbaka.

»Certainement jag tror som hedningarna på allt eller på ingenting, après
votre gôut.» –

»Jag förstår icke?»

»Chagrinerar mig, kusin. Några ord skola kanske förklara det. – Er
vackra törnros par exemple, som ni bär under hjärtat – har icke hon haft
lif? Lilla Ximene, som nyligen trampades till döds, hade icke också hon
en själ? ... Helt visst! ... Nå väl! allt som tillhör naturen har en
själ ... Till och med stenarne ändra ju sin form. Hvad är människan
annat än det högsta tinget inom skapelsen? Kunde blomman tala och röra
sig fritt, vore ju också hon som en människosjäl. – I våra själar,
kusin, uppnår skapelsen sin högsta fulländning – hon är, som en af mina
lärda vänner i Paris en gång yttrade, vår Gud, vårt allt. Denna låga
syndiga själ, flarnet som prästerna kalla henne, detta _ingenting, det
är just allt_. – Förstår kusin mig nu?»

»Ack jag förstår blott ett enda», sade Ulrika, då ljudet i detsamma
hördes af den i korridoren utanför marscherande runden – »rädda min
far!»

»Eh bien, cousine! Ni måste då höra mig till slut. Nu kommer en
intressant sida af saken, som min vän Laforme säger. – Hvem är det som
bevisar för oss att blomman verkligen har ett lif – att hunden kan
skälla, att vi själfva hafva en själ – något utom oss? Vår religion? ...
Certainement non! – Endast vår själ, vår förnimmelse, – alltså, om vår
själ ljuger, om alla våra förnimmeler endast äro inbillning, då är ju
mitt andra antagande riktigt, då är ju _allt ingenting_.»

»Jag fattar ej edra besynnerligheter! Ni talar om det eviga intet på
samma gång som ni säger er veta medlet, hvarmed min far kan räddas. Nej,
låt det nu vara slut. Vill ni framhålla min fars lif som en handelsvara,
hvilken köpes med min frihet, eller hvad är er mening, med allt detta
dunkla prat? Tror ni att en Ulrika von Buddenbrock skall ingå på ett
dylikt köpslagande.»

»Sacré nom de Dieu, ma cousine, så bör ni tala. – Er hy skall väcka
uppseende på hvilken assemblé som hälst. Hvilken rodnad! ... Men spara
era ögon – gråt ej så mycket. – Ni måste äga er skönhet i behåll, då ni
blir min brud.» –

»Aldrig!»

»I afton kl. 11 skall er far föras till Stadsgården; till dess får ingen
inkomma hit eller lämna huset.»

»Ack min Gud!»

»I detta rum finnes en lönntrappa ner till trädgården. Efter aftonrunden
skall jag infinna mig där. På bakgatan skall finnas hästar. Samtycker
ni?»

Ulrika svarade ingenting; hon stirrade framför sig, som hon varit ut
stånd att fatta sammanhanget.

»Det gifves intet annat medel.»

»Af nåd! Rädda min far!»

»Ännu en gång, den sista! Ert ja-ord?»

Då Ulrika alltjämt teg, bugade han sig stolt och närmade sig dörren.

Ulrika hade vändt sig mot fönstret och sett ner på gatan. Plötsligt
spratt hon till. Det syntes som om Meijersdorff väntat denna rörelse.

»Ni tvekar», sade han, i det han på nytt närmade sig henne. »Ah, se där
unge Svenske», utropade han, i det han lutade sig mot fönsterkarmen.
»Det är kusin Liewen han för under armen – man påstår att det skall
blifva ett par.»

Ulrika hade icke på länge hört något om Svenske, som nu gick förbi utan
att kasta en blick uppåt fönsterna medan han skämtade med fröken Liewen.
Kunde det vara möjligt?

»Se hur han ler mot henne», återtog baronen med ett ironiskt skratt. –
»Vackra Stjernnäs ... för en sådan junker, quelle fortune!»

Ulrika svarade ej. Hvarje ord var ett nålstygn. Hade hon väl rätt att
låta en böjelse, hvilken hon ej fann besvarad, hindra sig från att lämna
sig som offer, då det gällde att rädda faderns lif? I ett ögonblick
insåg hon till sin förskräckelse hvart hennes själfviskhet varit nära
att föra henne. Blott en enda tanke upptog nu hennes själ, hon ville
döda sig blott hon kunde rädda sin far.

Meijersdorff såg hennes rörelse, och anade den.

»Om åtta dagar, får jag således kalla denna hand för min?» sade han i
det han böjde sig ner och artigt kysste hennes hand.

Ett knappt hörbart »ja», ljöd från hennes läppar. Därefter föll handen
vanmäktig till sidan och hon sjönk ner på en stol vid fönstret utan
medvetande.




                                 XXIV.


I nedra våningen af det hus, där general Buddenbrock hade sin bostad,
var ett rum vid stora inkörsporten inredt till vaktrum. Dörren till det
samma vette åt en hvälfd korridor, hvilken, som nämndt, utmynnade i
portgången efter att hafva följt hela baksidan af huset. Icke mindre än
tre poster gingo här åter och fram och på det myckna trampet i den öfra
korridoren kunde man förstå att antalet poster, som där var utställdt,
icke kunde vara mindre.

Sedan hålet i muren upptäckts hade nämligen vaktens styrka tredubblats.
Ingen fick längre utan kommissionens speciella tillståndsbevis uppgå i
öfre våningen. Fåfängt hade därför Svenske sökt underrätta Henrik om den
nya plan han uppgjort till generalens befrielse. Det var likväl
nödvändigt att Henrik i tid vardt underrättad därom – i annat fall kunde
företaget stranda i sista ögonblicket. Alla förberedelser kunde hafva
lyckats, man kunde redan måhända hafva inträngt i generalens rum, då
denne, oförberedd på allt, skulle i det afgörande ögonblicket kanske
vägra att följa sina okände räddare.

I vaktrummet sutto, vid ett stort, klumpigt träbord, några soldater i
hvita peruker med bly vid öronen och blå rockar med citrongula, öppna
fällkragar. De samtalade om striden några dagar förut på Norrmalmstorg
mot dalkarlarne.

»Raggen må ta’ mig, om han icke sprang mot dem med spänd studsare och
sköt minst tio, för jag såg öppningen», sade den af dem, som satt vid
öfra ändan på bordet, i det han stödde armbågarne mot bordskanten och
vårdslöst förde en af tennmuggarne mot läpparne. –

»Fy, för djäfvuln, sådana snålvargar», afbröt han sig i det han slängde
muggen utefter golfvet. »Bara svagdricka. Inte något därborta heller?»

»Nej, nådig fältväbel.»

»Hvad kan klockan vara?»

»De tutade nyss åtta från berget.»[10]

»Ännu två timmar till aflösning.»

»Hur var det på torget?» inföll en af de yngre soldaterna, i det han
nyfiket sträckte fram hufvudet öfver bordet.

»Det uttrummades som jag sa’», återtog fältväbeln, »att alla af
dalflocken, efter som de lofvat godt och hållit tunnt, skulle innan
klockan fem lägga ned bössorna och bedja riksens höglofliga ständer,
Kongl. Maj:t samt kronan om pardon och icke till dess gå utom stadens
staket.»

»Och det gjorde de?»

»Jo vackert! Det är konstiga hästar de gröna!»

»Ts! gossar! ... Så samlades dalmasarne på torget och ropade att de
ville sätta af kungen och sätta till en ny efter sin egen lagbok eller,
om de icke fingo det, inte skona lindebarnet i vaggan ... och därefter
skulle de tända eld, skreko de, på hela sta’n ... Men då vardt annat
ljud i skällan, ska ni tro. Då sprang han fram, öfversten vet jag, och
sköt neder många tjog. Elfsborgarne började också till att fräsa. En del
masar sprang nedanför torstensonska huset i Norrström, andra vräkte sig
öfver ledstängerna på bron – men största delen fångade vi och förde till
deras egen arsenalsgård vid Bjelkes hus på Norr.»

»De sa’ ju också att de skulle ta banken och aflifva alla herremän, som
hade peruker?»

»Ja, sex bödelsyxor hade de med sig, som de skulle nyttja, sade de, till
att hugga hufvudet af på alla generaler, till och med öfverstarne.»

»Jag såg Belter Windgalen», inföll piparen, »och han var svart i syna
som en ankarstock och vred i ögonen som en hängd ryss. Han skrek vid
bron att han skulle döma generalerna från både lif, ära och gods.»

»Det går väl hans nåd förutan, sa’ kaptenen miste trumslagarn»,
skrattade fältväbeln, »men så sannt jag heter Reiter», afbröt han sig,
»är det icke något satty på färde igen! – Hvad är det som rör sig där
borta vid dörren ... Någon vill in där borta?»

»Hvad är din ätt och ditt ärende?» frågade han den inträdande, som
ändtligen lyckats få upp dörrklinkan och klifva öfver den höga tröskeln.

   ”Tända krut
   dra wärjan ut.
   Supa slut
   förutan prut”,

hördes en hes basröst svara ur skumrasket.

