Fröken Liwin

Varje människoliv utgör ett drama, eller en serie dramer, många dolda, många utspelade blott i det omedvetna. Det är fina trådar, som föra och leda från själ till själ.

Där någon av dessa tysta dramer nått en höjdpunkt, där spänningen mellan dramatis personæ blivit för stark, utlöser sig något, försiggår en nyfödelse, sker en händelse. Dramat har fått ännu en sida till sin yttre aspekt. Av dess slitningselement har ännu en rörelsevåg satts i gång.

Ty vittnen se intet och öppna förklaringar avges icke. Intet är människosjälen djupare emot än att oförbehållsamt blotta sig. Hur många äro också icke oförmögna att tala?

Bland dessa dramer gå vi, leva vi vårt dagliga liv, äro komparser i dem utan att ana det, se intet, höra föga. Vi äro upptagna av en huvudsaklig omsorg: att hålla vårt eget skyddat.

På ett styrelsesammanträde i föreningen Samariten, ett verksamt kvinnligt välgörenhetssällskap [s. 8] i Stockholm, och sedan ärendena för dagen genomgåtts, som vanligt icke utan skarpa meningsbrytningar, begärde fröken Liwin ordet. Med påfallande irritation inledde hon:

— Jag förstår mycket väl att damerna högst ogärna låter sig uppehållas av mig ännu ett par minuter.

De flesta av damerna voro verkligen otåliga att få bryta upp. Sammanträdet hade räckt ett par dryga timmar och luften i lokalen med dess prägel av lagerrum — en massa överblivna basarföremål voro lagrade på hyllor eller i lårar — hade blivit dålig. Men de, som redan gjort ansatser att bryta upp, förblevo nu sittande, tvungna av hövligheten.

Man förstod strax av fröken Liwins tonfall att hon icke blott hade något att säga utan till på köpet något obehagligt. Detta var icke i och för sig alla damerna emot: endast ett par av dem voro uppriktigt illa berörda av uppträden. Hastigt gjordes några tysta beräkningar över hur lång tid man ännu kunde förlora. Allas blickar voro riktade på fröken Liwin, som stod i full belysning från de höga fönstren och som blivit hektiskt rödkindad och undvek att se på någon.

Under två timmars sammanträde hade samtliga närvarande hunnit granska varandra rätt väl: klädsel, smycken, hår eller hatt, miner. Outtalat hade förgruppningar skett, band av sympati[s. 9] hade knutits här eller där över bordet, då man givit varandra sitt stöd i någon fråga, eller bara funnit inbördes enighet i ett snabbt ögonkast. Vissa blickar kunde också innebära uteslutandet av en mindre önskvärd ur sympatigruppen. Damerna voro inalles icke flera än omkring dussinet; men rangskillnader voro dock märkbara. För de flesta var det mer angeläget att närma sig vissa av damerna än andra. Bland favoriterna kunde man alltid vara säker om att få räkna fru Alexandra Pasch.

Fru Pasch gjorde ändå föga väsen av sig. Ingen kunde beskyllt henne för att ivrigt söka tränga sig fram med sina idéer. Hon hade för övrigt endast få idéer. Men i varje kommitté, där ett mondänt inslag ansågs önskvärt, var fru Pasch den första man sökte förvärva. Det var angenämt att ha denna felfria dam ibland sig, och då hon hade stort umgänge, syntes, beundrades, var hennes namn i och för sig en prydnad för kommittén. Yttrade hon sig, förfelade hon aldrig att väcka anklang, icke så mycket för vad hon sagt, men för framförandets behag — något av behaget, hade det kallats, hos en svan på en vattenyta.

Fröken Liwin återigen hörde till dem, man icke observerade, dem vars sympatier man icke gjorde sina kombinationer att vinna, och vilkas onåd man tog lätt. Denna dag hade i detta avseende varit lik varje annan.

Vilken förvåning, om någon plötsligt trätt fram med påståendet att just denna fröken Liwin, bärarinna av en tragisk hemlighet, var den av samtliga, kring vilken sympatierna rättvisligen främst borde svallat.

Elma Liwin hade ett tämligen brett ansikte, röjande kraftig ras, med hög, något kullrig panna, skvallrande om envishet. Håret, brunt och tätt, inmängt med några första grå hårstrån, vittnade om endast vanlig nödig omvårdnad. Det var samlat i en sträng knut i nacken. Hyn lät ana rikligt bruk av tvål och vatten, men därefter endast Herrans alla väder och vindar, vilka småningom utplånat all blomlikhet, som möjligen en gång utmärkt den. Fröken Liwin kunde rodna eller blekna häftigt, därmed avslöjande ett vad man kallar obalanserat temperament. Men vad skulle väl denna redan, vad åldern beträffar, stadgade människa ha för anledning bevara en nyckfullhet, som hör ungdom, eller helst endast bortskämda varelser till? Hennes existens var trygg, då hon ägde en smula förmögenhet; hennes ställning var god, då hon var lärarinna i finaste arter av handslöjd och själv ett erkänt fenomen i fråga om broderskicklighet. Hon kunde icke göra anspråk på att man översåg med hennes oarter. Det var känt, att hon hade humör; hon visade det ibland, och det förargade.

Man såg överhuvudtaget inte mycket på henne — icke ens på den fint tecknade munnen, vilken måste haft något att betyda i hennes yngre dar.

Utan att fästa blicken på någon av de närvarande, bara rätt fram, ut genom fönstret, som vette åt en grå brandgavel, sade fröken Liwin fort och hett:

— Jag har begärt ordet för att avfordra fru Alexandra Pasch en förklaring. Efter vårt förra sammanträde, då jag ivrigt talat emot upprättandet av ett nytt hem för ogifta mödrar — naturligtvis endast därför att vår ekonomi är så dålig just nu, vilket samtliga damer mycket väl vet — skall fru Pasch på vägen härifrån ha yttrat sig om min person.

Fru Pasch, lång, elegant, skön, med väl böjd näsa, småleende, ljus, väl ondulerad, och som bland sitt umgänge, idel societetsmänniskor, gick under benämningen Den vita papegojan, ryckte till. Hon hade suttit kvar endast av sin kända artighet och var med sina tankar tusen mil från fröken Liwin, eller liksom på en annan planet, i en annan, en mycket angenämare värld än dennas.

— Ja, svarade fröken Liwin och fortfor: Fru Pasch torde väl gärna anse sig själv som en representant för takt och god ton och allt som är comme-il-faut. Jag har inga som helst pretentioner i den vägen. Men jag tål inte allt.

Hon hade nu från hektisk rodnad övergått till djup blekhet. Det var dödstyst i rummet, ytterligt pinsamt för dem det pinade. Fru Pasch satt rak, alldeles fattad, mycket viss om att fröken Liwin verkligen uppträdde i hög grad opassande.

— Fru Pasch, fortfor Elma Liwin, skall, då min person kom på tal, förmodligen i samband med nyssnämnda debatt, en ovanligt het debatt, som vi minnas, ha yttrat, att »man väl inte kunde vänta bättre omdöme av en sådan gammal mö». Är det sant? Och så vill jag vidare säga: ifall min duglighet såsom medlem av denna styrelse verkligen kanske allmänt ifrågasättes på grund av att jag är ogift, ber jag få besked om det och avgår omedelbart. Det var allt.

Inom ett ögonblick var rummet i tumult. Man talade om vartannat: Fröken Liwin, hör på bara! Men fröken Liwin, hur kan ni tänka! Men kära Elma! Nej, detta är ändå för fruntimmersaktigt! ... Lönlöst sökte ordföranden samla trupperna under klubbans (en blyertspenna) redan anfrätta auktoritet. Ett par av damerna begagnade tillfället att smita ut.

Men fru Pasch, svan på vattenyta, vit papegoja, satt stilla, utsökt tålmodigt väntande att få ordet.

Hon funderade icke ens på vilken ställning hon hade att taga till fröken Liwins interpellation, eller ens på om anklagelsen kunde vara riktig. Hon mindes helt enkelt ingenting av vad hon kunde sagt eller icke sagt om denna fröken Liwin för en hel vecka sedan. När ordförandens bevekande knackningar med blyertspennan äntligen gjort verkan, sade hon därför:

— Kära fröken Liwin, jag tar gärna tillbaka, men jag minns verkligen ingenting.

Luft, menade hennes tonfall, i varje fall avlästes det så, när det träffade Elma Liwins öron. Elma Liwins personlighet: luft! När Elma Liwin fordrar förklaring avfärdar man henne med ett »jag minns ingenting». Man blåser på det hela. En serie örfilar igen åt den gamla mön.

Fröken Liwin lyckades dock behärska lusten att skrika ut sin harm. Behärska sig måste man ju, till allt annat. Hon knöt händerna i knäet som om hon hållit tillbaka vilddjur. Utan att se på sin vedersakare vände hon sig till ordföranden och sade med av ansträngningen försvagad röst.

— Jag lämnar fru Pasch å sido. Hon vet ju inte själv vad hon säger! Ur styrelsen avgår jag härmed under alla förhållanden. Jag är inte inbilsk nog att tro mig vara oumbärlig. Nej, mina[s. 14] damer, låt mig få slippa alla forcerade övertalningar. Jag gör ändå ingen nytta på en plats, där jag i grunden känner alla emot mig.

— Ingen, tänkte hon, ingen tog mitt parti. Ingen lät henne, Pasch, ens förstå, att ett sådant talesätt som hennes kan såra. Jag har ingenting med dem att göra! Jag är av en annan art — å, en fördömd art.

Hon reste sig. Liksom om det varit första gång de sågo henne, varseblevo damerna att det fanns värdighet över hennes gestalt. De hade aldrig känt sig solidariska med henne, och hon hade heller inte synts kräva det. Nu gick hon ifrån dem som en främling från främlingar, lämnande dem tysta, åtminstone tills de hört ytterdörren slå igen — egendomligt berörda, utan att veta eller ana att det var reflexen från ett människoöde som glidit över den lagerrumsliknande, ohemtrevliga lokalen, vilken de strax därpå alla skyndade sig att lämna.

Fröken Liwin gick fort hemåt. Hon var klädd i en mörk filthatt och en kappa närmast i herrockssnitt, av gott tyg. Alldeles oobserverad gick hon icke på gatorna; de av en djup skugga understrukna, misstrogna ögonen, som endast ogärna tycktes begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium: att se, att frankt och öppet[s. 15] blicka sig omkring i världen, de fångade likväl i förbifarten en eller annan undran. Det märkte hon dock ej. Hon gick med händerna nedstuckna i rockfickorna, på karlvis, utan några paket dinglande kring händerna eller andra kvinnliga extra attribut till dräkten, inte ens paraply, ty rocken tålde regn.

Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade, fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna. Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.

Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne att lyfta på huvudet;[s. 16] en svag inre sprittning kom också henne att förnimma vårens ankomst.

Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta, men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla människor sett hemligheten och ropat ut den.

Icke alltid var ändå den föreställningen Elma emot, att hennes öde, liksom genom ett trolleri, ett för övrigt otänkbart tillfällighetsspel, bleve bekant. Den kunde tvärtom stundom innebära en underlig lockelse. Jag är trött av att stå utanför, kunde hon tänka, det vore skönt att likt alla andra få synas vara den man är. Det föll henne icke in, att andra kunde leva i liknande läge, i samma pina. Det tycktes henne icke möjligt att andra kunde vara lika ensamma, fängslade av liknande bojor. Men i varje fall drev hon strax åter häftigt tillbaka lockelsen att röja sig, så som man håller tillbaka något man vet vara osunt, ödeläggande eller skamligt inom sig — ett farligt anlag.

Elma Liwin var av bondesläkt. Farfarsfadern var bonde, farfadern blev präst, fadern domprost och en lärd man. Men bonden satt i honom ännu, han förblev kärv i umgänget med de sina, hård i sina omdömen. Så och så föreskriver Lagen — och han tolkade den som den tolkas hårdast. Denna hans lagtrohet gav honom anseende och makt. Han blev också rik, och han var högmodig. Av högmod köpte han igen farfarsgården, som dock ingen av hans barn ville bruka, och sparade liksom farfadern sparat, för att kunna efterlämna åt änka och fyra barn en solid förmögenhet. Ty pengar ge aktning.

Elma var yngst i hemmet. En syster gifte sig ung, med en präst, bröderna blevo, den ene officer, den andre ämbetsman: det hela en icke ovanlig utvecklingsgång för svensk släkt av bondestam. Hemmet hade varit hårt och barnen saknade det icke, sedan de lämnat det. Men stark vilja till upprätthållande av namnets anseende och av vedertaget skick och bruk hade de alla fått med sig, och därtill ärelystnad, ett morsarv. Domprostens maka var den starkt familjemedvetna dottern till en rättslärd, presidenten Hökhufwud, medlem av akademier Europa runt, och en av de Aderton i den svenska, en man, utrustad med stor arbetskapacitet och största vördnad för auktoriteter, rang, alla det världsliga firmamentets stjärnor.

Endast Elma stannade länge i hemmet, där modern behövde henne. Som barn var hon enstöring och skygg. Man skulle trott att något skrämt henne, men om hon tillfrågats skulle hon ej kommit ihåg vad detta kunnat vara. Hon var också envis och alltför känslig för oförrätter. Ett par gånger hade fadern handgripligt tuktat henne för vad han kallat hennes otacksamhet.

Förstulet iakttog hon syskonen; de voro alla av reserverad, stram läggning. Vad som fanns bakom detta yppades icke — om nu något fanns. Hon var icke böjd för att tro det. Skulle det icke eljest sluppit ut? I den brodern som var henne närmast i ålder, den blivande juristen, ville hon stundom ana en besläktad själ; men när hon vid ett fåtal tillfällen närmade sig honom föll det alltid lika illa ut. Hon kom med sin stora åtrå att tala, att erfara om den andre också gjort sina iakttagelser och rön angående hemmet och föräldrarna, eller allt annat, hon själv skulle önskat annorlunda. Men det blev alltid i en stund, då någon brådska drev honom annorstädes eller humöret var ur lag. Hon gav snart upp de tveksamma försöken.

Som vuxen ung flicka sågs hon oftast lutad över syarbeten av utsökt art, och så sluten till lynnet, så utan leenden, att icke ens den vackra hyn, den fint tecknade munnen kommo till sin rätt.

Väl giftasfärdig vägrade hon fullständigt att höra talas om de partier den verksamma modern lät hägra för henne eller helt ohöljt sökte arrangera. Elma hade, så långt tillbaka hon visste av, instinktivt avskytt fadern, den syrliga tobakslukten omkring honom, de små mjällen, som kunde falla ner och lätt pudra hans svarta rock kring hals och skuldror — och avskyn minskades ej med åren. Hon mindes ej ett enda verkligt samtal med fadern. På dödsbädden hade han välsignat henne; det lämnade henne kall. Hon visste, hon hade genomskådat, att icke heller modern tyckt om honom, att ingen ömhet fanns mellan de två. Avskyvärt över all beskrivning, nedvärdigande för bägge parter syntes ett dylikt äktenskap tjuguåringen. Hos de män, som närmade sig henne och i vilka hon genast anade hemgiftssökare — då hon uppriktigt trodde sig vara utan varje tjusningsförmåga — såg hon blott blivande äldre herrar med syrlig tobakslukt omkring sig och tecken på yttre vanvård. Dessa eventuella friares i minsta mån närmare beröring, såsom vid en mera meningsfull handtryckning, eller under en dans, ifall hon måste dansa och de då med andedräkten[s. 20] kommo henne för nära, tvungo hennes tankar alltid lika ofrånkomligt och kväljande till föreställningen om den icke tillräckligt breda tvåmanssängen i hemmet, eller otaliga andra äktenskapets intimiteter, av henne kända eller blott hopfantiserade.

En tid förenade henne het vänskap med en olyckligt gift ung fru. Av dennas avslöjanden fick hennes egen olust ytterligare näring. Den unga frun sökte sig till henne som till en tröst och en ersättning och sade henne öppet, att hon älskade henne, Elma, högre än hon någonsin älskat sin man. Elma skänkte till gengäld en obegränsad beundran: hon fann den andra skön — det var också en vacker kvinna — varje hennes rörelse väckte behagfulla förnimmelser. De två väninnorna träffades varje dag, outtröttligt talande var och en om sitt eget. Men vänskapen framkallade en del prat; den äkta mannen, vars likgiltighet dittills varit uppenbar, gjorde nu maktspråk gällande och genomdrev avflyttning till annan ort.

Elma sörjde väninnan, men då hon erfor att denna snart börjat trivas väl på sin nya boplats, och då breven från henne blevo alltmer tunnsådda, förstod Elma att hon var på väg att bli glömd — troligen för andra, eller för en annan. Snabbt gjorde hon upp räkningen med den trolösa: en ytlig, opålitlig varelse — det var bäst, tycktes henne, att strax hugga av bandet utan[s. 21] pardon. Men såret som tillfogats, dröjde länge att läkas, och den vackra, koketta väninnans porträtt stannade, trots besvikelsen, i flera år på Elmas skrivbord.

— Jag är dömd att övergivas, tänkte hon med en förtvivlan, hon förgäves sökte maskera om till resignation.

Hon hade dock drömmar. Hon såg sig själv, lika underskön som någonsin den flyktiga väninnan, omgiven av varelser av samma art som hon själv — icke män, icke kvinnor, eller likgiltigt vilketdera. De voro hennes gelikar, det var allt. Översinnliga, allt förstående väsen, burna av hänryckning, man aldrig mötte i verkligheten. Längtan genombävade henne vid tanken på en tillvaro, där allt mellan människorna vore präglat av enighet, uppgående i varandra, öppenhet. Från domprostgårdens fönster såg man järnvägstågen dagligen ila förbi: i Elmas fantasi förde dessa tåg bort de vänner, hon borde ägt, den själafrände hon i det förtegna och fördolda längtade till. Vilka voro de förbiresande? Det visste man icke. Vilken orimlighet låg då i tanken att en av dem förde hennes lycka med sig?

Ingen i staden anade, att domprostgårdens yngsta, småningom alltmer mognande dotter, fröken Liwin, en i de flestas ögon föga tilldragande flicka, korrekt i sällskapslivet, duktig i sina sysslor, i hög grad aktningsvärd, inom[s. 22] sig gömde vad man ofelbart skulle kallat en romanesk fjolla.

Vid tjugusex år följde Elma den sjukliga modern en sommar till en brunnsort. Själv var hon frisk, av en rent förvånande hälsa, och varken behövde eller brydde sig om att genomgå någon kur. Moderns kurtimmar och vilotimmar gåvo henne många lediga stunder, och hon brukade dem till långa promenader, oftast ensliga. Efter middagen spelade en liten orkester i brunnsparkens musikkiosk och modern och hon sutto lyssnande. För första gång i sitt liv blev Elma förälskad.

Ingen presenterade för henne den hon förälskade sig i, ingen antydde att han kunde vara en lämplig fästman. Elma kom helt enkelt icke att först tänka på honom såsom man, eller ens såsom en person, inpassad likt andra i den kända världsbilden omkring henne.

Föremålet för hennes passion, något annat namn ges icke, var den lilla orkesterns anförare, Gavelström, en spenslig gosse med fina händer och naivt djärva blickar, vilka snart upptäckte och mötte hennes egna tvärsöver brunnsparkens grusplan med grupperna av stolar och bord. Passionen rev upp henne fullkomligt, obegripligt för henne själv, förorsakande sömnlösa nätter, feber och kvalfulla drömmar med häftiga uppvaknanden, där kvalet löstes i en lycka, så vidunderlig att hon måste bita samman tänderna[s. 23] för att hålla tillbaka rop. Hon föryngrades och förskönades; man påpekade det för hennes mor, som antog, att blotta vistelsen vid brunnsorten verkade så förmånligt.

Elma hade förlorat allt omdöme. Hon såg och förstod aldrig, så länge de träffades, att hennes älskade icke i någon jämförlig mån besvarade hennes känslor. Var han henne icke till mötes på hennes ensliga promenader? Upptäckte han icke en äng i skogen, där de dolde sig, omvärvda av doftande blomning, fann han icke de vackraste lustiga öknamn för henne och retades med henne på ett sätt, så fullt av behag, respektlöst, skälmskt, att hon aldrig förut mött liknande? Och viskade han icke slutligen en dag: — Kom till mitt rum i kväll! Vad gör det, ingen ser det. — Kysste han henne icke, lekte icke hans mjuka violinistfingrar med hennes hår, som hon för hans skull vårdade, borstade, lade upp i klädsamma lockar?

Hon förstod aldrig att den unge mannen blott grep ett, enligt hans åsikt, tämligen oblygt sig själv erbjudande tillfälle. Hans vistelse vid den mördande ledsamma surbrunnen gjordes härigenom litet angenämare. Han förhindrades därigenom också att genom festande göra av med sitt gage, vilket alltså kunde komma att få tjäna sitt avsedda, behjärtansvärda ändamål: en utrikes studieresa på hösten.

Upptäckten av bedrägeriet, liksom av hennes[s. 24] egen blindhet och dårskap, kom för Elma först efteråt. När hon förstod att hon skulle ha ett barn, skrev hon till Gavelström, vilken under veckorna sedan de skilts redan hunnit avfärda henne ur aktualiteten. Hon gav ej uttryck åt någon fordran, ty hon tog för givet, att han helt enkelt genast skulle ila till henne och ordna allt.

Gavelström hade redan lovat henne att på förbiresan utrikes stanna någon dag i hennes hemstad och söka upp henne. Men det var icke något löfte ämnat att hållas, utan endast en i hans tycke utmärkt lämplig form av farväl. Nu besvarade han Elmas brev med ett helt annat slags farväl, klart och brutalt: Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om halsen på honom? Han var för resten yngre än hon. Han drog sig ur spelet, det var inte hans.

Elmas förnuft stod stilla. Vad var meningen? Hon skrev på nytt, och brevet returnerades denna gång obrutet.

Elma förtrodde sig till ingen, till de ärelystna syskonen allra minst. Gavelströmmen, som modern sade, skulle strykas ut ur hennes liv, hans förnamn skulle aldrig komma på hennes tunga mer. En föresats kan jag hålla, sade hon till sig själv. Barnet skulle likaså strykas ut, hur[s. 25] nu detta skulle kunna ske. Det var det enda hon grubblade på utväg till.

Inte en minut tänkte hon på barnet med längtan eller ömhet. Hon såg det aldrig för sig, hon realiserade det ej. Förödmjukelsen, känslan av katastrof gav ej rum för något annat inom henne. Hon mådde inte illa, hon gick flera månader innan ens hennes figur började förändras. Hon mindes med tilltagande avsky den unge mannens lena tonfall och hans smekningar, vilka en gång smält bort allt hennes motstånd. Frågat efter hennes pengar, liksom andra, hade han visserligen icke gjort; men så hade han ännu mindre frågat efter henne själv. Hon, Elma Liwin, hade varit en mans smutsiga tidsfördriv! Jo, hon begrep det till slut.

Modern sjuknade igen och dog vid jultiden. En oerhörd lättnad, ty nu lät allt utan svårighet ordna sig. Elma reste till Stockholm emedan ingen av syskonen bodde där, eller ens i närheten, hon föregav att hon ämnade genomgå någon kurs, inackorderade sig hos en barnmorska, under falskt frunamn, visade sig aldrig ute vid dagsljus, och födde barnet, som samma dag lämnades bort till en gumma av lantligt utseende.

Den förfärliga tiden hos barnmorskan, som genast tycktes förstått hur det var fatt, hur denna fru X. icke alls var någon fru, men som, då inackorderingen betalade allt extra på veckoräkningen[s. 26] utan knussel, av henne pjollrande omhuldades! ... Till huset där ackuschörskan bodde hörde en liten planterad gård, en trädgård, om man så ville, försedd med ett nödtorftigt lusthus. Fru Gustavsson framhöll honungslent nödvändigheten av vistelse utomhus, och Elma hade promenerat på det trånga, i snösmältningen och vårbrytningen ännu grå och vanvårdade lilla området. I alla husets gårdsfönster tycktes henne, att ondskefulla ansikten tittade ut: Jojo, man kände väl till fru Gustavssons inackorderingar, så kallade obemärkta, vad det var för sort! All denna smuts, klibbande fast vid henne, måste Elma Liwin, domprosten Liwins aktade dotter, genomgå. Om kvällarna lärde fru Gustavsson henne patiens.

— Frun som är så stilig, behövde väl inte vara lämnad ensam så här, sade fru Gustavsson.

Och hon rådde Elma att vara rädd om sin figur. Morgon och kväll slogs innehållet i en full tändsticksask ut på golvet, och Elma fick plocka upp stickorna en och en, för att hålla ryggen mjuk. Till slut hade ackuschörskans omtanke i hennes ohyggliga känsla av övergivenhet vunnit henne, och hon hade en afton — efter långt övervägande att totalt försvinna, att hoppa i vattnet med tyngder kring kjolfåll och fötter — gråtit ut vid bordet med patienskorten, daltande vaggad av fru Gustavssons armar, lyssnande till trösteord, omvärvda av kaffedoft, och[s. 27] som viskades fram, för all säkerhets skull, då övriga inackorderingar kunde tänkas lyssna vid nyckelhålen:

— Det har jag väl genast begripit att lilla frun inte var fru, nej då. Det är så vanligt. Och då är det allra bäst att skicka bort barnet strax, innan man hinner fästa sig.

Fästa sig vid barnet, det var något Elma icke ett ögonblick tänkt på. Barnet var hennes fiende, en fiende hon bar i sin kropp och livnärde av sitt eget livs safter, som sög ut henne, och vars verk aldrig skulle kunna utplånas. Likväl väckte detta, att barnmorskan förutsatte ens möjligheten av tillgivenhet, hennes undran. Bland hennes snyftningar kommo några, smärtsammare än de andra, fyllda av en aning hon icke vågade, icke fick gå närmare in på.

