HUCK LEBER

OSKULD OCH ARSENIK

ANALYSER

STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas fastigheter och anordna gatuperspektiv.

Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars originella fasader! Ja, jag medger det, jag är lokalpatriot; men har någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?

Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.

Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen. Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas läggning.

Hvad nu husen beträffar, så frågar ingen småaktigt efter, hvilken sida de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus. Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.

Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsell Hobom begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på gardinerna.

Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.

Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita undan densamma.

En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.

Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och intressetomma tillvaro han måtte föra.

Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra fontänen.

Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom inrättandet af en fontän midt på torget.

Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.

Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering, till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett hedersamt omnämnande i något af platsorganen.

Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.

Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.

När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot Lagom sött blifvit bruten, befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan. Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.

Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från Stadshotellet i morgongryningen.

Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla ytterligare planer till samhällets förskönande.

Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från Dagspostens redaktör af följande lydelse:

»Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»

Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.

Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog, hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt fördrifvas.

Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).

— Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!

Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast afkläda sig sin värdighet.

En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare, som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet. Därpå skildes man i fröjd och sämja.

Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde bidraga till dramats glans och framgång.

Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen, och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.

När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog. Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.

Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:

Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger» (extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren, hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm? Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken är ju, att det blir slut på dem.

Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig. Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära, simmade i rörd stolthet.

När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen, Kristiania» och fingo omedelbart svar:

»Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»

En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa, hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess förflutit, ännu icke hunnit repa sig.

Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa, hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion». Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.

Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras afslutad.

Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen. Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t. ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.

Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.

Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan var Halkéns’ moral.

Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de, Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern, som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln, störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan. Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln. Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?

Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent gjorde bedräglig konkurs.

Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.

Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets afgörande kriser inspirerar oss.

Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.

Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar, hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina hufvudplagg.

Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.

Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare läroboksupplagorna.

Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du, minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.

Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste inte af, att jag besatt den färdigheten. Men det lyckades charmant, bara tre bockar, och så många får man ha eller rättare bör man ha, för att det inte skall verka uppenbart, oblygt fusk. Den pojken, som kunde skrifva franska och som jag därför plägade hålla med cigarrer, hade uppfunnit ett utomordentligt sinnrikt och föga påfallande teckenspråk, i hvilket vi öfvat oss flitigt den sista tiden. Vi voro till och med så knifviga, att vi hade fullkomligt olika bockar.

Ja, som sagdt, mogenhetsskrifningarna äro en ganska infernalisk pröfning för en ynglings skarpsinne och fyndighet, men »muntan» är i stället ägnad att skänka honom hvila och vederkvickelse. Den försiggår alltid gemytligt och festligt i min födelsestad. Privatister äro icke fullt så entusiastiska för saken, ty de gå aldrig igenom där. Det brukas inte. Men vi, läroverkets egna, gå alltid igenom. Våra gamla lärare vilja oss ju intet ondt, och vi ha aldrig varit så behagliga och lättskötta i vårt uppförande det sista året, att de åtrå ett fortsatt dagligt umgänge med oss.

Min födelsestads invånare delta med lidelsefull sympati i sina abiturienters öden. Alla affärer utom blomsterbutiken vid torget stängas den dagen, då den muntliga pröfningen försiggår, samtliga individer äro högtidsklädda och husen smyckade med flaggor och guirlander. Alla tre poliskonstaplarna bära hvita vantar, hvilka samhället bekostar.

Stadsläkaren och landssekreteraren pläga fungera som examensvittnen, och deras bostäder äro omringade af en folkskara, representerande alla kön och åldrar, hvilken ångestfullt bestormar dem med upprörda frågor, när de skrida hem på frukostrasten. Stadsläkaren njuter af dessa dagar, det är de enda tillfällen, då han känner sig i någon högre mån anlitad. Landssekreteraren däremot är som bekant från Stockholm och har en försmädlig uppsyn.

När våra små stillsamma diskussioner med våra gamla lärare däruppe i skolbyggnaden gått till ända, ostörda af de föga blodtörstiga gubbar, som kallas censorer, och vår gamle vördnadsvärde rektor med rörd stämma förklarat oss mogna, blir lifvet en oafbruten triumfhymn under de närmaste tolf timmarna vid pass. Vår födelsestads invånare ha dragit man ur huse för att invänta hjältarna på skolplanen, och där hölja de oss nu med blomster och lagrar, och vi kastas från famn till famn, tills alla haft fatt i oss, från den krye hundraåringen till det veckogamla spenabarnet. Därpå tåga vi sjungande om studentens lyckliga dag genom samtliga gator, under det ligapojkar bilda häck och hvitklädda skolflickor strö rosor för våra fötter. Vi tåga som vandrande drifhus, med buketter ända ner i knävecken, under det våra anhöriga frakta återstoden af vår blomsterskörd i uppspända paraplyer.

Jag vill inte börja tala om vår sexa i Stadsträdgården på kvällen, ty då skulle jag aldrig sluta. Sexan brukar häller aldrig sluta; åtminstone försiggår det så småningom och så omärkligt, att ingen kan fixera tidpunkten.

Min syster beredde mig den öfverraskningen att använda alla mina buketter och kransar till stoppning i en soffkudde åt mig; men hur skönt det än kan vara att i ungdomens vår hvila middag på sina lagrar, så vet jag mjukare materia att luta hufvudet mot än torra löf.

I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.

Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestads inbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda partimänniskor kunna förvärfva.

För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.

Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.

Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes upphängda svarta taflan, hvilken alltid furnerar en gärna sedd spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.

Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt, käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.

Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt, att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära frack, åtminstone inte den fracken.

Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol, som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan kakelugnsnischluckorna undergått en flyktig polering, såpass att man kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer», som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.

Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det intryck det skulle frambringa.

Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger, tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende, ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande ofta denna fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik ställer på en offentlig person.

Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och Transvaals öde.

Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen skref och skref.

Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmålet kl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:

— Hvad sitter reportern och väntar på?

— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan värdighet.

Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.

Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling. För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där fick jag för eldgaffeln!

Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse; men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin veta eller mäkta utfundera, men — de mortuis noll nota bene! Detta hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.

Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale chef.

Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob några upplysningar i förstugan.

Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa, men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt, tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.

På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till att prenumerationen ej förnyades.

Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare karakteristik af den hädangångne.

»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja, blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den egenskapen var han känd i slott och koja.

Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.

I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega, hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor (manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.

Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma ett intryck.

Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.

Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.

Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös tillbaka till sin punsch.

I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar. Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.

— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel, som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan till vaktkontoret.

Prenumeranterna stodo på hvarandra i fönstren gatan utefter och jublade: »Titta, nu skall smädeskrifvaren Fjäderlund på vatten och bröd — man ser ändå, att det finns en tryckfrihetsförordning i staten! Fast nog var Mårtengren en buse i sin krafts dagar.»

Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.

Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till grannstaden för att söka anställning i sitt fack.

Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.

Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna sig, när han tänkte på hur han blifvit behandlad. Sterbhuset är det inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg sig ha råd till sådant nu.

Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring önskas.»

Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»

Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort till Jakob det symboliska ordet »Kom».

Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade, numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras lefnads lycka.

Den akademiska ungdomen, hvilken gärna till den icke studerande allmänhetens förfång söker tillskansa sig de mest hårresande privilegier, betraktar sig bland annat som själfskrifven och oupphinnelig arrangör af karnevaler. Att denna ära kan göras nämda ungdom synnerligen stridig, skall här på ett otvetydigt sätt bevisas genom en ur ett aktadt platsorgan hämtad redogörelse för en glansfull festivitet i min födelsestad, en tillställning som de respektive studentkårerna både i det Uppsala, där de ystra vindarna blåsa, och i det Lund, där de härliga lagrarna gro, torde få svårt att göra efter. Saken tilldrog sig för åtskilliga år sedan men lefver i grönskande minne. Jag öfverlämnar ordet åt

DAGSPOSTEN.

Gårdagens storartade försvarskarneval i Stadsträdgården blef, som man kunnat vänta sig, en succès de rire; men så hade ock hela vårt uppåtsträfvande samhälle lagt in sin själ i företaget med det passionerade nit, som endast vår örlogsflottas beskaffenhet mäktar uppväcka hos hvarje rättänkande medborgare.