»Å, kors är det du, gamle Lunta», sade Reiter och blef helt fryntlig
till humöret. »Det var icke i brådkastet som jag såg till en sådan karl.
Hvad kan en tocken ha för ärende?»

»Just ingenting», sade Lars småleende, i det hans anlete antog ett
mycket oskyldigt uttryck. »Det var så ruskigt i luften och så tänkte
jag, när jag gick förbi, att jag skulle titta in och se om det var någon
bekanting här som kunde vilja skänka i ett stop öl åt en gammal
krigskamrat.»

»Skänka i? Tror du att vi ligga i Krakau nu i själfva välmågan? – Nej,
trå ta mig, om det finns här så mycket som en droppe öl en gång; endast
litet brännvin för natten.»

»Då får ni nog en lång natt», sade Lars liknöjdt. »Annat slag var det i
gamle kungens tid.»

»Som mycket annat.»

»Tänk då om fattig man själf kunde bjuda på kalas?» sade Lars plirande
med ögonen, i det han satte ett par buteljer på bordet.

»Nej, tack ska du ha, gamle Lunta, men vi få inte smaka sån’t i vakten.»

»Strunt i sådana knektar! Jag kan trolla er alldeles nyktra i en
handvändning.»

»Skratta måttligt du, Kalle», varnade fältväbeln i myndig ton piparen,
»finngubbarne veta mycket som inte andra människor veta, och den som
mycket vet, ser du, har mycket vett.»

»Ska’ han trolla?» frågade piparen, som nu började ta saken på allvar.

»Ja, kom hit bara med kopparkitteln, ska’ du få se på en lustig
komedia», svarade Lars.

»Är han en riktig finngubbe?» frågade piparen, i det han räckte Lars
kitteln.

»Kom hit bussar», sade Lars, utan att låtsa om piparen, hvarefter han
rörde om några hvarf i kitteln. »Här ska ni få känna på en bönsoppa,
som, skam ta mig, är bättre än själfva kungens pärlevatten.»

Alla berömde den starka drycken. Den brände, tyckte de, alldeles som eld
i halsen och Lars vardt så firad, som om han varit fanjunkaren på
likvidationsdagen.

»En strunt i dryckjom är du emellertid själf, finngubbe», skreko ett par
af de yngre soldaterna, som nyss aflösts från sina postställen och
därför icke hunnit få sitt lystmäte.

»Man tar så mycket man tål, resten är fans skål», svarade Lars.

»Sen likbärare-ämbetet är inrättadt, gör det inte mycket om, man skulle
taga ändå något mer för sig. Man kommer på hederligt sätt till Johannes
i allt fall, utan att kamraterna ha något omak för ens skull.»

»Skål, finngubbe», afbröt fältväbeln talaren, »alltsen svarte juden
döptes i Jakob, har det icke varit så lustigt.»

»Generalen där uppe har väl så lagom muntert», sade Lars liksom för sig
själf, då det åter vardt tyst.

»Det är snart slut på den leken», sade Reiter med hemlighetsfull min.

»Hvart ska’ han ta vägen?»

»Till Stadsgården, förstås. Den svarta vagnen skall ut och åka, rätt
hvad det lider.»

»Inte ska’ de väl taga lifvet af honom, innan han är dömd», sade Lars i
tvehågsen ton.

»Nej, nu hörs då att du är från landet, finngubbe», skreko de yngre med
försmädliga grin. »Han dömdes, vet jag, i dag af de höglofliga ständerna
och i afton klockan elfva skall han föras till Stadsgården.»

»Vill du hålla tyst din sakramenskade spottfoling», skrek Reiter
upprusande, i det han kastade en mugg efter piparepojken. – »Sade jag
inte, att du skulle hålla tyst med hvad löjtnanten sade.»

»Nå nå, kamrat», sade Lars lugnande, i det han klappade Reiter på axeln.
»Jag är väl ingen opartisk häller – och inte tror ni väl, bussar, att
_jag_ kan hjälpa honom på flykta.»

Lars, som var långt ifrån så säker på sin sak som han låtsade vara,
bytte nu om samtalsämne och berättade den ena historien efter den andra,
innan tillfälle erbjöd sig att göra en ny fråga om den höge fången.

»Han har nog många ögon som se efter sig, kan jag tro», sade Lars
nyfiket, då Reiter beklagade sig öfver den stränga vaktgöringen. »Fast
nog skulle väl du och jag, gamle Reiter, om det varit i vår ungdom,
kunnat hjälpa honom lös.»

»Åtta man af lifdragonerna rår jag ännu på», sade Reiter, i det han
strök upp sina grå knäfvelbårar. »Men gif akt! Murarna i det här huset
ha öron, ska’ I veta, och det är bäst att hålla tyst med slikt.» –

En timme senare på kvällen smög sig Lars ut på gården, försiktigt seende
sig om, huruvida någon skulle följa efter. Därefter tog han vägen
utefter stenfoten, tills han kom till en hög häck, hvilken aftog
vinkelrätt från hörnet och som med ett smalt dike var skild från den
mur, som gränsade till åldermannen Flåbergs tomt.

Två skiltvakter gingo åter och fram i trädgården, hvilken, som förut
nämndt, upptog större delen af tomtens baksida. Det kräfde därför stor
fintlighet, om man skulle kunna smyga sig fram osedd af dem långs diket.
Men det var tydligt att Lars var inne i sin rol, ty han afpassade så väl
sina rörelser, att han alltjämt befann sig i skuggan.

Nästan midt emellan de båda skiltvakterna sträckte en alm sin lummiga
krona öfver planket. Hit styrde Lars sina steg. När kan kommit inom
hennes skugga, smög han sig försiktigt intill planket. En sakta
knackning hördes.

»Du kommer sent», hördes Svenskes röst från andra sidan staketet. »Redan
halfgången tio.»

»De ville icke släppa mig förr, ers nåd – men ännu är tid. – Mera åt
sidan, hans nåd, posten kunde eljest höra oss.»

»När skola de hämta honom?»

»Klockan elfva. – Fyra dragoner af lifregementet skola rida framför
vagnen och fyra efter.»

»Hur många man har vakten?»

»Väl sina femtio med alla posterna.»

»Och officern?»

»Hans nåd känner honom inte. – Det är en af Lagercrantz’ västgötar.»

»Och posten vid dörren?»

»Sofver redan som en käring i julottan.»

»Står någon innanför i salen?»

»Nej.»

»Vänta mig i porten – men gif tecknet i tid, om något skulle vara å
färde. Är båten färdig?»

»På vanliga stället, hans nåd vet; vid nya bron.»

Lars lyssnade en stund, om några ytterligare frågor skulle följa,
hvarefter han, då detta icke blef fallet, smög sig försiktigt tillbaka
utefter häcken och inträdde i vaktrummet.

En stund senare rullade en svartmålad vagn med nedfällda gardiner för
fönstren uppför Regeringsgatan. Efter honom följde fyra ryttare i
lifregementets uniform. De få vandrare, som voro ute denna tid på
dygnet, vände sig om och kastade nyfikna blickar efter honom, då han
passerat.

Den svarta vagnen stannade utanför general Buddenbrocks hus, där
ryttarne ställde upp sig, en i hvartdera gathörnet, för att afhålla de
få nyfikna, som kunde vilja samla sig. Knappt var detta skedt, förrän
kusken med ett raskt språng hoppade ned från kuskbocken och öppnade
vagnsdörren.

»Det lyckades bra», hviskade han i örat på den utträdande officern. –
»Måtte de nu blott icke märka något.»

»Ja, låt oss skynda!»

Porten öppnade sig och den nämnde officern, åtföljd af en soldat, som
haft sin plats på kuskbocken, ingick i huset.

Underrättelsen att vagnen, som skulle afhämta generalen, stod utanför,
hade fallit ned som en bomb inuti vaktstugan, där soldaterna ännu voro
sysselsatta att lyssna till Lars’ historier. Med afvigvända peruker och
utan hattar hade de rusat till sina gevär. Reiter själf hade i första
häpenheten icke funnit reda på sin värja, hvarför han glömt bort att
ordna manskapet, då officern inträdde.

»Hvad vill detta säga?» frågade denne i sträng ton. »Jag ser kort och
tärningar! Äro icke allt spel och dryckenskap förbjudna på vakt?»

»Nådig herr kapten», stammade Reiter.

»Och hvad är detta för en gynnare?» fortfor han, då han i det samma såg
Lars, som smugit sig undan till ett hörn af rummet.

»Ja, det var så ...»

»Tag befälhafvaren i förvar, Flinta», sade han till den soldat som
följde honom, »och följ sedan själf efter. – Håll er nu vackert i
ordning, när jag kommer ner, så att icke generalen får se, hur dåliga
soldater ni äro.»

Med dessa ord lämnade officern rummet och uppsteg för trappan till öfre
våningen.

»Hvilket rum var det?» frågade han Lars i hviskande ton, i det han
villrådig stannade i förstugan.

»Rakt fram, nådig herre.»

»Vänta här utanför.»