Hon hade då endast bett fru Gustavsson styra om allt för barnets avlägsnande, när det kom.

Det hade varit en vårdag med sol genom fönstret, i vilket stått en vit calla, en blomma som ser ut som en strut. Elma hade med ett bittert löje vänt bort blicken, då barnmorskan burit in detta element till rummets förskönande och patientens uppmuntran. Gumman med det lantliga utseendet hade tassat in, klädd i schalett, hade pillat det nyfödda flickebarnet litet under hakan med ett grådaskigt pekfinger, lyft det ur korgen, med en van rörelse svept in det i en stor grå ullschal och var strax därpå borta, allt[s. 28] enligt barnmorskans order. Betalning skulle utgå i ett för allt, rikligt tilltaget, och det ordnade barnmorskan också om.

— Bäst som sker, lilla fröken, hade hon sagt. När man ändå inte kan vidkännas barnet. Det är så vanligt.

Elma hade icke svarat. Hon hade endast längtat att nu komma ifrån detta hus, ett skumrasknäste, där hon nått förödmjukelsens botten, icke minst, tänkte hon, genom sin ömkliga svaghet att taga emot ackuschörskans tröst, vilken dolt blott sensationslustens tillfredsställelse och hoppet om flera förtroenden.

Högfärd, hårdhet, hat. Under åren som följde hade hon själv ställt diagnosen från dessa förfärliga dagar så. Vad hade kroppens rysliga kval den tiden ändå varit mot andens besatthet?

— O, Gud, hade hon besvurit, gnisslande tänder, och i förtvivlan tillgripande den första barndomens halvglömda läxor om en himmelsk vårdare: — O, Gud, kan du då icke driva dessa djävlar ut ur mig? De bända sönder mig, jag förgås av dem, och jag får inte ens ropa och vråla ut min nöd!

Som en bubbla från kärrbottnen fyllde henne minnet av de helvetiska stunderna åter denna tidiga nya vårdag, likt en ond smak i munnen,[s. 29] en vidrig lukt. Det var icke vänliga blickar hon gav omkring sig, medan hon med raska steg, inte olik en flyende, sneddade igenom Humlegårdsparken med alla de lekande barnen.

Vad sade de väl nu om henne, där borta, Den vita papegojan och alla de andra? »Gammal mö.» En varelse ställd på sidan om livet. Och så kom det väl ett skratt, det där litet dämpade, diskreta, halvt medlidsamma lätta skrattet, som hon särskilt avskydde.

Så gammal var hon för det första icke. Icke ännu fyllda fyrtio, och med en alltjämt ungdomlig, välskapad, ännu fullkomligt spänstig kropp. Och mö. Inte heller det! De skulle bara veta sanningen, de som så övermodigt benämnde henne så — denna sanning, vilken samtidigt icke fick röjas för en enda levande varelse! Det var den sanningen de stuckit kniven rätt in i; de hade slitit upp den gamla sårskorpan med sitt hänsynslösa det-betyder-väl-ingenting-aktiga talesätt.

Sunt förnuft sade Elma Liwin, att i liksom utom hennes bekantskapskrets funnos många ogifta kvinnor, äldre än hon liksom yngre än hon, arbetsamma som hon, aktade som hon — och därtill förnöjda, kanske lyckliga, aldrig jagade av furier. Sunt förnuft pekade också på äktenskapens många misärer. Vem behövde tro[s. 30] att Elma Liwin, av god familj som hon var, och därtill något förmögen, icke självvilligt valt det ogifta livet?

Och likväl var hennes existens en misslyckad existens, begynt i misstro och olust, fortsatt under den avskyvärda förödmjukelsens tecken, ankrad i hårdhetens och hätskhetens våld.

— Jag tål det inte, mumlade hon innanför sina slutna läppar, och hon kände att djävlarna voro över henne igen, de sleto och bände och drevo vågorna vilda inom henne.

Dock, en liten händelse, som just i detsamma kom infladdrande, distraherande, skingrade dem för denna gång. Den alldagligaste händelse: en liten flicka, elva eller omkring tolv år, av den vanliga typen: sjömansmössa (med inskription Dristigheten), kavaj med blanka knappar, av vilka en eller ett par alltid fattas (samtliga kvarvarande denna dag uppknäppta), veckad, mycket mycket dåligt veckad marinblå cheviotkjol. Plötsligt tvärstannar ungen, böjer sig ner och hittar något i det fuktiga gruset. Elma hann icke väja, hon måste stanna ett ögonblick, också hon, och såg flickan vända upp ett runt och rosigt ansikte med blå ögon, ett julgransäpple med förgätmigejer, förgätmigejerna uppspärrade, tindrande av häpnad och beundran:

Flickan höll i handen — en ganska röd och ej oklanderligt ren, kraftig liten hand — ett[s. 31] enkelt guldfiligrankors med en krans av små små pärlor i mitten, nyss nedtrampat i sörjan och alltfort bärande spår därav.

— Man annonserar i tidningen. För du förstår, tillade hon strängare, det är inte ditt, bara därför att du hittat det.

— Å, det förstår jag väl! Tänk, om jag bara strax kunde veta var ägaren fanns!

I de uppspärrade blå ögonen gick karusellen runt: »ägaren» var där, en underbart skön och guldlockig, prinsessliknande liten flicka. Den prinsessliknandes oerhörda glädje att få igen sin skatt var där. Vänskap och strax bästa vänskap för alltid, voro där. Lekar i Humlegården varje dag tillsammans. Längtan var där, stigande iver, och slutligen den största lust att fortast möjligt komma från den okända damen och bara rusa hem. Trapporna upp! Mamma, bröderna ... Allmän beundran av det vackraste guldkors i världen!

— Det är, som jag säger, bara att annonsera i en tidning, fortfor Elma utan att ha sett något alls av karusellen.

Flickan neg och ilade bort med sitt fynd. Hur lätt på foten är icke en dylik elva, tolv års[s. 32] barnunge, om också foten bär grov känga med grusig tåsnyta! Elma såg efter flickan, och det for genom hennes huvud: Ungefär i den åldern kunde min varit! Djävlarna voro borta, och tanken fick sålunda passera utan att motas av dem. Åter kom en vindpust med den där smulan lukt av mylla och lövknopp, fin som doft av tidig champinjon, och Elma andades in den, litet lättare än nyss, utan någon elak minnessprittning mer. Nu kände hon bara att hon var trött och rätt varm; vinterrocken var tung, det skulle bli skönt att snart vara hemma.

När hon på sin tid kommit upp från barnsängen och ut i livet igen, befriad från farhågor för närmaste framtiden, hade hon, trots allt, erfarit en stark stolthet över att ha lyckats sköta den ömtåliga affären så väl, komplett utan hjälp, utan rådgivare, utan en enda varelses sympatier. Hennes självkänsla vaknade. En sorts tacksamhet gentemot storstaden, som så barmhärtigt dolt och skyddat henne, ingav beslutet att stanna där för framtiden. Hon trädde i förbindelse med handslöjdskretsar och mottogs som en ackvisition, då hennes skicklighet i all slags sömnad var känd och hennes namn, domprostens namn, var väl ansett. Hon gick fram med försiktighet, lyhörd för missljud, för varje ifrågasättande av berättigandet i att hon tog den plats, eller de[s. 33] platser, som bjödos henne. Men ingen tänkte på att förmena henne en genom gott arbete förvärvad ställning, och hon slog rot.

Som åren sedan gingo, och då intet inträffade, vilket på allvar kunnat alarmera henne — i synnerhet som »Gavelströmmen» efter ett par år visade sig ha den oväntade takten att dö — började Elma Liwin visa större säkerhet utåt. Hennes apparition var vederhäftig; det hade klätt henne väl att fylla de trettio. Inom sitt fack gjorde hon allt fler bemärkta insatser. Hon umgicks nästan uteslutande med kvinnor, och bland dem åtskilliga kvinnor av betydelse. Genom dessa fick hon småningom sin lilla roll att spela i vissa allmänna intressens tjänst; hon kom att sitta med i en och annan styrelse eller kommitté. Domprostens hade varit ytterligt konservativa och hela Elmas släktkrets uppehöll traditionen: men hon gjorde sig nöjet affischera frisinthet. Hon visste sannerligen vad en kvinna dög till, om hon sattes på yttersta prov. På själva sträckbänken hade hon kunnat tiga! Så hade hon väl lov skörda sin lön genom öppet visad feminism, vilken ställde henne oavhängig — och även något förargelseväckande — gentemot syster och bröder, samt gav henne rang utåt av framstegsbefrämjerska.

I en följd av år hade hon bott ensam, men det hade börjat tynga henne. Av en händelse kom[s. 34] hon samman med sjukgymnasten, Rick Brunjohann. I en kvinnlig sammanslutning för umgängesliv och förströelse hade i samband med någon fest uppförts en teaterpjäs, en parodi på romantisk opera. Huvudrollen hölls av Rick Brunjohann, som i lockig svart peruk tagit sig utomordentligt väl ut. Sitt parti skötte hon med frejdigt humör, älskade, led, avled och stod upp igen med samma obesvärade fart. Även efter demaskeringen såg Elma att hon var en vacker flicka och hon tilltalades av hennes glättiga sätt. — En sådan människa skulle jag ha i min närhet, tänkte hon.

— Jag hör, fröken Liwin, att ni söker någon att dela bostad med. Jag är ledig och ute i samma ärende. Ska vi tala om saken?

— Naturligtvis, sade Rick, var och en sköter sig själv, men vi äter tillsammans.

Pakten dem emellan baserades på ömsesidiga hänsyn samt hushållets handhavande av tredje person, Elmas redan väl beprövade hembiträde, Hulda, vilken det ålåg att hålla vivrekostnaderna inom en gång fastslagna gränser, samt servera klanderfri mat.

Man flyttade in i en ny våning i oktober, Elma med större förväntningar än hon skulle velat vidgå. Hon var uppfylld av något liknande[s. 35] beundran för den andra, som var yngre än hon, och som hon i sin inbillning tänkte sig få komma att beskydda och taga hand om, för att i sin tur få åtnjuta varmare tillgivenhet än hon varit van vid bland hyggliga kolleger eller umgängesväninnor.

De två damerna hade var sitt sovrum med dusch, skilda genom ett vardagsrum. Ricks insats till boet hade varit en allmogemöbel, förvisad till den helt lilla salen åt gårdssidan. I sitt sovrum tog hon emot en del patienter och av ett sovrums ordinarie utstyrsel hade hon blott bibehållit bädden, en spartansk fältherretältsäng, dold bakom en skärm. Elma återigen hade möblerat förmaket-vardagsrummet i 1830-talsstil, sådan den gillades av rådande smakriktning: få möbler, svensk vara, gravyrer eller stick i smala mahognyramar på väggarna, tulpaner (ej för många) i enslig kristallvas på polerad bordskiva.

Men hennes sovrum såg ut som ett elegant och komfortabelt herrum: breda låga säten, rökbord, en divan, som om kvällen apterades till bädd, på väggen ett vinterlandskap i olja; en gedigen bokhylla med facklitteratur och de romaner den bildade publiken läste — medan Rick staplade upp massor av halvlästa kvasilitterära översättningspublikationer under sin fältherrebädd. Dessutom, hos Elma, en utsökt venetiansk spegel, en ståtlig sekretär i bästa empire. Blandningen talade i sin helhet om odlad smak och om stort[s. 36] förakt för kvinnliga agremanger, alla dessa tyllklädda toalettbord med sidenband, överdådiga sängar med raffinerade överkast, speglar i alla hörn, puderdosor och nipper.

Rick yppade från första dag, att hon menat allvar med sitt »var och en sköter sig själv». Hon var rörlig, hade många järn i elden och en stor bekantskapskrets, i vilken hon fann onödigt introducera Elma. Hon visade Elma den vanliga och självfallna kamratligheten, var tjänstaktig och gärna meddelsam om sitt eget, men frågade ej efter den andras. I hennes ögon var Elma en överlägsen person, äldre än hon, tämligen respektingivande, i alla händelser mer respektingivande än roande. Hon anade aldrig att Elmas fantasi kunnat sysselsätta sig med henne.

Lika litet anade hon att bitterhet småningom började sippra in hos Elma, när det för denna blev klart att någon förtroligare vänskap icke skulle komma att uppstå, något verkligt sällskap ej var att påräkna.

Elma somnade sent, Rick steg upp tidigt och hade sina palaver med Hulda, utan att akta på dennas hyssningar, eller glömmande dem i nästa minut. Rick var en trägen brukare av telefonen som umgängesmedel. Tyst satt Elma, under stigande irritation, och åhörde eller icke[s. 37] åhörde, men var dock medveten om samtalen i tamburen, interfolierade av Ricks skratt, en kaskad som en vattenstråle, sprutad rätt upp och så strax stoppad igen. Och då Elma slutligen fann ut, att Rick i grund och botten hade intresse till övers endast för männen, bröt hon inom sig totalt med henne, avpolletterade henne — under det Rick fortfor att ingenting begripa, lika sorglöst godlynt som hon varit från första dagen.

När Elma nu efter Samaritsammanträdet och scenen hon där framkallat, äntligen var hemma igen, hade Rick, i gymnastikbyxor och sweater, något att meddela:

Det ringde på tamburklockan, och i tamburen stod ett bud från en stor blomsteraffär. Ur en väldig kartong och därefter ur mångdubbla frasande silkespapper framkom, tack vare den tjänstaktiga Rick, en enorm bukett liljekonvaljer. Ini buketten var stucket ett kuvert, innehållande ett kort, fru Paschs visitkort:

Kära fröken Liwin, var inte ledsen på er tillgivna och beundrande

Alexandra Pasch.

Sjukgymnasten avtackade budbäraren med en liten slant och bar in jättebuketten, till vilken verkligen fanns en lämplig skål. Hon sökte en stund efter lämplig plats, lämpliga belysnings- och effektmöjligheter. Men Elma hade tänt en cigarrett, sjunkit ned i en av sina bekväma stolar och rökte tyst, med huvudet tillbakalutat och halvslutna ögon, utan att fråga efter bukettens öden.

Hur livet ställde sig beundransvärt lätt för de benådade, tänkte hon. Vem motstår ett purt och naket »var inte ledsen på mig!» — i synnerhet när det viskas med en Alexandra Paschs världsdamspiktur, inte ödslad på vem som helst, med centimeterhöga staplar, vittnande om att den skrivande har gott om tid att förlora. Intet »jag erkänner», intet »det gör mig ont», eller än mindre, »jag begriper äntligen att jag högg kniven i er.» Och så ett »beundrande» på slutet, det obligata smickrande ordet, som fäller alla invändningar och, hur sig än världen vänder, alltid gör den artiga till triumfator.

Men minns, att de finnas, som aldrig förmå glömma något, som alltid sitta lika sårbara![s. 39] Dramat växer inom dem, mindrevärdeskänslans drama, som ingen anar, som långsamt skrider fram från scen till scen, djupt i det fördolda, och för vilket ridån aldrig tycks falla, hur man än flämtar efter upplösningen.

Hur vedervärdigt, tänkte hon, att vara kvinna, instrument för låga förströelser. Kunde man blott utplåna alla spår därav. Kunde man blott låta bli att minnas det man vet därom, det man själv haft del i! Och ändå, ändå har jag i dag låtit mig grymt såras av blotta påminnelsen om att jag inte lever med en man. Det är ju motsägelse, det är ju nonsens. Vad är det då som sårats? Var ärlig, Elma, du kan det! Är det deras möjliga föreställning, denna Paschs och andras, att du icke skulle äga förmåga att vinna och binda en man? Är det till sist fruktan att deras föreställning skulle vara riktig?

— Tack, Rick, ja, de är vackra. Där är nog för tjugu kronor. Gav du budet något?

Rick hörde icke hånet, hon hade beundransvärt döva öron. — Också hon hör till de benådade, tänkte Elma. Hon frågade:

Är jag då inte nöjd med mitt liv? Jag har mitt arbetsfält och jag behöver ingenting sakna i yttre avseende. Är jag sjuk? Nej. Men ändå, det går inte att smussla bort det, jag är inte lycklig, jag är aldrig lycklig — och jag längtar så. Det är inte efter en man, det är inte efter män. Bara efter att slippa gripa i det tomma, vart jag griper!

Hade episoden med fru Pasch hänt Rick, skulle denna endast hjärtligt skrattat åt alltihop, det visste Elma. För Rick skulle dessutom en vacker blombukett varit försoningsgärd nog efter ett förfluget yttrande. Rick var, försäkrade hon själv, inte småaktig.

Ty Rick Brunjohann ville hon under inga förhållanden likna. Dessa flirter, som upptogo sjukgymnastens tid, vilken fattigdom i dem! Om vintern sportade hon, än med en löjtnant, före detta kamrat på Centralen, än med en ung affärsman, som varit hennes patient, eller andra; om somrarna låg hon vid badort och praktiserade, under skämtsamt-sentimentalt umgänge med underläkarna. Till Elma hemburos emellanåt provbitar av samtliga dessa herrars konversation, inblickar i deras vanor, fel eller förtjänster. Rick[s. 41] valde plattformen att gyckla med dem. — Gifter mig gör jag antagligen aldrig, sade hon.

— Nej, kunde hon svara, kära Rick, det kan jag ju förstå; det är ju bra mycket angenämare att leva som gammal fröken.

Rick var en flicka med karltycke, och som endast inväntade sin stund, det var hela gåtan. Hon ville göra ett fördelaktigt parti och komma ur sitt strävsamma arbetsliv. En obetydlig flicka bland tusen, utan begrepp om vad som dolde sig under alla glatta ytor, allt stumt avståndstagande.

På hennes bord låg ett bjudningskort till en middag. Det hade lagts undan, efter ett kort överslag av garderobens möjligheter, vilka befunnits tillräckliga. Elma grep nu den lilla vita pappfyrkanten igen, ett tecken på att hennes personlighet föresvävat vissa hennes medmänniskor och gjort det så gynnsamt, att man beslutat överföra henne till gruppen av önskvärda gäster i samband med ett festligt lag. Det hände icke så ofta, och det värmde henne med ens. Hon kände att hennes längtan preciserades, blev konkret.

Den formade sig till en helt enkel längtan att komma ut, att träda in bland dem, som voro glada, som kunde visa upprymdhet och älskvärdhet[s. 42] och därmed erövra uppmärksamhet och hjärtan.

Elma skulle blygts att för någon bekänna så mycken barnslighet, men den släppte henne ej.

Behovet att äntligen en dag slå sig lös tog henne som en feber. Sedan Rick avlägsnat sig till sin väntande fäktklubb, efter att ha ropat sitt raska: — Afton, Elma, jag ger dig mitt råd, gå ut och ha något roligt, du med! satt hon länge kvar, rökande, sökande, stirrande framför sig rätt in i konvaljebuketten utan att se den, blott intensivt välkomnande lusten, som i det fördolda trädde fram inom henne och tog upp strid med hennes sjuka medvetande om alla förödmjukelserna, strid också mot hätskheten och den innersta avunden, vampyrerna på hennes livsmod.

Dristigheten, den uppknäppta kavajen där två knappar med ankare felades, den illa veckade lilla cheviotkjolen buros såsom av den unge löparen i ett lopp, av vilket stora ting avhänga, tvärs genom Humlegården, förbi Häxans träd och Landsförrädarens buskage, förbi Kejsarens palats, förbi Linné mitt bland krokus, över gränsen mellan Mattis ägor och hennes bror Liberts, och försvunno in i Östermalm, där Matti — det var den unge löparens namn — bodde, och som[s. 43] ägdes av Anders de Wahl, en beundransvärd person, vilkens porträtt i de mest skilda kostymer urklippts ur många tidningar och bevarats, men som i verkliga livet var obekant.

Matti, bärarinnan av kavajen med mera, Anders de Wahls undersåte, saktade icke sitt lopp för de tre trapporna i hemmahuset, icke förrän hon var framme vid dörren på vars mässingsplåt stod: Konsertmästare P. A. Murius. Men väl inne i tamburen kom hon i stället fullkomligt av sig: med ens mindes hon sin lilla gosse, luftgossen, Elias: han hade blivit kvarglömd i parken! Nå, Elias tar sig hem själv, det vet man, men Mattis iver dämpades snopet, ty hon tyckte icke om att vara en dålig mor.

Inträdet i salen, där mamma satt lutad över skärvorna av en sachsisk herdinna och med de starkaste glasögonen över näsan sammanfogade bitar av en spetsvolang, tunn som spunnet socker, blev därför jämförelsevis lugnt. Bara två trumpetstötar:

Mamma, världens bästa, sköt försiktigt åt sidan sitt ömtåliga arbete, tog det lilla guldfiligrankorset, granskade det, torkade lätt och väl rent det och sade, precis som den stränga damen nyss:

De smutsiga vinterkängorna började trampa golvet med täta, otåliga steg på stället.

Mamma skrattade och skrev ut en annons, som Matti fick springa till tidningskontoret med, och under aftonens lopp var sedan det lilla korset föremål för all den beundran och debatt Matti på förhand vetat måste komma det till del från brödernas sida.

— Det ser du väl, sade Pontus från ovan, att ett sånt där litet kors, fyra centimeter långt, inte kan vara värt vidare mycket. Och filigran, det är då också mest luft — precis som Mattis barn!

— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som nästan ingen har maken till.

Matti slog armarna om halsen på sin älskade Libert. Han och hon, de förstodo varandra. De[s. 45] hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.

Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större värde. När Roland avgjort något, var saken klar.

Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och dessutom var — just Roland!

Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick.[s. 46] De hade nyligen gjort den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla fall ställd.

— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.

Matti såg på Roland att han tänkte: — Här sitter vi och vilar oss och äter god mat och allting är skönt. Men far måste bort och spela på den där avskyvärda Operan, hans arm värker ännu och det låtsar han inte om, för den är hans levebröd, och han är antagligen inte hemma före tolv, kanske senare. Stackars pappa. Då sover vi allihop, men han får bara en av sina sömnlösa nätter igen, och sedan lektioner hela dagen i morgon.

Matti såg på mor, att hon tänkte precis detsamma. Och sedan tänkte Roland: — Och mor själv sliter ut sina ögon på all den fina porslinslagningen, som hon absolut borde sluta med. Alltihop är för vår skull! Herregud, skall man inte vara färdig snart att i sin tur hugga i för dem!

Det var något ganska underligt, reflekterade Matti, att så där nästan kunna se vad folk tänkte på. Det kunde inte gärna vara något annat, när mammas ansikte blev bekymrat, i[s. 47] stället för leende, ja, skrattande, som hon helst ville, och när Roland började sitta så där fasligt illa till bords, kutryggig och stirrande rätt framför sig, så att Pontus tänkte: — Nu börjar han se ut som en arbetskarl också!

Det var bara en och en halv rad: Guldfiligrankors m. pärl. upph. Humlegården. 79340.

Matti kunde icke taga ögonen från de där en och en halv raderna. Hon och Libert läste dem om och om igen, så länge frukostlovet räckte. Det var rent omöjligt tänka sig något roligare än att få läsa vad man själv satt in i en tidning. Elias brukade vara för liten baby att kunna läsa, men detta lärde han sig ögonblickligen. Det fanns ingenting i hela tidningen, som såg så trevligt ut.

Efter skolan skyndade Matti hem igen för att åter få se på kors och annons. Och då hade något storartat hänt: man hade ringt! En dam hade ringt upp. Mamma måste meddela alla detaljerna i noggrann ordning. Först hade alltså damen sagt: — Är det 79340?

Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles av en[s. 48] slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.

Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två knappar isydda.

För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på kuvertet innehållande guldfiligrankorset.

Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det gällde, sade hon:

In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med ett brett sidenband tvärsöver bröstet.

En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat[s. 50] vantarna hemma, så trasiga som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram filigrankorset och sade att det var det rätta.

Det var ett underligt yttrande och fullkomligt olikt vad alla andra människor brukade säga. Genom dörren bakom damen kom i detsamma en gosse in, ungefär så stor som Pontus, men mycket flottare klädd. Gossen hälsade: han bockade sig som om Matti varit en stor flicka. Det blev allt besynnerligare. Sedan stod han med händerna i byxfickorna, och medan damen betalade annonspengarna, sade han, när han såg hur det bara blev obetydligt över en krona:

— Så väluppfostrad man också är! sade hon. Det är ingen stor present, min lilla vän, Alexis har rätt. Var så god. Det är just ett litet barnsmycke.

Gossen hette alltså Alexis. Alexis Pasch, ty Pasch var namnet, som stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.

Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis måste vara den snällaste gosse, som fanns.

Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det. I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han bodde.

Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:

Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade herr Murius pessimistiskt.

Libert och Matti voro de enda av barnen, som[s. 53] visat musikaliska anlag. Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för musik.

— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt, vafalls?

Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och det var för resten ingenting illa i det.

Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.

Han hade berättat att var gång han fick en[s. 54] pojke hade det förargat honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.

Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller tyckte han kanske att man nu hade barn nog.

Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren, under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och kastade kyssar på fingret åt henne.

Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman[s. 55] för barnen, när de voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter den andra.

Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.

Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll. Man visste aldrig.

Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på Operan, vilket likväl[s. 56] aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården med sina osäkra steg.

— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt, revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt fönster åt gårdssidan, där man passerar.

Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär, och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då. Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade[s. 57] apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju, husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.

Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.

— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du höll till godo med mig!!

Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd, satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr Murius[s. 58] köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett bättre morgonkaffe i sitt liv.

Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten alltid skulle handla om Matti.

Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.

Och när barnen dragit i väg till skolan och[s. 59] hans hustru hade hela hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.

Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.

— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl, en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.

Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre[s. 60] nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.

Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd. Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på — det var inte mer med det.

Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven. Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen, men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig vilket som till sist var lugnast?

Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och fru Murius visste det.[s. 61] Där fanns för litet utrymme, det kunde icke hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.

Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer, håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!

Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare, det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde in och upptäckte denna medelålders[s. 62] person, en ansvarig husmor och mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en skönhet.

Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren, och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi. Garibaldi, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka, berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de hyllade honom därefter.

Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare. Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi var en fiffig man.

Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var det bästa han visste.

För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu[s. 64] skulle Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm. Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.

Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.

— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla fall var ganska stort, varför inte?

— Var och en av gossarna får bjuda en flamma och en kamrat. Matti bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer, lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från sommaren? Utmärkt vackert.

Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig,[s. 65] inträdde alltid ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och beklagade sig hos vicevärden.

Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån, troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd han i vederlag med på balen.

Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong, alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb[s. 66] äkta matta och en soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag, och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.

Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt, tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt stök.

För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.

Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och plugghäst. Men Pontus’[s. 67] goda förstånd, som sällan var ur verksamhet, hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om förmögenhet, eleganta vanor och krav.

Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.

Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett djärvt[s. 68] steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en tillställning av den arten.

Pontus satte den berömde Garibaldi som bete på kroken för att få bättre napp, men Pasch hade aldrig hört talas om denne musiker.

— Som du vill, svarade Pontus och blev röd, ty han hade själv ingen smoking. Det är ju egentligen bara en liten improviserad tillställning, förstår du, för att roa min syster.

Pasch hade tydligen glömt episoden med filigrankorset några månader tidigare, eller i varje fall flickans namn.

— Ja, svarade Pontus. En tolv års unge, men där blir ju också ett par litet äldre flickor.

Om den saken var faktiskt ingenting bestämt. Varken fru Murius eller Garibaldi hade tänkt på någon tid. Så bjödo då Matti och Libert sina vänner till sjutiden och Roland hade på sitt håll sagt klockan åtta.

När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio, var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i hans[s. 69] sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan unge Pasch ringde på dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.

— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa runt och öppna i tamburen. Vassego.

Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.

Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet, en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur, jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde under[s. 70] taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina ytterkläder till de övriga.

Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning. Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot, trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom ett ögonblick trängsel.

Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far: Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.

Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande[s. 71] mot honom. Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka, brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med Dristigheten skrivet tvärsöver pannan.

— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något bättre.

— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner, en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze), men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna, ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror. Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och flögo, följde hon med, som för övrigt hennes[s. 72] unge vän Garibaldi redan garanterat att hon säkert skulle kunna göra.

Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara ett litet fastare tag om henne och sade:

Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen. Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade, var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon tårats.

Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.

Ingen på balen såg ut som Alexis — det var[s. 73] då något, som alla kunnat gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!

De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där. Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång, såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket an på honom och han bjöd upp henne.

— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer, ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en stol och agerade bondspelman.

Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.

— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.

— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden. Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.

— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en huvudknyck.

Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt allvarsamma och vänliga sätt:

— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är snäll!

Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.

De gingo och satte sig på rundelsoffan med[s. 75] pelare i mitten och konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men den hade sålts.

Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan! Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!

De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj, sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han, mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det vackraste hon ägde.

Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine; Matti[s. 76] hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara svara som hon kände:

Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen. När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert somnade strax.

I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och[s. 77] gått, rullade Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet, där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal, tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu icke plockats ner.

Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel, skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran, bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen, en förnimmelse av rymd och frihet.

Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de[s. 78] varit en enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga, fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från ingen vet var.

— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då jag just började hos dig: Gavelström?

— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu i flera år.

— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom[s. 79] i den sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.

— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.

Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år. Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju[s. 80] ännu bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.

En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun, Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till; hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.

Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar, sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet,[s. 81] där man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja sig ändå.

I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten. Det sträckte upp ett par små händer.

Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar. Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i[s. 82] smyg hela den kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.

Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern, eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i vagn.

Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting vetat på förhand. Modern sade:

— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel. Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den arma ungen. Där stod de[s. 83] alla tre omkring mig, knuffades för att komma närmast och skrek på en gång.

Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:

Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet, sjöng hon:

Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga, stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just honom till sitt stöd i världen.

Det hade Roland aldrig upphört att minnas.[s. 84] Ty det hade rört sjuåringen mer än något han känt förut.

Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat henne annat än det bästa broderssinne.

När Matti började gå, var ingen så ivrig som Roland att hjälpa henne och se efter henne, och när hon började bli ännu litet större och otroligt självständig, så att hon ogärna ville ledas vid handen ens på gatan, ropande: Sälv, sälv! Före! diktade Roland i sin tur och sjöng en visa om henne:

Ja, nog hade hon varit oförvägen, och därtill glad och godhjärtad. Alla gossarna höllo av henne och kappades om att göra visor om henne, och trätte de också numera ibland, i synnerhet Pontus och hon, så betydde det i grunden ingenting. De voro stolta över sin syster ändå.

— Gud signe barnet, sade fru Murius, därmed avslutande sin berättelse, det blir en hård stund, då jag till sist måste tala om för henne att hon inte är vår. Men varifrån hon än må vara kommen, bra gry har hon.

Efter detta omfamnade Garibaldi fru Alice och kysste henne som en stor bror på båda kinderna. Utanför fönstren hade det svagt skära övergått till blank dager och den kubistiska tavlan var livfull i många färger. Konsertmästaren, för vilken Mattis öden ju icke voro någon nyhet, hade dåsat av i sin bekväma stol och snarkade lätt.

Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där de lågo i en enda rad: Pontus,[s. 86] Libert, Matti och unge Alexis Pasch, glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara bekvämligheter vid Floragatan.

Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det svettiga, tillrufsade pojkhåret.

II.

Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch, Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam, hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade tanklöst.

Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru Pasch. Elma vägrade biträda[s. 90] ett behjärtansvärt företag, där hon tog för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne — och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma Liwins egen levande motsats.

Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal mö.

Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara tillräckligt för att förlåtelse uteblev.

Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan, egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till, med vem[s. 91] talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst naturligtvis med en Rick Brunjohann.

Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten, Eric Bourgsten, en göteborgare.

Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa, men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria. Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.

Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på supé.

Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:

— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan, utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå. Ingen förförare, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna, han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.

Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären, hade hon mött honom.

Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima, Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom[s. 93] bevittnat hur göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.

Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå omöjligt att reda upp!

Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga. På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som en mystisk[s. 94] övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig därifrån.

Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en vinst.

— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — le terrible don de l’intimité. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist. Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.

Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller »sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.

— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.

Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga könslivet. Hon svarade icke vidare.

Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty han var verkligen ett parti i hennes smak.

Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila, då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet därav. Det var fadern hon var lik i mångt[s. 96] och mycket, och hon visste numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.

Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes namn fram i första planet.

Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch, detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade — för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.

— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.

Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda, dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet, ur stånd att revoltera inför en[s. 97] Alexandra Paschs ringaktande ord; nu kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.

Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna kunnat bibehållas.

Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller vänskapsband bland männen såsom ett minus.

Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre smärta än hon tänkt sig.

Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun, präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden, alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och tryggast bland de ensliga och mest reserverade.

I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli ett av hennes misstag.

Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig, emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått, måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.

I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste, som för henne egendomligt[s. 99] jävat tron, att hon verkligen vore ställd utanför allt innerligare mänskligt samliv.

Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit en tillfällig ankarplats.

Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten. Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar, maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.

Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och[s. 100] hon lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.

Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå, eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig röd färg.

— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.

Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.

Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.

Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon varit på teater[s. 101] eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm. Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.

Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen, lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster, vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.

En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak samma.

Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet gjort förut eller brukade göra.

Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick, lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts[s. 102] religion! Hur mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider var barnet alldeles borta.

Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton. De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De började bli människor.

Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. — Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans[s. 103] förnamn hade hon inte sedan hört efter.

Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att begära ens ett kvitto.

Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron för dess öde.

Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började den stunden möta det första morgonljuset.[s. 104] Sömnlösheten började kännas som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent — hon sov icke mer.

Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande, malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten, längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.

Elmas tålamod gick sönder, hon rasade, hon piskade sin upproriska kropp med iskalla duschar i flera minuter. Ingenting hjälpte. Läkare ville hon inte söka.

En natt hon låg orörlig på sin bädd, med hårt slutna ögon, och just som det föreföll henne att verkligen en viss dåsighet föll över henne, hörde hon patentlåset till tamburen knäppa och Ricks försiktiga steg. Det var ovanligt sent Rick kom hem; Elma såg på klockan: tre.

Men Rick gick inte, som hon eljest brukade, tvärsöver vardagsrummet med en blick åt Elmas dörr, bort till sitt sovrum. Det föreföll Elma att hon i stället tog vägen in i den lilla matsalen åt gården, våningens mest isolerade rum. Det föreföll också som om hon icke skulle varit ensam; Elma tyckte sig höra, om än oändligt vagt och[s. 105] osäkert, mumlet av flera stämmor. Så tog mumlet slut, men Rick kom inte tillbaka. Sannolikt hade hon slutit salsdörren om sig och sitt möjliga sällskap och därmed kommit utom hörhåll.

Elma kunde icke behärska det: hon måste upp och se vad som stod på. Hon kastade över sig nattrocken, en herrnattrock av tjockt siden, och tassade ut. Utanför salsdörren stannade hon. Jo, där voro människor, en manlig stämma och en kvinnlig, Ricks. Dämpat skratt. Klirrande av porslin och glas. Elma ryckte upp dörren.

Vid bordet satt en ung man i frack. Elmas första intryck var häpnad över att det icke var Bourgsten. Hon hade genast hon hört stämman tyckt sig viss om att det måste vara Bourgsten, och det hade rivit upp ett hätskt raseri inom henne. Men raseriet föll likväl ej vid åsynen av en helt annan. Där hade hon dock legat i sin sömnlöshets vånda, medan dessa två, Bourgsten eller icke Bourgsten och Rick, oblygt uppsluppna, glömska av själva hennes existens, hängåvo sig åt sin lek.

Bredvid gästen stod Rick, hon hade den utmanande röda dräkten på sig och hällde upp rykande kaffe. På bordet var ost, smör och bröd framsatt.

Och snabbt förklarade hon, hur hon och den nu oerhört generade unge mannen, löjtnanten, hennes kamrat från Centralen, varit på en mycket animerad tillställning; därpå hade de promenerat länge och väl och blivit hungriga. Till löjtnantens rum, där förråd också funnos, ville Rick icke gå vid denna tid på dygnet; så hade hon i stället tagit honom med sig hem.

Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek — icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde sig bredvid honom och viskade något.

— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma besinningslöst.

— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena, skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag bara: Gå nu, Klas.

— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske något ännu värre — klockan tre på natten.

Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.

— Där felräknar du dig, för nu ämnar jag tala. Tror du inte jag har märkt att var gång det blir fråga om en karl, faller du ur humör. Gud vet vad du inbillar dig om karlar! De är väl också folk. Men att nu se en livslevande mansperson i denna heliga våning, det måste då varit rent ohyggligt för dig. Jag medger att tiden är lite underlig, men vem tar du mig för? Klas är en kamrat och en bra pojke och missförstår ingenting. Vi var hungriga.

— Din Klas i dag, din dyrbara Bourgsten en annan dag. Jag vill inte veta av det, svarade Elma. All denna lösaktighet!

— Är det innerst därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon dyrbar Bourgsten, som du blir så galen? Jag skulle vilja veta hur det ser ut i din fantasi, egentligen!

Rick gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen med en ilsken smäll. Natten var i varje fall förstörd. Skulle de gräla, Elma och hon, var det bäst att gräla igenom saken ordentligt med ens. Men när hon vände sig om mot den andra igen, blev hon förskräckt.

Elma hade kastat sig framstupa över sin kudde och skakade av gråt. Ur kuddens djup började hemska, kvävda ljud komma, liknande tillbakapressat vrål, en barnsängskvinnas, eller en av allt decorum totalt glömsk människas vrål. Aldrig hade Rick hört eller sett någon och allra minst Elma sådan, aldrig föreställt sig att den tillknäppta, korrekta Elma skulle kunna först förgå sig så löjligt som hon gjort där ute i salen, och än mindre, att hon någonsin skulle kunna ge sig hän i så konvulsivisk övergivenhet.

Rick begrep en sak: att hon på något vis måste sårat Elma fruktansvärt. Men hur detta var möjligt, förstod hon ej.

Morgontimmarna gingo åt till att söka lugna, trösta och hela. Allt fick skyllas på sömnlöshetens konto. Sedan Elma kommit över krisen — och hon fattade sig tämligen fort — grät hon icke mer. Hon erkände sin överilning. Hon låg stilla ner, och då hennes huvud värkte, baddade Rick i sin röda toalett hennes tinningar och gjorde i sin tur ursäkter. De skildes slutligen för att söka var sin korta stunds vila. Det föreföll[s. 109] Elma, när Hulda kom in med morgontidningen, att hon verkligen fått sova litet.

Klockan litet före halv tio var hon som vanligt färdig att äta frukost och gå till sitt arbete. Rick var redan ute, på väg till sin första patient för dagen, och detta föreföll Elma som en stor lättnad. Hon sade till Hulda, att hon icke kom hem till middag, utan först rätt sent.

Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.

»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon Bourgsten?»

Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att männen icke ville vid henne.

Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför olik andra?

Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något? Något konstigt. Det tolereras inte.

Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud[s. 110] värkte också, benen ville knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:

Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an, hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.

Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: — Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.

Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart fullkomligt orimlig.

De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?

När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra, med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.

Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.

— Kära Rick, sade hon, detta blir för besvärligt[s. 112] för oss båda två i längden. Det är bäst våra vägar skiljas.

— Jag har tänkt detsamma, svarade Rick. Troligen gifter jag mig för resten i höst.

Mer än gärna skulle Rick velat tro något, men i verkligheten visste hon ingenting. Bourgsten var icke den, som lämnade ut förhoppningar i onödan.

Rick och han hade råkats tämligen kort förut, och hon hade måst räkna det mötet närmast som ett nederlag. Hon visste också, att han inom kort reste utomlands igen, och som det var att befara i sällskap med älskarinnan. Så mycket mer välkommen blev då en oväntad ny påringning från Bourgsten endast några få dagar efter skandalnatten. Han föreslog lunch. Det föreföll Rick som om hennes aktier därmed otvivelaktigt måste ha bragts i stigande igen, och hon meddelade det triumferande till Elma.

Men Bourgsten tog ut fröken Brunjohann denna gång endast för att få veta något om Elma Liwin. Han intog alltid sin lunch ute och gärna i sällskap än med den ena, än med den andra av sina[s. 113] bekanta. På det viset fick han småningom reda på mycket, dels mycket som för en affärsman kunde ha sitt intresse, inblickar i kretsars eller individers inbördes förhållanden, dels rena personalia, som roade honom.

Rick lät icke be sig att för honom berätta om den nattliga scenen. Förtroligheten med Klas, löjtnanten, spelade hon ut som en trumf; Elmas uppträdande framhöll hon, utan någon som helst illvilja, såsom blott ett utmärkt exempel på hur långt sömnlösheten kan driva en eljest förträfflig person.

Bourgsten förteg sitt möte med fröken Liwin morgonen efter händelsen. Han hade överhuvudtaget förtegat deras bekantskap, icke emedan den behövde betraktas som en hemlighet, utan av vana att icke bland damerna tala om den ena med den andra: bättre att de själva finge tala. Han lyssnade till Ricks berättelse med intresse, till hennes förklarande utläggningar mera förstrött, ty han var redan bekant med de banor, efter vilka sjukgymnastens funderingar brukade röra sig. Men han var ridderlig och visade ej att han redan kunde henne.

Den flyktiga frestelse han en gång erfarit att träda Rick Brunjohann närmare, var längesedan övervunnen: det var en sådan frestelse som kunde flamma till inom honom under samvaron med det ojämförliga flertalet av hans kvinnliga vänner, och som då gav denna samvaro[s. 114] färg och en viss spänning, tills han en dag fann den bortblåst igen, övervunnen av nya intressen, eller helt enkelt av hans ovilja för uppenbara risker.

— Emellertid, bo med Elma längre än till i höst går jag inte in på. En manhaterska är ingenting för mig.

— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.

— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.

— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv tillnärmelsevis så goda garantier.

Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken, tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först drömde.

I slutet av maj förlovade hon sig också med[s. 115] löjtnanten och reste sedan till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen, obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.

Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.

Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok, ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro icke lika lugna.

Skarorna av barn i parken voro något decimerade. Tom var den likväl icke. Ibland strövade ett band ungdomar förbi henne, upptaget av sin lek, eller på jakt efter en lekplats. Elma såg på skocken med föga uppmuntrande blickar. Endast sällan vågade någon promenerande sig på att taga plats bredvid henne. Hon brukade så[s. 116] gott sig göra lät belägga det mesta av bänken med sina tidningar och övriga tillhörigheter. En dag hände likväl, att en omkring sexton års gosse, vilken hon redan observerat, fördjupad i studier på en bänk ett stycke från hennes, där han dock ofta blivit störd, kom och slog sig ner bredvid henne.

Naturligtvis besvärar han, tänkte hon ampert, när han lätt sköt undan hennes tidning och gav utrymme åt sina egna papper och talrika böcker. Men då han kom tillbaka dag efter dag, vande hon sig vid honom. Han gjorde ej minsta väsen av sig, han var fliten personifierad. Han vann henne.

— Jag ämnar hoppa över tredje ring i sommar, så att jag blir student ett år tidigare, vid sjutton år. Jag har redan förberett det under hela föregående läsår.

Kort och korrekt. Elma förhörde sig icke mer den dagen, då varje minut syntes vara ynglingen dyrbar. Hans starka ambition förvånade henne och ingav henne sympati. De gymnasister hon fordom känt i sin hemstad, stora, finniga och[s. 117] tafatta pojkar, hade ingenting, föreföll det henne, haft av denna självsäkra beslutsamhet.

Nästa dag erbjöd hon honom körsbär ur en påse hon haft med sig. Han tackade, lade boken en stund ifrån sig och åt beredvilligt.

— Är det vanligt, måste Elma fråga, att skollärjungar visa en sådan flit nuförtiden?

— Nej, det är ovanligt, svarade han. Under hela min skoltid åtminstone har ingen hoppat över någon klass.

— Vi är fyra. Min äldre bror är i Amerika, han blev student vid nitton. Den yngre blir aldrig student, han är tämligen klen.

— Det är jag. Kanske hon är mest lik mig, åtminstone i det avseendet att hon verkligen kan arbeta, sade han självmedvetet. Det respekterar jag, tillade han liksom man deponerar en krans.

— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu körsbären voro slut.

Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem[s. 118] där någonsin visat gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva atmosfären där hemma.

Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna namnet: P. Murius, II ring. Det existerade alltså här i Stockholm en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje — ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.

Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne saknades en fullbordan. Hon var tom.

— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting, bara för att prata: de[s. 119] följde sina lynnens ingivelser. För alla andra funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var idel ofrihet, kvävande till sist.

Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.

O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga, när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men utan blygsel för andras blickar.

Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem:

Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken, och svarade:

Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten — för en enkel gymnasists skull!

— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken vet kanske.

Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte minnet. Men nu var det där: Murius.

Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare; Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte hon sig höra dem igen.

Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar, tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga. Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande tårarna.

Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna[s. 122] ögonen, icke tystnaden, eller den förlossande smärtan.

När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.

Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:

— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.

Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande, stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara kvar i staden, sade till varandra:

— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp Elma.

De ryckte upp henne med promenadförslag, små utflykter, en och annan supé ute. De värderade[s. 123] henne, det visste hon; de funno hos henne vederhäftighet, pålitlighet. När hon sade dem att hon skulle skiljas från Rick utan saknad, förstodo de det. Ricks flirter voro ofta föremål för godmodigt skämt, men riktigt allvarligt tog man varken dem eller henne. Annat var det med Elma.

Tacksam för vännernas vänlighet följde Elma dem bort på de arrangerade utflykterna, promenaderna eller de små muntra supéerna. Den misantropiska perioden föreföll ha varit av mera flyktig karaktär. Elma blev snart vad vännerna kallade sig lik igen.

Men hungern efter ny inre växtlighet, ny kunskap, mättades icke i de gamla beprövade vännernas lag. Osedd, långsamt, grodde lusten vidare inom henne att vara en människa just bland de människor hon icke alls kände eller icke liknade — lusten efter frihet och rymd. Hon skulle ej kunnat förklara den.

Pontus Murius gick upp mot Floragatan, tvekade litet och gick vidare, förbi Paschska huset som var stängt med nedrullade gardiner. Generalkonsulns lågo ute i skärgården i egen ståtlig sommarbostad. Pontus hade länge hoppats att Alexis skulle få idén att bjuda honom dit ut på någon tid, men Alexis hade icke fått någon[s. 124] sådan idé. Vänskapen dem emellan hade nödtorftigt stått sig, men inte mera.

Efter fortsatt tvekan ringde Pontus till sist på vid porten till Paschska huset. Porten öppnades av gårdskarlens hustru, som sade att herr Alexis nog icke var hemma.

— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har inte sett till honom sedan dess.

Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken vidare.

Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt att få en skymt av den önskvärde kamraten.

Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de retades med varandra, de trivdes tillsammans.

I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör, som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus,[s. 125] satt inbegripen i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias, luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en Anders de Wahl.

Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser, Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben, ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel sina egna vägar.

Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre. Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens tid. Men nu var allt förändrat, och en[s. 126] alldeles ny tid hade brutit in, vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.

Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan, och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: — Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon: — Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:

Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på sitt håll, pliktskyldigast, Libert[s. 127] med fiolen, en gåva av Garibaldi, Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora galakonserter för Alexis.

Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården, var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in, och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten stump:

Matti lugnade sig, men melodien blev kvar, förbättrades, utstofferades, blev till en hel ballad, där ledmotivet, polkan, kom igen då och då mitt i den pittoreska skildringen av en envis, självsäker liten flicka med näsan före, fröken Före, fröken Sälv, öm och god som ingen annan.

Fru Murius hörde, i tysthet lutad över sin utomordentliga porslinslagning, på de unga musikanterna, på den småningom alltmer förbättrade[s. 128] kompositionen, och hon sade till konsertmästaren:

Men Libert grubblade inte över frågan om han var begåvad eller obegåvad. Matti och han gåvo sina konserter, som ingen behövde ha närmare reda på, och vindarna fingo bära dem, bäst de ville eller om de kunde, till Dens öron, för vilka de voro avsedda — och därmed jämnt. Och när konserten var slut, gingo de två exekverande ned i parken och spejade efter den dyrkansvärda personligheten, en fortfarande tämligen småvuxen yngling i lätt, gråmelerad engelsk kostym med knäbyxor.

Ibland mötte man honom också: han hade då skaffat sig en förevändning att vara inne i staden från sina havomflutna gods. Genast drog sig Libert tillbaka, man hade klart för sig att Alexis icke brydde sig särskilt om Libert, och denne gick då lika gärna bort till musikhandeln för att få titta på noter och resonera med herrarna i affären, vilka voro den store Garibaldis bekanta. Därför översågo de med den lille bierfilaren. Sommarhettan var svår på gatorna som han måste passera, men inne i musikhandeln fann Libert svalka och trevnad och led ingalunda av att Alexis inte frågade efter honom, utan bara efter Matti.

Samma dag, då Pontus lönlöst ringt på Paschska portklockan, hade Alexis just en överenskommelse med Matti. Han hämtade henne i parken och förde henne med sig hem. Han hade nyckel till ingången från trädgårdssidan, låste upp, visslade och gick före henne upp för en trappa, medan just gårdskarlens hustru vid porten åt gatan gav Pontus besked, att han inte fanns i huset mer.

Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel, tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning, tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov att bjuda upp fröken Så.

Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela tennis, dansa.

— Det är den åldern, svarade generalkonsul[s. 130] Pasch. Det går över. Låt honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.

Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är sexton år och går egna vägar.

Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker, en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare. Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.

Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven, klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke, för Alexis fått en ny, säregen tjusning.

Några dagar förut, då han lyckats undkomma en promenad med en ny laddning av föräldrarnas gäster samt ensam och mulen sökt och funnit sig en plats bland strandens klippor, hade han sagt sig själv:

Han hade lagt sig baklänges och blickat upp i den blå himmeln med dess vita moln, dess lycksaliggörande orörlighet över all rörligheten, dess gränslösa öppna famn för längtan, oro och missnöje. Men icke ens denna himmel hade varit honom nog, eller kanske tvärtom varit alltför mycket, för högt uppe, för långt borta, för tyst och oberörd.

Henne kan jag med! tänkte han. Alla andra är idioter och apor. Jag vill inte längre säga allt det där, som man bör säga, jag vill inte vara artig och trevlig mer. Jag vill vara ogenerad, jag skulle vilja äta med fingrarna, slå sönder tallrikar och göra grimaser.

Naturligtvis gjorde han inga grimaser och slog heller icke sönder någon tallrik, men han fick som feber i kroppen att komma i väg nästa dag. Han ringde upp Matti och behövde ej komma fram med sitt förslag i på minsta vis ceremoniös form, ty Matti fann det ytterst naturligt[s. 132] att han och hon skulle slå läger i ett övergivet palats.

För att förbereda sin väninnas besök hade Alexis ur en kista på vinden dragit fram en stor isbjörnshud, eljest avsedd för platsen under fru Alexandras skrivbord, samt brett ut denna matta mittpå golvet i stora salongen.

Han inbjöd Matti att taga plats där och vecklade upp papperen kring diverse ätbarheter han fört med sig: frukt, bakverk, choklad, läskedrycker; därtill cigarretter. Isbjörnshuden låg mittunder en utomordentlig antik kristallkrona, insvept i vitt tarlatan; möblerna i sina vita överdrag voro sammanförda åt rummets sidor. Genom de vita gardinerna lyste solljuset dämpat och likväl glatt. Björnhuden tycktes flyta som en ensam flotte, bärande tvenne, av hela världen glömda eller okända passagerare, på ett hav utan minsta krusning. En underbar ro, vithet, svalka över det hela — och därjämte ändå den oförlikneliga känslan av äventyr.

