*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77987 *** LANDET SOM ICKE ÄR Efterlämnade dikter av EDITH SÖDERGRAN Helsingfors, Holger Schildts Förlag, 1925. INNEHÅLL: Förord I Sommar i bergen Rosen Sjukbesök Upptäckt Porträttet Ett råd Ett möte Nattlig madonna Om hösten Farliga drömmar Bruden Till Eros Prinsessan Min framtid Sjuka dagar Ingenting Ett liv Undret II Grimace d'artiste Särtecknet Gryningen Förhoppning Visan från molnet Aftonvandring III Fångenskap Blekhjärtade natt Mitt liv, min död och mitt öde IV Zigenerskan Min barndoms träd Kyrkgårdsfantasi O himmelska klarhet Hemkomst Månen Oktobermorgon Det finnes ingen som har tid i världen Landet som icke är Ankomst till Hades FÖRORD »Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete», skrev Edith Södergran i sina efterlämnade anteckningar. Själv var Edith Södergran alltid i livet omsvept av en oförklarlig anonymitet och jag tror att det är överensstämmande med hennes skygga väsen att låta den fortbestå även efter döden. Verket ensamt skall stråla och vittna om en själ som ensam gick över bryggor högt uppe i luften — »skimrande och sönderflytande bryggor, färgade i pärlemor», som det står i sagan om prinsessan Hyacintha. Här skola därför endast några av de viktigaste data ur hennes korta levnadssaga återges. Hon föddes år 1892 i Petersburg av finlandssvenska föräldrar — härstammande från Österbotten — och framlevde sin barndom i Finlands ödsligaste gränstrakt, i en villa invid den ryska kyrkan i Raivola, omgiven av denna trädgård hon aldrig tröttnade att besjunga. Hon genomgick den tyska kyrkoskolan — Peterschule — i Petersburg, insjuknade vid sexton års ålder i lungtuberkulos, vistades några år i Schweiz (Davos) och därefter i Raivola, där hon — efter ett lidande som mot slutet gjorde döden till en efterlängtad och kär befriare — insomnade i den eviga vilan midsommardagen 1923. Den första diktsamlingen »Dikter» utkom år 1916. Sedan följde »Septemberlyran» 1918, »Rosenaltaret» 1919 och »Framtidens skugga» 1920. År 1919 utgav hon även en liten samling aforismer, kallad »Brokiga iakttagelser». De efterlämnade dikter som nu, två år efter hennes död, sammanförts under titeln »Landet som icke är» härröra från skilda perioder. Dikterna i den första avdelningen från åren omkring 1916, i den andra från 1917—18, i den tredje från 1919—20 och i den sista från åren 1922—23. * * * * * I en egendomlig ofullbordad drömmonolog — Hyacintha — har Edith Södergran tecknat det själens landskap, där hon hörde hemma och där hennes dikter blommade i en fägring som ej förgår. Den är ett brottstycke av en dikt om hennes egen skaparhemlighet. Och prinsessan Hyacintha är ingen annan än det hemlighetsfulla väsen, i strålande frigjord gestalt, som har drömt drömmarna i Edith Södergrans dikter. Skildringen av Hyacinthas sagoslott och den paradisiska omgivningen, de kringliggande öarna: jungfruön, midnattsön, ambassadön, eremitön, vilka likt strålande symboler omslöto slottet, och sjön, som var skön om sommaren men ändå skönare »när novembersolen göt sitt bleka guld, det dyraste, det sista» över dess isbetäckta yta — skildringen av detta drömlandskap och de gudalika människor Hyacintha där umgicks med i lycklig frihet glöder i färger och skälver av en lidelse som bara hemlängtan alstrar. Man anar att detta är det hem skaldinnan — själv landsflyktig i ensamhetens, lidandets och sjukdomens ogästvänliga land, där bittra tistlar och brännande nässlor frodas — har skapat sig i fantasien, en fridlyst ort, där den sårade själen finner en tillflykt, sägande: Här, blott här i denna drömmens purpurvärld är mitt hem. Hennes dikter voro ingenting annat än glimtar, plötsligt uppflammande visioner av detta lidelsefullt åtrådda hemland, drömland. Nu när hon är borta förstå vi bättre hur ensam hon var ibland oss. Så i yttre avseende isolerad som hon ha väl få diktare levat, så ensamma som hon ha inte många stått i sin andliga strid. Vi ha endast småningom börjat förstå varför hennes visor voro annorlunda än våra. Inför de allra sista dikterna — visorna till döden — måste våra ögon öppnas, och vi skola nu bättre än förr skönja det »darrande purpursken» som hemlängtan brett över alla Edith Södergrans dikter. Dessa sista dikter äro de fulländade, redan ojordiska visionerna av »landet som icke