Då Svenske, ty officern var ingen annan än han, inkom i generalens
yttersta rum, den för läsaren bekanta matsalen, rådde där fullt mörker.
Ulrika, som lutat sig ut genom fönstret, tydligen för att efterse hvad
vagnen skulle betyda, rusade häftigt upp, då hon hörde någon inträda.

»Skynda, Ulrika!» sade Svenske ifrigt, då han kände igen henne. »Du
måste genast väcka din far.»

Men hon rörde sig ej ur stället.

»Hör du, älskade! Ingen minut att förlora.»

Ännu dröjde hon, synbart villrådig.

»Hvarför tvekar du? Hör hvad jag säger: Ingen tid är att förlora.»

»Var det inte du, Carl, som nyss där nere på gatan talade vid Liewen?»

»Vi ha ej tid att vara svartsjuka på hvarandra! Säg till generalen!»

Ett drag af bitterhet lade sig öfver hennes anlete. Hon visste
uppenbarligen icke hvad hon talade, så förvirrad såg hon ut.

»Hvad är det för buller här ute?» hördes nu generalens stämma från
dörren.

»Kom ut, herr löjtnant», fortsatte han, i det han vände sig om, »saken
tyckes gälla oss båda.»

»Jag har i uppdrag», sade Svenske, då generalen, åtföljd af
vaktofficern, trädde ut i salen, »att föra herr generalen till
Stadsgården. – Här äro mina order.»

»Allt är i ordning, ser jag», sade vaktofficern, efter att hafva
granskat papperen, »herr generalen torde behaga att göra sig i ordning.»

»Det måtte väl unnas mig att i enrum taga afsked af min familj?»

»Min instruktion förbjuder det», sade Svenske barskt. »Fatta er fort.»

»Ulrika, säg åt din mor att komma ut», sade generalen i resignerad ton.

Men Ulrika stod som förstenad. Skulle Svenske hafva bedragit henne? En
stämma i hennes inre hviskade att det ej kunde vara så, men hans öga
blickade så kallt och stelt. Hon förmådde knappt taga ett steg. –

»Hvad vill du, min vän?» frågade friherrinnan i detsamma från dörren
till nästa rum. Men en blick på de innevarande satte henne genast in i
situationen och besparade henne att göra vidare frågor.

Hvilken oförskämdhet att tränga in till dem vid denna sena timme!

»Man väljer i sanning högst besynnerliga tider för sina vaktombyten»,
sade hon med skärpa i rösten.

»Det är sista gången du blir störd, kära», sade generalen, i det han
slöt henne i sin famn. – »Farväl Magdalena ... och du, Ulrika, gråt
icke, kära barn! Hälsa Henrik! Hälsa den käre gossen!»

»Skynda, general», sade Svenske, ur stånd att dölja sin ifver, »vi komma
efter tiden.»

»Skall det ske i natt?» frågade generalen med en förvånad blick på
officern; »så sade ni ej nyss.»

Nu tycktes Ulrika plötsligt åter få lif:

»Nej, låt honom stanna!» sade hon och grep Svenskes hand som hon höll
krampaktigt i sin. »Ack, hör mig! – Blott en dag.»

Svenskes oro växte med hvarje ögonblick. Skulle hon utsäga hans namn,
vore allt förloradt, då vaktofficern, hvilken redan tycktes vara
tvehågsen, kunde finna stöd för sina möjliga misstankar.

»Herr general», sade Svenske med fast stämma, i det han artigt förde
Ulrika åt sidan, »jag måste lyda mina order. I fall ni vägrar att följa
mig, måste jag ropa på mitt folk. – Hör hit, bussar», skrek han ut genom
dörren.

Under sådana förhållanden fanns ingenting annat för generalen än att
lyda. Det var en uppskakande scen som följde och Svenske led inom sig af
den dubbla rol, han måste spela.

»Behagar herr generalen följa mig?» sade han slutligen, i det han tog
ett steg mot dörren.

En djup tystnad följde på denna fråga. Det var ett ögonblick fullt af
oro. Månskenet bredde sig, mildt och sällsamt, öfver det stora rummet, i
hvilket de nämnda personerna stodo, med ängslan lyssnande till de ljud
af steg och röster som hördes på gården.

Den på hvilket uppträdet tycktes utöfva sitt största inflytande var
Lars. Allt sedan han inkommit, hade han oupphörligt haft sina blickar
fästa på den stora venetianska spegeln, i hvilken månskenet på ett
fantastiskt, oregelbundet sätt återgaf de närvarandes åtbörder. Man
kunde förstå på hans minspel att det ej stod rätt till med honom. Huru
hans grå ögon än irrade kring rummets väggar och tak, stannade de alltid
till sist vid spegeln.

Plötsligt rusade han med af vrede färgadt anlete fram mot generalen.

»Ah – nu har jag dig ändtligen», hväste han, och hans grå ögon flammade
till, i det han knöt sin senfulla arm mot generalens anlete. »Minns du
här för tjugu år sedan? Minns du här, när du tvang mig att vara
mästerman? – Men ser du, där borta vinkar min hvita flicka! Ha, ha! ...»
skrattade han, i det han pekade på spegeln – »hon vinkar dig äfven ...
Hör hur hon kommer emot oss. Hör på, du Belials och Belzebubs förste!
... Men nu skall du icke längre gäckas med mig.»

Han drog sin långa huggvärja och rusade mot generalen.

Stum af förvåning stod denne inför anklagelsen. Visserligen hade han i
sin ungdom varit delaktig i blodiga dåd, men om den anklagelse, som den
rusige soldaten nu riktade mot honom, kände han intet.

Svenske och vaktofficern hade emellertid afväpnat Lars och Svenske gaf
befallning på nytt att man skulle bege sig af, då till allmän förvåning
spegeln ljudlöst vände sig utåt rummet. Den var tydligen en löndörr,
genom hvilken någon höll på att inträda.

Då vaktofficern blef varse denne sistnämnde, släppte han genast sitt tag
i Lars’ rockärm och gaf signal åt vakten att fara var å färde. Lars åter
kände sig icke väl fri, förrän han grep korsgeväret från en soldat och
rusade mot gestalten, hvilken, innan han hann taga ett steg fram ur
öppningen, tumlade tillbaka träffad midt i bröstet af Lars’ gevär.
Stöten var så våldsam, att äfven Lars följde med efter ner i det mörka
hålet.

De närvarande stodo slagna af häpnad och det dröjde en stund, innan
Svenske kom sig för att springa fram till den hemlighetsfulla öppningen,
ur hvilken en fuktig, kall luftström fläktade honom till mötes.




                                  XXV.


Det torde vara nödvändigt att, innan vi gå vidare, förklara för läsaren
åtskilligt af hvad som i föregående kapitel berättats. När Svenske
tidigt samma dag på morgonen återkommit till sitt kvarter, hade han ej
fått någon ro. Han hade därför tagit på sig sjömansdräkten och begifvit
sig ut på vandring. Striden med de oroliga dalkarlarne var nyss slutad
på Norrmalmstorg. Här och hvar påträffade han blodpölar mellan den
ojämna stenläggningen. Sönderbrutna vapen lågo kringspridda öfver hela
torget.

I porten till Kastenhof observerade han några adelsmän och igenkände i
den ene af dem Schulenberg.

»Potz donner, skall jag icke föra honom till Stadsgården, utan att en
katt skall komma i vägen», skräflade denne, i det han vred upp sina
svarta knäfvelbårar.

»Men äro åtta man nog, om någon af dessa våghalsar vill befria honom.»

»Gott bevare! – Jag tager dem mans äfven med – om det skulle knipa.»

»Godt – jag litar då på er – tiden får ni veta sedan. – Jag skall skicka
en stafett till löjtnant Dentelen, som har vakten, om rätta tiden.»

»Allt skall vara i ordning till klockan tio.»

Hvad Schulenberg yttrat om Stadsgården, hade genast ådragit sig Svenskes
uppmärksamhet. Han låtsade betrakta ett gevär, som låg i rännstenen,
medan han sökte uppfånga så många ord af samtalet som möjligt. Men mera
än hvad ofvan är anfördt fick han just icke höra. Det hade emellertid
varit tillräckligt. Han visste nämligen att domen öfver generalen var
fälld, fast den ännu hölls hemlig, och hvad de talade om kunde därför
icke gärna afse någon annan än denne, hvarför han slöt sig till att man
samma afton ärnade föra generalen till Stadsgården. Som en blixt rann
idén upp för honom att han själf skulle åtaga sig Schulenbergs uppgift.
Han beslöt därför att till en början göra sig närmare underrättad om
dennes rol. Inne på gården såg han en stalldräng sysselsatt med att
skölja hjulen på en stor resvagn. Han beslöt pröfva sin lycka på honom.

»En stor vagn» – sade han liknöjdt, i det han betraktade vagnen från
alla sidor och lyfte i bakaxeln.

»Jo, jo men, din sjöbjörn, men så är det också annat don att ta i än din
skuta.»

»Hvem ska’ åka i den?»