Matti tog av sig strumpor och skor och körde in fötterna i den frestande vita björnraggen och sjöng:

Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.

Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta, och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten. Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder, låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först vid lunchen hade modern sett sin son.

Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos[s. 134] förste violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.

Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt enda barn med runda ögon.

Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid vilka han nu var framme.

Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes sinnelag.

Vid det minnet hade ändå Alexis inte kunnat låta bli att gapskratta, och fru Pasch sade:

Men därefter frågade hon inte vidare; hon ansåg det vara lika gott att Alexis i ro fick glömma en tillställning av så formlös karaktär, hela denna lilla utflykt i bohemens värld, hela detta umgänge, bra litet lämpat för hans förhållanden; och Alexis förstod sin mor mycket väl och höll med henne. Han kände ingen dragning alls till Pontus, den efterhängsna kamraten, och alls ingen lust att frekventera det Muriusska hemmet i vardagslag. Men balen var balen och den roligaste han någonsin varit med om — och mitt i balen befann sig Matti. Henne behöll han.

Matti var ju ingen flamma. Det lämpade hon sig icke till. Man mötte henne icke på de vanliga promenadställena. Och om man mött henne, skulle hon ej varit mycket att stoltsera med: tarvligt och till och med litet slarvigt klädd, vacker, men vanställd av missklädsamma huvudbonader. Och Mattis konversation? Egentligen[s. 136] ingenting att komma med heller. Barnslig, präglad av okunnighet om allt man bör följa med och veta, av total obekantskap med varenda en av de personer Alexis råkade nämna, såsom greve Nagel, ungdomarna van der Rosen, kappryttaren löjtnant Oberon, son till översten, skridskokungen Ott, den illa beryktade Molly Faber, allt tomma namn för Matti. Alexis reflekterade inte över att möjligen flickan skulle kunnat räkna upp namn, också hon — namn lika tomma för honom, Alexis, som de föregående varit för henne, men ändå inte utan sin celebritet: sålunda operasångaren Wattman, som sjungit i Paris och som varit med på balen hos konsertmästarens; Garibaldi, känd ända i Amerika; eller fru Murius’ bröder, av vilka den ene var en uppfinnare och den andre en professor i Lund. Det var för övrigt icke för att tala om vare sig det ena eller andra som Alexis ibland hade givit sig ut i Humlegården och sökt efter Matti. Det betydde ju icke någonting alls vad hon visste eller inte visste, hon kom ändå inte på tillställningarna i hans hem och behövde därför aldrig bli konfronterad med ungdomarna van der Rosen med flera.

Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om[s. 137] sommaren, hon påminde om luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem båda, sommarhuset och den lilla häxan.

Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre märkvärdigt.

Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och sade:

— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att be, det hjälper i varje fall inte.

— Det är ju bara prat, sade Alexis; denne Roland tog sig stora rättigheter, föreföll det honom. Nå, fortsatte han, din far och mor då, tycker du om dem?

— Det gör inte jag med mina, sade Alexis. På sätt och vis jo, naturligtvis. Men ändå inte så där att det känns, inte så där som man skulle vilja tycka om någon.

Dessa ord rörde Matti. Hon lutade sitt huvud mot hans skuldra, och Alexis sade:

— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon, varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är jag ledsen åt allting.

— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade[s. 139] han. Du är nog för ung att inse, att låtsa, det är något man växer ifrån!

— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!

Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han uttalade dem.

Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att sitta och blunda.

Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis. Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande varelse.

Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier[s. 140] och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.

De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det måste fram:

— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert komponerat åt dig!

— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin goda halvslummer.

När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:

— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är du.

Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom — och för evigt. Men dylikt gör man ej.

Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl likadant nästa gång?

Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna av en ny skatt.

Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu åtminstone.

Libert kom hem från musikhandeln, händerna fulla av noter han fått låna, och han frågade naturligtvis strax: — Nå?

— Ingenting, svarade Matti och såg bort, ty[s. 142] detta var den första lögnen till den trofaste vännen.

Pontus kom hem, rödögd av läsning, beredd att med ursinnig energi sitta uppe och ännu arbeta en stund på natten.

— Vad du ser het ut, barn, sade fru Murius och smekte det lilla ansiktet, som ännu bar reflexen av de underbara, överlyckliga stunderna. Men inte ens på frågan i mors ögon var det möjligt svara.

Ännu två gånger under sommaren hade Alexis haft Matti med sig upp i huset vid Floragatan. Den ena gången hade de lekt och rasat, sprungit efter varandra genom rummen, trappa upp och trappa ner, och slagits, tills Alexis fick ner Matti ordentligt med båda skuldrorna platt mot parkettgolvet.

Nästa gång blev det mer likt den första igen.[s. 143] Matti fick berätta om sitt hem, så olikt Alexis’ eget, så olikt alla hem han visste av. Ibland rådde där dyster nedstämdhet tyngande allt och alla; det var då konsertmästaren inte sov, därför att han insåg hur misslyckat hela hans liv var. Ibland voro lönens pengar också slut, eleverna uteblevo eller betalade slarvigt, ingen behövde få dyrbart porslin lagat: vad skulle hyran betalas med? Väl att Roland var godhetsfullt omhändertagen i Amerika; men hur skulle det gå med Pontus’ studier, och med Libert? Ty hur denne än lämnat böckerna bakom sig, måste han ju ändå födas och klädas, tills han nått fram att bli åtminstone så mycket som en stackars bierfilare, en som spelar potpurrier på små enklare kaféer, eller kanske dansmusik på enklare familjebaler. Att inte tala om henne, Matti, en varg att äta och slita.

Ändå kunde alltsamman plötsligt vara ombytt igen. Roland skickade plötsligt femton dollar, inbesparingar på den första lilla lönen; Pontus utmärkte sig igen med sitt goda huvud och fick ett stipendium; lille Libert gjorde framsteg, och hon, Matti, hade lyckats sy en klänning själv. Den trängde i ärmhålen och var litet för kort, men ändå långt ifrån oanvändbar. Och plötsligt strömmade elever och porslin till igen; mamma hann knappt laga allt som lämnades in, och ännu mindre laga allt annat, kläder och duktyg med mera, som hon icke orkat med, när alla bara[s. 144] varit sorgsna och hon ensam skulle muntra dem. Då lyste hemmet upp igen, då festade man en smula, bal gavs det inte precis mer, men Garibaldi kom om kvällarna och satt och väntade hem herr Murius, och operasångaren Wattman, när han var ledig, och många andra vänner, och man drack italienskt vin.

Och då slapp man åtminstone höra pappa säga till mamma att hon hellre borde blivit gift med operachefen!

Hösten kom, de hemliga sammankomsterna i Paschska huset togo slut; Alexis och Pontus voro inte längre klasskamrater, ty Pontus hade lyckligt och väl hoppat över ring III som han sagt att han ämnade göra. Det skulle ej varit honom emot att få meddela detta åt den ensamma damen i parken. Han ångrade smått att han inte fortsatt att odla bekantskapen: vem visste vad som kunde falla en dylik dam in? Att hjälpa en lovande yngling fram till examen var inte det orimligaste.

Men damen var försvunnen och det skulle mycket ha förvånat Pontus, om han erfarit att hon icke helt och hållet glömt honom.

Han hade blivit en av den sömnlösas gäster,[s. 145] en av fantasifigurerna, vilka medan stadens klockor slogo nattens timmar, höllo henne sällskap. Hon hade ibland önskat att den städade unge mannen av en impuls vänt sig till henne, yppat eventuella svårigheter, tytt sig till hennes beskydd — och hon skulle ej vägrat honom det. I stället hade han gått, uttråkad, och kanske, tänkte hon, gjort narr av henne inom sig, eller i sitt hem, i detta Muriusska hem, där hon ingenting hade att skaffa.

I september reste fröken Liwin, såsom hon tänkt sig det, utomlands. Opåräknat fick hon med sig Rick Brunjohann, vars förlovning under sommaren blivit uppslagen, och som var förstörd av förtvivlan. Elma förbarmade sig över henne, och de reste under några veckor. Men Elma drog hit och Rick dit. Rick ville liva upp sig med nya kläder dels åt sig själv, dels också åt den, enligt hennes mening, alltför tantigt och ledsamt klädda Elma, och Elma lät verkligen förmå sig att i Paris ekipera sig någorlunda efter modets fordringar. Men Rick ville också göra nya bekantskaper, och Elma vägrade absolut att sitta på kaféer, besöka målarateljéer eller danslokaler.

Hon blev då många aftnar sittande ensam på hotellen, rökande liksom hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick, medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt sällskap för den, som[s. 146] vill ägna sin resa åt muséer, utställningar eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick Brunjohann fick ny näring.

På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på hotellet med en stor nyhet:

Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris. Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade skoaffär: Feuer stod det över dörren. Det måste väl vara en synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: Feuer, troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.

Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en[s. 147] nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä! ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.

När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar inte mer än nätt och jämnt hem.

Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda. Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten, intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.

Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att Rick ej kunde misstaga sig på deras art.

— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin säkra ton.

— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och[s. 148] jag kan försäkra er, och särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.

Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig, öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär. Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det, som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.

Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös, mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad, ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.

Restaurangens orkester spelade inbjudande,[s. 149] smäktande musik, idel erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med löjtnanten, en ointelligent karl.

Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka. I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.

Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att intressera sig närmare för henne.

Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb, kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en handvändning[s. 150] förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av borden, där en mycket ung flicka satt.

Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten illusionsfrihet.

Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom man väl därhän?

— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där[s. 151] måste ges stunder av triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.

Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.

Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme efter timme följa hennes dagar; veta allt.

Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.

— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min dotter är ju ännu bara ett barn!

Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen utlöste, förde henne åter till verkligheten.

Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste[s. 152] banala yttre levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist, kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.

— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att vara ute och särskilt på ställen som detta.

Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls — men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än[s. 153] mer roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna, föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.

— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis farit illa.

Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna historia aldrig berättas.

— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt hemma? Och vävde till och med lakan?

— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på balerna?

Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros, månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick veta något av — hennes verkliga ungdom.

Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan, men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.

Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl med artigt hopp om återseende.

— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både nord- och sydstaterna, att börja med.

Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet, men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap, ur yttre synpunkt sett.

Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som helst fall[s. 156] plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte Bourgsten mer än andra.

Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar, det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande inte att få.

Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden, blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.

Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig, flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv: Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in, till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.

Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.

— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens. Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att[s. 158] sitta och läsa bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes — och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade snart ett så sollöst sällskap.

Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott; hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.

Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig, eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det, när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.

Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde fram för henne igen.

Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: — Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag blir tvungen tigga henne på samma vis.

Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur marken? Vet ni vem jag är?

Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.

Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.

Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt människosjäl?

Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor, trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!

O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du någonsin unnas mig?

III.

Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till det.

Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.

Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad det borde.

När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen, frågade doktorn med stor vänlighet:

— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete är mig synnerligen kärt.

Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför vilket hon satt; hon[s. 164] sökte likväl icke efter något där befintligt, utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt svårt.

— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn, har jag förstått.

Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:

Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.

— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte är ju dessutom konfidentiellt.

— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er hälsa.

Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart, så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri. Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart för henne långt tidigare!

Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny hyresgäst flyttat in.

På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne mer ansvar, mer[s. 166] omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket, sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp. Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.

Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!

Medan ännu dödstanken var min följeslagare,[s. 167] föreföll mig varje dag omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag måste hinna få det.

En morgon såg hon i tidningen att Eric Bourgsten var återkommen från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner, hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de kanhända skulle sammanföras igen.

De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt, var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk sedan mycket längre tid[s. 168] tillbaka än hon själv vetat av, och att hon först nu äntligen blivit definitivt frisk.

Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten — bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa. Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.

Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej, föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd afton.

Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller[s. 169] värdfolkets ovisa omsorg om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina vänligt förtroliga hälsningar.

Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den under hela middagen inte mer än på dessa två.

— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än framstående personer.

— Det är just vad jag alltid tyckt, svarade Alexandra och spärrade upp sina runda fågelögon,[s. 170] ett tecken på att hennes klokhet trädde i verksamhet. Jag tror, ser Eric, att hon gör sig vanföreställningar om människor. Det är bra synd att hon inte fått en bra man och barn. Jag har själv så mycket glädje av min son.

— Du är en förträfflig varelse, Alexandra, sade Bourgsten, och vi vet alla, att ingen går upp emot dig.

Men efter middagen sökte han upp Elma Liwin och fick henne med sig till en soffa.

Elma hade använt måltiden att jämföra sig själv med samtliga sällskapets damer. De flesta voro bättre klädda än hon, men icke påfallande — den svarta med vitt från Paris stod sig gott. Visst inte alla föreföllo mera konversabla eller åtråvärda som bordsdamer än hon. Några voro inte mer värda som utseende. Hennes båda bordskavaljerer hade varit artiga, konversationen gick ej pinsamt trögt. Elma vågade sig på litet mer vin än vanligt och kände hur hämningar inom henne gåvo vika. Hon vågade göra ett par anmärkningar i en fråga för dagen, rätt olika dem flertalet sannolikt skulle fällt i samma fråga; hon gav sin egen, en smula beska mening och rönte framgång. Hon tänkte: — Jag är naturligtvis inte omöjligare än andra.

— Tänk er, sade hon, när jag ser er, får jag intryck av att möta något som en gammal vän.

— Det gläder mig, svarade han och lutade sig fram på sitt litet familjära sätt, som hon mindes väl. Och det är dessutom riktigt, fröken Liwin; jag skulle vilja säga, jag tror vi passar båda för en verklig vänskap, och som kan komma att bli varaktig.

Han tänkte efter, leende åt frågan, mindes sjukgymnastens första små koketterier, vilka eggat honom, samt ett par supéer med stämning av förälskelse, fantomer, vilka snart skingrats, då han upptäckt att hennes tonfall kunde bli vulgära och hennes krokar synliga.

Bourgsten hade alltid betraktat Den vita papegojan som just en vit papegoja, av vissa övernaturliga estetiska skäl iklädd skön människohamn och sköna människokläder.

— Jag dyrkar henne liksom alla andra, naturligtvis, svarade han lätt. Det betyder inte det minsta.

Elma påminde sig det tal som gick om Bourgsten och den illa beryktade fru Molly Faber, vilken utpekats som hans älskarinna. Men där kunde naturligtvis ingen antydan eller fråga få förekomma.

Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid komplimanger, rörde det honom.

— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En förälskelse?

— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende? vidhöll han och sökte hennes ögon.

— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför inte?

Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte, sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i undergivet vemod inför[s. 173] vissheten om att ändå äga så litet av honom — inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.

Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst han färdades?

Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord, lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på allvar blev för sent.

När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han anmärkte sedan till henne skämtsamt:

På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt,[s. 174] man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt — och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som en fientlig mur.

Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där innanför, en tiggerska?

När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp nyckeln ur sin väska, sade han.

Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.

Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare, var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig, troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans tillträde[s. 175] till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst stort intresse mer.

Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet, en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade, utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett outrannsakligt sätt hans medkänsla.

Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp henne och föreslog ett teaterbesök.

Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper framför sig: onsdag fr. Liwin, och bad därpå sin sekreterare laga att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull affär, hade ett samtal[s. 176] med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år, som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.

Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått. Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig aldrig så uttröttad.

Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan. Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det, ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav. Detta utseende var ett kapital, med vilket[s. 177] han ofta vunnit segrar i form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne — samt några kvinnors kärlek.

Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas. Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.

Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade parkettbiljetter, platserna mitt i salen.

Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.

— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om dem och håller fast dem.

Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han funnit det spirituellt.

Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt[s. 178] saken, men förargad kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag, skulle han se henne.

De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana förtrolighet.

Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där, betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade för Bourgsten.

Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu, en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav[s. 179] uttryck åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.

När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt, framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna, människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen, varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.

— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.

Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.

Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader[s. 180] och Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore. Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar sina griller till Matti.

— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus, bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och pratade.

— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat, och hon kunde undvika det.

Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore, och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta något ur dessa böcker[s. 181] eller till och med läsa vers. Han skulle skämts för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.

— I falska stjärnor, jag hatar er! deklamerade hon, och han kände då, med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit. Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.

Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma, uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.

Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och kallade sig själv ett sentimentalt kräk.

På parkettbänken stödde nu Matti en helt[s. 182] liten del av sin skuldra mot Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om. Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på, strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte taga ut all glädje av det, som stod att få.

— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.

En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:

Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar hem notisen om hans teaterbesök[s. 183] med lilla Matti Murius: inte att han ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra att fröken Murius var en acceptabel dam.

Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor, att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter, vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser på Garibaldis bal.

— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.

Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt. Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när hennes tillit väcktes, den[s. 184] flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just därigenom så mycket mer tilldragande.

Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om voro förbehållna endast ett fåtal.

Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet. Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko detta välkommen till bords i botten.

— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.

— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.

— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni verkligen är.

Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.

Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla, tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse: några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök. Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.

Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.

Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:

Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon stannat ännu en stund.

Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren av respektabilitet låtit all förställning falla,[s. 187] givit efter, givit sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.

Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära jag är?

Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade lämnat henne.

Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit. Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med vilken han sedan fått handskas efter behag.

De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla. Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.

Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla kroppens skälvning.

Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga, vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv, dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden, endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes röst skulle förråda henne.

Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr. Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det mer:

Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne brast. Hon slog armarna om honom,[s. 189] tryckte sig intill honom och gömde sitt ansikte mot hans rock.

Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han tänkt sig.

Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och som så mycket behagat honom.

Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.

Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar. Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom, och denna obegripliga,[s. 190] brännande förväntan, som utan ord slog in i honom från henne.

Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.

Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.

På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.

Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan, som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd[s. 191] kom till honom som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla händer.

— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också blivit sent.

Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.

Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora skinnstolarna[s. 192] intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:

— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar lika illa ihop.

Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet, som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man håller bort något främmande.

Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.

Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att slutligen vända ansiktet upp emot honom.

— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom. Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man som tusen andra, du är säkert för[s. 193] skarpsinnig att ha kunnat tro annat. Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?

Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen, kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon skulle stå och se efter honom.

Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken, tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.

Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas[s. 194] mer grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!

— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten. För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är alltså männen.

— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha den rätten? Är jag inte fri?

Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt hade opinionen i tankarna.

Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv, som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande kastade hon ifrån sig den svarta[s. 195] klänningen, i vilken hon tre gånger klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.

Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det för mig? Jag älskar honom.

Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:

— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.

Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten, och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.

— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en bättre tjänst än att taga hand om honom.

I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring, tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i kaffeserveringen.

Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan. I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.

— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger vem skickar dig blommor i denna stil?

Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.

Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena vardagsrumsfönstret.

— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar blommorna. Man[s. 197] skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta om ofta. Men jag säger igen, från vem?

Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon, skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd, sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.

En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden, uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra Pasch, fru Pasch i egen person, följde.

— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener. Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —

— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles misslyckats. Ni hade således[s. 198] rätt, och det är väl inte möjligt att ni fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.

— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att bara — nå, jag menar, på annat håll.

Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick bära ner alltihop till soptunnan.

Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden, mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.

Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram,[s. 199] en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten förblev borta.

Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft, när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen sin dotter.

Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då ansvaret.

Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig, var starkare. Därtill kom småningom[s. 200] alltmer i förgrunden tanken på den ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin, förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.

Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för exemplets skull.

Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en surbrunn?

Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer, som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att stöta bort skulle vara[s. 201] förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset — hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.

För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma: Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller grämelse.

Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken. Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser, fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det. Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte utpressning, berövade henne varje lugn stund.

I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag, och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.

Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att helt tillmäta sig förtjänsten därav.

Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös. Och den var barnets födelsedag.

Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen förut: endast för henne[s. 203] hade de förflutna månaderna varit gjorda av dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in dem mer.

— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall man ju alltid ha.

Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.

Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande, halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.

De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den lilla lampan med violett skärm var också där.

Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik, utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad; hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats inte så litet.

Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.

Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande[s. 205] intresse och om den undran, som först fört honom till henne.

Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett leende som klädde honom och som han visste bruka.

Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte: — Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis inte vidare bruk.

Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.

— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.

— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?

— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.

— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå dig mer än du vet.

— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.

Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom,[s. 207] gick hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen, hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den emaljklara våraftonen.

Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt unnat sig att få triumfera över.

För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur hennes tillvaro.

Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.

Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes[s. 208] de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen vidöppna.

Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.

— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.

Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.

— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.

Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar eller katter.

Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.

— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag skall taga mig ett fosterbarn.

Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka, cirka femton år, blev också hon intresserad.

— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag skall höra mig för om henne.

På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och misstagens tid definitivt blev förbi.

Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags dörrar med nyckel på insidan.

Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd, vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa skändliga hemligheter.

Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt uttryck bakom glasögonen.

— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under tidernas lopp?

Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många, både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos inga upplysningar att få.

Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan gumman och tvang sig in.

Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru Asp, en plåtslagares hustru.

Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.

Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom, skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.

— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har kvar gården efter henne.

Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in[s. 213] Elma i rummet. En avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade den på bordet, bland odiskat porslin.

— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon redovisning, tillade hon.

— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg fort nog.

— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört, så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.

Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar. Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat[s. 214] papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena handen.

Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka, alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.

— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba slag, allt var kval.

Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt uppslitande att stå vid målet.

När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer, varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla upp papperet och läste:

Den 15 september 19.. avhämtades hos fru Karolina Asp lilla Mathilda, okända föräldrars barn, fem månader gammal, av undertecknad,

Alice Murius (fru).

Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.

Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.

— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.

Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller åtminstone hopp om sådan.

Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius, var henne ju icke främmande.[s. 216] Förebärande att hon handlade i annan persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet upptagit en fosterdotter.

Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg bakom allt som skett?

Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om konsertmästare Murius och dennes närmaste.

— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en hedersman och ett original.

Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades[s. 217] vara av den mest antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour, med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer, tandläkare eller löjtnanter.

Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse. Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där han var en bärande kraft.

Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben[s. 218] själv var vad hon brytt sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga, skrynkliga schalar.

Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren, gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit banalt och så litet belysande som möjligt.

Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet, så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att barnet själv[s. 219] för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som hon icke trodde sig om att överleva.

Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i hoppet.

Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften, den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad, oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen inte synts, men muntra ändå.

Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son studentexamen.

Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde redan[s. 220] käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer, resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.

På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och var student sedan ett år tillbaka.

Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar, att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan — ytterligare restaurerad till dagens ära.

Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina studier. Så hade[s. 221] mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal kort förut.

För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.

Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.

— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I kväll, när de tänt, blir den bra.

— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla min son ens med en anständig frack.

Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt; det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för. Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova. På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade Garibaldi sagt, och det[s. 222] kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig för aftonen sin skatt.

Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på honom ett par droppar ur en parfymflaska, Iris Blanc, som stod på hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.

— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack! Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.

Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig; den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.

Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga salen, där pianot var belamrat[s. 223] med Mattis noter och Liberts privata ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya sommarklänning och mycket annat.

Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade frackens kläde.

Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student, och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern. Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.

Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte hon inte ifrån sig.[s. 224] Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga, och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna, eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.

Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det hela, med obegripligt god mat.

Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.

Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen hörde talas om, det fanns inte mer!

Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta. De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.

— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär som du kanske inbillar dig.

— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen,[s. 226] att jag inte bryr mig om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.

Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’ gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt gatan.

Nästa dag berättade Pontus vid frukostbordet att festen för honom ur vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde[s. 227] det för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.

Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle ha. Ingen kunde vara mer god än han.

— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga åt dig vad du vill av den vördnaden.

— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara därefter.

Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna munnen, förrän Pontus täppte till den igen:

— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut barnskorna.

Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon; hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius såg det, och hon anade[s. 228] orsaken; hon smekte flickans kind med särskild ömhet.

— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger, och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer, då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min lilla Matti, stackars min lilla Sälv!

Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius, ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.

Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.

Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas, eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev[s. 229] att hon fått i uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar, vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda dess uppfostran.

Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid det passade denna.

Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins brev, och han stod handfallen.

— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna Liwin, hin håle tage henne!

Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?

Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och litet roligt ibland också.

— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans bördor.

Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom strax före en viktig symfonikonsert.

Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika och skickar till och med hem några dollar då och[s. 231] då, senast till sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.

Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde, då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd undervisning.

Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i orkestern, utan sagt:

— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert allvar?

Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte hinna i tid till sin post.

När han trätt ut i det fria igen, hade han[s. 232] känt en förfärlig förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna. Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens rätta halt! Slut och förbi.

Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans kansli.

Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga, ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?

— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad detta här betyder för mig?

Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla. Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord, sådana han begärde.

— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår, hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.

Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten, natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela eländet.

Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det[s. 234] var ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan prut.

Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg att flickan förteg något.

Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern. De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men var och en behöll likväl sin egen hemlighet.

Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva, det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.

Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det hjälpte henne inte att[s. 235] komma ihåg Roland, då han i alla fall var i främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte ägde en tanke för henne mer.

Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen levde i sitt föräldrahem.

— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen här i går?

— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar även uppträda så.

Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam. Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för[s. 236] Pontus. Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.

— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och begåvade unga män.

Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja, välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.

På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom, inga som helst små katastrofer.

Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden som[s. 237] om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan tilltrasslade kalkylerna.

I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande handen och tryckte sin kind emot den.

Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga att finna ord för. Alla dessa varför, vilka var och en måste lära sig besvara själv.

I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.

Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse[s. 238] med vänliga grå ögon, varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.

Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.

Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet. Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter, vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd. Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde[s. 239] fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande, om det gällt att förtro sina sorger.