Vi erinra om att såväl länets höfdings egen maka som fru borgmästarinnan och vår afhållne stadsfiskals värderade svärmor jämte flera andra damer af la crême de la haute volaille utfärdat det poetiskt stiliserade uppropet i våra spalter (af naturliga skäl icke i vår — hm! — kollegas). Dessa vördnadsbjudande kvinnor, hvilka historien måhända en gång kommer att tillskrifva vår definitiva seger öfver ryssen, höllo sig i går icke för goda att egenhändigt, iklädda förtjusande hvita förkläden och med smakfulla penningväskor vid sidan, utskänka krusbärssaft (hemmagjord) och de läckraste bakelser (införskrifna från hufvudstaden).

Deras täcka döttrar och niècer skötte graciöst en tombola (ett slags modernt och sinnrikt lotteri), där man för den föga kännbara utgiften af tjugofem öre, som dock kunde öfverskridas, hade ett sent återkommande tillfälle att förvärfva både nyttiga och prydliga föremål, såsom knappnålsbref och fotografiramar af papier-haché. Den unga blomsterrabatten såg helt enkelt bedårande ut i sina hvita linongsklänningar med ljusblåa eller skära atlasband, omsorgsfullt tvättade sedan länets höfdings lysande Oscarsbal och nästan som nya.

Samhället var nära nog mangrant tillstädes (möjligt är, att Annandagspostens prenumeranter sutto hemma, men det gjorde i hvarje fall ingen vidare skillnad) och så godt som i sin helhet kostymeradt. Det fanns väl knappast en kotte, som inte var klädd till något. Då en opåräknad mängd annonser influtit till detta nummer, hvarigenom vi nödsakats att låta såväl vår politiska ledare som flertalet nyheter stå öfver till nästa vecka, nekar oss utrymmet att ingående skildra hvarje särskild af den bländande skaran. Vi kunna endast helt à propos och på måfå antyda en och annan.

Landsstaten, som gjorde sig mycket verkningsfullt, bar sina vanliga uniformer och så lösnäsor. Vår vördade rektor hade lagt af sin peruk och var fullkomligt oigenkännlig. Den, som tog priset bland herrarna, var dock med acklamation vår framstående tillfällighetspoet, extralärare Rythmén, som med en tilltalande anspelning på det patriotiska ändamålet klädt sig till Brage och föredrog gamla fornnordiska visor till gitarr. En uppnosig och klandersjuk stockholmare[1], hvars härvaro knappast kan betraktas som någon vinst för samhället, gafflade något om att hr Rythmén borde haft en harpa i stället; men detta småaktiga klander af en oväsentlig detalj i en för öfrigt ytterligt stiltrogen kostym väckte ett så allmänt och poängteradt ogillande, att ifrågavarande stockholmare till samtligas belåtenhet snart fick nog af festen.

Damerna hade allmänt ifört sig hänförande sigenerskedräkter och spådde i händerna. Det fanns dock icke händer åt alla, utan måste somliga förtjuserskor ägna sig åt rent bettlande. För öfrigt fick man se alla de praktfullt brokiga äkta schalar, som pläga gömmas i våra förmögnare fruars välförsedda klädkistor, framtagna till vädring och draperade på det mest artistiska sätt.

Man skulle nog kunna anmärka, att det i början gick något stelt och generadt till. Före klockan fem e. m. ville icke den ståndsförgätna abandong, som är villkoret för uppkomsten af en rätt karnevalsyra, göra sig gällande. Men det tog upp sig, ungherrarna satte sig i stämning medelst sockerdricka och ett lättsinnigt, under förhandenvarande omständigheter fullt tillåtligt slöseri med tolfskillingar vid tombolan, där deras nit (vi åsyfta ingen vits) belönades med hulda leenden, och till sist, när tjugo kulörta lyktor spredo sitt mystiska sken öfver det färgrika vimlet, började en snart sagdt sydländsk lifsglädje bemäktiga sig folkmassan. Tal höllos, skålar druckos, glas krossades. Vår präktiga stadsmusik blåste »Finska rytteriets marsch» (eller var det »Dubbelörnen»?), och samhällets pelare tågade med uppsluppna danssteg efter tonernas sprittande rytm. En aktad affärsman af våra flitigaste annonsörer traskade omkring med ett positiv och provinsialläkaren gick på lina.

Till slut förevisades en af bengaliska eldar belyst tablå, föreställande Svea med armen lindad om en pansarbåt, som låg på ett divanbord bredvid gudinnan. En skolyngling ur sjunde nedre framsade under tiden ett fosterländskt poem, som kom allas hjärtan att klappa i samma takt och allas ögon att tåras. Den sista strofen, som på grund af sitt hjärtegripande patos var nästan mer än vi kunde uthärda, lydde sålunda:

Så var då denna minnesrika dag till ända. Lyktorna slocknade, sorlet domnade, mörkret tjocknade, samhället somnade.

Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min födelsestads krönika.

Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sig hårdt när sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så att affären gick med förlust och måste stoppa. Ett flertal andra åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.

Hvad plägar ske, när all privatintelligens är gagnlöst förbrukad? En komité tillsättes. Så skedde ock här. Räntmästare Pålin, hvilken en gång som pojke olofvandes medföljt en pitpropsskuta till Newcastle, var själfskrifven ordförande, och äfven de öfriga medlemmarna voro män, som sett sig något om i världen.

Komitén sammanträdde en gång i veckan på enskildt rum å Stadshotellet, och källarmästaren var inom kort en bergad karl. Första året utvecklades en sjudande verksamhet med framställandet, bordläggandet och nedklubbandet af projekt, hvilka i och för sig voro anslående som vackra fantasialster, men otjänliga för det åsyftade ändamålet. Det var ju t. ex. alls inte någon förkastlig tanke rådman Bertilsson hade att mobilisera staden och flytta den två mil åt sydväst, för att den skulle komma närmare hafvet samt en större flodmynning och dymedelst kunna transformeras till badort. Men den af drätselkamrern uppgjorda kostnadsberäkningen afsvalade den i första taget varmt hänförda komitén.

Andra året inträdde en viss slapphetsreaktion i arbetet, komitén förföll till planlöst kallprat och anekdotberättande kring toddybordet och den radikala platskollegan började uppvakta med ettriga ledare. Men på tredje året vaknade räntmästarens dorska samvete. Han reste sig upp, slog näfven i brickan, så att det varma vattnet skvalpade öfver tillbringarens bräddar, och utropade med tordönsröst: »Se på Visby!» Men komitén såg på räntmästaren. Han ombads att förklara sig ... När den glädjedruckna komitén denna afton åtskildes, var det ödesdigra beslutet att bygga en ruin fattadt och protokollfördt.

Hälst hade man nog velat ha en kyrka, med delvis raserade murar och utslagna fönsterrutor och andra ålderdomliga agremang; men på drätselkamrerns enständiga yrkande stannade man vid ett mindre fästningstorn med sönderskjuten krenelering. Det kunde ju alltid utvidgas längre fram, när turistströmmen börjat afsätta sitt guldslam på stadsgatorna.

Befolkningen entusiasmerades omedelbart för planen, dess effektivitet framlyste för enhvar som något själfklart, och samtligas varmaste intresse omhägnade ruinbyggandet. Muraremästare Jönsson, fördelaktigt känd som upphofsman till det balkongprydda trevåningshuset utanför stadsporten, inkom med lägsta anbudet och korades sålunda till företagets entreprenör. Om platsen diskuterades hetsigt såväl i lokalpressen som i umgängeslifvet; men stadsfullmäktige förlade med flertalets gillande ruinen till en tämligen dominerande, gräsbevuxen kulle midt i Stadsträdgården för att på så sätt kunna aftvinga turisterna tio öres entré utan att profanera fornminnesmärket med någon biljettförsäljning.