»Ja, tänk om du finge veta det!»

»Hör på, kamrat, jag frågade dig hvem som ska’ åka i den här kaleschen.»

»Ja, inte var det jag som frågade därom?»

»Stå inte och åbäka dig så där för främmande folk», hördes i detsamma en
hvass, kvinnlig stämma inifrån ett af uthusen. – »Du vet lika väl som du
lefver att du ska’ köra generalen till stupstocken.»

»Hvilken general?» sade Svenske med den enfaldigaste min i världen.

»Kors, ett sånt kräk! Honom, förstås, som ska’ halshuggas för
förräderi», fortfor rösten.

»Akta sig hon, Bergströmskan, att prata om mer än hon vet», sade
stalldrängen, i det han satte ämbaret från sig och såg sig förskräckt
omkring – »löjtnanten sitter där inne i källarsalen och finge han höra
hvad hon pjollrade, kom hin att rida henne.»

Nu hade Svenske fått veta så mycket han på det hållet kunde hoppas få
veta. Och hans plan var redan uppgjord. Han visste hvar Strussenfelt och
de öfriga vännerna, höllo sig dolda. Innanför källarsalen var ett mindre
rum, där han senare på aftonen stämt möte med dem. Schulenberg borde
under någon förevändning narras bort och orderna om generalens
förflyttning fråntagas honom. En vagn skulle under tiden hållas
tillreds. Under det att vederbörande skulle leta efter Schulenberg,
skulle generalen redan vara ett godt stycke utom staden. Ännu visste han
dock icke timmen som var bestämd för afhämtningen, men före klockan tio
på aftonen var det icke troligt att den skulle äga rum efter hvad han
nyss hört.

Allt gick efter uträkning. – Schulenberg fick en biljett, skrifven med
fruntimmersstil, hvari han togs till rådgifvare i en politisk intrig och
sattes i utsikt att komma i åtnjutande af sin hessiska pension, om han
efterkom uppmaningen, och han infann sig också punktligt på
mötesplatsen.

Här väntade honom en svartklädd, tätbeslöjad dam i en hög phaëton, som
tecknade åt honom med handen att taga plats bredvid sig. Han tvekade ett
ögonblick, men litet glad efter den mängd Rotenbleicher han druckit till
middagen, tog nyfikenheten och lättsinnet ut sin rätt. Att fara ett
stycke utom tullen i detta mystiska sällskap innebar en viss retelse och
på den ljusa sommareftermiddagen kunde ju intet ondt hända honom.

Vagnen körde först några famnar utåt den smala gatan, men därefter vände
den tvärt af inåt en gränd. Schulenberg märkte det ej, sysselsatt som
han var att genom slöjan söka uppfatta sin tysta grannes anletsdrag,
förrän vagnen redan var inne i ett mörkt porthvalf. Hvad som sedan
följde kunde han aldrig riktigt få klart för sig. Han mindes blott att
han plötsligt kände sig fasthållen af ett par starka armar, att en
rullad tygbit stacks i munnen på honom samt att han, innan han hunnit
hämta sig ur sin förvåning, fann sig bunden till händer och fötter,
hvarefter han inbars i ett rum på sidan af portgången.

Här undersöktes hans fickor af den beslöjade damen. Oaktadt sitt raseri
kunde han inte låta bli att skratta i mjugg vid tanken på den snopna
min, hon skulle göra, när hon skulle finna hans börs tom. Men hans
förvåning vardt i stället så mycket större, då hon, utan att fästa sig
vid de få skramlande plåtar som densamma innehöll, lade den åter på sin
plats och i stället framtog det hopvikna papper som han bar innanför
rocken och som var ordern om generalens bortförande. Nu förstod han
hvarom saken handlade och svor inom sig en ed öfver sin dumhet att låta
locka sig som en riktig dummerjöns i fällan.

»Ni får icke släppa honom ut», sade den förmenta damen med djup basröst,
i det hon skrattande lämnade brefvet åt kusken.

»Nej, ers högvälborenhet! – inte på åtta dagar», sade denne, i det han
bugande lämnade henne plats i dörren.

Schulenberg hörde huru dörren låstes igen med dubbla slag. Det var
öfverdrifven försiktighet, tänkte han, ty så fast bunden, som han var,
kunde han i allt fall icke röra sig af stället, äfven om dörren stått på
vid gafvel.

Det djärfva vågstycket hade sålunda till en del lyckats. Ingen människa
hade funnits i gränden, som kunnat draga misstankar af det buller, som
gjordes då Schulenberg infördes i huset. De fångna dalkarlarne utgjorde
nämligen ett alltför starkt dragningsmedel för de nyfikna, för att de
sysslolöst skulle drifva omkring på gatorna i det inre af staden.

Hvad som sedan hände är i få ord omtaladt.

När Svenske – ty det var han som utfört damens rol – kom tillbaka ut i
gränden, lät han slå upp phaëtonen, så att den liknade en täckvagn,
hvarefter fönstergardinerna fälldes ner. Inom en handvändning var på
samma gång den svartklädda damen förbytt till en ung officer i
lifregementets uniform. Kusken satte sig åter upp på kuskbocken. Åtta
ryttare, som väntat i en gränd bredvid, redo fram, hvarefter vagnen
satte sig i rörelse nedåt Regeringsgatan.

Ännu återstodo likväl de farligaste ögonblicken. Att vagnen icke var den
vanliga gjorde mindre, sedan Lars dragit försorg om att vaktfolket icke
var alltför noga i sina granskningar. Men officern skulle möjligen draga
några misstankar däraf att befälhafvaren för eskorten icke var
Schulenberg, utan en främmande officer som han icke kände. Så blef
emellertid icke händelsen. Posterna gjorde i vederbörlig ordning honnör
och så snart vaktofficern fick se orderna, gjorde han, såsom redan är
omtaladt, icke den ringaste svårighet att utlämna sin fånge. Hade icke
Lars kommit emellan, skulle troligtvis den djärfva planen allt igenom
lyckats.

När Lars försvann genom öppningen till löngången, hade Svenske, såsom
nämndes i förra kapitlet, sprungit efter honom. Men han hejdade sig. Han
hörde hur soldaterna stötte korsgevären i stenläggningen, under det de
ordnade sig utanför i korridoren. Spelet var förloradt. Skulle han
skynda efter Lars för att själf på detta sätt undkomma? Men detta hade
varit detsamma som att lämna sina vänner i sticket. Han skyndade till
fönstret. Vagnen var borta och han såg en stark kedja af soldater
utställd kring kvarteret.

Hans oro undgick icke generalens uppmärksamhet, men han förstod
ingenting af hvad som passerade. För öfrigt var han fullt upptagen af
att trösta sin dotter, som slagit sina armar kring hans hals och smekte,
under krampaktig gråt, hans grå hufvud.

Den enda som bibehöll fattningen var friherrinnan.

»Hur länge skall detta gyckelspel vara?» frågade hon slutligen, ur stånd
att längre kunna behärska sin vrede. – »Ni ser att min dotter ligger
vanmäktig. Vill ni mörda oss, så gör det fort – men vanhedra oss icke
längre med er närvaro.»

»Hör mig med lugn!» sade Svenske, i det han vinkade åt sin kamrat att
regla dörren. »Gud skall veta att ingen velat mindre vanhedra er än jag.
– Jag kunde hafva räddat generalen, om han velat följa mig genast, men
nu är det tyvärr för sent.»

Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren förtogo i detsamma
ljudet af hans stämma.

»De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans kamrat, den hederlige
Strussenfelt, generalens forna adjutant.

»Nej, låt dem själfva försöka. – Se här, herr general, tag denna värja.
Vi kunna slå oss igenom.»

Men Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till sidan.

»Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd ton, »och lämna mig åt
mitt öde.»

Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de upprepade kolfslagen,
medan nere på gatan folkhopen ökade sig för hvarje ögonblick.

»Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu förstod hela sammanhanget
och som denna tanke tycktes återgifva fattningen, i det hon grep
Svenskes hand och sökte föra honom åt sidan. – »För min skull!»

»Skynda, herre», hördes i detsamma en hes, rosslande stämma från
löntrappan – »vägen är fri.» Han kände igen Lars’ röst.

Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål, som var förloradt.
Han grep Strussenfelt i armen och tecknade åt honom att följa sig,
hvarefter de skyndade sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de
nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till källarvåningen och
mynnade ut i en mörk gränd på baksidan af huset, kunde Svenske af
braket, som han hörde uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika
för de påträngande soldaterna.




                                 XXVI.


Det var en vacker julikväll. Tornspirorna på Arsenalen skimrade i
aftonbelysningen, och ute på strömmen, mellan de rödmålade
fiskblötarbodarne, speglade lustjakter och vedskutor sina hvita segel i
den lugna vattenytan.

På Norrmalmstorg rådde en ovanlig liflighet. Folksamlingen ökade sig i
hvarje ögonblick och luften fylldes småningom af mullrande sorl. Allas
ögon voro riktade mot slagtarhusbron. Dystert och enformigt ljödo
kyrkklockorna öfver sorlet, tills några trumhvirflar kommo detta att
växa till ett väldigt brusande.