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste, mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om ni är fästa vid henne —

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta[s. 240] henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig. Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag inte skall svika.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för Matti, enligt skälig[s. 241] beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring, så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti, om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad upplevelse.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan lyckliga och muntra.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns inte att säga, det var bara en sak kvar:

Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år, om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna; upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla upp[s. 243] och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort. Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!

Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.

— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber endast få vänta här, tills flickan kommer hem.

Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern, och hon gick ut till dem.

Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.

När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga arian:[s. 244] Skratta, Pajazzo! — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad stund mer.

Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör sig, finns — och det är hennes barn.

Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände, att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga, hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde flickan: hennes barn.

Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät henne dricka.

Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant, så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet filigrankors.

Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att få sluta detta barn i sin famn.

Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis[s. 246] hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?

Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart, med händerna pressade mot bröstet:

Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta utför trapporna och ut.

— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag tyckte precis hon viskade så här: Jag är din mor!

— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag hand om det jag köpt och sätt på potatisen.

10.

Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på vars etikett lästes Nervdroppar, och som vid något tillfälle kommit i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.

— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru Murius, förlåt mig allt besvär.

Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så gott hon kunde:

— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat, jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i ögonblicket, då svindeln kom över mig.

— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning: Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.

Elma gömde ansiktet i händerna och andades[s. 248] åter långsamt, djupt in. Så sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk; hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:

— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja, moderns sista och enda band vid livet.

— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är den olyckliga moderns vilja.

På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.

Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände, han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd, naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.

Men då han inte kunde komma sig för att[s. 249] lämna noterna ens för en sådan fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant, omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens skulle förstått vad han ville.

Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus. Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen, tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.

Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius, skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.

Skolorna hade slutat för läsåret. Operan slutade spela för säsongen. Varje afton höll man i Muriusska kretsen familjeråd. Till familjen räknades Garibaldi, operasångaren Wattman, även andra vänner. Alla voro intresserade, och alla[s. 250] menade att Matti satt med stora trumf på hand. Det gällde ju ingen brytning med det gamla hemmet; man fick taga sin fördel var man fann den. Så har jag alltid gjort, sade Garibaldi. Men konsertmästaren satt dyster, en urkramad citron, en mohr som tjänat slut, en gammal man, till tre fjärdedelar oförmögen att hädanefter försörja de sina.

Matti vågade inte se på honom: hon kunde läsa alla dessa tankar. Det var så mycket hon begrep nu: varför han kunnat förundra sig över hennes musikaliska begåvning? Därför att hon inte var hans eget barn. Och då hon en gång frågat honom, om han icke varit glad, när hon, en flicka, föddes — han, som tyckte mest om flickor, hade han bara svarat: Hm. Nu gavs förklaringen. Visst höll han av henne, det kunde hon inte tvivla på, men hans hm, det kom av att Matti bara blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

— Den där fröken Liwin, som inte ens vet vad hon säger, vad skall hon med mig? Ingen kan tvinga mig!

— Vi kan slå oss ihop, du och jag, Matti, och försörja oss med att spela på tillställningar.

Bierfilaren hade inte visat stor sorg, när han erfor att Matti inte var hans riktiga syster, ty det förändrade ju ingenting hos henne, eller i hans känslor. För sin del ämnade han framdeles som förut räkna henne för syster. Varför då så mycket tårar och bråk?

— Var inte barnslig, Matti. Oss kan du alltid hälsa på, och det är ju lovat du skall få det utmärkt. Du kanske får ta studenten, om du vill, och det borde du göra.

Man kunde trott att Pontus själv inte skulle haft något emot att ha blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Dagarna gingo och fröken Liwin skrev tredje gången. Hon befästes i sin tro, att dessa Murius icke voro särdeles rejält folk, såsom hon också först befarat, inte folk med vidare rationellt sätt att se på givna saker. Direkt kom inte detta fram i brevet, men det var likväl mer kyligt och affärsmässigt hållet än något av de föregående. Det gick inte längre att skjuta upp avgörandet; ett ja måste sägas, en dag prickas för i almanackan, eller öppen strid tas upp, den rätta modern tvingas träda fram, och ingen makt skulle ju förmått Alice Murius att begära detta sista, så länge modern själv ville eller behövde hålla sig dold.[s. 252] Hur än konseljernas utslag föllo i kretsen kring Muriusska salsbordet, visste Alice att Mattis lott förr eller senare måste beseglas.

— Låt mig fara till Amerika, till Roland. Så glömmer hon mig, fröken Liwin.

Där var det. Det fanns en mor — och då Matti såg på fru Murius och visste vad en mor ville säga, och till och med då det kom för henne hur hon själv älskat sin gosse Elias, kunde hon inte helt och hållet hålla uppe upprorsandan.

Han tog in Matti i sitt rum, stängde dörren, bad henne sitta ner, ordnade därpå en stapel böcker på bordet, allt för att vinna någon minut. Ty han behövde det. Slutligen sade han:

— Kära Matti, jag är lika fäst vid dig som någon av de andra här; men jag är den enda i denna familj — utom möjligen, jag säger möjligen, Roland — som är klok, och därför måste jag —

Pontus märkte att hon därvid fick ett mycket stelt och besynnerligt ansiktsuttryck, som han inte kände till. Mycket mörka, trotsiga och beslutsamma[s. 253] ögon. Det måste ha pågått en kamp där innanför, i tysthet, och som han inte vetat av, en kamp, som i denna sekund äntligen gavs upp ... Det kändes som om han, Pontus, ställt Matti mot en mur, liksom man ställer upp den, som skall arkebuseras: vägg bakom, några blykulor framför. Den dömde upphör med ens att göra motstånd och tar sitt öde.

Det gjorde Pontus ont, men han kunde inte upphöra vara den ende kloke och omusikaliske i en familj av opraktiska fantaster, som aldrig räknade med inkomst, fördel eller ens förutseende — och han måste därför fortsätta:

— Begriper du inte, ärkeidiot, att jag har begripit den för länge sedan? Här har jag varit en börda i åratal, slitit och rivit sönder och ätit och aldrig tänkt på ett dugg! Hela mitt liv räcker inte till för att ge igen allt. Men jag har velat hålla fast ett litet tag ännu, bara några dagar till, ändå — ändå.

— Det var bra, Matti, sade han vänligt, men du har bara gjort det tyngre för mamma.

Det tog. Matti blev tyst och tänkte, tänkte. Pontus hade rätt; Pontus i sin kärvhet var den, som kommit ihåg det viktigaste: mamma.

Så blev det bestämt: Matti gav godvilligt efter[s. 254] för fröken Liwins önskningar eller bestämmelser; hon gjorde det tacksamt, skrev fru Murius, och dagen för avresan avgjordes.

Någon ersättning för den gångna tiden vägrade emellertid dessa opraktiska människor, konsertmästare Murius och hans hustru, absolut att taga emot; fru Murius avvisade det med mildhet, konsertmästaren med stor harm. Debatten härom fördes mellan dem och en av fröken Liwin uppskickad jurist, hennes förtroendeman i affärer. Han fick nöja sig med att lämna en mindre summa för Mattis utstyrande med lämpliga reskläder och en koffert.

De möttes ute på stationsperrongen, Elma och hon. Endast Libert var med Matti hemifrån och bar hennes nya väska: det skulle blivit alldeles för mycket nerver och tårar och kanske oöverlagda ord, om fler varit närvarande; det skulle sett för illa ut mitt bland andra resenärer, det hade de alla begripit.

Fröken Liwin var på platsen före de två ungdomarna; hon väntade nedanför sovvagnens dörr, hennes bagage var redan inburet i kupén. Hon tog dem bägge i hand och föreföll Matti vara en helt annan person än den, som ställt till det skrämmande spektaklet och måst lugnas med droppar; mycket mera främmande, överlägsen och likgiltig.

— Inte sant, detta är din fosterbror, Matti? frågade hon, syftande på Libert.

Det tog hon inte illa upp, endast log svagt. Libert bar in Mattis väska med mässingsbeslag, såg sig om i den bekväma förstaklasskupén, som hon skulle få ha för sig själv med en skjutdörr öppen till fröken Liwins alldeles intill. Det var första gång i sitt liv Libert beträtt en sådan sovvagn, och med ens kände han saknaden efter Matti, ty härifrån skulle de fått rikliga intryck att meddela varandra.

Under tiden stod Matti tyst kvar på perrongen bredvid fröken. Hennes ögon voro fästa vid den stora vita urtavlan, vars svarta minutvisare ännu gav henne fem minuter — fyra minuter. Jag måste begripa min plikt, tänkte hon.

— Du, i natt skrev jag en liten melodi, var snäll och lägg märke till instrumentationen! Det skulle vara till dig, en avskedshälsning.

Och fumligt stack han en flerdubbelt vikt, stel bit notpapper i hennes hand. Han ämnade säga ytterligare något, men det gick inte. Så fattade han då ett beslut, tog om henne och kramade till hårt, glömde bort att säga adjö till fröken Liwin och sprang sin väg utan att se sig om.

Tåget dånade ut från stationen. Matti kröp[s. 256] längst in i sin kupé, hon ville ingenting veta, ingenting se, inte ens utfarten från Stockholm, som Garibaldi uppmanat henne att njuta av. Hon ville inte tänka på något. Hon var nöjd att fröken Liwin ännu dröjde i korridoren och tycktes intressera sig för vad hon såg genom fönstret. Dunkelt kände Matti att detta skedde av vänlighet och skonsamhet och var tacksam för det.

Hon höll kvar Liberts avskedshälsning i handen, och efter någon stund vecklade hon upp papperet och läste den gamla ramsan:

Ja, det var likt Libert. Och till den kära dumma gamla texten hade han knutit en hel liten concerto, med många olika instrument, en verkligen ganska underlig instrumentation. Den lille bierfilaren, såg Matti, var ute och letade sig fram på egen hand — också han.

Hon kysste papperet. Så rätade hon bättre upp sig och satt beredd att vara stor och femton år och att möta sin följeslagerska med tårlösa ögon.

IV.

En gång i veckan, varje söndag, skrev fru Murius till sin son Roland i Amerika. Frisk eller sjuk, glad eller sorgsen, ledig eller sysselsatt, fann hon den timme som behövdes för att avge den efterlängtade rapporten hemifrån.

Den potentat i Amerika, som Garibaldi rekommenderat Roland till, hade icke i verkligheten visat sig vara en så stor och märklig man, som man först trott. Men han hade funnit användning för Roland, givit honom en liten lön, av vilken denne girigt sparade för att kunna skicka hem några dollar då och då, samt skänkt honom möjligheten att utmärka sig och stiga i graderna. Det var icke någon så dålig lott, och många hade sämre.

Om sig själv talade Roland inte mycket; ingenting om ensliga aftnar på ett ganska ohemtrevligt inackorderingsställe, när aftnarna icke användes att följa med diverse kurser; ingenting om hemlängtan heller, eller om hägringar av den rufsiga lilla våningen, som hans mor, enligt hans egen åsikt, förtrollade till den mest önskvärda hemvist. Men fru Murius läste mellan[s. 260] raderna och skrev själv därefter, och ofta hade också Matti brukat lägga in några sidor i moderns brev, så att Roland i sin låsta bordslåda i Amerika gömde två småningom svällande brevbuntar, båda lika kära.

Om den katastrof som gjort slut på Mattis tillvaro såsom verklig medlem av familjen Murius, skrev hon själv till honom. Det blev ett brev, så långt och tjockt, att det krävt eget porto och skickats för sig själv, några dagar innan avresan med fröken Liwin anträddes och sedan denna blivit oåterkalleligt bestämd.

»Du», skrev hon, »du Roland har ju alltid vetat om, efter vad jag hör, att jag inte var din riktiga syster. Och ändå har du alltid varit snällast mot mig av alla bröderna. Jag har ingenting glömt av alla gånger du tog hand om mig och bar mig och talade förstånd med mig också, och skall aldrig glömma det! Och nu skall du därför få bli min ende förtrogne. Eftersom du inte mer är min bror, vill jag du skall vara något, som är lika mycket och kanske till och med bättre. Ser du, Libert lever numera bara i sin musik och är också för barnslig att förstå allting, och älskade mamma, begriper du, henne kan man rentav inte lassa allting på.

Det är en stor hemlighet, men jag vill säga dig, att ingenting i världen skall få mig att tro annat än att fröken Liwin är min mor, fast hon [s. 261] inte vill låtsa om det. Kanske hon vill pröva mig först. Men det var inte något misstag, och jag hörde inte fel, när hon sade det till mig, och jag såg att hon ljög inte. Hon var sjuk just då, och hon trodde kanhända hon skulle dö, och då vill man nog inte ljuga. Sedan måste hon emellertid ha ångrat sig tvärt, och jag förstår bara inte att inte mamma genomskådade henne; men det är sant, att mamma var inte inne i själva ögonblicket, då det kom fram.

Hennes anledning att tiga, fröken Liwins, vet jag som sagt inte. Hon sade till mamma, att jag skall kalla henne Elma och du. Gärna för mig! För mig i mitt hjärta blir ändå ingen annan en mamma än den du vet. Jag ämnar vara hygglig mot henne, ’Elma’, för att mamma bett mig om det och jag vet min plikt, som är att inte längre tynga dem hemma med utgifter för min skull, utan vara tacksam mot ’Elma’, som övertagit dessa. Pontus gjorde sig litet viktig och skulle tala om den saken för mig, men jag såg att han var rörd, när han skulle fram med det, och det är ovanligt för Pontus, så jag blev inte ond på honom, utan ganska rörd själv. Men det var ändå fullkomligt onödigt. Jag skall nog sköta mig! Det svär jag till dig som till min ende förtrogne i allt detta.

Vad jag skall göra när jag slutat skolan, ämnar jag också tänka ut. Det är inte så långt dit, och jag vill så snart som möjligt försörja mig [s. 262] själv. Jag kan säga dig en sak till, Roland, jag har tänkt ganska mycket på senare tid och det beror på att jag haft mina sorger, fast om dem vill jag än så länge inte tala med någon.

Din egen
Matti.»

Roland besvarade brevet, men hans svar kom till Stockholm först sedan Matti rest. Det sändes efter henne, från Stockholm till stad efter stad i Tyskland och sedan till Frankrike, där fröken Liwin bestämt att man under den varmaste tiden skulle stanna i ro vid kusten.

— Vad har du för bekantskaper i Amerika? frågade Elma, när brevet äntligen bars fram, överskrivet och överstämplat så man knappt såg adressatens namn mer.

— Min lilla Matti, vad är det för envishet att fortfarande säga bröder och föräldrar om människor, som du väl må hålla av, men i alla fall inte ens är släkt med?

— Till dem, sade Matti, kan ingen hindra mig säga far, mor och bror i hela mitt liv, men om dem skall jag rätta mig efter Elmas befallning.

Elma lät frågan bli liggande; hon hade föresatt sig att visa tålamod framför allt.

Matti kutade ryggen rund över Rolands brev, där han uppmuntrade henne i alla de goda föresatser hon själv uttalat. Han sade också att ingenting kunde göra honom mer glad och nöjd än att få bli just denne ende förtrogne, hon ville göra honom till, något lika bra som en bror — eller till och med litet bättre. Matti skulle, rådde han, försöka sätta sig in i, att om fröken E. L. verkligen var hennes mor, voro kanske skälen att förtiga detta både tunga och tragiska, och för den som haft sorger själv var det säkert inte svårt att taga hänsyn till andras, försäkrade Roland.

Hon kunde inte dölja för sig, att hon långtifrån vunnit barnet så som hon innerst inbillat sig lätt nog kunna göra. Hon hade visserligen räknat med tårar och kanske även med utslag av dålig uppfostran, av bristande självtukt, och hon hade gjort upp en taktik för sig att i så fall vädja till barnets ambition. Men hon hade i stället strax blivit slagen av flickans naturliga behag, smärtsamt påminnande om det som en gång gjort henne själv så motståndslös[s. 264] inför dennas far. Matti var uppmärksam, anspråkslös, alltid påpasslig att uttrycka sin tacksamhet för allt som gavs. Dock, därvid stannade det. Under den ljusa ytan, under de goda fasonerna, anade Elma snart att en gränslinje uppdragits. Hon frågade sig bittert, om man i den miljö, där flickan vuxit upp, vågat sätta upp barnet mot henne, trots de givna försäkringarna. Men som ett motsägande faktum stod då, att Matti alltid visade sig mest mjuk och tillgänglig efter breven därifrån.

Det skulle alltså vara hennes egen person, som var barnet emot? Hennes, moderns person.

Den tanken sköt Elma bort, den uthärdade hon icke. Men det motstånd hon ständigt, stilla, outtalat, kände från barnets sida, satte hennes tålamod på starkare prov än hon någonsin väntat sig.

Matti läste igenom sitt brev en första gång med ilande fart, sedan långsamt, noga mediterande över de par tre arken. Elma såg det vackra, envisa lilla ansiktet lysa upp och vekna, en klar, lätt rodnad höjde kindernas färg, ett glitter i ögonen röjde glädje och ömhet.

Detta uttryck hade hon själv ännu aldrig lyckats framkalla. Med gåvor lyckades det inte; med vänlighet kom man ett stycke på väg, men icke fram, icke ända dit, icke så.

Elma påminde sig avfärden från Stockholm. I det längsta hade hon dröjt i järnvägsvagnens[s. 265] korridor för att ge barnet tid att gråta ut, att finna sig i avresans fullbordade handling. Hon skulle velat sluta barnet intill sig, tala om sin visshet att framtiden skulle bli ljus och lycklig för dem båda. Men när hon slutligen, het av oro att inte kunna finna de riktiga orden, trädde in i kupén, satt Matti redan klar med sin kyliga uppmärksamhet och tacksamhet. Det hade blivit till en konversation som mellan ett par damer på visit.

Om hon var hungrig, om hon ville läsa, vad hon tyckte om för böcker? Ville hon få närmare reda på den tänkta resplanen; gladde hon sig inte åt att få komma ut och se sig om?

Därpå hade Elma lämnat henne en liten summa fickpengar, en summa hon sedan under resans lopp sett förbrukas i huvudsak till hemskickande[s. 266] av vykort, inköp av postpapper och frimärken eller små enkla suvenirer.

Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. En av de första resdagarna hade hon försökt med en fråga, om Matti aldrig tänkte på eller undrade över sin okända och olyckliga rätta mor. Men barnet svarade tämligen luftigt:

— Har hon kunnat låta bli att låtsa om mig i femton år, så förstår väl Elma att jag inte alls räknar henne för en mor.

På hotellen hade fröken Liwin mestadels tagit två rum. Det fördyrade färden en del, men hon ville inte att barnet skulle besväras av hennes vakande och rökande in i sena kvällen. Vid de tillfällen, då man av någon anledning delat rum, hade Matti fått gå först in, medan Elma i hotellets skrivrum eller hall väntat på att hennes barn skulle få tid att somna, innan hon kom efter.

Dylika nätter sov hon knappast. Hon lyssnade till barnets lätta, jämna andedräkt, hörde henne vända sig eller sträcka litet på sig i sin bädd och ibland mumla något ogripbart ord. Så snart det började ljusna ute, så att hon kunde se henne, om än blott dunkelt i den tidigaste grå morgondagern, silande in genom någon gardinspringa, satte Elma sig upp, böjde sig fram för att bättre kunna mätta sig med åsynen av den sovande.[s. 267] Då var sömnlösheten ingen pina mer. Det betydde icke mer något, om huvudet värkte eller ögonlocken brände nästa dag, när hon under dessa gryningens svala, alltför fort förflyktigade timmar fått taga igen litet av allt det hon så länge måst sakna.

En av dessa morgnar hade Elma vågat sig upp, rädd att ertappas, tassat efter barnets ordentligt tillrättalagda underkläder — hon visste ej att ordningen så noga upprätthölls för att göra mamma Alice heder — och hon hade tryckt sitt ansikte intill dem, andats in i dessa plagg, vilka omslutit hennes barns kropp.

I åratal hade hon missunnat sig själv att bära, att vårda, att lära känna varje linje av denna lilla kropp, och nu tycktes den icke mer höra henne till ... En bitande svartsjuka blåste upp inom henne mot denna fru Murius, som fått allt det hon måst försaka. Hon hade aldrig förut tänkt på något rivalskap, inte ens när hon beslöt taga Matti till sig: då hade hon förespeglat sig formningen av en ung själ, ledningen av flickans utveckling, och hon hade varit lycklig i tron att kunna bli till nytta. Ur sitt eget livs erfarenhetssumma trodde hon sig om att kunna ge den unga visdom, och det hade förefallit henne viktigt nog och tillräckligt att knyta själ till själ. Men denna morgon hade hon med ens och våldsamt fattat vad den andra ägt: rätten att få ge ömhet från första dag, att nämnas mor, när[s. 268] ordet först kom på barnets tunga, att vårda, att vaka, att trötta ut sig; att lätta små sorger och skapa glädje med små puerila lekar; att genombävas av lycka, när barnhanden trevande sökte ens egen.

Hon begrep det på en gång, medan hon kramade intill sig de enkla, billigt hemmasydda små flickunderplaggen.

Till sist hade hon somnat med dem intill sig, ett insomnande så ljuvt som om barnet själv legat där, spätt och litet. Hon vaknade vid att Matti stigit upp och så tyst som möjligt sysslade med sin toalett. Elma blev liggande orörlig, förstulet följande barnets flinka, omedvetna rörelser, den omsorgsfulla intvålningen, den oroliga undersökningen av något som ett par små finnar på hakan. Utan tvekan blottade barnet sin kropp, litet rysande vid den kalla avrivningen, och för första gång hade Elma, modern, sett de välformade unga lemmarna, kött och blod av hennes eget kött och blod.

Här hade en annan badat, skött, klätt och smekt; en annan hade fröjdat sig åt hälsa och god växt, åt kraft och skönhet.

— Kära du, svarade Elma, jag ville bara se[s. 269] över och laga dem, om det behövts, och jag råkade somna ifrån alltihop.

— Nåja, svarade hon kritiskt, fasligt lappat är ju allt vad du har, och ser också ut att vara lappat i sista minuten.

Matti teg. Men det drev på för hårt inom Elma, hon kunde inte styra sig själv längre, hon måste slå till igen:

— Jag märkte ju att särdeles ordentligt verkade det inte, där du växt upp, och det är nog ett och annat att säga om dina lagningar också. Nåja, tillade hon försonligare, det är ju heller inte ditt fel.

— Vems annars? ropade Matti och hade med ens sprungit fram som en furie. Tror inte Elma att mamma slet ut sig tillräckligt? Försök själv att ha fyra barn! Det var just jag, jag som borde suttit inne litet flitigare och hjälpt henne. Var snäll och säg aldrig ett ord om henne mer!

Mor och dotter hade mätt varandra med blickarna. Samma humör. Samma ögon, som svartnade av vrede. Och samma minne, som säkert inte skulle låta denna första drabbning glömmas.

Elma hade sedan varit uppriven hela dagen. Hon anklagade sig själv, som ej bättre hållit föresatsen[s. 270] om långmod; men samtidigt kunde hon icke komma förbi hätskheten mot allt, som stod henne emot. Nu hade hon tagit sitt barn till sig, förbiseende fullkomlig försiktighet, övervinnande svårigheter och risk; men barnet var icke vad hon velat ha det till. Det var som om från barnets hela väsen skulle utgått förebråelse för att hon inte gjort mer, kommit förr, offrat hänsynslösare — detta barn där, som ingenting begrep!

Utåt visade hon ingenting. Det sjuka hjärtat höll henne under tortyr med sina hårda slag; de gamla djävlarna viskade till henne om redan alltför stora, tydligen bortkastade offer, om missgrepp och oövervinnligt motstånd, alltför naturliga följder av ett huvudlöst, impulsivt handlande från hennes sida. Men längtan efter det styvsinta barnets tillgivenhet, efter ett enda försonande ord från detta, genom och trots allt, oförklarligt älskade barn, besegrade stormen.

Utan att akta på sin trötthet förde hon flickan med sig i butiker, gav henne presenter, avstod sin aftonro för att taga henne ut på en teater.

Och efter denna första scen hade hon blivit försiktigare, hon hade känt att hon ej hade råd till många nederlag. Hennes självsäkerhet hade brutits; hon hade räknat på en instinkt hos barnet, som borde fört detta till henne, naturligt och omedelbart. Den instinkten hade icke hörts av — rätten till barnets hjärta utan[s. 271] vidare, den hade hon redan försuttit, långt innan de två möttes igen.

Beskt förödmjukad hade hon erkänt det för sig. Ville hon äga Mattis oförbehållsamma vänskap och tillgivenhet, måste hon förtjäna dem så som varje annan, varje främling, skulle nödgats göra det, småningom och från etapp till etapp. Hon ägde inte framställa en enda fordran — hon, modern.

När brevet från Roland äntligen var läst till slut och pressats ner i en ficka, frågade nu Elma med ett tonfall hon försökte göra så vänligt som möjligt:

— Nej, svarade Matti, om Elma ursäktar, för det var verkligen bara saker oss emellan. Men se här!

— Pengar, sade Elma kallt. Det måste jag insistera på att du inte tår emot av andra än mig.

Och därmed voro molnen över dem igen; de svarta blickarna törnade åter ihop. Matti sade lika hett som Elma talat kallt:

— Nu måste jag säga ifrån, att jag ämnar inte låta mästra mig hur långt som helst! Då rymmer jag hellre.

— Ämnar du trotsa öppet? Det avråder jag ifrån, i ditt eget intresse, Matti!

Därefter blev det åter tyst. Elma lutade sig åter tillbaka i vilstolen och satt väntande. Vem skulle först räcka hand till försonlighet?

— Varför inte vika, tänkte Elma i bitter stumhet, varför inte ge upp all strid, röja längtan och ömhet utan vidare? Men hon vågade ej — oviss om hur det skulle tagas emot.