Tegelstenarna nedröktes och naggades efter en sinnrik metod, rostiga järnkrampor och dito spik uppköptes till högsta gällande priser — kort sagdt, intet försummades, som kunde bidraga till ruinens illusoriska fornvärde. Med tanke på vinterresande insattes en likaledes roströd kamin i tornrummet, och en blågulrandig flaggstång med ställvis omsorgsfullt afskafd färg stacks ut genom en skottglugg under murkransen. Tak var det naturligtvis aldrig fråga om, ty »Se på Visby!» upprepade räntmästaren ideligt.

En ögonlust var det att skåda denna ruin, när den stod där färdig med sina brustna tinnar, sina halft lossnade krampor och sin fallfärdiga vindeltrappa. En doft af riddarromantik från äfventyrens storhetstider bredde sig från den öfver Stadsträdgården, ja öfver hela staden. Komitén firades med subskriberad sexa, och Jönsson hugnades med en nysilfverservis.

Men turistströmmen framhärdade alltjämt i att ta en krok omkring samhället, intet guldslam ville klibba vid gatstenarna. Man borde nog ha gjort litet reklam i den utländska pressen; men det hade ingen förstånd på. Annars skydde man inga uppoffringar för ruinen. Ligapojkar infångade och ditsläppte ett antal råttor, och då dessa på grund af bristande viktualietillgång stodo i begrepp att emigrera, sände diversehandlanden Sandén ett parti schweizerost för att underlätta deras existens. Råttorna stannade benäget, men turisterna uteblefvo. Ruinen bar sig inte.

Småningom slappnade allmänhetens intresse för det med så högtflygande förväntningar motsedda fornminnet, komitén fördystrades till humöret och upphörde att frekventera Stadshotellet, och räntmästaren föll själf ihop till en ruin af sitt forna dådkraftiga jag. Nu är han stoft i stoftet, och intet återstår af honom mer än det bevingade ordet: »Se på Visby!»

Men man tittar aldrig mer åt det hållet i min födelsestad.

Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.

Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få skåda en slik fågel och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje, upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna egenhet.

Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut, framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens hyllning.

Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.

Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan, tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan. Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt konterfej.

Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.

— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.

— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.

Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad:

— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?

— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.

— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte värdigas vilja sjunga en liten stump?

— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde olust att fortsätta samvaron.

Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.

— Nej, men ni har sjungit — utbrast han med patos, i det han finkänsligt reste sig.

— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...

Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i dag, att den varit gästad af henne.

Upprepade gånger har jag i mina flärdlösa och endast af en förtärande sanningskärlek inspirerade kulturskildringar från det provinsiella samhälle, där jag räknar det för en ära såväl som ett nöje att ha blifvit född, frammanat färggranna bilder af bländande ståt, af svajande fanor och lysande blomstergirlander med flera utvärtes festkarakteristika. Skulle jag därmed ha ingifvit den lättrogne utsocknesläsaren en föreställning om min födelsestad som ett de yrande och berusande karnevalsnöjenas Gomorron (eller hvad den där platsen med saltstatyerna heter), blefve jag djupt och oläkligt bedröfvad. Ty sanningen är, att det i denna på visst sätt utomordentliga stad bedrifves en rastlös, om än stilla verksamhet, som länkar årets dagar till en vacker kedja af aldrig sviktande nit och oförtruten möda. Det är icke en verksamhet af den bråkiga och affekterade art, som uppflammar i s. k. resultat, men hos hvarje medborgare, från landshöfdingen till den låghalte lykttändaren Gabrielsson, brinner som en evig altarlåga det medvetandet, att han ståndar på sin rätta plats och att världen håller ihop, så länge det icke är bart på kistbottnen.

Min födelsestad lider, som sagdt, icke af något sjukligt begär att i tid och otid krypa ur förskinnet och arrangera omotiverade firningar; men gäller det att begå en märkesdag, så kan intet stäfja dess renässansartade generositet. Bevis härpå lämnar den tafla af högtidsstämning och helgdagsglans jag nu går att upprulla.

Jämt ett halft år hade förflutit, sedan Rafael Stompén tillträdde sin lika ansvarsfulla som hedrande ritlärarebefattning vid högre elementarläroverket för kvinnlig ungdom. Ett tillfälle som detta kunde icke medborgare med själfaktning låta slinka obemärkt förbi. Att Rafael måste hedras var en själfklar sak. Man hade icke häller förslösat tiden, utan förbrukat en god procent af det berörda halfva året på att öfverlägga om medlen. Jag tror också, att man, icke blott på grund af den behjärtansvärda anledningen, utan äfven med hänsyn till det sätt, hvarpå denna tillvaratagits, kan inregistrera Rafaels halfårsjubileum bland de mer anmärkningsvärda, som under de sista decennierna tillkommit vårt lands förtjänta män.

Det stämningsfulla interviewreferat, som Annandagsposten meddelade dagen förut, bidrog i sin mån mäktigt att breda ett skimmer öfver tilldragelsen. Annandagskåsören, som blifvit insläppt af en medelålders städerska med skånskt allmogeförkläde och därigenom redan på tröskeln erhållit ett varaktigt intryck af Rafaels gedigna smak, fann föremålet vid glänsande vigör och oförsvagad spänstighet (Rafael fyllde 27 år i maj), sittande i en fåtölj och synbarligen sysselsatt med ingenting (»äkta konstnärstemperament», annoterade kåsören). På ett spirituellt och vinnande anspråkslöst sätt förtäljde så jubilaren ett antal smådrag och iakttagelser från sin intressanta bana, visade fotografier af sin familj och sjätte klassen i elementarläroverket samt meddelade benäget tillbörliga biografiska uppgifter. Ur dessa kan såsom varande af mera allmänt intresse anföras, att han vid sex års ålder genomgick kikhostan och vid femton läste för presten. Till svar på kåsörens afskedsspörsmål upplyste han, att ett slags rätlinjiga figurer, en blandning af stjärnor och kvadrater, alltid slagit mest an på honom af de element, som begagnades vid undervisningen.

Klockan half åtta på den stora dagens morgon väcktes Rafael af stadsmusiken, som på mässingsinstrument exekverade »Sof i ro» och »Fjäriln vingad syns på Haga.» Angenämt öfverraskad visade sig jubilaren i fönstret och vinkade rörd ett tack med sin handduk, hvarpå orkestern till slut uppstämde »Mina lefnadstimmar stupa». Denna visserligen ljudliga hyllning var dock blott ett pianissimopreludium till den som komma skulle.

Då Rafael anlände till skolan för att afhålla sin vanliga lektion med klasserna III och IV, bildade den kvinnliga ungdomen häck i trappan, hvarjämte den yngsta alumnen framsteg nigande och öfverräckte en jättebukett med ljusgröna band. Uppe i vestibulen möttes han af lärarinnekollegiet med föreståndarinnan i têten. Denna lyckönskade honom i högstämda ordalag och anmodade honom att icke försmå den hedersgåfva, bestående af en nysilfverlinjal med ingraveradt namnchiffer och datum, hvarmed läroverket ville hugfästa hans verksamhet i dess tjänst. Rafael försmådde icke linjalen och lektionstimmen urartade till en oafbruten ovation.

På eftermiddagen uppvaktades han i sin bostad af en deputation med en smakfullt textad adress, hvilken bland annat inbjöd honom till en enkel kollation på Stadshotellet samma afton.

Stadshotellets stora sal (teatersalongen, ni vet) strålade denna kväll i en félik eklärering och rymde dessutom inom sina väggar allt hvad samhället äger af lysande och märkligt på alla kulturens områden. Vid helan steg borgmästaren upp på en stol (icke rottings-, utan en särskildt anskaffad) och höll ett besjäladt anförande om festens mening. Han påpekade de stolta förnimmelser, som i denna stund kunde antagas fylla jubilarens själ vid tillbakablicken på det af ett så välsignelserikt arbete fyllda halfåret, samt tillönskade honom å samtligas vägnar att få upplefva ännu en oöfverskådlig serie af halfår. Det bifallssorl, som härpå utbröt, dränkte den sålunda hedrades af rörelse kväfda tacksägelser.