»Han kom ändå inte sin väg, den där förrädaren», yttrade en af
åskådarne, en mager spenslig karl i snusbrun rock och spännskor, hvilken
efter mycken möda lyckats klänga sig upp på taket till ett af vakthusen
vid bron.

»Ja så är det», svarade den tilltalade, en äldre borgare, hvilken redan
fått plats där uppe, »när man har godt om vänner ... gamle Flåberg han
kom på Marstrand han, hur han än sparkade.»

»Att sätta en hederlig borgare på fästning! ... Jo det är frihet det.»

»Var likt till någon frihet, sa’ hon som fick tala och bet tungan af
sig. Nej, gör du mans en peruk af friheten, bror Tunnman, då vet du hvar
du har honom.»

En stark trumhvirfvel, som hördes öfver sorlet, kom dem att tystna ett
ögonblick.

»Nu komma de med honom!»

»Nej, det är bara kavalleriet som går först ... Två regimenten ryttare.»

Ryttarne redo fram på brobanan i tätt slutna led. Deras gula uppslag
stucko bjärt af mot de mörkblå rockarne; deras långa huggvärjor, som de
höllo dragna vid sidan, blänkte i solen. Med bistra, allvarliga blickar
betraktade de folket på sidorna.

Efter dem körde en ensam vagn med nedslagna sidostycken. På baksätet
sutto tvänne äldre män: den ene kände man väl igen – den ryktbare
Tollstadius, tidehvarfvets kanske mest omtyckte predikant – den andre
var generalen von Buddenbrock, den af stockholmspöbeln mer än allting
hatade förrädaren eller, som han nu öknämndes, »marskalken för finska
färden». Smädelsen och hånet hade emellertid föga verkan på honom.
Frimodigt såg han åskådarne i ögonen och det var mången, hvilkens
samvete den aftonen vaknade, som icke kunde nog beundra den åldrige
krigsmannens lugna och ädla uppsyn.

»Se hur han hälsar!» sades i hopen. »Han är minsann kavat, så förrädare
han är!»

Ett par timmar senare på kvällen vände samma tåg tillbaka öfver torget.
Äfven de sorlande folkhoparne voro de samma, men vagnen gick nu tom. På
sandbacken utanför Norrtull hade det hemska dådet fullbordats och det
styrande partiet med den olycklige krigarens blod satt en mörk skamfläck
i vår historia.

Några adelsmän, som med möda lyckats bana sig väg genom folkhoparne,
stannade utanför Castenhof.

»Ma foi de Paris», sade en af dem i det han kastade en blick efter de
böljande folkhoparne, »hur kan mon frère fråga något sådant? Som om jag
icke skulle hafva nog starka nerver att åse hur man décapiterar någon! –
Men det äcklade mig ... därför höll jag mig därifrån!»

»Det var ett storartadt skådespel, skall mon frère tro», återtog
Schulenberg, i det han vred upp sina mustascher. »Han var sannerligen en
långt mindre kruka än jag trott ... lika lugn som om han klifvit till
häst för att taga sig en morgonpromenad, då han steg upp på schavotten.»

»Har alltid sagt att det var en brav man, en man med courage.»

Laforme kände med fingret i ena ögonvrån liksom han anat en tår.

»De där herredagsmännen, som skulle föreställa vittnen, darrade i sina
långrockar ... Det duger inte att ha fruntimmersnerver vid sådana
tillfällen.»

»Certainement, mon ami! – men då man som jag sett både Cartouche och
hans band, Nivet, för att icke tala om Déschauffours, som först kväfdes
och sedan brändes – hvilket, i parentes sagdt, var föremål för en lång
undersökning bland vetenskapsmännen – jag, som var så intimement lierad
med Argenson, polislöjtnanten i Paris – ah, quel homme! – A propos – är
det sant att generalens familj skall lämna Sverige – la belle Ulrique
såg jag i går; hon var i sanning förtjusande i sin sorgdräkt?»

»Deras jakt har legat segelfärdig flere dagar vid Skeppsbron ... men
friherrinnan lär vara illamående.»

»Ah Madeleine! Äfven hon en högst aimable dam. Hvilka angenäma
aftoncirklar! – Sedan jag hade den nåden att vara befalld till
hertiginnan af Maine, har jag icke varit i tillfälle att hafva så
nöjsamma passetemps. Societeten, mon frère, är icke den samma nu som för
några år sedan – inga intressanta nouveller, inga picknicker ...»

»Om vi stärka lifskraften genom några glas rhenvin, som salig
Meijersdorff sade, skola vi sakna dem mindre.»

»Och le pauvre baron», sade hofjunkaren, i det han höjde på axlarne och
närmade sig porten, »jag sade alltid: när man jämt anstränger sina
nerver och petar omkring sig med värjan åt alla håll och kanter, måste
det en gång taga ett sorgligt slut.»

»Han hade fått ett duktigt hål i sin undertröja; jag såg det, när
fältskären sökte lappa ihop det.»

»Sacré nom! Ända ut i ryggen, hörde jag. Och de lära ännu ej fått fatt i
den som gjorde öppningen.»

»Jo, för fanden! Han låg strax bredvid under en buske och kippade efter
anden.»

»Men, se där kommer Henriette», utropade Laforme, i det han hastigt
vände sig om. »Adieu, min vän. Excuse! Vi lämna residenset i afton, för
att ordna oss på Stjernnäs. – Hvilken aimable dame min fästmö är! – Se
blott noga på henne, mon frère, se med hvilken dignité hon besvarar
hälsningen af de där tölparne. – A propos ... Har mon frère hört något
om den finske ynglingen ... man påstår sig ha sett honom i går.
Henriette är i sanning curieuse att få råka honom.»

»Aha! Jag förstår», skrattade Schulenberg »... litet svartsjuka redan!»

»Om mon frère skulle få återse honom», sade Laforme leende, i det han
räckte honom fingerspetsarne till afsked, »kan ni ju komma ihåg att säga
honom från mig att jag aldrig skall glömma när han ville äta upp
porslinskräftorna kring laxmajonäsen hos långe Sparren – men adieu, jag
ser att min förtjusande vän vinkar mig! – Hon är för blyg att våga sig
in mellan så många kavaljerer. – Adieu! – Vi resa i afton!»

Schulenberg kände sig nästan rörd efter detta afsked, då han i nästa
ögonblick trädde in i källarsalen. Ja, han skulle kanske fått rätt, om
han, såsom Laforme nyss gjorde, misstänkt att han haft en liten tår i
ena ögonvrån. Men också hade baronen och Laforme varit de enda vänner
han haft i lifvet. Den ene var nu död och den andre drog bort åt fjärran
nejder med sin brud. Det fanns ingen mer som skulle vilja låna honom ens
de nödvändiga medlen för tillvaron mot det svaga hoppet att en gång
varda delaktig af den hessiska pensionen. Det låg därför icke samma
öfvermod längre i hans stämma, då han begärde en flaska rhenskt vin af
vackra Cecilia.

Detta var sista gången hon såg honom. Hvart han sedermera tog vägen
visste ingen. Sedan han låtit narra sig af Svenske, när han skulle
bortföra generalen till stadshuset, hade han mist sin syssla hos
Lagercrantz och därmed sista resterna af existensmedel. Ryktet berättade
visserligen några år senare att en person vid namn Schulenberg efter
åtskilliga galanta äfventyr i södra Sverige råkat i gräl med en borgare
i Kalmar, hvilkens hustru han velat ofreda, samt stuckit ihjäl honom,
hvarför han måst rymma ur landet. Men huruvida det var samma person, som
förekommit i denna berättelse, är ej säkert. Så mycket veta vi
emellertid med säkerhet, att Laformes hälsning angående
porslinskräftorna fick han aldrig tillfälle att framföra.

Hur hade det gått för Svenske? Det är snart omtaladt. Sedan han och hans
vänner kommit ner i källaren under det Buddenbrockska huset, hade det
varit lätt för dem att finna väg genom trädgården. Här funno de Lars,
liggande på en rosrabatt, och ett stycke därifrån Meijersdorff, båda
svårt sårade.

I första ögonblicket ärnade Svenske föra Lars med sig. Men när han böjde
sig ner öfver hans skäggiga ansikte såg han att ögonen voro brustna.
Döden måste ha inträffat nyss förut; ty Svenske ville bestämdt erinra
sig att han hört Lars ropa nerifrån löntrappan åt honom att han skulle
skynda sig.

                   *       *       *       *       *

Det var sent en kväll några månader senare som Svenske återkom till
hufvudstaden efter en längre frivillig landsflykt. Ännu var han
visserligen efterspanad; men trots faran, för hvilken han, i händelse af
upptäckt, vore utsatt, hade han icke längre kunnat styra sin otålighet
efter att få råka Ulrika.

Det första han såg, när han kom upp i sitt härberge var en liten
biljett, som låg på fönsterbrädet. »Vi resa i afton», stod det i
densamma, »Ulrika hälsar dig af uppriktigt och tacksamt hjärta. Lef väl!
Henrik.»