Det blev Matti, som talade först; hon sade mycket lugnt, värdigt en segrarinna över sig själv:

— Elma har naturligtvis rätt i att jag inte behöver övergödas med pengar. Mamma ville inte heller att vi skulle taga emot något, annat än hemifrån, och jag glömde bort att från Roland — det är ju inte hemifrån mer. Elma kan nog inte heller alls förstå Roland, eller hur vi alltid haft det oss emellan. Men ursäkta mig.

Elma räckte ut handen och Matti lade sin ena i den. Modern böjde sig ner och kysste lätt barnets fingertoppar.

— Du får väl också ursäkta mig, sade hon, om jag ibland syns hårdare än jag är.

»Vad det beträffar, att hon E. L. skulle haft sorger, som jag måste tycka synd om henne för, det tror jag är sant. Men om du visste vad det ofta är svårt att sämjas med henne. Om natten kan det falla henne in att riva i mina underkläder för att se efter, antar jag, om där råkar [s. 273] vara en säkerhetsnål i stället för en knapp, eller sådant småslarv. Hon ger mig allt vad jag behöver, inte otrevligt överflödigt alls, så att det kunde se ut som mutor, utan lagom och mycket rart, och vet du, jag är också tacksam. Men andra dagar kan hon bli så ond, hon är värre än jag. Hon varken slår eller skriker, nej, det sitter i ögonen, precis som på mig (det vet jag) — och så kommer det några ord. Är hon min rätta mor, då brås jag på henne, och det är rysligt! Ty trots alla föresatser, finns det stunder, då jag nästan hatar henne.»

Elma och Matti reste hem över Hamburg. De togo in på hotellet, där Elma tidigare tagit in med Rick Brunjohann, och Elma förde sin dotter till herr Feuers skobutik och ekiperade henne där. Till restaurangen, där Rick och hon dinerat med Bourgsten kunde man däremot icke föra barnet.

Men på aftonen, sedan Matti kommit in till sig, gick Elma ut. Hon trodde sig kunna hitta till platsen, som för henne inneslöt så många minnen; hon önskade blott få se in genom något fönster, skymta den intimt bekväma salen med fontänens färgskiftande vattenstrålar; kanske också uppfånga glimten av ett ansikte. Det var[s. 274] flickan i guldbrokaden hon tänkte på, och Bourgsten. Hon ville föreställa sig dem tillsammans, dessa båda levande, som hon lämnat bakom sig; de skulle sitta vid samma bord, täckt med vissnande blommor, medan hon, Elma, osedd gled förbi de stora upplysta fönstren i höstkvällen, helt förbi allt som varit — blott för ett par minuter unnande sig den sista pinan av fordom kända tings åsyn.

Men det visade sig lönlöst för henne att försöka finna vägen dit. Förgäves irrade hon en stund under gatornas ännu icke avlövade träd. I mörkret blev hon utsatt för närgånget tilltal och förstod att det ej passade henne att ströva ute längre. Hon skyndade åter upp på hotellet.

Som hon gick förbi Mattis dörr, greps hon av en stark lust se flickan igen, ehuru godnatt redan växlats dem emellan. Hon knackade på dörren, och då ingen svarade, steg hon in. Ljus brann på bordet, men rummet var tomt, sängen orörd. Klockan var heller inte mer än tio. Elma väntade.

Flickan tycktes ha suttit och skrivit, det var ännu fuktigt av bläck i pennan; sannolikt hade hon gått ned med sina brev. Men det dröjde, och hon kom inte tillbaka. Orolig började Elma söka; hon ringde upp betjäningen, men ingen kunde upplysa om var den unga fröken befann sig. Kanske satt hon nere i salongen, där gäster stundom tillbringade kvällen. Elma avvisade den[s. 275] tanken: varken Matti eller hon hade ens frågat efter var denna salong fanns.

Hennes oro stegrades. Förfärliga farhågor vaknade inom henne. Mattis ytterkläder voro kvar i rummet, men likväl kunde hon ej hålla tillbaka föreställningen att flickan verkligen rymt — och detta här, i detta avskyvärda Hamburg! Ett spårlöst försvinnande, ett omhändertagande av mest fasansfulla art, allt var tänkbart. Hon genomlevde i inbillningen sitt eget vädjande till polismakt och myndigheter, en förfärlig historia, tidningsskriverier, äventyret i var mans mun. Under en halv timme gick hon fram och åter i korridoren utanför de två dörrarna, till Mattis rum och till hennes eget. Slutligen, under ångestens tryck, sökte hon sig ändå ner till denna salong, där Mattis närvaro förefallit henne allra mest osannolik.

Flickan var där, Elma varseblev henne strax. I rummet rådde dämpad belysning, dämpat sorl av röster; ett par tre sällskapliga grupper ockuperade, skilda från varandra, det stora utrymmet. Med en av dessa grupper var Matti införlivad, ett kotteri på sju eller åtta personer, i vars medelpunkt tronade fru Pasch, Den vita papegojan, småleende, i vitt med pärlor. En smula avsides, ytterst i gruppen, satt Matti med en ung man, inbegripen i livligt samtal.

Elma kunde icke förmå sig att gå fram, och ingen observerade henne. Hon måste taga stöd[s. 276] mot dörrposten; hela hennes ångest smalt ihop i en ursinnig vrede. Hon tog in synen av hela detta sällskap, dessa Paschs, föremål för hennes ovilja, hon mindes ej mer sedan när, sedan alltid, föreföll det henne, naturbestämt som ett arternas krig ... Hon såg den unge mannen gripa tag i det lilla filigransmycke, Mattis skatt, som numera hängde i en tunn guldkedja, en gåva av Elma, och draga till sig det. Den smala flickhalsen följde mjukt med, och de skrattade båda.

Häftigt tillsade Elma någon av hotellbetjäningen, som hon fann i sin närhet, att genast hämta den unga damen, och skyndade själv i förväg upp med hissen, beredd att ge hela sin avsky utlopp.

Men Matti gjorde sig ingen brådska. Elma konstruerade upp förloppet för sig: flickan måste av en händelse ha stött på Paschs, något lekkamratskap existerade kanske med sonen, någon brådmogen kurtishistoria. Så mycket värre! Elma hade ännu icke stått inför tanken på sin dotter i dylikt sammanhang, och hon gick strax till det värsta: uppgörelse om möte nästa dag, fräcka beslut att draga henne, vakterskan, vid näsan, utflykter på tu man hand, otillåtliga, förtidigtmogna friheter.

Med grym tillfredsställelse såg hon också för sig hur vaktmästaren närmat sig gruppen Pasch och det unga paret: — Fröken är ögonblickligen väntad uppe på fröken Liwins rum ... Hur Matti[s. 277] måste sett sig om med häpen min och känslan av förödmjukelse att bli eftersänd på detta vis, liksom småbarn. Inte mer än rätt. Och ändå tillät flickan sig detta dröjsmål, ett oförsynt, oförlåtligt söl — ett söl, frukt av Muriusk uppfostran!

— Jag fordrar absolut att slippa vänta, när jag låter kalla dig. Vad är nu detta för spektakel?

— Du kan vara säker! bröt Elma ut. Jag har mina skäl. Jag har mitt skäl. Pasch i dag, en annan i morgon, jag vet vart det bär.

— Elma behöver ingen oro göra sig för mig; Alexis blir för resten utomlands hela året.

Hon glider undan, tänkte Elma, hon ljuger för mig. Hon måste ju ljuga, det finns ju inget förtroende mellan oss ... Men hon vågade inte [s. 278] släppa lös hela sin harm. Hon tände en stark cigarrett, drog djupt in röken, lugnade sig. Hur det än var, det allra värsta hade ändå icke skett, Matti hade inte rymt, eller ens synts tänka på att rymma. Elma kände, att innerst var det fasan för detta, som legat på lur. Allt annat var ändå lättnad, också Paschs, också dröjsmålet, också de envist stela svaromålen från Mattis sida: barnet var likväl kvar.

— Ja, jag blev orolig. Matti, barn, jag kom att tänka på din mor, kanske borde jag inte tala om det, men jag gör det för din egen skull. När jag nyss stod i salongsdörren och plötsligt fick se dig där, så sorglös, så fängslad, troligen alldeles omedveten, alldeles okunnig om all falskhet, låghet och smuts, allt försåt, all osanning i försäkringar och ömma blickar, all orenhet, blev jag förfärad. Du är bara femton år ännu, och jag kände mitt stora ansvar. Vart bär det hän för dig, min Matti?

— Jag begriper vad Elma menar. Att min mor har blivit lurad, har varit godtrogen och fått lida för det sedan — och nu tror Elma att jag måste bli likadan. Å, jag skäms, när jag hör vad Elma tror om mig!

Hon vände sig om för att gå, men ett svagt[s. 279] rop höll henne tillbaka. Nu såg hon hur blek den andra blivit. Det måste ha varit en bra svår oro ändå, som grep henne nyss, större än hon velat visa. Och om det var hon, som verkligen var den okända modern, hon som prövat på all denna antydda lumpenhet och osanning, då var det väl denna som gjort henne så bitter, så oresonlig — och så svår att tycka om.

Utan att be om lov, sprang Matti fram och började varsamt klä av Elma. Hon knäppte upp blusen, knöt upp skobanden.

Elma lät det ske. Barnet löste upp hennes hår, borstade det, flätade det för natten. När hon fått Elma i säng, gjorde hon i ordning tabletterna denna brukade taga in och satte sig på sängkanten.

Den andra svarade inte strax. Hon hade slutit ögonen och höll fast barnets hand i sin. Om hon fått dö i denna stund! Om hon åtminstone fått röja hela sanningen. Men hur skulle en femtonåring kunna fatta allt den innebar, ett felvuxet, förfelat liv; hur skulle ett barn fatta och förstå, urskulda allt, som varit ägnat att vilseleda?

Då kände hon ett ansikte intill sitt eget, varma[s. 280] läppar, som berörde hennes kind, och hon hörde en viskning tillbaka:

— Förlåt i stället mig, Elma. Det är synd om Elma, det har jag sett i dag.

Strax därpå var Matti borta, Elma hörde henne försiktigt tassa omkring i rummet intill. En vägg skilde de två rummens sängar åt; men länge låg Elma och försökte spänt höra suset av andningen från andra sidan denna vägg.

Från den dagen blev samvaron lättare mellan Matti och henne. Barnets första kyss, så blyg och snabb, men given utan förbehåll, löste välgörande något av fördämningarna i moderns själ. Från den kvällen blev det en vana att godnattkyss skulle växlas. Elma kunde ertappa sig med att längta efter den timmar i förväg.

I Stockholm mötte Hulda med hemmet fullt i ordning; Elma gladde sig åt att höra Matti beundra allt. Rick Brunjohanns forna rum var ommöblerat för Mattis räkning. Redan före utresan på försommaren hade Elma valt ut varje sak dit, men hon hade icke velat skämma bort den blivande fosterdottern, hon hade velat vänta och först se hur denna skulle arta sig och hur pass stor uppmuntran hon kom att förtjäna, och därför i sitt val stannat vid enklaste vitlackerade möbel. När hon nu trädde in där, kunde hon mäta förändringen inom sig själv: allting föreföll henne otillräckligt, torftigt, fult.[s. 281] Hon stod förvånad inför sin egen liknöjdhet för barnets trevnad.

— Det är bara en enda sak jag skulle vilja be om, vågade hon fram. Det första hon ber mig om av egen drift, tänkte Elma.

Pianot kom, icke ett hyrt, utan ett som Elma lät inköpa. Till den enkla vita möbeln skaffade hon färgglada kuddar, en vacker spegel, en matta. Hon ställde blommande krukväxter i fönstret.

Skolan började. Elma hade velat låta Matti hädanefter skrivas in under namnet Liwin. Hon önskade, sade hon, att Matti i framtiden skulle bära det namnet, då hon ville betrakta Matti som adoptivdotter och småningom ordna för hennes insättande i alla en sådans rättigheter. Men då skar det sig igen.

Matti förklarade — och draget av revolt kom tillbaka, som varit osynligt sedan Hamburgkvällen — att hon hellre gick ut och tiggde på gatorna än stannade vid köttgrytorna med pianot och det förtjusande rummet, om hon inte fortfarande fick heta Matti Murius.

Men Matti för sin del gick i tysthet gärna i minnet igenom det oväntade mötets alla detaljer. För henne hade detta möte kommit att beteckna hela resans höjdpunkt; det var det, som hjälpt henne att äntligen bryta med det föresatta avståndstagandet gentemot Elma, ty hur kunde den, som själv var lycklig, missunna den som plågas sitt medlidande och sin omvårdnad?

Mötet: hon hade just kommit ner i vestibulen med sina brev, då uppför den korta, med röd matta beklädda trappan från gatan, ett sällskap närmat sig. Man talade svenska, Matti vände sig halvt om och hörde med ens sitt namn utropas; Alexis stod framför henne.

Han hade strax presenterat henne för sin far, och för sin mor som den lilla flickan med filigrankorset. Fru Pasch hade sagt: — Så lustigt, mycket egendomligt; vill inte fröken sitta med oss en liten stund? Alexis, min gosse, styr om att vi får litet fin frukt. Inte sant, min vän?

Det hade stått livligt för Matti hur denna samma fru Pasch, sagolikt vit och skön, en gång till henne, en liten nigande flicka, yttrat de[s. 283] obegripliga orden: Så söt man är, och så väluppfostrad ... Men fru Pasch mindes det nog inte längre. Hon hade bara givit Matti en överblick med sina runda blanka ögon, och Matti hade framför allt fått klart för sig vilken tur det var, att hon råkade ha en trevlig och lämplig klänning på sig, inte resdräkten, som dock var mycket bra, utan en litet bättre. Lyckligtvis hade det snart kommit in en bricka med allehanda gott, melon, persikor, druvor. Alexis lade upp åt henne på en assiett. Också hans ögon granskade henne och de voro runda och blanka liksom moderns.

Hans granskning måtte emellertid ha fallit väl ut, ty han sade, litet lågmält så att det inte skulle höras av alla:

Det såg ut som om han i det ögonblicket påmint sig medicine studeranden Pontus, som han gav ut pengar på, för studier, men rakt inte för dyrbara resor, och förvånade sig litet över att se den begåvade, men fattige ynglingens syster här, på fint hotell, i fin utstyrsel.

Vid detta lämnade fru Pasch det samtal hon underhållit med övriga personer i gruppen och sade:

— Så intressant. Så klokt av fröken Liwin. Hon behöver sällskap, det är just vad jag alltid sagt. Är ni släkt?

— Elma Liwin har alltid varit intresserad av att göra gott. Hon var i flera år med oss i Samariten. Var inte hennes far den kände domprosten?

— Modern, sade generalkonsuln, var en Hökhufwud, dotter till den gamle Hökhufwud, presidenten, som skall ha haft fler ordnar och utmärkelsetecken än någon annan i Sverge, på sin tid.

Under detta samtal var det synligt att Alexis rätt mycket misstyckte beslagtagandet av Matti, som ju ändå visste så litet vare sig om Liwinar eller Hökhufwudar. Till sist sköt han för hennes räkning en stol litet avsides och manövrerade henne ganska listigt dit.

Alexis hade inte alls uppträtt mot henne som när han mötte henne på gatan omedelbart efter studentexamen och knappt givit sig tid att stanna och säga god dag, adjö, om då anledningen verkligen varit brådska, eller, som det även föresvävat[s. 285] Matti, utseendet på den trådnötta regnkappa hon bar. I hotellets salong visade han sig tvärtom uppmärksam mot henne som mot en riktig dam, och Matti hade gärna förlåtit honom att han kanske föraktat henne en smula för kappans skull, hon trodde ej det skett av ett elakt hjärta: kappan hade verkligen varit hemsk.

Alexis visade henne en massa amatörbilder han tagit med sin kamera under resan. Föräldrarna och han hade varit vida omkring, och på ovanliga ställen, inte den banaliserade turiststråken, sade han. Mest hade de färdats i egen bil, en ny bil, som nu skulle föras hem till Stockholm. Sedan hörde han på, då även Matti skildrat sina reseintryck och de färder hon på sitt håll gjort med fröken Liwin, mestadels per järnväg.

Det visade sig att de bägge resenärspartierna vid ett tillfälle varit i Schweiz samtidigt, och Alexis beklagade att inte lyckan gynnat dem, så att de kommit på samma plats och hotell: — Då skulle vi roat oss bra, sade han.

— Ja, kära Matti, hade han sagt, kan du minnas alla våra löjliga upptåg? När vi till exempel gömde oss där hemma innanför nedrullade gardiner och höll kalas på golvet? Mamma vet det inte än i denna dag.

För Matti hade dessa och åtskilliga andra minnen ingenting löjligt, men det hade hon haft förstånd att tiga med. Alexis grep efter hennes[s. 286] alltjämt käraste smycke, filigrankorset och ryckte i det för att retas, och hon gav litet efter först, men sedan slet hon sig loss med en knyck, så att smycket for ur handen på honom.

— Bry dig inte om att gå genast, bad Alexis, som alltid tycktes vara van att göra som han själv behagade.

Men Matti hade inte velat vara ohörsam, hon tackade för sig och tog god natt, och Alexis följde henne till hissen. Han slog fram:

— Du, vi reser vidare i morgon bitti. Kan du inte komma ner igen, sedan du hört vad fröken Liwin vill, eller sedan hon somnat?

Alexis ögon voro mycket bevekande fästa på hennes. Från hennes ögon gledo de ner till hennes mun och hals, eller vad det var han sökte efter, det blev något irrande i blicken, och Matti kände sig säker om att veta vad han menade: han ämnade säga henne att han tyckte om henne; att det var sant det han redan lovat för länge sedan, just under de löjliga upptågens[s. 287] tid, att alltid tycka om henne, hur styggt och nyckfullt han än ibland burit sig åt sedan.

Frestelsen att stanna var stor, eller att gå med på hans förslag. — Då har pappa och mamma nog gått upp, persvaderade han ytterligare, vi får vara alldeles för oss själva; bara en halvtimme, Matti. Bara en kvart! ... Men tanken på vad hennes egen mamma Alice skulle tyckt, höll henne tillbaka. Hon fann en kompromiss.

Inne i hissen stod Alexis alldeles intill henne, men nu sade han ingenting vidare, då det i alla fall var lönlöst. Först i sista sekunden, just som hisspojken skulle slå igen dörren för nedfärd, kysste han hastigt hennes hand.

Det var detta som gjort att Elmas bannor icke betytt så mycket, och detta som gjort hennes styva sinne så vekt — Matti insåg det själv. Det där ögonblicket vid hissen var mycket att leva på; det var värt att man uppoffrade sig en smula, och offret blev dessutom inte alls något offer mer, ty livet med Elma började bli mycket lättare än hon någonsin trott möjligt.

Elma Liwin hade ändrat om en del av sina vanor. Hon åt sålunda frukost med Matti, innan denna skyndade till skolan, hon fick den första morgonhälsningen, det första pratet över chokladkopp eller gröt. Det tröttade henne visserligen, men hon kunde inte avstå ifrån det, och när flickan gått, ställde hon sig i fönstret och såg efter henne.

Matti sprang nerför trapporna; när hon kom ut på gatan tittade hon sig omkring, liksom för att se efter vad denna kunde ha att ge: det var en annan gatubild än förr, med andra butiker, andra mjölkvagnar utanför magasinet, andra hundar ute att vädras och skälla, annat ljus, olika skuggor. Men alltid något. Och så var hon borta om gathörnet.

Aldrig skulle det fallit Matti in, att Elma kunde stå och följa henne som hon gjorde: dylikt kärleksfullt pjoller passade i familjen Murius, passade dem där och deras vänner, men kunde inte alls gå ihop med Elma Liwin. Matti hade småningom gjort bekantskap med porträtten av domprosten och hans maka och av dennas far, presidenten Hökhufwud; de hade samtliga förefallit henne vara strängt herrskap, mycket olika vad hon varit van vid, och Elma hörde till dem.

— Fröken är tokig med henne, grälade Hulda. Vad har fröken uppe i ottan att göra, fröken har ju tid att sova ut.

Och det var ju sant. Och då timmen slog för fröken Liwin att bege sig till sin egen arbetsplats, hade hon ofta dessutom under den lilla vilostunden hunnit göra upp någon anledning till oro för sig. Det var så dumt och oförståndigt som helst, hon visste det. Än hade hon[s. 289] sålunda glömt be Matti hämta henne hem igen på eftermiddagen, än att höra efter vad Matti eljest tänkt taga sig till. Hon visste ju alltför väl hur varje fri stund betydde raka vägen till och med rasande fart uppför de tre trapporna till dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Förbjuda det kunde hon inte; det gällde att skapa en annan användning för tiden. Och hur ivrig, ivrig att skapa den var hon inte.

Elma avstod från bjudningar och sällskapsliv, dit hon inte kunde föra fosterdottern med sig. Elma föreslog Matti att bedja gossarna Murius hem till sig, i stället för att, så snart en kväll blev ledig, tillbringa den där borta. En och annan skildring hade Elma fått därifrån, så bland annat av Liberts och Mattis återupptagna konserter. Kunde inte dessa lika bra exekveras i Mattis eget rum och vid hennes piano?

Libert hörsammade då ett par gånger fröken Liwins inbjudan, men troligen trivdes han inte; han var inte skicklig i konsten att föra samtal, mycket musik blev det heller inte. Dessutom, förklarade Matti, hade han nu fått en anställning, det var i den musikhandeln, där han alltid tyckt om att hålla till, nu skulle han sälja noter och konsertbiljetter med mera, och om kvällarna spelade han dansmusik borta, än här, än där. Pontus däremot visade sig inte så ogärna. Han begrep betydelsen av att visa sig och sprida[s. 290] en förmånlig uppfattning av ens egen person. Han kände ju också fröken Liwin förut och talade med henne om sina studier och de beräkningar han gjort för att få generalkonsulns knappa apanage att räcka till. De kommo bra överens, den medelålders fröken och han. Men Matti brydde sig mindre om dessa besök.

I stället tog Elma henne då med sig på teatern. Detta var ett av de största offren, ty Elma Liwin hade aldrig tyckt om att visa sig i en teatersalong eller på motsvarande offentliga platser, dit folk drogs för att roa sig, se varandra, träffas. Där kunde för henne möta upp så många ansikten hon helst ville slippa se, och nu mer än någonsin, exempelvis någon av Paschs, eller bara någon av fru Alexandras talrika vänner, kommittévänner eller andra, vilka sedan framburo rapport om fröken Liwins nya ackvisition, en fosterdotter: det måste väl komma att bedömas som ett egendomligt infall av den halvgamla ogifta damen. Elma ville slippa alla kommentarer. Och där kunde också finnas en viss kvinnlig läkare, färdig att draga slutsatser.

Sist av alla ville Elma ändå möta Eric Bourgsten, den ende som fått blicka in i hennes tillvaro och kanske ana dess svaghet, ana att en svag punkt fanns, något man jagat efter bot för.

Så tog hon mod till sig och satt på teaterparketter, på konserter och föredrag, så långt flickans tid medgav. Publiken fick vänja sig[s. 291] att se fröken Elma Liwin, en ganska ståtlig dam av egendomligt slutet, respektingivande yttre, oftast enkelt svartklädd, icke utan elegans i enkelheten, och med henne en ungdom med livliga blickar, ett vackert barn, i det hela en stor kontrast till beskyddarinnan. Umgänget mellan de två syntes kamratligt.

En dag under senhösten fick Matti en hälsning från Alexis; med posten kom ett vykort från London, frambärande ett kortfattat tack för sist. Matti räckte Elma kortet, och Elma förstod att det skedde för att visa öppenhet. Flickans goda vilja var uppenbar, men likväl irriterade påminnelsen om den unge mannen Elma. Hon sköt vykortet åt sidan efter en flyktig blick och sade:

— Elmas ungdom måste ha varit förskräcklig, svarade Matti. Jag är glad att jag lever nu.

Elma kunde inte förmå sig att svara: — Min tid var bättre och höll bättre tukt än nutidens.

Dock föresvävade henne att något dylikt borde sägas, att för nutidens farliga frihet borde varnas. Vykortet från Alexis låg på bordet mellan Matti och henne. Lampskenet belyste en bild av Westminster Abbey. Matti hade återgått till läxorna hon lämnat. Den lilla pappersbiten låg där och växte, det var som om den täckt hela bordskivan, Elma kunde inte bli kvitt medvetandet[s. 292] om dess närvaro. Alltid revos nya farhågor, ny misstro upp inom henne. Skulle hon till slut nödgas röja hela sanningen för barnet, ställa fram sitt eget öde som det fruktansvärda, nödvändiga, varnande exemplet?

Matti lade bort sina böcker, sträckte på sig och gäspade, grep vykortet igen och läste om det skrivna, samt brast i skratt:

Så var pappersbiten åter reducerad till bara ett banalt vykort, några banala fraser, av vilka en till på köpet innehöll ett stavfel. Skuggorna gledo bort. Barnet satt där, klarögd, öppen och trygg som alla andra kvällar; Elma drog en djup suck av befrielse.

Matti svarade, medveten om att redan mer än en gång ha varit segrarinna över sig själv:

På kvällen, innan hon lade sig, skrev Matti sitt vanliga veckobrev till Roland i Amerika:

»Älskade Roland, jag ångrar numera mycket att jag någonsin sagt jag nästan hatade henne. Det gör jag inte alls, tvärtom, hon är ofta mycket [s. 293] rar, och att hon gör sig mycket bekymmer för min skull, är säkert. Allt vad jag gör följer hon med; till och med när jag är borta kan jag liksom känna det, och allra mest när jag är hemma hos oss. Det kan hon inte vänja sig vid, att jag alltid helst är där, och jag tycker själv det är synd om henne, men den saken kan ju icke ändras.