Sedan en subskriberad blyertspenna af ebenholts, där blyet på ett originellt och prydligt sätt utbytts mot nickel, öfverlämnats af borgmästaren, knackade föreståndarinnan vid elementarläroverket på sitt mjölkglas och skildrade schwungfullt de yttre konturerna af jubilarens skugglösa halfårsbana. Honom och honom ensam tillkom förtjänsten af att småflickorna i andra förberedande efter att endast ha kunnat åstadkomma vacklande kroklinjer i marginalen på sina rättskrifningsböcker nu mäktade på rutadt papper skissera de mest lofvande femuddiga stjärnor och mäanderslingor, hvilkas gagn för deras framtid ännu ej kunde ens tillnärmelsevis beräknas.

Efter supén upplästes af e. o. landskanslisten Ösell tvänne från när och fjärran ankomna telegram. Det förra lydde trohjärtadt: »Hr Stompén gratuleras vördsamt på sin halfårsdag och må han alltid äta här och tack för all dricks. Matsalsuppasserskorna på Stadshotellet». Telegrammet från fjärran hade en imposantare affattning:

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den mångfald af tal och skålar, som vid denna fest så verkningsfullt markerade en oförgätlig gränslinje i Rafael Stompéns tillvaro; men jag vill dock icke neka mig att anföra en strof ur det kväde, som den kände extraläraren i modersmålet reciterade till hans ära:

Nog sagdt, Rafael gick den morgonen till sängs i en yrsel af berättigad stolthet, och lifvet fick därefter sitt hufvudsakliga värde för honom af den omständigheten, att än ett halfår var att vänta.

Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha blifvit den man är?

Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.

På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo följande kungörelse:

»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra, nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal (teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare, som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga följderna.

Diskussionskomiterade.»

Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt. Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt täta raderna af rottingsstolar.

Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.

Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad intresseväckande diskussionen.

Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben. Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock, och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima. Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.

— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren, när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju, att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta, om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom, ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning, möjligen äfven i räkning med hela tal.

Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt, som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna på den upphöjda valplatsen.

Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget, som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade därefter församlingen, om den behagade yttra sig.

Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:

— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...

Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot estraden.

— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.

— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. — Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...

— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var så god, Ottoson!

— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga. Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg nedlagts på förslagets utarbetande.

Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det var något tillfredsställande.

Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin värdighet att genmäla något.

Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:

— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet? Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att Blendas döttrar ännu lefva!

Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll oentusiastisk.

Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog följande resolution:

»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla därefter.»

Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.

Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om »Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi elsker», och den blef det också.

Detta är en sannfärdig och lärorik historia, som till full evidens bevisar, att man icke ostraffadt trotsar mänskliga lagar samt att en farbror i lifvet är bättre än två pälsar efter arfskiftet.

I min födelsestad verkade någon tid en pastorsadjunkt, som tydligen hade hoppat i särdeles galen tunna vid valet af kallelse. Det minst utvecklade dibarn kunde medelst ett ögonkast skönja, att denne man saknade betingelser för det allvarsamma ämbete, från hvilket han i brist på kyrkorättsligt giltiga förbrytelser icke kunde uteslutas.

Jag vet inte hvarför ett sådant samhälle, med så afgjordt kyrkliga tendenser och en så lagom religiös anda, skulle hemsökas med en slik själasörjare, om än obefordrad och med ringa löneförmåner.

Yngre prästmän ha alltid varit afhållna i min födelsestad och plägat finna sig väl af en omhuldad och med hjärtevinnande sympati bemött ämbetsutöfning därstädes. Man hade icke ingått någon komplott att göra ett undantag med den nu ifrågavarande. Tvärtom. Han motsågs med ett verkligt febrilt intresse, och den aftonsång, då han första gången skulle presentera sig för menigheten, uppvisade ett af såväl honoratiores som burgnare borgerskap fullproppadt tempel, fastän äljes eftermiddagsgudstjänsten plägade vara tunt frekventerad och det mest af från annexförsamlingen invandrade landtgummor.

Denna aftonsång var tillfyllestgörande för uppkomsten af ett bestämdt och för den obefordrade själasörjaren synnerligen olycksbådande intryck. Läsaren bör inte föreställa sig, att han afslöjade sig som ateist eller frikyrklig eller på annat sätt ogudaktig, ej häller att han röjde klena utförsgåfvor. Å nej, nog kunde han skrika, så det trängde fram till det stendöfvaste fattighushjon längst bort på läktaren öfver ingången, och han tycktes inte söka fastslå några villomeningar eller människopåfund utöfver lärofadern Schartaus, fastän om man hade lyssnat noga, så kunde man måhända uppdagat några kätteriets kryphål i hans trossystem. Men faktum, det oerhörda och splitternya faktum var, att ingen hörde efter hvad han yttrade. Man endast såg. På prästen, på hvarandra och på prästen. Hade mannen två hufvuden eller saknade han näsa eller hade han glömt prästkragarna? Nej — men han hade helskägg! Att någon andakt skulle kunna uppkomma under så beskaffade omständigheter förbjöd sig naturligtvis själf. Det finns dock gränser för hvad en andans man kan tillåta sig i yttre prydnadsväg, det finns oskrifna lagar för det anständiga. Pastorsadjunkten erhöll icke den honom tilltänkta invitationen på kaffe hos konsuln och kyrkorådsledamoten Bullin.

Men konsulinnan talade med prosten följande förmiddag, och prosten talade med adjunkten. Prosten var tämligen ålderstigen och skröplig samt hade mist åtskilligt af sin forna sprudlande energi i kyrkliga angelägenheter; men han lyckades dock på ett vänligt sätt klargöra för sin unge amanuens församlingens rättmätiga kraf på att förskonas för åsynen af ett med världsliga idéassociationer så förknippadt fenomen som ett helskägg öfver predikstolspulpeten. Pastorsadjunkten var ingen stridbar natur, och han lofvade godmodigt att afskaffa förargelseklippan, i all synnerhet som den varma årstiden var i annalkande. Han bad med detsamma om barberarens adress för att ådagalägga allvaret i sitt uppsåt.

Ett par dagar senare anförtroddes honom det smickrande uppdraget att i prostens ställe gå åstad och döpa jägmästarens förstfödde. I min födelsestad aflöper icke gärna ett barns upptagande i den kristna församlingen utan en mera grundlig festivitet. Jägmästaren, som, ehuru icke barnfödd i samhället, ingalunda ville framstå som den sämste, hade sammanbjudit en hänsynslös massa folk, och förplägningen hade de svårt att finna fel på. Men prästen? Jägmästarens fru svimmade, när han trädde öfver tröskeln, och måste bäras in i sängkammaren, där hon sedan förblef under hela aftonen, ömt vårdad af deltagande väninnor. Gymnastiklöjtnanten och brandchefen höllo jägmästaren en i hvar arm under den högtidliga akten, för att han inte skulle störta fram och skymfa dopförrättaren. Denne blef icke kvarbjuden efteråt.

Men hade inte den olycksalige mannen varit hos barberaren? Jo, det hade han. Nå då så ... Hasta icke med era omdömen — helskägget var borta, men mustascherna sutto kvar. Om hans natur i grunden var dolsk och illvillig eller om han helt änkelt led af medfödd brist på de elementäraste begrepp, det har aldrig blifvit till fullo utredt. Jägmästarens envisades emellertid att anse sin förstfödde odöpt, och denne erhöll sålunda redan i vaggan binamnet »hedningen», hvilket han sedermera sträfvat att i ökad mån göra sig värdig.

Det skulle behöfvas en volym för att kortfattadt uppräkna alla de vidrigheter, som denne vilsekomne prästman beredde sin på det hela taget underbart tålmodiga församling. Mustascherna bortlade han visserligen så småningom på prostens enträgna begäran, men afböjde med synbar vresighet dennes godhjärtade förslag, att han som ersättning skulle anlägga polisonger eller en rättarkrans, hvilket ingalunda kunde skada en ordets förkunnare.