»I afton», upprepade han mekaniskt för sig själf – »men hvilken afton?»
–

Han rusade ner för trapporna för att höra med sin värdinna, när detta
bref kommit; men hon kunde icke säga om det varit under den förflutna
veckan eller ännu tidigare, som budet med brefvet varit där. Han
skyndade upp för att läsa om igen de få orden. Själf har hon icke
skrifvit så mycket som en rad till afsked, sade han halfhögt för sig
själf.

Han beslöt, trots risken af upptäckt, att gå till hennes forna bostad.
Men när han kom dit såg han att gardinerna voro nerfällda för alla
fönster och af en tjänare, som just höll på med att stänga porten, fick
han intet besked. Denne svarade på Svenskes fråga, om friherrinnan var
hemma och tog emot, att han icke visste om det varit en friherrinna
eller någon annan dam som bott där i huset före hans herrskap, men
hvilket hon nu varit så hade hon rest sin väg för flere veckor sedan.

»Vet du ej hvart hon reste?» frågade Svenske ifrigt.

»Nej, det stod inte skrifvet på någon kista.»

»Kunde du ej fått veta det af någon af hennes domestiker?»

»Ingen frågade dem – jag tyckte att det bar af med sakerna ner till
Skeppsbron», kom det slutligen med synbar ansträngning.

Ulrika hade sålunda verkligen rest ur landet utan att sända honom en rad
till afsked. Han stod länge tankfull. – Hennes sista ord den minnesvärda
aftonen, då han varit nära att rädda hennes far, hade likväl tydt på att
hon fullt begripit hans goda afsikt. Men han vågade knappt längre tänka
på den kvällen. Han måste, när allt kom till, ej befunnit sig vid sina
sinnen; ty det hela föreföll mer och mer som en villa, en dröm.

Utan att tänka på hvad han gjorde skyndade han mot staden. Skymningen
hade redan inträdt, då han nådde fram till Skeppsbron.

Aftonen var ovanligt vacker. Det var sent och endast några smala
strimmor af blekgult och silfver kantade i norr den djupblå, stjärnklara
himmelen. Öfver Danviksbergen höjde sig fullmånen i praktfull glans, i
hvilken skummet efter båtarnas årtag glittrade som silfver. Muntra
melodier från valthorn, oboër och flöjter närmade sig staden. Det var
ett lustparti, tänkte Svenske, som vände hem efter någon landtlig
picknick, och han kom nu ofrivilligt att tänka på den landtliga festen
på Liljeholmen, då han nyss var kommen till Stockholm.

Det var nu mer än två år sedan dess. Han kände igen den lilla stjärnan i
öster och undrade på hvar hon, föremålet för alla hans tankar, som också
hade sin del i den stjärnan nu kunde vara.

Ett stycke från södra landet aftecknade sig seglen af en större jakt,
som långsamt rörde sig långs den mörka bergväggen. Snart skulle icke mer
än det hvita toppseglet skymta fram öfver Skeppsholmsudden. Drömde han
eller stod icke en svartklädd kvinnoskepnad vid akterstäfven?

Många kvällar gick han sedan ensam ned till stranden för att se om ingen
jakt seglade ut. Detta blef slutligen en njutning för honom liksom det
äfven var ett nöje för honom att undvika andra människor.

En afton i skymningen skulle han företaga sin vanliga färd, och hade
just öppnat dörren, då en person mötte honom i förstugan. När han
betraktade denne närmare kände han igen sin morbror.

Biskopen sade icke ett ord förrän han suttit en lång stund inne i
Svenskes rum. Han var sig mycket olik. Svenske kände nog igen honom på
hans kala, fårade panna och bleka magra anletsdrag, men hela
ansiktsuttrycket var förändradt. Det låg något ödmjukt, nästan
bönfallande i de grå ögonen.

»Skall du gå ut?» frågade biskopen slutligen, tyst och dröjande.

»Vill min vördade morbror säga mig något?»

»Ja, jag ville nämna för dig att jag reser om några dagar. Vill du följa
mig? –»

»Jag? – Hvarthän?»

»Hvarthän om ej till Finland?»

»Finland?» upprepade Svenske förvånad. »Skall I lämna riksdagen?»

»Ja, jag har fått nog af denna världens lumpna kif. – Jag har hämnats –
och hämnden har fallit på mig tillbaka med en förkrossande tyngd.»

»Du har ju, så vidt jag vet, nu mera intet att lefva af», återtog
biskopen efter en stunds tystnad. »Jag gifver dig min förmögenhet efter
min död.»

»Jag har nog för måttlig man.»

»Pojke», utbrast biskopen, i det han reste sig häftigt från stolen,
»skall du än en gång försmå din frändes tillbud?»

»Min frände har en gång förbannat mig? Och han har sedan varit en af
generalens ...»

»Säg ej ut ordet. Låt de döde hvila i fred! – Om jag syndat är väl du
icke mannen att ransaka hjärtan och njurar? ... Men låt de onda orden
fara», återtog han med mildare tonfall, i det han fattade Svenskes hand.
»Du är alltid min innerligt älskade systers son; den enda af mina många
fränder jag har i lifvet; följ mig.»

Men Svenske skakade på hufvudet. Han kände inom sig att han ej kunde
det.

Biskopen såg ett ögonblick forskande i hans ögon innan han fortsatte:

»Vägrar du vill jag icke bedja dig mera ... om du skjuter handen
tillbaka, vill jag icke taga henne. Inför den högste återkallar jag
emellertid de ord som jag för två år sedan i hetsigt mod lät undfalla
mig ... Du ser alltså barn att det ej är falsk blygsel, som längre
skiljer mig från ditt hjärta.»

Den gamle mannens ömt allvarliga tilltal smälte isen kring ynglingens
hjärta. Svenske kände sig alltmera tvehågsen. Skulle han då för alltid
nödgas öfvergifva sina drömmar? Han for med handen öfver pannan.

»Du tvekar ännu?» återtog biskopen, då Svenske icke svarade. »Din hug
står väl till annan färd. – Jag trodde ock att du redan farit, då du
icke hedrade gamla Beatas jordfästning.»

»Är tant Beata död?»

»Ja!»

»Är gamla tant Beata död!»

»Har du då ej vetat det? Hon sade att hon sändt en hälsning till dig och
undrade mycket på att du icke kom till henne för att höra mera därom.»

Biskopens blickar följde möblerna i rummet. Det var liksom han hade sökt
något.

»Se här!» utbrast han och tog en svart ask från spiselkransen. »Har du
icke öppnat den ännu. Det är ju Beatas skrin.»

Svenske stod alldeles slagen af förvåning. Han hade aldrig, upptagen som
han var af sitt ständiga grubbel, kommit att observera det vackra skrin,
som biskopen nu räckte honom.

Men nu erinrade han sig att en gång för flere veckor sedan hans värdinna
inkommit sent på natten och sysslat med något borta vid spisen, under
det hon pratat om en ask, men han hade icke hört närmare på hvad hon
sagt. – Detta samtal hade för öfrigt sedermera fallit ur hans minne. Han
skyndade att öppna etuiet, som var ett särdeles prydligt arbete i
ebenholz, med konstnärligt utsirade beslag och kunde icke nog förvåna
sig öfver att han icke förr märkt det. Öfverst på locket var
Buddenbrockska vapnet, inbrändt i emalj, och då han tryckte på en liten
knapp for det tillbaka. Inuti låg ett väl utfördt miniatyrporträtt,
måladt på elfenben, af den döde generalen.

På baksidan stod skrifvet med blystift: »_Från Ulrika på Magdalenadagen
1743_.»

Det var just årsdagen af utfärden till Liljeholmen. Han mindes nu hennes
undran öfver hvar de kunde vara två år därefter; allt stod inom ett
ögonblick klart för hans inre.

Biskopen betraktade honom med en öm, kärleksfull blick. Stridiga tankar
tycktes ännu en stund genomkorsa hans själ. Men slutligen gjorde han
våld på sig och i det han rätade ut sig till hela sin längd sade han:

»När ni vända åter, barn, komma ni väl till mig. Ni skola då vara mig
lika kära som vore ni mina egna barn.»

Hans stämma lät mild, nästan vek. – Han öppnade sin famn och den unge
mannens motstånd var brutet. Fränderna voro försonade.

                   *       *       *       *       *

Några dagar senare kryssade åter en vacker segeljakt förbi Skeppsholmen.
Det var skymning. Men den kvällen stod ej någon yngling på träbron och
stirrade med sina sorgsna blickar ut öfver fjärden. Nu satt han i
stället själf vid akterstäfven på den gungande båten och blickade
tillbaka med ett visst vemod mot staden, hvilken långsamt försvann bakom
uddarne i den rödaktiga aftonbelysningen.

Till svar på det bref, Svenske på sin morbrors inrådan afsände till
Ulrika, som med sin mor begifvit sig till Holland, hade nämligen kommit
det allra hjärtligaste bref, hvilket lät honom hoppas att få upplefva en
lång följd af år, fulla af sällhet och knappt anad lycka; och hvilket
genast kommit honom att fatta beslut att resa dit ut för att formligen
begära hennes hand.