är»: Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Och purpurstrimman i hennes dikter är oförgänglig liksom vinet i Hyacinthas glas: även om glaset krossats, »skall hennes vin dock ha varit till, dess smak, dess hemliga sammansättning skall aldrig förgås och det skall aldrig saknas på det bord där i framtiden de kostbara vinerna komma att stå». Hagar Olsson. I SOMMAR I BERGEN Enkel är bergens sommar: ängen blommar, den gamla gården ler och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka. ROSEN Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård. Jag stod i vårregn och fick dricka längtan, jag stod i solen och fick dricka glöd — nu står jag öppen och väntar. SJUKBESÖK Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren ur vårens stora skog. Du tiger och du ser med dina sjukligt djupa ögon på ljusreflexen i kristallen ner. Du tiger och du ler, ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta. Vi hava ingenting att säga mer. UPPTÄCKT Din kärlek förmörkar min stjärna — månen går upp i mitt liv. Min hand är ej hemma i din. Din hand är lusta — min hand är längtan. (1916.) PORTRÄTTET För mina små visor, de lustigt klagande, de aftonröda, skänkte mig våren ägget av en vattenfågel. Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet. Han målade en ung lök i brun mylla — och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand. ETT RÅD Och drottningen frågade sin hemliga rådgivare: Vem är den onda kvinnan min gemål har kär? — Han älskar alla kvinnor, som tända hans blod. — Men vilken utav dessa skall jag bekämpa mest? — Ditt eget svarta lynne skall du bekämpa mest. — Men hur skall jag bekämpa mitt eget svarta lynne? — Låt sändebudet kyssa dig, när solen går ned. — ETT MÖTE Tre jungfrur gingo hand i hand över en öppen slätt. De möttes av en ryttare i täta höljen. Den första jungfrun sträckte sina armar ut: kärlek kom! Den andra jungfrun föll på knä: död förskona mig! Den tredje jungfrun vände sig om: vägen till staden viker av till höger. NATTLIG MADONNA När de svarta molnen drogo över himlen satt en moder vaken och ett barn sov. Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad alla världars lov. Och den unga modern hörde likt ett eko djupast i sitt inre nattens tysta lov: o vad världen växte ut i alla vidder när den lille sov! OM HÖSTEN Nu är det höst och de gyllene fåglarna flyga alla hem över djupblå vatten; på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret och avskedet susar genom grenarna. Avskedet är stort, skilsmässan förestående, men återseendet är visst. Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet. Jag känner en moders andedräkt på mina ögon och en moders mun mot mitt hjärta: sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. — FARLIGA DRÖMMAR Gå icke alltför nära dina drömmar: de äro en rök och de kunna förskingras — de äro farliga och kunna bestå. Har du skådat dina drömmar i ögonen: de äro sjuka och förstå ingenting — de hava endast sina egna tankar. Gå icke alltför nära dina drömmar: de äro en osanning, de borde gå — de äro ett vansinne, de vilja stanna. BRUDEN Min krets är trång och mina tankars ring går kring mitt finger. Det ligger något varmt på grunden av allt det främmande omkring mig, som den svaga doften i näckrosens kalk. Tusende äpplen hänga i min faders trädgård, runda och avslutade i sig själva — så har mitt obestämda liv ock blivit utformat, rundat, svällande och slätt och — enkelt. Trång är min krets och mina tankars ring går kring mitt finger. TILL EROS Eros, du grymmaste av alla gudar, varför förde du mig till det mörka landet? När flickebarnen växa till bliva de utestängda från ljuset och kastade i ett mörkt rum. Svävade icke min själ som en lycklig stjärna innan den blev dragen i din röda ring? Se, jag är bunden till händer och fötter, känn, jag är tvungen till alla mina tankar. Eros, du grymmaste av alla gudar: jag flyr icke, jag väntar icke, jag lider endast som ett djur. PRINSESSAN Alla kvällar lät prinsessan smeka sig. Men den som smeker stillar blott sin egen hunger och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten. Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer. Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan; hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget. Prinsessan var den armaste i hela riket: hon hade levat alltför länge på illusioner. Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt, ty sanningen fräter. Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande. Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på bottnen. De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker, utan hårdhet, utan slöjor och utan list. MIN FRAMTID Ett nyckfullt ögonblick stal mig min framtid, den tillfälligt hoptimrade. Jag skall bygga den upp mycket skönare såsom jag tänkt den från början. Jag skall bygga den upp på den fasta marken som heter min vilja. Jag skall resa den upp på de höga pelare som heta mina ideal. Jag skall bygga den med en hemlig lönngång som heter min själ. Jag skall bygga den med ett högt torn som heter ensamhet. SJUKA DAGAR Trångt är mitt hjärta förvarat i en smal klyfta, fjärran är mitt hjärta beläget på en avlägsen ö. Vita fåglar flyga fram och åter och bringa budskap att mitt hjärta lever. Jag vet — hur det lever av kol och sand på vassa stenar. Jag ligger hela dagen och väntar på natten, jag ligger hela natten och väntar på dagen, jag ligger sjuk i paradisets trädgård. Jag vet att jag icke blir frisk, längtan och trånsjuka bli aldrig bättre. Jag har feber som en kärrväxt, jag svettas sötma som ett klibbigt blad. På bottnen av min trädgård ligger en sömnig sjö. Jag som älskar jorden vet ingenting bättre än vattnet. I vattnet falla alla mina tankar dem ingen sett, mina tankar dem jag icke vågar visa för någon. Vattnet är fullt av hemligheter! INGENTING Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt. Någonstädes långt borta i fjärran land finnes en blåare himmel och en mur med rosor eller en palm och en ljummare vind — och det är allt. Det finnes icke något mera än snön på granens gren. Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar, och alla läppar bli med tiden svala. Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt, och att leva förgäves är mindre än att dö. Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida, och ingenting är äckligare än död för egen hand. Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick då öknen blommar. ETT LIV Stjärnorna äro obevekliga — det veta vi alla — men jag vill söka lyckan på alla vågor blå och under alla gråa stenar. Om lyckan aldrig kommer? Vad är ett liv? En liten näckros vissnar bort i sanden. Och om dess aning sviker? en dyning dör vid stranden när sol går ned. Vad hade flugan att söka i spindelns nät, och vad har sländan gjort av sin enda dag? Det gives intet svar än två livlösa vingar över ett hopsjunket bröst. Svart blir aldrig vitt — dock kampens sötma finnes kvar för alla och alla dagar komma färska blommor ur helvetet. Men det kommer en dag då helvetet är tomt och himlen stänges och allt står stilla — intet finnes då kvar än en sländas kropp i vecket av ett blad. Men ingen vet det mer. UNDRET Flickan: Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster, jag blev så glad, att någon fanns i skogen, än spefulla ekon och lurande troll. Du gick helt långsamt, jag skyndade efter dig att hinna upp dig, som hade jag något att berätta dig. Dyster och sträng den svarta nunnedräkten är, allvaret blickar ur de mörka vecken, men kär och förtrogen är den och underbart tröstande för hjärtan som bära på hemliga sorger. — — — — — Ack syster, syster, härlig är den sammetsgröna skogen, men denna vår är ingen vår för mig. Ty den jag älskade har gjort mig orätt. Han tog min kärlek med list som en bedragare för sin låga och oädla fåfängas skull, och lämnade mig ensam i sorg och blygsel i kallt förakt. Tungt har mitt hjärta varit hela tiden, att solen icke värmt mig. Nu har jag drömt två nätter å rad att jag var glad och bar en kniv i min hand, en blodig kniv, och mitt hjärta var lätt som en fågel. Drömmar betyda intet, men jag undrar om jag skall se detsamma en gång till. Nunnan: Du får ej drömma så, mitt barn, så får du icke drömma en gång till. Nu är den heliga lövsprickningstiden då jorden är full av änglar, den som lyssnar, skall ständigt höra vingslag i luften. Nu är den heliga lövsprickningstiden, då änglar tända ljusen i kyrkan och fylla skålarna med heligt vigvatten, och ovan altaret står Gudsmoder med ett oskönjbart leende på sina läppar. Gå dit, fall ned på dina knän ... och vänta. Ack, när Gudsmoder blickar ned på dig, då känner