Den mildring i sinnena, som börjat åvägabringas genom mustaschernas försvinnande förbyttes med ens till en i sommarkvalmet nära nog hälsofarlig glaciärkyla, när adjunkten sågs vandra Storgatan utför iklädd gråa benkläder. Hvad skulle nu detta vara för ett slags nymodernt och utmanande sätt att förneka sitt stånd? Voro icke benkläderna rent af rutiga på nära håll? Ja, nog hade man kunnat säga ett och annat om den vördnadsvärde gamle prosten i hans krafts dagar. Han hade t. ex. förefallit kanske onödigt begifven på att spela priffe något långt fram på kvällsidan och äfvenså gärna inmundigat mer än ett glas punsch i festliga lag; men alltid hade han vid sådana tillfällen uppträdt i prästerlig dräkt. Honom skulle ingen ertappa med några gråa pantalonger, särskildt inte rutiga.

Pastorsadjunkten öfverlefde detta och mycket annat, skref ändlösa bref till sin fästmö i Lund (denna fästmö var inte hans minst vidriga egenskap i samhällets omdöme) och gick morgonpromenader. Den egentliga lyckohvälfningen i hans tragedi ägde rum, när hans farbror, rentiern i Påskallavik, fick slag och afled. Farbrodern hade i lifstiden varit ganska nöjd med sin prästerlige brorson och därför i sitt testamente insatt honom till universalarfvinge af sina pälsar. Dessa voro inalles två: en sibirisk lammskinnspäls, ganska gammal och tämligen nött, om än ej direkt illa medfaren, samt en vräkig bäfverpäls, anskaffad med tanke på en projekterad hufvudstadsresa men aldrig begagnad.

Adjunkten skulle måhända föredragit ett antal reda penningar eller åtminstone ett par bättre inteckningar; men pälsarna misshagade honom dock inte. En så fåvitsk karl som denne torde sällan ha uppläst ett vigselformulär. Han trädde på sig den sibiriska lammskinnspälsen och gick ut och visade sig på gatorna. Följden behöfver jag väl inte uppta utrymmet med att skildra. En obefordrad yngre präst i promenadpäls! Man slog sig ner med händerna i skötet vid sina reflexionsspeglar och började resigneradt afhandla yttersta domen.

Det syntes, att pälsen inte var ny. Han hade sålunda haft den länge, kanske från sina första ungdomsår, ja, möjligen var det rent af hans konfirmationspäls. Man vände sig till prosten, men denne hade alltmera slöat till i ålderdomens krämpor och vägrade att vidtaga några åtgärder.

Men en vacker vinterdag, då solskenet strömmade från en ljusblå himmel öfver snöiga gator och fält, upptäckte pastorsadjunkten, att det sibiriska lammskinnsplagget tog sig något sjaskigt och anlupet ut, hvarför han plockade fram bäfverpälsen, med välbehag satte den på sig, född idiot som han måste ha varit, och trafvade ut i ämbetsärenden.

Nu var det jämt slut. Den upphetsning, som rasade i samhället, kunde icke stillas med mindre än att ett lif spilldes. Man skref ett icke ändlöst men innehållsrikt bref till fästmön i Lund, hvars adress postmästaren benäget uppgaf, och meddelade henne rysansvärda fakta om hennes trolofvade. Pastorsadjunkten fick ringen tillbaka med omgående. Ingen i samhället hälsade på honom, och man lät sina barn förbli odöpta, i hopp om att en personalförändring snart skulle inträffa. Så skedde ock. Pastorsadjunkten vardt besynnerlig och grubblande, stakade sig regelbundet på högmässoritualen, anhöll om tjänstledighet, for till landet och uppgaf ämbetet samt förföll småningom till renskrifning i en stor stad, där ingen fäste sig särdeles vid vare sig honom eller hans pälsar och där han med fördel kunde undgå att raka sig.

Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag — det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv, alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.

Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna »Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens kvickhetsleverantörer och vi andra kunna med godt samvete ägna oss uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå till lifvets allvar.

Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid, men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse. Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan, ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en aktad medborgares gråa hufvud.

Ända tills det begaf sig, att en herre, som var barnfödd sju fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades så kvickt.

Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G. T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare, som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom resolut, när det var öfver, och började hotande:

— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon spiri ...

Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:

— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen, misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot era ordenslöften!

Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:

— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt frambrytande böjelse för supsånger! Olycklige!

Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.

Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök, åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:

— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?

Han blef omedelbart gripen af närmaste poliskonstapel, en för det festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.

Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter, frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande uppgift.

Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett. Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens kvickhetsblixtar.

Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade på honom en söndag och utbrast gemytligt:

— Det var märkligt hvad ni påminner mig om en patience, som min farmor brukade lägga!

Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.

— Den gick häller aldrig ut ...

Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom räckhåll.

Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta förvärrade hans tillstånd.

Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för att spörja:

— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?

— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den enerverade städerskan.

Då var det, som hade ett förklarande ljus gått upp för hans mörka, pinade själ. Lifvets mening skymtade en sekund för hans halfsläckta öga. Han lutade sitt hufvud tillbaka och jakten efter vitsen var ändad.

Den skenbart outrotliga och bra nog ordentligt återkommande julhögtiden firades förra året som vanligt på traditionellt och värdigt vis i min födelsestad. Samhällets affärslif tog under veckan närmast före festen ett nära nog vansinnigt uppsving, i pappers- och parfymhandeln omsattes opoponaxtvålar i kvantiteter, som kunde räcka att rentvå alla det brittiska rikets koloniala synder, och bokhandeln afyttrade millioner almanackor samt elfva tusen exemplar af »Boken om lillebror». Manufakturaffären vid Storgatan nödgades använda både husan och springpojken till hjälp vid expedieringen, och Tjuslund, som har bosättningsmagasinet vid torget, måste sätta sin sjuåriga dotter vid kassan, alldenstund kassörskan plötsligt blifvit rubbad genom öfveransträngning vid växling och på grund däraf kräfde omväxling.

På själfva den heliga aftonen tilläts helt naturligt ingen, som beträdde en butikströskel, att bära ut julen, utan smärre presenter tilldelades då de socialt mera lågt ställda kunderna, under det kaffe med nybakadt småbröd serverades åt honoratiores i skrubben innanför. Fru Palmströms konjaksringar äro som bekant hors concours i världsmarknaden, hvarför Palmström & söners trikåartiklar nämda dag rönte en frenetisk efterfrågan. Klockan ett på middagen stängdes emellertid samtliga affärer för året, ty samhället skulle göra sig redo att doppa i grytan. Hvarje familj håller sig med en privat gryta för sig och kringboende ungkarlar, ty det förslag, som i början af månaden var synligt i den radikala platskollegan och som gick ut på att en jättegryta, gemensam för samtliga infödingarna, borde uppställas på torget, ansågs vara insändt af den Stockholmsfödde landssekreteraren som hämd för den där intorkade fontänen och hade till ingen åtgärd föranledt.

Inemot fyratiden, då ringaren och kopparslagaren Jonsson kalkylerade, att menigheten borde hunnit intaga sitt kaffe och lacka in sina sista paket, tågade han upp i kyrktornet och började väsnas med sina klockor för att mana till en stunds andakt i det af tallösa stearinljus eklärerade templet. Menigheten infann sig äfven i brådskande fart, en smula nervös och jäktig, men med en oändligt lycksalig förväntan utbredd öfver sina gemytliga och vältvagna drag.

Den första psalmen sjöngs med klingande entusiasm, och man väntade sig få se den afhållne pastorsadjunktens[3] ungdomliga och blonda anlete höja sig öfver predikstolens förgyllda kerubhufvuden, täflande med dem i barnaoskuld och renhetsglans. Men pausen artade sig till att bli efter omständigheterna lång, menigheten började vrida på sig, som om det stuckit upp nålar ur ekbänkarna, och organisten stämde upp uvertyren till »Kalifen i Bagdad» för att hålla gudstjänsten vid makt.

— Jag begriper inte hvad postmästarens håller på med, efter de inte kan komma i kyrkan som folk — hviskade konsulinnan Hallander till borgmästarinnans ogifta svägerska, som satt två bänkar bakom. — Inte kan han väl ge sig till att stå och bråka med posten en sådan här dag! Det är verkligen hans skyldighet att ta sig fritt.