Det torde vara nog att tillägga att Svenskes förhoppningar gingo i
fullbordan. Och att de båda makarne, när de firade Magdalenadagen,
aldrig glömde att sätta tant Beatas vackra ask på det blomstersmyckade
högtidsbordet.

                                                               (1874.)




                          Biografiska notiser.


De läsare, som äro mera bevandrade i fäderneslandets historia, och vi
hoppas att de äro många, ha säkerligen vid läsningen af de kring Carl
Svenske af författaren grupperade händelserna och tidsbilderna känt sig
på bekant och fast mark.

Några kortfattade biografiska notiser bifogas emellertid för att
upplifva möjligen förgätna minnen.

_Konung Fredrik I_ föddes 1676 och var landtgrefve af Hessen. Han
förmäldes 1715 med Carl XII:s syster Ulrika Eleonora efter att förut ha
varit gift med prinsessan Lovisa Dorotea af Preussen, som afled barnlös
1705. Han hade deltagit i det spanska tronföljdskriget och med stor
utmärkelse deltagit i striderna vid Höchstedt, Oudenarde och Malplaquet.
Det var efter freden i Utrecht 1713 han kom öfver till Sverige, men
redan från 1710 hade han uppträdt som friare till prinsessan Ulrika.

Prins Fredrik var generalissimus öfver svenska hären vid Carl XII:s
krigståg mot Norge och förmådde efter konungens fall 1718 krigsbefälet
att hylla hans gemål som drottning. Då hon 1720 afsade sig regeringen,
blef Fredrik den I vald till konung.

Det heter visserligen om honom, att han var »tapper, frikostig, lätt
försonlig, fri från allt högmod, tillgänglig, glad och skämtsam», allt
egenskaper, som stå högt i Sverige, men dessa fördunklades af hans
karaktärsfel: lätja, ombytlighet och sinnlighet. Hans ovärdiga och
trolösa uppförande mot den uppoffrande gemålen är väl bekant. Han var 54
år gammal, när han kräfde den 16:åriga Hedvig Taube som offer för sina
lustar, och barnet blef redan om ett par år moder. Han var 70-årig och
befann sig på grafvens brädd, när man uppsökte åt den utlefvade
vällustingen ett nytt flickoffer Katarina Ebba Horn.

Fredrik I dog 1751.

_Drottning Ulrika Eleonora_ var född 1688 och blef regerande drottning
efter sin broders Carl XII:s död 1718. Hon hyste samvetsbetänkligheter
mot att vara regentinna och sålunda ha välde öfver sin man, ty »mannen
skall vara kvinnans hufvud». För att komma i ett rätt hustru-förhållande
till sin ovärdige gemål, som hon uppriktigt älskade, afsade hon sig
kronan till hans förmån 1720. Hon lefde till 1741.

_Fröken Hedvig Taube_ var, såsom nämndt, knappast 16 år, då hennes
skönhet och oskuld väckte konungens lystnad. Dotter till riksrådet E. D.
Taube, föddes hon 1714 och kom 1730 inför den 54-årige konungens ögon.
Hon hade redan gifvit sitt hjärta åt en annan, men öfvertalades med lock
och pock af sina – föräldrar att blifva den gamle, om sina
äktenskapsplikter och plikter som lagvårdare glömske konungens
älskarinna.

Hon födde honom två döttrar och två söner, och vällustingen reparerade
sin(?) och hennes äktenskapsförbrytelse med att utverka hennes utnämning
till romersk riksgrefvinna von Hessenstein. Alla hennes barn föddes i
drottningens lifstid, och folket fördrog denna skam från konungatronen.

Det engelska sändebudet i Stockholm skref om hennes fader riksrådet till
sin regering:

»Sedan han sålt sin dotter, säljer han till den mestbjudande alla
tjänster, på hvilkas tillsättande han genom konungens svaghet för henne
kan utöfva inflytande.»

_Frih. Erland Karlsson Broman_, konung Fredrik I:s mest afgjorda
gunstling, emedan han ägde sådan öfverlägsen förmåga att »tjäna som
underhandlare i kärleksaffärer» och åt den åldrige monarken uppvädra
kvinnligt byte, föddes 1704 å Bergby, Vendels socken i Uppland. Han
belönades för sina »tjänster» med många äreställen samt blef slutligen
hofmarskalk, president i kommerskollegium och friherre.

»Sitt inflytande hos konungen använde han till att utpressa mutor af
tjänstsökande. Men så väl de på detta sätt förvärfvade penningarna som
all hans öfriga förmögenhet bortslösades på sinnliga njutningar eller –
genom öfverdrifven hjälpsamhet», säger en minnestecknare.

Den mäktige gunstlingen, som användes som värd vid
»korruptions-middagarna», hvilka hans parti tillställde, dog i fattigdom
1757.

_Biskop Daniel Juslenius_ införes tidigt i berättelsen af författaren,
säkerligen som en typisk politiker af frihetstidens prästestånd. Han var
född finne 1676 i Virmo socken samt utdanade sig till språkkarl. När
svåra tider rådde i Finland, flydde han som så många andra öfver till
moderlandet. Sålunda jagade honom »den stora ofreden» under Carl XII:s
dagar öfver till Sverige, och han anställdes 1715 som lektor i Västerås.
Efter fredssluten återvände han 1722 till Åbo, vid hvars universitet han
längre fram blef professor i teologi. År 1734 erhöll han samtidigt
kallelse till biskop i Åbo och Borgå och valde biskopsdömet i Borgå.

Under »den lilla ofreden» flydde han 1742 åter öfver till Sverige.

Han är icke vidare ryktbar som politiker, men var medlem af 1742-1743
års ständers rannsakningskommission öfver generallöjtnanten Henrik
Magnus von Buddenbrock. I denna kommission bevisade han med anförande af
åtskilliga bibelställen, att Buddenbrock begått felsteg i sina
krigsoperationer. Det gällde att få generalen dömd, och – den heliga
skrifts krigskonst hade han ju icke följt som öfverbefälhafvare i
Finland!

Juslenius blef 1744 biskop i Skara och afled i stiftsgården Brunsbo
1752.

Han öfversatte Svebilii katekes till finska, och den lär i Finland
användts ända till våra dagar.

_Generallöjtnanten frih. Henrik Magnus von Buddenbrock_ och hans
sorgliga öde är bekant af hvarje om än så kortfattad lärobok i svensk
historia. Han föddes i Livland 1685 och var af gammal härmästaresläkt.
Mot hans order inlät sig hans underbefälhafvare i den olyckliga striden
vid Villmanstrand den 23 augusti 1741. Generalen fick bära ansvaret och
blef det andra politiska offret under frihetstiden. Han ingaf en
nådeansökan att bli skjuten af soldater, men präste- och bondestånden
bestämde, att han skulle öfverlämnas åt bödeln. Han halshöggs den 16
juli 1743.

Många historiska namn anföras i denna bok, och våra biografiska notiser
skulle få alltför stort utrymme. Vi vilja därför sluta, sedan vi anfört
ännu ett namn, namnet på den måhända äfventyrligaste af karoliner.

_Johan Stenflycht_ började sin sagolika krigarbana under namnet
Segersten. Han var 1691-1697 i kejserlig tjänst i Ungern, men blef 1701
en af Carl XII:s bussar, då han ingick vid Östgöta kavalleri. Sedan han
med anledning af en duell 1706 måst taga till _flykten_, utbytte han
sitt namn _Seger_sten mot Sten_flycht_. Hans krigarbana föll utomlands,
och underbara bragder berättar historien om honom. Än anförde han
friskaror, än statstrupper. Han var generalmajor i Holstein och innehade
samma rang hos kung Stanislaus. En annan titel var fransk
generallöjtnant. Han var slutligen öfverkommendant i Hamburg. Den
omtalade duellen höll honom länge landsflyktig från hemlandet. Den
orolige krigaren fick emellertid dö i Sverige 1758.




                               Fotnoter.


[1] Nu Myntgatan.

[2] Nu kanslihuset.

[3] Brännvin på körsbärskärnor.

[4] 1874.

[5] Menas stamträd.

[6] Sedan det Hörbergska boktryckeriet.

[7] Syftar på ordenssällskapet Avazu och Wallassis, i hvilket Dalin var
sekreterare.

[8] Utgifvaren har fåfängt letat efter dessa vers bland Dalins skrifter.

[9] Se Ekeblads dagbok. K. Bibl.

[10] Brunkeberg.




   Af samme författare är förut utkommet: Junker Sven, historisk
   berättelse från Erik XIV:s tid. Illustrerad af _C. Althin_. Pris
   Kr. 3:75.


                   Hvad pressen säger om Junker Sven:

   Författaren till »Junker Sven» intager en bemärkt plats bland dem
   af våra författare, som röra sig på det historiska gebitet.