Vad det beträffar att hon skulle vara min rätta mor, har jag slutat tänka på det. Eftersom jag fäst mig vid henne, får hon gärna vara det. Ibland känns det underligt. Varför tiger hon? Vet du vad jag tror: att hon inte alls kan sätta sig in i någon annan människas känslor eller tankar — bara sina egna. Och ibland tror jag hon är ledsen för det själv.»

Nyår kom och våren med Mattis sexton år. Den terminen gick hon och läste. Hon var ständigt sysselsatt, skolan tog också sitt och musikstudierna inte mindre. Konsertmästaren hade förklarat att han icke längre ville leda Mattis utbildning, han var sjuk, han var trött, han dög inte längre. Elma mottog underrättelsen och skaffade annan lärare.

Hulda hade slagit fram något om att Matti till sin födelsedag, eller åtminstone till konfirmationsdagen[s. 294] borde få ha hela sin forna fosterföräldrafamilj på middag, men Elma vägrade. Inte att hon icke gärna unnat Matti denna glädje, men hon fann det oöverkomligt att själv agera värdskap och visa älskvärdhet emot de människor, med vilka hon hemligen kämpade om sitt barn.

Det hade förefallit henne — om icke hennes inbillning bedrog! — att Mattis besök i det forna hemmet åtminstone icke blivit fler än i början, åtminstone icke syntes ivrigare åtrådda, icke drogo senare ut om kvällen, icke ens när vårkvällarna blevo allt längre och mer frestande att dröja ute i. Liksom om morgnarna, satt Elma vid sitt fönster och spejade efter barnet, så snart hon var borta en afton. Hon höll utkik åt gathörnet, där folk som närmade sig plötsligt trädde fram. Flickan gjorde sig vanligen ingen stor brådska. Ofta kom hon arm i arm med den minste så kallade brodern, musikanten; säsongen för dansmusik var förbi och han hade följaktligen bättre tid att promenera.

De pratade, de voro ivriga att begagna ända till sista minuten. Ibland tyckte Elma sig spåra bekymmer i ansiktsuttrycken. Men när Matti slutligen kom upp till henne, gjorde hon inga frågor: hon ville inte blandas in i dessa Muriusska bekymmer, vilka de än voro, hon ville hålla sig själv utanför deras existens, om hon också inte kunde tvinga Matti därifrån.

Under sommaren tog Elma, liksom föregående året, tjänstledighet för några veckor utom semestern, i avsikt att vårda sin hälsa. Matti och hon reste åter utomlands. Färden tillfredsställde henne; det föreföll henne att hon blev starkare, nerverna kommo i bättre jämvikt; hon hade också Matti för sig själv, och hon vågade göra sig mer bestämda förhoppningar för framtiden.

Under hösten som följde slog konsertmästare Murius’ misströstan om sig själv emellertid ut i full hypokondri. Han gick till sängs och vägrade att stiga upp mer, låg bara stilla, stirrande rätt framför sig, fullkomligt overksam, eller satt upp med kuddarna hopkörda bakom sig och läste i Bibeln, ur vilken han sedan drog de sorgligaste slutsatser. Vännerna tillkallades, men han körde ut dem, och småningom slutade de komma alls. Garibaldi for på stor turné, och han vägrades till och med komma in och säga adjö, konsertmästarn ville icke se någon, som hade det ringaste med musik att göra. Lille Libert blev tvungen gå bort till bekanta för att få öva sig på sitt instrument.

Konsertmästaren återtog sitt rum åt gården; en morgon bestämdes omflyttningen i en handvändning, Pontus fick ta sina medicinska böcker med sig och hysa in sig hur som helst tills vidare; gårdskarlen ombads komma upp och hjälpa att bära möbler. Det var inte första gång detta skedde, och han hade sitt omdöme om[s. 296] konsertmästarens förstånd längesedan klart. Nu brydde herr Murius sig icke om de oförskämda, bullrande notarierna mer; han skulle i alla fall snart dö, sade han, han kunde lika bra göra det i rummet åt gården.

— Vafalls? ropade konsertmästaren ursinnig, och han skrek efter gårdskarlen:

— »I pestens våld den som hör pesten till; i svärdets våld den som hör svärdet till; i hungerns våld, den som hör hungern till.»

Det var profeten Jeremia, som särskilt behagat honom, och gårdskarlen, notarierna, vem som helst fick taga åt sig om pesten och om svärdet; men det om hungern tog han som en hänsyftning på sig själv, han, som icke längre förmådde sörja för de sina, utan lät dem alla gå mot svältdöden. Ofta vägrade han därför att intaga den mat fru Murius försökte truga på honom, och hennes försäkringar att ännu var inte skafferiet helt läns, trodde han inte på. Han svarade henne:

— »Ve mig som har fötts till kiv och ve för alla. Jag har icke drivit ocker, ej heller har någon behövt ockra på mig; likväl förbanna de mig alla.»

Det var ingen mening med det, ingen människa förbannade honom, tvärtom bjödo alla till[s. 297] att lindra hans plågor, men han hade förlorat ögon att se det med.

Sedan man burit möbler fram och åter i våningen under ett par dagar, fick fru Murius dock en liten frist att organisera den närmaste framtiden på. Pontus måste behålla ett rum för sig själv, det var nödvändigt för hans studier. I det stora rummet, som nu återfick namnet sal, tog fru Murius själv bostad för de nätter, då hon icke måste sitta inne hos den sjuke. Men det tredje rummet åt gatan hyrde hon ut. Libert fick sova i köksalkoven, vilken det numera ändå inte kom på fråga att erbjuda någon tjänsteande.

Libert ställde väckarklockan, så att han skulle kunna vakna tidigt om morgnarna. Han sprang upp så fort den ringde, rädd att eljest somna om, och han märkte med glädje att han hade huvudet fullt av nya uppslag, som mognat liksom genom ett under, medan han sov. Han satte på kaffe och ställde sig att borsta hyresgästens, moderns, Pontus’ och sina egna skodon. Under tiden fortsatte uppslagen till nya kompositioner sitt verk i hans huvud; dessa morgnar med skoborsten voro för honom härliga, fria, fridfulla, och det hände slutligen att han måste ställa undan en halvfärdig känga för att som hastigast anteckna en tongång.

När fru Murius litet senare kom ut i köket, fann hon då sin Libert ännu barfota, inte mer[s. 298] än halvklädd, med notpapper framför sig, kängorna ännu oborstade och kaffet kokande över så att det fräste i gasen. Libert blev både snopen och ledsen erfara hur fort en halvtimme kunde gå, och fru Murius kunde inte göra annat än skratta för att trösta honom.

Sedan dukade hon snabbt fram åt sig och sina pojkar på köksbordet, gjorde i ordning hyresgästens kaffebricka och fick de sista skodonen avputsade, medan Libert fort drog på sig kläderna, föste upp täcket över sin bädd och gav sig i väg till sin musikhandel med ett par tre stora smörgåsar, som hans mor mitt i allt annat hunnit breda och förse med litet gott pålägg.

Hyresgästen gjorde inte mycket besvär. Men rummet skulle ändå städas och därefter ville Pontus gärna ha sitt så fort som möjligt. Han bäddade sin säng själv, bar ut sin hink och dammade av, men fru Murius ansåg det säkrast vara med, ty Pontus’ städning var inte mera pedantisk än Liberts. Ibland måste hon dock lämna alltsamman i sticket om hennes man ropade på henne och hon förstod att kvalen blevo honom övermäktiga i ensamheten.

Han höll kvar henne, hängde sig fast vid de välgörande, vänliga händerna och hindrade alla göromål.

— Låt mig bara stöka ifrån mig som hastigast, bad hon. Här ser ut som ett grishus.

Men det var inte någon sorg för herr Murius, att hans hem liknade ett grishus. Hade inte Job setat mitt i en askhög?

Ibland vredgades han också, då hon dröjt för länge borta, han var orimlig och stygg, för att sedan ångra det dubbelt och be till Gud, att en lämplig, en rik och fin man snart kom och tog hand om hans hustru och gav henne den tillvaro hon alltid borde haft. Men när hon ville skynda till sina sysslor igen, hindrade han henne fortfarande.

Vem skulle hinna köpa upp maten för dagen och göra det med den nödvändiga yttersta sparsamheten? Endast en visste på öret vad man hade att röra sig med: hyresgästens lilla hyra, Pontus’ lilla bidrag, Liberts obetydliga lön. Vem skulle laga maten, lägga upp den, styra så att inte stämningen blev alltför trist vid bordet, och vem sedan diska och göra köket hjälpligt snyggt igen? Vem tvätta upp åt fyra personer, vem stryka och lappa? Det var ingen konst att svara på det; det fanns bara en person att nämna; men ändå hindrade konsertmästaren henne ständigt med sina krav för egen del, och ofta förstod hon inte alls hur det skulle bli möjligt för henne att räcka till.

Ingen sade: — Nu skulle man haft Matti här! Inte ens Pontus. Han ansåg icke det skulle tjäna mycket till att nu beklaga sig över förlusten av Matti. I femton år hade Matti delat bröd med[s. 300] dem alla och tärt sin del av familjens resurser, och ingen missunnade henne att så skett. Nu var hon utflugen och hade det bra, och man kunde väl inte direkt mena att hon skulle anmodas återvända till boet, när detta höll på att rasa ihop. Det fanns bara den utvägen, att Matti själv kom till insikt om sin plikt, tänkte Pontus: Hon är ju varken blind eller döv.

Så reflekterade den kloke Pontus, men han teg i familjekonseljen, om sådan hölls, och förbehöll sig tyst att avvakta någon lämplig stund.

När Matti kom upp, tyckte konsertmästaren om att ha henne hos sig, och det beredde ju alltid fru Murius en stunds ledighet. Det var visserligen bittert för Matti att inte få råka modern så mycket hon tänkt sig, men det var ändå gott att märka, hur hon förmådde skingra faderns vånda. Matti läste ur den Heliga skrift, som han begärde, men ingenting ur Jeremia eller Job, utan hon stack fingret längre fram i boken och sade: — Nu läser jag på sidan, som kommer upp. Och det blev då Nya testamentet, om bröllopet i Kana, eller om undret med brödet och fiskarna, om sjukas helande eller Lazari återuppväckelse.

Utan att Pontus visste om det, var Matti nämligen[s. 301] redan på väg fram till sin plikt; inte samma plikt som förra gången, men en ännu angelägnare. Hon var varken blind eller döv eller dum, hon såg hur hemmet var hotat, hur modern skred ihop och blev alltmer tunn och tryckt; och hur pojkarna än bjödo till att hjälpa henne, skedde det så valhänt att ingen hjälp ofta varit lika bra. Här behövdes en person till, ingen avlönad och missbelåten person, utan en frivillig och självfallen kraft, för vilken ingen av hemmets skavanker var främmande: en dotter.

Men hur skulle Elma kunna bringas att inse den nödvändigheten? Där låg problemet.

Var gång Matti återvände till den givmilda beskyddarinnan, till det egna vackra rummet och Huldas omsorger, hade hon fattat föresatsen att tala rentut. Men när hon väl befann sig inför Elma, såg det stränga, fårade ansiktet, som hon visste att hon kunde bringa ljusning över, och som alltid just den dagen föreföll henne tröttare, mer tärt än vanligt, svek modet. Hon insåg, att Elma ingenting skulle förstå och ingenting vilja förstå.

Lyssna skulle hon nog, överlägga inom sig själv, önska vara rättvis, och kanske slutligen erbjuda pengar. Pengar endera till hushållerska eller sjuksköterska, till hyran eller till vård på sjukhem. Men därvid skulle det stanna, inte tal om annat. Ingen rubbning i det fastslagna, ingen appell gentemot Mattis mors uttryckliga[s. 302] dekret, att hon, Elma Liwin, och ingen annan skulle ha barnet hos sig. Och om också Alice Murius, mot all förmodan, kunde tänkas taga emot pengar av en nästan främmande, vad blev väl det ändå gentemot hemkomsten av en saknad dotter, en verklig hjälp?

Mer än en mörk höstafton följdes Matti och Libert åt från huset Murius till huset Liwin, om Libert var ledig och modern kunde undvara honom. De sneddade över den gamla Humlegården, en gång så full av inbillade försåt. Ännu måste de trycka sig litet närmare intill varandra, när de påminde sig barndomens häxor och missdådare. På litet avstånd gåvo de en blick åt det forna Kejserliga palatset. Nu voro alla de stora fönstren tomma och mörka under parklyktornas sparsamma ljus. De avlövade trädens våta risiga valv sträckte sig upp mot och förlorade sig bort i himmelns sotfärg.

Ännu ett litet varv. Matti visste att Elma väntade henne, att draget av återhållen grämelse och outtalad förebråelse grävde sig alltmera in i hennes ansikte för var kvart som gick. Hon ville inte göra Elma ont, hon hade lovat sig själv att inte göra det, och lovat mor och Roland. Men hon visste ju ändå att plikten fanns för henne på helt annat håll, och så länge hon[s. 303] gick där med Libert, var det lättare att hålla den pliktkänslan helt levande.

— Du, sade Libert en kväll, nu börjar de ge baler igen här i stan. Jag är upptagen tre kvällar denna vecka.

Han var upptagen och eftersökt, och han hörde ju heller inte till de dyraste. De voro två som spelade: Libert med sin fiol och en pianist, och de delade förtjänsten: hälften var, eller rättare sagt, det var Liberts hopp att det småningom skulle bli hälften var. Ännu så länge tog pianisten mer, ty han ansåg sig vara mera berömd och Libert blott ett bihang, en skyddsling, som han ammade upp.

— Men du, sade Libert till Matti, du borde vara med i stället! Då slapp man dela alls.

Libert stannade vid dessa ord, och hans ögon strålade; reflexen från en av parkens lyktor lyste mitt in i dem. Han förstod att han träffats av en snilleblixt.

Sedan gingo de länge och överlade om hans förslag, Matti och han. Så vana som de voro att spela tillsammans, kunde de inte gärna bli annat än omtyckta. Kanske blev det så rikligt med baler den vintern i Stockholm att de kunde bli engagerade varenda en av veckans kvällar. Deras lycka kunde då snart vara gjord och de våga sig på att höja sitt pris. De skulle snart kunna bli lika efterfrågade som vilken som helst av de[s. 304] stora dansmusikfavoriterna, Liberts nuvarande pianist icke undantagen ...

— Jo du, svarade han. Goda idéer, det är något, som jag verkligen ofta har.

Men redan när Hulda öppnade tamburdörren och anmärkte att fröken Liwin i dag fått vänta ovanligt länge på sitt te, kände Matti att planen, hur god den än tett sig, likväl var orealiserbar. Elma skulle med största säkerhet inte låta entusiasmera sig för den.

— Förlåt, jag glömde bort mig med Libert. Vi gjorde — vi byggde luftslott.

Elma frågade inte efter vilka luftslotten voro. Några Muriusluftslott, men det tjänade mycket litet till att Matti reste i höjden.

Hulda hade fått order att vänta med te tills flickan kom, och hon bar in en välförsedd bricka: där voro smör, marmelad, nybakat vetebröd med socker och mandel. Elma sade:

Kängorna voro verkligen våta och nedsölade, de buro spår av den långa vandringen längs parkens av regn uppblötta gångar. Det var kängor[s. 305] från herr Feuer i Hamburg, mycket olika dem man förr i världen brukat rita hopphagar i gruset med, när man var ute och lekte i sjömanskavaj och kort veckad kjol. Allt var olika. Det svällde något i Mattis bröst, tjockt och besvärligt för andningen och ännu mer för tuggningen: hon kunde omöjligt njuta av Huldas nygräddade bullar.

Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Sedan Elma och hon växlat god natt, grät hon. Länge hördes Elma gå och syssla i vardagsrummet; det var så här dags hon skötte sina krukväxter, det var då hon ordnade i sina redan förut så ordentliga lådor och skåp, och Matti kvävde sina snyftningar för att ej bli ertappad. Om Elma hört henne, kommit in och gjort frågor, vad skulle hon svarat? Elma skulle ej godtagit de svar, hon kunde ge.

När det äntligen blev tyst, och när det varit tyst över en timme, steg Matti upp. Tog hon inte sitt parti nu, blev det aldrig av.

När hon först följt Elma, hade det skett av förnuftiga skäl; hon hade insett dem och böjt sig för dem. Nu hade förnuftet blivit ett annat, och ingen ursäkt fanns mer för att dröja här i överflöd och bekvämlighet till intet gagn.

Darrande av köld och brådska klädde hon på sig. Hon tordes inte möta Elma igen, hon kunde[s. 306] inte strida mot dennas omutliga vilja, hon var inte viss om att kunna trotsa den vädjan till en mors önskan, som Elma stödde sig på. Endast flykt återstod. En högersko kom på vänster fot och tvärtom, hon upptäckte det först som hon stod färdig, och hon vågade inte förlora en dyrbar tid med att göra ombytet.

Hur det stod till hemma, det visste Matti alltför väl: i faderns rum satt den uttröttade modern vakande, ty han hade haft en dålig dag, och hon satt antagligen på köpet i en obekväm stol, ty den enda bekväma som fanns, var korgstolen, och den knakade och tåldes icke i sjukrummet. Troligen vakade också Pontus med en överhängande tentamen över sig, och kanske Libert i sin köksalkov, förväntansfull, full av idéer och fylld också av tro på henne, Matti.

Hon smög ut i tamburen. Ingen packning, mer än vad som rymdes i fickorna; icke ett öre — alla pengar voro Elmas. Försiktigt förde hon patentlåsets regel åt sidan, hörde bakom sig steg i mjuka filttofflor och förstod att Elma hört henne. Fort öppnade hon dörren för att rusa ner, men Elma var redan inpå henne och lade hårt sin hand över hennes.

Elma tände lampan med violett skärm i vardagsrummet. Hon hade svept sin nattrock omkring sig. Framför henne stod Matti, fullt klädd med kappa och hatt, orörlig.

— Jag skulle väckt dem som bor på nedre botten; alla känner mig där. Jag måste dit.

Elma gick fram och åter; hon såg inte på Matti. Nattrocken höll hon ihop med ena handen, hon tryckte handen hårt mot bröstet; hon andades illa; emellanåt kom ett svagt stönande, som hon inte kunde tillbakahålla. Nu var det över henne, detta hon alltid vetat, detta hon alltid fruktat!

— Så är detta då slutet, fick hon fram. Du lämnar mig, du flyr som en äventyrerska, nattetid, utan att ett ont ord växlats mellan oss. Du vill bara inte bli hos mig mer!

— Elma! ropade barnet. Förlåt mig! Men Elma kan inte förstå hur jag känner för dem där borta. Jag kan inte undvaras där — här kan jag ändå undvaras. Jag måste dit och få ge något tillbaka för allt de gjort för mig.

— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta vad åren varit för mig,[s. 308] då jag måst undvara allt vad de främmande människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden, dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!

Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet, skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!

Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:

— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må du lika gärna ge dig av![s. 309] Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin försökte ta mig an en slinkas avkomma.

Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men orden trängde igenom allt:

— Om Elma med sin mörka hemlighet menar att vi är mor och dotter, så har jag redan förstått den. Men jag kommer aldrig att bruka det uttryck om min mor, som Elma nyss brukade — och ingen kommer att få bruka det om mig.

Så sprang hon. I nästa ögonblick var hon utom tamburdörren och Elma hörde den slå igen. Hon lutade sig mot bordet, intill vilket hon stannat. Slocknade ljuset i den lilla lampan under mörk skärm? Det tycktes henne att hon ingenting såg mer. Hade hon ont? Det kände hon icke längre. Men hon förstod att hennes barn flydde, bortskrämt av hennes egna ord; hennes barn försvann i natten, ensam, skyddslös, med risk att ingenstans slippa in, att få irra ute timtal, frysande, kanske förföljd, utsatt för vidriga möten.

Vreden föll av Elma. Ett ohyggligt medlidande tog dess plats. Hon sträckte ut armarna framför[s. 310] sig, bjöd sin tomma famn, bjöd ett barn värma sig där, förvissa sig där om att intet offer var stort nog att bereda dess lycka.

— Mitt barn, mumlade hon, mitt olyckliga älskade barn, frukta mig bara inte mer! Jag ger dig allt du vill!

Hon fick upp ett fönster, hon förmådde kalla. Det blev ett jämmerrop i natten, ekande över den ödsliga gatan:

Där nere kunde Elma ingenting urskilja, det skymde alltjämt för hennes blick, ej av tårar, blott av det stora mörkret omkring henne. Men hon hörde ett tveksamt ja stiga emot sig till svar. Mödosamt kom hon ner till porten och fick upp den, och Matti stod där utanför, bävande.

— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer, Matti, allt är avgjort.

— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.

Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med[s. 311] hotellnamn, reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken, spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka, orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det för sent.

Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum. När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon, att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.

Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka, bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.

— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag kallar dig — om jag kallar.

— Men du kan skicka hit din bror Pontus någon gång. Jag har kommit att tycka bra om den städade unge mannen.

I någon mån hade Mattis plötsliga återbördande till hans föräldrahem chockerat honom. Det kom för tvärt, det liknade ett avsked på grått papper, det gav intryck att fröken Liwin tröttnat på fosterdottern och begagnat första tillfälle att bli kvitt henne. Pontus var ensam om att ha givit händelsen en sådan tolkning och han kollationerade icke sina intryck med någon. Men i sin egenskap av familjens ende välbalanserade medlem hade han strax känt behov att gottgöra eller erhålla närmare förklaring, om så krävdes.

Han fick vänta en god stund i vardagsrummet,[s. 313] beundrande dess i hans tycke utmärkta inredning. Det förvånade honom blott att fröken Liwin icke lät frambära någon ursäkt för att han fick sitta ensam nära en halvtimme.

— Jag tror, sade han, att det är lämpligt jag frambär allas vårt tack för frökens godhet att låta Matti komma till oss igen. Förhållandena hemma gör det mycket kärt för min mor. Hon borde naturligtvis kommit hit själv, men —

— Mycket. Och, tillade Pontus, jag måste säga att ett eget barn inte kunde behandlats bättre än Matti blivit behandlad hos oss.

— Förlåt min fråga, bad han, men vad kommer hennes mor att säga om återvändandet till våra, hm, sämre förhållanden?

— Det är något jag ville föreslå er, sade hon i stället affärsmässigt. Det var därför jag gärna ville se er här. Jag önskar nämligen göra något för Matti. Min hälsa fordrar numera att jag för ett ytterst stilla liv och jag önskar inte återse Matti förrän jag blivit väsentligt starkare.

— Det måste naturligtvis bli en stark slitning att ägna sig åt en ung flickas uppfostran, då man levat länge ensam.

— En mycket stark slitning, ja, svarade Elma kallt. Emellertid har jag bibehållit min tillgivenhet för Matti. Hon är mycket älsklig.

— Nu har jag beslutat erbjuda er, kandidat Murius, ett studielån, räntefri studiehjälp, att återbetalas när det i en avlägsen framtid kan komma att passa er. Mitt enda villkor är att ni hädanefter betalar dubbelt mer än förr i ert hem, så att pengarna på det viset, indirekt, kommer också Matti till godo.

Hon bad honom kalkylera vad han behövde, och de överenskommo om en summa. De Paschska subsidierna finge han förfara med efter behag.

— Och så ett villkor, sade hon: Att saken stannar orubbligt oss emellan. Jag vill inte tynga[s. 315] Matti med någon tacksamhetsplikt, och jag tror mig kunna lita på er.

När den unge mannen gått, efter många bedyranden om tacksamhet för egen del, vilka hon med en handrörelse mest möjligt sökte tillbakahålla, kallade fröken Liwin på Hulda och sade att hon tills vidare icke tog emot vare sig fler besök eller ens telefonbud. Till arbetsplatsen ämnade hon sjukrapportera sig.

Efter några dagar lät Elma i stället tillkalla den jurist, vars bistånd hon under årens lopp vid behov använt sig av för ordnande av olika affärer, samma person, som en gång för hennes räkning varit uppe och talat med fru Murius, erbjudande ersättning för underhåll av ett flickebarn under femton års tid, ett erbjudande som avvisats.

Tillsammans genomgingo nu juristen och fröken Liwin dennas ekonomiska ställning. Arvet hon på sin tid lyft efter far och mor hade icke varit obetydligt, om också ingen större rikedom, och förmögenheten hade småningom ökat.

Endast under de allra senaste par åren hade kapitlets räntor fullt använts, och, sade Elma,[s. 316] sannolikt skulle räntorna även i framtiden komma att förbrukas.

— Fröken ämnar ställa sin existens på bredare basis? sade juristen småleende.

Därpå lämnade hon honom det testamente hon i dagarna skrivit ner och bad honom förvara det, samt låta dess innehåll stanna dem emellan som en hemlighet, intill den dag det måste öppnas. Juristen läste tyst igenom papperet, hans ansiktsuttryck förändrades icke, men han förblev en stund tyst, sedan han läst slut.

Juristen gick. Det kom inte fler besök. Ingen skickades efter, ingen slapp in, Hulda vaktade enligt givna order vid dörren. In till sitt rum, där hon låg, hörde Elma röster från tamburen: Rick Brunjohanns gälla, beklagande utrop, Pontus Murius’ hövliga förfrågningar. Ibland var det också en väl igenkänd flickröst, ängslig och bedjande. Men man kunde lita på Hulda, ingen kom förbi henne.

En dag skickades blommor in: Fru Alexandra Pasch, med önskan om snart tillfrisknande. En annan dag, närmare jul, då syrenträden slå ut som bäst i blomsteraffärerna, kom ett väl inpackat blommande litet träd: Eric Bourgsten, med hopp om hälsans snara återställande och vördsam tillgivenhet.