— Ja, det är ofattbart — instämde borgmästarinnans ogifta svägerska — och så hänsynsfull och omtänksam som pastorn alltid är, kan det naturligtvis inte falla honom in att börja, förrän han ser, att alla är komna ...

I detsamma smällde ingångsdörrarna till, och postmästarens med barn och blomma ilade andfådda och hälsande åt alla sidor upp till sina platser. En person, som nyss anländt från Amerika och där tydligen gjort sig af med alla begrepp, hade kommit och yrkat på att få köpa ett brefkort, just som postmästaren höll på att stänga kontoret, upplystes det sedermera. Amerikanens beteende väckte en berättigad indignation och förorsakade åtskilliga tidningsinsändare efter helgen.

Samhällets musikälskarinna, lektorskan Tingell, lät höra sin oförlikneliga, i de lägre tonerna något rostiga och i de högre en smula anlupna men för öfrigt härliga sopran i en julduett med drätselkamreraren och barytonisten Finkell, och under intrycket af denna säregna konstnjutning flödade församlingen ut ur templet för att i de respektive hemmens varma sköte skrida till högtidens privata begående.

Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra. Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla, att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.

Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper, under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat två mandlar i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.

Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök, afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.

Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör gör helt om framför en husrad?

Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n. Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.

Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.

Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan, men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska och började leta. Hon kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.

Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken, som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder, hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna skatten.

Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu hade i behåll i det allmännas tjänst.

De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet, men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.

Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression. Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur, försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.

Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för — han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.

Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför, och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.

Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.

Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten, och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person, som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt, denne duglige, om än aflidne teaterskribent!

En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.

Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i förbittrad ilska snösörja omkring sig.

När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han behöfde något lefvande material.

En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.

Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren, men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon möjlighet till utlopp.

Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed åter ställdes till rätta.

Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.

— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. — Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la Petterson. Hvad kan ni svara på det?

En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets, det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans själ.

Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade, folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga humör var öfver ...

Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade, och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver tilltvinga sig en perrongbiljett.

Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna, om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på sin högra arm.

Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt orangefärgade och deras mustascher för hårdt snodda. Och de unga kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?

Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen, sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet djupt, borrade jag i honom ett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt samtidigt henne med en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.

Jag var själf så belåten med mig, så jag glömde att se efter hvilken effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att »tala om allt».

Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag skulle haft.

Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.

Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgående sätt, hvarpå hon upptog mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning. Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att få ett recidiv af mässling ...

Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut. Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något kokain, som jag alltid plägar före lifvets kritiska ögonblick, vandrade jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.

Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son, notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet började synas mig alltför bittert.

Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade förlamat honom.

Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.

I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets, dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt omåttliga cigarrettrökande nu, Huck lille, det blir annars ledsammare för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...

Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:

»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna Vera.»

Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna, men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt, alltför väl.

Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande, att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.

Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.

Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift intensitet.

När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen affär.

Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro inrättade. Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat. Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt. Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han hade hemma i boden.

Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag vederkvicktes af deras lycka.

Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet, hvilket stundom alternerade med den gröfre och mindre förälskadt ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.

Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta, som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.

Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.

Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns andra och märkligare personligheter att yttra sig om? I Södertälje trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga afskedsviftningarna.

Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten. Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.

Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfullt böjde sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen, som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till genomgående af ett feriepensum.

När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet blifvit följden.

Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två personer.

— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.

— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som resultat af någon allvarlig tankekombination.

— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig, så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för ...

— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad, i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i Karl-Augusts praktfulla storm.

Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:

— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är recensent, Huck!

Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma, och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt! För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur, känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i stämman jag föreslog Karl-August:

— Var snäll och be mig stiga in!

Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som var okunnig om hans yrke.

Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och sporde därför blygt tvekande:

— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?

Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade någon särdeles omfattande utsikt.

— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen, den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina herrar!

— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag med en frisk och naturlig uppriktighet.

— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag, hycklande okunnighet.

— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark, hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig och andra ynglingar uppe på syndafloden.

Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag önskade, att jag aldrig blifvit född.

Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt »hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss sympatiska. Utan om sig och sitt.

— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex. till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår ... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt känner igen mig?

Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma och vördnadsfulla medkänsla:

— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar, slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar, jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte fortskaffningsmedel utan tigerburar.

När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.

Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion, för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla verkliga hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka motsatsen till gentleman».

Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.

— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet. Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant. »Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty hennes mor var Svea Vindhäll!

Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk, få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.

Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående), syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif. Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd, eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.

Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig. Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400 trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning, ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket hade jag trott mig om, men knappast det! Det plägar ju verka synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?

Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.

Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål, äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.

Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras», meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än aldrig så ljufva.

Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och döda Göransson.

Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet, och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.

— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.

— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.

— En roman — fortsatte jag.

— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.

— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.

— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...

— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n, men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...

Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och började bläddra i telefonkatalogen.

— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så ber jag att få veta det med detsamma.

En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk. Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:

— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min familj skall väl också lefva ...

Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:

— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med hvarje ny upplaga ...

— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar den om i korthet?

— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...

— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så fort herrn kom in. Hur är hans ställning till henne? Blir det något af?

— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon hon i boken — bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...

Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.

— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken» som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget »kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten, unge man. Jag har brådtom. Adjö!

Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst yttrade:

— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.

Må ingen förespegla sig, att här skall följa en hymn öfver den sig så kallande Mälardrottningen — hennes ära vidmakthålles redan förut af ett nöjaktigt antal poeter, med eller utan literis (ingen har ännu befunnits förtjäna mycke’ ris)[4]. Men en medellång middagslur härifrån efter snälltågsberäkning blåsa uppsluppna slättvindar kring ett småtrefligt provinssamhälle, bebygdt af tjugo à tretti tusen själar samt en varierande mängd studenter. Där har det en gång synts mig godt att dväljas, och där har min ande stundom i månskenskvällar bestigit extasens höjder, hvilka torna sig högt öfver slottsbackens öfversta krön. Där är hänryckningens stamort i Norden, där flammar den eviga elden på den apolloniska yrans altarhärd.

Hör och döm! Den, som klottrar dessa rader, vallfärdade en dag förliden vår till detta minnenas helgade hem för att där uppspåra några flikar af sina ynglingaillusioners tappade purpurmantel. Mig lyste att utröna hvem som upptagit den.

Slottsmurarna lyste mattröda mot en vårkvällsljus himmel, de afhållna gamla kullerstenarna skuro sig vänligt påminnande in i skosulorna, bronsgubben vände fortfarande ryggen åt det kungliga universitetshuset och lät sin »tanke» hvila sig — allt detta var juste och i sin ordning. Men det slog mig småningom, att samhället var för väl sopadt. Hela studentkåren var undanstädad, och en dåsig prydlighet hvilade öfver de snyggt upplinjerade gatorna, alltifrån Asgårds buttra fasad till Luthagens yttersta träsk (lut abbreviation af lat. lutum, gyttja), från brackdistrikten bortom järnvägen till Fjärdingens klassiska kvarter. Kämpande mot en pinsam ansats till agorafobi, sneddade jag öfver S:t Larsgatan och anhöll matt en poliskonstapel, som tycktes utgöra den ende trafikanten.

— Hör nu herrn, hvar i all världen är studentkåren?

— Studentkåren — mumlade mannen tankfullt, synbart sträfvande efter att associera detta uttryck med något inom hans sfär liggande begrepp. — Aha — ljusnade han plötsligt upp — lokalen är nere vid Dombron. Vänd om och gå genom Skytteanska ...

Men jag hade redan hånleende vändt mig ifrån den oförstående ordningsväktaren och ilat mot ett hvitt föremål, som seglade neråt gatan. Det hvita föremålet smyckade medicinaren Flaxbergs tjocklurfviga hufvud. Tjusad störtade jag emot honom och hälsade honom med en sällspord värme.