du det genast. Jag vet det väl. Hur smärtan sakta domnar — inom en stund har du glömt dina sorger och lätta och ljusa och stilla bli dina tankar som änglarnas steg över golvet av sten, och stiger du upp, du skyndar dig ofrivilligt mot utgången, flöda tårarna över ditt ansikte och du är lycklig och milt försjunken hela dagen och intet ont ord kommer över dina läppar, och om natten drömmer du lyckligt och fromt som barnen drömma om julnatten. Gå in i kyrkan, mitt barn, jag väntar härute istilla bön. Flickan (återvändande): Vad ... mitt sinne ... är ... tungt. Svaga äro dina böner, o syster, det heliga vigvattnet verkade intet. Jag lade mig på knä framför altaret, länge höll jag mina ögon slutna och tänkte ingenting i väntan på undret. Hade jag aldrig öppnat mina ögon!! jag såg det åter ... det jag sett i drömmen... dock var det tusen gånger olycksdigrare att se här på det heliga altaret. På golvet såg jag några droppar blod, en strimma levrat blod på altarduken, men uppe på altaret låg — kniven. Jag ville gripa den och kyssa den — vad älskar jag i världen såsom detta blod? Golvet vaggade underligt under mina knän, en skräck mig grep — jag kom ihåg Gudsmoder och jag blickade upp till henne med en bön om tillgift och sökte hennes skydd. Men hon såg mig icke, hon blickade ut i fjärran förskräcklig och hög. — — — — — Fåfänga äro alla böner för mig. Nunnan: Jag skall dock be för dig, jag upphör nu ej mer att be för dig. Gudsmoder ser dig icke, hon tiger... hon vill ett offer mot vilket alla offer äro ringa. Hon, den heliga och rena, mot vilket allt ont är maktlöst tar som offer ur dina händer den tunga kniven med det onda blodet. Stor är hennes nåd, djupt är hennes förbarmande, högre äro hennes tankar än människornas lagar. Hon dödar ej de onda tankarna, när de födas fram, hon hämmar ej de onda orden, som strömma över läpparna, hon hejdar ej den upplyfta armen, då hugget faller. Men för de förkrossade själar, över vilka olyckan timat, har hon en nåd utan gräns och en kärlek utan anseende. Hon ger oss tårarna som smälta våra hjärtan och göra dem mjuka som vax. Sådan är Gudsmoder och föga känna vi henne. Hon ser alla, som komma hit, och olika är hennes nåd mot alla. Men endast de tyngsta hjärtan väga något i hennes hand. Stor blir din ångers ljuvhet, mitt barn, när det onda har skett. Ständigt har jag levat fjärran från det onda, min själ har varit ljus som den vita liljan den höga ängeln håller i sin hand. Dock har jag lärt mig att det icke finnes något gott fjärran från synden. Vilken är våra böners nödvändighet? Den förtvivlans styrka som betvingar våra helgon? Behöva vi Gudsmoder? Kunna vi icke leva utan henne? Vi äro icke mogna för paradiset: de rena själarna skola kastas i elden och börja brinna. Förkrympta äro alla hjärtan som icke blomma fritt. Försiktiga äro våra själar i sina vita skrudar. Det finnes alltför många i världen som tåla att kallas fega. Men lyckliga äro de själar på vilka det onda förlorat sin största insats: Gå mitt barn, jag skall be för dig. Jag kan intet annat. (1915.) II GRIMACE D'ARTISTE Jag har ingenting annat än min lysande mantel, min röda oförskräckthet. Min röda oförskräckthet går ut på äventyr i lumpna land. Jag har ingenting annat än min lyra under armen, mitt hårda strängaspel; min hårda lyra klingar för folk och fä på öppen väg. Jag har ingenting annat än min högburna krona, min stigande stolthet. Min stigande stolthet tar lyran under armen och bugar farväl. (1917.) SÄRTECKNET Är gud en niding? Kör han sin djärvaste ängel från himlen? Nej — jag säger: Han gav mig honung och malört. Den skummande smeten vräkte jag ut över jorden. Formen höll. Han gav mig en svartröd ros — den minsta i världen. Den utmärker mig framom andra, man ser den på långt håll på min vita dräkt. (September 1918.) GRYNINGEN Jag tänder mitt ljus över hela Atlanten: Okända världar, nattliga länder vaknen emot mig! Låten upp för den kalla gryningen, här kommer dagens obarmhärtiga gudinna, i dimgrå slöjor litet tidigt morgonhjälmblänk. Lätt, lätt löpa mina vindar över haven. Mitt starka horn hänger vid min sida, jag blåser ej till uppbrott... Väntar jag ännu? Har en gud fördrömt sig? Morgonen stiger röd ur oceanen. (September 1918.) FÖRHOPPNING Jag vill vara ogenerad — därför struntar jag i ädla stilar, ärmarna kavlar jag