Elmas kamrater och väninnor sände också hälsningar och bekymrade sig för henne. Man[s. 317] sysselsatte sig sålunda med henne; inte mycket och inte många, men alldeles borta ville man inte låta henne vara. Så länge man lever har man inte lov att bli fri människorna, tänkte hon.

Vid jul lät hon Hulda styra om att en summa tillställdes ett par av Samaritens barmhärtighetsstiftelser, men anonymt. Hon hade gjort detsamma många jular förut, ehuru under fullt utsatt namn. Nu tycktes henne onödigt att detta namn syntes mer — ännu så länge.

Men efter nyår återvände hon till sin arbetsplats. Man hade där redan diskuterat eventualiteten av att ersätta henne; men hon förklarade att med hennes hälsa var det icke längre något fel, hon hade vilat nog, kelat nog med sina små krämpor och önskade blott återtaga sin plats i ledet.

Så var hon tillbaka i cirkelgången. Upp om morgonen efter en stundom orolig, stundom litet lugnare natt; ut till sin post. Gudi lov för arbetet, tänkte hon. Arbete, människor hon måste resonera med, val som måste träffas, missförhållanden eller andra försummelser att rätta. Liwin är fortfarande karl för sin hatt, sades det om henne. Det var som om ett äventyr skulle gripit henne, något ha rövat henne med sig för ett par år; vad det varit fick ingen blicka in i. I varje fall var hon tillbaka nu — frisk, eller åtminstone botad för lusten att göra fler utflykter.[s. 318] Och man upphörde snart åter att reflektera över henne. Hon hörde icke och hade aldrig hört till de intressanta, inte till de vinnande, inte till dem man gjorde många manövrer att närma sig.

När hon slutat sitt värv för dagen gick hon regelbundet hem; det var samma silhuett i gatulivet som vanligt, med den enkla filthatten, den vårdade raka rocken av manligt snitt, händerna i rockfickorna. Men dessa ögon, så obenägna att begagna sig av ett par ögons naturliga privilegium, att blicka ut över och taga in världen sådan den ter sig i sin prakt som i sitt armod, de hade blivit ytterligare litet mindre angelägna.

En och annan mötande skänkte väl stundom en flyktig undran åt detta gråhyade ansikte, där munnens en gång vackra båglinje raknat i ett drag av beslut; en och annan kände igen henne och väcktes möjligen som hastigast till idéassociationer om kvinnlig kapacitet. Men ofta besvarade hon i sin inre upptagenhet icke ens hälsningarna, när sådana förekommo.

På kvällen väntade åter arbete. Elma märkte att hon inte längre kunde prestera lika mycket som i yngre dagar. Hon tvang sig. Hon rökte; för mycket, det visste hon själv. Emellanåt rätade hon upp sig, tog några minuters rast och mindes hur ofta hon, när han blev äldre, sett sin far sitta så, med slutna ögon.

Men hon liknade sig icke mer vid honom,[s. 319] hon hade upphört att sysselsätta sig med honom. Det föreföll henne som om ett band brustit och hon nu äntligen gick helt och hållet sin egen väg.

Genom Hulda hörde hon, att Matti inte upphörde att enträget förfråga sig om henne och be att få göra ett besök.

Det såg ut som om välsignelse skulle följt Matti tillbaka in i Muriusska hemmet.

För det första, Roland. Han skrev att hans villkor inte så litet förbättrats och ställde i utsikt ett besök hem, då han på uppdrag av sin principal troligen skulle få deltaga i en affärsresa till England. Från England ämnade han på egen bekostnad göra en avstickare till Sverge och sparade som bäst ihop till denna efterlängtade utflykt. Likväl kunde han som förut skicka litet bidrag till moderns hushåll.

Också Pontus syntes ha kommit över någon möjlighet att bidra till hemmet mycket rikligare än förut, ehuru han höll tyst om rikedomens källa. Han skrev populärmedicinska små uppsatser och lät förstå att honoraren voro goda. Då Pontus inte tvivlade på en ljus framtid åt sig, hade han icke frånsagt sig Paschska understödet; hellre ekonomiserade han i smyg,[s. 320] då han fick något över, och eftersom han aldrig råkade Alexis, behövde han inte förarga sig över några beskyddarminer från dennes sida. Alexis rörde sig i en annan värld än den strävsamme studiosus, och det var lika långt från den enes värld till den andres som om de icke rymts på samma planet, ehuru båda funnos inom Stockholm.

Libert hade i motsats till de äldre bröderna inte fått inkomstförhöjning och inte ens ökat förtroende i musikaffären. Han tänkte för litet på kunderna, sade man, och han förvånade sig icke över klandret, ty han visste ju själv av att han hade annat i huvudet. Men om kvällarna voro Matti och han ofta tillsammans borta och utförde dansmusik efter beställning. Utan svårighet hade Libert skilt sig från den girige pianisten han förut samarbetat med, och i musikhandeln, där beställningarna mottogos, sade han:

Man ställde sig skeptisk och ansåg att honoraret i så fall måste sättas ner.

— Det ändrar sig snart, svarade Libert, när folk bara fått höra henne. Och det nedsatta honoraret gick ju dock oavkortat till hemmet.

Matti sydde sig en enkel svart sidenklänning med korta ärmar, någonting blygsamt och värdigt på en gång, motsvarande violinistens icke[s. 321] alltför moderna smoking. Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i terminen, och hon kände att Elma skulle ogillat det. Men för den som ämnar försörja sig vid pianot betyder det bokliga vetandet mindre, resonerade hon, och fru Murius höll med henne, ty för denna hade det blivit en så stor och överväldigande lycklig överraskning att få till sig flickebarnet igen, att hon inte funderade närmare över sådant som avgångsbetyg ur åttan.

Det hade aldrig tillåtits komma fram vid de besök Matti gjort, hur mycket mamma Alice verkligen saknat henne, och med vilken rätt skulle det också fått visa sig? Fru Murius visste var hennes plats fanns, och att en annan mor hade berättigade krav på barnet. Men hädanefter, inrapporterade Pontus, hade denna mor själv avstått från talan; hon gled tillbaka i det okända, hon begärde ingenting vidare, och fru Murius kunde utan samvetsagg få hänge sig åt sin glädje.

Till och med i konsertmästarens rum trängde lättnaden in. Han hade vant sig av att betrakta Matti som en dotter och ansåg henne lika gärna vara en kär gäst, en ojävig person, kapabel att se saker och ting i huset som de verkligen voro. När hon sålunda präntade i honom att han varken skulle dö eller sluta arbeta och verka i musikens tjänst, måste han[s. 322] ta det under övervägande. Matti fann också belägg i Bibeln för alla sina påståenden.

— Och Libert och jag måste öva oss, sade hon. Den som icke vill arbeta, han skall heller inte äta.

Så måste han alltså börja tåla ljudet av pianot igen, och det gick lättare än han tänkt.

Suckande steg han upp, rakade sig för skams skull och drog på sig kläderna. Han hade legat länge och var ännu svag i knäna, men det tycktes honom likväl märkligt att denna måltid, som han intog mitt i kretsen av de sina igen, kom att smaka bättre än den mat, han eljest brukat få in på en bricka. När middagen var slut, knäppte han därför samman händerna och mumlade, som icke skett sedan barnen voro helt små:

— Skall jag då bli människa igen? sade han till sin hustru. Är det möjligt att jag skall leva vidare?

Han gick omkring i rummet, där han inte på flera veckor varit inne; han rörde med fingertopparna vid lådan, där hans egen fiol legat orörd mycket länge. Och när Libert, gripen av[s. 323] en av sina idéer, djärvdes taga fram den, stämde och spelade på den, tolererade han det.

— Ja, sade han milt till sin son, du har musik i dig, du med, jag förnekar det inte.

Och han fördrog att Libert lät honom höra sina egna små ansatser till kompositioner. Det kom för honom att han hade icke blott en hustru, mycket för god åt honom, utan också tre goda präktiga söner, var och en begåvad på sitt vis, till och med den lille bierfilaren; det var som om murar fallit och han, gamle man, fått se något nytt.

En dag, någon tid efter nyår, fick Libert beställning på dansmusik till en bal hos en överste, överste Oberon. Det var en nogräknad familj, upplyste man honom om i musikhandeln, överstinnan hade själv varit inne och sagt till, att hon inte ville ha någon klåpare. Det var bara en liten bal, en tillställning för hennes sjuttonåriga dotter, men musiken var hon inte därför mindre noga med.

Libert tog rent linne och sin smoking, Matti sprang till hårfrisörskan och fick en onduleringsvåg över pannan. Det betydde något hur man såg ut, även om man endast deltog i balen som pianist. Man var dock därmed en av balens allra oumbärligaste deltagare och Matti hade märkt att man ofta fick sig en blick i förbifarten.

Överste Oberons våning var stor och elegant. Musiken var i god tid på platsen, som sig borde,[s. 324] ifall någon önskade ge särskilda instruktioner. Ett rum var helt utröjt för dansen och i ena hörnet av parkettytan fanns en liten upphöjning, en estrad, dit flygeln lyfts upp. Libert stämde fiolen, medan på litet avstånd hördes ett småningom ökande sorl av röster från de andra rummen, där gästerna samlades. Värdinnan ämnade ge ett tecken, när första dansen skulle spelas upp.

Tecknet kom och de två musikanterna trädde i tjänstgöring. Nu skulle det visa sig att de inte voro klåpare, och att hela överste Oberons umgänge borde kunna vända sig till dem vid behov av dansmusik. — Det hänger på dig, Matti, sade Libert, ty för egen del var han säker på sin sak.

Detta var icke någon Garibaldibal. Grannarna i huset voro tillsagda på förhand och ombedda ha vänligt överseende, mot löfte att allt skulle vara slut på bestämt klockslag. Ingen operasångare lät höra sig, varken under eller mellan danserna, ty det var något ungdomarna Oberon inte frågade efter. Ingen äldre man, värden själv, överste Oberon, allra minst, tog av sig i skjortärmarna och agerade bondespelman. Varken åldrar eller sociala villkor voro blandade här, och ingen Annan från köksregionerna sågs dansa in, förd av balens mest världsberömde kavaljer. Det fanns helt enkelt ingen närvarande[s. 325] med ens så pass stor världsberömmelse som Garibaldis.

Här voro unga män med de trevligaste utseenden och uppträdanden; unga damer i rosa, aprikosfärg, nilgrönt, i crèpe de chine, voile ninon, chiffong, georgette, taft, volanger och metallspetsar. Matti höll ett öga på dem och kunde numera rätt bra skilja de olika tygsorterna och benämningarna. Hon måste beundra så mycken skönhet, så mycket smak och behag. Det fanns mycken ögonfägnad, när man spelade på balerna.

När dansen var slut, tömdes parkettgolvet, där funnos inga stolar, det var ingen fördel att stanna där, om man ville vila några minuter. Ett enda par dröjde sig kvar, och de stannade för att få vara ostörda. En fönstersmyg med gardiner erbjöd ett, om än bristfälligt skydd, och de sökte sig dit. På musiken tänkte de inte, två okända unga människor i rummets andra ände behövde inte genera dem, och musiken som just överlade om nästa stycke, tänkte inte heller på dem. Men när överläggningen var klar, vände Matti sig om; och hon såg hur fönstergardinen gled tillbaka från en spenslig svart frackrygg, såg en rosa chiffongklänning, sammansatt av otaliga små volanger, och såg ett par svarta ärmar djärvt omsluta chiffongklänningen.

Men Matti såg för mycket, och de två i rummets andra ände gjorde ingenting för att dölja[s. 326] sig. De skrattade och kivades och kysstes. Flickans ansikte doldes bakom en slät brun nacke, som hörde till frackryggen, en nacke Matti sett förut ... Så vände flickan sig tvärt om, någon måste ha hörts närma sig, och den unge kavaljeren gjorde efter hennes rörelse, men åt andra sidan, just åt musikestraden till. Det var Alexis.

Mattis och hans ögon möttes, och hon såg att han kände igen henne. På dylikt misstar man sig ej. Men han vände sig ögonblickligen åter bort och hans ansiktsuttryck lät förstå att ingenting alls hänt; han slog blott armen om den unga damen i den rosenfärgade volangklänningen och gled ut på golvet med henne, när musiken i detsamma åter lät höra sig, sedan violinisten givit den unga kvinnliga pianisten en puff.

Libert hade ingenting sett. Han såg ingenting i sällskapen, där han var och spelade, utom i sällsynta fall, då någon av damerna kunnat närma sig honom för att be om en eller annan särskild melodi och smålett mot honom. Då lade han sedan märke till den damen och gjorde sig kanske ett litet svärmeri för kvällen — man visste inte vad som kunde röra sig inombords hos den förbehållsamme Libert. Men på överste Oberons bal närmade sig ingen dam honom, ingen riktade ens på hela kvällen ett ord varken till honom eller till Matti, utom betjäningen, som enligt överstinnans vänliga order försåg[s. 327] dem med förfriskningar och i sinom tid med litet supé.

Hela aftonen dansade Alexis förbi dem, än med en rosa dam, än med en vit, eller en blå, men han hade inte vidare sett åt musikestraden till, inte mer än om den inte alls funnits, utan musiken utförts av osynliga änglar.

Klockan två på natten sade överstinnan Oberon till Libert att man varit mycket belåten med musiken, men att det nu icke skulle dansas mer. Hon gled ett kuvert i hans hand och han lät det glida vidare ner i en ficka. Överstinnan sade till Matti:

I salongerna togo gästerna farväl; i danssalen kom en vaktmästare in och dämpade belysningen. Blygsamt väntade Libert och Matti att trängseln kring ytterplaggen skulle minska, innan de sökte upp sina egna och fingo skynda ner på gatan, där tjocka snöflingor börjat falla tätt, medan balen pågick.

Framför huset väntade några bilar, eller satte just i gång — troligen, tänkte Matti, var den Paschska bland dem. Libert och hon skyndade hemåt; deras steg hördes inte i den nyfallna[s. 328] snön, och de hörde icke att någon följt efter dem och kom fatt dem, förrän en röst bröt in:

Han hade ratat hemfärden i bil, slingrat sig ifrån skyldigheten att artigt följa någon av de unga flickorna hem, och stod nu framför de två han icke på hela aftonen observerat. Som vanligt frågade han inte mycket efter Libert, utan vände sig blott till Matti.

Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:

— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.

— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var det inte mycket bättre?

— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte beräknat detta, jag har bara tunna skor.

Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter, sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.

— Jag blev ifrån mig, när jag fick se dig, Matti. Du tror mig naturligtvis inte? Hela denna bal, jag förbannar den! Dessa flickor, jag har gycklat med ett halvt dussin av dem och kysst ett par, bara på trots. Jag tål ingen av dem. Jag vet nog att jag gäller för att vara den fulländade unge mannen, alla blivande svärmödrars ideal, och redan börjar min mamma se sig om efter den blivande bruden. Men det finns något hos mig som inte passar i beräkningen.

Han pustade ut litet, Matti kände en sötaktig lukt av hans andedräkt. När de passerade under gatlyktorna såg hon också hur blossande hett hans ansikte var. De runda blanka ögonen, som liknade moderns, stirrade rätt fram, blankare[s. 330] än någonsin. Hans mun darrade litet med neddragna mungipor.

— Jag är bara tjugu år, Matti, men redan har jag varit med om för mycket, det är ingenting att berätta för dig, hemifrån får jag så mycket pengar jag vill ha, eller inte långt ifrån, pappa tycker bara om att jag gör av med dem. Men vad har jag gjort av dem på, utomlands och här? Det kväljer mig att komma ihåg det.

— Är du dum? frågade han tillbaka. Det trodde jag inte. Tvingar?! Det är min rätt att göra vad som faller mig in. Jag har varit dödfull och blivit sjuk och blivit bestulen och spelat med falskspelare och festat med människor av sorter, du inte ens har begrepp om — ifall du vill veta. Det är den årstiden i en ung mans liv, säger pappa. För honom är allting normalt. Och han har rätt. Årstiden är snart förbi, jag är snart led på den. Om ett par år är jag mogen att förlova mig med fröken Oberon eller någon snarlik och bli fullkomligt den person jag från början prickades ut att bli. Begriper du? Men det, det kväljer mig också! Att följa den utprickade banan.

Han lutade sig fram emot Matti, som satt orörlig, där hon pressat in sig i åkdonets ena hörn; han lät huvudet sjunka ner mot hennes knän.

— Jag är inte fullkomligt nykter nu heller, sade han, därför kan jag tala fritt. Matti, i hela världen finns bara dig, jag kan tala som jag vill med! Matti, lilla älskade Matti!

— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna, så där.

Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:

— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade nyckeln dit?

Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung, så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan[s. 332] dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.

Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte hennes, det var trots allt långt borta.

Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon inte känt förut, och[s. 333] som kunde komma att riva henne med sig, om hon inte gav akt.

Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i morgon?

Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt. Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och frestade henne.

Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser. De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne, tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något han var ensam om att känna.

— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa. Kanske finns det andra, som bryter[s. 334] sig fria, men inte jag. Nej, Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga, och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.

Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti, den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.

Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal, kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot hans våld.

De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade alltsamman för honom blivit[s. 335] en lek, en elak lek, lust att besegra, att tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.

Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill en trottoar.

— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.

Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var aldrig orolig för mig mer.

Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav mig.

Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket riktigt, där dök han fram ur[s. 336] ett portvalv snett över gatan, där han haft en smula skydd mot vädret.

— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu, gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.

Fru Murius kom emot dem i tamburen, hon hade hållit te varmt åt dem. Men det var inte endast för detta hon vakat. Oroligt såg hon på Mattis ansikte med dess prägel av djupaste trötthet, eller kanske något mera, något annat och mera, så mörka som ringarna under flickans ögon blivit. I det längsta dröjde hon därför med sitt budskap, så länge att barnet åtminstone hann få litet värme i sig och sitta några minuter i ro.

Hulda hade ringt, men så sent att Matti och Libert redan varit på väg till Oberonska balen, och Hulda hade då sagt, att fröken Liwin icke ville veta av att man telefonerade dit. Men såvida inte fröken Matti kom alltför sent hem, vore det nog snällt, om hon lät höra av sig; Hulda trodde att fröken Liwin längtade.

Sedan hade hon ringt igen vid midnatt och så klockan två och slutligen för en kort stund sedan. Fröken hade gripits av ängslan för Mattis skull, sade Hulda, hon inbillade sig att flickan for illa eller befann sig i någon fara, och hon ville se henne. Det är väl feberfantasier, förstås, hade Hulda sagt, men —

Elma Liwin låg till sängs sedan några dagar. Det hade börjat med feber, och den hade snart stigit oroande högt. En läkare hade besökt henne, eftersänd på Huldas eget bevåg, och hon hade funnit sig i det.

— Nu kan jag dö, hade hon sagt till tjänarinnan. Med eller utan läkarehjälp hos mig gör detsamma: allt är färdigt.

Men när den kvinnliga läkaren kom andra gången, visade hon sig bekymrad, tog Hulda avsides och befallde att en sjuksköterska snarast[s. 338] anskaffades. Sjuksköterskan var nu väntad nästa morgon.

Bakom den sjukas rygg och nacke voro kuddarna uppstaplade över varandra för att ge henne mera lätthet att andas. Elma Liwin låg stilla och såg upp mot rummets tak, som var höljt i dunkel. Det kom för henne och hon mindes, att när hon var barn och man ännu använde sig av fotogenlampor, blev det en rund, ständigt dallrande ljusring i taket rätt över den plats där lampan stod. Det liknade en dans av otaliga små ljuspartiklar, så små att man icke kunde särskilja dem från varandra, endast se dallringen av dem alla tillsammans. Hon hade tyckt så mycket om det.

Det hade brukat föresväva henne att denna dallrande ljusring vore hela världen med alla dess otaliga människor. Varje människa var en av de ogripbara små ljuspartiklarna med deras aldrig avstannande rörelse, där ingen var stor nog att märkas särskilt. Om kvällarna, så länge lampan brann på barnkammarbordet, kunde hon inte förmå sig att frivilligt somna ifrån den; då och då måste hon öppna ögonen och se efter om den levande ljuscirkeln alltjämt var kvar — och den var alltid kvar. Hon ville vara en av dessa oändligt små, som rörde sig där uppe, och ibland kunde det också förefalla henne att hon verkligen höjde sig, hon steg dit upp, svävande, saligt, och blev en av dem. Hon försvann,[s. 339] uppgick i, utplånades bland dem. Ja, det var saligheten.

— Kanske, tänkte Elma, blir det just i natt jag dör, eftersom jag kommit att tänka på detta så längesedan glömda.

Gärna skulle hon ändå velat hinna berätta för Matti om den levande ljusringen. Varför, tänkte hon, och kände hur en orolig iver kom svetten att tränga fram på panna och händer, varför gjorde jag det inte medan tid var? Varför har jag inte ens själv under alla dessa år kommit ihåg denna salighet att plånas ut, att väl leva och röra mig, men ändå inte synas bland de andra? Jag har tänkt på för mycket annat.

Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen. Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade, fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt[s. 340] igen. Att det skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.

Men oron för Matti hade gått över. Det hade litet tidigare stått för henne, att barnet ännu var helt litet, ett helt spätt barn; hon hade varit rädd att inte kunna hålla i det ordentligt. Men tog man det ifrån henne, blev det mycket värre. Hon hade ropat och bett och bett att få behålla det, ropat så att svetten pärlade, hela kroppen var som eld. Men ingen hörde henne, tills Hulda hade kommit in, mycket lugnt, och sagt: — Nu har jag skickat efter fröken Matti.

Det hade förefallit henne att hon tvärtom legat klarvaken och vaktat på ljuscirkeln, att den inte skulle få slockna. Slocknade den, så kanske hon glömde den och inte kunde förklara sig mer. Hon hade så mycket att förklara, så mycket att tala om. Men först vila ännu litet: så slöt hon åter ögonen.

Barnet satte sig därför blott tyst intill bädden; hon tog den sjukas ena heta hand och höll den[s. 341] mellan sina båda. Hon lyfte den svaga heta handen och lade den över sin böjda hjässa. Hon gav sig själv åt sin mor. Det skulle inte bli strider mer.

Från vardagsrummet hördes klockan slå, fyra små klingande slag, och efter en tid, fem. Då och då tassade Hulda fram, bjöd den sjuka dricka, eller fuktade hennes läppar, då hon inte tycktes orka dricka själv. När den första morgongryningen bröt in, tvang Hulda Matti att söka vila.

Rummen tycktes med ens fyllas av folk. Läkaren kom skyndsamt och allra först: hon hade ändå icke trott, sade hon, att det så fort skulle vara förbi. Den beställda sjuksköterskan visade sig och försvann igen, bliven obehövlig. Rick Brunjohann tittade upp, utan aning om annat än att allt stod väl till med Elma, och hon grät övergivet i vardagsrumssoffan, ångrande och högt jämrande sin ånger, att hon icke, innan det nu var för sent, ägnat hederliga gamla Liwin större vänlighet, mera[s. 342] hänsyn. En bror till den döda slutligen, borgmästare Liwin, som någon dag förut underrättats telegrafiskt om dennas allvarliga sjukdom, hade jämte sin hustru kommit upp med nattåget till Stockholm, beredd att, om så sorgligt krävdes, fylla sina plikter mot släkten i systerns person.

Strax på förmiddagen hade Hulda också telefonerat till juristen, som fröken Liwin brukat tala med, och det hade varit på frökens order, ty han skulle underrättas före varje annan, när hon gick bort, hade hon sagt.

— Min kära unga fröken, sade han vänligt, vi är, både min hustru och jag, mycket känsliga för den tillgivenhet ni synbarligen hyst för vår syster, och ni är naturligtvis välkommen hit tillbaka varje dag, om ni så önskar. Men denna eftermiddag blir det åtskilliga papper och affärshandlingar, som måste genomgås genast, för att utröna om den avlidna möjligen förordnat något för sin begravning eller annat, och ni har ju, hör jag, sedan någon tid inte längre ert hem här.

Sedan gick han ur rum i rum, betraktande den ram i vilken hans syster levt. Mer än ramen hade han aldrig känt. Han hade icke ofta besökt henne, eller hon honom. Han tänkte efter: tjugu, trettio, ja, säkert mer än trettio år sedan de haft ett förtroligare samtal, en förtrolig lek; det måste ha varit ännu i barndomen. Och sedan[s. 343] dess visste han ingenting om henne. Fyra syskon voro de en gång, nu var han den ende kvar. — Vad kan hennes liv egentligen ha varit? tänkte han, och det slog honom, att nu först frågade han sig det, nu först frågade han sig varför han aldrig sökt henne eller undrat över henne.

Hade hon väl någonsin behövt honom, och han icke varit till hands? Dunkelt stod det för honom, att han hållit av henne, då han var gosse. Men där hon låg orörlig, mycket rak, med anletsdragen stelnade i slutligt allvar, icke ett skrämmande allvar, utan dens avskilda värdighet, som förtjänat sin frid, var hon för honom fullständigt en främling.

— Hon har ansetts vara lik vår far, reflekterade han, men det ser jag inte. Det är inte någon av oss, hon är lik.

Mot eftermiddagen öppnades det hos juristen deponerade förseglade konvolutet, som innehöll fröken Elma Liwins med egen hand nedskrivna sista vilja och förordningar.

I testamentet erkände hon sin dotter Matti (Mathilda), skriven såsom barn av okända föräldrar och kallad Murius. Så när som på några legat tillföll kvarlåtenskapen denna dotter. Bevis för moderskapet hade under senaste månader sammanbragts, såsom utlåtande av barnmorskan med flera. Barnets faders namn uppgavs. Till testamentet var slutligen fogat koncept till den dödsannons den avlidna uttryckligen önskade få[s. 344] införd i uppräknade tidningar, samtliga huvudstadens mera betydande.

I.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

II.

1.

2.

3.

4.

5.

5.

6.

III.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

IV.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.