Flaxberg tog saken mera dämpadt, om än vänligt, ruskade min hänfördt framsträckta hand, tittade på sin tidmätare och yttrade därefter moget och öfvervägdt:

— Jag har i dag med en viss glans öfverstått min histologitentamen och har med anledning däraf beslutit att påkosta mig en och en half timmes rast, möjligen med kvart, dock enkel sådan. Om jag inte misstar mig, så har jag sedan min förra tentamen en ouppdragen flaska apollinaris hemma i min lokal — du har väl ingenting emot att tömma en bägare af detta fluidum på grund af dagens betydelse?

Nej vars, nej för all del, det hade jag ju visst inte, omständigheterna måste firas, det var själffallet. Men jag kan inte förklara hvad det var för en dunkel tungsinthet som bredde sig öfver mig — jag som borde ha fröjdats i himlens sky öfver Flaxbergs fina tentamen samt därmed sammanhängande gästfrihet!

— Jaså, du har affärer här i stan? — fortfor tentamenshjälten i energisk ton.

— Affärer? Här? Låt oss tala allvar, yngling. Jag är kommen för att råka studentkåren — svarade jag med en skymt af lidelse.

Flaxberg erinrade i detta ögonblick om den begreppslöse konstapeln.

— Direktionen sammanträder inte på länge — upplyste han småningom — och hvad vill du dem för rästen?

— Ingenting — mumlade jag trött. — Jag tror, att en klunk apollinaris skall lifva upp mig.

Flaxbergs vindsdublett var snart uppnådd. Själf kröp han ihop i pinngungstolen och anvisade åt mig den storrosiga inventionsdivanen, hvarefter den festliga pokuleringen vidtog.

Trots det stimulerande läskevattnet ville stämningen icke bli hvad man kallar sprudlande. Flaxberg fann sig slutligen föranlåten att ursäkta sin fåordighet med den upplysningen, att han måste i någon mån koncentrera sina tankar på ett föredrag om kroppsarbetarhygien, som han samma afton skulle hålla i föreningen »Bort med studenterna».

— Hvad sa’ du att den hette? — flämtade jag förlamad af häpnad. — Var det »Bort med studenterna»?

— Precis — bekräftade Flaxberg strängt. — Jag märker, att du med oursäktligt lättsinne vidhåller din gamla okomplicerade åskådning. Jaja, man har ju själf haft sina tanklöshetsdagar. Men vid tjugofem år åtminstone är man skyldig sitt fosterland att lägga ungdomsegoismen åt sidan och känna sig som medborgare, som integrerande del af — af det stora hela, du vet, bidraga till lösningen af den sociala frågan och så där vidare ...

— Hvad är det för en fråga? — sporde jag trumpet — Är den direkt eller indirekt?

Men Flaxberg stod icke att leda på afvägar.

— Den är i högsta grad direkt och berör enhvar af oss på det allra närmaste — docerade han på. — Vi vill afskaffa studenterna på så vis, att alla blir studenter. Vi nöjer oss inte som du och dina olycksaliga likar med att bilda oss själfva, vi åtrår i stället att med alla krafter dra upp de vanlottade klasserna. Så snart jag har läst en bok eller tidningsartikel eller hvad det må vara, så sätter jag mig inte i högdragen lättja och smälter innehållet för mig själf, utan jag går genast upp på en kateder och framlägger det för den arbetande brodern, som sålunda för en ringa afgift erhåller en ovärderlig massa kunskap, sorgfälligt preparerad. Eller också skrifver jag ihop ett tjugofemöreshäfte, där han på ett otroligt lättillgängligt sätt får reda på hvad lärda forskare har mödat sig i hela sin lifstid med att utröna. Å, det är härligt att så kunna medverka till millionernas förädling! Och hvilka resultat! Man hör ju på långa håll hur gräset växer ...

— Och kon dör — inföll jag, i det jag hastigt reste mig. — Din rastetid är ute, Flaxberg, och mänskligheten kallar dig. Tack och farväl! Det finns några droppar apollinaris kvar till din nästa tentamensfest. Jag undrar, om Slöqvist kan träffas? Han bor ju härintill.

— Du gör rättast i att inte störa Slöqvist — varnade Flaxberg stelt. — Han sysslar med utarbetandet af ett särdeles genomtänkt härordningsförslag med speciellt afseende fästadt vid de värnpliktiges intellektuella utbildning samt rösträttens nedflyttning till konfirmationsåldern. Det kommer ju litet för sent den här gången, men hvem vet, ett annat år kanske ...

Slöqvist fick vara för mig. Jag åkte tankspridd ned för trappräcket och vandrade beklämd ut på gatan. Där uppdök åter en mössa.

— Tjänis, Pålle — skränade jag vänsällt — hur lefver du med världen?

— I världen, men inte af världen — förkunnade den anropade mildt högtidligt. — Det gläder mig innerligt att se dig, fast jag hinner inte mer, vi har missionssamtal i afton, och inga utomstående ...

— Tack, tack, men det gör ingenting för min del, jag har inte häller just mycken tid — afbröt jag med någon brådska.

— Men en evighet har vi alla framför oss — ansåg Pålle och ilade vidare.

Ja, det var hänryckningens stad, och där flammade lågorna höga på den apollinariska yrans altare.

Det var en gång en kandidat, som mer än de flesta grubblade öfver striden mellan kapital och arbete. Han berördes smärtsamt af den omständigheten, att dessa bägge hvart för sig så sympatiska begrepp aldrig möttes i sämja utan ständigt flydde hvarandra eller stötte hvarandra bort. Tider hade funnits, då han trott sig vara den korade fridstiftaren, den som komma skulle; men han vardt äldre och fick mustascher och gick öfver på Hamletssidan.

Då ordnade han småningom förhållandena så, att han ägnade den hufvudafdelning af lifvet, som kallas terminer, åt den ena makten, kapitalet, och det parentetiska bihang, som benämnes ferier, åt motståndaren, arbetet. På detta sätt ernådde han den i viss mån lumpna frid, som ett välberäknadt kompromissande kan skänka, och lade på hullet, som endast den rättsinnige och välsituerade lägger på hullet.

I vetenskapliga kretsar var han äljes icke beryktad för ortodoxi. Har var till och med så notoriskt kättersk, att han aldrig lyckats erhålla svart på hvitt på sin kandidatgrad, utan titeln hade ursprungligen tilldelats honom af hans städerska och sedan spridt sig till vidare kretsar, så som det plägar gå.

Han var aldrig ovillig att utreda för oss yngre orsaken till detta missförhållande, och en jämmer var det att lyssna till denna historia om afundsjukt akademiskt trångsinne och obetvinglig martyrkäckhet.

Nå, han visste, hvad s. k. examina voro värda, och var inte den, som dårades af titlars klang; men å andra sidan insåg han icke, hvarför inte han såväl som andra kunde lägga sig till med ett och annat af dessa stämplade pappersark, som äro så komiskt lätta att förvärfva och af hvilka man i lifvets senare skeden stundom kan ta bevittnade afskrifter för att dymedelst lura bönder. Ja, inte hade han svettats något särskildt för saken, men han hade dock upprepade gånger stämt möte med än den ena och än den andra »gamla stöfveln», som han med någon hätskhet uttryckte sig om de akademiska lärarna, i afsikt att under vetenskapligt tankeutbyte framhålla sin kompetens för den åsyftade betygsgraden. Han föreställde sig, att han hade att göra med gentlemän, uppträdde själf som sådan och hyste därför berättigade pretentioner på ett annat bemötande än det verkligt skändliga, som kom honom till del. Det var kanske inte lönt, att han sade mera, han kunde knappast vänta att bli trodd ...

— Jo, gå på du — uppmanade vi ifrigt — vi tror hvad som hälst om de gubbarna. Vi kan allt ha varit ute för dem lite’ hvar.

Å ja vars, han kunde gärna exponera dem, i betraktande af att de voro tämligen komprometterade förut.

Hans röst blef dof af rebelliskt hat, och hans ögon stirrade ned i toddyglaset med en glöd så förtärande, att sockret smälte fortare än vanligt, medan han i stundom dunkelt antydande, stundom opassande tydliga ordalag skildrade sina lärda rendez-vous’er.