   Att denna tidsperiod är synnerligen lämplig för framställningar i
   romanens eller skådespelets form framgår bäst däraf, att såväl
   äldre tiders som våra dagars historiska författare med förkärlek
   välja sina ämnen därur.

   Nu föreliggande berättelse är, hvad ämnet beträffar, ett godt
   grepp och författaren har också däraf lyckats få fram en både
   spännande och väl skrifven skildring, synnerligt lyckad genom
   sina historiska färger. Hr. Althins teckningar bidraga också icke
   så litet till att ge den rätta tidsfärgen.

                                                 Engelholms-Posten.

                                  ————

   Då man ser de två första häftena af »Junker Sven», tycker man sig
   se ett nytt värdefullt arbete, som snarast påminner om de på sin
   tid så populära, berömda och ännu gärna lästa Starbäcks
   historiska berättelser: Engelbrekt, Guldhalsbandet etc.

   Arbetet är rikligt och fint illustreradt af tecknaren C. Althin.

                                             Östergötlands Dagblad.

                                  ————

   Gustaf Björlin är, som bekant, en bland våra främste historiske
   romanförfattare, hvilken särskildt förstår att med smak och
   pietet bibringa sina skildringar den rätta tidsfärgen. Äfven hans
   föreliggande arbete blir sålunda helt visst på en gång
   instruktivt och spännande. Det utkommer rikt illustreradt.

                                                          Östgöten.

                                  ————

   Författaren intar ett framstående rum bland våra dagars
   historiske skriftställare, derom vittna redan de nu utkomna två
   första häftena. Den tidsperiod som skildras är också ett tacksamt
   ämne med sina många spännande förvecklingar.

                                              Trollhättans Tidning.

                                  ————

   »Junker Sven» är en mycket spännande roman, däri den talangfulle
   författaren mästerligt behandlar Erik XIV:s, fru Karins,
   Sturemordens och brödrastridernas tidsperiod. Tryckt på fint
   papper och rikt illustrerad af artisten C. Althin.

                                                    Sala Allehanda.

                                  ————

   »Junker Sven» är en ny upplaga af vår på den historiska romanens
   område väl kände och uppburne Gustaf Björlins Prokuratorn med
   tillägg af en del från andra författare hämtade biografiska
   notiser, som gifva den präktiga boken ökadt värde. Det skall
   otvifvelaktigt glädja de många vännerna af svenska historiska
   berättelser, att denna tidsandan troget speglande skildring från
   Erik XIV:s tid åter blir tillgänglig i bokhandeln.

                              Filipstads stads och Bergsl. tidning.

                                  ————

   »Junker Sven» är titeln på en historisk berättelse från Erik
   XIV:s tid af Gustaf Björlin.

   Det högeligen intressanta arbetet är skrifvet med stor historisk
   sakkännedom och de däri förekommande personer såsom kung Erik,
   Göran Persson och hans tjänsteandar samt mäster Jakob och Simon
   Grå m. fl. äro tecknade med synnerlig trohet i öfverensstämmelse
   med historiens vittnesbörd och den tidens seder och förhållanden.

   Arbetet förtjänar högeligen att uppmärksammas såsom en intressant
   och lärorik lektyr.

                                           Södermanlands Allehanda.

                                  ————

   Gustaf Björlin är ett kändt och aktadt författarenamn. Han känner
   väl den tid – Erik XIV:s och Göran Perssons – som här skildras.
   Och han är en af våra bästa stilister, rask, men på samma gång
   målande, verklighetstrogen.

                                                   Östgöta-Kuriren.

                                  ————

   Af »Junker Sven» ha utkommit tvänne häften, hvilka äro både
   belysande af det lif, som då lefdes af höga och låga, och
   intressanta genom händelsernas nätta sammanlänkning.

                                                         Skåningen.

                                  ————

   Gustaf Björlin är en författare, som förvärfvat vidsträckt
   anseende både för historisk trohet i sina skildringar och för en
   synnerligen ledig framställningskonst.

   De karaktärsdrag, som utmärka den tid från hvilken ämnet är
   hämtadt, framträda så lefvande i berättelsen, att man tycker sig
   höra och se de tecknade figurerna. Därtill bidraga äfven de
   utmärkta illustrationerna, utförda af artisten C. Althin.

                                                 Förbundstidningen,
                                     organ för Sveriges K. F. U. M.

                                  ————

   Ännu föreligga endast de 2 första häftena och det kan därför vara
   för tidigt att yttra sig om arbetet, men den tid, hvartill
   händelserna blifvit förlagda, är ju i sig själf så intressant och
   erbjuder så många spännande tilldragelser, att detta nästan kan
   vara rekommendation nog för hvarje älskare af historisk läsning,
   helst som författarens namn här borgar för skildringarnas
   historiska sanning. Arbetet, som har en synnerligen vårdad
   utstyrsel, är försedt med talrika illustrationer af den bekante
   tecknaren C. Althin.

                                                   Bollnäs Tidning.

                                  ————

   Erik XIV och de personer, som närmast gruppera sig kring honom,
   t. ex. Karin Månsdotter och Göran Persson, hafva ju just i dessa
   dagar ånyo börjat i hög grad intressera allmänheten, sedan
   Strindberg låtit dem uppträda å scenen.

   I denna hr. Björlins alldeles ypperliga skildring, som redan
   förut en gång utkommit, torde tidsstämningar och därmed
   sammanhängande saker vara betydligt riktigare uppfattade än i
   Strindbergs två senare skådespel. Arbetet tillhör i sin helhet
   det bästa och intressantaste som i det ämnet med den formen är
   skrifvet.

                                                    Smålandsposten.

                                  ————

   Författaren till ifrågavarande arbete, hvaraf 2:dra upplagan nu
   föreligger, är känd och erkänd som en framstående auktoritet
   bland vår tids historiska skriftställare. Hans stilistiska talang
   bidrager till att ytterligare förhöja värdet af hans arbeten.
   Allt tyder på, att förf. fullt tidsenligt och med stöd af sanna
   historiska fakta utan fantastiska öfverdrifter skildrat den
   romantiska tidpunkt i vår historia, i hvilken han låter
   berättelsens hjälte uppträda. Läsaren bjudes häri på spännande
   situationer, ömma kärleksscener, men ock därjämte på en mängd
   intressanta bilder af den tidens hårda, obändiga lynne. Vi
   rekommendera verket såsom en fullt njutbar historisk skildring.

                                                    Örebro Tidning.

                                  ————

   Detta arbete af den kände krigshistoriografen tyckes, att döma af
   de häften, som kommit oss till del, motsvara de betingelser man
   sätter på en god historisk roman: tidstrohet och spännande, raskt
   berättade händelser.

                                               Cimbrishamns-bladet.

                                  ————

   Det arbete, som här utgifves af en af våra mest framstående
   historiska skriftställare, rör sig i en tidsperiod, som i och för
   sig utgör en fullständig roman och som således icke behöfver
   smyckas af dikten. Författarens glänsande framställningskonst är
   väl känd och den skall för visso låta de spännande situationerna
   i tiden komma till sin fulla rätt, under det han tecknar sin
   hjältes öden. Arbetet har en synnerligen vårdad utstyrsel och är
   försedt med talrika illustrationer af den bekante tecknaren C.
   Althin.

                                                         Helsingen.

                                  ————

   Författaren, riksdagsmannen och öfversten G. Björlin, har förut
   gjort sig känd som historisk skriftställare och romanförfattare
   på ett sätt, som utgör en mycket god borgen för detta arbetes
   värde.

                                             Trelleborgs Allehanda.

                                  ————

   Den som militär framstående befälhafvaren för Gotlands trupper,
   öfverste Björlin, har ett godt namn, befäst genom många goda
   arbeten, som historisk-romantisk skriftställare. Det ligger
   studier och stora kunskaper till underlag i hans verk. Den nu
   föreliggande romanen har förut varit utgifven under annat namn
   och vann då kritikens enhälliga bifall, hvarför den illustrerade
   upplaga, som här bjudes, förtjänar stor uppmärksamhet. Det är ett
   godt arbete för mognare ungdom.

                                         Westernorrlands Allehanda.




                              Noteringar:


Fotnoter har samlats i slutet av boken.

Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare
rättelser är som följande (innan/efter):

   [s. 120]:
   ... öfverraskningen, gick han han in på allt hvad man föreslog ...
   ... öfverraskningen, gick han in på allt hvad man föreslog ...

   [s. 163]:
   ... confinance, hvarför tillhör vår store poet alltid
       minoriteten?» ...
   ... confiance, hvarför tillhör vår store poet alltid
       minoriteten?» ...

   [s. 404]:
   ... om om skilderierna på den höga hautelissetapeten ...
   ... om skilderierna på den höga hautelissetapeten ...

   [s. 440]:
   ... på sidan om om källarsalen, hvilket så snart de inkommit ...
   ... på sidan om källarsalen, hvilket så snart de inkommit ...

   [s. 467]:
   ... »Uppoffring» – Hvad vore lifvet sedan? – Det ...
   ... »Uppoffring? – Hvad vore lifvet sedan? – Det ...

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 65580 ***