upp. Diktens deg jäser... O en sorg — att ej kunna baka katedraler... Formernas höghet — trägna längtans mål. Nutidens barn — har din ande ej sitt rätta skal? Innan jag dör bakar jag en katedral. (September 1918.) VISAN FRÅN MOLNET Uppå molnen bor allt vad jag behöver: mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter, och på molnen bor jag själv — vit, i sol som bländar, oåtkomligt lycklig vinkande farväl. Faren väl, min ungdoms gröna skogar. Odjur där husera — jag sätter aldrig mer min fot på jorden. Tog en örn mig upp på sina vingar — fjärran från världen har jag fred. Uppå molnen sitter jag och sjunger — ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt — därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor. (1918.) AFTONVANDRING Alla tidens gyllenstjärnor på min mörka sammetsdräkt. Jag är triumfatorn — i kväll — jag ryser. Ödets järnstänger hamra ur mitt bröst. Virvlar vinden sand från trottoaren? — — — — — Finnes för mig död, förintelse — nej. Döden är i Helsingfors — han fångar gnistorna på taken. Jag går över torget med min framtid i mitt bröst. III FÅNGENSKAP Fången, fången ... jag vill slita mina bojor. Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet. Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn. Brons fogar sig till brons och blir en människa, och människan går med järn i sitt hjärta. Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan av blixtarnas gud? Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det — fullmånen föder mig ett nytt. (Februari 1919.) BLEKHJÄRTADE NATT Blekhjärtade natt, du lyssnar... Nej, det är icke sant, ditt halva blod är mäktigt nog. Då det stiger i dina ådror och går till anfall är världen din. Blekhjärtade natt, då ditt blod är uppe, framme och går till anfall, då äro dina ådror en tom fästning, en kusligt övergiven, när den stora striden står om järnporten. En övergiven borg behärskar världen, kraftens namnlösa borg. Sjungande återvänder en gång ditt mörka blod. (Februari 1919) MITT LIV, MIN DÖD OCH MITT ÖDE Jag är ingenting än en omätlig vilja, en omätlig vilja, men vartill, vartill? Allting är mörker omkring mig, jag kan ej lyfta ett halmstrå. Min vilja vill blott ett, men detta ena känner icke jag När min vilja bryter fram, skall jag dö: var hälsad mitt liv, min död och mitt öde. IV ZIGENERSKAN Jag är en zigenerska ur främmande land, i bruna hemlighetsfulla händer håller jag korten. Dagar gå efter dagar, enformiga och brokiga. Trotsigt blickar jag människorna i ansiktet: vad veta de att korten bränna? Vad veta de att bilderna leva? Vad veta de att varje kort är ett öde? Vad veta de att varje kort som faller ur min hand har tusenfaldig betydelse? Ingen vet att dessa händer söka något. Ingen vet att dessa händer sändes ut för länge sen. Att dessa händer äro välbekanta med alla ting och dock röra vid allting i en dröm. Det finnes endast ett sådant par händer i världen. Dessa underbara rovhänder döljer jag under den röda duken i trots och svårmod, ringprydda och starka. Dessa bruna ögon skåda ut i ändlös längtan. Dessa röda läppar brinna i en eld som icke slocknar, dessa sorglösa händer skola göra sitt värv i den dystert eldskensfärgade natten. (Februari 1920) MIN BARNDOMS TRÄD Min barndoms träd stå höga i gräset och skaka sina huvuden: vad har det blivit av dig? Pelarrader stå som förebråelser: ovärdig går du under oss! Du är barn och bör kunna allt, varför är du fjättrad i sjukdomens band? Du är bliven människa, främmande förhatlig. Då du var barn förde du långa samtal med oss, din blick var vis. Nu ville vi säga dig ditt livs hemlighet: nyckeln till alla hemligheter ligger i gräset i hallonbacken. Vi ville stöta dig för pannan, du sovande, vi ville väcka dig, döda, ur din sömn. (Juni 1922) KYRKOGÅRDSFANTASI Vad är det som klingar på kyrkogården: Min egen! Min älskade! vem är det som ropar i dimman? Det är krigarens hustru som ilar emot sin man. Där hänger Gudsmoders bild på ett bländvitt kors med Jesusbarnet, och vinden vaggar syrenen av och an på den färska graven. Och i sin vita bruddräkt hon sover lugnt, sitt barn på armen. Vad är din panna så färglös och blek, du unga kvinna? Vad är din hand så sorglös och lätt, du väna kvinna? Dina svarta lockar smeker ingen mer, dina svarta lockar, och dina fötter i tunna sidenskor, de känna intet. Du flydde längre bort än där månen står i björkens krona, du flydde längre bort än där solen själv, solen skiner. Du tog ditt barn på armen och sprang, så fort du kunde, och alla stjärnor lämnade du, stjärnorna under dig. Där Jesusbarnet sitter i Jungfruns famn, dit har du hunnit och allt vad människohjärtat vinna kan, det har du vunnit. Vad är det som klingar på kyrkogården: Min egen! Min älskade! vem är det som ropar i dimman? Det är krigarens hustru som ilar emot sin man. (September 1922) O HIMMELSKA KLARHET O himmelska klarhet på barnets panna — dess ängel ser Fadren i himmelen. Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon är mörker invid den friden som vilar på barnets panna, den himmelska frid. Och glorian som skiner kring helgonets änne är icke så tydlig och stor som kronan som kröner ett människobarn i späda år. Och marken och blomstren och stenarna tala till barnet sitt språk, och barnet det svarar och jollrar tillbaka på skapelsens språk. Och Gud är dold i den minsta blomma och tingen förkunna hans namn. Men människohjärtat som utstötts av Fadren vet icke hur nära han bor. (September 1922) HEMKOMST Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa! och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land. Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma. Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig: mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön. Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona, nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam, nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå: en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand. (Oktober 1922) MÅNEN Vad allting som är dött är underbart och outsägligt: ett dött blad och en död människa och månens skiva. Och alla blommor veta en hemlighet och skogen den bevarar, det är att månens kretsgång kring vår jord är dödens bana. Och månen spinner sin underbara väv, den blommor älska, och månen spinner sitt sagolika nät kring allt som lever. Och månens skära mejar blommor av i senhöstnätter, och alla blommor vänta på månens kyss i ändlös längtan. (September 1922) OKTOBERMORGON De första flingorna föllo. Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig: Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma. Och alen som står vid vattnet är alltid densamma. Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder? Och vad har du vunnit? Alls ingenting. På denna mark skola dina fötter träda, här är din trollkrets, från alarnas hängen kommer dig visshet och gåtornas svar. Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel bland träden och stenarna. Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla från dina ögon. All fåfäng visdom kan du akta ringa, ty nu äro tallen och ljungen dina lärare. Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga, vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål. (Oktober 1922) Det finnes ingen som har tid i världen än Gud allena. Och därför komma alla blommor till honom och den sista bland blommor Förgätmigejen ber honom om högre glans i sina blå ögon och myran ber honom om större kraft att fatta strået. Och bina be honom om starkare segersång bland purpurröda rosor. Och Gud är med i alla sammanhang. När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen och katten sin matmor. Det var en stor glädje för dem båda men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman och velat dem denna underbara vänskap i fjorton år. LANDET SOM ICKE ÄR Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit — vägen till landet som icke är. I landet som icke är där går min älskade med gnistrande krona. Vem är min älskade? Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vem är min älskade? Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska. ANKOMST TILL HADES Se här är evighetens strand, här brusar strömmen förbi, och döden spelar i buskarna sin samma entoniga melodi. Död, varför tystnade du? Vi äro komna långt ifrån och äro hungriga att höra, vi hava aldrig haft en amma som kunnat sjunga såsom du. Kransen som aldrig smyckat min panna lägger jag tyst till din fot. Du skall visa mig ett underbart land där palmerna höga stå, och där mellan pelarraderna längtans vågor gå. *** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 77987 ***