Öfverensstämde det först och främst med folkvettets eller bara den rena simpla snygghetens fordringar att pådraga sin solkigaste och knappfriaste rock för att mottaga en åtta dar i förväg anmäld välfrejdad yngling, som kommer på förmiddagsvisit i frack och broderadt skjortbröst samt violett silkesnäsduk innanför västen?

Vi unga recentiorer bäfvade af vördnad och blickade skyggt på hvarandra, liksom spörjande, om det kunde vara sant, att vi nyss blifvit bröder med denne häpnadsväckande karl. Silkesnäsduk, broderadt skjortbröst! Somliga af oss ägde frack och andra besutto frackbyxor, och vi redde oss alla förträffligt. — Herre Gud, man tenterar ju inte alla på en gång.

Han höll emellertid för troligt, att de intriganta gamla männen anskaffat de nesliga plaggen i någon lumpbod enkom för tillfället. Han ansåg, att detta drag alldeles frappant passade in i deras karakteristik och att måhända ensamt det innehöll nyckeln till hela deras anläggning.

Man kunde verkligen inte ha det att säga efter dem, att de sparade någon möda vid arrangerandet af hans mottagande. Så plägade de t. ex. på förhand ha låtit hopsamla allt damm, som vid morgonstädningen uppdrifvits i deras och möjligen äfven någon grannes våning, på skyfflar samt med snålt tillgodogörande af hvarje korn öst det öfver bord och stolar och böcker i sina respektive s. k. arbetsrum. Visste någon af de närvarande hvad detta ville säga för en man med samma dag borstade svarta gångkläder? Icke häller ådagalade de någon tanklöshet och brist på förutseende vid hans placerande. Saken måste ha varit öfvervägd, annars hade de väl näppeligen satt honom på en låghalt taburett (taburett, mina herrar!) midt för ett par bordsben och beredt honom tillfälle till åtnjutande af drag och skarpt solsken. Han måste beundra deras sinnrikhet, äfven om han icke kunde fullt sympatisera med deras anordningar, ty han var den, som förstod att låta detta vara detta.

Vi sutto skräckslagna och stumma. Vi hade fått förverkligad vår ungdoms djärfva dröm, framför oss satt en hjälte, ett af småaktighetens och dvärgasinnets ädla offer. Framför oss satt en hjälte och höjde sitt stora toddyglas till svar på den försynta hälsningen från våra oansenliga punschglas, och de tunga molnen från en hjältes cigarr korsade de fina rökstrålarna från våra cigarretter.

Allesammans tycktes de ha enat sig om att komplettera det kyliga obehaget i inledningsceremonierna med det ovärdigt snärjande spörsmålet: »Nå, hvad har herrn läst för något i ämnet?» Detta syntes honom innebära en våldsam missuppfattning af ändamålet med hans besök och försatte honom i ett dåligt humör, som han icke lyckades bli kvitt, så länge han satt kvar på den nämda taburetten (nåja, satt var kanske för starkt uttryck). Visserligen kunde han ju kostat på sig att ramsa upp en hög boktitlar — han hade minsann sett många sådana i sin dar — men han var kommen för att resonnera allvarligt och gediget och framlägga sina tankar och åsikter i det förevarande ämnet. Han råkade ha idéer, och hvad innerst kom det dem vid, om han hade läst någonting eller ej?

Minnet af all den lumpenhet han varit med om syntes kväfva honom, hans röst blef tjock af svällande harm, och han måste ta en större klunk för att bli klar i strupen. Så försjönk han i funderingar, af ett bittert slag troligen, och vi måste slutligen påminna honom, att hans skildring icke kunde anses afslutad.

Liksom ovilligt tog han till ordet igen. Han var inte långsint, han ville inte säga något ondt om dessa gubbar. De voro ju aflönade Sionsväktare, de gjorde sin plikt så godt de förstodo, de kunde nog vara ganska användbara i sitt slag. Men som usla bofvar hade de betett sig mot honom. Kunde någon af de närvarande gissa, hvaraf det kom sig, att han vägrats s. k. betyg? Okunnighet hörde dock icke till de laster, som någon nu lefvande individ skulle våga uppträda och beskylla honom för. Saken berodde helt simpelt på smärre meningsskiljaktigheter mellan honom och gubbarna. Han hade befunnits hysa afvikande åsikter än i fråga om ett årtal, än rörande en historisk händelses förlopp eller ett filosofiskt systems sammanhang. Ja, och så hade han funnit den grekiska formläran bra nog otidsenligt invecklad och därför vidtagit ganska omfattande föränklingar, särskildt i konjugationerna.

Det var detta som hade retat gubbarna och kommit dem att taga en låg hämd! Ingen frisk fläkt i det akademiska kvalmet, nej bevara oss väl, ingen ovanlig synpunkt, då ramlar hela bråten! Bara tramp, tramp, på stället marsch. Hej på er, ungdomar, akta er för det som nytt är!

Den kvällen traskade vi hem i mörk indignation, och nästa morgon hälsade vi med nöd på professorerna.

Han var en snäll och vänsäll man, och han höll sig inte för god att sällskapa med oss ungtuppar. Han ställde med en sällspord liberalitet sin hela tid till vår disposition under de perioder, då kapitalet, som nämdt, var föremål för hans tankar och åtgärder. Ack jag minns väl, hur värmande det kändes att, när man glad och rik trädde ut från postkontoret med ett af fem insegel smyckadt konvolut uppstickande ur bröstfickan, möta hans glädtigt intresserade blick och hälsas af hans hjärtevinnande slag på axeln. »Gamle gosse, var det inte förlidet sekel vi träffades sist, vi ska vara tillsammans.»

Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.

Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och för rästen hade ämnet sina bittra sidor.

Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...

Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta, plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert, som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville, skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus, där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att hans lifsverk skulle gro och blomstra.

Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen efter en ädel olyckas bäska kalk.

Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt umgänge i andra samhällsklasser.

Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen, rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han förstod att göra sig gällande ändå.

Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han var dess sol och centrum.

Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam bränvinsbas, som yttrade:

— Kandidaten får bestämma.

Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet. »Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»

Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i världslighetsströmmen.

Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess — i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana. Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade slumra ibland.

Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.

Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till hans betraktande.

Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga ett monumentalt anslag af följande lydelse:

»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt: Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»

Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på kyrkportalen i Wittenberg.

Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.

Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse, Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en respektfull afund.

När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända, mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp. Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.

Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade landsmännen välkomna.

— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma — men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista. (Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? — (Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan, men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans. Hej på er, landsmän!

Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom, och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.

Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.

Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående, om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han, att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att något hvila sig till morgonmålet.

Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej, Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina gäster i det sista.

— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag bjuder.

Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade: »Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på det slingrande tåget bakom sig.

Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt. Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.

När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes mumla för sig själf:

— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!

Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så lofvande existenser till en hjärtligare behandling.

Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden professor emeritus framgick redan af den logiska tankekraft han utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor — hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta blotta skenet af öfverdrift.

När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om »Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska förbundets» ledamöter.

Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning — ack, att han hade så gjort allt framgent! Gud vet hvad det var för en liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana, nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta i miljonärerna med en tång.

Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i »Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse lämpade termer.

Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på talaretribunen. Den underkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.

Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte, att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått till ända.

Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick Tedde.

Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat. Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.

Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.

Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad han åsyftat med sitt en passant utslungade påstående, att pjesens författare var en stor konstnär. Så märkvärdigt stor sådan kunde han väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit mera, så att säga, privat.

Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en handvändning.

Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta för utvidgad rösträtt, klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.

Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att »Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette »I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar öfver lag, som han på förhand svärmat om.

Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan. Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat, som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.

Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.

Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan gaf så rika löften om.

[1] Den oftanämde landssekreteraren.

H. Lr.

[2] Sommaren anno 1901 var vid detta tillfälle ej påtänkt.

H. Lr.

[3] Efterträdaren till den med pälsarna.

[4] Här hänger en göteborgare, som stör mig med sina hemgjorda reflexioner.

Förf:s graverande anmärkning.